9789189750241

Page 1


När isen sjunger

Tidigare romaner av Linda Edgarsson:

Där vassen viker 2022

Lundens hjärta 2023

Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se

När isen sjunger

Copyright © Linda Edgarsson 2025

Published by agreement with Albatros Agency

Bookmark Förlag, Stockholm 2025

Omslag: Sara R. Acedo

Författarfoto: Linda Eliasson

Tryck: Scandbook AB, Falun 2025 Första upplagan, första tryckningen isbn: 978-91-89750-24-1

Första delen

Kapitel 1

DNebraska, år 1904

en främmande mannen gick med ryggen mot Erika och märkte inte att hon stannade för att betrakta hans breda ryggtavla.

November gjorde luften kylig så hon höjde axlarna för att kappans krage skulle värma hennes nacke bättre.

Hon hade fått veta att gården hon sökte låg i slutet av den väg hon stannat på och att karln som gick bakom arbetshästen där framme var dess ägare. Hon visste bara inte hur hon bäst skulle ge sig till känna.

Det var eftermiddag och temperaturen sjönk för var minut.

Den nästintill oframkomliga vägen bröt prärien på mitten.

Åkern han plöjde såg inte ut att höra hemma där den låg och var endast inhägnad med en tråd.

Erika lämnade mannen med blicken för att studera tråden.

Två trådar var tvinnade runt varandra, med regelbundna mellanrum satt någonting som liknade taggar. Hon sträckte ut handen för att röra vid den.

”Aj!” utbrast hon och drog hastigt tillbaka handen.

Trådens taggar var vassa och hade stuckit hål i hennes finger, så hon stoppade det i munnen.

”Va hundan är det där?” mumlade hon medan blodsmaken spred sig i munnen.

Karln visslade till och svängde runt med hästen så att de började gå mot Erika istället. Hon avlägsnade fingret ur munnen och sträckte på sig. Sedan började hon gå dem till mötes.

Vägen var i ett så dåligt skick att hon då och då slog ut med armarna för att balansera sig fram i jordvällingen.

Karlns armar ryckte upp och ned när plogen arbetade i jorden och han sneglade allt oftare på Erika ju närmare de kom varandra. Då och då gick plogen emot en sten och fick hästen att stanna upp och kasta med huvudet innan den tog i och försökte plöja förbi hindret.

Erika stannade när hon nådde en öppning i inhägnaden. Den tunga leran sörplade kring hovar och stövlar men strax stannade karln hästen med ett lågt ptro. Han såg på Erika och ropade någonting på det där språket som hon inte begrep. Hon korsade armarna. Han sa någonting för sig själv och om hon inte misstog sig var det på svenska och innehöll ordet hundan. Sedan surrade han tömmarna runt plogens handtag och började gå mot Erika. Han såg bak över axeln för att kontrollera att hästen stod kvar, sedan sa han någonting på det där språket igen. Erika svarade inte och han tittade sig återigen över axeln innan han kom ända fram och stannade framför Erika. Smuts hade samlats i skrattrynkorna i utkanten av hans ögon och skäggstubben var mörk. Efter att ha stirrat tyst i några sekunder såg Erika bort med en underlig känsla i maggropen. Trots att så många år passerat syntes det tydligt att detta var samme man som på bilden under golvplankorna hemma på kammaren. Samme man som knyckt modern ifrån henne, Erik Sealand.

”Var är hon?” sa Erika med blicken på karln.

Erik spärrade upp ögonen, uppenbart förvånad över att hon talade svenska, och Erika såg sina egna bruna ögon i hans ansikte. Ja mer än så, det var en igenkänning som var svår att definiera. Han tycktes se samma sak och skakade sakta på huvudet.

”Inte är det … Inte är det?” sa han.

”Mor, var är hon?” sa Erika och höll sin röst stadig, på gränsen till hård.

Ett vitt leende blänkte till i det jordiga ansiktet innan Erik skickade sin hatt i backen och visslade till så högt att hästen böjde öronen bakåt. Sedan brast han i chockblandat skratt. Hans rejäla näve täckte mer än halva ansiktet när han lade den för munnen i ett försök att lugna sig. Han betraktade henne tills ögonen blev fuktiga.

”Äntligen”, fick han till slut fram. ”Som jag har väntat.”

Han behöll handen över munnen när han talade.

”Var är mor?” sa Erika en tredje gång, för det var modern hon ville träffa och inte han som stulit henne.

Fäder hade hon redan två stycken. Hon behövde inte en tredje. Mannen framför henne var inte hennes far annat än att han avlat henne. De kände endast varandra vid namn och ingenting mer. De hade träffats en gång när Erika varit liten, men hennes minnen var fragmentariska.

”Hon är i stugan”, sa Erik och tog bort handen från munnen. ”Hilda är i stugan.”

”Kan han ta mig dit?” sa Erika.

Hennes sakliga stämma stod i stark kontrast till Eriks tagna.

Efter att ha sett på henne ännu en stund nickade han och böjde sig ned för att plocka upp hatten han slängt på marken. Han satte tillbaka den på huvudet och gick sedan för att koppla bort hästen från plogen. Stoet var brunt med en bred vit bläs. Trots att hon var trött efter det tunga arbetet var hon tillräckligt nyfiken för att nosa på Erikas utsträckta hand. Värmen från hästens utandning var behaglig mot de kalla fingrarna.

”Hon heter Lynn”, sa Erik.

De började gå och gick tysta det första stycket. Erik var lyhörd nog att begripa att Erika inte var här för att lära känna ännu en fader och tycktes snabbt ha lagt band på sina känslor. Hon var ju i stort sett här för att ge sitt eget barn det hon

själv aldrig fått, nämligen möjligheten att få växa upp med sina riktiga föräldrar. Den mörkgrå filthatten skuggade Eriks ansikte men hon anade ändå en leende mun. De gick bredvid varandra där han lämnade plats för Erika i ena hjulspåret medan Lynn fick nyttja det andra. Själv gick han i mitten där leran var som mest oformlig och lutade sig mot hästen för att inte halka.

Att se honom såhär väckte suddiga minnen till liv från den gång han kommit med en annan häst till deras hem och stulit Erikas mor. Det var samme man, fastän han nu var märkbart äldre. Och smutsig.

”Har du inget bagage?” sa Erik.

Erika sneglade på honom och fnös sedan. Hon tänkte på Anna, som agerat mor åt dem båda. Först åt Erik, sedan åt Erika efter att föräldrarna rymt till Amerika. Anna hade sannolikt givit dem samma uppfostran. Tilltal och ett gott första intryck var ett av Annas viktigaste motton och någonting som Erika tyvärr alltid slarvat med. Uppenbarligen så också Erikas far som duat henne efter bara tio minuter, fastän de var fullkomliga främlingar för varandra.

”Fröken Skog”, rättade Erika mumlande ned i kragen på kappan, som en slags hyllning till Anna.

”Min koffert står ute ve korsningen, eller vad en ska kalla att. Jag fick skjuts av en mr Johnson som vägrade köra in på den här …” Erika gestikulerade på stället där de gick och Erik skrattade.

”Jag har gjort vägen själv. Det är svårare än en tror, men det är bara vi som använder han”, sa Erik.

Erika sneglade upp på honom från sidan.

”Mr Johnsons gård ligger före vår. Han körde fast här i förra veckan när han skulle låna plogen. Det var nog därför som han inte ville köra dig hela vägen.”

Erika hummade bara till svar. Sedan gick de tysta, sida vid sida, tills Erika sa:

”Är det långt kvar?”

”Nej”, sa Erik.

Resten av vägen koncentrerade sig Erika på att inte halka och när prärien tog slut stannade Erik och nickade ned i en sänka.

”Här har vi att”, sa han. ”Välkommen till River Valley, Erika.”

Erika blickade ned på en gård som låg mellan enorma gamla ekar. Erik började gå nedför den lilla backen mot ladugården medan Erika stod kvar och betraktade platsen. Boningshuset i timmer såg nytt ut och var byggt av rejäla stockar med flera små fyrkantiga fönster. Längs väggarna låg höga staplar av ved. Ekarna hade fällt sina löv och samman med alla omålade småhus såg allt brunt och ödsligt ut. Ladugården var en robust konstruktion som mest liknade en stor lada. En bit ifrån den stod ett mindre trähus som påminde om de svenska gårdarnas undantagsstuga. De andra skjulen på gården såg slarvigt hopsnickrade ut i jämförelse med de tre första.

Erik band hästen vid en stolpe utanför ladan och gav den en klapp.

”Finns det ingen färg här i den nya världen?” sa hon medan hon gick nedför backen mot honom.

Erik svarade inte utan visade bara med handen att hon skulle gå före honom mot stugan. Hon gick sakta och kastade då och då en blick över axeln för att se så att han följde med henne. Vid ytterdörren stannade hon och betraktade en tennskopa som hängde bredvid dörren. Den fanns sannolikt där för att modern skulle kunna slå i den med en träslev när det var mat. Rädslan och nervositeten som Erika tryckt undan hela resan sköt nu upp genom henne. Modern var där inne, fullkomligt ovetande om Erikas ankomst. Tänk om hon skulle bli arg och köra iväg Erika? Säga att hon inte ville ha Erika där?

Erik gick förbi henne och lade handen på dörrhandtaget.

”Är du redo?” sa han.

Hon skakade på huvudet, plötsligt torr i munnen.

Kapitel 2

Erik öppnade ytterdörren och visade åt Erika att hon var välkommen att stiga in i huset. När hon stod som fastfrusen gick Erik före henne in och slängde av sig stövlarna vid sidan om dörren. Erika stod kvar utanför och såg rakt in på ett köksbord med tillhörande träbänkar och stolar. Det fanns ingen förstuga, bara ett stort rum som tycktes fungera som både sal, kök, sällskapsrum och sovrum. På andra sidan rummet fanns en vedspis och vid den stod en kvinna med ryggen mot henne och rörde i en gryta. Erik gick fram till kvinnan och kysste henne på kinden. Erika stirrade. Där var hon, modern. Erika mindes hennes ryggtavla, lång och rak med den tjocka flätan som hängde ned till kjolkanten. Hilda Skog hade aldrig slösat med tyget utan burit tätt åtsittande blusar, så även nu. Det fick henne att se mager ut.

Erik backade ifrån modern och såg på henne med ett underfundigt leende. Hon noterade det inte utan iakttog det hon hade på spisen.

Erik såg bort på Erika som fortfarande stod kvar utomhus. Han nickade uppmuntrande åt henne och det fanns ju ingen mening med att stå här utanför dörren och vara rädd. Erika hade korsat Atlanten och nu skulle hon träffa sin mor efter tretton år. Hon fyllde lungorna med luft.

”Mor?”

Kvinnan vid spisen ryckte till och handen som rörde i grytan stannade. Först såg modern på Erik vars leende gick från örsnibb till örsnibb. Sedan vände hon sig helt om och fick syn på Erika. Det gick några sekunder innan ett högt skrik lämnade kvinnans läppar och hon slog en darrande hand för munnen. Erika såg avvaktande på henne medan hon började hacka fram ohörbara ord bakom handen. Sedan sjönk hon ihop i en hög på golvet och brast i gråt.

Erik vilade huvudet på nacken, som om stugan nyss fyllts av ljuv musik. Erika förstod ingenting och kände mest för att vända om och gå utan att ens ha gått in. Erik kom och tog henne om axlarna för att föra henne in i huset. Utan att fråga tog han hennes kappa medan han viskade att de väntat på de där tårarna i tretton år. Erika såg på den gråtande kvinnan som satt på knä på golvet med ansiktet i händerna. Den mörkblå kjolen låg som ett böljande vatten runt om henne.

Strax sträcktes en hand långsamt upp mot Erika. De långa smala fingrarna greppade i luften och Erika tog instinktivt ett steg bakåt. Hon var inte alls redo att möta dessa stora känslor, särskilt inte när de kom från hennes mor som så vitt Erika kunde minnas aldrig suttit på golvet och gråtit.

Modern satt kvar med böjt huvud och utsträckt hand och Erika såg på Erik. Han nickade åt högen på golvet, en stadig välmenande nick. Erika tvingade sig till sans. Det spelade ingen roll, det förändrade ändå ingenting.

Med tveksamma steg gick hon fram och tog moderns hand. Modern drog ned henne till sig på golvet och tog om hennes ansikte.

”Min flicka”, snyftade hon och synade Erikas ansikte, ”mitt kära, kära barn!” Sedan lade hon armarna om henne och mumlade in i hennes hår.

Erika kramade utan att tänka tillbaka. Kroppen kände igen

modern mer än huvudet. Omfamningen var bekant, sättet kvinnan drog djupa andetag i hennes hår förde Erika långt bak i tiden och fick det att sticka i halsen. Erika hörde vaggsången om svalan djupt inom sig och moderns doft var så bekant. Erika hade inte väntat sig modern sådan här. Hon hade inte väntat sig någon reaktion alls. Var det verkligen som Erik precis hade sagt, hade modern inte fällt en tår efter henne?

Det började krypa innanför skinnet på Erika så att hon måste släppa taget och resa sig. Hon höll ut handen åt sin mor som också kom på fötter. Gråten hade stillat sig. Modern strök med darrande händer över sin kjol för att släta ut den innan hon med lika ostadiga händer drog bort hår från ansiktet som lossnat ur flätan. Håret hade tydliga inslag av grått vid tinningarna och pannan djupa linjer, som om hon grubblat sig igenom dagarna i Amerika. De var inte lika till det yttre.

Erik höll sig i bakgrunden och modern tycktes leta efter ord.

”Så …”, började hon och svalde, ”så du är kommen till oss nu?”

Erika nickade. Det var lättare att de fick tro att det var för deras skull hon kommit och inte för att hon väntade Jacobs barn. Hon hade inte listat ut hur hon skulle säga allt, vare sig till dem eller till Jacob.

Modern sträckte ut handen mot Erik, och han gick fram och fattade tag om den. Sedan stod de så en stund och såg på henne. Efter en tryckande tystnad blev det obehagligt och Erika började svänga med armarna.

”Så …”, sa hon dröjande. ”Mitt bagage?”

”Ja!” utbrast Erik och släppte moderns hand.

Han gick mot dörren där han drog på sig stövlarna igen och försvann ut.

Modern vred sina händer innan hon återvände till spisen.

”Du måste vara hungrig, sätt dig, snälla”, sa hon.

Erika såg på de båda träbänkarna vid bordets långsidor, samt de två stolarna vid östra och västra kortsidan. Hon satte

sig på bänken längst bort mot dörren. Bakom henne brann en brasa i en öppen spis där murstocken var gjord av tegel för att bevara värmen längre. Stugan ägde fortfarande en doft av nytt virke, fastän brasan satt sin prägel på mycket. Brasan luktade också annorlunda, de eldade sannolikt inte med samma ved här som hemma.

”Är vintrarna kallare här än hemma?” frågade Erika.

Modern nickade där hon stod. Utan att vända sig om sa hon: ”Vindarna är värst och kyler ned så gott som alltsammans.”

Vid den öppna spisens ena sida fanns en dörr in till ett annat rum och vid andra sidan en stege upp till ett öppet loft. Under loftet hängde ett draperi och bakom det stod en stor säng.

Modern lämnade grytan och gick bort till ett skåp där hon tog fram fem djupa tenntallrikar som hon ställde på bordet. Ur samma skåp tog hon även fram koppar och skedar. Bänkytan var rejält tilltagen och vid den andra långsidan stod flera höga klädskåp. Huset och dess inredning var annorlunda mot hemma. Allt var i omålat trä, som i en skogshuggarstuga, och i taket hängde mängder med örter, lök och korgar som hos Meja, fast prydligt, nästan vackert. Huset var på inget sätt enkelt utan rejält med gediget doftande virke.

Modern ställde grytan med gröt på bordet och bad Erika att ta för sig. Det var havregrynsgröt och till gröten serverades både mjölk och äppelmos. Sedan satte sig modern mittemot henne utan att själv ta för sig. Händerna låg på bordet och det såg ut som om hon ansträngde sig för att inte sträcka sig efter Erikas som var fullt upptagna med maten.

”Du är dig lik”, sa hon och harklade sig för att dölja den brutna stämman.

”Jaså”, sa Erika mellan tuggorna.

Modern fortsatte att se på henne och Erika blev besvärad av den tystnad som följde efter varje mening som sades.

”Får jag husrum här i natt?” sa Erika, mest för att hålla igång samtalet.

Modern tog det hela som en förolämpning och såg åt sidan.

”Vilken fråga”, sa hon.

Erika lutade sig över grötskålen medan hon öste in ännu mer i munnen och modern reste sig för att gå bort till dörren bakom henne.

”Detta är Malins rum”, sa hon och lade handen på handtaget. ”Malin bor tillfälligt hos oss och hjälper till på gården.

Vi flyttar ut henne i köket så får du ditt eget här inne. Du är välkommen att stanna så länge du vill.”

Det hördes ljud utifrån och modern gick fram till fönstret för att se ut.

”Nu kommer de visst båda två”, sa modern och fortsatte knappt hörbart: ”Det var ju bra.”

Erika rynkade ögonbrynen.

”Vilka?” sa hon.

”Erik och Fred”, sa modern.

”Min bror?” sa Erika.

”Mhm.”

Erika torkade sig om munnen och rätade upp sig där hon satt. Det pirrade av förväntan i kroppen och hon hade svårt att sitta stilla. Mötet med brodern hade hon försökt föreställa sig flera gånger de senaste dagarna, någon som var som hon, en like som också blivit fråntagen sitt syskon. De hade mer gemensamt än samma föräldrar och även om han bara var ett barn så inbillade hon sig att de nog skulle komma bra överens.

Erika reste sig och ställde sig bakom bänken istället. Modern stod fortfarande vid fönstret och tycktes inte veta var hon skulle göra av sina händer.

Dörren flög upp och av pojkens andhämtning förstod Erika att han sprungit in från kärran. Fred tog av sig mössan och bockade åt Erika innan han hastigt kysste modern på kinden.

”Din syster Erika har kommit till oss”, sa modern och gjorde en min som nog skulle föreställa ett leende mot Erika.

”Far berättade på vägen hem, jag sprang ifatt han efter korsningen när jag kom från Lunds”, sa han medan han krängde av sig ytterkläderna.

Erika stirrade på sin bror. Han såg inte alls ut som hon föreställt sig och var lång för den tioårsålder som Anna menat att han befunnit sig kring. Erika hade tänkt att hon skulle känna igen sig själv i brodern men vid första anblicken tycktes de inte ha ett enda gemensamt drag. Fred var lik deras mor med mandelformade gröna ögon. Håret var brunt och det vilade någonting klent över honom.

Fred tycktes stå med samma tankar för efter att ha granskat Erika skrattade han till och vände sig mot modern.

”Hon är lik far”, sa han.

Modern nickade och såg med smärtsam rörelse på dem båda.

”Fick du mitt brev, syster?” sa Fred.

Erika nickade och känslorna som svävade i rummet gjorde henne stum i några sekunder. Även om de inte var ett dugg lika så var de bror och syster. Det närmaste hon kommit en bror tidigare var hennes kusin Arvid och torparsonen Jon, som hon vuxit upp med.

”Jag har skrivit ett svar”, sa hon och harklade sig, ”det ligger i min koffert.”

Erik kom in med Erikas koffert och grymtade åt Fred som skulle ha hjälpt honom med den. Efter honom kom en gulbrun, tovig hund som sprang rakt in i famnen på Fred.

”Hälsa på Diggy, Erika”, sa han och satte sig på huk för att klappa hunden.

Erika sträckte fram handen som hunden nosade lite hastigt på innan den återgick till att försöka hoppa upp och slicka Fred i ansiktet. Erik kallade ut hunden genom att vissla.

Erika gick till sin koffert och letade fram brevet till brodern. Fred bockade när han tog emot det och försvann sedan uppför en stege till loftet där han hade sin säng. Erika såg hur han lade hennes brev under huvudkudden innan han klättrade ned till

dem igen.

Anna hade skickat med några få saker till Erik som Erika också överlämnade. Han satte sig vid bordet och började gå igenom dem. Det var en bonad med ett bibelord, hans gamla fickkniv, en skjorta och några brev. Bonaden fick inte många sekunders uppmärksamhet men när han fick se sin gamla fickkniv började han skratta. Han hade ett smittande skratt och Erika fick anstränga sig för att inte själv dra på munnen.

”Jag sa nej när Anna ville skicka med hans gamla stövlar också”, sa Erika.

Då skrattade Erik om möjligt ännu högre.

Den inneboende kvinnan, Malin, kom in från ladugården och hälsade på Erika. Fastän Malin hade en grov tröja under förklädet syntes den stora magen tydligt på den annars smala kroppen.

Ett lugn lade sig inom Erika. Om de hade en havande piga så kanske de inte skulle reagera så starkt på att även Erika väntade barn. Erika var knappt halvvägs in i havandeskapet och den lilla mage hon fått doldes helt av kläderna. Hon var dessutom inte av mager natur och kunde längre fram säkerligen komma undan med att en putande mage bara var resultatet av god aptit.

När huset fyllts av liv och rörelse gick de till bords. Erika kände allas nyfikna blickar, men det var Erik som först tog till orda.

”Gick du ut ensam till havs?” sa han.

Han hade tvättat bort jorden från ansiktet, men hyn var trots det mörkare än någon annans i huset. Hon funderade över om man fick tycka att ens egen far var stilig? Hon hade aldrig tänkt så om vare sig Alexander eller Oskar, men efter bara en stund i Eriks sällskap kunde hon förstå att modern fastnat för just honom och inte de andra två. Men charmen till trots var ju Erik både mördare och tjuv, medan Alexander hade stora ägor och Oskar var läkare.

”Erika?” påminde Erik.

Erika skakade på huvudet åt frågan han ställt.

”Min väninna Lilly och Jacob Lunds yngre bror Finn följde med.”

”Finn?” utbrast Erik. ”Den lille rödhårige?”

Erika hummade till svar.

”Han var ettrig den”, sa Erik och såg på modern, som om han sökte medhåll.

”Var det inte en liten lue till efter Finn?” sa Erik.

”Jon”, mumlade Erika.

Det kändes inte helt bra att ha lämnat Jon sådär på stationen när hon rest. Han hade varit så ledsen och känslan av att han inte hade sagt allt gick inte att skaka av sig. Hon hade haft så bråttom och han hade bett henne att stanna. Hon undrade varför han egentligen hade gjort det?

”Var är Finn och Lilly nu?” sa Erik.

”De stannade i New York för att gifta sig, men jag åkte i förväg”, sa Erika.

”Så de ska också hit?” sa Erik.

”Finn ska till Jacob”, sa Erika och såg på karln som om det väl var självklart. ”Jacob bor la här?”

Erik nickade. ”Gårn före mr Johnson”, sa han.

Erika tänkte på avståndet mellan gårdarna. Brodern tog sig uppenbarligen dit till fots, så det borde också hon kunna göra.

”Har du rest tidigare?” sa Erik.

”Nej.”

I verkligheten hade Erika varit rädd när hon stått ensam inför den flera dagar långa resan från New York till Omaha. Men beslutsamheten om att ta sig till Jacob fortast möjligt hade hjälpt henne att våga.

”Jag fick hjälp av en norsk kvinna som var i Amerika för andra gången. Vi följdes åt de första dagarna”, sa hon.

Erik fortsatte att fråga om havet och resan. Familjerna där hemma nämndes inte och modern satt tyst. Fred berättade

Året är 1904. Erika Skog står med armarna i kors på en åker i Amerika. Återseendet med den far hon aldrig lärde känna blir närmast hjärtligt. Försoningen med modern Hilda, som övergav henne som barn, låter dock vänta på sig. Deras fundamentalt olika sinnelag, Hilda med sitt tystlåtna sätt och Erika med sitt framfusiga, gör det svårt för dem att närma sig varandra.

Erikas ankomst till Amerika blir chockartad även för

Jacob Lund när han förstår att Erika väntar hans barn. Hon inser att hon inte kan stanna. Efter att barnet har fötts måste hon hem till Småland – innan allt är för sent.

När isen sjunger är den sista fristående delen i trilogin om den utvandrade småländskan Hilda Skog och hennes dotter Erika. Boken handlar om kärlek, sorg, längtan och förlåtelse, och visar hur beteendemönster kan föras vidare genom generationer, hur gärna vi än vill göra annorlunda.

ISBN: 978-9189750-24-1

ISBN 978-91-89750-24-1 9789189750241

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.