Min mamma jobbar som polis och min pappa jobbar som målare.
Och mitt jobb, det är att gå till förskolan.
Mamma brukar sucka
och säga att det är jobbigt när det blir långa biljakter. Eller när människor gör elaka saker och ljuger och förstör.
Pappa brukar sucka
och säga att det är jobbigt när målarfärgen inte går att få bort från fingrarna. Eller när penslarna spretar och lämnar hår efter sig på väggen.
Men det är faktiskt jättejobbigt på min förskola också. Det värsta är att vinka hej då.
På morgonen lämnas både storbarnen och småbarnen
på Gläntan. Då är det jättemycket ljud. En del skrattar, en del skriker och en del gråter.
Albin både skriker och gråter. Och han kan puttas, jättehårt.
Mamma och pappa turas om att lämna mig och jag vill alltid krama dem. Länge.
Mina fröknar är inte alltid där, utan kommer senare. Jag vill inte prata med de andra fröknarna på morgonen, då vill jag bara vara i fred.
Både Folke och Najma kommer fram och vill leka.
De står och tittar på mig.
– Hur har du haft det i helgen Elias? En fröken kommer fram och frågar och ler.
Jag är tyst.
– Vill du hitta på något? fortsätter hon och sträcker fram sin hand. Jag vänder mig bort.
Jag drar i mamma och hon sätter sig på huk. Jag borrar in huvudet i mammas hår och vill stanna kvar i hennes famn, för alltid.
När mamma ska gå, då blir mina ben alldeles slingriga, som spagetti.
Jag kan inte ens stå på dem. Tänk om hon aldrig mer kommer tillbaka?
Fröken kommer fram och sätter sig på huk.
Hon sträcker ut armarna och mamma lämnar över mig till henne.
Fröken viskar i mitt öra.
– Du vet att mamma eller pappa alltid kommer och hämtar klockan fyra. Då får ni kramas igen.
Sedan går mamma.
Det är dags att vinka hej då, men det går bara inte. Extra svårt blir det när mamma har bråttom och kompisarna står och väntar och tittar.
Men man måste ju säga hej då för att kunna ses igen. Och mamma och pappa hämtar ju alltid klockan fyra.
