Linda Wahlund
DEN SOM MÅSTE
DÖDEN DÖ
LINDA WAHLUND
K A p I te L 1
DET FINNS SÅ mycket jag skulle vilja berätta. Om övernattningarna i ladan på somrarna, när vi pallade frukt i grannarnas trädgårdar – fast de sagt att vi fick äta hur mycket vi ville, om min skolfröken som har ett vänsterben hon kan ta av och den gången jag åt upp min egen tand. Men jag kommer inte hinna det. Jag ligger här i min säng på sjukhuset och känner hur livet rinner ur mig. Ingen läkare kan säga hur lång tid jag har kvar att leva, men jag kan se i deras ögon och höra på deras röster, att det inte är långt kvar. Mamma gråter ofta och pappa försöker skoja och skratta som vanligt, men inget är som vanligt även om jag önskar att det var det. När döden är så nära, kan jag sakna de där vanliga sakerna, som man nästan aldrig tänker på annars.
Känslan när man trycker ut tandkräm ur tuben på morgonen när man har bråttom till skolan och det kommer alldeles för mycket, hur flingorna smakar beroende på om man väljer att hälla yoghurt eller mjölk över dem, ljudet från pappa när han försöker
smyga iväg till jobbet på morgonen utan att väcka någon, han är så dålig på det! Första dagen på sommarlovet och värmen från
solstrålarna som letar sig in genom glipan på den där persiennen som pappa alltid säger att han ska laga, storebrors fötter som sparkar mot väggen när jag ska sova på kvällen, vi har rummen bredvid varandra. Allt det där kommer jag att sakna. Och mammas armar runt mig på kvällen när jag ska sova och hennes röst när hon läser för mig.
Det gör inte så mycket längre att jag snart ska dö. Även om jag inte kommer bli vuxen, så tycker jag att jag har haft ett bra liv. Jag orkar bara inte ha ont längre. Ibland är jag rädd, ofta på natten när jag inte kan sova. Då kommer tankarna om vad som händer när man dör och hur man gör. Är det som att man tar ett hopp, rakt ut i vad-det-nu-är? Eller händer det bara? Jag är snart färdig, jag måste bara komma på hur jag ska kunna säga hej då till Moa först. Moa, min Moa. Vi lärde känna varandra redan i förskolan. Det var som att vi visste båda två, från första stund, att just vi två var menade att bli bästa vänner. My och Moa, man hör ju att
namnen passar ihop. Vi har försökt säga hej då, flera gånger, men det går inte. Vi spelar kort och skrattar och pratar om minnen och roliga och dumma saker vi gjort. Så blir det så där allvarligt mellan oss och båda två är nog på väg att säga att jag kommer att sakna dig, att du är min bästa vän och att vi snart ses igen. Men det kommer vi ju inte. Så vi tittar bara på varandra och jag ser hur Moas ögon fylls med tårar och hon ser hur mina ögon fylls med tårar. Sedan kan vi inte mer, orkar inte mer, utan måste fnissa en stund. Men snart, snart ska vi säga hej då på riktigt. Jag måste bara komma på hur.
K A p I te L 2
”MY, ÄR DU vaken igen?”
Aida böjer sig ner över My och lägger en hand på hennes panna.
”Febern har gått ner. Har du ont?”
My skakar på huvudet. Nej, inte ont, hon kan bara inte sova.
”Mamma sover gott i alla fall”, säger Aida och ler.
My tittar på sängen bredvid där hennes mamma ligger och sover, munnen är lite öppen. Aidas sjuksköterskedräkt är lika blå som himlen de där sommardagarna My kan längta så mycket efter. Dagar då hon och Moa tog cyklarna ner till stranden, badade och spelade kort och åt alldeles för många kex så de inte orkade någon middag.
”Vad ligger du och tänker på? Något du vill berätta om?”
Aida sätter sig ner på stolen som står precis bredvid sängen. ”Du var vaken förra natten jag arbetade också.”
”Ja, jag brukar kunna somna rätt bra, men vid halv fyra vaknar jag nästan jämt, och då är det så svårt att somna om.”
”Man brukar kalla den tiden för vargtimmen. Det är många som har svårt att sova då. Bara du inte har ont, då måste du säga till. Lova det.”
My nickar, även om hon har svårt ibland att säga om det gör ont eller inte, för hon vet inte. Hon har vant sig vid smärtan, och ibland är det så mycket annat som gör ont, så det är svårt att säga om det är just benet som värker. Ibland är det hjärtat som längtar efter mamma och pappa och skolan och allt det där hon aldrig kommer få komma tillbaka till. Den längtan kan göra ont i kroppen, på riktigt. Mycket värre än värken i benet. My känner hur hon längtar efter mamma, fast hon ligger där, precis bredvid henne.
”Jag tänkte på pappa precis innan du kom. Jag har en persienn i mitt sovrum hemma som han alltid säger att han ska laga. Undrar om han kommer göra det någon gång och tänka på mig då?”
My känner att hon inte orkar titta på Aida när hon berättar vad hon tänker, hon orkar inte se tårarna i hennes ögon. Hon vill bara få prata om de där tankarna som snurrar runt i hennes huvud.
”Tänk om han lagar den där persiennen en dag när jag inte finns längre. Tänk om han kommer vara ledsen och ångra sig då, att han inte gjorde det medan jag levde. Jag vill inte att han ska gå omkring och tänka på det. Fast jag vågar inte säga något till honom om att laga den nu, för det känns som att jag skulle ge honom dåligt samvete. Och att han kanske skulle tro att det var just det jag ville, även om jag bara vill hjälpa honom.”
”Du har mycket att tänka på du”, säger Aida och lägger sin hand över Mys. ”Men Peter kan ta hand om sig själv. Din pappa kanske inte lagar den där persiennen nu, men när han gör det, då kommer han nog bara att tänka på dig med glada tankar.”
My tittar på sin mamma för att se om hon fortfarande sover, innan hon fortsätter att prata.
”Jag vet att jag kommer dö snart, det är okej. Men jag står inte ut med att tänka på hur ledsna mamma och pappa kommer vara. Och att jag vet att det är mitt fel.”
”Ditt fel! Men My, tänker du så?”
My nickar bara. Aida sänker rösten igen, så inte mamma ska vakna.
”Hur kan det vara ditt fel? Att du blivit sjuk är ingens fel. Det är förfärligt sorgligt och hemskt och orättvist, men det är absolut inte ditt fel.”
My tycker det känns skönt när Aida säger så, även om hon
känner att det är hennes fel ändå. Om hon inte hade blivit sjuk, så hade mamma och pappa inte behövt vara på sjukhuset hela tiden. De hade kunnat åka till jobbet som vanligt och sluppit alla samtal med läkare. Hon hade sluppit det också.
De vänder båda huvudena mot korridoren, när de hör pipet där ute. Det är något annat barn som vill ha hjälp. Aida reser sig upp. My blir lika förvånad varje gång det händer. På natten känns det som att hon är det enda barnet som ligger på sjukhus och har ont, men det är fler barn här, många fler. Aida har berättat att det i Sverige är ungefär ett barn per dag som får cancer.
Och att åttiofem procent överlever. Men My är inte en av dem, inte längre.
”Jag kommer snart tillbaka”, säger hon. My ser efter henne och sedan snurrar tankarna igång igen.
K A p I te L 3
JAG HAR VARIT sjuk i ett och ett halvt år nu. Det var i november, tre månader innan jag skulle fylla år, som jag fick veta det. Cancertumör i benet, vilket barn får det? Jag förstod inte alls vad de menade först, jag visste inte att barn kunde få cancer. Jag trodde att det bara var äldre människor som fick det, men nu är jag expert på min cancerform. Ewings sarkom heter den. Pappa brukar skratta och säga att jag skulle varit med i Dallas. Det var visst en teveserie som gick för länge sedan, där familjen den handlar om hette Ewing. Då brukar mamma säga att pappa är lika dum som JR. Han var visst den elakaste i serien.
Det började med att jag fick så ont i benet. Mamma och pappa trodde först att det bara var vanlig växtvärk, men när jag fick feber och blev alldeles öm och svullen på benet, då åkte vi till
sjukhuset. När de sa ordet cancer så trodde jag att jag skulle dö direkt. Men jag har hunnit med flera operationer, cellgiftsbehandlingar och strålbehandlingar. Trots det går det inte att få bort min cancer, så nu får jag hjälp med smärtstillande medicin
för att jag inte ska ha så ont. Jag har hunnit tänka mycket på det här med döden. Ibland tror jag att man kommer någon annan stans, som till himlen eller Nangijala eller paradiset, men ibland tror jag att man bara dör och att det inte finns något mer. Jag har försökt prata med mamma och pappa om det där, men de vill inte. De bara kramar mig och försöker prata om något annat, som om döden skulle försvinna då. Pappa brukar säga att det här dödsroliga skämtet är så dödskul så att du kommer att skratta ihjäl dig. Sedan berättar han något dåligt skämt som bara han
själv skrattar åt. Nej men Peter, säger mamma då och skrattar hon också. Jag förstår inte varför, men de kan bara inte prata om döden.
”Sov du okej i natt?” frågar mamma samtidigt som hon bäddar färdigt sängen.
”Helt okej. Du då?”
”Jag sov djupt i natt. Drömde någon konstig dröm om jobbet, att vi hade små monster att ta hand om, istället för barn.”
Mamma skrattar till och My ler.
”Jag går iväg en stund”, säger mamma och stryker My över håret. ”Helena kommer snart, så det blir inte lång stund du får vara ensam.”
”Det är okej”, säger My och sluter ögonen.
My hör en försiktig knackning på dörren. Hon öppnar ögonen och ser en sköterska sticka in huvudet.
”Viktoria, får jag byta några ord med dig?”
My ser hur hela mammas kropp förvandlas, från leende och tänkande på små monster, till att bli stel och förbereda sig på att prata om den där cancern. My orkar inte ens försöka lista ut vad sköterskan ska säga den här gången. Det är många gånger hon hört viskande röster och sett vuxna som pratar och nickar och varje gång de ser mot henne, ler de. Men det de pratar om är allt annat än roligt. Så många gånger hon tänkt, att det är nu det händer, nu kommer de att komma fram och berätta att idag ska hon dö. Men det har inte hänt, inte än. Hon sluter ögonen igen.
K A p I te L 4
OM DET FINNS ett liv efteråt och det går att komma tillbaka hit, till den här världen, då skulle jag tassa runt i mitt höghus och kika på grannarna. Jag skulle titta på Knut när han bakar bullar. Han och hans fru bor på våning tre, i lägenheten mitt emot vår. Jag brukade ofta knacka på där när jag var yngre. De bjöd alltid in mig på ett glas mjölk och en bulle eller tre. Mamma och pappa ville inte att jag skulle gå dit, men Knut och Berit blev alltid så glada när jag kom, som om de bara gått och väntat. Det är så hemtrevligt i deras kök och de saknar sina barn, som redan är vuxna och flyttat hemifrån och kommer och hälsar på alldeles för sällan. I lägenheten bredvid vår, bor Ida. Hon är gammal och förvirrad. På kvällarna kan man höra hennes hasande steg utanför ytterdörren. Hon letar efter någon som kan hjälpa henne att slå numret på telefonen till sin dotter och sin son. En gång frågade
hon mig. I hennes lägenhet luktar det så där sött och instängt som det kan göra ibland av en gammal människa. Bredvid telefonen ligger en stor lapp med telefonnummer till hennes barn, skrivet med stora, tjocka siffror. Ändå är det för svårt för henne att slå numret själv. Så där gammal kommer jag aldrig bli. Jag kommer aldrig att få några barn heller.
Ibland åker jag upp till den översta våningen, våning nio. Det är lite otäckt. Jag känner ingen där uppe och det luktar konstigt. Ändå kan jag inte låta bli att gå omkring där uppe ibland, med ett hjärta som slår hårt innanför bröstet. Jag andas knappt, går förbi dörr efter dörr och bara väntar på att någon ska öppna och fråga vad jag gör där. Det är så märkligt, men varje våningsplan har liksom sin egen lukt. På våning fem doftar det ofta av tvättmedel och nytvättade kläder. På våning sju luktar det mer som skog och lera och blöt hund. Att vara här på sjukhuset känns ofta som att vara på våning nio.
K A p I te L 5
”HEJ MY, FÅR jag komma in?” Helena tar ett steg in i rummet
och väntar på Mys svar, innan hon kommer fram till sängen.
”Ja, jag har väntat på dig. Kom!” My vinkar ivrigt åt Helena, hela vägen fram.
Helena är en av Mys favoritpersoner. Hon är bibliotekarie och arbetar i sjukhusets bibliotek, men hon går också runt och läser för de barn som ligger inne på sjukhuset. En del barn är bara där en kort tid, kanske en dag eller två. Andra är där längre, som My. My har känt Helena i över ett år nu. Ibland läser de bara, ibland pratar de en stund också. Det är My som bestämmer.
Helena gör som My vill.
”Är det mamma eller pappa som är här idag?” frågar Helena.
”Det är mamma, men hon är ute och går tror jag. Så vi får vara ifred.” My ler stort mot Helena.
”Jag tog med några nya böcker idag. Du sa ju att du ville läsa mer sorgliga böcker, så jag tog med en hel bunt. Vad tyckte du om Bröderna Lejonhjärta?”
Helena sätter sig på stolen bredvid Mys säng och lägger böckerna på det lilla bordet, där det står ett glas juice med ett sugrör i.
”Jag tyckte om den”, svarar My. Så funderar hon en stund innan hon fortsätter. ”Jag tycker det känns fint att tänka att det finns ett Nangijala, en annan värld man kommer till efter den här världen, men jag vet inte om jag tror på det, egentligen. Sedan blev jag lite besviken över slutet. Det gjorde mig lite orolig.”
”Orolig?” säger Helena och lutar sig bakåt i stolen. Hon lägger det ena benet i kors över det andra, utan att släppa My med blicken. My tycker så mycket om att få den där fulla uppmärksamheten, som Helena är så bra på att ge. Helena har på sig en svart klänning och lila strumpbyxor, My kan inte låta bli att le för sig själv. Helena har nästan alltid på sig kjol eller klänning och strumpbyxor i olika färger och mönster.
”Det kändes lite jobbigt att tänka på att livet bara fortsätter och fortsätter. Som att det finns värld efter värld efter värld.
Ibland känns det skönt att tänka att allt bara tar slut. Att allt blir svart. Ingen smärta, ingen oro, ingen längtan, ingenting. Men ibland skrämmer det mig också. Hur känns det där ingenting? Går det att det finns ingenting? Om det är så, då känner man nog inget heller. Det är så jobbigt att inte veta vad som kommer att hända.”
”Det är många som funderat över det där, och ingen vet. Jag vet inte, du vet inte. Men snart kommer du få veta.”
”Ja, snart kommer jag få veta. Och det känns faktiskt lite, lite spännande. Även om det mest är sorgligt.” My suckar högljutt och ser ut genom fönstret. Där ute blåser de sista löven av från träden. Det regnar och regnet smattrar mot fönstret.
”Igår natt var jag så rädd”, säger My tyst.
”För döden?” frågar Helena.
My nickar bara. Efter en stund fortsätter hon att prata.
”Läkarna har sagt att jag har blivit sämre, att jag snart inte kan vara kvar på sjukhuset utan måste åka vidare till det där stället där man kan få vara, precis innan man dör.”
”Menar du hospice?” frågar Helena.
”Ja, hospice. De sa att en del lever några veckor där, andra bara några dagar. Det skrämde mig, att jag inte vet hur många dagar eller veckor jag har kvar.”
”Det måste vara svårt”, säger Helena.
My ser hur Helena sväljer hårt, så där som mamma brukar göra innan tårarna kommer. Men My vet att Helena inte kommer att gråta.
”Jag hade så ont i benet också och det gjorde ont i hjärtat.
Det kändes som att det hade svårt att slå ordentligt och jag kunde knappt andas.”
”Väckte du inte mamma?” frågar Helena.
”Nej, hon hade blivit så rädd då”, säger My.
”Hon klarar det”, säger Helena. ”Hon vill finnas där för dig. Väck henne nästa gång.”
”Är du rädd för döden?” frågar My.
Helena nickar.
”Visst är jag rädd för döden. Jag vet inte heller hur det är eller vad som kommer hända. Efteråt. Men vi ska alla dö och det tröstar mig. Fast att just du ska dö My, det är förfärligt sorgligt.”
Helena tar Mys hand och stryker sakta över den med ena pekfingret. Så sitter de tysta en stund och tittar på regndropparna som rinner ner för fönstret. Det är som att dropparna dras till varandra och rinner i samlade rännilar, ner för fönstret, vidare över fönsterblecket och så är de borta.
”Nu läser vi”, säger My till slut och pekar mot bokhögen.
”Vad har du med dig?”
Helena ler stort och berättar om varje bok. My funderar en
stund innan hon väljer.
”Jag vill att vi börjar med Som om jag inte fanns. Den låter så där härligt sorglig. Idag är en sådan där dag då jag bara vill gråta.”
Helena ler bara när My säger så där, det tycker My om. Som
att hon får göra och vara och känna precis vad hon vill.
Helena slår upp första sidan och börjar läsa. My känner hur
tankarna kring sitt eget liv tonar bort och för en liten stund får hon vara någon annan stans.
Det nns så mycket jag skulle vilja berätta.
Men jag kommer inte hinna det. Ingen läkare kan säga hur lång tid jag har kvar att leva, men jag kan se i deras ögon och höra på deras röster, att det inte är långt kvar.
För ett och ett halvt år sen fick My cancer. Och nu ska hon dö. Nu, när hon precis håller på att få en pojkvän. Nu, när det precis är på väg att bli
jul. Men det gör inte så mycket längre. Att hon ska dö alltså. My tycker att hon haft ett bra liv.
Men hur ska hon kunna säga hej då till sin bästa kompis? Hur gör man när man säger hej då för alltid?
Läs också Den som måste livet leva, boken om Mys bästa vän Moa.