Utgiven av Ekström & Garay 2024 © Hanna Green-Stensrud
Illustrationer: Julia Axelsson
Inlaga: Jovanna Mendes de Souza
Tryckeri: Totem, Polen
ISBN 978-91-89850-73-6
www.ekstromgaray.se
ekström & garay
Sankt Petri Kyrkogata 15 222 21 lund
Kan en blomma känna sig ensam?
Hanna Green-Stensrud
Illustrationer av Julia
Axelsson
”Vera, kom nu!” ropar mamma från hallen. ”Vi kommer för sent annars.”
Mamma och Vera ska cykla till morfar. Han ska bjuda dem på fika klockan tre, precis som han brukar göra varje söndag. Morfar bjuder på de bästa bullarna i världen, tycker Vera. Och hans hemmagjorda svartvinbärssaft får man aldrig nog av.
De cyklar den vanliga vägen – en cykelstig som slingrar sig längs med landsvägar och mellan böljande åkrar och gröna ängar. Det finns så mycket att se på.
Efter en stund passerar de kyrkogården. Vera kommer att tänka på sin mormor Alice. Hon lever inte längre. Och det är nog därför hon och mamma åker till morfar varje söndag, tänker Vera, så att morfar kan få lite sällskap och inte sakna mormor så mycket. Han är nog lite ensam, tror Vera.
”Hur länge är man död?” frågar Vera.
Tänk om mormor skulle kunna leva igen. Då skulle morfar inte behöva vara så ensam, tänker Vera.
”Man är död för alltid”, svarar mamma. ”Är det mormor du tänker på?”
”Ja, jag önskar att hon levde igen”, svarar Vera.
”Det önskar jag också”, säger mamma. ”Men vi har ju morfar, som tur är.”
Det håller Vera med om. Morfar är den bästa morfar man kan ha.
I ett träd lite längre fram på vägen ser Vera en flock fåglar. De är svarta med små orangea näbbar. Man kan höra deras pip och kvitter från långt håll. De cyklar närmare och närmare. Och närmare. När de är precis intill så flyger alla fåglar blixtsnabbt därifrån. Hela trädet skakar. Det knastrar bland grenarna och massor av löv faller till marken. Det är säkert över hundra fåglar som tillsammans flyger bort över fältet.
”Varför är alltid fåglar så många tillsammans?” frågar Vera och tänker samtidigt på att hemma i deras egen trädgård brukar små vita fåglar med blå vingar sitta på taket till Veras lekstuga. Flera stycken.
”De tycker nog om att ha sällskap”, svarar mamma.
Eller så är de kanske en jättestor familj, tror Vera. Det kanske är en mamma och en pappa med massor av fågelungar.
Kvar på en gren sitter en ensam fågel. Kanske är det en morfar, tänker Vera. Kanske var fågelfamiljen också på fikabesök hos sin morfar som bor ensam i ett träd.
Vera ser på himlen. Det är moln överallt. Vissa moln är vita och fluffiga, medan andra är stora, mörka och nästan lite otäcka. Precis ovanför dem är det ett tunt, ljusgrått molntäcke. Men än så länge regnar det inte på dem.
”Varför regnar det bara från vissa moln?” frågar Vera.
”Oj, det var en bra fråga”, svarar mamma. ”Jag tror att det har något att göra med hur högt upp molnen är”, fortsätter hon med andan i halsen.
De cyklar vidare längs vägen. På ena sidan växer en stor skog och på den andra sidan ligger det ett stort vetefält. Mellan dem och vetefältet sträcker sig ett djupt dike, där det växer gräs och blommor av olika slag. Vera ser små blå blommor. Det är nog blåklockor, tror hon. Det växer även stora gula blomster och fluffiga vita maskrosor. Så ser hon en alldeles ensam liten blomma sticka fram mellan grästuvorna. Den är röd och vit och har långsmala små blad på stjälken. Den är väldigt vacker, tycker Vera.
Vera plockar med sig blomman och känner samtidigt en liten regndroppe landa på nästippen.
”Nu måste du cykla på lite snabbare, Vera!” ropar mamma. Hon är redan en bra bit längre fram.
Vera trampar i gång cykeln igen. Blomman håller hon hårt i ena handen. Hon vill inte tappa den. Men det är svårt att på samma gång hålla i styret. Men nu är det bara sista backen kvar, sedan kan de rulla ner sista biten till morfar.
