9789197684262

WOLFGANG ERNST SORLET FRÅN ARKIVEN

ORDNING UR OORDNING

mediehistoriskt bibliotek: 1. Friedrich Kittler. Maskinskrifter. Essäer om medier och litteratur 2. Paul Virilio. Krig och film. Perceptionens logistik 3. Victor Klemperer. LTI. Tredje rikets språk – En filologs anteckningsbok 4. Wolfgang Ernst. Sorlet från arkiven. Ordning ur oordning

Wolfgang Ernst: Sorlet från arkiven. Ordning ur oordning Originalets titel: Das Rumoren der Archive. Ordnung aus Unordnung © Merve Verlag 2002 © Glänta produktion 2008 Förord: Thomas Götselius Översättning: Tommy Andersson Redaktörer: Otto Fischer & Thomas Götselius Omslag: Mathias Strömberg Sättning: Richard Lindmark Tryck: Munkreklam AB, Munkedal 2008 isbn: 978-91-976842-6-2

Innehåll förord

7

Inflation i arkivet

19

Inför arkivet

21

Skriva arkivet transitivt?

22

”En ny arkivarie”: Foucault

24

Arkivet som ”submedialt rum”

26

Det är luckorna som är arkivet

28

Exercise de silence (tystnaden i arkivet)

30

Prosopopoietiska fantasmer (arkivscener)

33

DR ACULArkiv

36

Omvänd tid: arkivets rum

38

Historiens textualitet? Arkiv och litteratur

42

Fingera arkiv

46

Arkibiograffiti

52

Arkivens moder: Rom

55

I historiens arsenal: arkivisk katekon

59

Från Ludvig XIV till Big Brother: övervakning

62

Historiekroppar

65

Samling och spridning: kvarlåtenskaper

70

Förskriven åt arkivet?

74

”Vi på arkivet”

78

Bokstavsskogen Buchenwald

82

Mekanisering av arkivet

84

Entropi: avfallsteori för arkivet

88

Till sist: digitala anarki(v)

91

noter

99

förord: thomas götselius

Åter till arkivet Under större delen av sitt liv led den franske historikern Jules ­Michelet av svår huvudvärk. Egentligen liknade hans symptom inte alls den vardagliga åkomman, därtill tycks värken ha varit alltför smärtsam och ihållande. Men så var Michelet heller ingen vanlig historiker. Redan under sitt första besök i de ”katakomber av manuskript” som var Archives Nationales i Paris fann han att ”dessa sedan länge övergivna papper och pergament förtjänade att återbördas till dagsljuset”.1 Michelet vigde sitt liv åt den uppgiften och han löste den på ett mirakulöst sätt. ”Medan jag inandades deras damm såg jag dem återuppstå”, skriver han i L’Histoire de France.2 Inhalationen av det damm som historiens många namnlösa döda och deras dokument lämnat efter sig är inte bara en slående bild av Michelets historiografi. Det är även en tämligen exakt beskrivning av de faror som lurade på en ny sorts historiker. Samtidigt som Michelet inrättade sig i arkivet identifierade en gryende yrkesmedicin de åkommor som hotade alla dem som var verksamma i miljöer där skinn och papper bereddes, brukades eller sönderföll.

Särskilt utsatta var de som arbetade stillasittande och ständigt inandades samma luft, de kunde i värsta fall utveckla symptom som ”hjärnfeber”. Roten till det onda var arkivets minsta beståndsdel: dammpartikeln. Mal d’archive eller arkivsjuka är således inte bara – i motsats till vad Jacques Derridas inflytelserika essä implicerar – en filosofisk metafor i en bok med samma namn. Det är en verklig sjukdom och den betingas av arkivets egen materialitet.3 7

Men arkivet dammar inte längre. När Wolfgang Ernst inleder sin arkivessä med detta påpekande är det inte bara en elegant turnering av en månghundraårig topos. Det är en historisk diagnos.

Arkivet så som det tar form i dag är inte nationellt och låter sig inte uppsökas på paradgatan i någon huvudstad. Tvärtom är det en virtuell ort som står att söka överallt där en dator låter sig anslutas till Internet. Det samtida arkivet är kort sagt en digital on linedatabas, med global räckvidd. Att dammet försvunnit från arkivet betyder emellertid inte att det skulle ha blivit oberoende av all materialitet. Utan den underliggande hårdvara som består av integrerade kretsar eller mikrochips funnes inte heller några digitala arkiv (och sådana kretsar låter sig som bekant bara tillverkas i kliniskt dammfria miljöer).

Sorlet från arkiven är ytterst ett försök att diagnosticera denna omställning från det gamla dammiga till det nya dammfria arkivet. Mer precist kunde man säga att den är ett försök att förstå vilka konsekvenser arkivets förändrade materialitet får både för vad som låter sig arkiveras och för vår förståelse av detsamma. Samtidigt är essän ett inlägg i en vidare kulturanalytisk diskussion. I Michel Foucaults och senare även i Derridas efterföljd har arkivet kommit att framträda som en ”kulturteknisk universalmetafor” för alla möjliga former av minne, vetande och lagring. I likhet med andra finner Ernst att det är nödvändigt att återvända till arkivet, men inte för att finna den ursprungliga ort där historien alltsedan Michelets dagar återuppstår, utan för att analysera vetandets villkor. Till skillnad från många som låtit sig inspireras av den franska, filosofiska läsningen av arkivet invänder Ernst att det inte kan reduceras till en epistemologisk metafor. Tvärtom måste arkivets epistemologiska implikationer analyseras underifrån, utifrån dess materialitet. Arkivet är inte bara den historiska horisont inom vilken vetandet framträder, det är självt en historisk skapelse där historiskt skiftande tekniker tillåtit olika former av vetande att uppstå. Den som inte håller detta i minnet riskerar att – likt en gång Michelet – falla offer för denna materialitet.4 Wolfgang Ernst är sedan 2003 professor i medieteori vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Han ingår i vad som ibland kallas Berlin­skolan i mediestudier, vilket är en löst sammansatt forskar8

grupp kring Friedrich Kittler. Ernst studerade arkeologi, klassiska språk och historia innan han 1989 disputerade på en dekonstruktivt orienterad avhandling med titeln Historismus im Verzug (”Den försenade historicismen”). Frågan om historien är central även i den digra habilitationsavhandlingen Im Namen von Geschichte.

Sammeln – Speichern – Er/zählen (2003) (”I historiens namn. Samla, lagra, berätta/räkna”). I den analyseras sambandet mellan 1800och 1900-talets tyska historiska diskurs och de mediala tekniker som den vilar på men samtidigt alltid bortser från. Ernst undersöker hur konkreta objekt i arkiv, bibliotek och museer bestäms av de mediala villkor som präglar dessa institutioner och hur ­dessa villkor samtidigt får epistemologiska konsekvenser för historie­ vetenskapen. Hur förändrade exempelvis en reproduktionsteknologi som skioptikonbilden statusen hos de medeltida handskrifter som den nationella historien vilade på? Och vilka konsekvenser hade det nationella arkivväsendets katalogiseringskriterier för det historiskt vetbara i 1800-talets Tyskland?

Ernsts angreppssätt kallas med ett ord mediearkeologi. Som termen antyder är det fråga om en uppgradering av Foucaults diskursanalys för medieanalytiska syften (Ernst har även författat en liten bok med den talande titeln M.edium F.oucualt (2000)). I Vetandets arkeologi (1969) uppmärksammade Foucault det faktum att inte vad som helst låter sig sägas eller skrivas när som helst; det tycks vid varje tidpunkt i historien föreligga ett dolt regelverk som avgör vilka utsagor som låter sig formuleras och vilka som inte låter sig formuleras. Denna instans som ytterst upprätthåller ”lagen för vad som kan sägas” benämnde han ”arkivet”.5 Detta arkiv var närmare bestämt ”det generella systemet för utsagornas bildning och ombildning”.6 Som sådant hade det sin hemvist i en fullkomligt abstrakt rymd och var någonting helt annat än de faktiska institutioner för lagring av arkivalier vi förknippar med termen arkiv.

Foucault underströk detta genom att inte använda den pluralform (archives) som varit den gängse i franskan sedan ordet på 1200talet började översättas från latinets archivum. I stället rehabiliterade han den ytterst ovanliga singularformen (archive). Därmed etablerades även terminologiskt en (till svenska naturligtvis oöversättlig) distinktion mellan arkivet som institution och arkivet som 9

begrepp, en distinktion som har blivit bestående. Franska arkivteoretiker som Arlette Farge, Jacques Derrida och Georges DidiHuberman skriver alla arkivet i singularis.

Foucaults arkeologi var en vetenskap om arkivet. Mediearkeologin tar fasta på Foucaults insikt om det (o)sagda i historien och tanken att arkivet (i singularis) utgör ett epistemologiskt raster.

Men samtidigt insisterar den på att söka detta raster i de klassiska arkiven (i pluralis). I stället för att identifiera arkivet med ett i sista hand fullkomligt virtuellt regelverk framhåller Ernst ett materiellt sådant i form av de medier som de historiska arkivinstitutionerna vilar på. ”Min mediearkeologi”, skriver Ernst, ”är en arkeologi om de teknologiska villkoren för det säg- och tänkbara i kulturen, ett framgrävande av belägg för hur tekniker styr mänskliga eller ickemänskliga utsagor, utan att tekniker reduceras till blotta apparater (vilket betyder att exempelvis även den antika retorikens regler kan innefattas)”.7 Detta underförstår en kritik av Foucaults slutsats att det sägbaras betingelser kan sökas på utsagornas eller diskursens nivå. Ernst understryker att alla diskurser är medierade och att medier aldrig är transparenta kanaler för något budskap. Då det inte finns någon diskursproduktion som inte är medialt villkorliggjord bör medierna snarare än diskursen ställas i centrum. Men mediearkeologin är inte en vetenskap om medier i största allmänhet, framhåller Ernst: ”Mediearkeologins bidrag till kommunikationsvetenskapen är vetandet om lagrande” – [”das Wissen vom Speicher(n)”] – vilket vill säga att den både är en vetenskap om lagringsmedier och om lagrande.8 Ernsts mediearkeologi är med andra ord en vetenskap om arkivet: arkivet som lagringsmedium eller det lagringsmedium som varje arkiv förutsätter.

Eftersom det numera finns en ”vändning” för varje kultur­ vetenskapligt forskningsfält på frammarsch har det även talats om en ”arkivisk vändning”.9 Den har mycket litet att göra med någon återgång till traditionell arkivforskning, utan utgör snarare en fördjupad reflexion över det tillsynes enkla faktum att historiskt vetande alltsedan 1800-talets begynnelse förutsätter ett arkiv. Arkivet uppmärksammas emellertid inte som en plats där kunskap har deponerats utan som en ort där vetande systematiskt produceras, och snarare än att avteckna sig som en statligt förvaltad dokument10

samling framträder arkivet som ett monument över statens makt. ”Det finns ingen politisk makt utan kontroll över arkivet”, skriver Derrida i Mal d’archive, den i särklass mest citerade skriften i de flesta ”arkiviska” arbeten.10 Även Ernst intresserar sig för arkivets koppling till vetande och makt. Men där Derrida tar etymologin till hjälp för att visa att arkivet alltsedan dess grekiska begynnelse (arkhé) var arkonternas – det vill säga maktens – hus (arkheion),11 understryker Ernst att de stora historiska arkiv vi har tillgång till i dag alla är restprodukter av en historiskt specifik administrativ statsmakt. Så länge arkiven var kopplade till den hade de direkta makteffekter, men i samma ögonblick arkivspärrarna hävdes så upphörde denna makt att verka, vilket innebär att historiska arkiv är ett slags oegentliga lämningar efter de administrativa arkiven.

Den som i efterhand läser deras material som ett rent vittnesmål om historiska händelser gör sig i någon mening därför alltid skyldig till en felläsning.

Men erbjuder då inte arkivet vår enda möjliga kontakt med historien? Den arkivsjuka eller det arkivproblem Derrida diagnosticerar (”mal d’archive” kan betyda både och) består i föreställningen om arkivet som den ort där någots ursprung eller begynnelse kan återfinnas.12 Att lida av arkivsjuka är att ha ”ett tvångsmässigt, repetitivt, nostalgiskt begär efter arkivet, ett oemotståndligt begär efter att återvända till ursprunget, en hemlängtan, en nostal­ gi för att återvända till den mest arkaiska platsen för den absoluta begynnelsen”.13 Detta underförstår om man så vill en dekonstruktion av den akademiska historievetenskapen vars auktoritet ytterst är avledd från arkivet, och vars praktik – arkivforskandet – framhålls som grundläggande (trots att inte så få professionella historiker aldrig besöker något arkiv).14 Ingen källkritik i världen kan förändra det faktum att historiker alltjämt intresserar sig för något sådant som ”källor”, det vill säga absoluta begynnelser. Historie­ vetenskapen tycks snärjd i en ursprungsretorik som den ironiskt nog försöker frigöra sig från genom att – likt källkritikern om och om igen – gå till arkivet.

Men ingenting börjar i arkivet. Tvärtom är arkivet en slutstation eller rent av en avstjälpningsplats där ett heterogent, mer eller mindre slumpmässigt insamlat material katalogiseras, förvaras och 11

någon gång emellanåt även aktualiseras. Tron att detta material skulle blotta någots (folkets, nationens …) ursprung är just en tro, vilken i Europa närts av att många stora arkiv (ny)inrättades omkring 1800 i just folkets eller nationens namn. Medan Peter den stores arkiv i Sankt Petersburg (1729) och Maria Teresias i Wien (1749) ännu hade grundats som redskap för de upplysta despoternas administration tillkom Archives Nationales 1790 på de franska revolutionärernas initiativ. Nyckeldatumet för det moderna historiska arkivet är emellertid den 25 juli 1794, då arkivspärrarna i Archives Nationales hävdes och portarna slogs upp för allmänheten.

Utifrån den franska förebilden tillkom Englands Public Record Office 1838, vilket alltsedan dess beskrivits som ”the treasure house of the nation’s memory”. Att arkivet på detta sätt sattes i minnets snarare än administrationens tjänst sammanfaller med uppkomsten av det moderna historiebegreppet. Som begreppshistorikern Reinhart Koselleck har visat användes termen ”historia” fram till denna tidpunkt företrädesvis i flertal (som i ätternas, institutionernas eller upptäcktsresornas respektive ”historier”). Först omkring 1800 fick den sin moderna funktion som ett kollektivt ental. Termen började då referera till en övergripande process, ”historien som sådan”, som skänkte sammanhang och innebörd åt en stor mängd separata förändringsmönster.15 Historien och arkivet som vi känner dem tycks därmed inte bara uppkomma samtidigt utan även bestämma varandra ömsesidigt.

När arkiven öppnades omkring 1800 framträdde plötsligt historien som ett fenomen i egen rätt. Men när historien framträdde på detta sätt tedde sig plötsligt arkivet som en depå för minnet. En omedelbar följd av denna allians var en ny profession, den arkivforskande historikern, och en ny erfarenhet, arkivfantasmen. I de verk som dessa historiker skrev om den revolution som först öppnade arkivet synliggörs båda två. I Den gamla regimen och revolutionen (1856) framhåller Alexis de Tocqueville att han inte på övligt vis nöjt sig med att läsa om 1700-talets berömda verk för att skriva sin bok. För att förstå revolutionen måste vi ”glömma det Frankrike vi ser och gå till det Frankrike som inte längre finns och undersöka det i dess grav”. Denna ”grav” är statsförvaltningens arkiv, i Paris och provinserna: ”I dess arkiv har jag, så som jag väntade mig, 12

funnit den gamla regimen livs levande, dess tankevärld, lidelser, fördomar och sedvänjor. Här talade varje människa fritt sitt eget språk och röjde sina innersta tankar.” 16 Historia eller hallucination?

Empiri eller akustisk fantastik? Alltsedan arkiven öppnades för allmänheten har besökare tyckt sig höra röster viska bland papperen. ”Arkivet oscillerar mellan en faktakyrkogård och en ’fiktionernas trädgård’”, skriver Ernst träffande.17 Men vilka slags minnen är det egentligen som sorlar i arkivet?

Om en dekonstruktivt inspirerad kritik har riktat in sig på den etymologi och begreppsbildning som häftar vid arkivet, vänder sig Ernst i stället mot historikernas (historiskt sett sentida) föreställning att arkivet fyller en minnesfunktion. Arkiv har mycket mindre att göra med hågkomst och bevarande än med nödvändigheten att kasta, radera och rensa ut. Varje arkiv, säger Ernst med Arlette Farge, definieras i själva verket av det som det inte rymmer. Arkivet är således inte vigt åt minnet utan åt datalagringens rent tekniska praktik. I likhet med andra databanker upprättar det kopplingar inte genom orsak och verkan utan genom nätverk. Medan historiografin regelmässigt förutsätter teleologi och ett berättande med början, mitt och slut är arkivet i grunden diskontinuerligt och uppbrutet. De historier vi förbinder med arkivet är därför tillägg, menar Ernst; de påförs arkivet utifrån. Historikernas bruk av arkivet utgör – även på detta vis – en felläsning av något som i grunden är en cybernetisk storhet, där arkivalierna är en funktion av den lagring, överföring och bearbetning som ett givet system tillåter.

Att arkiv är cybernetiska system innebär att de kan beskrivas matematiskt.18 Berlinskolans mediearkeologi utmärker sig genom en viss upptagenhet av å ena sidan mediernas logiska struktur (informatik) och å andra sidan deras hårdvara (fysik) – något som skiljer den från den analys av mediernas samhälleliga och subjektiva effekter som utmärker angloamerikanska kulturstudier eller den analys av de sociala energier vilka cirkulerar via mediala ”gadgets” som gjorts inom new historicism. Så kan till exempel Neil Rhodes och Jonathan Sawdays sammanförande av boktryckets genombrott på 1500-talet och datorns genombrott i vår tid i The Renaissance Computer ur ett mediearkeologiskt perspektiv inte framstå som annat än förfelat.19 Jämförelsen mellan Erasmus ständigt 13

expanderande ordspråkssamling Adagia och datorn begreppsliggör oundvikligen medierna utifrån den alfabetiska textens perspektiv.

Men datorn är ingen textmaskin utan en räknemaskin; den är närmare bestämt resultatet av en allians mellan matematik och ingenjörskonst. skall humaniora kunna analysera möjlighetsvillkoren för sina objekt är det i dag inte tillräckligt att ta med texter och bilder i beräkningen; även siffror måste inkluderas. För den skull är medie­arkeologin lika hemma i matematikens och ingenjörskonstens historia som i filosofins eller litteraturens. De är alla lika avgörande för arkivets ekvation här och nu.

Men kanske går arkivets epok mot sitt slut? Och är det i så fall inte just nämnda räknemaskin som medverkar till detta genom den storskaliga digitaliseringen av alla data? I Vetandets arkeologi framhöll Foucault att vi inte har tillgång till vår egen tids arkiv, eftersom det är inifrån dess regler vi talar.20 Först när en epok är avslutad blir dess raster för tanken synligt. Ernst menar i anslutning till Foucault att vår tids upptagenhet av arkivet hänger samman med att de klassiska arkiven blivit överspelade. Det är de digitala on line-databasernas explosionsartade framväxt som gör det möjligt för oss att se det arkiv (i singularis) som är det klassiska västerländska arkivväsendet.21 Men lika angelägen som utgrävningen av det klassiska arkivet är, lika viktigt är det att fråga sig vilka konsekvenser de nya lagringsmedierna kommer att få för arkivet här och nu.22 I det skriftbaserade arkivet var varje arkivalie förbunden med en specifik lagringsplats. I det digitala arkivet är ingenting platsspecifikt eftersom arkivet i sig självt är nätverksbaserat och dynamiskt. Vår förståelse av arkivet kommer till följd av detta att kantra från lagring till överföring, hävdar Ernst. I en tid präglad av lagringsmani kan detta förefalla förvånande, men faktum är att Internet – ett kvasiarkiv snarare än ett arkiv – all sin tekniska minneskapacitet till trots saknar just ett minne. Medan den klassiska arkeologin har kunnat gräva fram askan efter det första kända västerländska centralarkivet, det athenska rådets, som brändes av perserna år 480/479 f. Kr., kommer mediearkeologin aldrig att kunna rekonstruera någon försvunnen webbplats, om den så lades ned igår, eftersom avslutade webbadresser inte lämnar fysiska spår efter sig.23 14

Men om det nya arkivet på detta sätt krymper samman i rummets dimension expanderar det omvänt i tidens. I stället för det traditionella västerländska upprättandet av kulturen som en funktion av sina lagringsmedier (platser, minnesmärken, institutioner …) går vi mot en kultur som vilar på en permanent recycling av kulturella data, menar Ernst. I praktiken betyder det att samtidens fildelningsnätverk utgör sinnebilden för framtidens överförings­baserade (arkiv)kultur. Den strid som i dag rasar kring dem kan därmed ses som ännu en kamp om tillgången till arkivet, men också som en strid om arkivets innebörd. På samma sätt som det öppna nationella arkivet (med Archives Nationales som främsta exempel) föddes ur de hemliga statsarkiven, uppstår i dag öppna kulturarkiv genom digitaliseringen av kulturella artefakter (filmer, böcker, musik …) som hittills främst har funnits tillgängliga på en kommersiell marknad. Och på samma sätt som arkivet omkring 1800 definierades om från administrativt redskap till samhällsminne håller arkivet just nu på att förvandlas till ett slags kulturellt minne. Fast ”minne” är kanske inte rätta ordet, för den ständigt pågående överföringen av kulturella data präglas varken av något aktivt intresse för det förflutna eller av något antikvariskt sinne för bevarande; snarare tycks det handla om att göra de kulturella artefakterna produktiva här och nu, genom att låta dem bli det stoff ur vilket livet självt springer fram.

Av det skälet går det också att tala om en etik för arkivet, bortom upphovsrättens irrgångar, där arkivets uppgift inte så mycket består i att bevara kulturella artefakter för framtida generationer, som i att göra framtiden själv möjlig. Wolfgang Ernst formulerar det vackert: ”Avsikten med arbetet i arkivet är inte bara att få en enorm databas att tala och ge skriftlig röst åt en bortglömd verklighet, utan också att omvandla tingen från en nedärvd värld till material åt en värld som återstår att skapa.”

Inflation i arkivet Ingen talar längre om de dammiga arkiven. Kritiken mot dem tycks numera ha förklingat, arkivdammet sveps bort av en uppmärksamhetens friska vindpust och sedimenteras inte ens, som i fallet med Stasi-akterna. Sällan har arkivet som plats för vetenskaplig forskning och som kulturhistoriskt objekt tett sig så aktuellt som i dag. Begreppet arkiv har därvidlag upphöjts till en kulturteknisk universalmetafor, till ett mynt som genom användning tummats till oigenkännlighet. På grund av ”förvandlingen av arkivet till en ren metafor” är filosofiska diskurser, enligt arkivvetenskapen inte alltid till någon hjälp i diskussionen om termen ”arkiv”.1 Filosofens sanning och poetens fantasi avviker nämligen avsevärt från juristens och historikerns insikt i den minnesmetaforiska förblindning som följer av att arkivet är snärjt i maktens garn. Tvärtemot en vida spridd uppfattning är arkiven nämligen inte primärt en del av det kulturella minnet; den åsikten beror snarast på en felläsning av arkivet. Mot detta invänder arkivarien att arkiv inte bara uppstår ur politiken, utan att det också finns en arkivpolitik – varför juristerna i det gamla tyska riket före 1806 och i den preussiska staten därefter svepte en hemlighetens mantel om arkiven som potentiella politiska minnesmedier.2 Dagens arkivteori betonar mycket medvetet sambandet mellan furstligt registraturmaterial och historiskt arkivmaterial. I de fall där återanvändningen av arkivakter inte tjänar några administrativa utan enbart historiografiska syften föreligger i viss mån redan ett miss19

Medie Historiskt Bibliotek

Redaktörer: Otto Fischer och Thomas Götselius

Arkivet dammar inte längre. Från att ha varit en undanskymd plats där historien hölls i minne har det förvandlats till den löftesrika källa där samtidens flöde av information och underhållning springer fram. I Sorlet från arkiven undersöker den tyske mediearkeologen Wolfgang Ernst följderna av denna omvandling. Efter de digitala mediernas genombrott har arkivet blivit tillgängligt för allt fler under allt vardagligare former. Arkivets funktion har förskjutits från långsiktig lagring till ständig överföring. Samtidigt har en arkivteoretisk litteratur vuxit fram där arkivet framträder som en kulturanalytisk universalmetafor. Mot den invänder Ernst att arkivet varken är ett historiskt minne eller en filosofisk metafor, utan en teknisk praktik för datalagring. Först när arkivteorin tar hänsyn till vad lertavlor eller papper, celluloid eller elektroniska kretsar kan lagra kommer den att kunna förklara hur arkivet i det fördolda kunnat prägla våra föreställningar om historien, minnet och glömskan.

Wolfgang Ernst är professor i medieteori vid Humboldtuniversitetet i Berlin och författare till flera studier om historiografi, arkiv och arkivteori.

ISBN 978-91-9768-426-2

Omslag: Mathias Strömberg

9 789197 684262

GLÄNTA PRODUKTION

ISBN 978-91-9768-426-2

GLÄNTA PRODUKTION

wolfgang ernst sorlet från arkiven

Mediehistoriskt bibliotek 4: Wolfgang Ernst Sorlet från arkiven. Ordning ur oordning

Medie Historiskt Bibliotek

wolfgang ernst Sorlet från arkiven

Ordning ur oordning

Klassiska och nya texter om medier och kultur.

Tidigare utgivna titlar i Mediehistoriskt bibliotek: 1 Friedrich Kittler Maskinskrifter. Essäer om medier och litteratur 2 Paul Virilio Krig och film. Perceptionens logistik 3 Victor Klemperer LTI. Tredje rikets språk. En filologs anteckningsbok