9789197724944

Einar Askestad

Kvinnohistorier

mbm fรถrlag

3

Av Einar Askestad har tidigare utkommit: Det liknar ingenting (lyth & co 1997, i pocket mbm förlag 2000) På helig mark (mbm förlag 1999)

Ögon för paradiset (mbm förlag 2001)

med blicken i trasor. (mbm förlag 2003) 1:1 (mbm förlag 2004)

Kalla mig Theodora (h:ströms 2007)

© Einar Askestad 1995–2009 © Omslagets framsida, bilder: övre »Excursion into Philo­sophy«, 1959 (olja på duk) av ­Hopper, Edward (1882–1967), i privat ägo, undre »Summer in the City«, 1950 (olja på duk) av Hopper, Edward (1882–1967), i privat ägo © Baksidans porträtt av författaren: Maria Klevemark Layout och sättning Micael Bäckström Tryck NØrhaven Paperback A/S , Viborg 2009 mbm förlag Alströmergatan 32 S 112 47 Stockholm E-post kontakt@mbm-forlag.com Nätplats www.mbm-forlag.com isbn 978-91-977249-4-4

4

Innehåll I

Lilla Amanda 11

Blomsterflickan 19 Erik 23

Någon 31

En fråga om teknik 41

Funderingar över Laura 47 II

Varför gör du så här? 67 Jag älskar dig 79 Poeten 81

Joel och jag 85 Annika 87 Byxor 91

Lite egen 93 Åsa 97

I parentes 105

Jag skall döda dig 109 III

Det oskrivna 117 Käre Hans 133

Himmelriket inom oss 139 Lilla du 147 Nils 155

7

5

Erik Nu till det som har hänt.

Telefonen ringde. Jag skyndade upp ur sängen och en av rösten att döma stabil (och som jag förstod äldre) kvinna utropade i luren: Jag hittar inte min telefon, var är min telefon. Det var ingenting att hänga upp sig vid. En känsla av att hon fortsatte att prata även efter det att jag lagt på luren gjorde det omöjligt att somna om.

Min fru menade att det dels rörde sig om en felringning, dels att kvinnan ringt från någon annans telefon. »Hon hade säkert gått över till grannen.« Jag nickade instämmande. Plötsligt skrattade min fru till. »Förresten är jag säker på att kvinnan skämtade med dig.« Jag sade att det trodde jag inte. Kvinnans röst var övertygande. »Men då så«, sade min fru, »det talar ju för att kvinnan visste vad hon gjorde.« Min frus förklaringsiver lugnade mig tillfälligt.

23

k v innohistor ier

Några veckor senare hade min fru lovat sin syster att vattna hennes plantor (systern och ­hennes »väninna« skulle vara bortresta två veckor på sol­ semester). Vi åkte över. Min fru stod vid fönstret och vattnade när hon vände sig om och sade: »Erik, kan inte du hjälpa till?« Jag satt i soffan, hade bläddrat i högen av olästa morgontidningar. »Erik, hör du inte vad jag säger, hjälp till lite så är du snäll.« Jag hade kunnat svara: »Snälla du, jag heter inte Erik.« Eller: »Vad menar du med att kalla mig Erik?« ­Eller rent av: »Nu blandar du ihop mig med någon av dina älskare igen.« (På skämt.) »Vad skall jag göra?«, sade jag. »Fyll upp en vattenkanna i köket och vattna växterna i sovrummet«, sade hon, och tillade, mer till sig själv: »Jag kan inte förstå varför hon har så mycket plantor, att hon reser bort är deras räddning.« I köket stod jag och tittade in i ett skåp. »Den står mitt framför ögonen på dig«, sade min fru och plockade ned en kanna. En grön, ful sak. »Skärp dig«, sade hon, och klatschade till mig på baken.

På måndagsmorgonen satt jag som vanligt på kontoret och rensade näsan. I minnet följde jag tim­me efter timme det som utgjorde en av de cirka fyra tusen helger jag sannolikt skulle få vara med om (drygt hälften av dem med min fru).

24

er ik

Jag bestämde mig för att en felsägning (eller två) inte var mycket att orda om. Hade hon inte varit ovanligt passionerad i systerns kök? Inte sedan utlandssemestern för två år sedan, i den snåriga växtligheten ovanför stranden, hade hon visat en sådan glöd. Jag förde ned mina händer under arbetsbordet, ned på mina ömmande knän. Köksmattan hade inte gjort någon skillnad. Det var i alla fall lindrigare än strandloppornas bett, som svullnade upp och kliade. Förresten tyckte jag inte om mitt namn. Det var mina storasystrar som fått bestämma vad jag skulle heta. Och »Erik« var, när jag tänkte efter, ett namn jag mycket väl kunde tänka mig.

Kaffedags.

Den nyanställde, en yngre förmåga, räckte över min kopp. »Nej, det var fel kopp«, sade jag, »det står Henrik på den.« »Heter du inte Henrik?«, sade han. Min kopp var borta. Jag sökte i hyllorna högst upp, bakom kakformer och annat som stått oanvänt så länge jag kunde minnas. »Var är min kopp?«, sade jag. »Inte vet jag«, sade den nyanställde, »men jag är säker på att jag har hört att du heter Henrik«. »Jaså, det är du«, sade jag. »Ja, faktiskt«, sade han.

Hemma tog jag mig ett bad. Jag hörde stegen 25

k v innohistor ier

i trappuppgången. Ytterdörren som öppnades.

Sucken i hallen. »Kursen var inställd«, ropade hon.

Jag fyllde på med mer hett vatten. »Måste du låsa badrumsdörren om dig«, ropa­ de hon. »Måste, måste jag väl inte«, sade jag, och drog åt kranen. »Men så öppna då«, sade hon.

Hon ställde sig vid badkaret, med ytterkläderna alltjämt på sig. »Du ser ut som en kärring«, sade hon. »Jaha«, sade jag.

Olust är någonting man vänjer sig vid. Det är i alla fall min teori. Det krävs en stegring, eller någon slags vändning, för att man skall få syn på den olust man liksom införlivat med sig själv. När jag på kvällen blev kallad »Erik« igen (under kärleksakten) kom jag av mig. Det hade aldrig hänt mig tidigare. Min fru sade: »Vad är det?« »Ingenting«, sade jag, »det är ingenting.« »Vad då ingenting?«, sade hon. »Ingenting bara«, sade jag.

Nästa dag blev jag inkallad till chefen. »Vad tycker du om den nyanställde?«, sade han.

26

er ik

»Han verkar bra«, sade jag. »Det där med din försvunna kaffekopp var väl ingenting att bråka om«, sade han. »Nej, det är klart«, sade jag. »Jag har stora förhoppningar på honom«, sade han. »Han verkar bra, riktigt bra«, sade jag. »Då säger vi så«, sade han. »Javisst«, sade jag.

Den nyanställde stod vid kaffemaskinen. Han nickade åt mig och räckte över en kopp. Chefen gick förbi, visslande på en glad melodi. En uppsluppen stämning uppstod; fler ansikten tittade fram ur sina rum. Nynnande tog jag med mig kaffekoppen in i mitt rum.

På eftermiddagen, jag hade ringt dagens sista samtal, knackade det på min dörr. Det visade sig vara kontorets allt i allo. Han hade en röd skruvmejsel i handen. »Är det här?«, sade han. »Jag vet inte«, sade jag. »Den skulle bytas ut innan fredag«, sade han. »Vilken?« sade jag. »Namnskylten«, sade han.

Jag promenerade hem. Jag ville tänka över mitt liv. Hur mycket jag än tänkte kunde jag inte tänka 27

k v innohistor ier

på annat än det som hade skett. Jag såg framför mig min fru, där hon stod fullt påklädd vid badkaret och sade att jag såg ut som en kärring (jag hade lagt mina händer över mitt könsorgan). Jag såg min fru, mindre påklädd, utropande: »Erik!

Erik!«, och jag såg firmans allt i allo skruvande fast den nya namnskylten. Jag läste aldrig vad som stod på den. »Jag tar det efter helgen«, tänkte jag, och gick för dagen. »Vad vill du egentligen? Vad tycker du?« sade min fru. »Den gröna eller den blå?« Jag brukade svara som så, att det ju hängde på de andra färgerna också, de som skulle matchas. »Det är ditt vardagsrum lika mycket som mitt«, sade hon. »Den blå«, sade jag till slut, men lika gärna kunde jag ha sagt: »Den gröna.« Hur jag än sade blev det lika ofta till slut den andra färgen.

När jag tänker efter vet jag inte vad som avgjorde saker och ting. Detta gick jag och tänkte på, under promenaden hem.

Dörren var olåst. Det brukade den vara. Ändå envisades jag med att liksom av gammal vana plocka upp nyckelknippan ur fickan och snurra den mellan fingrarna. Det var någonting med det där ljudet jag uppskattade. I hallen hörde jag att hon var i köket. »Hej, älskling«, hörde jag henne ropa. »Hej, hej«, ropade jag tillbaka, men det lät 28

er ik

lite kort, så jag lade till: »Hej, älskling«. Hon kom ut, hon såg glad ut, hon kramade mig, innan hon skyndade tillbaka in i köket. »Maten är strax klar«, ropade hon. Jag hade satt mig, tvättat händerna och tagit av riset, när hon ville säga någonting. »Kan vi inte resa bort i helgen«, sade hon, »det var så länge sedan vi gjorde någonting roligt ihop.« Jag funderade ett ögonblick (medan jag tog av köttgrytan). »Snälla Erik«, sade hon, »hur ofta ber jag dig om någonting?« Jag tittade upp. Jag log. Jag sade: »Ska du inte ta av maten, den blir ju kall.« Hon reste sig och gick ut från köket. Jag satt kvar en stund. Sedan ropade jag: »Vill du att Erik lägger upp lite mat på din tallrik?«

29

160

En fråga om teknik Det är en fråga om teknik. Jag låter inte honom komma undan. Jag tar tag i den, och jag leker med den en stund innan han ger efter, ja han ger efter till slut. Det vet jag. Om inte så får han sova på golvet, det har hänt både en och två gånger. Jag öppnar fönstret, klär av honom och låter honom ligga på golvet tills det att han ber om ursäkt och lägger sig alldeles intill mig. Det bukar inte vara några problem. Han vet att han blir förkyld, att han blir sjuk av att ligga på parketten hela natten.

Förut hade vi en gästsäng som bara gjorde att han envisades längre än nödvändigt. Han låg antagligen och tänkte på att han kunde slinka ned i den efter det att jag somnat. Eller att han kunde ta sig till garderoben i hallen och klä sig riktigt varmt.

Det går inte längre, jag har låtit installera ett lås, och jag låser även sovrummets dörr. Nycklarna har jag med mig i sängen. Det roar mig att se hur han trilskas, hans lite plågade ansiktsuttryck, hur 41

k v innohistor ier

han försöker undvika min blick, försöker undvika att känna min hand eller min nakna kropp. Jag glider fram och tillbaka, lägger hela min tyngd på honom, låter hela mig sjunka ner över hans ansikte, ja det är knappt att han kan andas.

I kväll har han envisats. Han ligger på golvet och han försöker titta bort. Jag läser min bok och jag tittar upp då och då för att påminna honom om att jag inte har glömt honom. Han ligger stilla, med baken mot sängen. Bredvid honom rör sig gardinerna, fönstret är halvöppet och jag vet att parketten måste vara iskall nu. Det snöar inte, men det skulle kunna göra det. Jag läser en kärleks­ roman. Jag kan verkligen förstå vad hon skriver om. Det handlar om passionen, om vik­ten av att leva ut sina känslor. Allt för länge levde jag själv i ett onaturligt tillstånd. Jag höll tyst när jag egentligen ville tala. Och jag talade när jag egentligen inte alls ville det. Det fanns tillfällen då jag bara ville ryta ifrån, skrika rakt ut att jag hatade dem, hatade allt som hade med dem att göra. Nu säger jag vad jag tycker, jag följer mina emotioner utan att skämmas för den jag är; en kvinna. Författa­ren skriver just om detta, om en revolt med kärleken som redskap. Känner jag henne rätt, och det gör jag efter att ha läst nästan alla hennes tidigare 42

en fr åga om teknik

r­ omaner, så kommer det hela att urarta mot slutet.

Det är som om hon tror att det måste gå åt pipan.

Jag vet att det inte behöver det. Jag vet att han är snäll, att han innerst inne trivs med att vara här hos mig. Jag ser det när han till slut ber om ursäkt, reser sig och skyndar in under täcket. Jag förstår det när den reser sig och jag håller den i handen och jag kan göra vad jag vill med den. Jag låter honom göra allt vad som faller mig in. »Är du inte lite fånig nu?«, säger jag till ­honom, där han ligger alldeles vit i hyn, »du vet ju att du inte kommer därifrån innan du lägger dig här hos mig.« Han är lite arg. Han ligger liksom i fosterställning, med ryggen mot sängen. Jag väntar mig inte heller att han skall svara. Men jag måste påminna honom om att det är varmt hos mig, och jag vet att det hörs på min röst, där jag ligger under det varma täcket och läser bakom mina läsglasögon i ljuset av läslampan. Jag vet precis hur varm min röst kan låta så här på kvällen. Kanske ligger han och funderar över dörren som är låst och fantiserar om nycklarna som ligger här nere under täcket.

Kanske svär han inom sig över att det blivit vinter så fort och försöker komma på någon ursäkt för att få komma undan. Han har vid tidigare tillfällen 43

k v innohistor ier

sagt att han varit hungrig, att han behövde gå på toaletten och att han kände sig illamående. Jag har då sagt att han kan få gå på badrummet och äta sin macka och vad det nu är om han bara lovar att direkt efteråt komma till sängen. Och eftersom han inte vill erkänna att han ljugit, har han gått med på det och sedan snällt krupit ner hos mig.

Ikväll är han tyst. Jag är inte alls irriterad. Jag trivs med romanen, den har inte börjat urarta. Den beskriver hur kvinnan gråter i mannens armar, hur hon låter honom tro att han är stark och att han är det viktigaste för henne. Jag kan inte låta bli att skratta till, så där varmt som det lätt blir i sängen, och titta upp och se ner på min pojke som ligger och skakar med baken vänd mot mig. Jag tittar ner i boken igen, och plötsligt urartar författaren.

Att hon aldrig kan låta bli? I rädsla för att förlora mannen faller huvudpersonen ihop, ja hon är helt i hans händer. Det rör sig om ett »språng«, som någon skrivit, en plötslig vändning som är ofattbar.

En realism som får fnatt. Tror författaren själv på sådana vändningar? Eller låter hon rent av sina patetiska hjältinnor lura även henne själv? »Kom nu och lägg dig«, säger jag till honom, »kom nu, innan jag blir sur.« Han tycker nu att jag sagt någonting dumt 44

en fr åga om teknik

och bara därför ligger han kvar. Jag har aktiverat honom, irriterat honom. Det handlar nu om att vända hans energi till någonting positivt. Det är en fråga om teknik. »Nu vill jag släcka«, säger jag, och så gäspar jag, »usch, vad trött jag är i kväll.« Han kommer att ligga kvar ännu en stund, men han ser framför sig flera timmar naken i kyla och mörker och han tror att jag är trött. Jag är inte alls trött. Jag är uppiggad av läsningen. Jag lägger ifrån mig boken och jag rättar till täcket så att han förstår att jag snart släcker nu. Och då plötsligt sker det. Han reser sig och ber om ursäkt i en enda rörelse och jag säger till honom att vara snäll och stå kvar och säga sin ursäkt ordentligt. Han är söt, där han står, med sin slanka unga kropp, och jag ler åt honom. Jag sträcker fram min hand och jag klappar honom varsamt på baken. Han grimaserar. Jag tycker mig se ett svagt leende. Jag lyfter täcket och han är inte förvånad över att jag redan är naken.

45

160

Himmelriket inom oss Nu fanns det ingen återvändo. Pistolen var riktad mot hans tinning, bilen på väg ut till stugan och Sara förklarade för honom vad han skulle göra för att komma levande ut ur det hela. »Vi vill inte döda dig«, sade hon, »det förstår du säkert, att det inte ligger i vårt intresse att döda dig.« Han sade ingen­ ting, skakade på huvudet så där nonchalant som bara alltför mycket pengar kunde åstadkomma.

Kanske är det redan där i bilen jag bestämmer mig.

Sara och jag hade under hösten läst för varandra ur Dostojevskijs Brott och straff och ingen kunde påstå att vi inte visste vad vi höll på med.

Bilen ställde vi en bit ifrån stugan, i gläntan mot sjön. På den branta stigen upp till stugan satte jag krokben för honom. Sara skrattade när han dunsa­de ned i backen, det gladde mig. Hon är den första människa jag mött som är kompromisslöst god. När han protesterar och vänder sig till henne 139

k v innohistor ier

för stöd, säger hon till honom att han låter som en kärring. Kostymen var redan skrynklig och Sara hade i bilen roat sig med att rispa in korstecken i glaset på hans glasögon. Endast ett ögonblick svävade jag i ovisshet då jag berättade om mina planer för henne. Hon tittade ut genom kaféets panoramafönster, och sade: »Det är vår plikt att göra det.« Stugan tillhörde en bekant till Sara, någon frilansande medarbetare på tidningens kul­t ur­­sida som hon träffat under sin praktik där. Hon mindes in­te hans namn, men visste att stugan stod tom näs­tan året om. Nyckeln hittade hon genast och värmen lyckades hon slå på i källarmörk­ret, men hans namn mindes hon inte. »Jag kände ­honom aldrig«, sade hon, »troligen fanns där ingen­­­ting att känna.« Vi band fast honom i stolen vid köksbordet.

Vilken utsikt. I havsbandet. Grått så långt ögat kunde se. Sara och jag ställde oss på altanen, luta­ de oss mot räcket, andades in djupt. Nu hade vi honom. Jag vände mig om, pustade ut så att små moln formades i den kyliga luften. Innanför fönstret skymtade hans ansikte, han satt och stirrade ut. »Titta, hur beklämmande han ser ut«, sade jag.

140

himmelr iket inom oss

Sara fnös till. »Ja«, sade hon, »en fallen människa är en sorglig syn.« Jag höll om henne. »Jag älskar dig«, sade hon. »Jag älskar dig«, sade jag.

Vi visste att så länge han var bunden kunde han inte göra någon illa. Att så länge han satt där, oförmögen att röra sig, lyfta en telefonlur och ge direktiv åt sina hantlangare, kunde han inte göra mer ont här i världen. Alla hans smutsiga pengar var lika orörliga som han själv, lika bundna, och endast vi kunde släppa dem fria, flytta på dem, dit de inte skulle göra någon skada mer. Hur fel hade inte Dostojevskij haft? Och Jesus? Att vända andra kinden till, så att ondskan kunde fortsätta att härja. Paulus och Petrus och de andra hade förvrängt hans ord. »Jag kom inte med frid«, hade Jesus sagt, »jag kom inte med frid, jag kom med svärd». Nu spikades han upp på ett kors så att lögnarna kunde sprida sina falska ord och eländet fortsätta råda på vår jord.

Vi hade blivit hungriga, jag gick ned till bilen för att hämta matkassarna i bakluckan. När jag steg in i värmen igen stod Sara och duschade med badrumsdörren öppen, så att han kunde se henne.

Sara och jag mötte blick och vi log. Sara är den första människan jag träffat som vet vad hon håller på med. Som njuter av att vara sig själv, som förstår 141

k v innohistor ier

att hon är en gåva och inte skäms för sig. Hon står där naken, så vacker som endast en vacker människa kan vara. Hur tydligt måste det inte vara även för honom?

Inför Saras nakenhet blir varje orenhet till en oren­het.

Jag satte mig i fåtöljen, bläddrade i en tidning. »Står det något i den?» ropade Sara från köket. »Kulturchefen skriver att det inte går att veta vad som är gott och ont.« Sara tittade fram i dörröppningen. »De rättfärdigar bara sitt eget svek«, sade hon. »Någon borde kanske kidnappa kulturchefen«, sade jag. »Nu äter vi«, sade Sara.

På natten älskade vi utan minsta ljud. Vi såg var­ andra i ögonen, och allt som skedde, skedde i en självklarhet som påminde om isarna ute på fjärden.

Sara grät då hon kom; glädjetårar, och sorg. I det stora rummet låg mannen bunden, mätt och belåten, för även en tjuv måste äta, i alla fall tills det är dags att dö. Sedan låg vi i mörkret tätt omslingrade och talade om allt det ofattbara och ändå så nära som finns på vår jord. Stjärnhimlen ovanför oss, himmelriket inom oss. Orden, och tystnaden. Var 142

himmelr iket inom oss

kom orden ifrån? Och hur kunde ljuden en dag bli till meningsfulla ord? Någon måste ha varit först, men varför uppfinna ord, när så få kunde förstå deras rikedom?

Och lögnen, var kom den ifrån? »Lögner är som pengar«, sade Sara, »de finns egentligen inte, de finns bara som sken, som ocker och stöld.« »Hur menar du?» »Allting som existerar finns av egen rätt«, sade Sara. »Pengar däremot är snyltare, småtjuvar.« »Som fotografier?» »Ja, de är tjuvar som glömt att de är tjuvar. De är sig själva nog och ändå helt beroende av det som de stjäl ifrån.« Vi tystnade, vi tänkte på mannen som låg bunden i rummet bredvid.

En tunn hinna is hade bildats på fönstren. Kristallmönster, vackra som avtryck från någonting himmelskt. Min kära sov. Jag stängde dörren om henne och gick fram till den bundne. Med en knuff med foten väckte jag honom. Han försökte resa sig, men föll tillbaka av sin egen tyngd. Bindeln för hans mun gjorde hans blick mer intensiv, som om den rädsla som bara skymtat igår plötsligt brutit ut och 143

k v innohistor ier

blivit synlig för honom själv. Dostojevskij menade att skönheten skulle frälsa världen, men det är för sent här på jorden. Det finns ingenting heligt över denne man. Han kommer aldrig att frälsa någon, för han behöver själv bli frälst. Hans leende påminner om renässansens Mona Lisa, och vem skulle kunna falla på knä inför en sådan bild? Det är ett fördärvat leende, uppslukat av sig självt.

Han vrider sig där han ligger på golvet, och han hade nog gärna väckt Sara om han hade kunnat. Jag hjälper honom upp på benen, repet runt hans ben gör honom lättstyrd. Ute på altanen har det fallit lite snö under natten och avtrycken efter hans små steg gör ett komiskt intryck. Humorn lär vara Guds leende på jorden, men Gud ler inte längre. Mormor brukade säga att goda människor föds färdiga. Se till att inte låta dig fördärvas, sade hon. Det är för din egen skull som du aldrig får glömma Gud, sade hon.

I gryningen får allting en skärpa som går förlorad under dagen. Sedan spelar det ingen roll om det ligger en dimma över isen, eller att ett grått bomullsliknande täcke skymmer himlen. Hans små steg saktar ned tiden samtidigt som de inför en otålighet; jag lossar lite grann på repet, så att han kan gå men inte springa. Hans blick är tvetydig, 144

himmelr iket inom oss

kanske tror han att jag skall döda ­honom, kanske vet han att han måste dö. En bit ut på isen tar jag av honom munkavlen. Han säger ingenting. Det är klokt av honom, även om det i slutändan inte gör någon skillnad. Vi har ungefär hundra meter kvar att gå. Kanske borde jag vara rädd för vad han kunde tänkas säga. Rädd, på det där viset man blir rädd när man blir överrumplad. Men ingenting kan överraska mig längre. Jag vet allt om honom.

Om hans fru. Om hans älskarinnor. Och jag ser i hans blick att han själv vet, att han vet att han är en förtappad människa. »Du hade otur«, säger jag, »du hade otur som råkade krossa någon som jag kände på din väg.« Kanske kunde man tro att han ville försvara sig, att han ville förklara hur en del av de drabbade fått ekonomisk ersättning och att det i flera fall kommit till förlikning, att han tagit med ena handen och givit med den andra.

Men han säger ingenting.

Pistolmynningen låter jag vila mot hans tinning. Blicken glömmer jag inte. Det gick upp för honom att man inte kan göra vad som helst mot sina medmänniskor. Att det finns gränser som man inte har lov att korsa.

Vi lyssnade en stund på isen under oss. Dova 145

dunkanden som spr채ckte tystnaden, och jag fyrar av medan jag tittar bort.

146