Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0293-2
© James Patterson 2010 Utgiven av Piratförlaget AB Utgiven enligt avtal med Linda Michaels Limited, International Literary Agents Omslagsform Eric Thunfors Omslagsfoto Karin Smeds Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009
Prolog Paris, Frankrike
I – Vad liten den är, sa brittiskan besviket. Mac Rudolph skrattade, lade armen om kvinnans hals och lät handen falla ner på hennes bröst. Hon hade ingen behå. – Olja på träpannå, sa han. Sjuttiosju gånger femtiotre centimeter. Det var meningen att den skulle hänga i matsalen hemma hos den florentinske köpmannen Francesco del Giocondo, men Leonardo da Vinci fick den aldrig färdig. Han kände hennes bröstvårta styvna under tyget. Sylvia Rudolph gled upp på andra sidan om den engelska kvinnan, lät sin arm leta sig under hennes. – Hon hette inte Mona Lisa, sa Sylvia, utan bara Lisa. ”Mona” är ett italienskt diminutiv som kan tolkas som ”lady” eller ”hennes nåd”. De maldes framåt i trängseln. Brittiskans make hamnade bakom Sylvia, hans kropp pressades mot hennes. – Någon som är törstig? frågade han. Sylvia och Mac bytte en snabb blick.
5
l i z a m a r k l u n d & j a m e s p at t e r s o n
De befann sig på första våningen i Denonflygeln i Louvrenmuseet, i Salle des Etats. På väggen framför dem, ordentligt skyddad bakom reflexfritt pansarglas, hängde världens mest berömda porträtt, och killen tänkte på öl? – Du har rätt, sa Mac och lät sin hand glida utefter engelskans rygg. Den är liten. Francesco del Giocondo kan inte ha haft någon särskilt stor matsal. Han log mot hennes make. – Och du har också rätt. Det är dags för champagne! De tog sig ut via de moderna trapporna mot Porte des Lions och steg rakt in i den parisiska försommarkvällen. Sylvia drog in den berusande blandningen av avgaser, flodvatten och nyutslagna lövträd i lungorna och skrattade högt. – Åh, sa hon och kramade om den unga kvinnan, vad jag är glad att vi träffade er. Smekmånader i all ära, men man måste ju se världen också. Har ni hunnit besöka Notre-Dame? – Vi kom i morse, sa hennes make surt. Vi har knappt hunnit äta. – Men det måste vi genast ändra på, sa Mac. Vi vet ett kanonställe nere vid Seine. – Notre-Dame är fantastisk, sa Sylvia. En av världens första gotiska katedraler, starkt influerad av naturalismen. Du kommer att älska det södra rosettfönstret. Hon kysste brittiskan på kinden. De korsade floden via Pont d’Arcole, passerade katedralen och kom upp på kajen samtidigt som någon började spela melankoliskt på ett franskt dragspel.
6
postcar d k i l l e r s
– Beställ vad ni vill, sa Mac och höll upp dörren till bistron. Vi bjuder. De fick ett bord för fyra med utsikt över floden. Solnedgången färgade husen omkring dem blodröda. En flodbåt flöt förbi, dragspelaren bytte till en gladare melodi. Den sure britten tinade upp efter ett par flaskor vin. Sylvia kände hans blickar och knäppte upp en knapp till i sin tunna blus. Hon noterade hur hans fru sneglade på Mac, på hans ljusblonda hår, honungsfärgade hy, flickaktiga ögonfransar och välbyggda överarmar. – Vilken magisk dag det har varit, sa Sylvia när Mac betalat notan och hon krängt på sig ryggsäcken. Jag måste få ett minne av den här kvällen. Mac suckade teatraliskt och tog sig för pannan. Hon smög sig intill honom och kuttrade: – Jag tror att Dior på Montaigne fortfarande har öppet. – Det här blir dyrt, stönade Mac. Britterna skrattade högt. De tog en taxi till avenue Montaigne. Mac och Sylvia köpte inget, men engelsmannen halade upp kreditkortet och köpte en anskrämlig sidensjal åt sin nyblivna hustru. Mac satsade i stället på två kylda flaskor Moët & Chandon i en vinbutik strax intill. På gatan utanför fiskade han upp en joint som han tände och gav till brittiskan. Sylvia lindade armarna runt brittens midja och såg honom djupt i ögonen. – De här flaskorna, sa hon, de vill jag dricka tillsammans med dig. På ert rum.
7
l i z a m a r k l u n d & j a m e s p at t e r s o n
Mannen svalde ljudligt och süg bort mot sin fru. – Hon kan fü leka med Mac under tiden, viskade Sylvia och kysste honom. De vinkade till sig en taxi igen.
8
postcar d k i l l e r s
II Central Hotel Paris var ett rent men enkelt hotell i Montparnasse. Lobbyn var tom, från rummet innanför receptionen sipprade kaffelukt och flimrande tv-ljus. De tog hissen upp till tredje våningen och tumlade fnissande och småflummiga in i rummet med utsikt mot rue du Maine. Väggarna var solgula. Mitt på den tjocka, himmelsblå heltäckningsmattan stod en enorm dubbelsäng. – Jag öppnar den här med en gång, sa Mac och tog en av champagneflaskorna och gick ut i badrummet. Sylvia kysste engelsmannen en gång till, mer innerligt den här gången. Hon märkte att hans andning ökade, antagligen var han redan stenhård. – Du är en rätt stor grabb, eller hur? sa hon lågt med sin spinnande röst och strök honom längs benet och upp mot skrevet. Hon noterade att hustrun rodnade. – Botten upp! sa Mac och kom in i rummet med fyra improviserade champagneglas, tandborstglasen och några från minibaren.
9
l i z a m a r k l u n d & j a m e s p at t e r s o n
– Kom igen! ropade Sylvia, nappade snabbt åt sig ett av glasen och svepte det. Britterna följde raskt hennes exempel. Mac skrattade och fyllde glasen igen. Sedan tände han en joint till. – Hur länge har ni varit gifta? frågade Sylvia, drog ett djupt bloss och skickade marijuanacigaretten vidare. – Fyra veckor, sa brittiskan. – Tänk, sa Sylvia, så många sköna nätter ni har framför er. Mac hällde upp det sista ur flaskan. Han drog engelskan intill sig och viskade något i hennes öra. Hon skrattade mjukt. Sylvia log. – Mac kan hålla på länge, sa hon. Ska vi tävla? Hon böjde sig fram och bet britten i örsnibben, noterade att hans ögonlock redan börjat hänga. Hans fru fnittrade, ett lågt och förvirrat ljud. – Bara några minuter till nu, sa Mac. Sylvia log och knäppte upp engelsmannens skjorta. Hon fick av honom skorna och byxorna också innan han slocknade ovanpå överkastet. – Clive, sluddrade kvinnan, Clive, jag älskar dig för alltid, det vet du ju… Sedan somnade hon också. Mac hade hunnit få av henne allt utom trosorna. Han tog av dem också, bar henne till sängen och lade henne intill maken. Håret flöt ut omkring henne som en solfjäder, lite kortare än Sylvias men ungefär samma färg. Sylvia tog upp hennes plånbok, kollade snabbt igenom kreditkorten och tittade sedan noggrannare på hennes pass.
10
postcar d k i l l e r s
– Emily Spencer, läste hon och granskade sedan fotot. Det kommer att funka, vi är tillräckligt lika. – Tror du hon är släkt med Lady Di? frågade Mac samtidigt som han drog av henne vigselringarna. Sylvia samlade ihop Emily Spencers kläder, värdesaker och andra viktiga tillhörigheter och hällde ner dem i sin ryggsäck. Sedan öppnade hon ytterfacket och tog upp latexhandskarna, klorhexidinet och stiletten. – Mona Lisa? frågade hon. Mac log. – Vem annars? Men du får hjälpa till att städa först. De drog på sig handskarna, hämtade servetter inifrån badrummet och hjälptes åt att metodiskt torka av allt de kommit åt i rummet, inklusive de bägge medvetslösa personerna på sängen. Sylvia tittade på mannens könsorgan. – Så stor är han inte, sa hon och Mac skrattade. Sylvia såg sig omkring i rummet. – Redo? frågade hon och fäste upp håret i en hästsvans. De tog av sig alla kläder, vek ihop dem och lade dem så långt bort från sängen som möjligt. Hon började med mannen, inte av några sexistiska skäl utan enbart för att han var tyngst. Hon satte sig bakom honom och hissade upp honom i sitt knä, hans slappa armar dinglade åt sidorna. Han grymtade till som om han snarkade. Mac placerade mannens ben tätt intill varandra, lade hans händer i kors över magen och räckte henne stiletten, hon tog emot den med högra handen. Vänstra armvecket pressade hon mot mannens panna för
11
l i z a m a r k l u n d & j a m e s p at t e r s o n
att hålla upp hans huvud. Hon trevade sig fram till mannens puls på halsen med fingertopparna och beräknade strålen. Sedan stack hon stiletten rakt in i mannens vänstra halspulsåder, skar med ett hårt och raskt snitt genom muskler och ligament tills hon hörde det väsande ljudet som bekräftade att luftstrupen var av.
12
postcar d k i l l e r s
III Medvetslösheten gjorde att mannens puls och blodtryck var lågt, men trycket i pulsådern fick ändå blodet att stå ut som en fontän närmare fyrtio centimeter från kroppen de första sekunderna. Sylvia kontrollerade att hon inte träffades av kaskaden. – Bingo, sa Mac. Snart dämpades kraften i strålen och blev till ett rytmiskt pulserande. Bubbelljuden när det luftblandade blodet pyste fram ur den avskurna luftstrupen avtog alltmer för att slutligen upphöra helt. – Snyggt jobbat, sa Mac. Sylvia flyttade sig försiktigt bort och lutade mannen mot den billiga sänggaveln. Hon blev blodig på armarna när hon ordnade till mannens händer på magen, den högra över den vänstra, men brydde sig inte om att tvätta av sig ännu. – Nu är det din tur, älskling, sa hon till kvinnan. Emily var tunn och lätt, hennes andning hade nästan upphört. Blodet orkade knappt spruta alls. – Hur mycket champagne drack hon egentligen? frågade Sylvia
13
l i z a m a r k l u n d & j a m e s p at t e r s o n
och rättade till även kvinnans händer på magen. Hon tittade med avsmak på sina blodiga armar och gick in i duschen. Mac gjorde henne sällskap. De drog av sig latexhandskarna. Noggrant tvålade de in varandra och stiletten, sköljde av sig och lämnade duschen rinnande. De torkade sig med en av hotellets handdukar som de stoppade ner överst i Sylvias ryggsäck. Sedan klädde de på sig och tog fram polaroidkameran. Sylvia såg på figurerna på sängen och tvekade. – Vad tror du om det här? frågade hon. Funkar det? Mac höjde kameran. Den kraftiga blixten förblindade dem för ett ögonblick. – Funkar skitbra, sa han. Sylvia tryckte ner dörrhandtaget med armbågen, de klev ut i den öde korridoren. Inga övervakningskameror, det hade de kollat på vägen upp. Mac drog ärmen över fingrarna och hängde fumlande upp skylten ”Stör ej” på utsidan. Dörren gick igen med ett nästan ljudlöst klick. Nattljuden smälte samman med tystnaden. Det svaga strilandet från duschen kunde möjligen anas bakom suset från ventilationsanläggningen. – Trapporna eller hissen? frågade Mac. – Hissen, sa Sylvia. Jag är trött. De väntade tills hissdörrarna gått igen innan de kysstes. – Jag älskar att vara på smekmånad med dig, sa Sylvia, och Mac log.
14
Torsdag 10 juni Berlin, Tyskland
Kapitel 1 Utsikten från hotellrummet bestod av en tegelmur och tre soptunnor. Antagligen var det fortfarande dagsljus någonstans långt där ovanför, för Jacob Kanon kunde urskilja en fet, tysk råtta som hade party i soptunnan längst till vänster. Han drack en djup klunk ur muggen med rieslingvin. Frågan var vilken situation som var mest deprimerande: den innanför eller den utanför glasrutan. Han vände ryggen mot fönstret och såg ner på bilderna och vykorten som var utspridda över hotellsängen. Det fanns ett mönster här, en logik som han inte hittade. Mördarna försökte säga honom någonting. Svinen som skar halsen av unga par över hela Europa skrek honom rakt i ansiktet. De vrålade ut sitt budskap men han hörde inte vad de sa, han kunde inte urskilja orden, han förstod inte vad de menade, och för att kunna stoppa dem måste han kunna tyda deras språk. Han drack ur resten i muggen och hällde upp mer vin. Sedan sjönk han ner på sängen så att korten kom i oordning.
15
l i z a m a r k l u n d & j a m e s p at t e r s o n
Hotellrummet i den gamla kommunistiska, östra delen av Berlin måste i ett tidigare liv ha tjänstgjort som städskrubb alternativt avlyssningscentral. Jacob Kanon, mordutredare vid New York-polisens 32:a distrikt, befann sig långt hemifrån. Han var här för att mördarna hade fört honom hit. Han hade följt deras framfart i sex månader nu, hela tiden två steg efter, eller kanske tre eller fyra. Först nu hade omfattningen av deras vansinne börjat gå upp för polismyndigheterna runt om i Europa. Eftersom mördarna bara begick ett eller ett par mord i varje land hade det tagit tid för mönstret att framträda: för alla, utom för honom. Han plockade upp kopian av vykortet från Florens. Det första. Kortet föreställde katedralen Basilica di San Miniato al Monte, på baksidan fanns det gamla citatet. Han läste raderna och drack ur vinet igen, släppte pappret och tog upp nästa kopia, och nästa, och nästa. Aten: en bild på Akropolis. Salzburg: en vy över själva staden. Madrid: Las Ventas, och så Rom, Rom, Rom… Han lade händerna över ansiktet några sekunder innan han reste sig och gick bort till det rangliga skrivbordet intill väggen. Han satte sig på pinnstolen och lutade armbågarna på anteckningarna: de noteringar han gjort om de olika offren, hans tolkningar och bräckliga sammanhang. Paret i Berlin visste han så lite om ännu, bara deras namn och ålder: Karen och Billy Cowley, båda 23 år, hemmahörande i Canberra i Australien. Drogade och mördade i sin hyreslägenhet strax intill Charitésjukhuset, vilken de betalat två veckor i förväg men inte fått möjlighet att utnyttja. I stället lemlästades de och fick halsarna avskurna redan under
16
postcar d k i l l e r s
andra eller möjligen tredje dagen i lägenheten. Det dröjde sedan fyra dygn innan de hittades, eller kanske fem. Jacob reste sig och gick bort till sängen igen, tog upp polaroidbilden på paret som postats till journalisten på Berliner Zeitung. Här någonstans gick gränsen för vad hans hjärna klarade av att ta in. Varför postade mördarna först vykort och sedan grisiga slaktbilder till medierna i de städer där de begick sina mord? För att chockera? Nå ära och berömmelse? Eller hade de något annat syfte? Var bilderna och vykorten bara en rökridå för att dölja deras verkliga motiv? Och vad skulle det kunna vara? Han granskade kortet, dess makabra komposition. Där måste finnas ett syfte, men han förstod det inte. I stället tog han upp bilden med paret i Paris. Emily och Clive Spencer, alldeles nygifta, uppallade bredvid varandra mot en ljus sänggavel av trä på ett hotellrum i Montparnasse. Bägge var nakna. Blodflödet som täckte deras bålar hade samlats i en liten intorkad pöl kring könsorganen.
17
l i z a m a r k l u n d & j a m e s p at t e r s o n
Kapitel 2 Varför Emily? Varför Clive? Vad hade de gjort för att förtjäna detta? Han sträckte sig efter bröllopsbilden som han fått mejlad av Emilys mamma. Hon var bara 21 år gammal, han hade hunnit fylla 30. De var ett fantastiskt vackert par, bröllopsbilden vibrerade av lycka och romantik. Han var klädd i frack, lång och ståtlig. Möjligen var han aningen överviktig, men det passade hans pondus som mäklare på Londonbörsen. Hon såg ut som en sagoprinsessa med håret i stora lockar runt huvudet, liten och späd och bedårande i sin benvita klänning. Hennes ögon strålade mot kameran. Hon hade bara haft ett halvår kvar av sina studier innan hon skulle vara färdig civilekonom. De hade träffats på en nyårsfest hemma hos en gemensam bekant i Notting Hill, i ett av de där smala, trendiga husen där filmen med Hugh Grant och Julia Roberts hade spelats in. Emilys mamma hade inte kunnat sluta gråta i telefonen. Han kunde varken trösta eller hjälpa, bara lyssna. Han var ju
18
postcar d k i l l e r s
inte ens formellt involverad i själva fallet. Som amerikansk polis fick han akta sig noga för att blanda sig i andra länders myndighetsutövning. Det kunde både leda till stora diplomatiska förvecklingar och, vad värre var: hans egen, omedelbara avvisning tillbaka till USA. Han öppnade ytterligare en flaska vin, fyllde på muggen och gick de två stegen bort till fönstret igen. Råttan var borta, eller så hade det mörknat så att han inte längre kunde urskilja den. Missmodet sköljde över honom med en kraft som tog andan ur honom och fick vinmuggen i hans hand att skaka. Raskt tömde han i sig innehållet och gick och hällde upp mer. Satte sig sedan vid skrivbordet igen, med ryggen mot alla fotografierna och vykorten så att han slapp se dem. Kanske borde han duscha. Ta sig ut i det gemensamma utrymmet längst bort i korridoren och hoppas att det fanns något varmvatten kvar. Hade han någon tvål, förresten? Han drack lite mer vin. När flaskan var slut tog han upp bilderna på det döda paret i Rom. Lade dem framför sig på skrivbordet och placerade sitt tjänstevapen bredvid, precis som han brukade. Från mordet i Rom hade mördarna skickat två bilder, en helfigursbild med de bägge nakna offren, men också en detaljbild av deras händer, kvinnans vänstra och mannens högra. Han tog upp bilden på händerna och lät sitt finger följa konturerna på kvinnans vackra hand, log när fingret dröjde vid födelsemärket vid leden på tummen. Hon spelade piano, var expert på Franz Liszt.
19
l i z a m a r k l u n d & j a m e s p at t e r s o n
Han tömde luften ur lungorna, släppte bilden och tog upp sin Glock. Den var en originalmodell från 1983, hade varit med honom ända sedan hans första dag i kåren för nitton år sedan. Han strök med handflatan över pistolgreppets matta plast, osäkrade vapnet och stoppade pipan i munnen. Den smakade krut och metall. Han slöt ögonen, rummet kantrade sakta åt höger av alltför mycket riesling. Nej, tänkte han. Inte ännu. Jag är inte färdig ännu.
20
Fredag 11 juni Stockholm, Sverige
Kapitel 3 Vykortet låg i postfacket tillsammans med en inbjudan till en bouleturnering, nyhetsredaktionen mot sporten, och en vinprovarkväll med kulturen. Dessie Larsson stönade högt och släppte de poänglösa samkvämen direkt ner i pappersåtervinningen: om folk ägnade sig lite mer åt sitt jobb i stället för att leka med bollar och klia varandra på ryggen så kanske den här tidningen hade en framtid. I dagsläget misströstade hon. Hon var på väg att låta vykortet gå samma öde till mötes som bollspelet och fylleslaget, men hejdade sig och tittade på det en gång till. Vem skickade egentligen vykort nuförtiden? Hade de inte hört talas som det digitala samhället? Mejl eller mms? Bilden föreställde Stortorget i Gamla stan, solen sken och himlen var blå. Folk satt och åt glass på parkbänkarna, fontänen i mitten porlade av vatten. Två bilar stod framkörda framför entrén till Börshuset, en Saab och en Volvo.
21
l i z a m a r k l u n d & j a m e s p at t e r s o n
Dessie vände på kortet. To be or not to be in Stockholm, that is the question We’ll be in touch. Vad var det här för skit? Hon vände på kortet och granskade bilden igen, som om den skulle ge henne en förklaring till de kryptiska raderna på baksidan. Folk slickade glassar och vattnet porlade. Varken Volvon eller Saaben hade rört sig. Hon läste texten igen. Den var handskriven, präntad med blockbokstäver i prudentlig stil. Folk borde skaffa sig ett liv, tänkte hon och slängde kortet i pappersåtervinningen. Sedan gick hon bort till sin arbetsplats på kriminalredaktionen. – Har det hänt något? frågade hon Forsberg, nyhetschefen, ställde ner sin ryggsäck på skrivbordet och lade cykelhjälmen och vindtygsjackan bredvid. Forsberg tittade upp ovanför glasögonen under bråkdelen av en sekund och återgick sedan till tidningen som han hade framför sig. – Hugo Bergman har skrivit en debattartikel, Folkpartiet vill ha ett europeiskt FBI, och så har de hittat ytterligare ett mördat kärlekspar. I Berlin den här gången.
22
postcar d k i l l e r s
Vad har Hugo Bergman ljugit ihop nu då? tänkte Dessie och slog sig ner vid sitt skrivbord. Hon tog upp datorn ur ryggsäcken, loggade in sig på tidningens nätverk och fick upp startsidan på Internet, tidningens hemsida. – Något som jag ska gå vidare med? undrade hon och klickade på nyheten om dubbelmordet i Berlin. – Snacka om sjuka jävlar, sa nyhetschefen och bläddrade i sin tidning. Vad är det för fel på sådana typer? – Jag är specialist på småtjuvar, sa Dessie. Inte på seriemördare. Forsberg reste sig och gick bort mot kaffeautomaten. Offren i Berlin var australiensare, läste Dessie. Karen och William Cowley, bara 23 år gamla men gifta sedan flera år. De hade rest till Europa för att komma över sin lille sons död. I stället hade de träffat på de notoriska mördarna som dödat unga par över hela Europa. Den här gången hade vykortet skickats till en journalist på en lokaltidning. Det hade föreställt platsen för Hitlers bunker och haft ett Shakespearecitat på baksidan… Dessie drog efter andan. To be or not to be. Att vara eller inte vara. Hon såg pappersåtervinningen framför sig. – Forsberg, sa hon och lät lugnare än hon kände sig. Jag tror att de har kommit till Stockholm.
23