Guds rikes budbärare

En intensiv studietid i officersskolan är nu förbi, och här står jag nu. Vilket passande namn vår kadettring har: Guds rikes budbärare! Vi får förkunna Guds underbara rike och be: ”...tillkomme ditt rike, ske din vilja såsom i himlen så och på jorden.” Vi har nu inlett vår officerstjänstgöring här i Vasa.

Vad är då Guds rike – med tanke på att vi är detta rikes budbärare? I Bibeln beskriver Jesus Guds rike på många olika sätt. Han säger att det är en skatt som är gömd i en åker, eller en dyrbar pärla som får upphittaren att sälja allt han äger för att kunna skaffa sig detta unika fynd. Jesus talar om de fem kloka och de fem oförståndiga unga flickorna. De förra var förutseende, de höll sina lampor brinnande och fick komma med på festen. De senare blev lämnade utanför salen för deras lampor hade slocknat. Han berättar också om kungasonens bröllop dit de inbjudna inte kom, och hur kungen befallde sina tjänare att bjuda in alla som de mötte vid vägskälen. Bröllopssalen blev full, men en av gästerna var inte klädd i bröllopskläder. Han blev bunden till händer och fötter och kastad ut ur salen. Jag skulle ännu kunna tala om nätet och alla fiskarna av vilka de dåliga slängdes, eller om vingårdens husbonde och hans arbetare vilka alla fick samma lön oberoende av när de hade börjat arbeta.

Detta rike är öppet för alla, för Jesus har betalat inträdet för oss och Herren önskar att alla skulle ta emot inbjudan i tro. Det är någonting så dyrbart att man därför gärna avstår från allt sitt eget, ja, till och med från sig själv. Det är också en helig plats, och det försätter oss budbärare i allvarlig position inför Gud. In i Guds rike kommer vi bara om vi är klädda i bröllopskläder, dvs. renade i Kristi blod och om vi håller fast vid helgelsen, så att alla våra lampor brinner och det finns olja för en lång tid framöver, tills han kommer tillbaka för att hämta oss hem.

Hur kan vi nu leva ut vår kallelse och verka som Guds rikes budbärare då coronasituationen kräver särskilda åtgärder och sätter upp många begränsningar. Denna fråga har stått fordrande och uppmanande framför oss. Naturligtvis kan vi hålla möten på nätet, och vi kan till och med ge ekonomisk hjälp på distans, vilket vi också gör. Men det känns som om någonting skulle fattas; ett äkta möte med en människa. Denna tanke får mig på knä och ropa till Gud. Jag vill se människor bli frälsta, uppleva Jesu underbara kärlek och befriande nåd och helande. Jag har nog inte den vishet som behövs idag. Ingen av oss har upplevt någonting liknande förr. Jag kan bara lämna mig själv och min bristfällighet till honom och be: ”Led mig du, verka i mig vilja och gärning.”

Är det då möjligt att Jesu liknelse om säden som växte av sig själv (Mark 4:26–28) kunde bli oss till tröst? När vi troget sår ut Guds Ord, om än på distans, så kommer skörden av sig själv. Det är ändå alltid Herren som verkar tro i oss, och för att vi ska kunna ta emot den måste Herren själv dra oss till sig.

Vilken är då vår andel i detta som budbärare, som officerare? Det är att visa kärlek till alla i ord och gärning. Det är att visa vägen till Kristi kors, genom vilket varje ångerfylld människa finner en evig nåd, frälsning och inträde i himmelriket. Denna värld har fallit i synd, den kan inte erbjuda annat än högst en kortlivad glädje och därefter tomhet och ångest. Denna tidens ångest slutar antingen hos vår Herre i en evig glädje, eller borta från honom i en evig ångest. Jag vill fästa blicken på Jesus Kristus och honom som korsfäst. Han är grunden för mitt officersskap, Jesu Kristi kärlek för oss var och en. Denna kärlek kostade honom döden på korset då han köpte oss fria från synden. En kärlek som drar oss till bättring och helgelse. En kärlek som jag får visa alla som jag möter.

Eija Kulmala

Löjtnant Ledare för Vasa kår