Nystart och onödiga bördor

Tämä kirjoitus julkaistaan suomeksi kotisivuillamme lokakuun aikana.

Senaste sommar flyttade jag p.g.a. rörreparation från ett hundra år gammalt hus till ett splitternytt hus på ett område, som fortfarande är halvfärdigt. Den nya lägenheten är nog trevlig, men där finns – liksom i hela flyttningen – ett stort problem: för mycket saker.

Naturligtvis måste man spara sin första ABC-bok, för att inte tala om mästerskapspokalen i spånkorgskastning. Böckerna verkar föröka sig själv och Edens lustgård kan inte tävla med mina krukväxter. Förutom bruksföremål märker jag att jag är ägare till en stor mängd saker, som närmast har känslovärde. Om vissa saker har jag inte en aning varför de är sparade.

Medan jag igen en gång bär en låda till roskis, funderar jag varför det är så svårt att släppa det gamla. Bekanta saker och rutiner skapar trygghet. Just nu, just här och på så sätt är bra. Jag vill inte att något ska ändras. Småningom får föremålen, rutinerna och tankarna samma patina som farfars gamla fickur. Fast det inte fungerar, vill man inte släppa det. Dag för dag och år för år växer bördan som vi bär med oss och kan klistra fast oss på stället.

Medan jag flyttade tillhörde jag för en stund både det gamla och det nya. Det skulle ändå ha varit omöjligt att leva med en fot i vardera bostaden. Man måste våga avstå från något gammalt för att kunna få något nytt istället.

Det har funnits många vändpunkter i Estlands historia redan innan det blev självständigt efter första världskriget. Under andra världskriget skedde igen stora omvälvningar och under flera årtionden var Estland en del av Sovjetunionen, ända tills det på 1990-talet åter förklarade sig självständigt. Förändringarna var inte lätta, och en del av bördan syns fortfarande i det estniska samhället. Många bär på sår från det förflutna.

I augusti 1989 fanns det en stark tro på en ny början i de baltiska länderna.

På årsdagen för den europeiska frontens uppdelning bildade invånarna en över 670 km lång människokedja genom Estland, Lettland och Litauen, som hade som mål att uppnå fred och en ny början. Efter två år var Estland åter fritt och självständigt. Några år senare kunde Frälsningsarmén börja sitt arbete där pånytt.

Mina tidigaste minnen från Frälsningsarmén i Estland härrör sig från slutet av 1990-talet. De innehåller många sorts nystarter: båtresor till Tallinn mitt under en storm, smörgåsbredande i officersbostaden inför söndagens gudstjänst. Barnläger i främmande lokaler och till slut i det egna lägercentret Loksa. Hornmusik med barnen. Öppnandet av kåren i Narva och övertagandet av kårlokalen i Kopli. Jag har träffat människor, som har haft svårt att släppa minnen som spökar i det förflutna, och andra som har satt all sin energi på att börja pånytt.

På ett läger under de första åren representerade barnen många olika kultu- rer. Många språk var i användning och kommunikationen var inte alltid så lätt. Det fanns många fördomar och blev lätt gräl. En kväll försökte jag få barnen att lugna sig till natten och beslöt att berätta en historia. Barnen hade inget gemensamt språk och det blev inte lättare av att mina kunskaper i deras språk var mycket anspråkslösa. Överraskande nog förenade det hela gruppen, för alla ville höra hur ett vikt papper visade sig vara ett kors, en inträdesbiljett till himlen. Sällan har jag berättat något med så få ord och så många gester. Och sällan har jag haft så många tolkar, som med gemensamma krafter fick berättelsen tolkad åt varandra, ett ord i taget. Inte i denna dag kan jag förklara hur detta var möjligt. Det var ett Guds under.

I berättelsens kärna finns tre bröder, som hade vandrat på mycket olika vägar. Fa- dern hade lämnat ett värdefullt arv åt dem alla – en biljett – som de skulle ta väl vara på. Någon av dem hade framgång i allt han företog sig. Någon verkade misslyckas med allt. När de sedan en dag vid himlens port blev tillfrågade om biljetten, var det bara en som hade den kvar. All rikedom, som var samlad under livets gång och alla gärningar och ord saknade betydelse. Avgörande är inte vad vi har med oss, utan vad som finns inom oss. Endast Jesu kors öppnar himlens dörr.

Denna dörr är öppen för oss alla. Vi får modigt gå mot det nya, vad än det för med sig.

”Jag är porten. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete” (Joh. 10:19). Låt oss vandra med lätta bördor.

Kati Kivestökapten