Som fosterförälder åt en skrake

Tämä kirjoitus julkaistaan suomeksi kotisivuillamme kesän aikana.

Det förekommer mycket sjöfåglar i närheten av vår sommarstuga. På våren, när stugan är tom, häckar fåglarna ofta på gården. Vanligen har ungarna redan kläckts och lämnat boet när man kommer till stugan. En sommar hittade vi ett tomt skrakbo under vedlidret. Ungarna hade kläckts och kvar fanns bara äggskal. Så trodde vi åtminstone, tills min far en dag gick förbi vedlidret och sade något med låg röst.

Plötsligt hördes det ett väldigt pipande från lidret, och en liten burrig, svartvit skrakunge trippade fram med fart och satte sig på pappas svartvita länktossa. Ungens instinkt ledde den att söka sig till honan. Pappas låga röst och svartvita länktossa var mest lika ”fågelmamman” i den omgivningen. Så gick det till när vi blev fosterföräldrar åt en skrakunge. Vi försökte få fågelungen till stranden, och snabbt hoppade den i vattnet, men när pappa rörde sig, steg ungen genast upp ur vattnet och följde efter honom.

Vi måste försöka få ungen att stanna på stranden, ifall honan möjligen skulle komma dit. Det lyckades bara genom att lämna länktossan kvar på bryggan och täcka över den med lite gräs som skydd. Skrakungen sov nöjd i länktossan den första natten.

Följande dag hörde vi hur ett skrakpar rörde sig i närheten av bryggan. De såg ungen och försökte närma sig med ett ljudligt ”skrakande”. Men ungen kände inte igen sina riktiga föräldrar, utan simmade undan i panik och sökte sig till tryggheten i länktossan. Detta upprepades flera gånger, tills vi var tvungna att ta bort det trygga boet och tvinga ungen i vattnet. Berättelsen har ett lyckligt slut, för efter många försök följde ungen med de vuxna skrakorna och senare såg vi den simma omkring tillsammans med sin familj. Som människor skulle vi inte ha klarat att uppfostra den till en vuxen skrake.

I Bibeln använder Jesus ofta vardagliga bilder som stöd för sin undervisning. I Johannes evangelium jämför han människorna med får och sig själv som en herde. ”Han kallar på sina får och nämner dem vid namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst. Men en främling följer de inte utan flyr från honom, för de känner inte främlingars röst.” Joh. 10:3–5.

I dagens värld finns det många slags röster och ideologier att följa. Ibland misstar vi oss på vad som är rätt och vad som är kopia. Vi ser med våra ögon, men inte med vårt hjärta och vår själ.

Och när den rätta närmar sig oss, känner vi inte igen honom, utan håller oss hellre till det, som är bekant. Vi flyr från honom till en gräshög och en länktossa.

En bekant beskrev i sin bok, hur hummerns hårda skal småningom blir för litet när den växer. Då är det tid att avstå från det gamla skalet, så att ett nytt, rymligare får plats. Det är inte utan risker, för innan det nya skalet är färdigt och tillräckligt hårt, är hummern utsatt för faror, som det hårda skalet hade skyddat från. Men om hummern inte lägger av sig sitt gamla skal, kan den inte växa fritt och kvävs i sitt gamla skal.

En skrake, uppfostrad av människor skulle aldrig ha fått de färdigheter som den behöver för att klara sig. Ett liv i en länktossa skulle inte ha erbjudit något sådant, som en skrake är menad till. Den skulle ha blivit fånge i sitt eget ”skal” och kvävts till sist.

Som kristna är vi kallade att vara med och leda ”skrakungen” till det levande vattnet och lära den att lyssna till Guds röst. Och sedan kommer stunden när det är tid att överge det gamla och följa den nya vägen. Kanske det ibland behövs en knuff i rätt riktning. Vi vill ju inte att någon blir kvar vid vägkanten, för att man inte vågar överge det gamla och ta tag i något nytt. Vi vill inte heller att någon ska kvävas i sitt gamla skal. Som kristna ska vi hela tiden växa. Och detta sker i kontakt med själva livgivaren, inte med kopior.

Finns det ännu rum för tillväxt i ditt skal, eller skulle det vara tid att ge upp det gamla och ge rum för något nytt? Har du redan känt igen den Gode Herdens röst och börjat följa honom?

Kati Kivestö
kapten