Text: Lars Ljunggren Foto: Lars Ljunggren, Tobias Fränstam, Fredrik Stjernholm
”Om jag bara fick fiska gädda en dag på året så skulle det vara den sista turen på sjön innan isen lägger.”
Någonstans har man liksom rutat in året i olika fisken. För mig var det tidigare alltid vårfisket som lockade mest. Mycket för att man är ivrig att komma ut efter vintern, men inte minst för chansen att få kontakt med större fisk. Men på senare år så har det sena höstfisket seglat upp i Zlatan-klass. Det är helt enkelt så att när jag vidgat vyerna för vart jag fiskar, hur jag fiskar, letat nya vatten att utforska, så har det gett resultat. Jag kan nästan lika självsäkert som Zlatan, säga att hänger du med, så får du en metersgädda
Sparkdräkt på, förväntan i luften, nu ska prylarna ut!
och var och varannan tur så åker det upp en på 110-120 centimeter. Nu är dock båtarna vintrade, isen har lagt sig. Man är aldrig riktigt beredd på vintern. Vill liksom inte att det ska vara slut. Men en båt står i garaget, packad och klar i fall isen blåser bort och det blir blidväder. Att det är så enkelt beror på att vatten är som tyngst vid fyra grader och att gäddan har en metabolism som har ett lägre temperaturoptimum än de flesta bytesfiskar. När vattnet börjar kylas av samlas betesfisken som regel i sjöns djupaste del. De vet att snart så kommer det att vara goast att stå där och övervintra. Och gäddan vet att de vet. Den är inte sen att följa efter. Egentligen måste en gädda äta mycket mer på sommaren för att mata in energi i kroppen som går på högvarv, då den är slav under metabolismen som styrs av temperaturen. Det är bara det att den bränner den mesta energin på basmetabolism och på att jaga kvicka
betesfiskar. På hösten behöver den inte alls lika mycket, men den käkar ändå allt vad den kan för att lägga på hullet och omvandla födan till energirika romkorn. Samtidigt så börjar betesfiskarna att bli lite köldstela och lättare att fånga. Allt är relativt, de vanliga bytesfiskarna blir helt enkelt mer köldstela än gäddorna. Sen är det ju också så att med de korta senhöstdagarna är jag i större utsträckning på sjön när de äter och det är ju bra för mig. Mindre bra för gäddorna. Äta, växa, överleva och fortplanta sig. Det är egentligen allt som räknas, enligt de som forskat i fiskars prioriteringar i livet. Det kan sammanfattas i att den individ som lyckas bäst, är den som satt flest livsdugliga yngel till världen när den dör. För att maximera chanserna till överlevnad är det (oftast) bra att blir stor, då är det ingen som kan äta upp dig. Är du stor kan du dessutom producera fler romkorn per år och som regel också större romkorn.
Ordning i båten: det lönar sig när storgäddan väl smäller på.
Men ingen regel utan undantag, det finns tecken på att gösarna i hårt fiskade vatten numera växer saktare och könsmognar tidigare. Det är ingen idé att satsa på tillväxt, för då ökar bara chansen att bli fångad och då är det färdiglekt. Bättre att leka en gång än ingen alls… Ibland är det alltså busenkelt, identifiera djuphåla med betesfisk, check, storgäddan finns i närheten. Ibland, särskilt i större vatten, är det inte lika enkelt. Där kan det ibland handla om att hitta strukturer som håller betesfisk för att
maximera fisket. Egentligen ogillar jag trolling. Jag bodde många år med Ålandshav inom räckhåll, det var när jag var statsanställd forskare på ett numera nedlagt statligt verk. Jag gjorde samma sak då som jag gör i mindre skala nu, studerade djupkartor, gjorde en plan och sedan var det bara att betala tiden på sjön. Det var mycket tid. Det gick liksom inte att motivera på något sätt, en arbetsvecka för ett hugg. Visserligen var det sjukt härligt då hugget kom av en lax på 18 kilo. Jag har fortfarande ångestladdade, glasklara bilder i minnet av hur just den laxen gled ur håven vid första håvningsförsöket. Knäskålarna klapprade i otakt. Andra försöket gick bra, det blev mycket lax till midsommar det året. Glädjen i att fånga den grisen bestod lika mycket i att ha gjort det den långa vägen, gjort hemläxan, tagit fram en plan och lyckats. Jag gillar inte att ta rygg, det är inte samma sak. Efter den laxen slutade jag med laxtrolling, helt ärligt så avskydde jag länge trolling. Men precisionstrolling är något helt annat. Ett avgränsat djupområde på 100 x 200 m, eller 20 waypoints med heta strukturer som man
Ett gap som lätt klipper en halvmeter gummi.
Årets sista tur gav utdelning. kan göra en mjölkrunda av. Uttrycket köra eller åka trolling myntades av en annan i Zlatan-klass. Det jag menar, är bortom det, det är precisionstrolling, där betet i princip alltid är där jag förväntar mig att en bättre gädda står. Gummi eller betesfisk? Jag kan inte på förhand säga vad som är bäst, ibland det ena, ibland det andra. Det är bara att prova sig fram. Som regel går det bra att kombinera, de flesta stora gummibeten går bra i fart kring, eller strax över en knop. Betesfisk kör jag som regel lite långsammare. Men du måste testa! Som regel föredrar jag långa curly tail-stjärtar som rör sig förföriskt i låg fart när det är kallt i vattnet. De är också som regel mindre känsliga för farten än shadjiggar. Fiska ytligt. Stora profiler, högt i vattnet! Du kan för all del med fördel även testa att jigga, eller köra med ett handhållet spö nära botten. Det finns dagar, sega dagar, då det ger mer fisk, men aldrig större. Stora profiler högt i vattnet är enligt min mening överlägset. Förra hösten var jag
Lite envishet och vulg채rt gummi gav resultat!
och Tobias Fränstam på en helgsatsning i ett vatten med potential till riktigt stor gädda. Vi experimenterade en hel del för att hitta rätt. Tobbe testade allt och ofta närmare botten. Han fick helt klart mer fisk. Fisket var trögt, jag var envis och hade någonstans 100 % tilltro till mina groteska gummibeten som svepte fram strax under ytan över 10 meters djup bakom två paravaner. Det groteska gummit levererade bara en fisk, i alla fall vad jag kommer ihåg. Den var 120cm lång och vägde 12 kilo. Sista turen året innan fick Tobbe en på samma längd när vi gjorde en expedition till ett annat vatten, även den på ett vulgärt gummi. Sista turerna jag gjorde i höstas skulle jag egentligen spinna gädda. Jag får nog erkänna att det var en riktigt stor gädda på spinn som lockade. Men det gick sisådär. Slutade med trolling med ett spö i näven, bonn-trolling. Jag ska aldrig mer prata nedlåtande om det. Så fort jag kom in över rätt område högg gäddorna för att döda. Det var helt sjuka huggperioder med vansinniga hugg, bommade jag ett hugg, vände jag på en femöring, tog riktmärke på bakspåret och kastade ut åt andra hållet. Det bara pangade igen! Jag ljuger nog inte när jag säger att gäddorna på de sista turerna snittade på närmare metern. Den största var dessutom artig att vara tjock nog att kravla sig över 10 kilo.
Det finns några saker som är oumbärliga att ha med i båten på det här fisket. Givetvis flytväst eller motsvarande och en lättillgänglig mobil i vattentätt fodral, du överlever inte länge i det kalla vattnet. Sedan måste du ha en lång tång för avkrokning och en lång avbitare i fall en krok behöver knipsas. Mindre gäddor krokar jag gärna av i vattnet, till större fisk använder jag numera en stor håv med gummerat nät. Krokarna lossar jag som regel med fisken i håven, i vattnet. Eventuell vägning gör jag i håven. Med den här utrustningen minimerar du tiden du hanterar fisken ovan ytan. Givetvis är det skoj att få ett kort med hem på en bättre fisk. För att lösa det hela när jag fiskar själv snodde jag en selfie-pinne av sambons dotter och installerade en gratis-app på telefon som har sekvenstagning på kameran. Mycket prisvärt, även om du måste köpa en egen pinne. De första 3-4 bilderna är på mitt eget arsel, innan jag fått upp fisken ur håven i ett gälgrepp, sedan brukar det hinna bli någon vettig bild innan fisken får simma tillbaka. Detta ger minimal luftexponering och hantering av fisken. Sedan måste jag säga att får jag en gädda som blöder illa så tar jag gärna och bonkar den. Min personliga inställning är att det är av respekt för fisken och för mitt fiske. Lär dig filéa fisken och ta bort skinnet, så har du en ren filé utan det karaktäristiska gäddslemmet. Buksidorna
Trackern i höstgryning. Det här blir en bra dag.
kan du enkelt göra benfria. Panera och stek som vilken filé som helst och bjud ungarna. Eller bjud en före detta kollega på numera nedlagt statligt verk och säg att det är gös. Han tror dig inte när du efteråt hävdar att det var en gädda. De mer beniga bitarna gör sig utmärkt ugnstekt med vit sås och riven pepparrot. Pressa gärna citron eller lime över strax innan, peppra och stek i rikligt med smör som du då och då öser över fisken. Skitfiske! /Lars Ljunggren