Nya perspektiv på gestaltning av offentliga miljöer
Erfarenheter och lärdomar
Tretton samverkansprojekt om gestaltning av offentliga miljöer
Vanstaskolan – Nynäshamns kommun
Ås nya skola och Sånghusvallens
skola – Krokoms kommun
Ny färjeterminal i Tuvesvik – Orust kommun
Gummifabriken – Värnamo kommun
Resecentrum – Nora kommun
Bostadsområdet Badhusberget – Lysekilsbostäder
Bostadsområdet Kvarngärdet – Stena Fastigheter
Kvarteret Valnötsträdet – Kalmar kommun
Vasaplan – Umeå kommun
Gruvstadsparken – Kiruna kommun
Hallonbergen och Ör – Sundbybergs stad
Akademiska sjukhuset – Landstinget i Uppsala län
H+ – Helsingborgs stad
Vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Konsten att gestalta det gemensamma eller verkligheten betraktad genom ett
konstnärligt temperament
Offentliga miljöer i ständig omvandling
Samverkan vid gestaltning av offentliga miljöer
Att synas och ta plats i staden – om medborgarinflytande i förändringsprocesser
En relationell urbanism
Bildregister
Kolofon
mellan åren 2010 och 2014 har Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitektur och designcentrum (Statens centrum för arkitektur och design, före detta Arkitekturmuseet) samarbetat i regeringsuppdraget Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer. Utgångspunkten i det gemensamma uppdraget har varit att utveckla och stärka en helhetssyn i planering och byggande av offentliga miljöer.
Hur offentliga miljöer gestaltas är en komplex fråga. Det handlar inte bara om arkitektur eller konst utan lika mycket om platsers historia och kulturvärden samt hur planerings och byggprocesser reglerar. Gestaltningen av offentliga miljöer måste också anpassas till miljöernas funktion och användning. Huruvida en offentlig plats fungerar väl eller inte avgörs av i vilken utsträckning den brukas och uppskattas av medborgare och olika samhällsaktörer.
En utmaning i genomförandet av regeringsuppdraget har varit att väga samman olika perspektiv för att stärka olika gestaltningsområdens roll i samhällsutvecklingen. Uppdraget har syftat till att sprida goda exempel på hur platsspecifik konstnärlig utformning och en medveten arkitektur och formgivning kan ingå i – och bidra positivt till – en helhetsplanering av offentliga områden, platser och byggnader. Det har också varit viktigt att inbjuda till olika former av medborgardialog.
Vår förhoppning är att denna bok ska fungera som vägledning och inspirationskälla för en stärkt samverkan i gestaltningen av den offentliga miljön.
Magdalena Malm, direktör Statens konstråd
Janna Valik, generaldirektör Boverket
Lars Amréus, riksantikvarie Riksantikvarieämbetet
Lena Rahoult, överintendent Arkitektur- och designcentrum
Nya perspektiv på gestaltning av offentliga miljöer
gestaltning av offentliga miljöer är – som nämndes i förordet – en tvärsektoriell fråga som berör ett stort antal offentliga och privata aktörer som beställer, planerar, projekterar, uppför och förvaltar offentliga byggnader och miljöer. En bred samverkan mellan gestaltande kompetenser i planering och byggande kan öka miljöernas sociala, kulturella, ekonomiska och ekologiska värde såväl för enskilda aktörer som för samhället i stort. En ökad kvalitet i gestaltning av offentliga miljöer bidrar också till en hållbar samhällsutveckling.
Mellan åren 2010 och 2014 har Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitektur och designcentrum samarbetat i regeringsuppdraget Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer. Grundtanken bakom uppdraget är att det finns ett behov av att stärka helhetssynen på gestaltning i planering och byggande samt att stärka arkitekturens, konstens och andra gestaltningsområdens roll i samhällsutvecklingen. Genom goda exempel ska kunskap förmedlas om hur platsspecifik konstnärlig utformning och en medveten arkitektur kan ingå i och bidra till att stärka gestaltningen av offentliga platser. Detta innebär att arkitektoniska, konstnärliga, kultur
historiska och sociala aspekter ska vägas samman vid utformningen av nya och befintliga miljöer.
Samverkan om ge Staltning av offentliga miljöer
Under fyra års tid har tretton pilotprojekt, här benämnda samverkansprojekt, fått ekonomiskt stöd för att stärka gestaltande discipliners position och samverkan i plan och byggprojekt. Utöver ekonomiskt stöd har de fyra myndigheterna även arrangerat en rad möten och seminarier för erfarenhetsutbyte och kunskapsöverföring. Kartan visar de tretton samverkansprojektens spridning över landet.
Samverkansprojekten har valts ut för att representera skilda situationer för aktörer som beställer, planerar, projekterar och bygger offentliga miljöer. Syftet har varit att belysa olika förutsättningar i planerings, projekterings och byggskeden i såväl små som stora projekt. Projekten skiljer sig också åt avseende ekonomiska ramar, teknisk komplexitet, medverkande kompetenser och strategier för medborgardialoger.
Samverkansprojekten har engagerat kommuner, privata fastighetsägare och konsultföretag, liksom yrkesgrupper som arkitekter, konstnärer, antikvarier, ingenjörer, konsthantverkare, planerare, designer och byggprojektledare. Samverkan mellan alla dessa parter har varit en grund för metodutvecklingen i uppdraget: att pröva olika samarbetsformer för hur offentliga miljöer kan gestaltas. Även boende och andra medborgargrupper – inte minst barn och ungdomar – har haft en viktig roll i och med att de på olika sätt nyttjar de olika platserna.
Framgångsrik samverkan vid gestaltning av offentliga miljöer ställer krav på lyhördhet och tydlig kommunikation mellan alla som deltar. Erfarenheter från uppdraget visar att det som regel tar lång tid att utveckla och etablera gemensamma synsätt och arbetsmetoder för hur gestaltningsfrågor kan drivas. Ytterst handlar det om att bryta invanda tankemönster för att hitta nya sätt att verka gemensamt, och om att därefter skapa en kontinuitet i sättet att arbeta och inte falla tillbaka i gamla mönster, är en stor utmaning.
Regeringsuppdraget har skapat förutsättningar för att stödja arbetsformer och processer i samband med offentliga miljöers utformning. Genom uppdraget har projekten på lokal nivå ofta fått en ökad legitimitet och en högre prioritet, vilket har gynnat gestaltningsfrågorna. Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitektur och designcentrum har valt att stödja och stärka aktörer som har ett starkt eget intresse av att bredda och fördjupa synen på samverkan, gestaltning, medborgardialoger och offentliga miljöer. På så sätt har en rad goda exempel på nya perspektiv och arbetssätt för gestaltning av offentliga miljöer vuxit fram. Projekten utgör tillsammans en exempelsamling som förhoppningsvis kan fungera som en inspirationskälla och kunskapsbas för aktörer som är inblandade i planeringen, uppförandet och förvaltningen av offentliga miljöer.
Institutionen för samhällsplanering och miljö vid KTH i Stockholm har haft i uppdrag att bedriva följeforskning avseende myndigheternas genomförande av regeringsuppdraget med fokus på de tretton samverkansprojekten. Forskningen har resulterat i Maria Håkanssons rapport Att verka tillsammans – erfarenheter
från gestaltning av offentliga miljöer (utgiven av KTH) och även bidragit med värdefull kunskap om uppdraget och samverkansprojekten i denna publikation.
De tretton projektens fysiska uttryck beskrivs närmare i kapitlet »Tretton samverkansprojekt om gestaltning av offentliga miljöer« sorterade från småskaliga till större, mer komplexa projekt. Kapitlet före – »Erfarenheter och lärdomar« – beskriver olika processer och avser förmedla generella slutsatser om utmaningar och möjligheter som har präglat främst projekten. Avslutningsvis – i »Vidgade synsätt på gestalning av offentliga miljöer« – bjuder fem forskare på fördjupade reflektioner kring gestaltning, offentliga miljöer, samverkan, medborgarperspektiv och internationella utblickar.◆
Erfarenheter och lärdomar
i detta kapitel har de fyra myndigheterna sammanställt centrala lärdomar från de tretton samverkansprojekten och det myndighetsgemensamma arbetet under 2010–2014. Många parter – kommuner, organisationer, företag och medborgargrupper –har deltagit i projekten. Olika kompetenser har samverkat i det konkreta arbetet. Sammanställningen bygger på erfarenheter från samverkansprojekten såsom de har uppmärksammats i seminarier, slutredovisningar och följeforskning. Många iakttagelser överensstämmer med tidigare kända erfarenheter från olika samhällsbyggnadsprojekt, men är ändå viktiga att uppmärksamma i detta sammanhang för förståelsen av uppnådda resultat i de olika samverkansprojekten. Särskilt kan noteras att många konstnärer och formgivare haft begränsad erfarenhet av att arbeta integrerat i den här typen av projekt. Detta har varit av betydelse för att identifiera vad som kan utgöra hinder eller svårigheter – men också möjligheter – när nya roller och praktiker ska utvecklas.
Inom uppdraget har plan och bygglagens (2010:900) begränsningar att säkerställa immateriella kvaliteter och gestaltningen av rumsliga samband uppmärksammats. Uppdraget har handlat
om gestaltning av miljöer i sin helhet och inte enbart byggnader. Regelverket erbjuder dock fler instrument för gestaltning av bebyggelse än för miljöer i sin helhet. Offentliga miljöer spelar stor roll för människors möten och umgänge, för grön infrastruktur och för klimatanpassning samt för städers attraktivitet. Offentliga miljöers kvalitet har således stor betydelse för hur hållbar utvecklingen i en stad kan bli – såväl den sociala sammanhållningen som det ekologiska fotavtrycket och den ekonomiska stabiliteten. Det är önskvärt att fortsättningsvis belysa och tydliggöra kopplingen mellan en helhetssyn i gestaltning av offentliga miljöer, hur de regleras juridiskt och vilken roll de spelar för hållbar utveckling. Platser, stråk och noder gestaltas inte bara inom sina gränser utan också genom den bebyggelse som omgärdar dessa och genom människors värderingar och användningssätt. Den roll det förflutna ges i formandet av framtiden har också stor betydelse.
Samverkansprojekten har bekräftat att det är en fördel om gestaltningsfrågorna tas upp redan i tidiga planeringsskeden. I sena skeden är det ofta svårt att etablera nya samarbeten eller föra in nya frågor. De olika projekten visar på bredden i vad gestaltning av offentlig miljö kan innebära och omfatta. De rymmer ett brett spektrum av ekonomiska, kulturella, sociala, tekniska och miljömässiga frågeställningar. Ny utformning av offentliga miljöer innebär viktiga överväganden när allmänna och enskilda intressen av olika slag ska mötas och vägas mot varandra. Genom regeringens uppdrag till de fyra myndigheterna har gestaltning av den offentliga miljön ytterligare betonats som en viktig samhällsfråga. Uppdraget har skapat utrymme och legitimitet i samverkansprojekten för att diskutera betydelsen av offentliga miljöers utformning, vad och vilka kompetenser som har betydelse för gestaltningen och hur planerings och byggprocesser kan organiseras och genomföras för att åstadkomma en allsidigt god gestaltning. Man har samtidigt konstaterat att den offentliga miljön aldrig blir färdig: gestaltning är en ständigt pågående process där platser skapas och återskapas genom människors användning, värderingar och meningsskapande.
E RFARENHETER O c H L ä R d O m AR
FRÅN U ppd RAGET
• Nya synsätt på gestaltning av människors gemensamma livsmiljö behövs för att främja kvalitet.
• För att bidra till hållbar stadsutveckling måste offentliga miljöer betraktas i ett brett perspektiv.
• Gestaltning är mångfacetterat och olika gestaltnings kompetenser kan erbjuda skilda infallsvinklar.
• Olika kompetenser kompletterar varandra och skapar synergieffekter som fördjupar offentliga miljöers kvaliteter.
• Samverkan kan inledningsvis ta tid men ökar förutsättningarna för ett gott resultat och kan ge tidsvinster i slutet.
• Planinstrument enligt PBL behöver stärkas vad gäller gestaltningsfrågorna.
• Metoder för processer och dialog kring gestaltning i planering och byggande behöver utvecklas.
• Kunskap om vad gestaltning innebär behöver utvecklas och spridas till många olika intressenter.
i p RO j EKT BET yd ER d ET ATT m AN SKA
• Verka för tidigt och mångsidigt samarbete mellan gestaltande kompetenser och övriga aktörer.
• Utgå från platsen, dess historia, förutsättningar och funktion.
• Involvera medborgarna och deras kunskap, behov och önskemål om sin livsmiljö.
• Vara medveten om att konstnärer i dialog med andra yrkesgrupper kan öppna upp för nya lösningar.
Erfarenheterna visar att gestaltande kompetenser, i samarbete med såväl andra yrkesgrupper som medborgare, kan bidra till den offentliga miljöns fysiska utformning. Detta kan ske exempelvis genom att skapa bilder av alternativa framtider och uppmärksamma platsens kvaliteter, människors relation till –och användning av – platsen samt dess olika kulturhistoriska lager. Den traditionella synen på konstnärers bidrag till gestaltning av offentliga miljöer handlar om konstnärlig utsmyckning genom konstverk som adderas i projektets slutskede. I några av samverkansprojekten har den uppfattningen varit rådande, medan andra projekt har utgått från en öppenhet för konstnärlig metodutveckling och medverkan under tidiga planeringsskeden. Det kan då handla om sociala processer, temporära konstverk och konstnärliga interventioner och andra sätt att skapa berättelser om platsen och dess framtid, hur den offentliga miljön samproduceras mellan olika kompetenser, boende och andra som använder en plats samt hur kulturarv från olika tider ges en betydelse i utvecklingen av offentliga miljöer. Samarbete mellan yrkesgrupper som antikvarier, arkitekter, arkeologer, ingenjörer, konstnärer, landskapsarkitekter och planerare redan på planeringsstadiet medverkar till platser med integrerad gestaltning och sammanvägda kvaliteter, vilket möjliggör rumslig kontinuitet och väl förankrade lösningar.
I samverkansprojekten har kommuner, fastighetsbolag eller landsting varit huvudansvariga. De har valt olika sätt att organisera och leda samverkansprocesserna. Många av dem som varit aktiva i de olika samverkansprojekten tycker att det har varit lärorikt, men också svårt. Samarbete är ofta komplicerat och utmanande när man kontinuerligt måste jämka samman olika intressen och ansvarsområden. Inte sällan ställs olika målbilder och grundläggande uppfattningar mot varandra. Bland dem som har deltagit i projekten finns dock en bred enighet om att samverkan är en framgångsrik väg för att överbrygga de skilda föreställningar och intressen som olika parter har. Med medborgardeltagande tillkommer dessutom en mängd andra perspektiv. Framgångsrik samverkan för gestaltning av offentliga miljöer ställer alltså krav på ett lyhört samspel mellan alla som deltar.
g e Staltning är ett mångtydigt begrepp
Det finns flera olika förhållningssätt till begreppet gestaltning. Det används inom en mängd skilda områden som exempelvis arkitektur, dramatik, film, litteratur, konst och psykologi. I några av samverkansprojekten har gestaltning främst tolkats som en fråga om konst, eller som en fråga om arkitektur och konst. I andra projekt har gestaltningsfrågan även förknippats med platsens kulturhistoria, hur platsen används och vad den betyder för människor i deras vardag. I myndigheternas arbete med regeringsuppdraget har begreppet använts för att synliggöra den offentliga miljön, att den består av en mängd olika kvaliteter och att relationen mellan dessa avgör hur miljön uppfattas. Flera projekt har satt fokus på att gestaltning också handlar om att skapa utrymme för ett rikt socialt liv. Berörda aktörer, såsom kommuner eller företag, kan medvetet utveckla strategier där gestaltning finns med som en övergripande målsättning i planering, projektering och byggande. Producentsidan kan driva en gestaltningsprocess med målsättningen att dels leda till produktion av en fysisk utformning, dels till en produktion av kunskap som kommer organisationen eller företaget långsiktigt till del. För att uppnå detta krävs att beställaren har en tydlig idé om hur arkitektur, konst, kulturhistoria och medborgardialoger ska prägla olika skeden av planerings och byggprocessen och därför skapar ett dialogutrymme för detta.
Graden av förankring och engagemang på ledningsnivå har haft stor betydelse för projektens resultat. I stora organisationer där byggande och förvaltning är en stor del av verksamheten är det särskilt viktigt med kontinuitet och tydligt »ägarskap« av frågan för att ge legitimitet åt gestaltningsfrågor. Det behövs någon som tar ett övergripande ansvar för gestaltningsfrågor genom att exempelvis ta fram förankrade strategier kring detta i verksamheten – både på producent och på beställarsidan. Den som har ansvar att driva gestaltningsfrågan bör finnas på ledningsnivå och ha möjlighet till kontinuerlig kunskapsutveckling och utvärderingsmöjligheter gällande gestaltning i relation till resten av verksamheten. Ansvaret handlar om att se till att gestaltning av byggnader och miljöer medvetet sker i hela organisationen, från beställning till utförande.
a nlita och integrera ge Staltning Skompeten S
I flera av samverkansprojekten har det framgått att närvaron av konstnärlig kompetens kan ha en viktig roll i kommunikationen mellan olika grupper. Det kan handla om att skapa bilder av möjliga framtider och visa på rummets potential och därigenom skapa diskussioner om utformning av en miljö. Konstnären kan –i och med sin ofta friare roll – mer förbehållslöst än andra aktörer bidra till att etablera dialoger som uppfattas som meningsfulla för alla som berörs.
Olika gestaltande kompetenser, som arbetar kommunikativt med beställare, boende, intresseägare och medaktörer i anläggningsprocesser, delar ofta verktyg och metod gällande exempelvis medborgardialog och kartläggning av kvaliteter och utmaningar i miljön. Även verktygen för att visualisera analysen av den befintliga platsen och dess framtida utformning är ofta desamma. Samverkan mellan gestaltande kompetenser i gestaltningsprocessen har således ofta goda förutsättningar att möjliggöra ett utbyte av erfarenheter som resulterar i en djupare analys och ett bredare perspektiv, särskilt om även antikvarisk kompetens involveras. Visualiseringar under arbetet i form av bilder och modeller underlättar dialogen när idéer och problemlösningar ska göras gemensamma och begripliga för olika yrkesgrupper och medborgare. Några samverkansprojekt har resulterat i exempelvis prototyper och manualer för vad som är möjligt i den aktuella situationen. I många av projekten har även skolbarn, boende och andra grupper involverats i modellbyggande. p rogram kan öka kvaliteten på arbet Sproce SSen I vissa av samverkansprojekten har plan och bygglagens möjligheter och begränsningar prövats. Detaljplaner kan användas för att skapa kvaliteter genom restriktioner och insnävningar, men också genom att främja utveckling och skapa möjligheter och handlingsutrymme. Det behövs ett medvetet beslutsfattande som tar till vara den kompetens som finns för att arbeta fram planer
med gestaltningsmässigt hög kvalitet. Genom att tydliggöra planinstrumenten som möjliggörare för olika kompetenser att bidra och samarbeta stärks planeringsprocessens möjligheter att skapa långsiktiga värden i stadsmiljön.
Kommunerna avgör numera själva om de ska upprätta detaljplaneprogram. Om de upprättas måste det dock ske efter en lagreglerad process enligt plan och bygglagen. Regeringsuppdraget har visat att projekten har påverkats positivt av att ett plan eller gestaltningsprogram har utvecklats i ett tidigt skede. Det har bidragit till att olika perspektiv har vägts samman, konstnärliga, antikvariska och andra värden har stärkts samt att gestaltningen i genomförandeskedet har kvalitetssäkrats.
Gestaltningsprogram kan tas fram parallellt med planprocessen eller i andra sammanhang, men det är inte juridiskt bindande utan endast vägledande. Det kan då omfatta ett område och principer för den framtida utvecklingen. Det kan också vara ett strategiskt dokument som utgör stöd vid förvaltning och utveckling av en miljö och som kan ligga till grund vid framtida planarbete eller tillståndsundersökningar. Det är en fördel om gestaltningsprogrammet kopplas till en genomförandebeskrivning. Arbetet med gestaltningsprogram har i berörda projekt inneburit en aktiv samverkan mellan arkitekter, antikvarier, konstnärer, planerare och andra kompetenser. Genom att upprätta sådana program parallellt med detaljplaneprocessen kan konstnärlig utformning, medveten arkitektur och antikvariska perspektiv tydliggöras utifrån den specifika platsen och utgöra vägledning för senare tillståndsprövningar, till exempel vid ansökan om bygg eller rivningslov.
Utgå från plat Sen
Kunskap om platsens historiska betingelser och betydelsebärande kvaliteter är grundläggande när en offentlig miljö ska gestaltas. Ofta saknar de som har ansvar för utveckling och gestaltning av offentliga miljöer en egen relation till den aktuella platsen, liksom till de människor som bor och verkar där. Genom platsanalyser, fysisk närvaro och möten och samarbeten med boende och andra
skapas bättre förutsättningar för att uppnå långsiktigt hållbara lösningar där de åtgärder som genomförs samspelar med platsens tidigare utformning, användning och betydelse. Även lokala natur och klimatförhållanden har i flera av projekten lyfts fram som viktiga faktorer för att uppnå goda gestaltade offentliga miljöer.
Tidsperspektiven kan lätt gå förlorade i snabba och genomgripande omvandlingar av miljöer och byggnader där ursprunglig användning har ersatts – eller kommer att ersättas – med nya funktioner. Byggnader och miljöer har gestaltats utifrån den aktuella tidens behov och förutsättningar. I flera av samverkansprojekten har ett fördjupat förhållande till platsens historia, tidigare användning och betydelsebärande uttryck och funktion varit viktiga faktorer för gestaltningen av den framtida offentliga miljön. Bevarande av kulturhistoriska kvaliteter bidrar till utveckling av platsen och skapar sociala och ekonomiska värden på samma sätt som förändring och tillskott av nya kvaliteter.
I flera av samverkansprojekten har antikvarier och stadsarkeologer haft viktiga roller, både när det gäller att värna om kulturhistoriska värden och när det gäller att bidra till nya perspektiv på arkitektoniska och konstnärliga värden och funktioner. Platsens kulturhistoriska kvaliteter har varit en positiv kraft i gestaltningsarbetet. Dessa har ställt krav på lösningar där tekniska, ekonomiska, konstnärliga, sociala och kulturhistoriska faktorer samspelar och just därigenom bidrar till en positiv utveckling i såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt avseende. organi Sera och prakti Sera S amverkan medvetet
Själva mötet mellan olika yrkesgrupper leder inte per automatik till en fördjupad samverkan. Ofta finns strukturella hinder som motverkar samverkan genom att deltagarnas roller är hårt styrda av formella faktorer som ekonomi och tidsramar. Samverkan bör organiseras på ett tidigt stadium och praktiseras konkret på ett sådant sätt att den fortlöper genom hela processen. Samarbeten som är integrerade i processen redan från början ger förutsättningar för att olika kompetensers kunskap kan utnyttjas i en ge
mensam idéutveckling i relation till platsen. Det är också viktigt att skapa utrymme för det oförutsedda. I själva verket är det just de samverkansprojekt som har utvecklats i oväntade riktningar som har inneburit nya lösningar för gestaltning.
Idéutveckling i relation till platsen och utnyttjande av de olika kompetensernas kunskap kan genom samverkan ofta ske på ett bättre sätt om man inledningsvis avsätter tid för dialog. Genom att så förutsättningslöst som möjligt analysera platsen och de förutsättningar som finns – för platsen men också i projektet – kan en gemensam bas skapas. På så sätt kan missförstånd och misstag senare i projekten, vilka riskerar att förlänga och försvåra arbetet, förebyggas. Inte sällan är konsulter som anlitats verksamma på olika orter, vilket gör att det finns begränsade möjligheter att träffas regelbundet. Då är det extra viktigt att redan från början kompensera avstånden genom rutiner för möten, idéutveckling, arbetsprocesser och kommunikation.
Projektledarens roll är ofta central för att de gestaltningsrelaterade frågorna i planeringsprocesser och byggprojekt ska prioriteras från idé till genomförande. I flera av projekten har det visat sig att dennes personliga egenskaper varit viktiga för att nå en framgångsrik organiserad samverkan. Framgångsrik projektledning bygger på att etablera relationer mellan deltagarna för att överbrygga de olika utgångspunkter, föreställningar och traditioner som kan förknippas med olika kompetensområden. Att skapa förutsättningar för kommunikation och perspektivmöten är också en viktig faktor för framgången.
Några av projekten har visat på hur samverkan kan organiseras i större skala. Det har handlat om att olika kommun och landstingsförvaltningar eller enheter inom företag – med olika ansvarsområden – strategiskt och långsiktigt byggt upp ett tvärsektoriellt samarbete. Det krävs att alla tar ett ansvar för att konstruktivt och kritiskt bidra med erfarenheter och kompetenser för att uppnå lösningar som är önskvärda – eller acceptabla – för övriga inblandade parter. Först då kan samverkan leda till att parternas gemensamma syn på gestaltning av den offentliga miljön successivt mognar genom att invanda tankemönster och
föreställningar utmanas. Möjligheten att i ett tidigt skede skapa samsyn och förankra gestaltningsvisionen ger goda förutsättningar för att uppnå kvalitet både i processen, som exempelvis smidigt samarbete och fungerande tidsplan, och i resultatet i form av den gestaltade miljön. kom tidigt överen S om inriktning och genomförande
Det är viktigt att i inledningen av ett projekt skapa en gemensam förståelse för projektets förutsättningar och vilka förväntningar ingående parter har på omfattning, inriktning och arbetsprocess.
Alla aktörer bör i ett tidigt skede enas om riktlinjerna för gestaltningsarbetet och gemensamt formulera övergripande målsättningar. Formuleringen av målsättningar kan ofta utvecklas. Till exempel kan ett projekt i en skolmiljö, förutom målet att skapa en god och hållbar arbetsmiljö, innefatta önskemål om att själva gestaltningen ska bli en naturlig del av undervisningen. Målsättningsformuleringen för ett projekt i stadsmiljö kan, förutom tillgänglighet och beständiga materialval, uttryckligen omfatta mötet mellan olika åldersgrupper och deras möjlighet till socialt utbyte. Genom att vidareutveckla formuleringar kring gemensamma mål kan gestaltningsuppgiften ges större tyngd och giltighet i en process som inte bara har den fysiska anläggningen som målpunkt, utan även omfattar långsiktiga socialt hållbara effekter genom att bidra till attityd och beteendeförändringar i den offentliga miljön. Visioner och idéer för gestaltningen av en plats behöver utvecklas och beskrivas. Det kan exempelvis handla om ekonomiska ramar, tidsplaner, vilka kompetenser de olika deltagarna bidrar med, vilken roll de ska ha, vilka rutiner som ska följas om hur information delas och vad man vill uppnå. Särskilt viktig blir samlingen kring projektets riktlinjer om deltagarna inte tidigare har arbetat tillsammans.
Att avsätta tid i början av projekt för att bygga upp en gemensam förståelse för platsen och projektets syften innebär ofta att man vinner i kvalitet. Kontinuerlig kommunikation under projektets
genomförande behövs för att kunna stämma av utvecklingen och lösa de problem som uppkommer allt eftersom. I flera av projekten har man betonat vikten av att det har funnits tid att reflektera över olika möjliga val under processen. Genom att inledningsvis prioritera återkommande möten där alla berörda kompetenser finns med underlättas skapandet av en gemensam förståelse för platsen och olika ekonomiska, tekniska och juridiska aspekter i projektet. På så sätt skapas en beredskap för att vara flexibel och ändra inriktning om förutsättningarna ändras eller om själva arbetet leder fram till oväntade resultat.
i nvolvera boende och andra berörda grU pper
Allmänhetens engagemang är ett viktigt underlag för politiska beslut om förändringar av offentliga miljöer. Medborgarnas behov, tankar och drömmar bör integreras i framtidsvisioner för livsmiljön i det offentliga rummet. Utveckling av visionerna bör därför ske i nära dialog med medborgarna. Det kan dock vara svårt att urskilja vem eller vad som har makten över en plats och som därmed påverkar och formulerar visionen för dess utveckling. Ofta styr pragmatiska, ekonomiska och tekniska lösningar villkoren för planering och byggande av offentliga miljöer.
En viktig del i kommunernas övergripande ansvar är att säkerställa att planeringen är demokratisk genom att främja delaktighet, dialog och möjligheter att påverka. Omfattningen av, metoder för och syftet med medborgardialoger i samband med planering och byggande varierar från kommun till kommun. Intresset hos allmänheten – eller hos de som berörs av besluten –att delta i de samrådsprocesser som plan och bygglagen ställer formella krav på, uppfattas ofta från kommunens eller projektägarens sida som lågt. Informationsmöten är oftast otillräckliga för att skapa ett djupare engagemang och en vidare dialog om gestaltning av bebyggelse och offentliga miljöer. För de flesta medborgare är samhällsplanering något diffust som inte berör den egna vardagen, och det är för många oklart vem som ansvarar
för genomförande och resultat. Det behövs därför utvecklade metoder och nya angreppssätt för att etablera reella dialoger med olika grupper av medborgare. Man kan exempelvis behöva använda sig av mer uppsökande metoder, som att upprätta ett lokalt mötesforum eller arrangera aktiviteter för att etablera kontakt med vissa grupper. Konstnärer kan i sin yrkesroll stå utanför de formella krav som styr en kommunal tjänsteman i mötet med medborgarna. De kan därför initiera nya former av dialoger om vilka värden som ska styra den framtida gestaltningen av den gemensamma miljön.
I några av samverkansprojekten har visionsarbetet utvecklats i nära dialog med medborgarna. Genom att gestaltande kompetenser gör medborgare delaktiga i processen skapas bättre förutsättningar för långsiktigt hållbara lösningar. Avgörande för resultatet är bland annat att beställaren är beredd att avsätta den tid och den finansiering som fordras, samt att det finns stöd från en majoritet politiker och beslutsfattare. Minst lika viktigt när man bjuder in till medborgardialoger – oberoende vem som gör det –är att tydliggöra vilka möjligheter, men också vilka begränsningar, som finns för medborgaren att påverka och att fortlöpande återkoppla de beslut som fattas. Medborgardialogen skapar ett handlingsutrymme, och det är lika viktigt för alla parter i dialogen att tydliggöra ramverket som upprättar detta utrymme och påverkar vilka förväntningar dialogparterna har på varandra. avSlU tande reflektioner
Genom regeringsuppdraget har tretton samverkansprojekt genomförts. Liksom andra planerings och byggprojekt utgör dessa exempel på komplexa processer som leder till en förändring i människors livsmiljö. Det som utmärker de tretton samverkansprojekten är nya perspektiv på genomförande av planerings och byggprocesser, kommunikationen mellan olika parter, sammansättningen av olika kompetenser och dokumentationen av processerna.
En stor utmaning för de fyra myndigheterna, liksom för alla samverkansparter och deltagare i projekten, är att bidra till kontinuitet och överförbarhet av de erfarenheter som vunnits så här långt. En viktig fråga blir hur helhetssynen rörande gestaltningen av offentliga miljöer kan utvecklas i fortsättningen. Några av samverkansprojekten är avslutade medan andra fortfarande pågår. I flera fall har projekten resulterat i olika former av fortsättningar i ordinarie verksamhet eller nya projekt. Aktörer som varit, eller fortfarande är, delaktiga i projekten är bärare av kunskap hämtad direkt ur aktuell process.
Genom följeforskning, dokumentation och nedtecknade erfarenheter kan intressenter ta del av kunskapsutvecklingen inom samverkansprojekten. Den stora utmaningen är att åstadkomma en generell förändring i fråga om synsätt på gestaltning och dess kvalitativa effekter på människors livsmiljö samt på gestaltningskompetens och dess betydelse för processens kvalitet och resultat. När ett tidsavgränsat projekt genomförts finns alltid risken att arbetet återgår till hur det tidigare bedrevs. Det är därför angeläget att förhålla sig till de företeelser som projekten synliggjort och om möjligt överföra erfarenheterna till generella styrmedel genom åtgärder på både lokal och nationell nivå.◆
Tretton samverkansprojekt om gestaltning av offentliga miljöer
I samband med att Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitektur- och designcentrum fick regeringsuppdraget utlystes medel till att genomföra konkreta projekt. Syftet var att genom ett antal pilotprojekt – benämnda samverkansprojekt – skapa goda exempel och ökad kunskap om hur samverkan kan stärka gestaltningen av offentliga miljöer. Ansökningsförfarandet var öppet för alla offentliga och privata aktörer som beställer, planerar, bygger och förvaltar offentliga miljöer.
Två allmänna utlysningar genomfördes under våren respektive hösten 2010. Ett trettiotal ansökningar inkom varav elva beviljades ekonomiskt stöd. Därutöver har myndigheterna initierat ytterligare två projekt. Beviljade samverkansprojekt fick ett ekonomiskt stöd på upp till 50 % av kostnaden för att anlita gestaltningskompetens och i vissa fall – beroende på typ av projekt – upp till 50 % av produktionskostnaden.
Ansökningsprocessen skedde i två steg. Utifrån en intresseanmälan beslutade myndigheterna gemensamt vilka projekt som skulle presentera en mer detaljerad redovisning av projektens genomförande, innehåll och ekonomi. För att ta fram dessa fördjupade handlingar fick samverkansparten stöd av en konsult från Statens konstråd. Den mer detaljerade redovisningen skulle
konkretisera förutsättningarna för att integrera gestaltningsuppdraget i planerings- och byggprocessen. Den skulle även visa vilka ekonomiska, tekniska, sociala och kulturhistoriska begränsningar och möjligheter som fanns.
Den slutliga bedömningen av ansökningarna gjordes utifrån en rad aspekter. Ambitionen var att uppnå en geografisk spridning över landet, liksom att omfatta offentliga miljöer av olika karaktär och skiftande skala. Projekten skulle också främja innovativa visioner kring gestaltning samt vara förankrade på ledningsnivå i respektive organisation. Projektens tidsplaner och budget skulle vara anpassade så att olika gestaltningskompetenser skulle kunna arbeta integrerat med andra yrkesgrupper i planerings-, projekterings- och byggskeden. En fråga som också vägdes in i bedömningen var vilka metoder de olika aktörerna skulle använda för att åstadkomma ett medborgarinflytande. Projekten skulle även vara av generellt intresse genom att arbetssätt, metoder och erfarenheter skulle kunna överföras till andra sammanhang och andra aktörer.
I detta kapitel redovisas de tretton samverkansprojekt som genomförts inom ramen för regeringsuppdraget – från små- till storskaliga och mer komplexa miljöer. Redovisningarna tar upp väsentliga delar i planerings- respektive byggprocessen samt vilka möjligheter och hinder som uppstått under arbetets gång och som därigenom har präglat resultaten. Texterna bygger huvudsakligen på den dokumentation som har gjorts av respektive samverkanspart och på resultat från följeforskningen.
De tretton projekten har organiserats likartat med en styrgrupp och en arbetsgrupp. I de flesta projekten har arkitekter haft en ledande roll. I arbetsgrupperna har också konstnärer, landskapsarkitekter, antikvarier och byggprojektledare ingått i varierande omfattning. I flera fall har samverkansprojekten utgjort en del av ett större projekt eller en större process. I varje projekt har en konsult från Statens konstråd deltagit med ett ansvar att stödja projektens genomförande vad gäller samverkan och gestaltning. Ytterligare stöd till samverkansprojekten har skett genom att myndigheterna har arrangerat nätverksträffar där projektdeltagarna har kunnat utbyta erfarenheter och utveckla kunskap kring centrala frågor om samverkan, gestaltningsprocesser och medborgardeltagande. Många av projekten har lett till fortsättningsprojekt som drivs vidare av samverkansparten. Ett av projekten – Vasaplan i Umeå – är en del av Umeås kulturhuvudstadsår 2014, där myndigheterna har valt att kombinera uppdraget Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer med Statens konstråds, Riksantikvarieämbetets och Arkitektur- och designcentrums respektive regeringsuppdrag att stödja kulturhuvudstadsårets genomförande.◆
Samverkansprojekt Samverkanspart p rojektperiod Bidrag kkr
Vanstaskolan
Ås nya skola och Sånghusvallens skola
Ny färjeterminal i Tuvesvik
Gummifabriken
Resecentrum
Bostadsområdet Badhusberget
Bostadsområdet Kvarngärdet
Kvarteret
Valnötsträdet
Vasaplan
Gruvstadsparken
Hallonbergen och Ör
Akademiska sjukhuset
Nynäshamns kommun
Krokoms kommun
Orust kommun
Värnamo kommun
Nora kommun
Lysekilsbostäder AB Stena Fastigheter
Kalmar kommun
Umeå kommun
Kiruna kommun
Sundbybergs stad
Landstinget i Uppsala län
H+
Helsingborgs stad
VANSTASKOLAN Nynäshamns kommun
i en skogsglänta bredvid Vanstaskolan har en lekfull mötesplats skapats som inbjuder till både vila och rörelse. d et geometriska svartvita mönstret är framtaget av Folkform tillsammans med elever och matematiklärare.
i Vanstaskolan har Nynäshamns Naturskola, industridesigner, lärare och elever samverkat kring skolans utemiljö. Skolgården är en viktig vardagsmiljö där både lärare och låg-, mellan- och högstadieelever ska trivas. Genom att sätta gestaltningsfrågorna i centrum är tanken att skapa en skolgårdsmiljö som ger bättre möjligheter till både lek och lärande.
G ESTALTN i NG AV SKOLGÅR d EN – EN FRÅGA FÖR ALLA?
Vanstaskolan är en kombinerad F6- och högstadieskola som ligger i centrala Ösmo i Nynäshamns kommun. Skolan byggdes i mitten av 1970-talet och är utformad som en enplansbyggnad med en skolgård som ligger mellan huskropparna. Norra delen av skolgården övergår i ett område med naturmark. Med tiden har skolbyggnaderna och skolgården blivit ganska slitna. Grundidén har varit att omgestalta delar av den befintliga skolgårdsmiljön för att ge den en tydligare identitet för både elever, lärare och boende i Ösmo. Målet för den nya skolgårdsmiljön var att den skulle uppmuntra till ökad rörelse och vistelse utomhus, en ambition som bottnar i det kommunala folkhälsoprojektet SPRING (Skugga, Pedagogik, Rörelse I Natur- och Gårdsmiljö) som bedrevs 2008–2011. Målet var även att skolgården skulle kunna vara en del av den pedagogiska verksamheten. Projektet syftade vidare till att skolans personal, elever och elevernas föräldrar – vid sidan av
berörda kommunala förvaltningar – konkret skulle engageras i skolgårdens utveckling.
Styrgruppen för SPRING-projektet bestod av bland andra representanter för Nynäshamns Naturskola (projektledare), representanter från barn- och utbildningsförvaltningen och parkenheten, fastighetschef, koordinatorn för folkhälsofrågor samt en planarkitekt från miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen. Denna grupp blev också styrgrupp för samverkansprojektet.
BU d GET
Initiativet att anlita utomstående gestaltningskompetens för delar av Vanstaskolans utemiljö kom från Nynäshamns Naturskola och beslut om att så skulle ske fattades våren 2010 av Nynäshamns kommun. Ambitionen var att, som en fortsättning på SPRINGprojektet, pröva om man skulle kunna utveckla en innovativ gestaltningsprocess trots de begränsade ekonomiska medel som fanns avsatta i kommunens investeringsbudget. Processen skulle generera lösningar som ligger i linje med målen för skolans utemiljö och samtidigt involvera personal, elever och föräldrar. Gestaltningsuppdraget gällde skolgården och den angränsande parkmiljön.
iN d USTR id ES i GNER m E d FOKUS pÅ p RO c ESSEN
Industridesigngruppen Folkform, som drivs av Anna Holmquist och Chandra Ahlsell, anlitades för att bidra till gestaltningen av skolgårdsmiljön. Uppdraget innebar också att involvera elever och lärare i arbetet och att skapa miljöer som både kunde användas i det pedagogiska arbetet samt för lek och avkoppling. Det identitetsskapande momentet var centralt. Deras processinriktade arbetssätt – som skulle passa in i SPRING-projektets angreppssätt – var en avgörande aspekt vid valet av dem som konsulter.
I det praktiska arbetet samverkade Nynäshamns Naturskola och Folkform med Vanstaskolans skolgårdsgrupp. Naturskolans föreståndare Mats Wejdmark var projektledare och även Naturskolans pedagog Robert Lättman-Masch deltog i arbetet. De bidrog med sina erfarenheter från SPRING-projektet och utomhuspedagogik samt med kontakter med skola och kommun. Folkform ansvarade för den konstnärliga gestaltningen och för dialog med elever och skolpersonal.
ATT SKA pA ETT ENGAGE m ANG
I början av höstterminen 2011 anordnade Folkform, skolans bildlärare och pedagogiskt stöd från Statens konstråd en stor workshop
Området kring Vanstaskolan innan gestaltningsarbetet tog fart.
för omkring 400 elever. Eleverna delades upp i fem grupper och fick med hjälp av stora planskisser över området fritt utveckla idéer om hur både skolgården och skolans inomhusmiljö skulle kunna förbättras. Workshopen ledde till att man såg platsen med nya ögon och att flera problem uppmärksammades, som till exempel att skolans huvudentré var för anonym och osynlig. Mängder av förslag på lösningar strömmade in på post it-lappar som sattes upp vid planskisserna. En grupp kom med förslaget att bygga en samlingsplats i form av en amfiteater. En annan grupp koncentrerade sig på sittmöbler medan en tredje grupp önskade sig en linbana. Genom workshopen förankrades projektet bland både elever och lärare och de gjordes delaktiga i gestaltningsprocessen. Förutom förslag för utemiljön framkom också många synpunkter på – och idéer för förbättring av – inomhusmiljön. Men eftersom budgetramar och avgränsningar för projektet redan var satta avvaktade Nynäshamns kommun med dessa idéer, som nu har slussats vidare till kommunens fastighetsenhet.
Med materialet från den inledande workshopen utarbetade Folkform ett helhetsförslag gällande förändringar av utemiljön. I november 2011 fick styrgruppen se de första visualiseringarna
på ett grundkoncept med geometriska mönster som bygger på att illustrera bråktal och en gestaltningsmanual för hela miljön. Vanstaskolans skolgårdsgrupp, med ett femtontal representanter för skolans personal, spelade en viktig roll i förankringsprocessen och när det gällde att informera elever och föräldrar. I mars 2012 höll Folkform en uppföljande workshop med klass 8 B där eleverna utvecklade olika varianter på det geometriska mönstret. Flaggor tillverkades sedan på slöjden. Mönstret kan kombineras i ett oändligt antal former och färger och kan användas i olika delar av utemiljön för att stärka skolans identitet.
I det förslag Folkform presenterade fanns sex delar som utvecklats utifrån projektets grundidé och workshopar med eleverna:
Parken – en mötesplats med sittplatser bakom skolan, där mönstren finns på skärmar och bildar en »scen«. Här är det matematiska mönstret svartvitt. Idén illustrerar ledorden pedagogik och skugga. Fasaden – skärmar med det matematiska mönstret i olika färger på fasaden till idrottshallen. Ledordet är identitet och här redovisas också behovet av en skylt med skolans namn som idag saknas, en entréflagga i mönstret och en färgkodning av mönstret för att öka orienterbarheten.
Dörrar, skyltar, entréer – ledordet är identitet. Idén är att skapa den tydlighet som eleverna efterfrågat med hjälp av färgsättning och olika sätt att använda det grafiska mönstret för att skapa identitet i de olika delarna av skolan.
Möbleringslösningar – förslag på nya sittplatser, papperskorgar, cykelställ och mönster på asfalten. Ljussättning – förslag till att se över belysningen, eftersträva en enhetlighet i armaturer och skapa ett bättre belyst område.
Rörelse/lekskulptur – att utgå från cirkeln som geografiskt mönster och skapa en färgglad hinderbana/lekskulptur.
Utöver detta påpekade Folkform att även skolans inomhusmiljö var i behov av upprustning, ett önskemål som framkom från både personal och elever.
G ÖR d ET S jä LV ?
Hösten 2011 och efterföljande vinter vidareutvecklade Folkform olika förslag för skolans utemiljö samtidigt som de hade direkta kontakter med kommunen och lämpliga leverantörer av material och tjänster. Främst handlade det om att utforma en sittplats i den angränsande parkmiljön, men även ett skyltsystem som skulle ge tydligare identitet till den angränsande idrottshallen – vilken är det första som möter besökaren.
Parallellt med Folkforms arbete har SPRING-projektet uppfört en rörelsepark i norra delen av skolgården, där stockar och stenar bildar en inbjudande miljö. Här var Nynäshamns Naturskola ansvarig för utformningen och på grund av bristande ekonomiska medel ingick inte Folkform i denna del av arbetet. Andra aktiviteter har genomförts som följd av Folkforms gestaltningsmanual och arbetet med eleverna. Under sommaren 2012 målade feriearbetande ungdomar det geometriska mönstret på asfalten både inne på skolgården och på gångvägen mellan skolan och den äng där Folkform skapat en mötesplats. Skolelever har också tillverkat en skylt som satts upp över skolans entré. Ett antal bänkar och bord har köpts in och man planerar att fortsätta komplettera med fler sittplatser efter hand.
En stor utmaning i arbetet har varit att det inte funnits ett pågående byggprojekt med redan existerande teknisk, ekonomisk och annan kompetens, utan varje fråga har fått lösas separat. Det har också påverkat den begränsade samverkan mellan den inblandade expertisen i projektet. Folkform och Nynäshamns Naturskola har säkerställt att gestaltningen har anpassats till de kriterier för god skolgårdsmiljö som utarbetades inom SPRING-projektet. De har även samverkat kring alla de praktiska frågor som uppkommer kring bygglovsansökningar, upphandling och byggande samt olika typer av regleringar kring säkerhetsaspekter på barns och ungas miljöer. Folkform har också arbetat aktivt med elevernas och lärarnas erfarenhet av hur skolan fungerar och används.
K UNSKA p SB y GGAN d E
Under hösten 2012 och våren 2013 genomfördes anläggningen av den nya utemiljön stegvis. Den ursprungliga tanken att i SPRING-modellens anda bjuda in ideella krafter att samverka i byggprocessen visade sig svår att genomföra. Istället har olika företag upphandlats.
I samverkan med elever och lärare har Folkform skapat en mötesplats i den angränsande parken. Mötesplatsen är placerad på en låg kulle som byggts upp i anslutning till existerande
Ovan: på fasaden till Vanstaskolans idrottshall har, i enlighet med Folkforms manual för skolmiljöns utveckling, ett antal mönster placerats som synliggör byggnadens entré och ger området en ny identitet. Nedan: Tidigare skyltning.
rosbuskar och lövträd. Platsen inramas av ett vindskydd bestående av två mönstersatta skärmar. Förutom att uppmuntra – främst högstadieeleverna – till utomhusvistelse kan mötesplatsen också användas i matematik-, slöjd- eller bildundervisningen. Upprustningen har även inneburit nya sittbänkar och på idrottshallens ena gavel, som ligger parallellt med skolbyggnadens entréer, har ett tiotal reproduktioner av flaggorna från workshopen monterats på fasaden för att ge byggnaden en tydligare identitet. Man planerar att använda flaggorna även vid skolans entréer. Förslaget att måla idrottshallen svart kunde inte genomföras av kostnadsskäl. Inte heller förslaget att montera en skylt med skolans namn på idrottshallens gavel gick att genomföra då byggnadsdelen formellt inte är en del av skolan – trots att den uppfattas som det – utan en fristående kommunal idrottshall.
Det viktigaste resultatet av satsningen är själva kunskapsbyggandet, knutet till gestaltningsmanualens förslag för hur gestaltningsprocessen kan fortskrida. Med nya infallsvinklar gällande gestaltning, samverkan och skolgården som offentlig miljö är förhoppningen att Vanstaskolans framtida elever och lärare själva ska kunna fortsätta processen, medan andra delar utförs inom kommunens ordinarie arbete. Här kan manualen vara ett stöd. Det kan handla om att hitta nya användningsområden för de matematiska bråktalsmönstren eller kanske helt andra uppslag som sittbänkar, planteringar och gräsytor. Det finns även en möjlighet att använda exempelvis idéer om skyltprogram vid upprustning av andra skolgårdar i kommunen.◆
VANSTASKOLAN i Ö S m O Nynäshamns kommun
Gestaltning för utveckling av skolmiljö
Tid S p ER i O d: Oktober 2011–juni 2013
S A m VERKANS pART/ BESTä LLARE : Nynäshamns Naturskola, Nynäshamns kommun
pRO j EKTLE d ARE : Mats Wejdmark (föreståndare, Nynäshamns Naturskola)
G ESTALTN i NGSKO mp ETENS : Chandra Ahlsell (industridesigner, Folkform) och Anna Holmquist (industridesigner, Folkform)
S TATENS KONSTRÅ d S KONSULT: Marianne Jonsson
i p RO j EKTET m E d VERKA d E O c KSÅ BLAN d AN d RA : Tommy Ahlberg (teknisk förvaltare, Nynäshamns kommun), Cathrine Forsberg (folkhälsosamordnare, Nynäshamns kommun), Lotta Hjelm (bygglovshandläggare, Nynäshamns kommun), Marie Lööf (områdeschef för alla skolor, Nynäshamns kommun), Heli Rosendahl (fysisk planerare, Nynäshamns kommun), Kjell Stokki (park- och naturchef, Nynäshamns kommun), Robert Lättman-Masch (naturskolepedagog, Nynäshamns Naturskola) och Cecilia Boldemann (docent, Karolinska Institutet)
ÅS N
yA SKOLA
O c H SÅNGHUSVALLENS SKOLA
Krokoms kommun
Krokoms kommun satte arkitektur och konst i centrum när de skulle bygga två nya klimatsmarta skolor. deras metod var att i förfrågningsunderlaget skapa utrymme för samverkan mellan arkitekter och konstnärer gällande olika gestaltningar inom- och utomhus. Resultatet är två genomarbetade skolmiljöer där arkitektur och konstnärliga inslag är i samklang med teknik, ekonomi och miljö. i arbetet med att gestalta skolornas offentliga rum har tre konstnärer tillsammans med arkitekter och landskapsarkitekter skapat tankeväckande och lekfulla inomoch utomhusmiljöer.
L EKFULLA O c H HÅLLBART GESTALTA d E SKOL mi L j ÖER
Det storslagna landskapet, och närheten till Östersund och Åre, har bidragit till att många unga familjer de senaste åren har flyttat till Krokoms kommun. Bygden kännetecknas av ett uppodlat kulturlandskap med öppna vyer och utsikt över vattendrag och fjäll. När kommunen år 2010 beslutade att bygga två nya skolor – Ås nya skola och Sånghusvallens skola – var hållbar utveckling och förnyelsebar energi givna ledord, men även arkitektoniskt och konstnärligt hög kvalitet ansågs vara viktigt.
Under projekteringen av skolorna hade Krokoms kommun en nära dialog om konstens betydelse med de arkitekter och landskapsarkitekter som hade anlitats för att rita skolbyggnaderna och utomhusmiljöerna. Det fanns en enighet om att konstnärliga inslag är viktiga i skolmiljöer, både för att tillföra estetiska kvaliteter och för att stimulera till lek och lärande. Med utgångspunkt i denna fråga identifierades olika funktioner lämpade för samverkan med konstnärer. Arkitekterna definierade vilka dessa funktioner var och tre områden valdes ut:
Gestaltningen av den öppna dagvattenhanteringen på Sånghusvallens skola.
Utformningen av en inomhustrappa för lek och rörelse på Sånghusvallens skola.
Konstens möjligheter att visualisera energiförbrukningen på Ås nya skola.
För att skapa utrymme att integrera det konstnärliga perspektivet lämnades dessa områden öppna i projektets byggnadsbeskrivning och de förfrågningsunderlag som användes för upphandling av entreprenadarbeten. Även den ekonomiska ramen kring de tre
Sånghusvallens skola (ovan) och Ås nya skola (nedan) i Krokoms kommun är två nya klimatsmarta skolor.
d e gula och gröna bollarna i konstnären Albin Karlssons gestaltning Solsystemet visar i realtid hur mycket elenergi solpanelerna på byggnadens tak genererar.
områdena lämnades öppen i upphandlingen. Kommunen var beredd att diskutera och eventuellt öka finansieringen för dessa om det skulle visa sig nödvändigt i projektering och byggande. Motivet var att skapa förutsättningar för att konstnärer, arkitekter, konstruktörer, entreprenörer och skolans personal och elever skulle kunna arbeta tillsammans i gestaltningsprocessen även efter det att upphandlingen var avgjord. Krokoms kommun anlitade konstnärerna Albin Karlsson (Ås nya skola), Mikael Åberg och Sofie Weibull (Sånghusvallens skola). Den referensgrupp med skolpersonal som redan fanns för byggandet av skolorna blev också referensgrupp för de konstnärliga inslagen.
Byggandet av skolorna inleddes hösten 2010 och planen var att de skulle stå klara till höstterminen 2011. Av upphandlingstekniska skäl i byggandet kunde invigningen av Sånghusvallens skola först ske till höstterminen 2012. Ås nya skola var klar och togs i bruk höstterminen 2011. m
i L j ÖER FÖR LEK O c H L ä RAN d E
Konstnären m ikael Åbergs Utkastare använder dagvattnet som konstnärligt material. Rännor, hinkar och vattenkannor töms på vatten i olika takt beroende på storlek och balans.
Utformningen av Sångshusvallens skola (F–5) påminner om ett rymdskepp som landat i en jämtländsk talldunge. Byggnaden är anpassad efter tomtens naturliga terräng och utformad för att väcka både nyfikenhet och leklust. Utomhusmiljöns rumsbildningar ger lärare och elever nya möjligheter att använda skolgården i det pedagogiska arbetet. Bakom det estetiska uttrycket finns också en medvetenhet om att formen spelar en viktig roll för energiförbrukningen. Skolans tak är belagt med solpaneler och byggnadens hästskoliknande halvcirkelform ökar deras verkningsgrad. Arkitekt Can Savran på Grön Form och Helene Wahlberg på Tema landskapsarkitektur har samarbetat med konstnärerna Mikael Åberg, som fick uppdraget att gestalta dagvattenhanteringen, och Sofie Weibull, som fick till uppgift att gestalta skolans inomhustrappa.
Diskussionerna mellan Mikael Åberg och bland andra Helene Wahlberg kretsade länge kring att leda regnvatten inuti byggnaden, men det visade sig vara för tekniskt komplicerat. Istället valde man den kreativa och tekniskt enkla lösningen att låta regnvattnet ledas via takets hängrännor till rörliga hinkar och vattenkannor i olika storlekar, vilka har ersatt de vanliga stuprören. Hinkarna och kannorna balanserar av sin egen vikt, men allt eftersom de fylls på av regnvatten ändras balansen och de töms en efter en. Vattnet fortsätter sedan sin väg mot skolgårdens lägsta punkt via ett system av diken och dammar som utformats av landskapsarkitekten. På gården återkommer hinkar som avgjutningar i färggranna epoxilaminat, nu med nya funktioner som kombinerade sittplatser och gårdsbelysning.
Sofie Weibull har i dialog med Can Savran gestaltat Sånghusvallens centralt placerade inomhustrappa, som förutom att vara en förbindelse mellan olika våningsplan fyller en rad andra funktioner. Den är både ett auditorium, en plats för lek och rörelse, ett pedagogiskt hjälpmedel för att diskutera rörelseenergi och en fantasifull symbol för mittpunkten i skolbyggnadens »blodomlopp«. En stor utmaning i arbetet var att nå fram till en lösning som var estetiskt tillfredsställande och samtidigt uppfyllde gällande lagkrav för utformningen av trappor. Några trappsteg är bredare än andra och kan användas som sittplatser. Bredvid trappan finns en rutschkana – ett stort rött rör – där pulserande hjärtljud hörs på vägen ner. I samarbete med en tillverkare av lekplatsutrustningar utvecklades en konstruktion som uppfyller kraven på säkerhet och tillgänglighet.
ATT V i SUAL i SERA EN KL im ATS m ART ARK i TEKTUR
Arkitekt Åke Månssons klimatsmarta energilösningar för tillbyggnaden av Ås skola, där så mycket takyta som möjligt har utnyttjats för solenergi, har gjort Ås nya skola (F–9) till en mycket energieffektiv byggnad. Takens vinklar har utformats för att maximera sol-
fångares och solcellers funktion. Albin Karlsson fick uppdraget att gestalta produktionen av solenergi. Resultatet är en konstruktion av genomskinliga banor med rosa botten på två av väggarna i skolans entré. Gula bollar skjuts till synes slumpartat ut i rören. Under ytan råder dock en matematisk ordning. Bollarnas väg genom systemet visar den faktiska produktionen av solenergi och följer på förhand uträknade banor. Varje gång solpanelerna på skolans tak har producerat två kilowattimmar skjuts en gul boll ut som sedan slussas genom labyrinten för att sorteras och samlas i en behållare. När 500 gula bollar har samlats i behållaren skjuts en grön boll ut till en annan behållare som visar att en megawattimme har producerats. Bollarna illustrerar solpanelernas elproduktion. Gestaltningen är ett räkneverk där lärare, elever och andra kan studera de binära och decimala talsystemen.◆
i Sånghusvallens skola finns nu Sofie Weibulls rutschkana i trappan. När man kanar ner hörs pulserande hjärtljud.
Konstnären Sofie Weibull har i Husets kärna tagit fasta på elevernas behov av rörelse och lek.
m ikael Åbergs hinkar är kombinerade sittplatser och gårdsbelysning – och en del av barnens lekmiljö – på Sånghusvallens skolgård.
ÅS N yA SKOLA O c H SÅNGHUSVALLENS SKOLA Krokoms kommun
Gestaltning i projekterings- och byggskede av skolmiljö
Tid S p ER i O d: Oktober 2010–oktober 2012
S A m VERKANS pART/ BESTä LLARE : Krokoms kommun
pRO j EKTLE d ARE : Anne Dahlgren (stadsarkitekt, Krokoms kommun)
G ESTALTN i NGSKO mp ETENS : Albin Karlsson (konstnär), Mikael Åberg (konstnär) och Sofie Weibull (konstnär)
S TATENS KONSTRÅ d S KONSULT: Peter Lundström
i p RO j EKTET m E d VERKA d E O c KSÅ BLAN d AN d RA : Martijn Caarls, Hans Hällholm, Affe Jonsson, My Lindskog Andersson, Charlotte Norberg och Berit Rosenau (samtliga referensgrupp, Ås skola och Sånghusvallens skola), Annika Lööf-Sjölund (rektor, Ås skola), Christina Olofsson (rektor, Ås skola), Can Savran (arkitekt, Grön Form), Helene Wahlberg (landskapsarkitekt, Tema landskapsarkitektur), Åke Månsson (arkitekt, Månsson & Hansson AB), Staffan Eriksson (projektledare, Krokoms kommun), Ulrik Ottosson (projektledare, Krokoms kommun), Kenneth Sandberg (biträdande projektledare, Krokoms kommun), Kajsa Eklund (verksamhetsansvarig för skola, Krokoms kommun) och Mats Hurtig (kulturansvarig, Krokoms kommun)
Ny FäRjETERmiNAL i TUVESV i K Orust kommun
När en ny färjeterminal skulle byggas i Tuvesvik på Orust var ambitionen att anlita konstnärlig gestaltningskompetens i utformningen av de delar av utemiljön som kommunen ansvarar för. d et visade sig vara svårare än beräknat att förverkliga dessa ambitioner eftersom idéerna kom i ett skede då mycket redan var projekterat och beslutat. Arbetet kom att röra en utsiktspunkt och resulterade i en skulpturalt gestaltad trappa mellan planen framför den nya huvudbyggnaden för färjeterminalen och omgivande klippor.
Färjeläget i Tuvesvik i mitten av 1900-talet och den nya färjeterminalen år 2013.
E N N y Fä R j ETER mi NAL BL i R T i LL
Tuvesvik på Lavön utanför Orust kännetecknas av dramatiska bergsformationer och mjukt böljande klipphällar. Härifrån går färjetrafik till Käringön och Gullholmen/Härmanö där de attraktiva besöksmålen Gullholmens fiskeläge och Härmanö naturreservat finns.
Den stora mängden resenärer ledde till att Orust kommun och länstrafikföretaget Västtrafik AB beslutade att en ny färjeterminal skulle byggas i ett befintligt hamnområde i Tuvesvik. Detaljplanen antogs i maj 2006. Terminalbyggnaden med busshållplatser har byggts och finansierats av Västtrafik AB, medan utemiljöer har byggts och finansierats av Orust kommun. Anläggningen invigdes i juni 2013. På området finns idag omkring 1 600 nya parkeringsplatser (finansierade av Orust kommun med bidrag från staten), vilket har medfört sprängning, schaktning och asfaltering. Infrastruktursatsningen har stor betydelse för både bofasta och sommarturister genom att den både ökar kapaciteten och binder ihop busstrafik med färjetrafik.
TANKARNA BAKO
Orust kommun ingår i Fyrbodals kommunalförbund, där kommunen tillsammans med tretton andra kommuner under flera år deltagit i projektet Offentlig miljö som konstform. Projektets grundidé har varit att lyfta fram de offentliga miljöerna som allas samt den viktiga roll de spelar för relationer mellan människor. Syftet med satsningen har varit att medvetet bidra till en ökad förståelse för – och kunskap om – gestaltningsfrågor i relation till de offentliga rummens olika funktioner.
Med beslutet om att bygga det nya färjelägret i Tuvesvik såg Orust kommun en möjlighet att i praktiken pröva hur gestaltningsfrågor kan drivas. Tanken var att kommunen skulle skapa en organiserad samverkan med Västtrafik AB, olika tekniska kompetenser,
d en nya trappan i corténstål, gestaltad av konstnärerna Leo pettersson och m ia Fkih m abrouk, har getts ett skulpturalt uttryck och infogats i den bohuslänska granitklippan. d en ligger på samma plats där det sedan generationer har funnits en enkel trätrappa.
arkitekter och konstnärer. Genom att integrera gestaltningsfrågorna i byggprocessen var målsättningen att skapa en miljö som tar hänsyn till både natur- och kulturvärden. En övergripande ambition var att genomförandet skulle resultera i en metodbeskrivning som skulle kunna utgöra underlag för nya rutiner och arbetsprocesser för gestaltning av offentliga miljöer i kommunens framtida planering och byggande.
ATT SA m VERKA i ETT ALLTFÖR SENT SKE d E
Sommaren 2011 tillsatte kommunen en samverkansgrupp, ledd av dåvarande stadsarkitekt Daniel Holdenmark, där exploateringschefen Annika Carlén, arkitekten Niclas Nydevall från Kanozi arkitekter (ansvarig för terminalbyggnaden), konstnärerna Leo Pettersson och Mia Fkih Mabrouk samt Statens konstråds konsult Cecilia Hjelm ingick. Utgångspunkt för gruppen var att samverka kring utformningen av terminalbyggnadens utemiljö, exempelvis vägmark, parkeringsplatser, gräsytor, belysning, planteringar och bryggor. Även bergens snittytor där de behövde sprängas bort för att ge plats åt parkeringsplatser var utpekade som en möjlig del i gestaltningsprojektet.
Idén om samverkan kring gestaltningen av utemiljön visade sig ha behövt förankras långt tidigare hos färjeterminalens beställare och finansiär, Västtrafik AB, och hos kommunens tekniska förvaltning som ansvarade för projektering av mark och parkeringsytor. Stora markytor var redan låsta av Västtrafiks funktionskrav på utformning av vändplaner och angöringar. Även färjeterminalens vänthall, ritad av Kanozi arkitekter, och de nya busshållplatserna var redan beslutade av Västtrafik AB. I efterhand kan det konstateras att kommunens programarbete för gestaltningen av utemiljön kring den nya färjeterminalen skedde i ett alltför sent skede för att kunna samordnas med Västtrafiks och kommunens egen tidsplan för planering, projektering och byggande. När gestaltningsprojektet skulle inledas hösten 2011 var markarbeten, markbeläggning, bänkar och belysningsarmaturer för utomhusmiljön redan projekterade och upphandlade av kommunens tekniska förvaltning, och cirka 50 % av de klipphällar som omgav platsen hade sprängts och schaktats bort för att ge plats åt bland annat parkeringsplatser och nya vägar.
ATT AN pASSA SA m VERKAN T i LL
VERKL i GHETENS FÖRUTS äTTN i NGAR
Relativt snart beslöt samverkansgruppen att koncentrera projektet till gestaltning av en utsiktsplats på klipporna ovanför färjeterminalen, en markyta som kommunen var ägare till. Sedan länge
har det på denna plats funnits en provisorisk trätrappa. Denna beslutade man nu att ersätta med en permanent. Hösten 2011 och våren 2012 hade konstnärerna diskuterat att koncentrera projektet till en större skulptur som skulle markera terminalens plats i landskapet och knyta an till dess historia. Konstnärerna och arkitekten hade också ett samarbete med Henånskolans bildlärare, vars elever fick besöka platsen och sedan bygga modeller över hur den skulle kunna se ut. Sommaren 2012 presenterades en rad idéer till en skulptur för platsen för de politiskt ansvariga, men det visade sig att de pengar som skulle behövts utöver projektmedlen inte var möjliga att avsätta. I augusti 2012 beslutade samverkansgruppen därför att koncentrera insatserna till den nya trappan. På detta sätt kunde anläggningsprojektets och samverkansprojektets personella och ekonomiska resurser samnyttjas. Samtidigt som detta beslut fattades lämnade stadsarkitekten Daniel Holdenmark projektet efter att ha fått en ny tjänst i en annan kommun och mark- och exploateringschefen Annika Carlén, som även tidigare haft insyn i projektet, tog över som projektledare.
E N BEGR ä NSA d SA m VERKAN KR i NG TRA ppANS GESTALTN i NG
Trappan hade funnits med som ett sidospår från starten av samverkansprojektet och hade även lyfts fram av skoleleverna. Med en skulpturalt gestaltad trappa var tanken att symboliskt markera utsiktsplatsen ovanför färjeterminalen och skapa tillgång till en storslagen vy över klipplandskapet och havet. Trappan är både en trappa, en skulptur och en plats där resenärer kan slå sig ned i väntan på färjan. Den är tillverkad i bockat trögrostande corténstål som naturligt bildar ett rött rostskyddande oxidskikt. En kilformad fördjupning i granithällen har sågats ut för att rymma trappans form. Med tiden är förhoppningen att trappans och granitklippans bearbetade ytor får en allt vackrare patina och på så sätt smälter in i de böljande klipphällarna. I projektet kom konstnärernas roller att likna dem som konstnärer ofta ges i traditionella offentliga konstuppdrag.◆
Ny Fä R j ETER mi NAL i T UVESV i K Orust kommun
Gestaltning i projekterings- och byggskede av utemiljö vid färjeterminal
Tid S p ER i O d: December 2010–juni 2013
S A m VERKANS pART/ BESTä LLARE : Orust kommun
pRO j EKTLE d ARE : Daniel Holdenmark (f.d. stadsarkitekt, Orust kommun) och Annika Carlén (mark- och exploateringschef, Orust kommun)
G ESTALTN i NGSKO mp ETENS : Leo Pettersson (konstnär) och Mia Fkih Mabrouk (konstnär)
S TATENS KONSTRÅ d S KONSULT: Cecilia Hjelm
i p RO j EKTET m E d VERKA d E O c KSÅ BLAN d AN d RA : Håkan Falk (konsult och byggledare) och Niclas Nydevall (arkitekt, Kanozi arkitekter)
GU mmi FABR i KEN Värnamo kommun
Vid mitten av 1900-talet var Värnamo gummifabrik ortens största arbetsplats. d en numera tomma fabriksbyggnaden omvandlas nu till en mötesplats för kultur, näringsliv och utbildning.
År 2008 köpte Värnamo kommun en industrifastighet – Gummifabriken – som nu omvandlas till ett kulturoch aktivitetshus. Byggnaden utgör regionens nya offentliga mötesplats med kultur-, utbildnings- och näringslivsverksamhet. För att ge bygg naden och utemiljön hög kvalitet har frågor om arkitektur, konst och kulturhistoria fått stort utrymme i såväl planering som genomförande.
F RÅN i N d USTR i T i LL UTB i L d N i NGS -, N ä R i NGSL i VS - O c H KULTURVERKSA m HET
Värnamo Gummifabrik är en tidstypisk industribyggnad belägen intill järnvägsområdet och uppförd på 1920-talet i lokalproducerat tegel. Gummitillverkningen växte successivt och flera tillbyggnader gjordes därför under 1930- och 40-talen. På 1950-talet var fabriken med omkring 1 000 anställda den största arbetsplatsen i Värnamo. Vid senaste sekelskiftet upphörde tillverkningen av bland annat cykeldäck, slangar, gummistövlar, golvbeläggningar, regnkappor och tekniska gummiartiklar. När Värnamo kommun år 2008 köpte den tomma fabriksbyggnaden var visionen att bygga om den cirka 19 000 kvadratmeter stora fastigheten till en offentlig mötesplats med bibliotek, biograf, konferenssalar, restaurang, näringslivsutvecklingscentrum och lokaler för stadens campus. Tvååriga högskoleutbildningar etablerades hösten 2007 och kommunens näringslivsbolag flyttade 2008 in i de modernare delarna av byggnaden.
Som en del av Värnamos industrihistoria har Gummifabriken ett stort kulturhistoriskt värde. År 2009 gjorde Jönköpings länsmuseum en byggnadsantikvarisk kartläggning som visar att anläggningen har spelat en viktig roll i det moderna Värnamos utveckling och att många i staden har minnen därifrån eller har släktingar, vänner eller bekanta som har arbetat på fabriken. Målsättningen med ombyggnaden har varit att genom varsam modernisering lyfta fram byggnadens kulturhistoriska kvaliteter och att skapa en växelverkan mellan olika tidsepoker. Platsens nya entréyta mot staden och byggnadens nya entrérum bedömdes som ett avgörande tillägg som genom sin gestaltning symboliskt ska markera den nya mötesplatsens betydelse i staden och regionen. Här såg Värnamo kommun stora fördelar med att arkitekter och konstnärer samverkade kring gestaltningen med antikvarier, tekniker och andra i plan- och byggprocessen. A RK i TEKTER O c H KONSTN ä RER i SA m VERKAN – EN KLASS i SK KONSTELLAT i ON
Redan på planeringsstadiet för Gummifabriken bestämde sig Värnamo kommun – efter samråd med MA Arkitekter, som hade anlitats för omvandlingen av fabriksbyggnaden – att involvera ett antal konstnärer i den arbetsgrupp som skulle ansvara för omgestaltningen. MA Arkitekter hade goda erfarenheter av samarbete med konstnärer från bland annat utbyggnaden av Högskolan i Borås några år tidigare. Som första led i att organisera samverkan bildades en arbetsgrupp ledd av Stefan Simonsson, dåvarande projektledare för Gummifabriken. Till gruppen knöts kommunens byggprojektledare Claes Karlsson, arkitekterna Bo Ekström och Kia Bengtsson Ekström (MA Arkitekter), Statens konstråds konsult Cecilia Hjelm och kommunens kulturchef Monika Lembke. Den sistnämnda tog över projektledarrollen 2012. Antikvarisk kompetens tillfördes gruppen genom den externa konsulten Sölve Johansson. Tillsammans enades de om ett antal platser där konstnärer skulle kunna engageras för att främst samverka med MA Arkitekter och komplettera deras koncept Oversized, i vilket det redan fanns långt utvecklade byggnadsritningar och tankar kring form och material för byggnadens framtida skepnad.
I februari 2011 bjöds fem konstnärer, som hade valts ut i en process tidigare samma år, till Värnamo för att presentera sina konstnärskap och ta del av den då fortfarande intakta miljön med spår av decenniers gummiframställning. Eftersom projekteringen, både av husets nya arkitektur och utemiljöns utformning, hade kommit relativt långt byggde samverkan mellan arkitekter och konstnärer på att de konstnärliga inslagen skulle komplettera platsen och byggnaden. Inom ramarna för samverkansprojektet
Värnamo kommun har skapat möten mellan arkitektur, konst och kulturhistoria i arbetet med omvandlingen av Gummifabriken. För entréområdet har m A Arkitekter och konstnärerna m alin Bogholt och c arl Richard Söderström tagit fasta på spår och minnen från gummitillverkningen.
Tidig konstruktionsmodellering av j esper Stödberg över Gummifabrikens entrérum med m alin Bogholts skulpturala träkonstruktion. p lacering och konstruktion har därefter omarbetats och vidareutvecklats.
med Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitekturmuseet (nuvarande Arkitektur- och designcentrum) fanns ekonomiskt utrymme att arbeta med två konstnärer på två olika platser i Gummifabriken: entrétorget mot öster och entrérummet. Konstnärerna Carl Richard Söderström och Malin Bogholt anlitades för detta. Eftersom Värnamo kommun hade ytterligare medel avsatta för konstnärlig gestaltning beslutade man att även anlita de tre andra konstnärerna för samverkan med MA Arkitekter. Stefan Johansson fick i uppdrag att samverka kring den välvda hörsalsväggen i entrérummet, Kajsa Mattas kring skulptural gestaltning i en trädgård vid västra entrétorget och David Svensson kring auditoriets foajé. Oavsett vilken part som finansierade konstnärernas medverkan hanterades samverkansprocessen mellan arkitekter och konstnärer likartat av Värnamo kommun. Minnet av Gummifabrikens verksamhet var en gemensam nämnare för hela gestaltningsprojektet.
E TT Ö pp ET SA m TALS - O c H ARBETSKL im AT I maj 2011 ägde det första gemensamma arbetsmötet rum i arbetsgruppen – nu utökad med de fem konstnärerna. Värnamo kommun hade som målsättning att skapa en lärandeprocess istället för att på förhand definiera hur entréytor, entrérum och andra delar av byggnaden skulle gestaltas. Detta gjorde det svårt att förutbestämma tidsåtgång, kostnader och etappmål för konstnärernas deltagande. Tyngdpunkten lades därför istället på att skapa en kreativ och dynamisk process – ett öppet samtals- och arbetsklimat där allas idéer kunde respekteras även om de i ett senare skede skulle väljas bort på grund av till exempel ekonomiska eller funktionella krav.
G ESTALTN i NG AV ENTR é TORGET m OT ÖSTER
O c H G U mmi FABR i KENS ENTR é RU m
Entrétorget mot öster är Gummifabrikens framsida och den huvudsakliga entrén för besökare till bland annat stadsbibliotek, konsertsal, restaurang, Värnamo Näringsliv och Campus Värnamo. Stor vikt har lagts vid att genom konstnärlig gestaltning förmedla platsens industrihistoriska minnen. Konstnären Carl Richard Söderström arbetade med entrétorget tillsammans med landskapsoch byggnadsarkitekter samt belysningsdesigner. Samverkan ledde till att flera omtag fick göras när arkitektoniska och konstnärliga idéer skulle balanseras mot såväl tillgänglighet och säkerhet som krav på sittplatser, cykelställ och lastplatser – vilka alla skulle rymmas på en relativt begränsad yta. Ett första förslag med fiktiva däckspår i markstenen gick inte att förverkliga på grund av tillgänglighets- och förvaltningsaspekter. Istället valde arbetsgruppen att fokusera på det lokala minnet av olika sorters gummiprodukter. Det manifesteras i en skulptural gestaltning som reser sig ur marken likt förstelnade rester av en underjordisk gummiåder – en nutidsmytologisk gestaltning av den epok då gummiproduktionen var den viktigaste näringen i Värnamo kommun.
Gummifabrikens entrérum är utformat av MA Arkitekter som en öppen glasbyggnad och dess konstruktion bärs upp av avsiktligt överdimensionerade pelare och balkar i limträ. När MA Arkitekter valde att involvera konstnären Malin Bogholt i arbetet med utformningen av entrérummet såg man möjligheten att skapa en kontrast till de bärande träkonstruktionerna. Hennes förslag byggde på att föra in ett irrationellt skulpturalt element: en sinnrik och bräcklig träkonstruktion som balanserar på en kon placerad mitt på entrérummets golv. Träkonstruktionen löper kors och tvärs genom entréns luftrum för att avslutas med en stor sugpropp – liknande dem som en gång masstillverkades där – fäst mot entréns glasyta.
Arkitekt Kia Bengtsson Ekström, konstnär m alin Bogholt och arkitekt Bo Ekström diskuterar integreringen av m alin Bogholts konstverk i Gummifabrikens entré.
Konstruktionen var tekniskt komplicerad och en konstruktionsmodell arbetades fram i samarbete med BSV Arkitekter och ingenjörer AB och studenten Jesper Stödberg från Campus Värnamo.
De tre övriga konstnärerna Stefan Johansson, Kajsa Mattas och David Svensson har på ungefär samma sätt som Carl Richard Söderström och Malin Bogholt utvecklat sina konstnärliga idéer i samverkan med MA Arkitekter för att uppnå ett samspel med byggnadens arkitektur och kulturhistoria.
De processer som konstnärerna har använt sig av för att förverkliga skissförslagen är en kombination av traditionella tillvägagångssätt som normalt tillämpas vid beställningar av offentlig konst – där konstnärerna självständigt har utvecklat idéer och förslag – och samverkan med bland annat arkitekter, landskapsarkitekter, konstruktörer, belysningskonsulter och antikvariska konsulter.
Arbetet med entrén och entrétorget mot öster pågår under 2013 och 2014. Invigning av Värnamos nya mötesplats Gummifabriken beräknas ske under 2015.◆
G U mmi FABR i KEN Värnamo kommun
Gestaltning i planerings- och byggskede av utemiljö och byggnad
Tid S p LAN : Oktober 2010–2015
S A m VERKANS pART/ BESTä LLARE : Värnamo kommun
pRO j EKTLE d ARE :
Stefan Simonsson (f.d. projektledare) och Monica Lembke (kulturchef, Värnamo kommun)
G ESTALTN i NGSKO mp ETENS :
Carl Richard Söderström (konstnär), Malin Bogholt (konstnär), David Svensson (konstnär), Kajsa Mattas (konstnär) och Stefan Johansson (konstnär)
S TATENS KONSTRÅ d S KONSULT: Cecilia Hjelm
i p RO j EKTET m E d VERKA d E O c KSÅ BLAN d AN d RA :
Claes Karlsson (byggprojektledare, Värnamo kommun), Bo Ekström (arkitekt, MA Arkitekter), Kia Bengtsson Ekström (arkitekt, MA Arkitekter), Jan-Inge Gustafsson (akustiker), Niklas Ödmann (ljusdesigner, Black Ljusdesign), Per Andersson (landskapsarkitekt, Sydväst arkitektur och landskap) och Sölve Johansson (antikvarisk konsult)
RESE c ENTRU m Nora kommun
m itt i Noras järnvägsmiljö från 1800-talet skulle kommunen bygga ett nytt resecentrum – en förändring som krävde stor hänsyn till platsens befintliga värden. Gestaltningsarbetet inleddes i ett sent skede, men trots stor tidspress kunde arkitekter och konstnärer i samverkan med övriga i projektorganisationen skapa lösningar som korresponderar väl med platsens kulturhistoriska kvaliteter.
K ULTURH i STOR i SKA Vä R d EN O c H SA m T id A B y GGAN d E
Nora är en av Sveriges bäst bevarade trästäder med byggnader från framför allt 1700- och 1800-talen. Staden har tre gånger fått det europeiska kulturarvspriset Europa Nostra. Stadsmiljön skyddas av områdesbestämmelser och är av riksintresse för kulturmiljövården. Med vidsträckt utsikt över Norasjön ligger stadens byggnadsminnesförklarade järnvägsstation. Den uppfördes i slutet av 1800-talet i en tidstypisk nationalromantisk arkitektur med en varierad fasad av handslaget tegel och ett koppartak krönt med tinnar och torn. Som vid många andra stationsområden från denna tid anlades en offentlig park mellan stationen och staden, avsedd att ge resenärerna ett välkomnande intryck men också för att minska risken att gnistor från ångloken startade en eldsvåda. Den reguljära tågtrafiken har sedan länge upphört men sommartid trafikeras fortfarande tågsträckan Nora–Örebro av den lokala järnvägshistoriska föreningen.
År 2010 låg Nora kommun i startgroparna för att bygga ett nytt resecentrum i anslutning till den kulturhistoriskt värdefulla stationsmiljön. En detaljplan som medgav att den regionala busstrafiken skulle flyttas från Stora torget till stationsområdet var redan antagen. Stationsområdet skulle omvandlas till ett funktionellt och modernt resecentrum med ny bussterminal och nya perronger samtidigt som befintlig parkmiljö skulle rustas. Vid sidan av tekniska och funktionella krav fanns en bärande idé att form och material skulle länka samman gammalt med nytt. Genom en medveten arkitektur och noggranna materialval skulle den samtida gestaltningen av det nya resecentrumet förmedla en återklang av bygdens kulturhistoria och hantverkstraditioner. Kommunens ambition var att utveckla platsen genom varsamma förändringar för att värna om dess kulturvärden.
Inför projekteringen av det nya resecentrumet uppstod dock en problemställning. Trafikverket som medfinansierade projektet ställde villkoret att byggstart skulle ske 2010. Tidsplanen för ett fördjupat programarbete var med andra ord mycket snäv. Därför gjordes en första teknisk projektering av bussterminalernas angöringsplatser så att denna del kunde påbörjas före årets utgång. Själva planeringen och byggandet av perrongerna med gestaltning av skärmtak, bussterminalens ytbeläggning och parkmiljö med växtlighet och stenläggningar kunde därmed genomföras stegvis under 2011. En oväntad faktor som förlängde projektet var de arkeologiska utgrävningar som genomfördes sommaren 2011. Detta ledde indirekt till att mer tid kunde avsättas för att pröva en rad olika koncept och skissförslag. Ursprungligen skulle resecentrumet stå klart våren 2012 men invigningen flyttades fram till sommaren 2013.
ATT SA m VERKA pÅ di STANS
En grundfråga i projektet var vilka gestaltningskompetenser som behövde anlitas. I november 2010 bjöd Nora kommun in flera konstnärer och arkitekter för att de på plats skulle kunna berätta om sina tankar kring gestaltningen av det nya resecentrumet. Efter noggrant övervägande anlitades inredningsarkitekten Karin Tyrefors och konstnären Magnus Carlén. De kompletterade varandra med sina olika erfarenheter av utformning och färgsättning av offentliga miljöer. Tillsammans med Nora kommun kom de överens om att samarbeta kring hela resecentrumets miljö – både med varandra och med exempelvis stadsarkitekten, stadsträdgårdsmästaren och länsantikvarien – istället för att dela upp arbetsuppgifterna sinsemellan. Arbetet berörde bussterminalens markytor, gestaltning av den omgivande parkmiljön, utformningen av resecentrumets nya perrong med skyddstak och den rumsliga möbleringen av stationsmiljön.
Nora järnvägsstation uppförd i nationalromantisk stil i slutet av 1800-talet, idag byggnadsminne. Ett stängt godsmagasin och en före detta vändplats har omvandlats till ett nutida resecentrum.
Stadsarkitekten peter Ljungnés skiss lade grunden för gestaltningsarbetet.
Samverkan i projektet organiserades efter tre faser: en idégrupp som hanterade programfasen, en grupp för projekteringsfasen och en byggnadsorganisation för entreprenadarbeten. Lars-Gunnar Björklund, projektledare för Nora kommun, etablerade kontakter åt Karin Tyrefors och Magnus Carlén med övriga parter i projektet, bland andra konsultföretaget WSP som ansvarade för att ta fram ritningar och förfrågningsunderlag.
En aspekt som försvårade nära samverkan under programfasen och projekteringen var att de olika deltagarna var verksamma på olika orter i Sverige. Detta begränsade möjligheterna att hålla gemensamma möten där allas uppfattningar och åsikter om gestaltningsarbetet kunde ventileras. Efter hand utkristalliserades dock gestaltningslösningar som anknöt till områdets kulturhistoriska värden, både när det gällde bussterminalens fasta delar – såsom markbeläggning, perronger och skärmtak – och parkens landskap. Val av nya armaturer och deras placering ingick även i projektet.
Konstnären m agnus c arlén och arkitekten Karin Tyrefors har i samverkan med konsultföretaget WS p och Nora kommun eftersträvat lösningar som korresponderar väl med platsens kulturhistoriska kvaliteter.
j ärnvägsparkens gångvägar sammanstrålar i en spiralform. i den upphöjda cirkelformade planteringen står en av de två väldiga pelarekarna man valt att bevara.
Ljusgrått asfaltgrus valdes som beläggning på bussterminalens markyta för att skapa en harmoni med stadens stenbelagda gator.
Förslag till nya sittmöbler och väntkurer utarbetades också, men i gestaltningsprocessen valdes dessa bort till förmån för standardlösningar. Motivet bakom detta val var att kunna lägga större del av budgeten på miljöns fasta delar som har en varaktighet på många decennier – kanske till och med sekler.
Medborgardialogen kring gestaltningen har i detta projekt koncentrerats till trygghet och tillgänglighet. Genom möten med intressegrupper och företrädare för pensionärer, ungdomar och rörelsehindrade har deras synpunkter kunnat vägas in i det löpande arbetet med gestaltningen av resecentrumets utemiljö.
L OKALA m ATER i AL – EN SVÅR UT m AN i NG
Grundidén om att utgå från lokala material (som till exempel gjutjärn) visade sig bland annat utifrån funktionskrav och ekonomiska
argument vara svår att förverkliga. Ett exempel var att de tekniska och ekonomiska kraven på bussterminalernas angöringsplatser motiverade asfalt som markbeläggning istället för den gatusten som återfinns i Nora. För att få ytan att harmoniera med den befintliga miljön valde man ljusgrått asfaltgrus (asfalt med gruskaraktär) som beläggning. Genom varierad läggning av kantsten i granit, äldre gatusten och markplattor i betong har både perronger och omgivande markytor fått ett konstnärligt uttryck som har kopplingar till både nu- och dåtid. Perrongernas skärmtak i planglas bärs upp av en smideskonstruktion av svetsad stålplåt – en samtida tolkning av äldre järnvägsmiljöers perrongtak i kraftiga nitade gjutjärnskonstruktioner. Väntkurerna i glas och stål och perrongens skärmtak binder samman platsen med sina på en och samma gång transparenta och kraftfulla uttryck.
Stor omsorg lades också på utformningen av järnvägsparken som vetter mot bussterminalen och Norasjön. Parkens gångvägar
har utformats för att ge en naturlig anslutning till kringliggande gatunät. Genom varierat bearbetade, slipade och huggna granitytor gavs trappor, stödmurar och gångvägar uttryck som samspelar med platsens kulturhistoriska värden. Parkens mjukt utformade gångvägar sammanstrålar i en spiralform. En av utmaningarna var att behålla två väldiga pelarekar och integrera dem i den nya gestaltningen. I mitten av parken finns en upphöjd, cirkelformad plantering med parkbänkar runtom där ett av de befintliga träden – just en pelarek – medvetet har fått en lätt asymmetrisk placering. Kring planteringarna samarbetade Magnus Carlén och Karin Tyrefors med stadsträdgårdsmästaren i Nora, Arne Tschentscher.
Efter upphandling av entreprenörer kunde arbetet med att anlägga bussterminalen och parkmiljön påbörjas våren 2012. Under försommaren 2013 har bussterminalens grusade yta anlagts och perrongens skärmtak monterats. Under byggtiden har Magnus Carlén och Karin Tyrefors haft inledande kontakt med grävmaskinister och plattsättare för att stämma av frågor kring utformningen.
Nora kommun har nu beslutat att vidareutveckla erfarenheterna från projektet och applicera dem på arbetet med upprustningen av Glasstorget – en välkänd plats mitt i Nora som sommartid samlar ett stort antal invånare och turister.◆
R ESE c ENTRU m Nora kommun
Gestaltning i projekterings- och byggskede av resecentrum
G ESTALTN i NGSKO mp ETENS : Karin Tyrefors (inredningsarkitekt) och Magnus Carlén (konstnär)
S TATENS KONSTRÅ d S KONSULT: Marianne Jonsson
i p RO j EKTET m E d VERKA d E O c KSÅ BLAN d AN d RA : Jan Nordlund (kommunchef, Nora Kommun), Rolf Nielsen (kulturchef, Nora kommun), Peter Ljungné (stadsarkitekt, Nora Kommun), Arne Tschentscher (stadsträdgårdsmästare, Nora kommun), Eje Larsson (utredare, Länstrafiken), Hans Wixner (informatör, Länstrafiken), Mats Abrahamsson (representant för NBJV), Claes Henry Falck (representant för NBJV), Raoul Hjärtström (ansvarig byggnadskultur, Länsstyrelsen), Peter Svedin (projektör, WSP) och Rolf Pettersson (projektör, WSP)
BOSTAdSOmRÅdET BA d HUSBERGET Lysekilsbostäder
Relationerna mellan hyresgästerna stod i centrum när bostadsbolaget Lysekilsbostäder skulle renovera en av fyra innergårdar i bostadsområdet Badhusberget. Genom att se gestaltning som en social och kommunikativ process, där olika människor tillsammans diskuterar sina behov och idéer, har projektet inte bara skapat en ny gårdsmiljö utan även en ny gemenskap och stolthet i området.
Bostadsområdet Badhusberget ligger högt med utsikt över Västerhavet.
Hyreshusområdet Badhusberget i Lysekil byggdes på 1970-talet. Tidigare låg där ett stenbrott som levererade granit till byggprojekt över hela världen. Trevåningshusen, med sammanlagt omkring 400 lägenheter, ligger högst upp på Bohusklipporna med strålande utsikt över Västerhavet. Fyra slutna innergårdsmiljöer utgör områdets gemensamma rum med bland annat gräsmattor, fristående tvättstugor och lekplatser. Runt hyreshusen finns stora öppna gräsytor där det ofta blåser friskt. I början av 1990-talet gjordes en renovering då balkonger och entréer på respektive gård fick en individuell färgsättning. Trots områdets höga och havsnära läge och trots att det ligger mycket centralt, har Badhusberget länge setts som Lysekils baksida. Det är inte många andra än de som bor där som har vägarna förbi. O FFENTL i G mi L
Om B A d HUSBERGET
Lysekils kommun ingår i Fyrbodals kommunalförbund, där kommunen tillsammans med tretton andra kommuner (bland andra Orust, som du kan läsa om på sidan 67) under flera år har deltagit i projektet Offentlig miljö som konstform. Projektets grundidé har varit att lyfta fram de offentliga miljöerna som allas och den viktiga roll de spelar för relationer mellan människor. Syftet med satsningen har varit att medvetet bidra till en ökad förståelse för – och kunskap om – gestaltningsfrågor i relation till de offentliga rummens olika funktioner.
Nä RHET
Bostadsbolaget Lysekilsbostäder siktade högt när de skulle förändra en av Badhusbergets fyra gårdsmiljöer. Istället för att enbart se till funktion, ekonomi och teknik var målsättningen också att de boende skulle känna gemenskap, glädje och stolthet över sin boendemiljö. Under 2010 genomförde studenter från Arkitekturutbildningen på Chalmers tekniska högskola ett projekt i Badhusberget på temat »hållbara bostadsområden och medborgardeltagande«. Detta projekt lade grunden till arbetet.
De flesta av Badhusbergets hyresgäster kommer från olika delar av världen och har inte hunnit bo i Lysekil så pass lång tid att de etablerat några djupare relationer till vare sig Badhusberget eller turist- och industriorten Lysekil. Tidigare har flera av lägenheterna hyrts ut till Migrationsverket för korttidsboenden. Den centrala frågeställningen i projektet kom därför att handla om hur de boende – i alla åldrar och med vitt skilda erfarenheter och bakgrunder – själva skulle kunna engageras i utformningen av gårdsmiljön. Från första början var man på det klara med att det var nödvändigt att arbeta på plats för att etablera nära relationer till de boende. En projektgrupp formades tidigt, med bland annat Lysekilsbostäders projektledare Kiki Eldh, arkitekten Hans Grönlund och konstnären Katarina Vallbo.
K ONTAKTSVÅR i GHETER
Som boende i Lysekil kunde Kiki Eldh se till att projektgruppen i praktiken »flyttade in« i en av de 86 lägenheterna på gården. Att förlägga gestaltningsarbetet till en trerumslägenhet på nedre botten skulle visa sig vara en både nödvändig och framgångsrik strategi för att på sikt etablera kontakter och börja samverka med de boende.
Metoder som förslagslådor och informationsblad visade sig redan tidigt i projektet vara fel väg för att få kontakt med de
boende. Inte heller de möten som tidigt anordnades om gårdens utformning lockade. Projektet flyttade då ut sin verksamhet på gården, med kombinerade möten och fritt skulpterande i lera för alla som ville komma. Först då fick man kontakt med människor, inte minst barnen, som var nyfikna på vad som hände. Så småningom utgick allt från Gröna gården, uppkallad efter färgen på balkonger och portar, och projektet fick kort och gott heta Gårdsprojektet.
I dialog med Badhusbergets hyresgäster växte det fram en vision om att skapa mervärden kring de platser där människor möts i vardagen: tvättstugor, lekytor och gångvägar. Parallellt ordnades workshopar med skolelever. Dessutom anordnades kollo med kulturoch fritidsaktiviteter för barn. Under de olika workshoparna gjordes modeller och ritningar som sedan samlades i projektlägenheten och där blev synliga genom ett av fönstren mot gården. Genom ett annat fönster kunde förbipasserande ta del av bilder och information om gestaltningsprojektet. Allteftersom fick lägenheten nya funktioner för möten och samtal och under sommaren 2012 användes den som bas för två dagläger med kulturinriktning för barn.
dET OFFENTL i GA RU mm ET SO m L i VS mi L j Ö
Samverkan mellan olika yrkesgrupper fokuserade främst på att tidigt skapa ett idéutbyte kring hur arkitektur, konst, belysning, planteringar med mera skulle utformas i samklang med de boendes behov och önskemål. När grundidéerna kring gestaltningen av innergårdsmiljön som helhet väl hade tagit form, tog de olika deltagande kompetenserna – i dialog med entreprenörer –ansvar för produktionen av de enskilda delarna i innergårdsmiljön.
E N N y HELHET
Konstnären Katarina Vallbo har på temat »gårdens identitet« gjort en gestaltning i fyra delar med titeln Ansiktet – skälens spegel. För gårdsrummet har hon format tre större skulpturer föreställande olika ansikten. Hon har dessutom modellerat ett unikt litet ansikte för varje lägenhet. Dessa har gjutits i betong i tre exemplar och placerats i en liten låda. Under projektets gång har Kiki Eldh och Katarina Vallbo gått runt och knackat dörr för att lära känna de boende och som en symbolisk gåva överlämnat de tre små skulpturerna till varje lägenhetsinnehavare. Dessa har erbjudits att behålla en för egen del, gömma en i Lysekil och skicka den tredje till en utvald person någonstans i världen.
Ovan: Stenhuggaren j ohan Augusts trädgårdstäppa på Badhusberget omkring år 1900. Nedan: i nnergården före gestaltningsarbetet påbörjades.
Varje lägenhetsinnehavare fick tre likadana exemplar av Katarina Vallbos skulpterade betongansikten – ett för att behålla själv, ett för att skicka till valfri person i världen och ett för att gömma någonstans i Lysekil.
Kontakt med hyresgästerna var utgångspunkten i Katarina Vallbos konstprojekt Ansiktet – skälens spegel.
Konsten blev ett sätt att få kontakt med de boende och diskutera olika frågeställningar kring innergården som ett gemensamt offentligt rum. I den samlade konstnärliga gestaltningen ingår även en ljusprojektion – ett ansikte som lyser upp en av husfasaderna och som vänder sig ut mot de andra gårdarna. Ytterligare en skulptural installation som ger en orientering till projektets olika delar är placerad vid gårdens tvättstuga.
Ljusdesignduon Olsson & Linder (Erik Olsson och Jöran Linder), som arbetar med belysningsdesign främst i storskaliga modernistiska områden, fick uppdraget att sätta nytt ljus på Badhusberget. Denna del av helhetsgestaltningen stöddes delvis av bidrag från Fyrbodals kommunalförbund. Olsson & Linder iscensatte och guidade en ljusvandring i området och arrangerade en föreläsningsshow för boende och speciellt inbjudna. Genom att låta de boende medverka på plats i konkreta ljuslaborationer kunde deras synpunkter och önskemål vägas in i den belysningsplan som utarbetades för Gröna gården. Inredningsarkitekten Marie Erbéus ledde arbetet med färgsättning och målning av trappuppgångar och gårdshus. Den nya färgsättningen förstärker och uppdaterar gårdens ursprungliga färgtema.
dRÖ mm EN O m EN EGEN TR äd GÅR d STäppA
I gårdsprojektet har man också hämtat inspiration från vad som fanns på platsen långt innan bostadsområdet byggdes. Stenhuggaren Johan August hade vid förra sekelskiftet sin trädgårdstäppa i ett gammalt stenbrott på Badhusberget. Att få tillgång till en bit mark för odling har länge varit ett önskemål också bland dagens invånare. Några odlingslotter har nu på försök anlagts på en grässlänt som gränsar till gården. Den tomma planen utanför tvättstugan med sin övergivna sandlåda omvandlades till en lummig oas med pergolaplanteringar, tillgång till skugga och avskilda sittplatser. Denna gestaltades av arkitekten Hans Grönlund i samarbete med trädgårdskonsulten Peter Hilton och var ett svar på de boendes önskemål om en gård för alla, där de vuxna kan sitta och prata och barnen leka.
G ÅR d S p RO j EKTET FORTS äTTER i N yA FOR m ER
Ombyggnaden gjordes under sensommaren 2012 och invigningen hade formen av en stor gårdsfest. Lysekilsbostäder beslutade därefter att omvandla projektlägenheten till en plattform för konstnärer och kulturarbetare som vill samarbeta med barn och unga i bostadsområdet Badhusberget.
Längtan efter en egen trädgårdstäppa – från arkitekt Hans Grönlunds skiss till anläggning.
Gårdsprojektet finns dokumenterat på bloggen badhusberget. wordpress.com. Verksamheten i projektlägenheten kallas Artworker 4A efter numret på trappuppgången och beskrivs närmare på bloggen www.artworker4a.com/.◆
B OSTA d SO m RÅ d ET BA d HUSBERGET Lysekilsbostäder
Gestaltning i projekterings- och byggskede av bostadsmiljö
Tid S p ER i O d: December 2010–oktober 2012
S A m VERKANS pART/ BESTä LLARE : Lysekilsbostäder AB
pRO j EKTLE d ARE : Kiki Eldh
G ESTALTN i NGSKO mp ETENS : Katarina Vallbo (konstnär)
S TATENS KONSTRÅ d S KONSULT: Cecilia Hjelm
i p RO j EKTET m E d VERKA d E O c KSÅ BLAN d AN d RA : Hans Grönlund (arkitekt), Peter Hilton (konsult/ trädgårdskonsulent), Erik Olsson (konsult/ belysningsdesigner, Olsson & Linder), Jöran Linder (konsult/belysningsdesigner, Olsson & Linder), Marie Erbéus (inredningsarkitekt), Marianna Andersson (beredningsansvarig kultur, Fyrbodals kommunalförbund) och Torbjörn Karlsson (VD, Lysekilsbostäder AB)
BOSTAdSOmRÅdET KVARNG ä R d ET Stena Fastigheter
Stena Fastigheter har tidigare erfarenheter av att arbeta med konst i sin fastighetsutveckling. När bostadsområdet Kvarngärdet i Uppsala skulle renoveras beslutade man att företagets verksamhetsutvecklare, fastighetschef och förvaltare skulle samarbeta med en konstnär. Tillsammans har de utvecklat en ny belysning för områdets innergårdar, som både förstärker den tidstypiska arkitekturen och lägger till samtida konstnärliga värden.
Kvarngärdet, Uppsala, vintern 1965. Ovanför entréerna syns panelerna som vid renoveringen 2012 omgestaltades i belysningsprojektet.
S TENA FAST i GHETER
Stena Fastigheter är en av Sveriges större privata fastighetsägare. De har tidigare samarbetat med Statens konstråd i projektet Fisksätra mönsterarkiv åren 2007–2008.
Bostadsområdet Kvarngärdet i Uppsala ritades av arkitekten Stig Anker i början av 1960-talet och är idag klassat som kulturhistoriskt värdefullt av Uppsala kommun. När hyreshusen byggdes var de ett av Europas första exempel på låghusbebyggelse i stadsmiljö och fick därför stor uppmärksamhet. Området har en tät, stadsmässig karaktär med slutna kvarter och stora lummiga innergårdar. År 2010 inledde Stena Fastigheter den första etappen av en totalrenovering av sina knappt 700 hyreslägenheter i Kvarngärdet. Exteriört har byggnadernas tidstypiska modernistiska arkitektur bevarats, medan lägenheternas interiör har rustats till modern standard. För att öka tryggheten i utemiljöerna har särskild omsorg lagts på ny belysning på innergårdarna. Man bestämde sig i ett tidigt skede för att anlita en konstnär för gestaltningen av belysningen. Dennes arbete skulle ingå som en integrerad del av ombyggnadsprocessen. Ambitionen har varit att belysningen ska harmoniera med områdets arkitektoniska karaktär och kunna upplevas under dygnets alla timmar. Belysningen ska förmedla trygghet och konstnärliga värden och vara ekonomiskt och miljömässigt hållbar.
K ONSTN ä REN SO m KONSULT ?
Stena Fastigheters ambition är att alltid lägga medel på konstnärlig utsmyckning och/eller gestaltning i nyproduktion och ombyggnation. En fråga som tidigt ställdes var hur en konstnär skulle engageras i den komplexa process som utveckling och serietillverkning av nya armaturer skulle innebära. Här insåg företaget att det var nödvändigt att pröva nya samverkansformer. Den traditionella processen för offentlig konst – med en konstnär som gör skissförslag och själv producerar sitt konstverk – bedömdes
som alltför begränsad i arbetet med att utveckla lösningar för ny belysning. Därför valde man att anlita konstnären som konsult, på samma grunder som exempelvis arkitekter, antikvarier och landskapsarkitekter.
S A m VERKAN ORGAN i SERAS
I oktober 2010 bildades en projektgrupp med verksamhetsutvecklaren Anna Dybeck, fastighetschefen Mats Winkler, fastighetsförvaltaren Johan Nilsson och Statens konstråds konsult Peter Hagdal. Ambitionen var att alla gemensamt skulle bidra med sin kompetens och komma fram till lösningar på hur konstnärliga och arkitektoniska kvaliteter skulle utvecklas i samklang med tekniska, ekonomiska och miljömässiga krav. Ett antal konstnärer bjöds sedan in för att presentera sig och sina tankar kring uppdraget. Den som fick uppdraget var konstnären Katarina Löfström, som sedan många år har arbetat med ljus och rörlig bild som konst. Projektgruppen, där Katarina Löfström nu ingick, tog gemensamt fram en projektplan med avgränsningar och krav, mötesstrukturer och roller, riktlinjer för boendedialog, tidsplan och ekonomi.
Katarina Löfström fick en roll i gränslandet mellan konstnär och belysningskonsult. Man beslutade också att hon och Stena Fastigheter gemensamt skulle inneha upphovsrätten till belysningen, vilket i praktiken innebär att båda parter i framtiden fritt får utveckla och mångfaldiga den.
E STET i SKA UT m AN i NGAR
Satsningen fick namnet Se och synas. I början av 2011 tillbringade Katarina Löfström tid i Kvarngärdet för att på plats lära känna områdets arkitektur, utemiljöer och invånare. Efter att ha tittat på funktioner som lekplatser och gångvägar beslutade arbetsgruppen att koncentrera arbetet till husens portar, vilka sätter stor prägel på hela bostadsområdet. Några månader senare presenterade Katarina Löfström ett förslag som tog fasta på arkitekturens strama formspråk och kulturhistoriska värden samtidigt som det lade till en ny konstnärlig dimension till området. Ovanför varje port är ett tjugotal mindre träpaneler monterade i ett rektangulärt fält som sträcker sig från dörrens överstycke till takfoten. Katarina Löfströms förslag var att byta ut vissa av träpanelerna mot ljuspaneler på ett urval av gårdens portar. Tillsammans kan ljuspanelerna och de befintliga träpanelerna kombineras på flera hundra sätt och varje port få ett unikt uttryck. Även den inbördes relationen mellan portarnas olika ljuskompositioner tillför hela bostadsområdet Kvarngärdet en rytmiskt varierad mönsterverkan.
Katarina Löfströms gestaltning Att se och synas samspelar med arkitekten Stig Anckers modernistiska estetik och tillför samtidigt entréerna nya identiteter.
K ONST O c H p RO d UKTUTVE c KL i NG
Från början stod det klart att tillverkningen av ljuspanelen var tvungen att ske industriellt och med hög teknisk standard. Under våren 2011 tog projektgruppen kontakt med flera tänkbara tillverkare. Först efter sommaren fick man kontakt med en konstruktör som hade kapacitet att utarbeta prototyper i dialog med Katarina Löfström. Man valde att använda lysdioder och skivor av akrylglas med utfrästa ljusbrytande spår på baksidan. Konstruktionen ger låg energiförbrukning och hög ljusverkan. Ljuspanelens mått är identiska med träpanelernas och tillverkade i hel och halv storlek på samma sätt som originalpanelen. De första prototyperna provmonterades i december 2011 ovanför en av ombyggnadsetappens portar och i januari 2012 genomfördes en belysningspromenad med runt ett tjugotal boende. Deras respons på den nya belysningen var mycket positiv, vilket blev en avgörande faktor i beslutet att gå från prototyp till serietillverkning.
Även om prototypen fungerade väl fanns det fortfarande flera frågor kring estetik, ljusverkan, teknisk konstruktion och ekonomi som behövde lösas innan ljuspanelen kunde tillverkas i en större serie. Att lösa dessa frågor tog längre tid än beräknat och de första färdiga armaturerna levererades efter sommaren 2012. I december samma år hade tolv av områdets portar försetts med ljuspaneler och kunde invigas med en ljusvandring i vintermörkret och luciakaffe i Hyresgästföreningens lokal. Under våren 2013 har några av panelerna efterjusterats. Stena Fastigheter planerar att genomföra belysningsprojektet även i resten av sitt område i Kvarngärdet. Renoveringen av området avslutas år 2014.
Belysningsprojektet i Kvarngärdet skiljer sig från traditionella konstnärliga uppdrag eftersom det medvetet har syftat till att utveckla en ny process, där konstnären ingår som konsult i den organisation som planerar och bygger offentliga miljöer.◆
BOSTA d SO m RÅ d ET KVARNG ä R d ET
Stena Fastigheter, Uppsala
Gestaltning i projekterings- och byggskede av bostadsmiljö
Tid S p ER i O d:
November 2010–december 2012
S A m VERKANS pART/ BESTä LLARE : Stena Fastigheter
pRO j EKTLE d ARE : Anna Dybeck (chef för verksamhetsutveckling, Stena Fastigheter)
G ESTALTN i NGSKO mp ETENS : Katarina Löfström (konstnär)
S TATENS KONSTRÅ d S KONSULT: Peter Hagdahl
i p RO j EKTET m E d VERKA d E O c KSÅ BLAN d AN d RA :
Mats Winkler (fastighetschef, Stena Fastigheter), Johan Nilsson (fastighetsförvaltare, Stena Fastigheter), Sören Sjöstrand (extern byggprojektledare) och Jarek Bator (konstruktör, Donk Industries)
KVARTERET
VALNÖTSTR äd ET Kalmar kommun
i kvarteret Valnötsträdet i Kalmar pågår ett utforskande projekt där planerare, arkeologer, landskapsarkitekter och en konstnär på ett tidigt stadium i planprocessen har samverkat och tagit fram riktlinjer för gestaltning av utemiljön. Arbetsgruppen har tillsammans arbetat fram ett kreativt synliggörande av den idag dolda medeltida stadskärnan. En grundfråga har varit hur man med ett helhetsperspektiv långsiktigt stärker och skyddar en tomts kulturhistoriska värden i ett område som till stora delar privatiseras. Gruppen har prövat om, och i så fall hur, riktlinjerna kan förankras formellt i detaljplanens bestämmelser. detta är ett unikt projekt där landskap, arkeologi och konst samverkar i en gemensamt skapad helhetssyn.
ATT GESTALTA d ET ic KE S y NL i GA
Kvarteret Valnötsträdet omfattar rester av den medeltida stadskärnan från 1200-talets början fram till slutet av 1600-talet, en tid då Kalmar hade en central roll i Sveriges östkustförsvar och handel med andra länder. Kvarteret ligger i anslutning till stadsparken och Kalmar slott i ett större område klassat som riksintresse för kulturmiljövården. Inom kvarteret finns idag lasarettsbyggnader från slutet av 1800-talet och några senare tillkomna byggnader, omgivna av den medeltida Gamla kyrkogården och en park. Här fanns på medeltiden stadens kärna med kyrka, torg och rådhus. När staden under 1600-talet flyttades ungefär en kilometer, till Kvarnholmen, togs marken kring Valnötsträdet i anspråk för odling och var därför till största delen obebyggd fram till slutet av 1800-talet då Kalmars nya lasarett uppfördes. Sjukhusepokens struktur inom kvarteret är idag tydlig genom byggnadernas strikta placering och förankring mot Slottsallén. Kvarteret Valnötsträdet
har både ett högt upplevelsevärde och ett mycket stort vetenskapligt värde, inte bara för Kalmar utan även för förståelsen av skapandet av den nordeuropeiska stadskulturen i stort. Här finns en unik möjlighet att berätta hur den politiska makten påverkade stadsutvecklingen. Kungamaktens, kyrkans och borgerskapets maktkamp är synlig genom den medeltida stadens grundläggande under 1200-talet, dess beordrade rivning och därefter uppbyggandet av 1600-talets Kvarnholmen.
När Kalmar kommun 2008 planerade att sälja området till en privat fastighetsägare – med syfte att omvandla lasarettsbyggnaderna till hyresbostäder och eventuellt uppföra ett nytt bostadshus –aktualiserades frågan hur förändringarna skulle kunna genomföras med hänsyn till platsens kulturhistoriska värden och förtätade atmosfär. Mot bakgrund av försäljningen inledde Kalmar kommun i samarbete med Nyréns Arkitektkontor arbetet med att ta fram ett planprogram för området som underlag för detaljplanearbetet. För att stödja arbetet med områdets framtida utformning beslutade kommunen även att inom ramen för planprocessen utarbeta ett gestaltningsprogram som kan användas som vägledning i framtida lovprocesser och som stöd för projektering och förvaltning. Syftet var att så långt som möjligt säkerställa att kvarterets kulturhistoriska kvaliteter bevaras och synliggörs samt att betona betydelsen av att området kan hållas tillgängligt för allmänheten. Kommunens tidigare goda erfarenheter av gestaltningsprojekt i historiska miljöer – till exempel Stortorget som belönades med Sienapriset 2004 – innebär att man erkänner kulturhistoriska värdens plats i stadsutvecklingen. De är också avgörande för målet att stärka Kalmar som ett besöksområde med internationell attraktionskraft.
En arbetsgrupp med uppdrag att ta fram gestaltningsprogrammet tillsattes under våren 2011 med Kalmar kommuns planhandläggare Elena Kakavandi som projektledare. Där ingick bland andra landskapsarkitekterna Anna Frank och Pia Englund från Nyréns Arkitektkontor, konstnären Päivi Ernkvist samt arkeologerna Hanna Menander och Stefan Larsson från Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet. Ambitionen var att skapa en korsbefruktning mellan landskapsarkitektur, konst och arkeologi för att stärka arbetet med både gestaltningsprogrammet och kommunens planarbete.
A RKEOLOG i SO m UTVE c KL i NGSKRAFT
i SA m T id A STA d S p LANER i NG
De två stadsarkeologiska utgrävningarna som genomfördes 2011 och 2012 skulle visa sig få en avgörande betydelse för projektets utveckling. Att det arkeologiska arbetet skedde parallellt med
Bilden visar kvarteret Valnötsträdets centrala läge med närheten till Kalmar slott och havet.
i llustrationsplan som visar hur det medeltida torget kan återskapas i en nutida tolkning som baseras på arkeologisk information från utförda undersökningar.
detaljplanearbetet, istället för som brukligt under exploateringsskedet, var en förutsättning för att nyvunnen kunskap skulle kunna påverka detaljplanerna. Utgrävningarna har också haft stor påverkan på de riktlinjer för gestaltning som arbetsgruppen presenterade våren 2013. Lämningar av unik karaktär har grävts fram. Ett par decimeter under markytan hittades resterna av den ursprungliga medeltida stadskärnan med lämningar av grunder och källargolv till mäktiga stenhus. Man fann även olika tidslager av det medeltida torgets stenbeläggning och en stenlagd gata med en bredd upp till åtta meter. Fynden gav ny kunskap om platsens bärande roll i det medeltida Kalmar.
S A m T id A GESTALTN i NG m E d RÖTTER
i d ET m E d ELT id A K AL m AR
Redan när gestaltningsprogrammet diskuterades 2010 fanns grundidén att i programarbetet tydliggöra det idag dolda torget
samt den atmosfär som Gamla kyrkogården bidrar med. När denna tanke ställdes mot resultatet från de stadsarkeologiska utgrävningarna fördjupades visionen. Projektet har prövat arbetsformer där landskapets historiska och rumsliga värden vävts samman med arkeologiska värden och konstnärlig gestaltning. Förslaget till gestaltningsprogrammet är i hög grad ett gemensamt verk där var och ens specialkunskaper har haft stor betydelse för helheten. Projektet presenterades på en konferens med temat »Kulturhistoria som drivkraft i stadsutvecklingen« som kommunen våren 2012 genomförde i samarbete med SKL, Regionförbundet i Kalmar län och Kalmar Konstmuseum. Arbetsgruppen reste till Åbo och
Lund för att studera andra referensprojekt där arkeologiska fynd har använts för att gestalta historiska tidslager i samband med samtida stadsutveckling. Parallellt skedde en löpande dialog med Boverket om hur gestaltningsprogrammets slutsatser skulle kunna formaliseras i kommande detaljplaner.
Det avslutande arbetet kring själva innehållet och formen i gestaltningsprogrammet gjordes i en mindre grupp bestående av konstnären och de två landskapsarkitekterna från Nyréns Arkitektkontor. Man knöt också en grafisk formgivare till arbetsgruppen med uppgift att visualisera gestaltningsprogrammets slutsatser och förslag.
Arbetsgruppens gemensamma gestaltningsuppdrag har inneburit en kreativ omtolkning och ett levandegörande av dolda tidsskikt i kvarteret Valnötsträdet. Arbetsprocessen har varit interdisciplinär med ett nytänkande utbyte av kunskap. Genom att de arkeologiska undersökningarna genomfördes parallellt med planarbetet gavs reella förutsättningar för att de olika parterna skulle kunna samverka. Här har även den konstnärliga kompetensen lyft osynliga värden och starkt bidragit till nya infallsvinklar. Projektet har dessutom skapat en ny förståelse för och kunskap om Kalmars både nationella och internationella betydelse under medeltiden – ett intresse inom kommunen och hos byggherren, men också hos allmänheten, som visade ett stort engagemang under utgrävningarna.
G ESTALTN i NGS p ROGRA mm ETS
i NNEHÅLL O c H SLUTSATSER
Våren 2013 presenterades det färdiga gestaltningsprogrammet. Programmet har rikliga illustrationer och referensbilder för att förmedla både områdets kulturvärden och de värderingsprinciper som bör tillämpas. Stor vikt har lagts vid att i detalj dokumentera och analysera områdets karaktär i form av markbeläggning, gräsytor, befintliga träd, dagvattensystem, skyltning och belysning.
Detta för att i framtiden begränsa risken för att den sammanhållna miljön splittras med ogenomtänkta lösningar, både vad gäller val av material och konstruktioner. Berättelsen om det medeltida Kalmar har också fått stort utrymme i gestaltningsprogrammet. I gestaltningsprogrammet föreslås att det medeltida torgets centrala betydelse markeras genom att platsens markbeläggning och marknivåer utformas efter en tolkning av den historiska stadsplanen. Det föreslås även att i en av de befintliga byggnaderna inreda ett utställningsrum som kan förmedla stadens historia och synliggöra de arkeologiska fynden. Ett framtida konstprogram för området ingår också. Här föreslås att den forna treskeppiga Storkyrkan, som var platsen för unionskungens kröning, synliggörs med ett rumsskapande kalkstensgolv som visar kyrkans stora dimensioner och som blir ett konstverk i sig. Konstprogrammet innehåller också belysning och tydliggörande av entréerna till området. Temporära, interaktiva konstprojekt kan bland annat skapa upplevelser och medvetenhet om den medeltida muren som omgärdade platsen och ljudprojekt kan levandegöra Gamla kyrkogården. Det framtida, sluttande torgets stenbeläggning kan bli ett kraftcentrum som de övriga konstnärliga gestaltningarna förhåller sig till.
G ESTALTN i NGS p ROGRA mm ETS FUNKT i ON
Gestaltningsprogrammet beskriver dels övergripande principer för gestaltning, dels riktlinjer för åtgärder inom allmän platsmark respektive kvartersmark. Programmet ska också stödja detaljplanens bestämmelser, utveckla möjliga lösningar samt redogöra för intentionen bakom planarbetet. Riktlinjerna omfattar hela området och ska utgöra vägledning vid kommande lovansökningar. Ett gestaltningsprogram kan även utgöra underlag vid förhandling om avtal gällande områdets framtida användning.
Gestaltningen måste balansera de nya krav som förändrad markanvändning innebär när lasarettsområdet omvandlas från offentlig miljö till privata bostäder med viss publik verksamhet. Utemiljöerna mellan lasarettsbyggnaderna föreslås därför att i detaljplan regleras som allmän platsmark för att garantera allmänhetens tillgänglighet. Oavsett reglering föreslås att all mark inordnas i de historiska strukturerna samt att kommande åtgärder inte skapar nya synliga gränser. Övergripande gäller att områdets kulturhistoriska och landskapliga värden bör utvecklas och tydliggöras samt att historiska rörelsemönster ska förstärkas.
Kalmar kommun har i gestaltningsprogrammet valt att betrakta det medeltida tidsskiktet som mest värdefullt genom att lyfta fram dess rumsliga struktur med Storkyrkan, torget och rådhuset som viktiga karaktärsskapande delar. Även den fysiska
Utgrävningarna har synliggjort den medeltida stadens svunna gatunät och stenbyggnader.
kopplingen mellan slottet, hamnen och stadsmuren är viktig. Det nyanlagda torget ska enligt förslaget gestaltas med en stark rumslig karaktär där marken består av en sammanhängande stenbeläggning vars gränser markerar den dåtida kringliggande bebyggelsen och där byggnadernas placering runt torget utgör uttryck för en medveten stadsplanering. Genom att visa kyrkans storlek och riktning skapas förståelse för sammanhangen och relationerna i den medeltida stadskärnan. I gestaltningens topografi och stenbeläggningens dimensioner understryks kyrkans betydelse, liksom genom de solfjäderformade markeringarna som även visar bebyggelsestrukturens riktning och läge. R EGLER
Det är idag vanligt att kulturhistoriskt värdefulla områden som tidigare haft en allmän användning helt eller delvis privatiseras. Detta innebär större krav på detaljplaners utformning med en helhetssyn där byggnader och utemiljö bör samverka. Samtidigt finns det väsentliga skillnader i hur bland annat gestaltande värden kan regleras beroende på om marken detaljplaneläggs som allmän platsmark eller kvartersmark. Även för genomförandet har detta betydelse. Projektet har visat de svårigheter som finns att säkerställa utemiljöns kulturhistoriska värden och även belyst behovet av ett gemensamt språkbruk för att beskriva och definiera kulturhistoriska värden på tomtmark.
Samhällsbyggnadsnämnden godkände i april 2013 gestaltningsprogrammet som vägledande dokument. I september samma år antog kommunfullmäktige detaljplanen för andra etappen inom kvarteret Valnötsträdet.◆
KVARTERET VALNÖTSTR äd ET Kalmar kommun
Gestaltningsprogram i planskede för kulturhistoriskt känslig stadsmiljö
Tid S p ER i O d: November 2010–juni 2013
S A m VERKANS pART/ BESTä LLARE : Kalmar kommun
pRO j EKTLE d ARE : Elena Kakavandi (planhandläggare, Kalmar kommun)
G ESTALTN i NGSKO mp ETENS : Päivi Ernvist (konstnär)
S TATENS KONSTRÅ d S KONSULT: Marianne Jonsson
i p RO j EKTET m E d VERKA d E O c KSÅ BLAN d AN d RA : Anna Frank (landskapsarkitekt, Nyréns Arkitektkontor), Pia Englund (landskapsarkitekt, Nyréns Arkitektkontor), Lovisa Berg (praktikant, Nyréns Arkitektkontor), Hanna Menander (arkeolog, Riksantikvarieämbetet, UV Öst), Stefan Larsson (arkeolog, Riksantikvarieämbetet, UV Syd), Helén Nordin (landskapsarkitekt, Kalmar kommun), Patrik Ihrman (markingenjör, Kalmar kommun), Staffan Lindholm (stadsarkitekt, Kalmar kommun), Per Lekberg (Kalmar Länsmuseum) och Lisa Olausson (grafisk formgivare)
VASA p LAN Umeå kommun
Umeå kommun har fördubblat sin befolkning de senaste 40 åren och deras vision är att till år 2050 ytterligare öka invånarantalet från 120 000 till 200 000 personer. Ett viktigt mål för att kunna uppfylla visionen är att skapa en attraktiv stad, bland annat genom att gestalta stadens offentliga rum med omsorg utifrån befolkningens behov och önskemål. Som en del i arbetet kring kulturhuvudstadsåret som infaller 2014 har kommunen därför valt att samverka kring ge staltning av Vasaplan. Ambitionen är att utveckla planeringsformer där arkitektur, konst och kulturhistoria får stort utrymme och stadens invånare ges goda möjligheter att själva delta och påverka.
p LAN – EN c ENTRAL m ÖTES p LATS i STA d EN
Projektet Vasaplan är en del av Umeå Urban Forum, ett stadsutvecklingsprojekt inom ramen för Umeås utnämning till Europas kulturhuvudstad 2014. Umeå Urban Forum tar sin utgångspunkt i stadens offentliga rum genom att undersöka hur de fungerar för olika grupper av människor och hur de kan utvecklas för att stärka en hållbar stadsutveckling. Flera av Umeås mest centrala stadsrum kommer att förändras och finns med i kommunens investeringsplaner för den närmaste tioårsperioden. Vasaplan står först på tur att omvandlas, med byggstart 2015 och en budget på 45 miljoner kronor. För att undersöka vilka principer som bör styra omvandlingen av Vasaplan och andra offentliga rum i staden genomförs ett samverkansprojekt under åren 2013 och 2014. Formellt ska projektet resultera i ett gestaltningsprogram som ska styra detaljprojekteringen av planerad ombyggnad. Programmet ska också vara en framtidsmodell för ökad delaktighet och medskapande i Umeås stadsplanering.
Vasaplan är en av de viktigaste mötesplatserna i Umeå, en offentlig plats som används av i stort sett alla Umeåbor och turister. Platsen ska fylla många centrala funktioner både i stadslivet och för kollektivtrafiken i regionen. Som stadens centrala bussterminal är det en knutpunkt men också en plats för handel, restauranger, hotell och bostäder. Vid Vasaplan finns flera kulturverksamheter som stadsbibliotek, teater och Umeå Folkets hus. Förutom ett antal äldre träbyggnader domineras Vasaplan arkitektoniskt av bebyggelse från 1980-talet. Då genomgick platsen en stor ombyggnad som syftade till att skapa bättre funktioner för busstrafiken och en småstadsmässig miljö. Sedan dess har platsen utsatts för ett hårt slitage genom dagligt nyttjande. Idag innehåller Vasaplan en mängd utmaningar som kan förbättras genom planerad fysisk gestaltning, förbättrad teknik, effektivare logistik och utveckling av platsen som en social mötesplats i Umeå.
VASA
Vasaplan, Umeås centrala bussterminal, är en plats som har förändrats etappvis under 1900-talet för att möta olika tiders stadsbyggnadsideal.
Vasaplan ligger mitt i Umeå och är stadens centrala bussterminal. i nom de närmaste åren kommer platsen att byggas om. d ärför tar Umeå kommun fram en ny detaljplan för Vasaplan där man prövar alternativa samverkansprocesser för att både ge arkitektur, konst och kulturhistoria stort utrymme och stadens invånare direkta möjligheter att delta och påverka.
E N Ö pp EN i NB j U d AN ATT SA m VERKA KR i NG GESTALTN i NG
Umeå kommun vill med projektet skapa en gestaltningsprocess med många olika yrkesgrupper, bland annat planerare, arkitekter, konstnärer och antikvarier. Tillsammans ska de undersöka frågan om vems prioriteringar och behov som ska ligga till grund för omgestaltningen av Vasaplan 2015. En central del i projektet är att involvera Umeåborna i gestaltningsfrågorna tidigt i processen. Samverkan kommer att ledas av Carl Arnö – projektledare från kommunens verksamhet för gator och parker, det vill säga beställare av den framtida ombyggnaden. I organisationen kommer även representanter från kommunens verksamheter för kultur, utbildning och samhällsbyggnad att ingå. Umeås tekniska nämnd är projektägare och den part i kommunen som kommer besluta om det slutliga gestaltningsprogrammet och detaljplanen för Vasaplan. I projektet medverkar även en bred referensgrupp med representanter från bland annat Umeå universitet och Länsstyrelsen samt olika verksamheter som har intresse av platsen såsom fastighetsägare, verksamhetsutövare och olika användargrupper.
Satsningen ska tillföra kommunen nya perspektiv på planering, byggande och gestaltning som kan användas vid andra framtida omvandlingar av offentliga platser som parker, skolgårdar och bostadsområden. Därför är projektet för Vasaplan helt integrerat i kommunens ordinarie planerings- och byggprocesser. I styroch arbetsgrupper ingår även en rad tjänstemän som ansvarar för planering och byggande liksom personer som ansvarar för drift och underhåll av kommunens offentliga miljöer.
Organisationen bakom gestaltningsprojektet för Vasaplan sattes samman 2013. Umeå kommun inledde projektet sommaren 2013 med en öppen inbjudan till olika gestaltningskompetenser, som exempelvis konstnärer, arkitekter, antikvarier och designer, att lämna en intresseanmälan för att delta i samverkansprojektet. Bland dessa kommer ett antal personer att väljas ut som ska ingå i samverkansprojektet. mETO d UTVE c KL i NG FÖR ETT HELHETSp ERS p EKT i V pÅ GESTALTN i NG
Som en del av Urban Forum och kulturhuvudstadsårets program 2014 kommer en rad olika tillfälliga aktiviteter att prövas på plats i Vasaplans offentliga rum under årets olika årstider. Det kan handla om till exempel relationella konstprojekt där människor interagerar med konsten, seminarier om stadsbyggnad, stadsodlingsprojekt och rumsliga installationer som förändrar platsens funktioner.
I projekten kommer även olika metoder för medborgardialoger att användas. Sammantaget ska de planerade aktiviteterna generera ökad kunskap i kommunens organisation om Vasaplan och om dem som brukar den. Dessa ska visa olika inriktningar och förutsättningar som ska vara utgångspunkter för Vasaplans framtida gestaltning.
Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser från projektet kring Vasaplan. Först från och med slutet av 2014 kommer de samverkansprocesser som har genomförts att kunna utvärderas i samband med att det gestaltningsprogram som ska ligga till grund för omvandlingen av Vasaplan upprättas 2015. Men trots att det är för tidigt att sammanfatta projektet i sin helhet kan det konstateras att den organisationsuppbyggnad som nu sker i projektet skapar goda förutsättningar för en mångfacetterad satsning som ger arkitektur, konst och kulturhistoria möjligheter att sammanstråla i planerings- och byggprocessen. Likaså ökar möjligheterna för en stor mängd människor och aktörer att föra dialog och påverka utifrån sina erfarenheter och perspektiv.◆
VASA p LAN
Umeå kommun
Gestaltningsprogram i planskede för stadsmiljö
Tid S p LAN :
December 2012–december 2014
S A m VERKANS pART/ BESTä LLARE :
Umeå kommun
pRO j EKTLE d ARE :
Carl Arnö (projektchef, Umeå kommun)
S TATENS KONSTRÅ d S KONSULT:
Peter Lundström
i p RO j EKTET m E d VERKA d E FRÅN Um EÅ
KO mm UN O c KSÅ BLAN d AN d RA :
Anja Bohman (konstsekreterare), Anna Flatholm (stadsträdgårdsmästare), Britta Strömgren (kommunikatör), Gunnar Teglund (gatuprojektchef), Karin Isaksson (park- och gatuchef), Lars Sahlin (biträdande kulturchef), Mikael Hultdin (tekniker), Olle Forsgren (stadsarkitekt), Tomas Strömberg (planchef), Ulf Samuelsson (konstintendent) och Urban Norén (ekonom)
GRUVSTA d SpARKEN Kiruna kommun
i takt med att gruvdriften expanderar kommer många byggnader och miljöer i Kiruna stad att rivas eller flyttas. d et är en storskalig förändring av människors livsmiljö där den framtida arkitekturen och konsten spelar en viktig roll. i anläggandet av en ny stadspark, Gruvstadsparken, har Kiruna kommun satsat på en medveten gestaltning av den offentliga miljön och skapat en nära samverkan mellan en rad olika aktörer och kompetenser.
E N STA d i SNABB FÖR ä N d R i NG
Gruvstadsparken kommer att ligga i gränsområdet mellan Kiruna stad och LKAB:s gruva i Kirunavaara, där en av världens största sammanhängande järnmalmsfyndigheter finns. Gruvverksamhetens omfattande underjordsbrytning orsakar rörelser och sättningar i marken. I takt med att gruvbrytningen fortgår kommer deformationer på marknivå gradvis röra sig mot stadens centrum. På sikt kommer stadens centrum därför att behöva flyttas. Det område som idag ligger närmast gruvan – med bland annat bostadsområdet Ullspiran och flera symbolbyggnader med högt kulturhistoriskt värde som Kiruna stadshus, Bolagshotellet, arbetarbostäderna Bläckhornen och Hjalmar Lundbohmsgården – kommer redan inom något år att påverkas och successivt behöva flyttas eller rivas. En park, Gruvstadsparken, kommer att anläggas för att skilja gruvan från staden.
Omvandlingen av Kiruna kommer bokstavligen att riva upp stora fysiska och mentala sår i staden och hos medborgarna. Det är en känslig process som handlar om mycket mer än den fysiska miljöns omvandling. Som vid många andra storskaliga stadsomvandlingar är utmaningen att forma den framtida staden med förståelse för dess historia, att länka samman nytt med gammalt.
I förlängningen handlar det om att skapa ett framtida Kiruna som kännetecknas av långsiktigt goda och hållbara livsmiljöer.
TANKARNA BAKO m EN N y STA d S pARK TAR FOR m
Idén om anläggandet av en ny stadspark – Gruvstadsparken – har funnits med under flera år i planeringen av det nya Kiruna. Målsättningen har varit att skapa ett gestaltat område som visar respekt för det förflutna och samtiden, men med en länk till framtiden.
Hösten 2010 bildades en projektgrupp med stadsarkitekt
Thomas Nylund, kultursekreterare Lennart Lantto, projektledare
Sanna Porter Öhman från Ishotellet i Jukkasjärvi och Statens
området för den blivande Gruvstadsparken ligger flera kulturhistoriskt värdefulla byggnader, bland annat Bolagshotellet (ovan) och Hjalmar Lundbohmgården (nedan).
på
konstråds konsult Peter Lundström. De beslutade att bjuda in arkitekter och konstnärer i ett tidigt programskede och utifrån givna funktionella och tekniska förutsättningar. Uppgiften var att ta fram olika tankar och idéer som skulle kunna ligga till grund för utformandet av den framtida parkmiljön. Tillsammans formulerade projektgruppen fyra teman för ett gestaltningsuppdrag: »Identitetsskapande«, »Gränsen mellan park och gruva«, »Historiska spår« och »Förändring«. I början av 2011 genomfördes en öppen idétävling för temat »Gränsen mellan park och gruva« parallellt med en inbjudan att lämna en intresseanmälan för övriga teman, med resultatet att 75 intresseanmälningar och 47 bidrag till idétävlingen inkom. Arkitekterna Markus Aerni och Boel Hellman från arkitektbyrån Happyspace fick uppdraget att utveckla ett förslag till hur gränsen mellan gruvan och parken skulle kunna gestaltas. De tre konstnärerna Sofia Sundberg, Karl Tuikkanen och Ingo Vetter fick i uppdrag att gemensamt utveckla ett gestaltningsförslag för de tre övriga temana.
S A m VERKAN i p RAKT i KEN
I maj 2011 träffades arkitekterna och konstnärerna i Kiruna för att inleda arbetet tillsammans med Kiruna kommun. Kirunas stadsarkitekt blev projektledare och en referensgrupp sattes samman med representanter för bland annat LKAB, vilka i förlängningen finansierar projektering och byggande av den nya parken utifrån de krav som svensk gruvlagstiftning ställer på återställande av markområden.
En försvårande faktor för samverkan var de geografiska avstånden mellan arkitekterna och konstnärerna (som bodde i Stockholm, på Öland och i Tyskland) respektive kommunen och LKAB i Kiruna. De långa avstånden begränsade möjligheterna att kontinuerligt samverka på nära håll och på plats i Kiruna. Projektmöten hölls huvudsakligen i Stockholm. Under hela hösten 2011 pågick ett utvecklingsarbete, där LKAB hade en stor roll i diskussionen om förslagens utveckling. Under hösten kom Sandra Viklund, konsult på Ramböll och anlitad av LKAB, in som projektledare. Stegvis överfördes projektansvaret från Kiruna kommun till LKAB. Sandra Viklund fick även uppdraget att i nästa skede vara ansvarig projektledare för Gruvstadsparkens utformning. Arkitekternas och konstnärernas arbete koordinerades med den övriga projektorganisationen för Gruvstadsparken, som ansvarade för ekonomi, teknik, miljö, tillgänglighet och andra centrala frågor för planerings- och byggprocessen.
I februari 2012 var den första programfasen klar och Kiruna kommun och LKAB presenterade resultatet för allmänheten i en utställning i Kiruna stadshus.
Lysmasken ska avgränsa parken från gruvområdet samtidigt som den med sin stora skala och signalröda skulpturala form blir ett blickfång i det vidsträckta fjällandskapet. den har utformats av arkitekterna m arkus Aerni och Boel Hellman, Happyspace, och konstruktionen vidareutvecklas i samarbete med Kiruna kommun och LKAB.
ATT S y NL i GGÖRA GR ä NSEN
m ELLAN GRUVA O c H STA d
Arkitekternas förslag till avgränsning – Lysmasken – är utformad som en utsträckt skulptural signalröd stålkonstruktion. Lysmasken är tänkt att flyttas i takt med att gruvområdets gräns kommer närmare staden, vilket ställer krav på konstruktionen.
I Lysmasken finns en kokongliknande utsiktsplats över gruvområdet, där man kan blicka ut över byggnader och miljöer som har blivit otillgängliga genom gruvans expansion. Kokongen kan fungera som ett utställningsrum och ger förutsättningar att i bild och text berätta om förändringarna i Kiruna.
Genom sin skala, och genom att den är upplyst när det är mörkt, blir Lysmasken ett landmärke som synliggör gruvprocessens betydelse för Kiruna samtidigt som den ger människor möjlighet att direkt uppleva stadens förvandling i det förflutna, i samtiden och i framtiden.
Ri VN i NGS m ASSOR SO m EN L ä NK m ELLAN d ET FÖRFLUTNA O c H FRA m T id
Sofia Sundberg, Karl Tuikkanen och Ingo Vetter fokuserade på gestaltningen av Gruvstadsparken som helhet. Deras förslag bygger på att de rivningsmassor som genereras i området tas tillvara och används för att i ett kublandskap gestalta en berättelse om Kirunas utveckling och förvandling.
Förslaget innebär att byggnadsmaterial krossas på plats med en mobil stenkross och sorteras i gabioner, ett slags ståltrådsburar som ofta används för att hantera krossmaterial vid vägbyggen och andra storskaliga byggprojekt. Här används gabionerna som byggklossar för att gestalta byggnader som rivs. Gabionerna bildar ett kublandskap som markerar de tidigare byggnadernas huskroppar. När gruvan med tiden expanderar kommer gestaltningen att återtas av naturen och hamna bakom avspärrningarna till gruvområdet. Tillsammans med spår av gator och gångvägar kommer de att påminna om det som en gång varit. F RÅN idép ROGRA
Presentationen i Kiruna stadshus i februari 2012 fick positiv respons och LKAB beslutade, i dialog med kommunen, att gå vidare med en förstudie kring både gränsverket och kublandskapet. I och med presentationen avslutades samverkansprojektet med de fyra centrala myndigheterna och ansvaret för genomförandet gick formellt över från kommunen till LKAB. För att stödja den fortsatta processen förlängdes Statens konstråds konsults medverkan i projektet. Under våren och sommaren samarbetade konstnärer, arkitekter, planerare, konstruktörer och ingenjörer för att utreda hur gestaltningsförslagen skulle kunna omsättas till verklighet inom givna ekonomiska, tekniska och miljömässiga ramar. I oktober 2012 presenterades förstudien för Gruvstadsparken etapp 1. LKAB valde att gå vidare med en förprojektering, trots att man kunde konstatera att parken skulle få en begränsad livslängd. Det symboliska värdet av att omsorgsfullt gestalta förändringsprocessen i kombination med relativt låga kostnader vägde tungt. Dessutom uppfyllde förslagen tekniska krav på flyttbarhet, kvalitet, säkerhet och tillgänglighet.
I februari 2013 var förprojekteringen, vars syfte var att utreda två kostnadsalternativ för genomförandet, klar. Det första alternativet byggde i princip på det omfattande förslag som presenterades i Kiruna stadshus i februari 2012, medan det andra alternativet baserades på en nedskalad version av kublandskapet med gabionerna och Lysmasken. I ett första skede kommer den att markera 200 meter av den kilometerlånga gränsen. Konstnärer, arkitekter, markprojektörer och landskapsarkitekter arbetade tillsammans med förprojekteringen. Utifrån förprojekteringen beslöt LKAB i april 2013 att gå vidare med det andra alternativet – Lysmasken och kublandskapet. Anläggandet av parken planeras ske under 2014.
Konstnärerna Sofia Sundberg, Karl Tuikkanen och i ngo Vetter har i samarbete med Kiruna kommun och LKAB utvecklat lösningar på hur rivningsmassor från bostadshusen kan återanvändas för att gestalta tomrum efter och minnen av människors livsmiljöer.
ORTSATT SA m VERKAN
Att gå från samverkan i tanke till samverkan i handling ställer nya krav på alla parter. När de konstnärliga och arkitektoniska visionerna skulle omsättas till verklighet ställdes gestaltningsfrågorna mot ekonomi, teknik, miljö, tillgänglighet och andra styrande faktorer. I detta skede behövdes allt från materialval och formvärldar till idébaserade budskap och berättelser kommuniceras och göras gemensamma för att kunna motivera genomförandet. I samband med projekteringsskedet kom flera nya aktörer – som tekniska projektledare och entreprenörer – in i projektet, medan andra – som exempelvis kommunens stadsarkitekt – lämnade. Saker som hade tagits för givet blev plötsligt föremål för nya diskussioner. En fråga som uppstod i samband med att projekteringen av Gruvstadsparken inleddes är hur kublandskapets idé om rumslighet kunde förenas med kraven på säkra och tillgängliga miljöer, vilket direkt påverkade möjligheterna att använda rivningsmassor för att bygga på höjden. I sådana diskussioner har Sandra Viklund som projektledare spelat en viktig roll. Hon har bevakat gestaltningsfrågorna gentemot övriga målsättningar i projektet. Genom att ha deltagit i projektet från första idéstadium till genomförande har även Statens konstråds konsult Peter Lundström haft en viktig roll i detta arbete. Det är emellertid ännu för tidigt att säga hur dessa processer kommer att sluta och hur Markus Aernis, Boel Hellmans, Sofia Sundbergs, Karl Tuikkanens och Ingo Vetters idéer slutligen kommer att materialiseras. Först om några år kommer Gruvstadsparken kunna upplevas i sin första skepnad, för att sedan förändras allteftersom malmbrytningen påverkar staden.◆
G RUVSTA d S pARKEN
Kiruna kommun
Gestaltning i planeringsskede av parkmiljö
Tid S p ER i O d:
Oktober 2010–februari 2012
S A m VERKANS pART/ BESTä LLARE :
Kiruna kommun
pRO j EKTLE d ARE :
Thomas Nylund (f.d. stadsarkitekt, Kiruna kommun) och Sandra Viklund (delprojektledare, Ramböll)
G ESTALTN i NGSKO mp ETENS :
Markus Aerni (arkitekt, Happyspace), Boel Hellman (arkitekt, Happyspace), Sofia Sundberg (konstnär), Karl Tuikkanen (konstnär) och Ingo Vetter (konstnär)
S TATENS KONSTRÅ d S KONSULT: Peter Lundström
i p RO j EKTET m E d VERKA d E O c KSÅ BLAN d AN d RA :
Christer Vinsa (projektchef stadsomvandlingen, Kiruna kommun), Lennart Lantto (kultursekreterare, Kiruna kommun), Karin Pålsson (projektkoordinator, Kiruna kommun), Joakim Norman (projektledare, LKAB), Mikael Westerlund (planeringschef, LKAB), Niklas Nordin (delprojektledare anläggning, LKAB), Stefan Holmblad (projektchef, LKAB), Magnus Lindmark (projektledare, SWECO), Mats Nilsson (chef, avdelning Teknik, Tekniska verken i Kiruna AB), Lars Johansson (delprojektledare drift och underhåll, Tekniska Verken i Kiruna AB), Sanna Porter Öhman (projektledare, Ishotellet i Jukkasjärvi), Eva Wenngren (landskapsarkitekt, Ramböll) och Jan Forsmark (Designat Ljus Europa AB)
F
HALLONBERGEN O c H ÖR Sundbybergs stad
När Sundbybergs stad skulle ta fram en detaljplan för förtätning i Hallonbergen och Ör valde man att pröva en ny samrådsprocess. det konstnärsledda projektet pARK LEK har gett upphov till ett långt offentligt samtal om områdets förutsättningar mellan kommunens förvaltningar, byggherrarna och de som bor och bedriver verksamhet i området.
H ALLONBERGEN O c H Ö R
Sundbybergs stad gränsar till Stockholms kommun och väntas växa från 40 000 till 60 000 invånare till år 2020. Tolvhundra nya lägenheter, främst bostadsrätter, planeras i stadsdelarna Hallonbergen och Ör. De två stadsdelarna gränsar till varandra och har rika naturområden som en gemensam tillgång.
Olof Palme kallade vid invigningen 1973 Hallonbergen för »den bästa bostadsmiljön i Sverige«. Området är en del av det så kallade miljonprogrammet och har omkring 4 000 lägenheter. Husen är placerade på en höjd i öppna kvarter. Genom området skär idag ett obebyggt stråk efter en tidigare kraftledningsgata. De första hyresgästerna flyttade in 1969 och merparten av lägenheterna är än idag hyresrätter som ägs av det kommunala bostadsbolaget Förvaltaren.
I Ör flyttade de första hyresgästerna in 1964. Det finns omkring 1 000 lägenheter i området och många av invånarna har bott där sedan det byggdes. Omkring 10 % av lägenheterna har idag omvandlats till bostadsrätter. Bostadshusen, som anses vara i stort behov av upprustning, ligger utspridda i ett kuperat skogslandskap som är mycket uppskattat av de boende.
År 2005 antogs en fördjupad översiktsplan för Rissne, Hallonbergen och Ör. Syftet var att koppla samman de tre områdena i högre grad, bland annat genom att bygga nya bostäder. Samma år tecknade Sundbybergs stad ett ramavtal med en byggherregrupp omfattande sex privata byggföretag och det kommunala bostadsbolaget Förvaltaren. Avtalet innebar 2 800 nya lägenheter, varav 2 000 skulle placeras i Hallonbergen och Ör. År 2009 beslutade kommunen att påbörja ett detaljplanearbete för Ör och delar av Hallonbergen. I planuppdraget betonades behovet av kontinuerlig information och dialog. I uppdraget ingick också att göra en analys av de sociala konsekvenserna av förtätningen.
Stadsdelen Ör stod klar i början av 1960-talet, medan Hallonbergen invigdes år 1973 av statsminister Olof palme.
På Marabouparkens konsthall genomförde konstnären Kerstin Bergendal år 2010 projektet PARK LEK bestående av sex samtal med en gradvis utvidgad krets av kommunens tjänstemän och politiker, som diskuterade parkens betydelse för medborgarnas gemenskap.
I Marabouparken träffades Kerstin Bergendal och stadsarkitekt Karin Milles. Under ett par promenader i Hallonbergen och Ör växte idén om PARK LEK II fram för att använda konsten som katalysator i samrådsprocesserna. Som fristående konstnär har Kerstin Bergendal under många år utfört konstnärliga interventioner i samband med gestaltning av offentliga miljöer och nya urbana rum. Hennes metod vilar på lång tids närvaro och personliga samtal, ofta med hundratals boende och andra aktörer. Projektet har fått stöd av kommunens politiker och byggherregruppen.
pLATS FÖR p ERSONL i GA SA m TAL i d ET OFFENTL i GA RU mm ET
I Hallonbergen och Ör har det under projektets gång funnits en oro bland boende att kommunen och byggherrarna ska strunta i deras synpunkter när det väl kommer till kritan. En intressant fråga är därför om konstnärliga interventioner kan användas som en metod för att vända på planeringens perspektiv. Ytterst handlar PARK LEK II om att stärka planeringens demokratiska grund och att öka medborgarnas inflytande på stadens utveckling genom att hundratals människors personliga erfarenheter, behov och drömmar används som grund för utformningen av stadsrummen.
Arkitekt Karin Milles har i egenskap av stadsarkitekt vid Sundbybergs stad varit projektledare för PARK LEK II och säkrat projektets otraditionella »open end«-struktur samt kontaktytan till och medverkan av kommunens interna och externa gestaltningskompetenser.
Kerstin Bergendals formella uppdrag som konstnär i detaljplanearbetet fokuserade på själva livet mellan byggnaderna. I praktiken bestod hennes uppdrag av upprättandet av en temporär men långvarig frizon. I denna kunde ett stort antal boende och andra lokala aktörer inte bara ta ställning till förslaget om den planerade förtätningen av Hallonbergen och Ör – de kunde också få assistans av olika gestaltnings- och konstruktionskompetenser för att utforma sina egna »motförslag« eller komplettera stadens programförslag.
av bostadsområdena. Detta ledde till att fler än vanligt kom med synpunkter vid samrådsmötet med allmänheten. Kritiken handlade främst om programförslagets idé att bebygga centrala och värdefulla delar av områdets orörda naturområden, samtidigt som problem i Hallonbergen och Ör ignorerades helt.
De boendes synpunkter gav kommunen ett incitament att ta ett omtag i processen. Man beslutade i december 2011 att, med stöd av byggherregruppen, avvakta med detaljplaneprocessen för att invänta resultaten från PARK LEK II. Under det följande halvåret förde Kerstin Bergendal djupgående samtal med 70 boende, mestadels i deras egna hem. Förutom boende talade hon med ytterligare 60 personer från polisen, lokala föreningar, fastighetsägare, politiker, tjänstemän, bibliotekspersonal och affärsidkare. Personer vars synpunkter sällan eller aldrig efterfrågas i ett programsamråd. Av dessa samtal dokumenterades 46 stycken som korta videofilmer, vilka har offentliggjorts på www.parklek.com och på Youtube. Filmerna berör vitt skilda ämnen som exempelvis bostadsrättsomvandlingar som konflikthärdar i Ör, förbättringar av Hallonbergens centrum, hur nedläggningen av skolan påverkar barnen och hur stadsodlingar kan motverka segregation.
Nya nätverk och former av samverkan mellan människor, grupper och föreningar har uppstått efter det att samtalen publicerades. Med filmerna skapades en arena för subjektiva berättelser om att bo eller arbeta i områdena och om de mellanmänskliga relationer som präglar den enskildes vardag. Dessa berättelser har också synliggjort de strukturella problem som behöver lösas i planprocessen.
K ONSTEN ATT GESTALTA EN
SA m RÅ d S p RO c ESS
PARK LEK II startade i oktober 2011 med ett möte för politiker, tjänstemän och byggherrar. På stora affischer uppmanade konstnären boende och andra att ta kontakt. Hon ville »se staden genom deras fönster«. Under några månader hösten 2011 bodde Kerstin Bergendal i Hallonbergen och upplevde livet i stadsdelarna under dygnets alla timmar. Under denna tid lärde hon också känna många ungdomar, föräldrar, ensamstående, pensionärer, föreningsmedlemmar och företagare.
Under samma period inleddes det formella samrådet kring planprogrammet till detaljplanen. När samrådsprocessen mötte PARK LEK II öppnades nya dörrar för kritiska samtal om förtätning i nom ramen för detaljplanearbetet för Hallonbergen och Ör har Sundbybergs stad anlitat konstnären Kerstin Bergendal. m ed konstnärliga interventioner som metod har hon under lång tid fört personliga samtal med hundratals människor om vad de anser är viktigt att värna om och utveckla i de framtida bostadsområdena.
E TT V
Våren 2012 bjöds tidigare deltagare in till två stycken två dagar långa workshopar i Hallonbergen och Ör, genomförda av Kerstin Bergendal i samarbete med arkitekten Marie Cathrine Trabut Jørgensen, planeraren Peter Schultz Jørgensen och stadsarkitekt Karin Milles. Ytterligare cirka 70 personer anslöt sig här till samtalet. Kring en åtta kvadratmeter stor modell diskuterades gemensamt och i grupper vad som borde lämnas orört och vad som kunde bebyggas. Varje grupp fick assistans av en student från arkitekturutbildningen på KTH som »översatte« diskussioner till planskisser. Modellen kompletterades här löpande med förslag och en gemensam alternativ plan uppstod. Denna presenterades avslutningsvis av två externa konsulter – arkitekten Gustav Apell och landskapsarkitekten Johan Paju – som också bidrog till ett slutdokument om processen.
Ett centralt element i detta slutdokument var förslaget att flytta den bilväg som idag delar Hallonbergen och Ör och att
Kerstin Bergendal har fört djupgående samtal med boende och verksamma i området. Av dessa har ett fyrtiotal publicerats som korta videofilmer på www.parklek.com.
i Hallonbergens centrum finns nu ett öppet projektrum där möten hålls och samtal förs inom projektets tredje fas pARK LEK pARLA m ENT.
istället använda marken till bostadsbyggande. På så sätt skulle de nya bostadshusen binda samman Hallonbergen och Ör samtidigt som södersluttningarna mot Lötsjön skulle kunna bevaras som obebyggda grönområden. I maj 2012 presenterades filmerna och modellen med det reviderade förslaget för kommunens tjänstemän, politiker samt för byggherregruppen. Under hösten 2012 kunde Marabouparkens publik se modellen och höra om PARK LEK II i utställningen Hembyg(g)d. Projektet fick stor uppmärksamhet i lokala och rikstäckande medier.
RÅN pARK LEK ii T i LL pARK LEK pARLA m ENT
Kommunen ansåg att det var viktigt att föra en fortsatt nära dialog med invånarna i Hallonbergen och Ör. De ville också hålla kvar tanken om ett lokalt samägarskap som utgångspunkt för planeringen av kommande förtätningar av stadsdelarna. Från år 2013 genomförs därför en tredje fas av PARK LEK. Denna fas har fått namnet PARK LEK PARLAMENT. Detta dels eftersom förtätningsförslaget nu realiseras av Sundbybergs stad under ledning av Åsa Steen från stadsbyggnads- och miljöförvaltningen, dels för att staden och Kerstin Bergendal förverkligar denna tredje fas som en gemensamt definierad »experimentell bro« mellan konstprojektets utopiska dimension och stadsutvecklingsprojektets realistiska planering.
I PARK LEK PARLAMENT arbetar man på två olika plan. Det första planet är att föra de förslag som konstprojektet har utarbetat vidare till konkret planering, förankra en förändring av områdena lokalt och säkra lösningsmodeller som är specifika för stadsdelarna. I ett öppet hörn av köpcentret i Hallonbergen har man upprättat ett projektrum och här genomfört tre möten vardera med sex lokala fokusgrupper. Grupper bland annat för barn och ungdomars fritid, skolor och förskolor, bebyggelse, trafik och vägar samt seniorliv. Dessa grupper har utöver boende också inkluderat stadens gestaltningskompetenser gällande planering, arkitektur och landskap samt byggherrar och externa konsulter. Kerstin Bergendal har koordinerat dessa samtal och utformat en rad konkluderande visualiseringar och koncept i samarbete med arkitekt Marie Cathrine Trabut Jørgensen. Projektsekretariatet består av stadsplanerarna Lisa Brattström, Helena Dunberg och Nina Lindfors från Sundbybergs stad.
Det andra planet av arbetet med PARK LEK PARLAMENT innebär att man vill prova ett paradigmskifte i samhällsplaneringen. PARK LEK-projektet har pekat på behovet av att ersätta en planering med rent produktionsekonomiskt fokus med en modell där fokus istället ligger på levda erfarenheter och möjligheter på platsen. En planering som syftar till att på sikt generera ekonomisk
tillväxt via en utveckling av området. Därför letar man brett under samtalen efter alla typer av möjligheter. Man värderar olika aktörers kunskap och inflytande lika, förväntar att de samarbetar och ger dem samma ansvar för utvecklingen. Man har inte konsensus som mål för processen. Det är politikerna som står för alla avgörande beslut – men just därför kan mer än en lösningsmodell läggas fram och diskuteras.
I en nyupprättad referensgrupp, HÖG (Hallonbergen och Ör-gruppen), ges dessutom alla fastighetsägare i stadsdelarna samt representanter för boende och ungdomar – med utgångspunkt i sin lokalkännedom, sin erfarenhet av bostadsområdena och sitt långsiktiga intresse för stadsdelarna – möjligheten att agera referensgrupp för alla förslag från PARK LEK PARLAMENT som ska läggas fram för stadens politiker. Detta öppnar för en förkortad samrådsprocess.
Byggherregruppen – som består av det kommunala bostadsföretaget Fastighets AB Förvaltaren, Riksbyggen, Folkhem, Veidekke, Skanska, JM och HSB – kommer att stå för genomförandet av de förtätningsprojekt som processen genererar. Detta är i linje med vad den fördjupade översiktsplanen förutsätter och i enlighet med ramavtalet från 2005. Byggherregruppen deltar därför också aktivt i de fokusgrupper som rör den fysiska miljön.
Härutöver deltar Fastighets AB Förvaltaren aktivt i PARK LEK:s lokala arbete i Hallonbergen och Ör, häribland vd Annett Sand, Urban Holm och Lena Boman.
All efterföljande gestaltning av närmiljö och bostadsrum utformas av professionell gestaltningskompetens och på sedvanligt sätt, men i linje med de planer som växer fram genom PARK LEKprocessen. Sundbybergs stad utvärderar samtidigt internt erfarenheterna från processen ur ett jämställdhetsperspektiv och producerar under hösten 2013 en rad korta videofilmer där medarbetare svarar på PARK LEK:s filmer genom att berätta hur de ser på projektets metod och möjligheter.◆
H ALLONBERGEN O c H Ö R
Sundbybergs stad
Gestaltning i planskede av stadsmiljö
Tid S p ER i O d: Mars 2011–september 2012
S A m VERKANS pART/ BESTä LLARE :
Sundbybergs stad
pRO j EKTLE d ARE : Karin Milles (stadsarkitekt, Sundbybergs stad)
G ESTALTN i NGSKO mp ETENS : Kerstin Bergendal (konstnär)
S TATENS KONSTRÅ d S KONSULT: Peter Hagdahl
i p RO j EKTET m E d VERKA d E O c KSÅ BLAN d AN d RA :
Elisabeth Ståhle (förvaltningschef, kultur- och fritidsförvaltningen, Sundbybergs stad), Göran Langer (förvaltningschef, stadsbyggnads- och miljöförvaltningen, Sundbybergs stad), Karin Sandstedt (kulturassistent, Sundbybergs stad), Louise Schlyter (enhetschef Kultur, Sundbybergs stad), Yvonne Söderberg (trädgårdsmästare, Sundbybergs stad), Urban Holm (chef Fastighets-avdelningen, Fastighets AB Förvaltarens representant i byggherregruppen), Arne Olsson (VD, Folkhem) och Helena Selder (konstintendent/curator, Marabouparken)
AKA d E mi SKA S j UKHUSET Landstinget i Uppsala län
Landstinget i Uppsala län har 2012–2013 tagit fram ett övergripande gestaltningsprogram för
Akademiska sjukhuset i Uppsala. p rojektet är ett exempel på hur bred samverkan kan bidra till ökad kunskap och förståelse för gestaltningsfrågor. Gestaltningsprogrammet syftar till att strategiskt stärka arkitektoniska, konstnärliga och kulturhistoriska värden när landstinget de kommande decenni erna ska göra mångmiljardinvesteringar i såväl byggnader som utemiljö.
E TT O m RÅ d E i STä N di G FÖRVAN d L i NG
Akademiska sjukhuset är centralt beläget i Uppsala och en del av det institutionsstråk som sträcker sig från Uppsala universitets byggnader i norr till Lantbruksuniversitetet i söder. Direkt i anslutning till området finns bland annat Uppsala slott, Stadsparken och Studenternas IP. Dagens sjukhusområde motsvarar i storlek stadens centrum, eller ungefär 20 stadskvarter. Sjukhusområdet rymmer en rik kulturhistoria med bland annat byggnader och platsspecifika konstnärliga gestaltningar som i flera fall samspelar med arkitekturen.
I mitten av 1800-talet uppfördes den första sjukhusbyggnaden, byggd efter dåtidens antika ideal och omgiven av en barockpark vars gångar och planteringar bildade ett centralperspektiv med sjukhusets entré som mittpunkt. Sjukhusområdet har byggts ut i etapper under 1900-talet i enlighet med respektive tids vårdideologi och arkitektoniska ideal. Byggnader, trädgårdar,
planteringar och konst utfördes ofta av för tiden välkända namn. »Framtidens Akademiska« är en miljardsatsning på ny- och ombyggnation med en tidsplan bortom år 2020. Som grund för denna satsning har Landstinget i Uppsala län tagit fram en fastighetsutvecklingsplan. Våren 2011 uppmärksammades behovet av att komplettera gällande fastighetsutvecklingsplan med ett övergripande gestaltningsprogram som borgar för att kommande investeringar också främjar en god arkitektonisk, konstnärlig och kulturhistorisk utveckling som ger en positiv upplevelse av att arbeta, vårdas och vistas på området. Idag upplevs sjukhusområdet som otydligt och fragmenterat med oklara samband, vilket gör det svårt att orientera sig.
Ett starkt motiv för att ta fram ett gestaltningsprogram är att samtida forskning har visat att en trygg och harmoniskt utformad miljö har positiv inverkan på läkningsprocessen och bidrar till minskad stress för både sjukhuspersonal och patienter. Visionen för gestaltningsprojektet har därför varit att skapa en läkande miljö även där inte själva vården bedrivs. Man vill också länka sjukhusområdet på ett bättre sätt till den omgivande staden och skapa en miljö som speglar den avancerade vård som bedrivs. Programmet ska konceptuellt och konkret utgöra ett stöd för Landstinget i Uppsala län i alla frågor kring gestaltning i planering och projektering av förändringar inom sjukhusområdet. Genom att identifiera exempelvis sambanden med den omgivande staden, människors möjligheter att träffas och röra sig i området, skyltning, byggnaders identitet samt entréers synlighet ska programmet övergripande ge vägledning och stöd i framtida ny- och ombyggnadsprojekt. Detta berör bland andra byggprojektledare, arkitekter, tekniska konsulter och konstnärer som anlitas, men även beslutsfattare och andra som har betydelse för den slutliga utformningen. Genom att implementera gestaltningsprogrammet i landstingets organisation för upphandling, projektering och byggande – och konsekvent använda dess principer vid såväl små som stora projekt – ökar möjligheten till en helhetssyn på områdets utveckling och skapandet av en läkande miljö.
S A m VERKAN i STOR SKALA
De första tankarna kring samverkan formulerades 2011 av Åke Forsgren, projektledare för offentlig konst på Kultur i länet, Landstinget i Uppsala län, och Thord Hägg, förvaltningsdirektör på Landstingsservice och huvudansvarig för den långsiktiga fastighetsutvecklingsplanen. Mot bakgrund av de mångmiljardinvesteringar
Från 1800-talets klassicistiska solitärbyggnad med omgivande sjukhuspark har Akademiska sjukhuset under 1900-talet förändrats i takt med olika tiders vårdideologier och arkitektoniska ideal.
Teknik, ekonomi och funktion har under senare år i allt högre grad fått styra utformningen av områdets utemiljöer.
som ska göras framstod det som nödvändigt att utveckla kunskap kring hur arkitektoniska, konstnärliga och kulturhistoriska värden kan ges samma utrymme vid utvecklingen av sjukhusområdet som de dominerande begreppen i fastighetsutvecklingsplanen: ekonomi, teknik och funktion. I dialog med Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitektur- och designcentrum utformades grunderna för ett gestaltningsprojekt som skulle involvera en mängd olika yrkesgrupper inom Landstinget i Uppsala län, men också andra organisationer i länet och kommunen, privata konsulter, patienter, landstingspolitiker, sjukhuspersonal och invånare i Uppsala. Idén om en storskalig samverkan för ett gestaltningsprogram växte stegvis fram.
O RGAN i SAT i ONEN AV ARBETET
Det stod tidigt klart att det skulle komma att ställas höga krav på processledning för att samla alla parter kring gestaltningsprogrammet. Förutom alla specialister som behövde kopplas till programarbetet, skedde en stegvis parallell implementering genom att involvera de femtiotal projektledare som ansvarar för att koordinera pågående projekterings- och byggprojekt. För
närvarande pågår drygt 200 projekt. Statens konstråds konsult, arkitekten Örjan Wikforss, spelade en viktig roll när det kom till att organisera samverkansprojektet. Han skulle stödja projektet från tidig organisationsfas till genomförande. Det handlade bland annat om att ge strategiska råd kring val av arkitektoniska, antikvariska och konstnärliga kompetenser som skulle ingå i projektets arbetsgrupp samt val av arbets- och kommunikationsmetoder som skulle bidra till idéutveckling, problemlösning och förankring av gestaltningsprogrammet.
Arbetet med att ta fram gestaltningsprogrammet har skett i en samverkansgrupp som utgjorts av en styrgrupp och en expertgrupp. Styrgruppen har bestått av intressenter från Landstingsservice, Kultur i länet, Akademiska sjukhuset, Uppsala kommun, Uppsala universitet och Statens konstråd. Expertgruppen som varit den operativa arbetsgruppen har bestått av arkitekten Margaretha Nilsson och landskapsarkitekten Anders E. Johansson från White Arkitekter, bebyggelseantikvarien Per Lundgren från Uppsalamuseet, konstnären Marianne Jonsson och samråds experten Suzanne de Laval från Arkitekturanalys Sthlm AB. Styrgruppens sammansättning gjordes utifrån flera syften. Ett var att samla personer med chefsbefattningar inom landstinget för att förankra arbetsprocessen och ge en tyngd åt gestaltningsprogrammet i framtida projekt. Ett annat var att samla representanter från landstinget, kommunen och Uppsala universitet för att ta in deras erfarenheter och synpunkter i arbetet i den större samverkansgruppen, men också för att förankra arbetet i relation till deras verksamheter. Speciellt väsentligt har det varit att förankra arbetet gentemot kommunen för att underlätta framtida kommunikation kring detaljplaner och lovgivning inom sjukhusområdet. Genom att förankra frågan om framtida gestaltning av området på ledningsnivå har den fått ett stort genomslag i både landstingets politiska ledning och dess förvaltningsorganisation, men också i Akademiska sjukhusets organisation, hos kommunen och universitetet.
Samverkansgruppen har samordnats av den externa projektledaren Tony Corbell från Hifab. Möten har skett löpande under projekttiden dels i samverkansgruppen som helhet, dels i styrgruppen respektive expertgruppen. En externt anlitad arkitekt, Margaretha Nilsson, har varit huvudansvarig för framtagandet av gestaltningsprogrammet. Stora delar av arbetet har dock skett gemensamt i expertgruppen där var och en bidragit med analyser, texter och olika typer av underlag. Gemensamt har alla i gruppen steg för steg diskuterat och enats om vilka aspekter och grundläggande principer som ska genomsyra gestaltningsprogrammet. d elar
mETO d ER FÖR KUNSKA p S -
U pp B y GGNA d O c H FÖRANKR i NG För att utveckla en bred kunskap om – och förståelse för – hur gestaltning kan tolkas och tillämpas på Akademiska sjukhusets miljöer, och samtidigt bidra till förankring av arbetet och frågorna, har tre huvudmetoder kombinerats.
Under hösten 2012 har två workshopar, organiserade efter White Innovation Process, WIP, genomförts i samverkansgruppen. De har bidragit till en analys av områdets kvaliteter, grundläggande problem samt möjliga och önskvärda lösningar från de olika parternas och kunskapsområdenas perspektiv. Metoden i sig syftar till att underlätta hantering av multidisciplinära problemställningar i projekt, skapa gemensamma målbilder och ena organisationen kring vilka resultat som eftersträvas.
Gåtur är en metod där deltagarna tillsammans går enligt en förutbestämd rutt och gör egna noteringar av sina upplevelser för
att sedan diskutera dessa med övriga deltagare. Metoden ger en bred kunskap om hur människor upplever platser. Grupper som deltagit är främst patienter, personal, studenter, skolbarn, sjukhusvärdar, projektledare, landstingspolitiker och medlemmar i projektorganisationen – sammanlagt 150 personer. Gåturerna har varit viktiga för förståelsen av hur olika grupper upplever området och hur det används, vilka delar som upplevs som mer problematiska och vad man önskar. För personal och andra som dagligen eller regelbundet befinner sig i området innebar det för många en ögonöppnare för den fysiska miljön och de nuvarande bristerna i orienterbarhet, entréer, avsaknad av sittplatser och liknande. Öppet hus är en metod som ger möjlighet att presentera projektet och föra en dialog med en vidare målgrupp. Ett öppet hus, där såväl allmänhet, sjukhuspersonal och andra yrkesgrupper bjöds in, arrangerades under ett par dagar i slutet av november 2012.
Utöver detta har två seminarier arrangerats – ett i projektets inledande fas och ett i dess avslutande. På dessa seminarier deltog samverkansgruppen, representanter för de fyra centrala myndigheterna och projektets intressenter i form av politiker (representanter för landstingsstyrelse och produktionsstyrelse), representanter från Akademiska sjukhusets ledningsgrupp och representanter från Uppsala kommun.
Dessutom har experterna utarbetat separata platsanalyser för bebyggelsestruktur och trafik, bebyggelseutvecklingen ur ett kulturhistoriskt perspektiv samt för befintlig konst. Dessa har presenterats i samverkansgruppen, vid öppet hus och i andra sammanhang. De finns också redovisade i gestaltningsprogrammet och har varit viktiga vid utarbetandet av gestaltningsprinciperna.
G ESTALTN i NGS p ROGRA mm ET
Uppsala kommuns översiktsplan 2010 har fungerat som ramverk för gestaltningsprogrammets övergripande idéer om sjukhusområdets förhållande till den omgivande stadens karaktär, byggnader, parker och historiska arv. Estetiskt har gestaltningsprogrammet utgått från ledorden »vackert«, »funktionellt« och »hållbart«. Principerna har fungerat som vägledning för hur Landstingsservice ska ta hänsyn till byggnaders och platsers placering, form, skala, kulör och material vid ny- och ombyggnation. Programmet beskriver i text och bild sjukhusområdets yttre miljö och visar konkret på fruktbara förhållningssätt och inriktningar för kommande förändringar och omvandlingar. Landstingsservice har ambitionen att kontinuerligt utveckla programmet och komplettera det med bilagor av olika slag som kan komma att bli aktuella, exempelvis belysnings- och skyltprogram.
En grund för projektet har varit analysen av områdets kulturhistoria, vilken kan indelas i fyra arkitektoniska epoker: Solitärsjukhuset, Paviljongsjukhuset, Sjukhusstaden och Blocksjukhuset. Genom Upplandsmuseets medverkan har sjukhusets utvecklingslinje synliggjorts och varit en grund att utgå från i arbetet med gestaltningsprogrammet. Inom Akademiska sjukhusets område finns ett stort antal konstnärliga gestaltningar. Genom att en konstnär har varit delaktig i arbetsgruppen har sjukhusets rika samling av konst och dess betydelse för personalens, patienternas och besökarnas upplevelse av sjukhuset synliggjorts. En inventering av samtliga befintliga konstverk har gjorts för att dra upp riktlinjer för hur dessa ska hanteras i framtida fastighetsutveckling. Även samverkan mellan konstenheten på Kultur i länet och Landstingsservice har beskrivits för att öka möjligheterna att föra in konstnärer i programskeden och skapa en nära samverkan med arkitekter och projektledare.
Landstinget i Uppsala län har organiserat en storskalig och komplex samverkan för gestaltning av Akademiska sjukhusets framtida utemiljöer. Resultatet är ett gestaltningsprogram som ska användas i de hundratals planerings- och byggprojekt som ständigt pågår.
GESTALTN i NGS p ROGRA mm ET
Förankring av gestaltningsprogrammet har stegvis skett under projektets genomförande hos alla parter som direkt eller indirekt berörs av planering och byggande på området. Under gåturer, workshopar och informationstillfällen har programmets mål och syften gjorts tydliga för alla parter. För att alla som ansvarar för att planera, bygga och förvalta ska kunna implementera programmet har även två utbildningstillfällen genomförts med landstingets byggprojektledare och fastighetsförvaltare. Sammanlagt ett fyrtiotal personer har deltagit. Deltagarna har tillsammans med expertgruppen fått en heldagsutbildning i programmets innehåll och har utifrån sina erfarenheter fått diskutera hur det praktiskt ska implementeras. Vidare har hänvisningar till gestaltningsprogrammet skrivits in i Handbok för projektledning inom Landstingsservice – den manual som ska följas i samtliga projekt. En fråga som har uppstått i samband med implementering är vem som framöver ska vara huvudansvarig för förvaltning och utveckling av programmet. Även behovet av en arkitekt eller gestaltningssamordnare för Akademiska sjukhuset har synliggjorts. En person med ett sammanhållande ansvar för gestaltning har under många år saknats, och nu diskuteras i vilken form gestaltningskompetens bäst kan tillföras organisationen för att säkerställa att gestaltningsprogrammet förvaltas och utvecklas i takt med att planering och ny- och ombyggnation kommer att ske. Det skulle ge en möjlighet för Landstingsservice att få kontroll över hur alla små och stora förändringar som löpande sker sammantaget kan bidra till att uppnå bättre offentliga utemiljöer. Utemiljöer som i sin tur förhoppningsvis resulterar i ökat välbefinnande för patienter, anställda och besökare. Landstingsservice planerar att omgående inrätta en gestaltningssamordnare i organisationen.◆
A KA d E mi SKA S j UKHUSET Landstinget i Uppsala län
Gestaltningsprogram inför projektering och byggande av sjukhusmiljö
Akademiska sjukhuset i Uppsala
Tid S p LAN : Maj 2012–juni 2013
S A m VERKANS pART/ BESTä LLARE : Landstinget i Uppsala län
pRO j EKTLE d ARE : Tony Corbell (projektledare, Hifab)
S TATENS KONSTRÅ d S KONSULT: Örjan Wikforss
i p RO j EKTET m E d VERKA d E O c KSÅ BLAN d AN d RA :
Björn Ragnarsson (tf sjukhuschef, Akademiska sjukhuset), Sonja Ekström Boström (chef lokalplanering, Akademiska sjukhuset), Sören Hill (projektchef, Landstingsservice), Thord Hägg (förvaltningsdirektör, styrgrupp ordförande, Landstingsservice), Carina Bräck (sekreterare/ samordning, Landstingsservice), Calle Nathansson (kulturdirektör, Kultur i länet), Åke Forsgren (projektledare konst, Kultur i länet), Dan Thunman (kontoret för samhällsutveckling, Uppsala Kommun), Håkan Qvarnström (planarkitekt, Uppsala kommun), Karin Åkerblom (processledare, kontoret för samhällsutveckling, Uppsala Kommun), Lennart Ilke (byggnadschef, Uppsala universitet), Anders E. Johansson (landskapsarkitekt, White Arkitekter), Margaretha Nilsson (husarkitekt, White Arkitekter), Marianne Jonsson (konstkonsult), Per Lundgren (kulturmiljö, Upplandsmuseet), Suzanne de Laval (samrådskonsult, Arkitekturanalys Sthlm AB)
H+ Helsingborgs stad
i Helsingborg ska ett storskaligt hamnområde omvandlas till ett område med bostäder och kontor.
i stadsbyggnadsprocessen har konstnärer och designer fått ta plats för att bidra med idéer och prototyper till områdets offentliga miljöers framtida gestaltning.
Om H+
H+ är en långsiktig och storskalig stadsomvandling av Helsingborgs hamnområden och stadens centrala södra delar. Namnet är en referens till de tidigare stadsbyggnadsprojekten H55 och H99 med skillnaden att H+ inte har ett definitivt slutdatum. Området omfattar totalt cirka 1 000 000 kvadratmeter markyta och stadsbyggnadsprocessen sträcker sig bortom år 2030.
VAR m E d O c H pÅVERKA SÖ d RA
H ELS i NGBORGS FRA m T id
Att ge individer, föreningar och andra intressegrupper möjlighet att i praktiken uttrycka sina egna önskemål och visioner för områdets framtida utveckling är viktigt för Helsingborgs stad. Stadsomvandlingen kommer att förändra stadslivet och de historiska sammanhangen i grunden – ett faktum som man är väl medveten om. Det finns dessutom en risk att förnyelsearbetet leder till en
gentrifiering av de södra centrala stadsdelarna. Därför är gestaltningen av områdets framtida offentliga rum en viktig fråga.
Under parollen »Var med och påverka södra Helsingborgs framtid« bjöd kommunen tidigt in stadens alla invånare i arbetet med den fördjupade översiktsplanen för H+. Stadsbyggnadskontoret eftersträvade att utveckla en metod för open source-planering. Namnet är hämtat från dataindustrin där open source är ett samlingsbegrepp för programvaror där källkoden är fri, det vill säga tillgänglig att använda, läsa, modifiera och vidaredistribuera för den som vill. Översatt till planprocessen blir open source en metod som bjuder in medborgarna att själva vara delaktiga i stadsbyggnadsprocessen för att få fram lösningar som utgår från deras egna behov. Att arbeta med konst i det offentliga rummet och med prototyper är en viktig del i planeringsmetoden, där man genom skapandet av frizoner kan prova sig fram.
O TRA di T i ONELLA SA m VERKANS p RO c ESSER
För att ytterligare vidga perspektiven på hur framtida offentliga miljöer kan gestaltas har kommunen sedan flera år tillbaka byggt upp en tvärsektoriell samverkansorganisation. Kompetenser som konstcuratorer, konstnärer, designer och musiker anlitas i planeringsarbetet och samverkar med arkitekter, ingenjörer, planerare, landskapsarkitekter och antikvarier. De konstnärliga delarna är integrerade i stadsbyggnadsprojektet och kallas för Folkets hamn (tidigare Konst i H+). Genom att låta konsten verka socialt har nära dialoger skapats med en mängd olika grupper av invånare och föreningar. Jessica Segerlund, konstnärlig ledare för Folkets hamn, har tillsammans med arkitekten Kristoffer Nilsson – som liksom Segerlund är anställd på Stadsbyggnadskontoret – varit viktiga för att generera nytänkande i planeringsprocessen. Helsingborgs stad tog tidigt kontakt med Statens konstråd som ett led i sitt arbete med att testa och utveckla idén om open source-planering. Inom ramen för Folkets hamn har man prövat att involvera konstnärer och designer i planeringsarbetet med delområdena Oceanpiren och Bredgatan. Detta har skett parallellt med kommunens arbete att ta fram nya detaljplaner för dessa områden.
Oc EAN pi REN O c H B RE d GATAN
Oceanpirens hamnmiljö har höga kulturhistoriska värden och platsen präglas av storskaliga murade terminal- och magasinsbyggnader, till stor del byggda av lokalproducerat Helsingborgstegel. Piren byggdes på 1920-talet för att kunna ta emot större lastfartyg men har idag ersatts av en containerhamn längre söderut.
Schönherr landscape och arkitektkontoret A d E p T:s
visionsbild från H+-manualen (2010) för det framtida bostadsområdet Oceanhamnen.
Vissa terminaler och magasin kommer successivt att rivas för att frigöra markyta för byggande av nya bostadshus. Nära Oceanpiren finns flera välkända äldre byggnader som Helsingborgs sockerfabrik och Gummifabriken Tretorn, numera Ikeas huvudkontor respektive Campus Helsingborg, som är en del av Lunds universitet.
Bredgatan är en del av visionen om ett blågrönt stråk, ett grönskande vardagsrum mitt i staden, en central axel genom området för H+ som ska koppla samman stadsrummen både socialt och fysiskt. Genom att öppna upp dagvattensystemet ska nya gröna vattennära miljöer skapas som ska sträcka sig från stadens inre delar till Oceanpiren och havet.
G ESTALTN i NG m E d RÖTTER i STA d ENS H i STOR i A
Designgruppen Front har arbetat med frågan om hur material från de byggnader som ska rivas kan ges nya betydelser och funktioner i det framtida bostadsområdets offentliga miljöer. De har intresserat sig för de speciella förutsättningar som finns i området och hur lokala material, gammalt hantverk, kunskap och historia kan återanvändas. Det handlar om att skapa nya offentliga platser som innehåller berättelser och spår från det Helsingborg som inom några år kommer att vara omgestaltat.
Intresset för stadens berättelser ligger i linje med kommunens ambition att värna om områdets kulturhistoriska immateriella värden. Fronts lösning handlar om att återanvända material från hamnmagasinen när dessa rivs. Som regel tas rivningsmaterial om hand av de företag som har entreprenad på rivningsarbeten och används som fyllnadsmassor vid bland annat väggbyggen. Front har synliggjort kvaliteten i magasinsbyggnadernas tegelfas-
ader och pekat på möjligheten att låta materialet återuppstå i form av för platsen speciellt gestaltade sittbänkar, vindskydd och grillplatser. Det är ett ekonomiskt och tekniskt hållbart förslag som stärker platsens historiska sammanhang. Front har även gjort ett förslag till hur grafiskt utformade »vägmarkeringar« kan användas som mönster för att förändra uppfattningen om det offentliga rummets ytor och tillhörighet. Förslagen har sammanställts i en manual som kan användas av Helsingborgs stad i arbetet med Oceanpiren.
ATT SE STA d EN m E d N yA ÖGON
I storskaliga stadsomvandlingar finns det som regel en stor risk att den mänskliga skalan går förlorad, att omvandlingen inte uppfyller människors behov av varierade rumsligheter och socialt dynamiska livsmiljöer. I området kring Bredgatan finns en rad skiftande verksamheter – allt från småskalig industri och föreningsliv till bostäder och universitet.
För att få nya perspektiv på livet i området bjöd kommunen 2011–2012 in den brittiske konstnären Simon Starling. På plats kom han i kontakt med många olika människor och verksamheter. Där träffade han också Helsingborgs brevduveförening. Föreningen har ett antal duvslag och ett trettiotal medlemmar. Själva duvslagen ser inte mycket ut för världen, men här samlas medlemmarna dagligen för att ge duvorna mat, vatten och träning. Brevduvesporten har en lång historia. Vid tävling transporteras duvorna till en avlägsen plats där de släpps för att sedan på kortast möjliga tid flyga tillbaka till sina duvslag.
För att få oss att se staden med nya ögon har Simon Starling riktat ljuset mot duvslagen. Tre av duvslagen, som hotades av omlokalisering, har flugits med helikopter till en av Oceanpirens lagerbyggnader och sänkts ned genom utskurna hål i byggnadens korrugerade plåttak. De till synes fallfärdiga duvslagen är utplacerade på hamnmagasinets golv och upplysta av dagsljuset från de cirkelformade taköppningarna, som på en scen. Projektet har fått titeln Loft Lift. Det är både ett konstverk och ett försök att påverka de tankar som ligger bakom planeringsprocessen för H+.
I Loft Lift har duvslagen transformerats till konstverk som lekfullt kritiserar tankarna bakom Bredgatan och dess framtida offentliga rum. Det sätter också fokus på två platser i stadsomvandlingen – brevduveföreningens område som riskerar att försvinna och de hamnbyggnader som kommer rivas för att ge plats åt de framtida bostäderna. Frågan om vad som värdesätts i en rationellt styrd stadsomvandling hänger i luften. Hur ser egentligen den mänskliga skalan ut och vilka offentliga miljöer bidrar till en ökad livskvalitet?
Konstnären Simon Starling har i Loft Lift bokstavligen lyft fram den lokala brevduveföreningen som sedan länge varit verksam på området där den nya stadsdelen H+ planeras. Verket väcker frågor om hur stadens liv påverkas av storskalig stadsomvandling.
d esigngruppen Front har tagit fram en manual och prototyper för offentliga utemöbler, vilka är tänkta att muras i återanvänt tegel från hamnmagasinen som till stora delar kommer att rivas.
E N FEST i VAL mi TT i p LAN p RO c ESSEN
Inom ramen för H+ har en rad publika arrangemang skett i hamnområdet för att bjuda in allmänheten till det i vanliga fall stängda hamnområdet. Ett av dem var en festival med film, musik och konst runt Oceanpiren/Osloterminalen där besökarna både kunde se en utställning om planerna för H+ och temporära verk av flera konstnärer. Utanför terminalen fanns exempelvis designgruppen Fronts prototyper till grillplatser, bänkar och vindskydd som var fria att användas för att tillaga medhavd mat och som samtidigt fungerade som en mötesplats. Genom stora runda hål i lagerbyggnadens korrugerade plåtväggar kunde besökarna kliva in och se duvslagen i Simon Starlings projekt Loft Lift. Festivalen var viktig för att aktivera området och ingick i open source-planeringen. Genom att öppna området för allmänheten och ge människor möjlighet att bidra med sina tankar och idéer skapas förutsättningar för en transparent planeringsprocess.
K ONSTEN i d ETAL jp LANE p RO c ESSEN
År 2013 inledde Helsingborgs stad ett intensivt arbete med de två detaljplanerna för Oceanpiren och Bredgatan som ska vara klara 2014. Fokus ligger på att skapa en bra blandning mellan bostäder och kontor. I planeringen ingår också att gå från en storskalig hamnmiljö till en mer småskalig stadsmiljö med fokus på människan. Konstnärliga processer är en integrerad del av H+ och kommer att fortsätta prägla stadsbyggnadsprocessen i många år. Men vilken konkret påverkan dessa processer får för stadens framtida gestaltning kommer att visa sig när de första stadsdelarna börjar byggas om några år.◆
Helsingborgs stad
Gestaltning i planskede av stadsmiljö
Tid S p ER i O d: Mars 2011–augusti 2012
S A m VERKANS pART/ BESTä LLARE : Helsingborgs stad
G ESTALTN i NGSKO mp ETENS : Sofia Lagerkvist (designer, Front), Charlotte von der Lancken (designer, Front), Anna Lindgren (designer, Front) och Simon Starling (konstnär)
S TATENS KONSTRÅ d S KONSULT: Peter Hagdahl
i p RO j EKTET m E d VERKA d E O c KSÅ BLAN d AN d RA :
Håkan Asmoarp (projektledare, H+), Kristoffer Nilsson (programarkitekt, Helsingborgs stad), Malin Rizell (översiktsplanarkitekt, Helsingborgs stad), Martin Krogh (arkitekt, Adept Arkitekter) och Martin Laursen (arkitekt, Adept Arkitekter)
Vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
för att ge fördjupade perspektiv på samverkan kring gestaltning av offentliga miljöer har fem forskare ombetts att reflektera över fyra centrala begrepp i regeringsuppdraget – gestaltning, offentliga miljöer, samverkan och medborgardialog – och ge en internationell utblick. Texterna innehåller teoretiska resonemang som berör frågor och utmaningar som har präglat både uppdraget i sin helhet och de enskilda projekten. Författarna ansvarar för innehållet i respektive artikel.
konsten att gestalta det gemensamma eller verkligheten betraktad genom ett konstnärligt temperament
Catharina Gabrielsson
Tänk dig att du vandrar i skogen och plötsligt blir varse en upphöjning i marken där gräset växer lenare och grönare. Kanske det ligger stenar där i vad som tycks bilda ett mönster, tillsammans med några vissnande blommor – omisskänneliga tecken på att någon, före dig, varit där. Uppenbarligen har du stött på ett ställe som är brukat och bär på betydelser, och utan att du vet hur eller varför förnimmer du en stark känsla av närvaro. Här finns en skillnad i förhållande till omgivningen, det uppstår en plats där det annars inte funnits någon. Vad är det du hittat? En grav, en kultplats, konst, arkitektur, eller bara lämningarna efter en lek? Utan tillgång till koder och tolkningsramar som medger en mer exakt bestämmelse kan vi kalla det en »gestaltning«, rätt och slätt, uttryck för begäret att skapa en smula ordning i kaos.
I vardaglig och praktisk mening är gestaltning detsamma som att utforma eller formge delar av den mänskligt skapade världen av föremål, rum och landskap. Ordet har en nära anknytning till designbegreppet, som enligt en entusiastisk förespråkare utgår från »den mänskliga förmågan att forma och göra om vår miljö på ett sätt som inte tidigare förekommit i naturen och som tjänar våra behov och ger livet mening«.1 Designen behöver inte vara av
tinglig eller rumslig karaktär utan kan också omfatta rent tidsliga eller relationella företeelser, som till exempel processer och tjänster. Det finns en risk med ett sådant utvidgat designbegrepp, eftersom det därmed kommer att omfatta i stort sett samtliga skapa(n)de områden på ett sätt som hotar att utplåna termens specificitet såväl som de etablerade praktiker och kunskapsområden det söker ersätta. Men fortfarande har idén om gestaltning som formgivning en starkare anknytning till design än vad den har till konst, eftersom den associerar till nytta och ändamålsenlighet. Den bär på en kausal logik eftersom form och innehåll, behov och funktion, avsikt och tolkning uppfattas som inbördes bestämmande och avhängiga varandra.
Gestaltning härrör etymologiskt från ordet gestalt, som enligt Nationalencyklopedin utgör »en enhetlig, sammanhållen form oavsett vad den föreställer eller vilken identitet den har«. Neurologisk forskning kan delvis bekräfta gestaltpsykologins teser från tidigt 1900tal, eftersom vi numera vet att hjärnan är inriktad på att ordna sinnesintrycken till enhetliga och meningsfulla »mönster«. Varseblivning är en selektiv och sammansatt process, där sinnesintrycken från omvärlden sorteras och kompletteras på så sätt att verkligheten framstår som begriplig. Det rör sig om en produktion av verklighet, snarare än en återgivning; ett ständigt pågående meningsskapande avhängigt minnet och språket, värderingar, intentioner, fördomar och önskningar. Människans sätt att uppfatta och förstå sin omvärld är därför inte bara socialt och kulturellt betingat utan även i grunden konservativt, eftersom varseblivningen är inriktad på att uppfylla förväntningar och på så sätt upprätthålla psykisk stabilitet. Denna på en gång skapande och bevarande förmåga, inriktad mot upplevelsen av mening och helhet, karaktäriserar oss som biologiska varelser.
De fria konsterna tycks höra till ett annat register: mera en fråga om avbildning än formgivning, snarare brott än kontinuitet. Förhållandet till »det verkliga« har alltsedan den moderna tidens intåg oupphörligen problematiserats och bidragit till sökandet efter nya uttryck och medel, där frågor som rör konstens identitet, legitimitet, värde och gränser ständigt satts på spel. Men även konsten gestaltar. Ett motiv, ett tema eller en problematik kan gestaltas litterärt, poetiskt, måleriskt, skulpturalt, musikaliskt,
rumsligt – i ljus, färg, ljud eller i andra material. Men gestaltningen är inte implicit i konstbegreppet utan utgör snarare en kvalitativ aspekt av en konstnärs förmåga, kanske uttryck för en viss sensibilitet. Gestaltning, i det här avseendet, handlar om att konkretisera, materialisera eller förmedla en konstnärlig idé i det material som anses lämpa sig bäst. Föreställningar om mening och helhet, kausalitet och ändamålsenlighet, spelar fortfarande in – men på ett annat och mer invecklat sätt. Undantaget är arkitektur som av tradition betraktats som just en »gestaltande« konstart, inskriven någonstans mittemellan design, teknik och konst. Uppdraget att samverka om gestaltning av offentliga miljöer – vilket föranleder den här publikationen – tycks i första hand peka mot en designpraktik, och det ringar in ett fält som i historisk mening hört till stadsbyggnadskonstens och arkitekturens ansvarsområden. Konstvetaren Miwon Kwon skräder inte orden när hon beskriver hur 1970talets amerikanska kulturpolitik, inriktad på just gestaltningen av stadsrum, medverkar till att devalvera idén om »public art« genom att låta konstnärer utforma sittbänkar och blomsterplanteringar. Istället för att gestalta det offentliga rummet har samtidskonsten huvudsakligen varit inriktad på att intervenera, att undersöka och avslöja de strukturer och konventioner som bidrar till att framställa dessa rum som »givna«. Det finns alltså spänningar i uppdraget, inte minst eftersom det väcker en potentiell konkurrens mellan olika yrken och kunskapsområden vilka var och en (i enlighet med disciplinernas historik) hävdar besittningsrätt över sitt revir. Jag tycker mig minnas att man för inte alltför länge sedan istället talade om den »estetiska utformningen« av allmänna miljöer. Ordvalen rymmer en skillnad, eftersom »gestaltning« knyter starkare an till praktisk förmåga medan frågan om vad som utgör en »estetisk utformning« ger upphov till ett gungfly av hotande meningsmotsättningar av smakkaraktär. Man kan se det som ett skifte från ett konsument till ett producentperspektiv, följdriktigt med en ny betoning på beställarfunktionen och med ett tydligare mandat till konstnärer och arkitekter som estetiskt sakkunniga.
I historisk mening har i stort sett alla storskaliga, sofistikerade rumsliga anläggningar varit avhängiga en egenmäktig beställarinstans. När Gustav III kallar in bland andra den franske teater
arkitekten Louis Jean Desprez för att utforma Hagaparken enligt tidens ideal (1780–1792) kan vi anta att det är en relativt enkel procedur. Processen styrs av ett personligt begär snarare än av ett regelverk utformat med tanke på mångfald, rättvisa och transparens. Men den här typen av platser är inte offentliga i modern mening utan hör till en tidigare ordning – en »representativ« offentlighet kopplad till maktens symboliska framträdande, vars glans och härlighet är avsedda att förstärka denna makts legitimitet. Eftersom de formats av en överordnad estetisk vilja har emellertid dessa platser ofta en robust karaktär som gör dem hållbara över tid, även om detaljer och finesser kan slitas ut av ålder och oaktsamhet. Inte sällan överlever de samhällets skiften och medger ett överskridande av sina en gång avsedda funktioner. De många gånger upprörande sociala villkor som betingat de här platserna och skapat de resurser som investerats i dem har en tendens att sjunka ner i historiens mörker. Kvar finns bara den fysiska formen som i bästa fall behåller en produktiv kraft genom att väcka beundran, skänka trivsel eller tjäna en mångsidig användbarhet. Gestaltningen av det gemensamma är fortfarande en fråga om makt, om vem som tilldelas makt, och varför. Den kulturpolitiska ansatsen att »långsiktigt stärka den konstnärliga och arkitektoniska gestaltningen av offentliga byggnader, platser och landskap« – som uppdraget presenteras på Statens konstråds hemsida – vittnar om behovet att tillföra värden som saknas, som uppstår till följd av kunskaper och förmågor som marginaliseras i nuvarande system. Men därmed talar man också implicit om överlämnandet av makt till personer som tilldelas förtroendet att fatta kanske långsiktigt verkande beslut på grundval av överväganden som alla inte delar, eller ens förstår. Det kan tyckas stå i konflikt med tanken om demokrati i termer av medbestämmande, och det skaver mot föreställningar om tillgänglighet. Konsten att gestalta har nämligen mycket lite att göra med konsensus och samråd. Det rör sig med nödvändighet om en selektiv, urskiljande och prioriterande process där något hålls fram på bekostnad av allting annat. Oavsett om denna praktik bedrivs inom ramen för konst, arkitektur, stadsbyggnad, landskapsarkitektur eller »urban design« – för att bara nämna några av de discipliner som gör anspråk på expertis inom området och vars utövare närmar sig uppgiften med
olika synsätt, förståelse, bakgrundskunskaper och metoder – förutsätts de makthavande att bestämma, begränsa och utestänga. En gestaltning är något annat och mer än summan av sina beståndsdelar. Den »helhet« och »mening« som åsyftas kan inte, per definition, omfatta allting och alla. Hur kan den ändå motiveras? Mot konsten att gestalta kan vi ställa den »konstlösa« gestaltningen, bedriven av opersonliga krafter som är osynliga för ögat men som har sin grund i en förhärskande ordning – ett sätt att premiera vissa system, värden och tankesätt som likaså är på bekostnad av andra. Oftast är det överväganden av teknokratisk, byråkratisk och ekonomisk karaktär som avsätter spår i det gemensamma och som ytterst ger form åt rummen, platserna och landskapen. Sociologen Henri Lefebvre underströk att rummet är en social produktion, varmed han menade att vårt sätt att tänka, forma och uppleva rummet är betingat av samhällskrafterna. Det innebär att rummet är delaktigt i upprätthållandet av en viss ideologisk ordning, att det bekräftar våra förväntningar och stärker oss i många av våra fördomar. Men som mänskligt formad artefakt är det fysiska rummet också en ständigt närvarande möjlighet att gripa in i sakernas tillstånd och förändra betingelserna för det gemensamma. Det gör den konstnärliga gestaltningen mer befogad, ja kanske till och med nödvändig.
Men hur? Jag menar att om gestaltningen av det gemensamma ska vara giltig måste den överskrida formgivningens snäva premisser, men kan heller inte reduceras till ett subjektivt godtycke.
Vi kan föreställa oss en sådan gestaltning som »verkligheten betraktad genom ett konstnärligt temperament«, vilket är hur Émile Zola en gång definierade den realistiska romanen. Det är en utsaga med djup kunskapsteoretisk förankring eftersom verkligheten är filtrerad och kunskapen situerad i enlighet med vårt ständigt pågående, socialt konstruerade och biologiskt betingade mönsterseende. Den realistiska romanen gestaltar erfarenheter och företeelser på ett sådant sätt att det personliga »jaget« (berättaren eller författaren) uppnår en högst specifik men likväl allmän giltighet. Det förutsätter rigorösa undersökningar, ett metodiskt iakttagande och noterande, och i likhet med alla konsekvent genomförda empiriska undersökningar innebär det en upplösning av de konventionella gränserna mellan inre och yttre, subjekt
och objekt. Den realistiska romanen framkallar verklighet, och den gör det på olika sätt – författare som Marcel Proust, Virginia Woolf, Karl Ove Knausgård och Zadie Smith är alla exempel på detta. En motsvarande »realism« i gestaltningen av det gemensamma skulle innebära att frågan om vad gestaltningen betyder (avsikter och intentioner) eller vad den är (konst, arkitektur, eller lämningarna efter en lek?) inte är så viktiga längre. Värdet skulle istället ligga i vad gestaltningen gör – vilka impulser, känslor och insikter den ger upphov till, vilka slags krafter den föder, och vart de krafterna för; om de höjer eller sänker vår livsduglighet.◆
Fotnoter
1 Heskett, Design: en introduktion s. 17. Referenser Carol Burns & Andrea Khan (red.). Site Matters: Design Concepts, Histories, and Strategies New York and London: Routledge, 2005.
Catharina Gabrielsson. Att göra skillnad: de offentliga rummet som medium för konst, arkitektur och föreställningar om det politiska Stockholm: Axl Books, 2006.
Peter Gärdenfors. Den meningssökande människan Stockholm: Natur & Kultur, 2006.
John Heskett. Design: en introduktion. Stockholm: Raster, 2006.
Miwon Kwon. One Place after Another; Site –Specific Art and Locational Identity. Cambridge, Mass., London, England: The MIT Press, 2002.
Catharina Gabrielsson är arkitekt och biträdande lektor i urbanteori på Arkitekturskolan KTH, tidigare projektledare på Statens konstråd. Sedan avhandlingen Att göra skillnad: det offentliga rummet som medium för konst, arkitektur och politiska föreställningar har hennes forskning inriktats på arkitekturens relation till föränderlighet, ideologi och politisk ekonomi. Tillsammans med Helena m attsson bedriver hon för närvarande projektet Avregleringarnas arkitektur: politik och postmodernism i svenskt byggande 1975–1995 finansierat av Vetenskapsrådet.
offentliga miljöer i ständig omvandling
Bosse Bergman
En av grunderna i dagens demokratier är att vägar, gator och torg är tillgängliga för alla på lika villkor. Utvecklingen bort från särskilda regler för tjänstefolks och utpekade folkgruppers närvaro på gatan handlade därför lika mycket om att säkra allas fredade vistelse där, också överhetens i folkvimlet. Att allmän plats benämndes offentlig föregicks av ordets koppling till maktutövning och påbud riktade mot folket och allmänheten. Att offentliggöra något blev först så småningom liktydigt med att själv göra och visa något inför vilka som helst och alla. Den allmänna platsen fick alltså även karaktären av offentligt medium, offentligt rum, offentlig miljö. Och trots att så mycket av all information som tidigare förmedlades via gatan, livet och människorna där idag sker genom andra medier måste den offentliga miljöns roll i det här avseendet ges största betydelse: Den är den enda helt säkra arenan för vem som helst att göra sig sedd och hörd. Juridiskt är det dessutom endast mark ägd eller reglerad som allmän som garanterar detta. Internet ger förvisso samma möjligheter (men under andra villkor), för närvarande inte minst ett närmast gränslöst och oreglerat utrymme för alla tänkbara personangrepp och kommentarer.
offentliga miljöer i ständig omvandling bosse bergman
Det allmänna väg och gatunätet knyter samman samhällets alla privata och särskilda ägor, tomter och bebyggelser men ansluter även till allmänna platser att huvudsakligen vistas på –torg, stränder, parker och även naturområden reglerade av allemansrätten. De offentliga miljöerna har också en socialiserande funktion: möten, träffpunkter, trängsel. Många söker troligen där något slags behov av bekräftelse och delaktighet i samhället, vilket framstår som lika angeläget för olika kollektiv, föreningar och gemenskaper. Den offentliga miljön får därmed en kulturpolitisk och samhällelig roll och dess utformning kan inte reduceras till enbart en fråga om trivsel och attraktivitet.
Städernas utvidgning med både glesare bebyggelser, täta bostads och kontorsområden, centra och trafikknutpunkter har också medfört en ökning av mängden och variationen miljöer för offentligt liv. Detta inte minst för att det offentliga livet blivit mindre formellt och friare vad gäller klädsel, umgängesformer, sätt att vara, röra sig och utnyttja gaturum och parker. Vår kunskap om olika åldrar, kön, yrkesgrupper och etniska grupper har ökat med hjälp av olika medier (press, film, TV och internet) och gjort titulatur och social ställning mindre viktigt för umgänget på gatan. Vi kan tala om en informalisering och trivialisering av stadslivet, som i sin tur öppnat för utlevelse och manifesterade livsstilar och grupptillhörigheter. Detta gäller såväl längs gågator, i bostadsområden och glesa mellanområden som bland individer, sällskap och större publika folksamlingar. De idéer om »den farliga gatan« som ännu förekom vid 1900talets mitt överflyglas numera allmänt av en positiv inställning till offentliga miljöer som folkliga mötesplatser och rentav som avgörande för städers attraktivitet. Bilden störs dock av både otrygghet i obefolkade miljöer och av en alltför tät trafik på många ställen, med utsläpp, buller och olycksrisker som följd. Säkerhet och övervakning är därför också något som vi i offentliga miljöer idag fått börja vänja oss vid. Även en kritik mot många miljöers kommersialisering gör sig hörd. I en kultur med en så explosiv utveckling av medieutbudet och individuell fritids och överflödskonsumtion är det givetvis inte förvånande att en så stor del av livet utanför det privata sker där det kan kombineras med shopping och inköp. Sambandet »ingen handel utan stadsliv« har i det närmaste inverterats, och
även om shopping är nöje och en i många fall kulturformande erfarenhet ger det de individuella besluten förtur. Den blomstrande cafékulturen har framhållits som en socialiserande motkraft men är naturligtvis lika mycket en del av välfärdskonsumtionen. För de välbefolkade offentliga miljöerna kvarstår faktum: de är ganska tomma när affärerna stängt.
Vi kan också konstatera att de sociala sammanhang av publik och offentlig karaktär som inte tilldrar sig på allmän mark blir allt fler, i gallerior och vissa hotell och kontorslobbyer och sedan tidigare på stationer och till och med i självbetjäningens varuhus och butiker. De upplöser därmed den dikotomi och tydliga gräns mellan offentligt och privat som många fortfarande anser som avgörande för stadslivet. Inomhuscentra och gallerior är det vanligaste exemplet på utvecklingen. Väktare och övervakning står här mot bekvämlighet under tak. De flestas umgänge sker dock i stort på offentlighetens villkor: fri cirkulation, alla behandlade lika, inga ofrivilliga krav på visad social ställning. Även småbutiker med tips och ITtjänster intas som träffpunkter utan inblandning av ansvarig personal. Vi kan knappast beskriva detta som privatisering av stadslivet, utan snarare som en differentiering av dess former. Men samtidigt handlar det om en bannlysning av vissa publika aktiviteter och ofta även utestängning av vissa personer. Som social kategori har offentligheten i gallerian helt enkelt en annan karaktär och ett annat regelverk än vad som gäller på gatan utanför, i den allmänna gatuoffentligheten. Är köpmiljöerna inomhus väl förbundna med livfulla terminaler och stationer är det dock oftast normerna för stadslivet i de senare som smittar av sig på atmosfären i de förra.
Till skillnad från kollektivtrafikens knutpunkter är dock inomhuscentra oftast mer undandragna myndigheters engagemang, även om utformningen av entréer och skyltsidor samspelar med användningen av anslutande gator och torg. Särskilt försummade är externhandelns miljöer, ofta med enkla butikshallar på rad framför stora parkeringar som ett slags »externhandelns egen gata«, men för många kunder de mest folkrika miljöer som de regelbundet besöker. En uppgradering som stadsrum framstår därför som angelägen och antagligen även möjlig genom överenskommelser mellan kommuner och privata ägare vad gäller
offentliga miljöer i ständig omvandling bosse bergman
tillbyggnader, skyltning, trafikföring etcetera. Samtidigt måste givetvis externhandelns inverkan på mindre lokalcentra tas på allvar, liksom villkoren och möjligheterna för ännu en revolution inom detaljhandeln med bland annat ehandelns hjälp.
Gågatorna i stadskärnorna lyfts ofta fram som exempel på mångsidiga offentliga miljöer och har i mindre städer en självklar funktion som en plats för alla att se och synas. Men som stadsupplevelse är gågatornas vimmel annars ganska förutsägbart. Även tanken att människor av olika slag, etnicitet och hudfärg i samma gatu och citymiljö skulle bidra till olika gruppers integration i samhället är oftast överdriven – skola, arbete och boende har visat sig mer avgörande. Vi kan också jämföra med miljöer som domineras av en bestämd yrkes eller befolkningsgrupp, men välkomnar utomstående. Det behöver inte vara Chinatown i New York, utan något förstadstorg, en gatumarknad, myllrande turistattraktion eller skateboardpark. Besök i sådana miljöer ger oss ofta något annat, en annorlunda, kanske mer lärorik erfarenhet.
De offentliga miljöernas detaljutformning erbjuder också stora valmöjligheter: torg och parker med ett överflöd sittmöjligheter eller främst utsmyckningar, dyrbara stensättningar och liggovänliga bänkar; öppna gemensamma ytor för många olika användningar eller handfast indelning av ytor och utrustning för att motverka eventuella konflikter? Olika gruppers, sällskaps och gängs val av tillhåll och samlingspunkter i offentliga miljöer kan givetvis vara på både gott och ont. Alla kommuner bör därför försäkra sig om mer än bara en polisiär förståelse av vad som händer och kan hända på platser som alla anser sig ha tillträde och rätt till. Detta eftersom umgänget där ofta är följden av en förtroenderelation och förhandling mellan berörda parter – befolkning, företag och myndigheter – och kan få stor betydelse för hemkänslan och atmosfären i varje samhälle. Idag är samhälls och stadsutvecklingen dessutom förbunden med krav på hållbarhet, något som otvivelaktigt påverkar de offentliga miljöerna. Attraktivitet beträffande arkitektur och grönska kompletteras ofta av mer uttalat sociala aspekter som tillgänglighet, användning och trygghet. Pådrivande aktörer och myndigheter antog dessutom tidigt en inriktning till gagn för städernas förtätning och även blandning av verksamheter, bland annat för
att minska bilresandet. Mot hypermobilitetens princip ställs närhetens, även om mobiliteten som kulturell erövring i vid mening knappast är hotad. Förtätning verkar förvisso vara en rimlig utgångspunkt för många stadsprojekt. Som generell princip har den dock bidragit till ett normativt stadsideal som utan övertygande vetenskaplig legitimitet vilar på tanken om den fysiska formens nästan deterministiska inverkan på stadslivet. Med blicken mot tiden före modernismen stödjer den sig ofta väl lättvindigt på begreppet stad i traditionell mening. Skiftande förortsbebyggelser, en av förutsättningarna för det omhuldade mångsidiga utbudet i täta innerstadskvarter, betraktas till exempel inte som »lika mycket stad«, om ens stad överhuvudtaget. Snarare talar de mest enögda förespråkarna om att där »bygga stad«, en hållning som både fördunklar stadsbegreppets skiftande kvalitativa innebörder och oreflekterat tillåter sig att främst läsa och förstå staden områdesvis, det vill säga såsom den säljs på bostadsmarknaden. Stadsplaneringen måste emellertid idag utgå från att städer är regioner och består av områden, orter, centra och trafik, odlingsoch naturlandskap, i olika grad beroende av varandra genom näringsgrenar, arbetsmarknader och sociala nätverk. Den tidigare distinkta uppdelningen mellan tätort och landsbygd är i det närmaste överspelad, inte minst på grund av mobiliteten. Vissa grupper av städer befrämjar till och med uppkomsten av regionala formationer som skulle kunna hanteras som en ny stadstyp, liksom i de flesta regioner med viktiga relationer långt utanför sina administrativa gränser. De mest påtagliga regionala sambanden är givetvis nätverket av städer, tätorter och centra och det är också där som de flesta välbefolkade offentliga miljöerna finns. Kommunernas förvaltningar och näringslivets olika branscher ingår dessutom i egna nätverk som påverkar orterna och också ger upphov till egna offentligheter såsom badstränder, handelsoch fritidsområden. Men de regionala sambanden består också av platser, trafikleder och landskap med en specifik orientering mot exempelvis detaljhandel, fritids och friluftsliv, turism, utbildning och olika produktionsgrenar. Dessa griper in i varandra genom bland annat särskilt anpassade offentliga miljöer, exempelvis trafiklandskapens »trepack« (hotell, restaurang, bensinmack) som nya mötespunkter mellan trafikanter och lokalbefolkning. Även
miljöer i ständig omvandling
lantgårdar med alternativ odling, direktförsäljning och matställen, fritidsanläggningar med gym, tävlingsbanor och caféer eller turismens knutpunkter kan fungera på motsvarande sätt. Överhuvudtaget gör regionaliseringen det nödvändigt att inte alltför snävt fokusera på enskilda platser och områden utan också tala om stadslandskap, där planeringens alla gestaltande kompetenser kan ges någorlunda likvärdiga roller : trafik, bebyggelseoch landskapsplaneraren såväl som miljö och energiingenjören, något som ofta har kallats »landskapsurbanism« (Landscape urbanism).
En summering visar att det förutom hanteringen av de traditionellt uppmärksammade offentliga torgen, gatorna, parkerna och miljöerna handlar om åtminstone fyra utmaningar:
Att överallt resolut och generöst säkra förekomsten av lättillgängliga och trygga nätverk av allmänna stadsrum och ytor för alla.
Att erkänna och bättre uppmärksamma det offentliga stadsliv som idag tilldrar sig i allt fler miljöer reglerade av andra normer än den allmänna offentliga platsen.
Att också »tänka« stadslandskap och exempelvis i förorterna binda samman mellanliggande naturområden och »överskottsytor« till välutnyttjade rumsliga nätverk eller mer medvetet ge de urbana trafiklandskapen den specifika roll som bebyggda miljöer som de ändå så småningom tenderar att få.
Att alltid räkna med orters och platsers beroenden av varandra i de allt viktigare regionala nätverken och allt mer urbana sammanhangen.
Den offentliga miljön och dess användning kan idag tyckas som alltmer kringskuren av marknadskrafter och krav på säkerhet, minskade störningar, hållbarhet och estetiska ideal. Med tanke på stadslivets informalisering och värdemässiga uppgradering, den
allt mer betydelsefulla regionaliseringen, mobiliteten och ITanvändningen, sker det emellertid samtidigt en närmast oöverskådlig rumslig utvidgning av den offentliga sfären och dess olika domäner, där möjligheterna att anpassa stadsrum och miljöer till olika behov och användare i många fall ännu knappt ens har upptäckts.◆
Bosse Bergman är stadsbyggnadshistoriker och forskare vid institutionen Samhällsplanering och miljö på KTH, avdelningen för urbana studier och miljö. Han har varit inblandad i arbeten kring detaljhandelns offentligheter och E4:an som »stadsbyggare« i Stockholm, men är nu mest upptagen av turism och strategier för eftersatta orters tillbakaväxt.
Samverkan
vid gestaltning av offentliga miljöer Örjan Wikforss
»Jag bedömer det jag ser, ingenting annat.« Så svarade konstkännaren Ulf Linde en arkitekt som ville förklara varför det nybyggda huset såg ut som det gjorde, vad som hade hänt på vägen och vad som hade kompromissats bort.
Det vi ser är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår kultur. Det vi ser formar vår uppfattning om vår tid och vårt samhälle och vår framtid. Det har också en tidsdimension: minnet av hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre?
Människor som läser planer för att bilda sig en uppfattning om ett förslag till förändring bedömer området som helhet – vad det innehåller, hur det fungerar och hur det ser ut. Att det är identifierbart och har originalitet och en historia att kunna relatera till. Orienterbarhet, skala och rörelsemönster är andra viktiga faktorer, liksom att det är praktiskt, vackert och robust. När människor tar byggda miljöer i användning, är det fogarna – ägogränserna, förvaltningsgränserna och kompetensgränserna – som ställer till det och förstör helheten och den praktiska användbarheten.
samverkan vid gestaltning av offentliga miljöer
Helheten är aldrig en enskild aktörs ensak. En bra plan är resultatet av flera aktörers förmåga att samverka – vilket även gäller när man därefter faktiskt ska lyckas bygga det tänkta, planerade och utlovade. Det är de allmänna platserna, gaturummen, torgen och parkerna som bildar stadens grundstruktur. I ett allt mer avreglerat, marknadsorienterat och föränderligt samhälle där många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer angeläget än någonsin med en sammanhållande samhällsplanering på översiktlig och detaljerad nivå som medverkar till att över tid skapa väl fungerande helheter. Det gäller att finna en balans mellan enskilda och allmänna intressen. Att åstadkomma god samverkan över olika ansvarsgränser är därför en nyckelfråga vid gestaltning av offentliga miljöer. Samarbete och samverkan är positivt laddade värdeord som få ifrågasätter. Men vad betyder samverkan? Det är uppenbart att det är något frivilligt, som ligger utanför bindande avtal med juridiska och ekonomiska konsekvenser. Genom samverkan ska man kunna åstadkomma något mer än vad en enskild aktör kan och det ska vara till nytta för alla medverkande. Ja, ibland säger man att samverkan ska sätta nyttan för tredje man före den egna nyttan. Samverkan används också i syfte att få strikt upphandlade organisationer att fungera smidigare. En särskild samverkansledare förväntas agera coach för att överbrygga avtalsgränserna och få aktörerna att samarbeta bättre. Ofta sker det utan att kontraktsformerna förändras och då är uppgiften svår. Samverkan definieras här som en inbjudan till alla aktörer att genom fördjupad kommunikation bidra till projektet med sin kompetens. Tanken är att en kombination av flera kompetenser ger större möjligheter att finna goda lösningar och genomförandemöjligheter. Många medverkande aktörer ställer i gengäld krav på organisering och ledarskap.
I många fall finns det en tydlig huvudman i ett gestaltningsprojekt. Det kan vara en fastighetsägare, till exempel ett bostadsbolag som står i begrepp att rusta upp en miljö men som är beroende av andra fastighetsägare, kommunens olika förvaltningar och de boende för att helheten ska bli bra. I andra fall är det inte lika klart vem som har huvudansvaret och som ska ta på sig ledarskapet. Detta är en återkommande fråga i samverkansprojekt:
örjan wikforss
Kan man bedriva samverkan med delat ledarskap? Kräver inte samverkan mellan många aktörer just ett tydligt ledarskap? Eller är ett delat ledarskap ett tecken på att samverkan fungerar, att man delar ansvar? Mitt svar är att samverkan kräver ett huvudmannaskap, ett tydligt ledarskap och väl definierade ansvarsområden för de medverkande. Ett delat ledarskap i samverkansprojekt är dock en intressant möjlighet och en fråga att studera vidare. Anledningen till att det krävs ett tydligt ledarskap är att frivillig samverkan handlar om att finna och bjuda in alla aktörer; att samla dem för att gemensamt formulera en idé, en vision och en strategi för arbetet. Det är viktigt att det finns en drift framåt i arbetet, att alla kan se att olika mått och steg vidtas som leder vidare. Någon måste inledningsvis kunna visa de ömsesidiga fördelarna av samarbetet; visa att det är värt ansträngningar och uppoffringar. Det handlar inte minst om att ha ekonomiska resurser och kunna ta en viss risk i ett inledande skede, för att på så sätt ge de andra aktörerna tid och möjlighet att mobilisera sina resurser. När bollen väl är i rullning kan samverkansprojekt utvecklas till mycket kraftfulla organisationer som kan åstadkomma förändring. Det finns ett projekt före projektet: det arbete som resulterar i ett beslut om att starta ett projekt och tillsätta en projektorganisation som får ett tydligt tids och resursbegränsat uppdrag. I denna fas står alla möjligheter ännu öppna, papperet är bokstavligen blankt. Det är här framgångsrika samverkansprojekt har sin början. Olika aktörer som trevar sig fram till en gemensam beskrivning av problemställningar och möjliga lösningar. Ideal, hugskott och referensexempel appliceras på det aktuella objektet och medverkar till att en idé eller vision om vad man vill åstadkomma kan formuleras. Ur detta söker man sig fram till vilka kompetenser och resurser som krävs. Man går bakvägen från »lösning« till »förutsättning« och kan fatta beslut om projektstart. Byggandet har alltid organiserats i projektform. Projektorganisationen är per definition temporär och består av människor med olika yrken och utbildningsbakgrund. De kommer från olika organisationer och företag med olika yrkeskulturer och fackspråk, men också med olika stödjande system. Projektformen gör det möjligt att välja ut och kombinera de kompetenser som behövs för det unika uppdraget. En temporär organisation kräver
samverkan vid gestaltning av offentliga miljöer
i synnerhet väl fungerande kommunikation för att projektdeltagarna ska lära känna varandra och kunna samarbeta. För att arkitektonisk och konstnärlig gestaltning inte ska stanna vid tillägg, utan utgöra en integrerad del av det byggda resultatet, måste även gestaltningsarbetet integreras i projektorganisationen. De ekonomiska och tekniska aspekterna tar ofta överhanden. Här krävs förändringar från två håll. Dels måste arkitektonisk och konstnärlig gestaltning bli en naturlig del av byggandets huvudprocesser, dels måste dessa processer anpassas så att de till fullo tar till vara på gestaltningskunskapen.
Dagens sätt att organisera byggprojekt rymmer avsevärda svårigheter för att få till stånd integrerad gestaltning, men bär paradoxalt nog samtidigt på möjligheter för att nå målet. Svårigheterna är de många gränser mellan aktörerna som modern projektledning ofta skapar. Möjligheterna ligger dels i friheten att välja ut och kombinera kompetenser, dels i projektkommunikationens suveräna problemlösningsförmåga.
För varje medverkande aktör upprättas ett kontrakt – efter upphandling i konkurrens där lägsta pris ofta är en avgörande faktor – i vilket respektive arbetsinsats och informationsleverans noga specificeras. Allt upphandlas och avtalas, även ledarskap och kommunikation. Allt »onödigt« utrymme rensas bort i syfte att sänka kostnader och korta produktionstider, men med bibehållande av utlovad kvalitet. Relationen tid, kostnad och kvalitet optimeras. De risker detta medför rör möjligheterna att parera de oförutsedda händelser som utan undantag hör projekt till. Den stora floran av kontrakt skapar också gränser mellan aktörerna och behov av kontrollpunkter. Varje medverkande aktör måste ju bevaka sitt åtagande i projektet – vad som ligger inom och utom kontrakterad arbetsinsats och informationsleverans –för att affärsmässigt ro hem det egna uppdraget. Projektmötena tenderar därför att ha karaktären av en ständigt pågående förhandling. I en förhandling vinner som bekant den som har ett informationsövertag. Det kan därför vara smart att inte berätta allt, att hålla inne med information fram till den tidpunkt när det gynnar det egna företaget. Detta försvårar kommunikationen och den gemensamma problemlösningen. Kommunikationen blir en kamp i en upphandlad värld.1
örjan wikforss
Det kan på detta sätt uppstå en professionell kamp och ett värnande om den egna yrkesdomänen till men för kommunikationen. Olika yrkesgrupper har olika stark ställning i olika skeden av processen. Utformningskunskapen har en stark ställning i tidiga skeden och produktionskunskapen i sena skeden. Denna kamp sker med risk för att de bärande idéerna inte fullföljs i produktionen och att produktionskunnandet inte tas om hand i projekteringen. Man kan också iaktta en spänning mellan yrken som står på en naturvetenskaplig grund å ena sidan och en designvetenskaplig grund å den andra. Tankefiguren »så här är det« står mot tankefiguren »så här skulle det kunna vara«. Tankefiguren »är« har en stark och dominerande ställning i vår kultur, medan »borde vara«figuren hotar det rådande, skapar motstånd och uppfattas vara besvärlig.2
Trots alla dessa ansträngningar att kontrollera informationsflödet och styra det i enlighet med beslutsvägarna söker sig informationen andra vägar. Uttryck som att organisationen »läcker som ett såll« och att »information är som vatten« – som tar sig fram precis över allt, kors och tvärs mellan aktörerna – betecknar väl vad det är fråga om. I förstone kan det hända att man blir förskräckt inför detta synbara kaos, inte minst med tanke på den stora komplexiteten i byggandet och de stora värden som står på spel. Men vid närmare iakttagelse framstår denna informella kommunikation som oljan i maskineriet som får projektorganisationen att fungera.
Socialpsykologen Johan Asplund 3 visar att problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften och att denna dialogiska modell finns i all problemlösning. Problemlösning är lika med kommunikation. Även när vi i ensamhet tänker tyst tänker vi dialogiskt, inte monologiskt. Vi talar med oss själva när vi tänker, spelar ett parti enpersonsschack med en virtuell motståndare/medspelare, möter bilden av den skisserade lösningen på papperet eller skärmen framför oss och justerar den steg för steg som i ett replikskifte.
Om problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften kommer kvaliteten på projektkommunikationen att vara avgörande för kvaliteten i det byggda resultatet. Med denna definition blir projektkommunikationen lika med projektets problemlös
samverkan vid gestaltning av offentliga miljöer
ningsförmåga – dess intelligens om vi så vill. Då går det inte att ta kommunikationen för given. Kommunikationen blir istället den centrala frågan för projektledningen att lösa. Den förskjuter också på ett tankeväckande sätt fokus från projektledaren till projektmedlemmarna. Det är deras förmåga att bygga upp replikskiften och bidra med kunskap genom kommunikation som är avgörande för framgången.
Detta är en av byggandets allra största förmågor: interaktiv problemlösning i förtroende mellan företrädare för olika professioner och kompetenser. Paradoxalt nog ryms inte denna förmåga i de formella organisationsplanerna. Den tillämpas informellt, men med stor kraft. Det är i denna samverkan gestaltningsfrågorna avgörs. Här måste arkitekter och konstnärer delta med sina kunskaper och argument.
För att samverkan kring gestaltning av offentliga miljöer ska fungera i praktiken krävs att gestaltning görs till en integrerad del i byggandets huvudprocesser. Gestaltningsfrågorna måste finnas med i byggandets olika styrdokument. De ska finnas med vid upphandling och kvalitetskontroll. Gestaltningsfrågorna måste medvetandegöras. Det är först när gestaltningsfrågorna formulras i ord som de kommer att finnas med i huvudprocesserna. Det betyder att det är viktigt att skriva gestaltningsprogram som anger inriktning och ambitionsnivå. En särskild gestaltningssamordnare kan hålla den röda tråden levande i det enskilda projektet, men också förmedla erfarenheter mellan olika projekt. Projektledare och andra aktörer måste utbildas i hur de kan medverka till att gestaltningsmålen nås. Ingen ska kunna blunda för det byggda resultatet.◆
örjan wikforss
Fotnoter
1 Söderholm, »Kampen om kommunikationen«.
2 Edeholt, Design, innovation och andra paradoxer – om förändring satt i system
3 Asplund, Genom huvudet – problemlösningens socialpsykologi
Referenser
Johan Asplund. Genom huvudet – problemlösningens socialpsykologi Göteborg: Bokförlaget Korpen, 2002.
Håkan Edeholt. Design, innovation och andra paradoxer – om förändring satt i system. Göteborg: Chalmers tekniska högskola, 2004.
Anders Söderholm. »Kampen om kommunikationen«. Kampen om kommunikationen. Om projektledningen informationsteknologi, Örjan Wikforss (red.). Stockholm: KTH, 2006.
Örjan Wikforss. »Kommunikation och problemlösningsförmåga«. Byggsektorns förmågor, Tina Karrbom Gustavsson (red.). Stockholm: KTH, 2011.
Örjan Wikforss är arkitekt och professor emeritus i projektkommunikation vid KTH. Han har varit Statens konstråds konsult i arbetet med gestaltningsprogrammet för Akademiska sjukhuset i Uppsala. i dag är han verksam i företaget Arkitekturanalys AB.
att synas och ta plats i staden – om medborgarinflytande i förändringsprocesser
Carina Listerborn och Ragnhild Claesson
Offentliga miljöer betraktas ofta som demokratiska arenor tillgängliga för alla medborgare och som potentiella platser för möten mellan olika samhällsgrupper. Men att offentliga rum inte är tillgängliga på lika villkor för alla har forskare med intresse för frågor om makt och rum argumenterat sedan 1970talet. Även om många intentioner är goda, är det svårt att veta hur medborgarinflytande i praktiken fungerar på bästa sätt. Planerares och konstnärers engagemang av medborgare i olika utvecklingsprocesser kan självklart verka inkluderande och förnyande, men kan också riskera att förstärka, reproducera eller befästa underoch överordningar. Om man tänker sig att platser och rumslighet skapas genom sociala processer är det viktigt att reflektera över vad konsekvenserna blir av planerings och deltagandeprocesser. Alla sociala relationer ingår i olika maktförhållanden och framträder i både professionella och vardagliga praktiker. Dessa praktiker är centrala för hur rummet ständigt utvecklas och förändras.
Alla materiella gestaltningar är på så sätt socialt producerade, och därmed återspeglar stadens fysiska utveckling existerande maktordningar. Det blir då relevant att diskutera olika betydelser av medborgardeltagande i gestaltningsprocesser och planering.
Det finns många argument för att offentliga miljöer, i betydelsen allmänna platser, har en central roll i ett demokratiskt samhälle. Möjligheterna att göra sin röst hörd i offentliga samtal, i möten med andra människor eller att bara få synliggöra sin existens är delar av det offentliga rummets värde. Arkitekturen och konstens uttryck tolkas på skilda sätt av olika medborgare, vilket innebär att gestaltning kan verka exkluderande. Det finns därför anledning att kritiskt reflektera över de professionellas roller och deras positioner. Vid en demokratisk transformation av staden kan rådande arkitektkultur komma att utmanas, och om en sådan utmaning antas kan den leda till en utveckling av arkitektens praktik och förståelse för alternativa estetiker och rumsligheter.
g entrifiering och filtrering
Utestängningsmekanismer i offentliga miljöer kan fungera på olika sätt och riktas mot skilda grupper. Inte minst har en ökad kommersialisering av offentliga platser bidragit till att bara välkomna potentiella konsumenter. Kommersialiseringen och privatiseringen av stadens rum innebär också specifika regelverk för hur platser får användas, vilket i praktiken innebär en begränsning gällande yttrandefriheten. Medborgare har inga rättigheter att demonstrera eller på andra sätt inta privatiserade rum i staden. I samband med en ökad privatisering av platser förändras också rummens sociala status och symboliska värden när områden görs mer attraktiva genom kommersiella intressen. Områden uppgraderas och nya – mer köpstarka – grupper intar olika delar av staden. Gentrifieringsprocesser kan initieras på olika sätt, men inte sällan spelar typen av verksamheter och butiker en central roll. Sharon Zukin har till exempel pekat på just kulturens och konstens betydelse i sådana processer. Användningen av konst och kultur i gentrifieringsprocesser är inte neutral eller apolitisk, utan kan bidra till – eller motverka –platsers demokratiska utveckling och användning av olika grupper. Motsatsen till gentrifiering, eller ibland en föregående process, är vad som brukar benämnas som filtrering. Filtrering är förknippat med en förslumningsprocess av ett bostadsområde,
där inflyttande individer har en svagare socioekonomisk profil än de utflyttande och där bostadsområden blir utarmade. Gentrifiering å ena sidan och filtrering å den andra är en konsekvens av två decenniers fritt flytande bostadsmarknad som idag har lett till en djupgående och nästintill permanent bostadssegregation. I förlängningen får detta också betydelse för vilka platser individer känner att de kan använda. En segregerad stad kan på en individuell nivå leda till ytterligare exkluderingsprocesser från offentliga platser, till exempel genom en rädsla för våld eller andra upplevelser av personlig utsatthet. Sådana subjektiva erfarenheter härrörande från en delad stad bidrar till ökad rädsla och oro mellan olika sociala grupper och invånare i skilda delar av staden, vilket påverkar hur och var vi rör oss.
m edborgardialog i planering Sproce SSen
Det är inte bara i själva användandet av platser som det är viktigt att olika grupper i samhället får synas och vara delaktiga, det är också en viktig del i själva planeringsprocessen av offentliga miljöer. I en traditionell planprocess är samrådsfasen den institutionaliserade formen av medborgarinflytande. Syftet med samrådsprocessen är »att få fram ett så bra beslutsunderlag som möjligt och samtidigt ge alla berörda möjlighet till insyn och påverkan«1 och att kommunen ska ge kända sakägare och andra berörda tillfälle till samråd. Medborgarperspektivet är inte själva fokus i lagtexten utan endast de sakägare, inklusive boende, som är berörda och kända åsyftas i lagen. Det blir alltså i praktiken ett mycket lokalt fokus och graden av inflytande avgörs av individers personliga intresse i ärendet. Om ansvaret hamnar på fastighetsägaren att informera kan det till och med leda till att inte alla berörda medborgare blir medvetna om sina rättigheter att påverka. Ett bredare och djupare medborgarinflytande fungerar egentligen endast som rekommendationer, och ofta blir det en kostnadsfråga ifall dessa kommer att förverkligas i planprocessen.
Marcus Johansson och Abdul Khakee menar i boken Etik i stadsplanering att syftet med medborgarinflytandet är att få människor
att känna sig delaktiga i olika processer och att få invånares egna initiativ och förslag att komma fram. Ur ett planeringsperspektiv kan en demokratisk process vara tidseffektiv eftersom det förhoppningsvis leder till färre överklaganden i ett senare skede. Det finns också en pedagogisk poäng med deltagandeprocesser då ett kollaborativt undersökande kan leda till en – för alla deltagande – ny kunskap om en plats. Flera forskare och praktiker har dock påpekat att medborgarinflytande ofta kommer försent in i processen, vilket gör att det är svårt att integrera ny kunskap eller att möta eventuella åsikter och behov som kommer fram då. Men lika viktigt som när dialogen sker, eller vad som tillförs processen från medborgarna, är hur de professionella tar emot bidragen, det vill säga deras förmåga att lyssna, vara öppna och förstå olika perspektiv. På vilket sätt offentlig konst har en social »effekt« kan vara svårt att utvärdera och därför är själva engagemanget i en medborgardialog en viktig aspekt. Fler undersökningar av hur olika medborgare upplever offentlig konst och kollaborativa gestaltningsprocesser skulle dock hjälpa i förståelsen av konstens roll i stadsplanering. En kritik som lyfts mot hur offentlig konst används i stadsutveckling är att dess förespråkare kan vara svåra att kritisera då konst underförstått ses som en god sak »i sig själv«, och då andra grundläggande värden oproblematiskt tillskrivs konst – som »identitet«, »själ« och »natur« – utan att hänsyn tas till att dessa begrepp faktiskt beskriver föränderliga egenskaper som ständigt kan ifrågasättas.
Historiskt präglas planerares och arkitekters yrkesutövning av tunga traditioner att axla och ta spjärn mot, inte minst ett rationellt och abstrakt tänkande hämtat från modernismens funktionalism. Planerare förväntas vara »neutrala« och har genom sin utbildning tränats att sträva efter opartiskhet, och svenska planerare har ofta bilden av sig själva som opolitiska. Men det finns en fara att ett »osynligt« och objektivt subjekt ser världen ovanifrån och visualiserar och organiserar, utan att själv träda fram och göra sig eller sin avsikt synlig för att kunna ställas till svars. Kartor, ritningar och symboler förefaller från detta perspektiv att vara neutrala, men innebär ställningstaganden, även om de är osynliga. För en medborgare otränad i att läsa rumsliga representationer som ritningar kan det vara svårt att kommunicera genom
detta speciella språk, liksom att känna sig inkluderad i arkitekters fotografier och montage, som ofta är starkt värderande och påbjuder en speciell livsstil och föreställning om en önskad framtid. Arkitekter och konstnärer förväntas dock – till skillnad från planeraren – vara subjektiva i sina uttryck. Just dessa gestaltande professioner har i en humanistisk tradition utvecklats till att få en »autörens« (den skapande som allomfattar alla kompetenser) auktoritet; den enskilda konstnärens autonomi. En sådan position står i kontrast till ett kollaborativt skapande som kan utmana en traditionell syn på vem som äger tolknings och gestaltningsföreträde. Det är därför även för dessa professioner viktigt att ha en självreflexiv ansats, så att deltagandeprojekt inte riskerar att förstärka existerande maktordningar mellan privilegierade grupper (de professionella) och underprivilegierade grupper (de som ska inkluderas, boende och verksamma i området). En studie från Malmö2 visar hur svårt det är att verkligen se medborgarnas behov, och hur lätt det är att reproducera existerande genus och etnicitetsordningar. Även goda intentioner kan riskera att förstärka stereotyper och ingå i stigmatiserande processer. Frågan är ifall det är möjligt att genom en förändrad process också utmana existerande maktordningar.
n ya planering Smetoder – nya roller?
För vem är medborgarinflytandet bra och meningsfullt? Är medborgarinflytandet främst en process för att minska framtida konflikter, informera och upplysa boende om pågående förändringar, samt eventuellt få in nya perspektiv för den som initierar en förändring eller ett gestaltningsuppdrag? Eller är det en fråga om att ta till vara kunskap som finns bland dem som lever och verkar i ett område, och öka deras möjligheter att göra sig synliga i samhället? Här har en mer kritisk diskussion inom forskningen om medborgarinflytande vuxit fram som påpekar att planeringen bör vara grundad i människors behov och erfarenheter. Det är en respons på en traditionell, rationalistisk och ofta paternalistisk planeringstradition. Forskare som Leonie Sandercock, Barbara Eck
stein och James Throgmorton pekar på behovet av att låta olika medborgares berättelser, erfarenheter och kunskaper få utgöra grunden i förändringsprocesser för att inkludera grupper i marginaliserade områden som vanligtvis inte kan göra sin röst hörd i etablerade planeringsforum. Med andra metoder – inte minst konstnärliga – vill de argumentera för att lyfta fram vardagslivsperspektiv som kanske inte utgår från samma sammanhang som planerarens. I en process där alla positionerar sig utifrån likartade förutsättningar kan erfarenhetsutbyte ske på lika villkor. En central fråga här är vilken kunskap och erfarenhet som betraktas som viktig och värdefull, och med vilka metoder man arbetar i en process som vill lyfta fram en annan kunskap och erfarenhet. Även här måste prioriteringar göras och intressen värderas. Medborgare och boende i olika områden är ju inte heller de som alltid »bäst« förstår vilka åtgärder som behöver genomföras. De kan till och med motverka en demokratisk utveckling genom att starkt driva en särskild fråga. Ett erfarenhetsbaserat perspektiv reser alltså frågor om vad som är kunskap och söker lokalisera och kontextualisera kunskapen – även de professionellas kunskap – och se kunskapen som »situerad«. Mary Gail Snyder menar att ifall vi inom planeringsprocesser återkommande reproducerar maktordningar genom våra handlingar, så är det kanske dags att kritiskt granska våra metoder och vilka teorier vi bygger vår praktik på. Leonie Sandercock utvecklar detta vidare när hon argumenterar för nya metoder i deltagandeprocesser, där kunskap förvärvas i handling och berättelser.
Det finns inga enkla recept på demokratiska processer, men genom att experimentera med och förändra invanda roller och förutsättningar för planeringsprocessen kan maktrelationer »störas« och kommunikationen kring stadens rum och framtid expandera. På så sätt kan förhoppningsvis nya praktiker skapas som gör att fler medborgare, perspektiv och berättelser syns och tar plats i staden.◆
2 Listerborn, »Who speaks? And who listens? The relationship between planners and women’s participation in local planning in a multicultural urban environment«, 2008.
Referenser
Ash Amin. Land of Strangers. Cambridge: Polity, 2012.
Peter Blundell Jones, Doina Petrescu & Jeremy Till. »Introduction«. Architecture and Participation, Peter Blundell Jones, Doina Petrescu & Jeremy Till (red.). New York: Taylor & Francis, 2005.
Barbara Eckstein & James Throgmorton (red.). Story and Sustainability: Planning, Practice, and Possibility for American Cities Cambridge, Mass.: MIT Press, 2003.
Tim Hall & Iain Robertson. »Public Art and Urban Regeneration: advocacy, claims and critical debates«. Landscape Research, vol. 26, nr 1 (2001): s. 5–26.
Donna Haraway. »Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective«. Feminist Studies vol. 14, nr 3 (1988): s. 575–599.
Karin Hedin. Gentrifiering, socialgeografisk polarisering och bostadspolitiskt skifte, Lic.
Lund: Lunds universitet, 2010.
Marcus Johansson & Abdul Khakee. Etik i stadsplanering, Lund: Studentlitteratur, 2009.
Carina Listerborn. »Who speaks? And who listens? The relationship between planners and women’s participation in local planning in a multicultural urban environment«. GeoJournal, vol. 70, nr 1 (2008): s. 61–74.
Doreen Massey. For Space London: SAGE, 2005.
Plan och bygglagen (2010:900) 5 kap. 11, 14, 17 §§.
Leonie Sandercock. Towards Cosmopolis: Planning for Multicultural Cities. Chichester: John Wiley & Sons, 1998.
Joanne Sharp, Venda Pollock & Ronan Paddison. »Just Art for a Just City: Public Art and Social Inclusion in Urban Regeneration«. Urban Studies, vol. 42, nr 5/6 (2005): s. 1001–1023.
Mary Gail Snyder. »Feminist Theory and Planning Theory: Lessons from Feminist Epistemologies«. Berkeley Planning Journal vol. 10 (1995): s. 91–106.
Jenny Stenberg. »Medborgarens roll i planeringen – globalt och lokalt perspektiv«. Framtiden är redan här – hur invånare kan bli medskapare i stadens utveckling, Jenny Stenberg m.fl. Göteborg: Chalmers tekniska högskola, 2013.
Sharon Zukin. Loft Living: Culture and Capital in Urban Change. New Brunswick: Rutgers University Press, 1989.
Carina Listerborn , professor i stadsbyggnad, i nstitutionen för urbana studier, m almö högskola. d isputerade 2002 vid c halmers Tekniska Högskola med avhandlingen Trygg stad – diskurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik . Listerborn forskar om relationen mellan rum, makt och sociala förändringsprocesser.
Ragnhild Claesson, doktorand i landskapsplanering på Sveriges lantbruksuniversitet och medverkande i forskningsprojektet Omvandl ing av fragmenterade städer på i nstit utionen för urbana studier, malmö högskola. claesson studerar hur berättelser och kulturarv förekommer i stadsplanering där fysiska förändr ingar och gestaltning integreras med kommunala mål om social hållbarhet.
en relationell urbanism
Helen Runting
världen över befinner sig städer idag i en mycket speciell situation som präglas av intensiv, konkret men ändå ytterst differentierad förändring – en situation som har lett till kommentarer som exempelvis denna från holländska arkitektkontoret OMA: »Vår tid har ingen aning om hur den ska lösa den ekvation som är vår framtid och vars båda led är dels radikal förändring, dels radikal oföränderlighet.«1 I motsats till den bedömningen (som dessutom härrör från mästerprovokatören Rem Koolhaas) går det faktiskt bra att hävda att det är i förhandlandet mellan ekvationens båda led som grunden formas för det arbete som idag utförs av ett oändligt antal stadsplanerare, ingenjörer, arkitekter, byggherrar, exploatörer, kulturarvskonsulenter och konstnärer världen över. Snarare än att »inte ha en aning« så verkar samtiden kännetecknas av en uppsjö aningar och idéer om stadsförändring, tankar som både motsäger och kompletterar varandra och som har sitt ursprung i både det globala Nord och det globala Syd samt i (nätverkande) rumsligheter som är oberoende av eventuella rumskoordinater.
Offentliga rum fungerar som platser där man kan föreställa sig specifika förvandlingar och förverkliga, genomföra och kon
frontera dem. Därför är det i de offentliga rummen som ett internationellt nätverk för olika former av gestaltande praktiker kan etablera sig. Dessa rum utgör skärningspunkter mellan människor som »samarbetar« mot gemensamma mål. I det här kapitlet försöker jag presentera en (av nödvändighet ofullständig) typologi över olika sorters praktiker och diskutera deras respektive problem och möjligheter samt de tvärfackliga utbyten de ger upphov till och ger uttryck för.
en typologi över fyra former av ge Staltande praktiker
På den 10:e arkitekturbiennalen i Venedig uppförde en grupp franska arkitekter en tillfällig byggnad som de bodde i. »Huset« som var konstruerat av byggnadsställningar och åter använda byggnadselement hade ett kök och ett hotell, en bastu och en miniswimmingpool – allt inuti eller ovanpå franska paviljongen. Arkitektkollektivet Exyzts (med Patrick Bouchain) Metavilla förkroppsligar ett ögonblick i arkitekturens försök att hantera det offentliga rummet; ett ögonblick som prägla(de)s av tillverkningen av tillfälliga byggnader för umgänge, kritiska samtal och förströelse. Jag tror att det ögonblicket kan förklaras med utgångspunkt i det som konstkritikern Claire Bishop (i och för sig gällande »deltagande konst« och »relationell konst«) har kallat ett »återvändande till det sociala« med vars hjälp konstnärer började se som sin uppgift att »hitta på sociala situationer som ett dematerialiserat, marknadsfientligt, politiskt engagerat projekt där de för vidare avantgardets kall att göra konsten till en viktig beståndsdel av livet«.2 Många verk i den genren (som jag föreslår att vi i och med sambandet med den relationella konsten döper till relationell arkitektur) har byggts, ställts ut och fått stor publicitet. De har utförts av en liten grupp arkitektkontor eller arkitektkollektiv, till exempel Parisbaserade atelier d’architecture autogérée (aaa), Berlinbaserade raumlabor, Rombaserade Stalker, Bukarestbaserade studioBASAR, nordiska Fantastic Norway och Rintala Eggertsson, Londonbaserade muf och duon STEALTH. unlimited från Rotterdam och Belgrad.
Dessa aktörer har flera gemensamma drag. För det första använder de sig av gallerier som både en plats för att visa upp sin produktion och som en källa för finansiering av produktionen. Vidare har arkitektkontoren haft en tendens att välja liknande platser för uppförandet av sina verk, i allmänhet »ickeplatser« i ett ofta europeiskt sammanhang: infrastrukturella rum (raumlabors provisoriska opera i tunnelbanestationen Eichenbaum 2009), nedlagda hamnområden (Rintala Eggertssons flytande badhus Pyr i Køge) eller obebyggda tomter i förfallna innerstadskvarter (aaa:s ECOboxträdgård i Paris från 2001, som figurerat flitigt i media). De i genren uppförda projekten har en tendens att vara förvillande lika varandra till utseendet. Detta kan bero på förkärleken för likartade urbana miljöer och de gemensamma historiska referensramarna. De genomförda projekten kännetecknas samtliga av en påtaglig postindustriell estetik, grundad på användandet av containrar, byggnadsställningar, plywoodskivor, lastpallar, uppblåsbara byggelement och andra standardprodukter som byggmaterial.
Den relationella arkitekturen har en avväpnande charm och har varit enormt framgångsrik med att skapa billiga, funktionella och estetiskt »kul« plattformar för midnattssamtal, improviserade föreläsningar, medborgarmöten, trädgårdskollektiv, soppkök, filmkvällar och andra slags sammankomster. Istället för att storskaligt bygga (om) rumsliga strukturer i samtidsstaden har kontoren och kollektiven placerat sina projekt i befintliga sammanhang (ibland till och med utan tillstånd, som i fallet med studioBASAR:s Letter Bench i Bukarest) och föreslagit alternativa användningar av den befintliga bebyggelsen. Verk som Exyzts Metavilla och deras senare projekt Southwark Lido från 2008 är ett par bra exempel på detta. Med den franska curatorn och konstkritikern Nicholas Bourriauds ord handlar det om att »lära sig leva i världen på ett annat sätt«.3
Den relationella arkitekturen fungerar som den relationella konsten och skapar »mikrotopier«. De svagheter hos genren som bland andra konstkritikern Claire Bishop påpekat bör därför tas med i bedömningen av de ovan nämnda projekten. I varje enskilt fall måste vi alltså fråga oss vilka sociala uteslutningsmekanismer som oavsiktligt kan tillföras ett offentligt rum när ett mer öppet,
motsättningsfyllt offentlighetsbegrepp ersätts av ett mysigare, konsensusbaserat gemenskapsideal. Vi måste dessutom fundera över konsekvenserna av att den sortens projekt använder sig av postindustriella platser och avfallet från ett industrisamhälle i snabb avveckling, samt av platser som är känsliga för gentrifiering. Projekten är även strikt begränsade i tid, materialkvalitet och storlek och lämnar inte många spår efter sig när de monterats ner. Vid bedömningen av verk i genren är det därför viktigt att ställa sig följande frågor: Vem deltar? Vilket mervärde skapas och hur påverkar det en given situation? Vad blir kvar när festen är slut?
En utväg ur provisoriets dilemma som jag beskriver ovan kan vara att växla rumsföreställning. I ett slags eko av Koolhaas krav på »bigness« (storskalighet) från 1995 har arkitekturen det senaste årtiondet gjort sig stor nog att rymma skapandet av plattformar som spänner över hela kvarter och stadsdelar. Paradexemplen på den utvecklingen – High Line i New York och Superkilen i Köpenhamn – handlar om relationell infrastruktur, offentliga rum som fungerar på samma skala som staden själv. High Line bygger på James Corners ekologiska fantasier om »dynamiska förhållanden och processenergier«.4 Superkilen verkar mer inspirerad av det »stora rum« som Robert Venturi och Denise ScottBrown filosoferade kring 1972 med anledning av A&P:s parkeringsplatser och reklamskyltarna längs motorvägarna kring Las Vegas. De är båda exempel på enorma offentliga rum som skapats i komplicerade samarbetsprojekt. High Line brukar i allmänhet lovprisas för samverkansprocessen mellan boende i området, arkitekter och konstnärer. Superkilen (som är ett samarbete mellan stjärnarkitekterna på BIG, konstkollektivet Superflex och landskapsarkitekterna Topotek 1) har däremot visat sig ytterst kontroversiell. Även om Superkilen har varit synnerligen stimulerande för debatten och lett till en virvelstorm av »kritiska bett« i vissa kretsar så är den ändå ett misslyckande vad beträffar den usla demokratiska processen, den tvetydiga privatfinansieringen och de ickehållbara materialen.
Inom den strategiska stadsplaneringen kan man också –i synnerhet i USA – skönja en tendens till vad som kan kallas relationella strategier. I New York City har den välkända konst
nären Mary Miss använt »visionsförklaringen« (en gängse term i samtida stadsplanering) som medium för att föreslå en strategi – staden som ett levande laboratorium – för att »knyta ihop konst och kultur med hållbarhet och hjälpa oss hitta på och skapa städer som omdefinierar hur vi lever våra liv, använder våra resurser, kommunicerar, utbildar oss och arbetar«.5 I Houston har den ideella kulturföreningen Project Row Houses tagit på sig byggherrens roll. De förvaltar 40 fastigheter och hyr ut lägenheter åt inkomstsvaga grupper. Den populära konstnären, formgivaren och stadsplaneraren Candy Chang använder dessutom sin tvärfackliga bakgrund i projekt – till exempel Before I Die (Innan jag dör) från 2011– som fungerar som »verktygslådor« för lokala grupper som vill skapa sig en ny framtid. I de relationella strategierna ser vi konstnärer ta på sig konsultrollen och utnyttja estetik och metodik från både konsultvärld och stadsplanering för att stötta gräsrotsinitiativ. Det är en komplicerad lek där konsten uppträder förklädd i företags och byråkratdräkt. Det blir extremt viktigt att bibehålla den demokratiska legitimiteten, insynen och ansvarsskyldigheten, då konsten annars snabbt kan bli förvillande lik affärsverksamhet.
Slutligen finns en fjärde kategori av verk som fungerar i en helt annan kontext. Vi hittar dem inom skapandet av relationella nätverk. DAAR (Decolonizing Architecture Art Residency) i Beit Sahour i Palestina och IFP (Institute for Provocation) i Beijing är två gästkonstnärsprogram för arbete med verk som utgår ifrån radikala möten mellan olika kulturer. För IFP är mötet själva roten i deras »provokation«, inte något slags öppen aktivism eller interventionism. När DAAR säger att den »koloniala ockupationens befintliga infrastruktur ska undergrävas, återanvändas och profaneras«6 föreslår de ett samarbete där deltagarna tillsammans bygger ett rum som är väsentligt annorlunda än de exempel på relationell arkitektur som diskuterats ovan. Istället för att placera gemytliga rum i befintliga strukturer skapar denna praxis nya rum, rum som vägrar att spegla de förvrängda maktförhållanden som präglar deras respektive platser idag – och som därför i sin vägran erbjuder nya alternativ till den gamla ordningen.
k ySSen och bettet: det grän S över-
Skridande S amarbetet S potential
När arkitekturteoretikern Sylvia Lavin skriver om gränslandet mellan konst och arkitektur använder hon kyssen som metafor för mötet mellan de två fackområdena. Hon hävdar att mötet kännetecknas av en intim friktion som »suddar ut gränsen mellan två kroppar och tillfälligt definierar nya trösklar som fungerar genom sugningar och glidningar snarare än rågångar och skiljelinjer«.7 Kyssen är en kraftfull metafor och förklaringsmodell för samarbetsprojektet. Den pekar på ett ögonblick när de båda parterna – konstnären och planeraren, arkitekten och kulturarvskonsulenten, byggherren och musikern – flyktigt rycks med i en kortvarig men ömsesidig förvandlingsupplevelse.
Lavins teori om den tvärfackliga kyssen tar sin utgångspunkt i den schweiziska konstnären Pipilotti Rists verk Pour Your Body Out (7354 Metres) (Utgjut din kropp (7534 meter) från 2008), där idylliska drömlika scener projicerades på innerväggarna i Yoshio Taniguchis MoMA i New York. Men det offentliga rummet är trots allt väsensskilt från gallerirummets förfining. I egenskap av »ting« som befinner sig i »konstant tillblivelse« formas och upprätthålls offentliga rum genom förhandling och ifrågasättanden: de är (det nödvändiga) resultatet av (nödvändiga) konflikter. Som jag har visat i det här kapitlet är ett samarbete något helt annat än den ytliga projiceringen av ett konstverk ovanpå ett annat. Samarbeten består av en konflikt mellan subjekt med olika behov och önskemål. »Kyssen kan aldrig vara kritisk«, hävdar Lavin, »inte ens om den är alienerad och deformerad. En kritisk kyss är ett bett, inte en kyss.«8 Samarbeten om skapandet av offentliga rum handlar alltså om bett och kyssar – att skapa möten som ibland går utöver det rent gemytliga mötet mellan gamla vänner eller det ytliga minglandet. I samarbetsprojekten krockar arbetsprocessens olika önskemål med varandra. Men viktigare är att de dessutom kan åstadkomma kollisioner mellan önskemålen hos användarna av rummen som de skapar – och därmed utdela de bett som behövs för att upprätthålla demokratin i våra städer i en tid som präglas av »dels radikal förändring, dels radikal oföränderlighet«.◆
(Översättning: Magnus Nordén)
Fotnoter
1 Citatet ingick i Office for Metropolitan Architectures (2010) utställning Cronocaos på 10:e internationella arkitekturbiennalen i Venedig.
2 Bishop, Artificial hells: participatory art and the politics of spectatorship, s. 13.
3 Bourriaud, Relational aesthetics, s. 13.
4 Corner, »Terra fluxus«, The Landscape Urbanism Reader, s. 29.
5 Miss, City as Living Laboratory.
6 DAAR, www.decolonizing.ps/site/about/.
7 Lavin, Kissing architecture s. 5.
8 Lavin, s. 14.
Referenser
Marc Augé. Non-places: introduction to an anthropology of supermodernity. London: Verso, 1995.
Lars Bang Larsen. »The Long Nineties«. Frieze, nr 144 (januari–februari 2012).
Claire Bishop. »Antagonism and Relational Aesthetics«. October, nr 110 (hösten 2004).
Claire Bishop. Artificial hells: participatory art and the politics of spectatorship. London: Verso, 2012.
Brett Bloom. »Superkilen: Participatory Park Extreme!« (engelsk version). Kritik, nr 207, april 2013. Från webben (12 maj 2013): static.squarespace.com/static/50fe1e5be4b000 014e7e4407/t/516d7617e4b0bb1f91d56b17/13661 28151442/SUPERKILEN_Brett_Bloom_2013.pdf.
Nicolas Bourriaud. Relational aesthetics. Dijon: Presses du réel, 2002.
James Corner. »Terra fluxus«. The Landscape Urbanism Reader, Charles Waldheim (red.). New York: Princeton Architectural Press, 2006.
DAAR – Decolonizing Architecture Art Residency. http://www.decolonizing.ps/site/ about/.
Rosalyn Deutsche. Evictions art and spatial politics Cambridge, Mass.: MIT Press, 1996. Max Gerthel, curator och arkitekt, Institute for Provocation. Intervju 12 maj 2013.
Rem Koolhaas & Bruce Mau. Small, medium, large, extra-large. Rotterdam: 010 Publishers, 1995.
Sylvia Lavin. Kissing architecture. New Jersey: Princeton University Press, 2011.
Doreen Massey. For space. London: SAGE, 2005.
Mary Miss. City as Living Laboratory. Från webben (2 maj 2013): www.cityaslivinglab.org.
Ouroussoff, Nicolai. »Why is Rem Koolhaas the World’s Most Controversial Architect?«. The Smithsonian Magazine, september 2012. Från webben (10 maj 2013): www.smithsonianmag.com/artsculture/WhyisRemKoolhaastheWorldsMostControversialArchitect165593696.html#ixzz2TM6JgVkv.
Robert Venturi, Denise Scott Brown & Steven Izenour. Learning from Las Vegas: the forgotten symbolism of architectural form. (Ny reviderad utgåva.) Cambridge, Mass.: MIT Press, 1977 (1972).
Iris Marion Young. Justice and the politics of difference. New Jersey: Princeton University Press, 1990.
Helen Runting är doktorand vid Arkitekturskolan KTH. Hon har arbetat som stadsplanerare och urban designer i Australien och Sverige och dessutom medverkat i storskaliga strategiska planprojekt i Vietnam och Finland. Efter flytten till Stockholm 2007 har hon inriktat sig på gränslandet mellan planering, konst och arkitektonisk utformning.
Henrik Orrje och Anna Lindholm (huvudredaktörer, Statens konstråd), Krister Olsson (Riksantikvarieämbetet), Suzanne Pluntke och Lena Dübeck (Boverket), Malin Zimm (Statens centrum för arkitektur och design), Maria Håkansson (KTH)
pRO d UKT i ON : Lyth & Co
RE di GER i NG : Hedvig Ohlsson (Lyth & Co)
G RAF i SK FOR m: Stefan Engblom (Lyth & Co)
Bi L d RE d AKTÖR : Lamin Kivelä (Statens konstråd)
Bi L d RESEAR c H :
Matilda Ekström (Statens konstråd)
Ö VERS äTTN i NG S. 2 47 – 2 53 ( FRÅN ENGELSKA T i LL SVENSKA ): Magnus Nordén
Konstverk i denna trycksak är upphovsrättsskyddade. Konstverk av konstnärer som representeras av Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS) är återgivna med tillstånd från BUS.
Vi har försökt hitta rättighetsinnehavare till bilderna på sidorna 80, 82, 94 (ovan), 122, 125, 144, 167 (ovan), 180, och 182 (ovan) utan resultat. Om du äger rättigheterna till någon av dessa bilder, hör gärna av dig till Statens konstråd: Statens konstråd, Box 45 134, 104 30 Stockholm
RE p RO O c H T R yc K : Elanders Fälth & Hässler, Värnamo, 2013
i SBN#: 978-91-980945-1-0
d et finns inte några genvägar för att skapa hållbara offentliga miljöer.
Ofta handlar det om att bryta invanda tankemönster för att på nya sätt kunna verka tillsammans när offentliga byggnader, platser och landskap ska gestaltas.
d enna bok skildrar hur ett stort antal offentliga och privata aktörer, samt fyra statliga myndigheter, under fyra år har samverkat för att stärka en helhetssyn som i högre grad förmår väga samman olika perspektiv för att stärka olika gestaltningsområdens roll i samhällsutvecklingen.
