En kärleksträdgård dan hallemar

vackert, de optiska effekterna exponeras, solen, skuggorna, ljuset som faller in och igenom de rätt stora stansade hålen, en ny bild, en ny bild till, och en annan ny bild.

Där ute förstår man varför den står som en ensam siluett, sedd från landbacken: För att kunna röra sig, givetvis, gå på vattnet, ge sig av, kanske om någon bestämmer sig för att komma obehagligt nära.

Det är rent omöjligt att veta vart den är på väg. Som norrköpingsbo skulle jag säga att han vill tillbaka till Motala Ström. Han kliver i den riktningen, han klyver åt det hållet.

När vi kommer riktigt nära ser vi också att någon eller några har gjort sig det rätt stora besväret att könsbestämma dubbelgångaren, det är inget Kent Karlsson längre behöver bekymra sig över. Och det har väl egentligen aldrig varit någon tvekan — det är en man. En stor påk har nu placerats i trakterna kring dubbelgångarens skrotum.

Den offentliga konsten påverkar — som alltid — alla aspekter av människan, och alla sinnesstämningar. I tusentals år har människor lockats till samma practicaljoke, ett sådant får man nog ändå kalla det. Någon måste alltid offra sig (och inte sällan har man tagit enorma risker). Man måste bara ta sig högt upp i luften, utan livlina, för att få glädjen att på ett stort offentligt, officiellt, och inte sällan auktoritärt, monument av riksintresse, få rita dit ett stort könsorgan.

Det ser mycket värre ut när man skriver det, och beskriver det. När man ser den där påken på nära håll, live, är det visserligen världens sämsta vits — men också en av historiens bästa. »Visioner vid vatten« är egentligen lite av en språklig dimridå. Man kan absolut prata om en vision, Bo Oils vision till exempel. Som när han i början av 1990-talet för första gången presenterar det ambitiösa konstprojektet för kanalbolaget — och ingen är intresserad. Han bidar sin tid, bolaget byter chef, Bo Oils kommer tillbaka med samma vision, och plötsligt är tiden mogen, och efter 16-17 års arbete står där nu, utmed kanalens östgötasträckning, fem fina verk.

Idén var som sagt en vision — det vi nu ser är allt annat än bara en abstrakt bild, en önskan, en idé. De fem konstverken lever egna liv på egna platser, med helt egna unika besökare. Man kan länge prata om hur viktigt det är, hur nödvändigt det är — när man ser Kent Karlssons Dubbelgångare i Roxen eller Eva Fornåås Rabbit crossing i Söderköping kan man bara känna hur glad man blir.

140

Jag funderar på att fråga Bo Oils något om den där visionen, men jag avstår, jag vill inte att han skall säga något om vad han tänkte då.

Istället ser man tydligt vad han känner nu. Han är nöjd, han är stolt. Det är inget som längre är skrivet i vatten, det är tvärtom skrivet i sten, i brons, i järn — och det kommer att leva länge.

Det är ett privilegium att stå vid Göta kanal och titta på konst. Det är ett privilegium att känna till platsens stora betydelse för Sveriges utveckling. De nya skulpturerna är ingå tillägg, ingå kuttersmycken — de är historiska utropstecken.

De öppnar sig bakåt, men pekar framåt.

JOHAN CRONEMAN

not:

»De händer som grävde på Göta kanal« skrevs ursprungligen för ett direktsänt radioprogram i Pi, »Öppen kanal eller Stängd« (14 januari, 1975), signerat Hatte Furuhagen och Tage Danielsson. Programmet sändes från Motala och var en hyllning till både Sveriges Radio och Baltzar von Platen.

1- .I-H 1 I ii.

141

KONSTNÄR BACKA CARIN IVARSDOTTER

LANDSKAPSARKITEKT HÅKAN JOHNSSON

material Helhetsgestaltning av två innergårdar; objekt i laminerat och folierat glas, bänkar, belysning, växter, markbeläggning

PLACERINGSORT Motala

placering Platengymnasiet

ARKITEKT White genom Ola Carlson

STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Motala kommun

projektledare Eva Rosengren/Statens konstråd

© Backa Carin Ivarsdotter/BUS 2007

Foto Max Plunger

gggahS!

*5*

ssssss

142

iLr

Stillt

«iC'fr3Sr;

Bjfi*

*^aL

'Vt^

lii »

m; mm

■*k rv •*. *- iSS&fyt .; —

143

En kärleksträdgård

Det finns en särskild sorts melankoli vid en viss typ av skolor. Även om det är länge sedan man slutade skolan slungas man tillbaka i tiden. Man är sexton år och nynnar Pink Floyds »Another brick in the wall« när man går över den stora asfaltplatsen framför entrén, en flaggstång, cykelställ, några ryggstödslösa bänkar, dörren in på skolan är som ett litet hål.

Så är det att gå mot Platensskolan i Motala.

Och väl därinne, korridorerna, de blanka linoleumgolven, lysrör, klassrum på råd. Alltid långt att gå, ofta trångt, alla klassrum identiska. Allt uppbyggt efter den logik som var sextio- och sjuttiotalsskolan. En sorts statiskt, jämlikt, lärande. En skola byggd för att vara icke-hierarkisk, platt.

Ett konstverk på en sådan plats riskerar alltid att bli en välvillig dekoration och som sådan närmast förolämpande. Lite som de där målningarna som de intagna på Österåkersanstalten gjorde tillsammans med Konstfacksstuderande på 1970-talet. Mona Lisa och regnbågar i kulvertarna.

Det är en fin gräns den mellan att ljuga och att erbjuda en alternativ verklighet. Men Pia Cederberg, rektor på Platensskolan, tvekar inte när hon ska beskriva vad de nya innergårdarna som Backa Carin Ivarsdotter (f. 1973) och Håkan Johnsson (f. 1966) gjort kan bli för Platensskolan. — Här finns en vision av något annat, säger hon.

Det knastrar när vi går på det nylagda grova gruset på den nya innergården. Ett helt annat ljud än klapprandet eller gnisslandet i linoleumkorridorerna. Gården är ännu så nyanlagt att varje liten växt syns ensam. Snart ska de ha gjort gröna mattor mot väggarna. — Det här är en del av det andra. Ett annat sätt att tänka, säger Pia Cederberg.

En del av det andra, i relation till den skola man ärvt och som man arbetar i varje vardag. Pia Cederberg ser uppriktigt lycklig ut över detta nya tonfall.

Det är faktiskt lite svårt att förstå hur Backa Carin Ivarsdotter och Håkan Johnsson kunde få en så romantisk idé på en plats som den här. Eller kanske inte, FuckingÅmål är ju till exempel en väldigt romantisk film trots, eller kanske tack vare, den djupa melankoli som ligger över småstaden. I det här fallet kan det bland annat ha att göra med att Backa Carin gick i ungdom när hon korn hit.

144

— Jag började fundera på den där åldern, på gymnasiet, när så mycket är magiskt och så mycket är jobbigt, det var en viktig tid för mig. Den känslan var en inspiration, säger Backa Carin.

En inspiration för attförändra den där glömda platsen mellan tvåytterväggar, en i ljus betong och en i tegel, en innergård där det stod en staty av en liten pojke från en annan konstnärlig utsmyckning, eller pojken låg faktiskt ner med sitt stora fundament under fotterna, bland sjuttiotalsbuskar och VA-rör.

Långt från sagans värld.

Men det var dit de ville på något sätt. Sagotanken fick snabbt uppskattning på skolan. Eleverna ville ha sittplatser, ett ställe att träffas på. Backa Carin och Håkan provade sig fram i sagoskogen. Speglar, japanskt, natur men ändå inte naturlikt, ljud, vad är det som ska låta? Vatten? Grus? En glänta, ett skogsbryn, ett hav. — Det skulle vara taktilt, säger Backa Carin.

Romantiskt var det. Jag frågar Håkan om det är svårt att vara en romantisk landskapsarkitekt 2006. — Det var ett tåg där jag tjafsade lite, i början, jag ville ha trädäck, prydnadsgräs, all den där vanliga landskapsarkitektrekvisitan när det ska vara lite Japan och lite natur, säger Håkan och erkänner:

— Jag kan ärligt säga att jag inte skulle ha kunnat göra det här själv.

De låga glasbänkarna har infällda speglar, men också brandgula mönster, närmast som hällristningar som istället för att spegla släpper igenom det ljus som kommer från lamporna som sitter under. Ljuset tar sig upp i träden, bladverket kryper ner i spegelskivorna. En av spegelskivorna har en lite högre kant. Där stannar vatten kvar och blir en liten vattenspegel. Gruset blir grövre ju längre ut mot kanterna man kommer. Och kanterna är brandgula stålband som slingrar sig runt växterna, flera av dem gröna också på vintern, spansk näva, baltisk murgröna, spetsmössa.

Elevrådet hade några synpunkter på det första förslaget. Bland annat att detvar förkålt. »Ska detinte vara mer rumsligt« sa en elev som läst in sig på sin arkitektprosa. Då korn de japanska dubbelblommande körsbärsträden in. Romantiken tätnade. — Jag var lite rädd att konsten skulle försvinna in i växtligheten, säger Backa Carin som länge höll kvar en darling i projektet. Speglarna som skulle hänga i luften, på linor kanske, vrida sig, spegla saker. Men det blev för svårt. Vad skulle hända om det blåste, hur skulle de fästas. — OK, vi skiter i de hängande speglarna sajag till slut, säger Backa Carin.

Det finns gott om symboler och bilder att gripa tag i på de där små gårdarna. Pia Cederberg talar om att spegla sig, att kunskap handlar om det, att skolan gör det, att spegla sig i sin omgivning. Där finns växandet, föränderligheten. Men kanske blir den här platsens själ som bäst fastnaglad i Backa Carins första känsla av vad hon ville göra: — En kärleksträdgård.

DAN HALLEMAR

146