Förord

MikaelÅberg, Utkastare, 2012.Samverkansprojekt påSånghusvallens skola, Krokom.

VAD KAN STATENS KONSTRÅD VARA?

Vad är kärnan i Statens konstråds verksamhet och vilken är den viktigaste uppgiften för Konstrådet idag? Det är frågor somjagburit med mig och samtalat om med medarbetare och andra sedanjag tillträdde som direktör hösten 2012. När Statens konstråd grundades för 75 år sedan var staten under uppbyggnad och genom myndigheten gavs konsten en självklar plats i samhällsbygget. Man arbetade med dentidens mestframstående konstnärer för att ge alla medborgare tillgång till nyskapande konst. Sedan dess har samtidskonsten förändrats på ett radikalt sätt. Den har som ingen annan konstform befriat sig från material och museirum, och expanderat till en råd andra områden. Parallellt har frågorna om de offentliga rummen förändrats, och detfält där samtidskonst och offentliga rum möts är idag väsentligen annorlunda än 1937.

Den vanliga bilden av offentlig konst är ett objekt på ett torg. Men offentliga rum är inte bara gatan och torget, utan minst i lika hög grad de sociala och mentala offentliga rummen, de som uppstår när vi interagerar och åsikterbryts mots varandra. På samma sätt är konsten intebara objekt, utan tanke, upplevelse och kritiskt, kreativt förhållningssätt. Denna väv av komplexa och dynamiska situationer är Statens konstråds självklara spelplan. Uppgiften för verksamheten är därför att hela tiden fortsätta att undersöka sambandet mellan det som den samtida konsten vill uttrycka och de frågor som är mest aktuella för våra offentliga rum.

Denna bokbefinner sig mitt emellan det som tidigare utgjort årskatalogen och ett format som i större utsträckning fokuserar på de övergripande frågorna om samtidskonst och offentliga rum. Katalogens bakre del innehåller som tidigare de projekt som blev klara under förra året, medan katalogens första del undersöker vad samtida konst i offentliga rum kan vara idag och vilka utmaningar och möjligheter som finns för våra gemensamma rum.

I en intervjutext av Linda Fagerström har en råd internationelltverksamma curatorer och konstnärer svaratpå frågan om vad konst i offentliga rum kan vara. En grupp av forskare, arkitekter och konstutövare med Sverige som bas har svaratpå frågan om vad de ser som de största utmaningarna i offentliga miljöer idag. I den internationella kontexten finns det erfarenheter av och perspektiv på utvecklingen av konst i de gemensamma rummen som vi är nyfikna på, och som ges en svenskförankring i relation till utmaningarna för gemensamma platser i Sverige.Trots att frågorna -till synes - är enkla och grundläggande visar rösterna sompresenteras här på långt mer komplexa resonemang.

Den polska konstnären Joanna Rajkowska berättar genom sitt exempel Utropsteckenträdet om vad konst i offentliga rum kan vara - i det här fallet en jättepalm i Warszava på Jerusalemavenyn, och hur det kan få omgivningen att delta och agera med eller mot verket.

I en fördjupning av frågan om de mest angelägna frågorna för offentliga rum idag samtalarjournalisten MikaelAl Safandi Olsson med Ozan Sunar, chefför Moriska Paviljongen i Malmö, om hur kulturen på ett konkret sätt får betydelse för samhället. Ozan Sunar lyfter fram angelägenheten att tillsammans skapa nya offentliga rum, mentalt såväl som i det yttre. Genom att frångå ett konsensustänkande, där alla ska rymmas i samma likhetsfåra, utvecklar han en modell där minoriteter och subkulturer samexisterar, där olikhet kan uppskattas och ömsesidig förändring berika. Men det räcker inte med att försöka konstruera möten genom att locka med kultur, det gäller att skapa en plats som det svänger om, vilket Moriska Paviljongen är ett strålande exempel på.

En grundläggande fråga för offentliga rum är relationen mellan gemensamma och individuella erfarenheter. Konstkritikern JenniferAllen ger i sin essä en fördjupande tillbakablickpå konstverk som låtit detpersonliga ta sig uttryck i de offentliga rummen. Med avstamp i verk av ElinWikström och Lena Malm går hon vidare och tecknar en bild av hur digitalisering och människors förändrade kontaktytor gentemot varandra förskjuter hur det personliga tar sig uttryck i konsten.

HJÄRTAT I STATENS KONSTRÅDS verksamhet är produktion i nära samarbete medkonstnärer. Därför utgör också de byggnadsanknutna konstverken en viktig del av verksamheten. Ett av de mest framträdande projekten under 2012 var Katharina Grosses verk Blue Orange där hon läthela stationshuset iVara anta en helt ny färg och gestalt. Konstverketmötte först stort motstånd, men har sedan kommit attbli en viktig del i bilden avVara som plats. I Bigert & Bergströms nya verk Morgondagens Väder Stockholms Centralstation kan den ständiga strömmen av resenärer följa prognosen för morgondagens väder. Bigert & Bergström fångar i verket ambivalensen mellan vardagligtkallprat och global uppvärmning. Under åretproducerades också fantastiska verk av OskarAglert, Jacob Dahlgren, Stina Ekman, Bengt-Ake Heilman, Helena Isoz, Daniel Jensen,Tilda Lovell, Kristoffer Zetterstrand och Cecilia Ömalm Krajcikova.

Under de senaste åren har vi utvecklat en ny gren av verksamheten där den konstnärliga kompetensen kan komma in i tidiga skeden av plan- och byggprocesser. Inom ramen för uppdraget Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer, som drivs i samarbete medArkitekturmuseet, Boverket och Riksantikvarieämbetet, har vi sett en råd intressanta projekt. Kerstin Bergendals PARK LEK är ett exempel på hur en konstnär genom sin fria position kan skapa bryggor mellan de boende och andra samhällsfunktioner och hitta nya lösningar i planarbetet för bostadsområdet. I Kiruna har flera projekt tagits fram till den parksom skall anläggas i zonen mellan gruvan och staden, Gruvstadsparken, genom bland andra arkitektgruppen happyspace samt konstnärerna Ingo Vetter, KarlTuikkanen och Sofia Sundberg.

Detta uppdrag visar på vilka väsentliga värden som kan skapas när konstnärer tillåtskomma in tidigt i processen och påbehovet av samarbete och helhetsperspektiv i relation till gestaltning av de gemensamma rummen.Alla projekt i uppdraget har genomförts med en råd samarbetspartners och hela projektslutredovisas i en publikation och med seminarierpåArkitekturmuseet i slutet på året.

Konstrådet ansvarar för en av Sveriges största samlingar med runt 100.000 konstverk på myndigheter över hela Sverige. Det är som ett enormt museum. Från 2013 och framåt köper vi inte bara in färdiga verkutan ger också konstnärer i uppdrag att ta fram specifika produktioner och utvidga uttrycken i samlingen. I våras färdigställde exempelvis den brittisk- spanska konstnärenAlex Reynolds ett ljudverk för Musik- och teaterbiblioteket på Statens Musikverk, och Åsa Stjerna arbetarjust nu med ett nytt verk för trädgården vid Svenska Institutet i Paris.

Undervåren 2013 fokuserade också programverksamheten på frågan Vad kan konst i offentliga rum vara? Samtalet om detta och de offentliga rummens utmaningar kommer att löpa som en rödtråd i Konstrådets verksamhet framöver och visa sig i alltfrån konstproduktioner av tillfällig och beständig arttill diskussioner och publikationer.

I denna katalog, liksom i Konstrådets fortsatta verksamhet, kommer vi genom olika inlägg, konkreta exempel och pågående utbyten med vår omgivning, nationellt och internationellt, skapa innehållet för vår verksamhet.Vi hoppas att ni som läsare och publik på olika sätt kommer att delta.

Magdalena Malm direktör

VAD KAN KONST OFFENTLIGA RUM VARA?

Sammanställtav Linda Fagerström

Tania Bruguera

är konstnär baserad i Havanna och Chicago. - Konst i det offentliga rummet är ett sätt att pröva idéer genom attuppleva dem. Genom den kan annorlunda demokratiska system prövas. Den kan glädja människor utan att för den sakens skull undvika konfrontation, eftersom konst i det offentliga rummet är en plats där man kan diskutera frågor som inte är lösta i samhället.

Det som traditionellt betraktats som offentlig konst, ett monument, ett minnesmärke över en enstaka historiskheroisk insats, kan idag istället vara en kollektiv möjlighet för oss att lära något om framtiden, kanske ett monument tillägnat det ansvar vi bär varje dag för att göra sakerbättre. Det är en annorlunda sorts heroisk insats, en vardaglig sådan.

Konst i offentliga rumborde knyta an till samhällets historia snarare än till konstens historia. Människor som inte är utbildade i konsthistoria kan lättare ta till sig samtida konst genom sin kreativitet, genom att de blir aktiva deltagare i konstutövandet. Konst i offentliga rum kan fungera som en användbar eller problemlösande social praktik.

Christine Buhl Andersen

är direktörför K0S Museum för kunst i det offentlige rum, Koge, Danmark. - För konstnärer kan uppdraget att skapa konst för det offentliga rummet vara enormt varierande. Den konstnärliga processen blir indragen i myndigheternas krav och uppdragsgivarens önskningar och flera praktiska spörsmål. Samtidigt utgör det offentliga rummet en plats för direktkontaktmellan konst och publik som kan leda till attmänniskor väljer att se konst även på institutionernaoch på detsättetnår den offentliga konsten verkligen ut.

Offentlig konst kan dessutom spela en viktig roll för att höja en annorlunda medvetenhet om de intressekonflikter som präglar dagens offentliga rum; stadsplanering i relation till sociala omständigheter och annat. Därför trorjag att konstnärer och konstinstitutioner, festivaler och uppdragsgivare till konst i det offentliga rummet idag harfantastiska möjligheter att spela en roll i samhället genom att involvera konstens språk i det dagliga offentliga livet, och på sitt eget sättformulera kritik, skönhet eller nya idéer.

wsei

Tania Bruguera, Tatiin's Whisper #5,2008. Dekontextualiseringaven aktion med ridande polis, massbevakningsteknik och publik. Publikvypå UBS Openings: LiveThe LivingCurrency,TateModern, London.CourtesyTate Modern.

Stella d’Ailly

är curator och verksamhetsledare vid Mossutställningar, Stockholm. Mossutställningar arbetar med att utvidga begreppet offentlig konst genom att generera oväntade möten mellan konstnär, publik, konstverk och plats- och låta konstnärliga visionergå förefrågor om tid, plats och budget. - Min curatoriella praktikrör sig i ett virrvarr av antagonistisk lekfullhet. När det gäller mitt förhållningssätt till vad konst i offentliga rum kan vara pendlar jag mellantvå noder. Den ena är sociologen Chantal Mouffe, som menar att det inte längre är fråga om privat eller offentlig konst- utan om rum förmotstånd i form av konstnärliga interventioner. Ungefär som dåAgnes Denes 1982 i Wheatfield-A Confrontation planterade vete på ca 9 000 kvadratmeter mark värd 4,2 miljarder dollar näraWall Streetpå Manhattan.

Den andra noden representeras av curatorn, konstnären och författaren Paul O’Neill. Jag är intresserad av hans resonemang kring hur konstenbör instrumentaliseras mer. Han menartill exempel attkonstverkkan utgöra en integrerad del i stadsförnyelseprojekt. Ett exempeljag vill nämna är den colombianske filosofen och matematikernAntanas Mockus. Under sin period som borgmästare i Bogotå under 1990-talet anställde han mimare som trafikpoliser. Syftet var att genom mänsklig glädjespridning stävja det kaos som år av korruption och kriminalitet orsakat.

Jeppe Hein

är konstnär, baserad i Köpenhamn och Berlin. - Jag vill utmana konstens roll på olika platser och sociala kontexter, i konstmuseet såväl som i det offentliga rummet. I museet är relationen mellan betraktare och konstverk mer förutsägbar, men i offentliga rum är risken mindre för överdriven respekt inför konsten. Konstverkintegrerade i offentliga rum upplevs ofta som mer lättillgängliga.

För mig är publikens fysiska upplevelser viktigare än passiv perception och teoretiskreflektion. Därför inbjuder mina installationer till deltagande och handling, med syftet att etablera kommunikation mellan dem som vill delta. Detta är särskilt viktigt, menarjag, i en tid då de flesta städer saknar rum för kommunikation, interaktion och dialog mellan människor. Jag intresserar mig för hur bänkar är formgivna och försöker analysera och modifiera deras arki-

tektoniska och sociala funktion. Som vardagsmöbel i stadsarkitekturen kan en bänkbåde vara ett offentligt rum och en plats för privat vila. Å ena sidan erbjuder bänkar göda möjligheter till kommunikation och socialt utbyte. Å andra sidan erbjuder de också andrum, möjligheten att för en stund vara ifred. Man kan välja att sätta sig på ett vis som inbjuder till någon annan att slå sig ned - eller inte. På så vis påverkarbänkarnas utseende människors beteende i offentligheten. Mina bänkar har en aktiv, social karaktär och är formade så att de både inbjudertill en stunds vila och underlättar konversation mellan dem som använder bänkarna.

Mina vattenpaviljonger för offentliga rum har starkperformativ karaktär och inbjudertill en aktiv och lekfull estetiskupplevelse. Dessa installationer syftar till interaktion mellanbetraktaren och konstverket såväl som mellan betraktarna. De aktiverar rummet och erbjuder människor att använda dem antingen för avskärmad avkoppling eller till motsatsen; ett rum för nöje och lekfullhet. Samtidigt är de tilldragande inslag i stadsmiljön.

Defne Ayas

ärcuratoroch direktörförkonsthallen Witte de With, Centerfor ContemporaryArti Rotterdam. - Behovet är fortfarande stort när det gäller attutmana invanda definitioner av vad offentlig konst kan vara - skulpturerpå socklar i offentliga rum som torg, parker eller entréer eller verk som snarare är funktionell design.

Konst i det offentliga rummet kan exempelvis använda sig av alla de tekniska möjligheter som finns idag och sätter avtryck i all form av kulturell produktion. En nyare definition av konsti offentliga rum kunde inrymma att konstnärerna inte bara har publiken i åtanke utan att konsten också kräver publikens deltagande för attkunna sägas existera [aktiverandet är således också en förutsättning för att konsten ska kunna sägas vara verksam och levande).

Alternativt skulle dessa verkkunna använda, provocera eller destabilisera information eller bilder som redan finns i det allmänna medvetandet, eller undersöka de platser som utformats som offentliga rum i stadsrummet.

I en tid då nya stormakter som Kina och Brasilien ofta prioriterar låg kvalitet i dåligt genomförda offentliga uppdrag och därmed förvandlar sina växande offentliga rum till ett slags marknadsanpassade kyrkogårdar är det särskilt viktigt attvälkomna och prioritera konstprojekt i de offentliga rummen som

r

Gelitin, Gelitin on BoringIsland, 25/6 -24/7 2009. Röko,Värmdö kommun,Stockholm. Konstgruppen Gelitin, inbjudnaav Mossutställningar, bodde underen sommarmånad påen pytteliten ödeö i Stockholmsskärgård. Endast iklädda bröllopsskrudar kundede sesavca 150 000förbipasserandeturister.

1nr in i; mnf;v !fiSÉXVitlii i rinna ■ 1 1 ■■HI BB > i ijg s ■ i » é\m i. i ii f. TjE

Jeppe Hein, LongModified Bench Murau, 2012. Murau,Österrike. En gruppolikartade bänkarärkoppladetillen osynlig bänklinjesom löperlängstorgplatsen. Påvissaställensjunker bänkarna ner i marken, påvissa ställen upplåterdesittplats, ibland gerde baraettskulpturalt intryck.CourtesyJohann König, Berlin och 303 Gallery, NewYork.

tydligt orienterar sig bortfrån gångna tiders ”monumentalkonst” . Själv skulle jag vilja se fler verksom specifikt arbetar medbegreppet det offentliga med sociologiska och teknologiska utgångspunkter. Detta är särskilt viktigt i en tid då individens förhållande till det offentliga står i ständig förvandling inom de befintliga sociala och politiska strukturerna. Detta sker samtidigt som det sammanblandade flödetmedier, teknologi och kultur ledertill attkonstnärerna i allt högre grad betraktar sina verksom ”offentliga” .

Claire Doherty

är curator, konsult och seniorforskare vid UWE, University ofWest England, Bristol. Hon är också chef för Situations i samma stad, en organisation som arbetar med konst i offentliga rum över hela världen genom tillfälliga interventioner, långsiktiga skulpturala installationer, konferenser och curator-recidencies. - En nomadiserande arktisk ö anländer till de olympiska segeltävlingarna som gästande nation, om än för liten för sina 23 000 globala medborgare. Nya Zeelands äldstabiografvaktmästarinna lyser upp detinre av en biograffrån 1920-talet och upptäcker två lejon som rör sig frittbland den sittande publiken. En bakfull student vaknar upp och återfinner sig i centrum av en spegellabyrint där de blänkande reflektionerna kastar skuggor tvärs över trädgården runt det kungliga kastellet. En bil dekorerad medpacktejp och Esso-klistermärken rullar ner för esplanaden i Christchurch och drartill sig uppskattande, om än något roade, blickar från de tävlande grabbarna. Omlokaliseringar och brytpunkter, avbrott och avvägar som dessa utgörvårtids offentliga konst.

De senaste tio åren har etablerade konstnärliga strategier för att arbeta utanför gallerierna eller museerna utmanats av en ny våg konstnärer. De tvingar oss att omformulera våra befintliga uppfattningar om var konsten hörhemma och var den kan tänkas äga rum. Men: om den offentliga konsten äger rum överallt och var som helst, snarare än i en platsspecifikform- hur ska vi då känna igen den? Hur skiljer vi analytisk offentlig konst från de olika former av underhållning som fyller våra offentliga rum?

Man skulle kunna hävda attprogressiva offentliga konstverk destabiliserar snarare än befästerplatsens identitet; och attverken frikopplar och invaderar vardagen, snarare än utsmyckar den. Sådanaverk tar det offentliga rummet i besittningoch ifrågasätter dess funktion snarare än attbefästa platsensutformning. Samt, vilket förmodligen är det viktigaste: frambringa nya offentligheter.

Katerina Gregos

är konstnärlig ledare förArt Brussels, konsthistoriker och skribent. Hon har varit curatorför flera internationella storskaliga konstutställningar, bland annatför Speech Matters i den danska paviljongen på Venedigbiennalen 2011. - Offentlig konst kan vara ett rum där konst, arkitektur, stadsplanering och landskapsarkitektur möts i harmoni. Detkan vara en skärningspunktför social interaktion, en plats för att samlas, protestera, fira, fundera över, fly, minnas och koppla av. Men detmåste finnas ett skäl till att uppföra ett offentligt konstverk. Det måste också finnas en tydlig idé omvad det förväntas göra.Varför ska det vara där? För vem? Hur ska det fungera? Som något medvetandehöjande, eller något pedagogiskt, eller någotvackert, tilltalande och användbart? Konst i det offentliga rummetkan förlösa alternativa, positiva, förklarande ingångar till vår dagliga miljö. Den kan erbjuda fantasifyllda synsätt och perspektiv på våra gemensamma omgivningar eller kasta ljus över undanträngda historier. Den kan förbättra ett kvarter eller göra det tryggare. Den kan bidra till stadsplaneringen och påverka vårt sinne för skönhet. Men den kommer aldrig fungera om den placeras ut som dekoration - då blir den osynlig. Kontext, plats, social dynamik, platsens utseende och historia- allt sådant måste beaktas. Konst i det offentliga rummet är inte bara fontäner, monument, statyer, kolonner, torg, skulpturer och muralmålningar utan kan lika gärna vara en bit ödemark, en soptipp, rök, ljud eller video. Den kan vara en plats för sociala, politiska och kulturella möten eller sammandrabbningar. Den kan vara något som är förutbestämt att förfalla och långsamt tyna bort. Den kan ta formen av en resrutt, en berättelse, en stig. Den kanberätta en historia om en plats, en stad eller ett landskap, den kan bära vittne om något som häntpå en särskild plats, den kan leda oss någonstans.

Offentliga konstverkborde inte vara för evigt eftersom de flesta verk-bortsett från några få undantag- inte för alltidkan vara relevanta och givande. Om de är kvar alltför länge, särskilt på platser där många rör sig och som har stora sociala slitningar, riskerar de att skadas, förstöras och bli försummade.

^398

wmi

"W. ’

pS^|$

Ivan och Heather Morison,Journée des Barricades, 2008.Wellington, NyaZeeland. Beställd avSituationsförOne DaySculpture, 2008-2009.www.onedaysculpture.org.nz