Utropsteckenträdet

ii i pa III! LdJJ i|j|: III!

©Ii Tasuh l//rn mc paskHt WIjé(.AiU^LUBLIC PA U\

itttM*6HH m i

*3®K-j

5*Mlfc B

Nato Thompson

ärskribent, aktivist och chefscuratorpå Creative Time i New York, en organisation som skapar konst i offentliga rum världen över med målet att engagera en bredpublik bortom geografiska, etniska och socioekonomiska klyftor. - Offentlighet är politik. Inte en plats. Kultur är relationer. Konst är förhandling. Vad kan konst i offentliga rum vara i framtiden? Kanske en följd interaktioner som ledertill att sådana relationer som maktförtrycket intvingat i statisktillvaro kan vändas upp och ned. Konst i det offentliga rummet kan vara antikommersiell, icke-historiskoch söndrande. Konst i det offentliga rummet kan utgöra en motvikt i en värld där makten numer ser kulturblandat med vapen som sitt främsta verktyg.

Konsten harvunnit, men ändå firar ingen segern.Varför? Eftersom konst, i det offentliga medvetandet, befinner sig på någon konstmässa för de rika. Offentlig konst är ett sätt attbefria konsten från sin självpåtagna avlägsenhet och tristess. Konsten måste motstå lockelsen att förvandlas till reklam för den globaliserade staden. Under 1900-talet närmade sig kulturskapandet alltmer maktens boningar. Men då makten vill instrumentalisera konsten måste den vara ståndaktig och istället anta utmaningen att omkullkasta makten själv. Offentlig konst kan här tjäna som förkämpe i kampen för (rätten till] absolut frihet i våra inre såväl som yttre rum.

, jrj f r fr n nn,

j* *

* * a

Joanna Rajkowska,Greetings from Jerusalem Avenue, 2012,Warszawa, Polen.

UTROPSTECKENTRÄDET

av Joanna Rajkowska

Bröd inte sport

Midnatt, 6 juni 2012, Warszawa: en rondell vid korsningenAleje Jerozolimskie (Jerusalemavenyn) och Nowy Swiat (Nya världen). En 15 meter hög konstgjord palm står i början av allén.Två dagartidigare hade en storfotboll placerats i rondellen vidWarszawas kommunfullmäktige, för att göra reklam förfotbolls-EM.

En skylift stannar på den lilla ön i rondellen och en grupp unga män med verktyg klättrar in i korgen och åker upp till toppen av palmen. De mixtrar med bladen som kapas och faller ner, ett efter ett, trädetblir kalare och kalare. Omkring kl. 06.00 på morgonen hänger en banderoll på stammen, med engelsk och polsktext: ”Bread not Games” ”Bröd inte sport” .

Tidigt på eftermiddagen samma dag stannar en polisbil vidrondellen och banderollen plockas ner avpoliserna.Trädetförblir nästan heltkålt, bara ettfåtal palmblad sticker upp i dess topp. Det är en bedrövlig välkomstsyn för fotbollsfansen som måste passera det på väg till arenan.

Jerusalemavenyn

Aleje Jerozolimskie är en gata vars namn är lika djupt rotat i stadens historia som det numera icke-existerandejudiska samfundet iWarszawa en gång var, en minoritet som växte till en tredjedel av befolkningen på 1930-talet. I slutet av 1700-talet ledde gatan till en judisk by, Nya Jerusalem, som överlevde i två välmående år tills avundsjuka kristna köpmän och hantverkare stämde dess grundare, den polske aristokratenAugust Sulkowski. Byn jämnades med marken, varorbeslagtogs och affärer förstördes. Bara namnet på gatan fanns kvar. 230 år senare, 2002, placeradejag palmen i början av denna ”Jerusalemväg” för att framhäva dess namn, förlorade identitet och tragedin med den andra intifadan. Men palmen var ingen sentimental, aningen överdimensionerad souvenir från min resa till Palestina. Den var ett utropstecken, som ersatte julgranen som traditionsenligtbrukar placeras där i december. Jag kallade det Greetingsfrom Jerusalem Avenue.

Warszawaborna hatade det, konstkritikerna tyckte att det var ettpopulistiskt jippo för attfå uppmärksamhet i media, konstinstitutionerna misstrodde det. Palmen var en partisk installation, låt vara med hjälp av arkitekter och ingenjörer, vänner och entusiaster, och vi hadeinte råd atttabort den efter det överenskomna året. Efter tio år blev den en politisk symbol för vänstern, fritänkare och andra missanpassade. Jag ombesörjer fortfarande skötseln av det exotiska trädet och betalar hyra till den kommunala gatuförvaltningen. Kommunalrådet är fortsatt ovilligt attunderstödja trädet.

Palestinasjal

Den oäkta palmen har fortsatt vara en scen förpolitiska strider mot högerextrema polska grupper. Den blev en symbol för det smärtsamma tomrummet efter detjudiska samfundet, men utlöste samtidigt antisemitiska reaktioner. Den fungerade som en plats för aktioner av klimataktivister, hbt-demonstrationer, en sjuksköterskestrejk, en salsasession, konstperformancer, bröllopsfoton och inramningen för mångaworkshops. Under 2011 hängde kvinnliga pro-palestinska aktivister en enorm palestinasjal runt stammen för att protestera mot de polska och israeliska regeringarnas möte i Jerusalem (omstridd israelisk huvudstad) som därigenom accepterade den pågående etniska rensningen och judaiseringen av Jerusalem.

Palmen är ironisk och dekonstruktiv, och dess betydelse har aldrig slagits fast, den ändras med varje appropriering. Ofta ärjag inte ens medveten om vilka

performancer eller aktioner som sker underträdet. FörWarszawaborna har det blivit en fantasi om ett bättre liv på en bättre plats.

Fotboll kontra skylift

StadenWarszawa bestämde sig också för att, utan upphovsrätt, använda det 2012. Den närsynta, nyliberalaWarszawa-regeringen såg palmen som potetiell fotbollsreklam, eftersom den står längs vägen till den nyligen ombyggda arenan.

Den enorma uppblåsta fotbollen landade precis intill den. Det som saknades i stadens perspektiv var den historiska bakgrunden, den politiska profilen och projektets ironiska aspekter. Eftersom ett massivt motstånd motden korrupta organisationen bakom mästerskapet redan stod högtpå aktivisternas dagordning bestämde jag mig för att ge dem palmen som vapen. En grupp som kallas 10 juni-rörelsen förberedde en pressrelease och gallrade trädet. Det är en av de mest riskfyllda och välriktade politiska aktionerna som har använt trädet. Palmen förblev kal fram till slutet av mästerskapet.

Vems palm ärdet?

Handlingen provocerade fram konflikter och bestörtning. Men den ställde en grundläggande fråga:Vems palm är det? I ett av de e-postmeddelanden somjag har fått står det: ”[...] i mina ögon lyckades du gå från konstnär till terrorist, utan attbry dig ett dugg om, i motsats till vad du säger, stadens och dess invånares bästa [... ] Palmen har bliviten del avWarszawas landskap och som sådan är den inte längre en konstnärs egendom, utan tillhör helaWarszawas samfund.”Vem ska ha makten över den? Ska en konstnärbestämma vilken funktion ett offentligt projekt ska ha och hur det ska tolkas symboliskt? Eller är det kanske kommunfullmäktige som ska göra det, i stadens invånares namn? Eller en liten grupp aktivister? Hur och var ska man dra gränsen för ansvar?

VILKAARDEMEST ANGELÄGNA FRÅGORNA FÖR DE OFFENTLIGA RUMMEN IDAG?

Sammanställt av Linda Fagerström

.fyl fcI.viJ *'ii tyi\uakjluill WjUit)cy.i> då\ -JfowlAv.i/cvv !('0‘K ■kjT kk) dhjHndClu'1 i .ii.! i .

HUmPt! i ti) i re d<‘ i lu'.f.vt.... !,•,!( i-, /. , 'jlöllcaH ttfm t,edna crtaf <■» ■„

PosteRestante, ClosingTime - One Last Caä, Göteborg. Undersju sensommarkvällarfick besökareen individuell lånetelefon som guidetillstadens platsersom"inte längre ärvad devaritellerännu inte ärvad de kunnat bli”. Vandringen avslutades med en gemensam minnesstund påStorateatern.

Katja AgLert

är konstnär och medgrundare till projektet SQUID - ett kontinuerligt växande intemetbaserat arkiv med texter skrivna av kulturutövare verksamma inom olika arbetsfältfrån skilda delar av världen. -1 de offentliga rummen finns sedan länge en homogeniserande tendens, där människor reduceras till passiva konsumenter i en omvärld strukturerad av upprepning och spektakel. En av många komplexa utmaningar är att som aktör och medborgare i de offentliga rummen aktivtkontrastverka och kritiskt reflektera detta. Konst i offentligheten, som konst och inte som förströelse eller utsmyckning, har möjlighet att påverka. Den kan i alla sina möjliga manifestationer antingen stå i direkt dialog med eller i konfrontation och i motsats till privatiseringens likriktning och användas som ett redskap för att aktivera dissensus i offentligheten. I offentliga rum måste vi samarbeta med verkligheten för att påverka. Utmaningarna ligger i hur vi väljer att göra detta.

Karin Grundström

är arkitekt, tekn. dr i arkitektur och universitetslektor i byggd miljö/arkitektur vid Urbana Studierpå Malmö Högskola och utforskar dominerande sätt att organisera och planera stadens rum och platser - och människors vardagliga motstånd och erfarenheter i staden. Hennespågåendeforskning berör Malmös urbana processer och landskap. - Stadens rum hybridiseras och individualiseras genom vår användning av datorer, smarta telefoner, läsplattor och storbildsskärmar. Hybridiseringen innebär att relationen mellan plats och aktivitet förändras; vi kan arbeta hemifrån eller på ett café, kommuniceramedvänner samtidigt som vi pendlar och betrakta konstverk när vi debatterar eller bloggar.

Genom storbildsskärmar och digitala nätverkförväntas arkitektoniska rum i allt högre grad interagera med invånarna. I vissa delar av staden möter digitala nätverk offentliga platser och tekniska infrastruktursystem på etttydligt sättoch i andra delar inte. Som forskare är det viktigt att fråga sig vilken roll stadsplaneringen kan spela i denna kontext.

En annan intressant fråga gäller individualiseringen av stadens rum. I smarta telefoner och övervakningskameror finns information tillgänglig om vilka vi är, var vi befinner oss och vad vi gör. Digital, personifierad information skulle kunna leda till ökad kontroll av individen och riktade kommersiella budskap. Samtidigt används personifierad data i interaktiva spel i stadsrummet och kan innebära nya möjligheter för individers och gruppers interaktion i staden. Man kan fråga sig var gränsen går mellan övervakning och invånarnas rätt attforma de aktiviteter som äger rum i staden.

Maria Rankka

är VD för Stockholms Handelskammare. - Det offentliga rummetharbåde blivit större och mer lättillgängligt på senare år. Bara en sådan saksom att det inte är begränsat till en fysiskplats, staden med sina gator och torg, utan att det finns ett stort och öppet digitalt offentligtrum som existerar parallelltmedbåde det fysiska offentliga rummet och de traditionella medierna. För 20-25 år sedan var Sverige ett litethomogent land där alla såg samma tv-program samtidigt. Så är det, tackoch lov, inte längre. Det omdefinierade offentliga rummet saknar inte sina utmaningar, men mycket har utvecklats till detbättre.Värt att komma ihåg är att det fysiska rummet fortfa-

ruLVfwn i r

©News Corporation

Panasonic

'I "i 0FFDNS '

Yahoo!

KatjaAglert, A Starry Minute, 2007-, I dialog med skyltägare påTimesSquare, NewYork, släcks samtliga reklamskyltar ner simultantunder 1 minut.

i mm

Stickkontakt, Tuttbänken, 2012. Sergelstorg,Stockholm.Stickkontaktärett konstnärskollektivsom arbetaraktivistiskt i offentliga rum över hela landet. Tuttbänken korn tillsom en reaktion mot normermotoffentligamningoch attdetfinns mammorsom väljerbortamningen föratt ”kunna” vara ute med barnetoch ha ettsocialt liv.

rande existerar och kräverbåde tanke och utveckling, inte minstnär många bor trångt i städer och tillbringar mertid i olika delar av det offentliga rummet. Jacob Kimvall

är konstvetare och skribent, verksam som doktorand vid konstvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet och arbetar med en avhandling om gatukonst som bland annat undersöker samspelet mellan olika konstinstitutioner och gatukonsten. - En tydlig och ytterst välorganiserad tendens är en instrumentell estetisering av de offentliga rummen, med syfte att marknadsföra staden och dess rum som en (lagom) spännande upplevelse för vissa målgrupper. För informella uttryck i de offentliga rummen (gatukonst, graffiti, spontana monument etcetera) och de konflikter som de ofta visualiserar får denna tendens konkreta, om än varierade, följder. I Berlin har de informellauttrycken enrollerats i ”upplevelsen” , i Stockholm definierats ut som smuts. Men det är viktigt att försvara det informellas värde och dess möjligheter att ta plats i staden, oavsett och bortom marknadsföringsstrategierna.

Detta försvar kan organiseras på olika sätt, men det viktigaste är konceptuellt: attkulturinstitutioneroch organisationerhar ett aktivt engagemang i frågor kring informella uttryck och offentliga rum. Genom långsiktigbevakning, kunskapsproduktion och deltagande i debatten kan dessa bidra till en mer komplex förståelse och på så sätt vara en motvikt till det instrumentella synsättet. Erik Stenberg

är arkitektpå SAR/MSA och prefekt vidArkitekturskolan, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. -Trots uppståndelsen kring de digitala rum som utvecklats och dess koppling till monumentala platser de senaste åren- symboliserat av sociala medier och det egyptiska folkets frihetskamp påTahirtorget i Kairo under den arabiska våren så anserjag att de mest angelägna frågorna kring det offentliga rummet idag kretsar kring alla platser; stora som små, centrala och perifera, där segregationen bryts ned, där globaliseringen verkar, där nationalismen diskuteras och där individen nöter och stöter sin självbild: skolan, tunnelbanan, mataffären, promenadstråket, idrottsarenan, m.fl. Det offentliga rummets monumentala fasoner har förhoppningsvis snart ersatts av medmänsklighetens hövlighet, en ödmjukhetens vardagliga politik.

Catharina Thorn

ärforskare vid Institutionen för Kulturvetenskaper vid Göteborgs Universitet och forskar om urbana omvandlingsprocesser och makten överstadsrummet. - De senaste årens revolter och protester harvisatpå gatans och torgets centrala betydelse för demokratin.Att manifestera åsikter i stadsrummet är ett grundläggande sättför sociala rörelser attuttrycka och synliggöra sina krav och anspråk. Yttrandefrihet äger rum och det har betydelse var det äger rum. Offentliga rum är inte något som bara finns. Offentliga rum är rum som skapas, tas i anspråk, görs offentliga. Det är rum där samhället synliggörs och manifesteras med alla dess konflikter och olikheter. Det största hotet mot offentliga rum i vår del av världen är kravet på trivsamhet, på ordning och kontroll. Den nya framväxande och hyllade urbaniteten somberederplats åtkonsumenterna attnjuta av stadens utbud ger en falskbild av ett homogent samhälle i harmoni. Detprivatiserar det offentliga och gör dettill ett vardagsrum för ett fåtal grupper i samhället. Det skapar gaturum som snarare döljer än synliggör samhällets konflikter och därmed avpolitiserar gaturummets potential. Mellika Melouani Melani

är konstnärlig chefpå Folkoperan i Stockholm. - Offentliga platser är så viktiga. Sedan länge har en typisk sådan plats varit torget. Folk i alla tider har dragit nytta av att människor rör sig på torget för att starta samtal där.Torget har varit folkets talarstol. När vi idag bygger gallerior och därmed sätter taköver våra torg, försvinner denna mycketviktiga plats. Jag hoppas det har skrivits många avhandlingar och artiklar om detta.

Det offentliga rumjag har störst erfarenhet av är teatern. Jag ser teatern som ett rum att tänka i tillsammans.Vi som arbetar med scenkonst slås av den speciella dimension som teatrar och operahus bär på, som möjligen skulle kunna liknas vid kyrkan. Fastutan gud. Men också när det gäller scenkonst samlas folk, liksom i religiösa byggnader, i ett gemensamt rum för atttänka en stund. Reflektera. Känna. Grubbla övervad det är attvara människa i ett samhälle. Gråta tillsammans.Teatern är faktiskt ett offentligt rum där man kan sitta sida vid sida med en vilt främmande människa och gråta.Att gråta tillsammans i offentligheten är något helt annat än att gråta ensam, hemma.

Superkilen, 2012, Norrebro, Köpenhamn.

Superkilen ärettca4 hektarstort publikt parkstråk i ett befolkningsmässigt heterogentområde i Köpenhamn. Den ärframtagen i samarbete av konstnärsgruppen Superflex,arkitektbyrån Bjarke Ingels Group (BIG) och landskapsarkitekternaTopotekl. Koncentrerad tilltre delområden: Röda torget,Svartamarknaden och Gröna parken ärambitionen attSuperkilen skaverka som en"integrationsmaskin". De boende harbidragit med över 100vardagligaobjektfrån över 50 olika länder, kopierade i skala 1:1 eller ditflyttade,vilketger upphovtill en tvetydigoch mångskiktad plats.

Gröna parken.

Cykelställ, Nederländerna. Thai-boxningsring, Bangkok.

tf

Kinesiska palmträd på Svarta marknaden. Neonskylt på Röda torget, StarSales Knoxville, Tennessee.

Brunnslock, Paris.

I'fJ'/ X