Moriska Paviljongen - ettsamtal med Ozan Sunar

Rödatorget. PP

'Jord från Palestina 'i it11 •)

Pullert,Ghana.

Bläckfisk,Tokyo.

‘-T' .»-

Charlotta Gustafsson

ärprojektledare vid Kvinnohistoriskt museum i Umeå. ”Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det]” uppmanade Sara Lidman redan 1977. Jag vill följa hennes uppmaning och se att fler tar det offentliga rummet i besittning. Jag önskar attjag kunde skrika ut Saras ord i alla förorter, på alla skolor och arbetsplatser.Till alla kvinnor, blattar, kids - ta plats! Skriv ditt liv! Skapa dina uttryckoch be inte om lov. Tvinga normen attbacka, hålla käft, kliva ner från sina självutnämnda självklara platser på podier, talarstolar och scener. Vems röster och berättelser hörs i de offentliga rummen? Vilka sanningar?

Med räknestickan gårjag igenom konsten och kulturen. Vem syns och hörs? I guld- och silverramar på väggarna, i våra parker och på våra scener? Överallt män som dominerar. Överallt den vita normen som sägervad som är verkligtoch viktigt. Och till normen och makten villjag säga -tough luck, vi är fler som vill komma till tåls, dags att maka på er.

föste

Moriska Paviljongensfasad i nyårsnatten,Malmö 31 december 2012.

MORISKA PAVILJONGEN - ett samtal med Ozan Sunar

av MikaelAl Safandi Olsson

FÖRSTA GÅNGEN JAG MÖTER Ozan Sunar delar han dramatiskt en whiteboard i ett enda hugg beväpnad med bred tuschpenna. Han har då klivit av jobbet som politiskt sakkunnig hos S-märkte integrationsministern LeifBlomberg. Sunar talar om kraften i delning, kraften i ”vi och dom” . Om inne och ute. Om det svenska majoritetssamhällets farliga förenklingar därhuvudkategorierna ständigt blir till vi, svenskar och de, invandrarna.

Närjag träffar Ozan Sunar idag konstaterar vi att det är nästan ett kvarts sekel sedan det där mötet. Sedan dess har han gjort praktik av whiteboardtavlans teorier. Sunar drog igång Re:Orient-festivalen i Stockholm för nu 20 år sedan. Närhan några år senareblevchefför SödraTeatern i Stockholm, klev ReiOrient in i den etablerade offentligheten. På korttid förvandlades teatern till en besökssuccé och mötesplats mellan orienten och vår invanda västliga kultur.

”Tänk bara på hur vi människor fungerar; känner man sig sedd och bekräftad som individ under en middag så deltar man med större självsäkerhet i ett samtal.”

För snart 5 år sen kontaktade Malmö stad Ozan Sunar och bad om idéer för den anrika, men lätt förfallna Moriska Paviljongen. En före detta mötesplats för arbetarrörelsen som såg ut attsluta som övergivet danspalats.Tanken på att sprida Re:Orients idéer i ytterligare ett offentligt rum tog form.

Men detblev en mödosam process. Motståndsfickorna i Malmö med omnejd var manifesta. I en tidningsintervju deklarerade Sunar: Detvar lättare att komma som turktill Sverige 1970 än att komma som stockholmare till Malmö 40 år senare.

Och kanske är det förklaringen till att Moriska Paviljongen nu förvandlats och blivittill studieobjektför delegationer från grannländer och svenska kommuner. Förklaringen till att Ozan Sunar inte gjortvad många andra hade gjort; gettupp när motarbetande och väntan påbeslutblev flera år lång. Kanske kommer envisheten ur egen erfarenhet.Att sex år gammal, nyanländ till Sverige och stockholmsförorten Fisksätra få lära sig läxan att är man turk är man långt ner i hierarkin, och inte särskilt intressant.

Ett stigma som, närjag nu träffar Sunar i det som blivit Moriska Paviljongens gemytliga bistro, han vänt till sin motsats. Ozan Sunar har klivit fram som en av kultursveriges absolut intressantaste debattörer, ”doers” och entreprenörer. Han söker ständigtutveckla svaren på barndomens fråga; hur kan vi skapa ett samhälle som inte utesluter, som fungerar bättre än skolgården jagväxte upp på?

I vårt samtal har skolgården blivit en metafor för den svenska offentlighetens

både fysiska och mentala rum och Sunars metod har blivit att synliggöra minoriteternas kulturer där; för majoritetssamhället att möta och ta del av.

OZAN SUNAR: Ja,det började med min egen trötthetvid den negativa och svartvita bild som fanns kring mellanöstern; araber,turkaroch muslimer. Den bilden motsvarade inte den världjagsjälvtillhör. En annan drivkraftvar min egen längtan till attfaktisktfåtillgång till den kultursomjagsjälv identifierade mig med. Den fanns liksom inte,jag kunde inte gå någonstans och mötaden här. I musikskolan till exempel såfannsdet,ja,finnsju fortfarande bara,västerländska instrument. Detvästerländskavar kanon överallt. MIKAEL AL SAFANDl OLSSON: Men SödraTeatern i Stockholmvarju inget undantagen av mångaspelplatserförvästerländsk kultur.Varförsökte du digdit med Re:Orient-tanken? OS: Jomen,detvarettförsök atttränga in påvärdefull mark. Däroperorna hade sin festivalellerdärsymfonikerna spelade ...vi varju helatiden hänvisade ti 11 förorten för att politikernatyckteatt ”ettsånt här kulturutbud skaju ligga i förorten däralladom... är... invandrarna” . Medan vi försökte driva en annan tes, nämligen attvi måste ligga mitt i stan förattvaratillgängligaföralla i staden,dom mitt i eller runtomkring, i det rika centrum och den fattigare periferin. MO: Var detalltsåettuttalat motstånd från politiskt håll att ge Re:Orient rum i centrum? OS: Nej, detvar inget illvilligt motstånd, utan bara en föreställningom attdet här utbudet ärju för ”dom” , då måstedet ligga hos ”dom” . I vårargumentation om attdet måste ligga på central markdäralla rock’n roll-festivaler ligger,såfinns grundtanken till detjagfortfarandejobbar med -jagutgårfrån attettsamhälles civilisatoriska mognad återspeglas i hur man hanterarsina minoriteteroch sinasubkulturer.Ju mer utvecklatsamhälletär,ju tryggareoch mognaredetär, desto mer kan man härbärgera minoriteterna i detoffentliga. Ochju brutalareochtrångsyntare man ärdestoaggressivareärman motdem... Anledn i ngen till att minoriteternas kultur måsteges platsärattdedå kan kännasigsedda,bekräftade... och detärförutsättningen för attdeska räcka ut handen och stöttadet härsamhället, bygga upp och förädla demokratin. MO: Så arbetet med att göra etniska minoriteters kulturersynliga i offentliga rum, men på sammagångockså svenska subkulturers uttryck, att lyfta fram också dessa,är på siktettsätt att bygga lojalitet med majoritetssamhället,att stärkasamhällskontraktet? OS: Ja,detärsjälvklart.Tänk bara på hurvi människorfungerar; känner man sigsedd och bekräftad som individ underen middagsådeltar man med störresjälvsäkerhet i ett samtal. Detsammagällerförgrupper i ettsamhälle eller i en stat.Skagenuin samhällsdialog uppstå måste man bygga relationerdär olika grupper lär kännavarandra och blir bekräftade,accepterade. Då uppståren relation,en bindningsomjagtrorärjustdet här

kittetsom varjesamhälle behöver; medborgarna villvara med och bygga upp, hålla ihop samhället.

HÄR FÖLJER EN UTVIKNING i vårt samtal där Ozan Sunar refererar till det han inspireras av; sina egna föreställningar, eller fantasier som han kallar dem, om Al-Andalus, morernas muslimska emirat och kalifatpå den iberiska halvön för omkring tusen år sedan där kristna, judar och de Sunar ibland kallar ”mussar” levde och fungerade sida vid sida och tillsammans. Och liknande föreställningar om detyngre Osmanska rikets modeller för att härbärgera alla minoriteter. Kanske inte särskilt ovanliga idealiserande fantasierhos någon som liksom Sunar harbåde muslimska och turkiska rötter resonerar vi och skämtar en smula om de anklagelser om herrefolksmentalitet och hybris som idag drabbar turkar i regionen. Så, frågarjag slutligen:

MO: Al Andalus och Osmanska rikets modeller äralltså något du tagit med till Malmö och den Moriska Paviljongen? OS: (Skratt)...ja, men såärdetju... de härgamla rikena hittade ändå pragmatiskasättatt låta olika subkulturer,etniskaoch religiösa minoriteter bidratillettgemensamt samhällsbygge. MO: Du harsagt att ni, Re:Orient och Moriskan, byggeregna miniatyrsamhällen i offentliga rum därallaska få plats, mötas och ta del avvarandras kultur. Men en reflektion man kan göra ärattpå många evenemang ni ordnarärdetde ”ordinarie” kulturkonsumenternasom dyker upp; de som man i debatten lite slarvigt, och inte så lite föraktfullt brukar kalla”kulturtanterna”. Kvinnor, företrädesvissvensk medelklass, med lite högre utbildning och storkulturkonsumtion. Känner du att ni verkligen nårdem ni vill nå? OS: Alltså, när man behöver publikförattutvecklasina evenemang,sina kulturella artefakterdåska man vara glad förvarenda grupp som överhuvudtaget närmarsig. Detfinns de som kommerförsttill kvarn, de som kan bära upp ettevenemanggenom att betala och vara intresserade, men därefter,om man håller sig kvarsåvidgarsiggrupperna.Såfrån de härstorkonsumenterna avkultur, som vi allaär beroende av, såsipprardet neroch åtsidan, till unga,till minoriteter... dettartid, men de kommer. Det vi ser nu, efter 20 års arbete,är att nu kommerdet många andravid sidan avden ”vanliga” kulturpubliken... M O: Det slår migatt nu när du talarom dethärså låterdetinte som detbrukargöra bland företrädareföroffentliga rum,förkulturinstitutioner. På dem brukardet låtasom ett problem. ”Vi har bara kulturtanter här, vi når inte resurssvaga grupper” ärettvanligt mantra, men i det resonemang du försåframstårvåra högkonsumenter av kultur, enligt statistiken utbildade kvinnor, istället som ettviktigtavantgarde? De som möjliggör

WJM

Förväntansfull publik innan konserten med detpuertorikanska bandet Calle 13, på Moriska Paviljongen i Malmö, 16 augusti 2012.

verksamheter som bidrartill samhällsbygget,om jagfårvara högtravande? OS: Ja, utan den härgruppen,den i viss debattföraktade medelklass som ärkulturintresserad,skulle vi inte kunnataensdetförstasteget. Det ärdesom födeross... som hjälpertill med förlossningen avett projekt, en tanke. MO: Så ”kulturtanterna” blir liksom samhällsgemenskapens och demokratins barnmorskor genom attde köper biljetter? OS: Ja, de är betalningsvilligaförattdeäruppriktigt nyfikna. MO: Nyfikenhetenja, du hartalat om vikten för minoriteterattse sin egen kultur, sina värden återspeglade i offentligheten föratt upplevasig som sedda. Men under de årjag harföljt RerOrientsverksamhet, och nu ocksåden här i Moriska Paviljongen, såärdet just möjligheten för majoritetsbefolkningen attfåetttitthål, en möjlig mötesplats med minoriteter och subkultureremellan som slagit mig. OS: Ja,ettexempel kanju vara på SödraTeatern i Stockholm för mångaårsedan,där hade jagen massafolk i bär, garderob och servis,allihop unga svenska musikersomjobbade extra. Därfanns en massasöndertatueradetrummisarsom enbart lirade svensk rock.Till en början kunde devara nästan fördömande närvi bokadeturkiska ellerarabiska band, men såefteretttågupptäckerdeatttrummisarna i dedärkulturernaärotroligt skickliga och spelar påett heltannatsätt... MO: 7/8-delstakteroch sånt. OS: Ja,en heltannan värld. Såtill slutfrån att hafnyst åtdetoch sagtatt"vaf-n ska vi ha sånthär på scenen"så kommerden ungasvenska personalen och säger”wow,det härär de häftigastejagvarit med om” . Derasvärld växeroch därmed de själva. Det härärett exempel på att om subkulturer(rocktrummisar i det härfallet) fårnågotsom de kan identifierasig med så kommerdetillbakatill huset även på dagar närderas genre eller estetik inte är där. De fårtilltrotillen adress i detoffentliga rummet... Därdeväxer. MO: Moriska Paviljongen, liksom också Re:Orient i Stockholm, harju ett oerhört brett, spretigt, om man såvill, utbud; Balkandisco-klubb vid sidan avförfattarsamtal,traditionell irakisk musik,jazzafton,samtal om sufism och afterwork i baren.Är mängden, blandningen en poäng? OS: Ja, möten ärviktiga, men detviktiga förossäratt vi måste inse attvi inte kan konstruera dehär mötena. Bara möjliggöra dem. I detoffentliga harvi försökt konstruera möten;”välkommen till mångkulturellfestival”. Men deärinte reella,de upplevs som fejkade och därför blirde inte heller relevantaför människor. De är poser, socialpolitiska utspel bara.

”Du kan ha ett jobb, du kan köra taxi hela ditt liv men ändå känna att du inte hör till, att det här samhället är fullständigt ointresserat av det du bryr dig om.”

MO: Därav den återkommande kritiken av den ”politiskt korrekta” offentligheten alltså? OS: Ja, medan vi försöker bygga miljöerdärfolksänkersin garde och börjar inse attdeså småningom inte baratyckerattdetärok attdeandraärdär, utan till och med kan börja göra upptäckter,rentavgilla"detandra”somde intetillen början kunde identifierasigmed... MO: Har du något exempel? OS: Ja, en bild kan varafrån nyårsafton i år här på Moriskan. Därsitterettjättelångt bord med romer och äter nyårssupé med vad vi kallarmalmö-hipsters. Dettillhör intevanligheterna, men romerna berättarattde kännerattdet här ärettställe som gillardem också. Och om varjesubkultur kännersammasaksåavdramatiserasde här mötena.Att man umgåsär inget märkvärdigt... MO: I medial och politisk dagsdebatt betonar man ju framföralltarbetet som vägen till integration.Jobbet har blivit, i det närmaste, detallena saliggörande medletföratt hålla ihop en samhällsgemenskapdär klyftornaväxer inte bara socioekonomiskt utan också kulturellt och etniskt. Men närjag hör dig nu fårjag en känsla av att man kanske underskattar kulturens roll i det offentliga rummetför attfrämja integration? OS: Du kan ha ettjobb, du kan körataxi heladitt liv men ändå kännaatt du inte hörtill, att det härsamhället ärfullständigtointresserat avdetdu bryrdigom. Sådetärdet härjag harförsökt, och försökerartikulera bådeteoretiskt och genom attfaktisktgestalta,ja praktisktskapa detta,ordna en offentlighetsom ser och återspeglarallagruppersom lever här.Jagharju setttidigtattdet härär ingenting man kan lyckas med genom att bara prata om det. Beslutsfattare kan ofta inteförståvikten avdennaåterspeglandeoffentlighetförattdesjälvases och bekräftas avsin dagligen.

”Det är inte så att man vänder på frågan och frågar turkarna: Vad är det ni skulle vilja se på scenen?”

MO: Så det du sökerär någon slags dialektik här?Att då det du värderar blir synligt och bekräftat i offentligheten kanske kan bli den kickförsjälvkänslan som görattdu kommer ut på arbetsmarknadentillexempel? OS: Ja,detärden tankefigurenjag,vi,jobbat med.Ochjagvet attden stämmerförsamhället i stortförden stämmerverkligen på individ- och grupplan; närdu mobbar ut någon så kommerdenna någon inte att kunnafixajobbetdärföratt det sociala livet inte är bra. Såalltingvi gör härär egentligen sociala relationer. Stärkerman demfårvi i förlängningen starkare individersom vill bidratill ettstarkaresamhälle.Så Moriska Paviljongen blirett slags offentlignod,en knutpunktdär relationermellan majoritet och olika minoriteter, subkulturer knyts. MO: Men när nu så många olika, inte bara etniska utan också olika religiösa, ickereligiösavärdegemenskaper och subkulturerska samsas, blir det inte också konflikter? Jagtänkerexempelvis på en publik på en traditionell irakisk musikafton som konfronteras med burleskklubbens halvnakenhet;fårde inte spaderav allatutt-tofsar? Det ärju verkligen haram (syndfullt)... OS: Hmm,ja...exemplen på möten avden sorten härpå Moriska Paviljongen blirfaktiskt meroch mer häpnadsväckande. Detsenastevarför någraveckorsedan, närdetvar världens hålligångiAfterWork-baren med drinkaroch fullt ös, dåfirarsamtidigten libanesisk sekt profetensfödelsedag i storasalongen bredvid (skratt). Moriskans producent för kvällen ringer migoch säger:’Jagvet intevad det härär, alltså... kolla... ärdet Hisbollah eller?” berättarOzan Sunaroch bläddrarsamtidigtfram bilder i sin mobilsom producenten tagit i smyg...Så,så härsågdet ut på storascenen... där är imamen, han med stora

skägget ...och härsittergubbarna,alla hadegröna band påsig,fyratillfemhundra personer.Barnen och kvinnorna på läktarnaoch männen därnere. Det ären helt unikgrej som sätterfingret på det vi försökeråstadkomma. Den härförsamlingen,devetattdet här ocksåären nattklubb, med spritoch dans,självklartett kulturhus, men ocksådet mest haramfyllda näste man kan tänka sig. De vetdet, men de knackarändå påvår dörroch vill vara häroch fira profeten Mohammedsfödelsedag.Så vi tar bortvarendaspritflaska. De vill undvika huvudingången eftersom attdet kan bli problematiskt näralladricker alkohol. Så vi ordnarså attsekten har ingångfrån baksidan.Jättebra,tyckerde,trotsattdevetatt detärparty påandrasidan väggen, men de harändåvält attsjunga sina hymneroch be sina böner här. Detsista problemetvar då hurska vi lotsa de libanesiskatjejerna nertill toaletten?Trapporoch korridorerärju fulla av lättsalongsberusade människorpåAfter Work.Sådåutservi tre killarsom samlarihop detoalettbehövande religiösa i gruppersom guidardem ned till damtoaletten. MO:AfterWork-publiken i baren då?Visste de att profetensfödelsedagfirades i salongen intill? OS: Nej, inte till en början. Inteförrän slöjbeklädda damer började dyka upp i toalettkön... Men vadjagvill säga ärattför mig ärdetettslagstriumfatt ingen ensskulle kunnatföreställasig, inte ensjagsjälv kundeföreställa mig, attdethärmötet kunde uppståen fredagskväll, attde härgrupperna kunde samsas om en lokal... attdeskullevälja attgöra det. MO: Jagvet att ni har haft problem med förståelsen förvikten av det härarbetet bland beslutsfattare. Av den ursprungligen planerade offentliga finansieringen såärdet bara en liten del som genomförts. Malmö stad ställerupp med sin del, men Statens kulturråds bidragär mycket mindreän tänkttillföljd av att Region Skåne backat ur. Finns det inte en medvetenhet i den svenska offentligheten om vikten avattgöra något åt minoriteternas återspeglingdär?Att de hartillgångtilldeoffentliga rummen? OS: Jag upplever att manvare sig riktigtförstårvad som ärviktigt och därmed hur det kan göras. Flera kulturinstitutionerhar i och försig uppdragetattfaktisktsöka nya publikgrupper, men dåfinns detegentligen baraen tanke avtypen;”hurska vi fåturkarnaatt gå och seShakespeare?” Detär inte såatt man vänderpåfrågan och frågarturkarna: "Vad är det ni skullevilja se påscenen?” Detärsåvi närmarossfrågan om vad vi ska göra härvad villolika gruppersjälvagöra, se,höra hos oss?Inte som en delstora institutioner, som teatrarsom sätterturban påShakespeare... Men detallrastörsta problemetärattdet egentliga intresset förattanvändaoffentligheten till reella kulturmöten församhällsbygget saknas. Desom ansvararföroffentliga rum måste ha en genuin humanistiskoch demokratisksamhällssyn själva. MO: Helt enkeltvara samhällsintresserade, rent av engagerade?

OS: Justdet, inte bara kulturintresserade.

MO: För du menaratt det hänger ihop? OS: Ja.

MO: Så vi haren paradoxalsituation attde som ärsattaatt besluta om, handha och administrera detgemensamma, detoffentliga och därmed i förlängningen samhällsansvaret, i självaverket inte ärsärskilt intresserade? OS: Justdet. Det klassiska äratt människor i de positionerna har en syn på konst, på kultursom om den leverförsigsjälv, bortom allasamhällförpliktelser. De lägger ner otroligt mycket resurserfrån offentliga medel på konst- och kulturprojekt, men detstannarofta vid att man ärsnävt intresserad avsin genre;opera,västerländsk konstmusik, måleri eller liknande. Men man är i egentlig meninginte intresserad avvad kulturen kan åstadkomma...

MO: Du efterlyser inte bara intresse hos offentlighetens beslutsfattare utan ocksåatt de börjarta ettsamhällsansvar? OS: Precis, kopplingen mellan användningen avoffentliga medel,offentliga rum för kultur och ettansvarstagandeförsamhällets utvecklingskullejagvilja se mycket mer av. MO: Den samlandetanken för det härsamtalet har blivit idén om vikten av att ge spelrum och mötesplatserförvårtsvenska samhälles minoriteteroch, underförstått, harjag anatatt vi nästan helatiden talatom etniska och möjligen religiösa minoritetskulturer, men vad säger du om minoriteter,subkulturersom exempelvis motorintresserad ungdom i Landskrona eller Ludvika? Riskerar inte de atttappaförtroendetförsamhällskontraktet också?Varärderas plats i de offentliga rummen? OS: Jo, de är, liksomjazz- eller rockpublikockså en typ avsubkultur, ibland också en intresse- och värdegemenskap som måste beredas plats.Vårdefinition av minoritetergår långt bortom etnicitet.Sen ärju etniciteten en tydlig kategori eftersom du oftaärutsatt socialt påetttydligare, ibland värresätt, rasism ärju ettstortsamhällsproblem. Men för att uttryckadetenkelt;jagtrorman måste göravad man kan förattgöra livetglattförvåra olika minoriteteroch subkulturerförattockså majoriteten ska ha det bra. Och förossär detviktigt attvi får majoritetssamhällets representanteratt komma hit, upptäcka och gilla detvi gör och ge oss sin välsignelse. Vi kan inte baravara tillförolika minoriteter, då riskerar vi att bli en ghettoliknandeföreteelse i marginalen. MO: Såvi ärtillbakadärvi börjadevårtsamtal;attdet utbud som återspeglar minoritetskulturer måsteta plats i centrum, inte bara i detfysiska rummet, i staden utan också i vårt mentala centrum, bli självklart mitt i majoritetssamhällets tänkande?