Denna varma julidag spar ingen blomma på sin skönhet utan konkurrerar om uppmärksamheten med utslagna färgstarka kronblad. Carl Larssons första tid i Grez-sur-Loing mellan 1882 – 1885 hade varit livsavgörande för honom. Efter år fyllda av fattigdom och motgångar blev vistelsen i konstnärskolonin ett ljust och omvälvande kapitel i hans liv. På initiativ av vännen Karl Nordström åkte han dit från Paris våren 1882 och drabbades av den vackra naturen och lättsamma umgänget. I sin självbiografi ”Jag” skriver han: ”När nöden är som störst är hjälpen som närmast.” I kolonin ägnade man sig åt tidens aktuella friluftsmåleri. Carl Larsson, som dessförinnan målade i olja, fattade direkt tycke för akvarellteknikens möjligheter i skildrandet av mötet mellan vatten och ljus i det mjuka franska land skapet. I ett brev till Georg Nordensvan 1883, som ville göra en presentationen av honom i kalendern Nornan, skriver Carl Larsson: ”Nu hade fjellen falllit från mina ögon och förtrollningen var bruten. Jag såg för första gången i mitt lif på naturen. Jag kastade bizarrerierna på sophögen och mina märkvärdiga idékombinationer i sjön”. I Grez-sur-Loing var atmosfären i luften fuktig och färg erna ljust skimrande. De pittoreska trädgårdarna var ofta omgivna av murar som gav harmoniserande fonder till fruktträd, rabatter och vilande människor. Motiven fanns i närmiljön, i samklangen mellan människa och natur. I arbete och vardagliga sysslor lät sig byns invånare, varav många var bönder, målas av. Det enkla, pågående livet blev det vackra. Dekorativa element blandades med vardags livets mer realistiska. Även kompositionen här är en följd av Carl Larssons tid i Grez. Japonismen, som var en viktig influens i det förra sekelskiftets franska landskapsmåleri, syns i hur perspektivet betonas av den tydliga ängsrabatten i fronten. Blommorna ser nästan ut att kunna vidröras. Att kvinnan är positionerad lite längre bort på trädgårdsgången skapar djup. Hon sträcker sig mot trädet i en stilla rörelse och lyser i sin blå klänning. Det ockrafärgade huset till höger skapar balans och utgör en harmonisk färgkombination
med den friska grönskan. Höjs blicken syns Marstrands kyrkotorn vaka över idyllen. År 1887 fick Larsson uppdraget att dekorera trapp huset i Pontus Fürstenbergs tavelgalleri. Hans förslag var att gestalta konstepokerna, renässans, rokoko och nutida konst i tre målningar. Larssons villkor var att få en b ekostad vistelse i Paris med sin hustru Karin under tiden för utförandet av verket. Villkoret godtogs och Carl och Karin flyttade i april 1888 in på den centrala adressen, Boulevard Arago nr 65 på Södra Stranden, nära Boulevard du Montparnasse. Världsutställningen i Paris var runt hörnet och ambitionen var att de tre målningarna skulle ställas ut i den svenska paviljongen. Paris var rätt plats att vara på för Larssons. Det sociala konstnärsumgänget kokade i restauranglivet och de främsta konstnärerna var på plats. Tiden i Paris var av allt att döma spännande, men också mycket arbetsam. Larssons två barn, Suzanne och Ulf, hade under ett helt år bott hos Karins föräldrar. Under året hade de hunnit få en lillebror, Pontus. Utöver längtan efter barnen fanns även ständigt en till naturen. Passande nog skänkte Karins föräldrar samma år Villa Hyttnäs i Sundborn till barnbarnen Suzanne och Ulf. För den växande familjen var det med tacksamhet som erbjudandet om att få bo där togs emot. I Trädgårdsscen från Marstrand är det franska frilufts måleriet applicerat på en trädgårdsidyll i Sverige. En lättnad måste ha infunnit sig hos Carl Larsson när han åter fick sitta i grönskan med sitt staffli. I nästa kapitel i hans liv och konstnärskap är omgivningen av hans familj i både den yttre och inre närmiljön det centrala. Även fast stilen blev mer linjär så är fundamentet detsamma; kärleken till det vackra i livet. Målningen är ett utsökt exempel på Carl Larssons akvarellmåleri när det är som bäst och när han lyckas få oss att slås av en sublim skönhet.
klassiska & asiatiska
15
