Lovsång till småstaden

En vanlig fråga jag får, med tanke på att jag jobbar med poddar och andra typer av media, är varför jag inte flyttar till Stockholm. Det är ju liksom där allt utgår ifrån, tycks frågeställaren mena. Visst, de har inte fel.

Jag jobbar till exempel med en podcast om Palmemordet och det är ju onekligen så att Olof Palme sköts i korsningen Tunnelgatan/Sveavägen i Stockholm och inte korsningen Ronnebygatan/Norra Smedjegatan i Karlskrona, för att nämna ett exempel från hemstaden.

Tidigare har jag rest land och rike runt (nåja, i alla fall i södra Sverige) för att göra intervjuer till den och andra poddar. Men så hände något. Pandemin kom. Plötsligt var det inte att tänka på att resa någonstans längre än till vårdcentralen för att topsa sig vid misstanke om Covid-19. Världen gick ju inte under för det. Istället lärde jag mig hur smidigt det var att intervjua och spela in via internet. Plötsligt kunde jag sitta i min lilla hemmastudio i Karlskrona och vara ett nav i ett sammanhang som faktiskt – precis som tidigare – utgick från Stockholm.

och på sistonen inte minst i Stockholm med förorter. Det kan tyckas fånigt att en någorlunda städad man utan kriminellt förflutet oroar sig för gängkriminalitet, men det är ju… läskigt på något vis.

JAG SÄGER INTE att Blekinges städer är förskonade från liknande händelser men jag lever i en tro att vi inte har det lika farligt som de större städerna än. Dessutom trivs jag ju så vansinnigt bra i Blekinge! Det är tillräckligt litet för att man ska känna sig hemma men tillräckligt stort för att det mesta ska finnas.

Om att bo på en mindre ort i en allt mer global värld.

MEN DET FINNS faktiskt andra anledningar till min tvekan också. Självklart det faktum att Stockholm är väldigt långt bort från mina barn men också det faktum att det är lite läskigt i vår huvudstad.

Jag har alltid tyckt att den lilla stadens tempo passar mig bättre. Strunt samma om det tar en timme till nästa buss går till den nordligaste kommundelarna, man vet i alla fall att det är garanterat fritt från trängsel. I Stockholm och andra storstäder, känner jag mig verkligen som kusinen från landet. Det känns som att jag begår en dödssynd när jag står på min plats i rulltrappan och inte tränger mig förbi de mer saktmodiga, vilket så många stressade resenärer i 08-regionen tycks göra. Jag känner mig helt enkelt i vägen, både med tanke på att jag inte hittar men också på grund av dialekt och det något lugnare tempot jag är uppväxt med.

Och så är det ju ämnet man inte kommer ifrån. Det skjuts och sprängs något alldeles vansinnigt i de större städerna

TOBIAS HENRICSSON

ÅLDER: 42 år.

BOR: Lägenhet i Karlskrona.

FAMILJ: Ensamstående, två barn.

JOBBAR MED: Programleder podden Palmemordet, driver två egna poddar.

INTRESSEN: Musik, Palmemordet m.m.

KURIOSA: Har översatt och dubbat en känd barnserie under många år, vilket gör att jag jobbat både med mord och ord.

Jag har fem minuter till havet, ungefär lika långt till stormarknaden och kanske tio minuter till ett häpnadsväckande världsarv mitt inne i centrala Karlskrona. Med bara en kort resa når jag Sveriges i mitt tycke vackraste park, Brunnsparken i Ronneby. Med ytterligare en stunds resa kan jag såväl se Mjällby spela sina hemmamatcher som under rätt säsong fiska lax i Mörrumsån om lusten faller på.

MÖJLIGHETEN ATT kunna göra så mycket av researcharbetet och intervjuerna hemifrån Blekinge gör också att de gånger jag behöver åka upp till storstaden uppskattar jag det desto mer. Att ströva på Djurgården med närheten till vattnet och naturen känns… kanske inte riktigt som hemma, men nära nog för att trygga en hemlängtande själ. Men jag tycker nog ändå att det både är bättre och tryggare här hemma. För vem behöver Sveriges Chicago när man har Sveriges trädgård…?

Ljusare tider i Wachtmeister Galleria