Nej, det går inte att vara HBTQ-person i Sverige

Om jag fick en krona varje gång någon sa till mig att Pride inte behövs så skulle jag förmodligen vara miljonär nu. Det här mantrat om att det går alldeles utmärkt att vara HBTQ-person i Sverige hör man var och varannan dag och det känns som ett hån varje gång. För nej, det går inte att vara HBTQ-person i Sverige, inte med samma villkor som heterosexuella personer.

Det finns en liten klick personer som på riktigt ser öppet på sexualitet och kön att det inte alls påverkar deras syn på människor. Men det är en ytterst liten grupp och de befinner sig oftast själva inom HBTQ-communityt på ett eller annat sätt.

Övriga människor i Sverige kan delas in i två kategorier. På ena sidan har vi de renodlade homofoberna som trakasserar, mobbar och sprider avsky mot HBTQrörelsen. I den andra har vi de toleranta medborgarna som accepterar ”avvikande sexualiteter” så länge de håller sig i garderoben.

Så länge majoriteten av svenska folket inte kan vara öppna nog att tillåta människor vara sig själva så kommer man aldrig kunna säga att det går att leva öppet som HBTQ-person i Sverige. Det är en förfinad smaklös bild av ett land som inte existerar, som att sminka en gris.

JAG ÄR ordförande för den svenska delen av Eurovisionfanklubben OGAE. Ett vanligt fenomen i dessa Melodifestival-tider är att tittare hemma i stugorna ofta kopplar ihop min roll med SVTs produktion och efter ett par glas vin känner för att maila mig om sin avsky över allt som var fel med kvällens deltävling. Det brukar vara rätt underhållande läsning på lördagskvällarna och jag brukar skratta gott för mig själv. Speciellt eftersom många mail innehåller ”detta är varför jag aldrig kollar på Melodifestivalen” eller ”jag kollar aldrig på Melodifestivalen men just ikväll bestämde jag mig för att kolla”.

Alla kollar på Melodifestivalen mer eller mindre, även om man inte erkänner det. Men den här lördagen var det inte kul läsning. Min mailbox fylldes med så mycket hat att jag på riktigt började fundera på om det verkligen var människor bakom tangentborden och inte robotar.

Tone Sekelius var det återkommande ämnet. Jag minns att det kom några förtvivlade och fundersamma åsikter även förra året kring Tones debut i Melodifestivalen men i år var det som att öppna en kran. Det var som att man förra året kunde acceptera en transperson i programmet men där fick det vara nog, inte fler gånger. Jag känner så väl igen det från Priderörelsen. En Prideparad kan väl vara ok men måste ni ut och visa upp er varje år? Det är den svenska toleransen i ett nötskal. Hit men inte längre.

”OM NI inte stryper den här jävla bögen snart och han börjar bete sig som en kille så kommer jag bomba ert kontor.” Vi pratar inte ens tolerans här utan rena dödshot. Och man fortsätter blunda och tro att det går att leva öppet som HBTQperson i Sverige och att Pride inte längre behövs? Jag blir så provocerad att jag bara vill skrika ”Öppna ögonen!”

Om alla ser sig själva i spegeln och funderar på om man själv kränkt någon, då blir svaret förmodligen ja. För det sker dagligen, hela tiden. Det sker i form av små oskyldiga kränkningar till hot om våld och död.