Reuben Sallmander Reuben Sallmander Reuben Sallmander

Sann musik från hjärtat

Reuben Sallmander har spelat på de flesta svenska teaterscenerna samt haft ett flertal betydande roller både inom film och på TV. Allt från drama, musikal, komedier, kriminalserier och fars. Vid sidan om skådespelaryrket har han ägnat sig åt musik och har komponerat och skrivit låtar. Nu vid 56 års ålder har han släppt sitt första helt egna album, ”True Music Project” tillsammans med Tania Naranjo. Det latinska möter det judiska i en samling berättelser där de poetiska texterna lekts fram på teman kring liv och död, glädje och sorg, kärlek och längtan.

Berätta om projektet! Vilken är upptakten till det hela?

– Jag och Tania Naranjo står för text och musik, vi har arbetat ihop med detta. Vi har samarbetat i snart tre år sedan vi träffades på Göteborgs Stadsteater där vi var med i en teateruppsättning. När jag repeterar på teatern händer det att jag söker upp ett musikrum för att sätta mig vid pianot och spela en stund. Hon råkade gå förbi och slank in för att lyssna och hon tyckte det lät fint. Eftersom hon är skolad konsertpianist medan jag är helt hemmasnickrad fullkomligt förfasade hon sig över min fingersättning men samtidigt lite nyfiken: -”Jaså, kan man ta ett ackord på det sättet också?”, undrade hon. Det blev en input där, sedan var det bara skratt som ledde fram till ett lekfullt samarbete. Vi har varit otroligt produktiva, vi är redan på gång med nästa skiva, berättar Reuben.

Vad har ni för bakgrund?

– Tania bor i Malmö men kommer ursprungligen från Santiago de Chile och har starka rötter i den latinska folkmusiken men också i det klassiska. Hon är pianist, sångerska och kompositör till yrket. Själv har jag judiskt påbrå med rötter i Polen, Ryssland och Ukraina. Vi har blandat det judiska och orientaliska med det latinska. I vår musik kan man hitta flera influenser även från pop och rock men där finns också element från klassisk musik, det är ett mischmasch där allt är med! Vi sjunger på fyra olika språk, svenska, spanska, engelska och hebreiska.

Vilken är den sanna musiken?

– True kan stå för ärlig musik. Det kan vara som i det här fallet att när man drar igång ett sådant projekt som vi har gjort i vår ålder, då är det något som kommer från hjärtat. Vi vill dela med oss av vår samlade livserfarenhet som tillsammans blir drygt 100 år. Det här är ett hjärteprojekt och det är det som allt handlar om. Vi gör det vi vill och det som känns sant för oss.

Det är meningen att vi ska ha något att berätta. Vi söker hemligheten i tonen, hemligheten i orden, det som står att läsa mellan raderna. Det är det som är vår tanke med projektet och det är där som ”True”, som i sanning kommer in i bilden.

Finns det musik som inte är sann?

– Det ska jag inte uttala mig om. Jag vill prata om det jag själv skapar, det som är min idé. Det finns musik som tilltalar människor och det som inte tilltalar. Jag tror det handlar om vilket humör man är på. Det kan vara jätteskönt att till exempel lyssna in miljön och dansa till ett dansband på något stadshotell. Jag gillar hårdrock också till exempel. Jag har varit med i ett rockband tidigare i mitt liv även om det inte gick riktigt hela vägen, fast vi drev det inte så hårt heller. När det kommer till musik är jag väldigt lättrörd, jag kan inte värja mig emot det. Jag anser att det är den största konsten.

Dina judiska påbrå, är det något som du medvetet vill lyfta fram i din lyrik och i musiken? Ett sökande efter rötter? – Ja, det är en del av min identitet precis på samma sätt som att jag är svensk och att jag är pappa, musiker, skådespelare eller rent av hundägare. Hunden har i och för sig inte fått någon låt dedikerad till sig ännu men vänta, det kommer nog ska du se.

Jag kan ta ”The Dewdrop” som exempel. Den är dedikerad till mina barns morföräldrar som satt i Auschwitz. Det behöver inte vara så stora saker som krig och förintelse. Vi förlorar vänner, vi förlorar äktenskap, vi skiljs och hamnar i bråk, vi blir utbrända. Livet är underbart men det är också hårt ibland.

Vi har en slags idé och har skapat en bild idag i vårt samhälle som bygger på att livet ska vara lyckligt. Att det bara finns en sida, ett sätt som bygger på att vi ska vara lyckliga hela tiden och att det är det som är eftersträvansvärt. Men vi vet ju att det inte alltid är så livet ser ut. Vi drabbas av umbäranden hela tiden, stora som små. Det är det som ”The Dewdrop” handlar om, att kunna kliva ut ur koncentrations- lägrets rök, ut i livet igen. Att kunna se daggdroppen i gräset. Men också det smärtsamma, daggdroppen i pannan på det döda barnet i gräset. Det är en del av texten i låten.

Några texter beskriver också sorgen när någon lämnar oss. Hur går livet vidare och hur ser sorgen ut? Det är något som vi måste lära oss att leva med, döden är jobbigast för oss som ska leva vidare. Men det där med sökande. Jag brukar översätta det som en nyfikenhet. Det är därför ”True Music Project” är mer ärligt än bara ett sökande efter sanning. Det enda vi vet till hundra procent är att vi lever och att vi dör. Allt där emellan är upp till var och en. För mig handlar det om att utforska livet och att behålla en lekfull, respektfull nyfikenhet. Det tycker jag att det finns att upptäcka i Tanias och min musik.

Gäller det att hitta en acceptans?

– Ja, jag tror det. Nu när jag är så pass gammal kan jag välkomna det också. Det handlar om att våga se helheten och de olika lagren av livet. Där finns också en slags kreativitet i hur jag förhåller mig till livet. Jag skulle vilja säga att jag i mitt skapande lägger en motsats till rigiditet. Att inte tänka att det ska vara på ett visst sätt och blir det inte det så blir jag besviken.

Var hittar du inspiration till glädjen?

– Det finns ett sätt att kommunicera på som jag tror att hela mitt artisteri bygger på. Jag vill kommunicera och det kan jag göra i ett drama, en musikal, en komedi eller i en fars. Eller att komma upp med ett det som jag kallar hjärteprojektet ”True Music Project”. Det är glädje!

Det finns en stor glädje i att dela det sorgliga och sentimentala, trots allt. Utan det mörka väger inte glädjen lika mycket. Jag vill att du som lyssnar ska bli berörd!

Jag kan berätta om en liten historia som hände när vi var i Sundsvall och spelade i höstas. Det brukar alltid finnas någon som jag fastnar för i publiken. Någon som jag sjunger lite extra för. Den här gången var det en äldre dam som satt mitt i publiken. En klassisk svensk tant helt enkelt. Det lös om henne redan när vi äntrade scenen och ännu mer vid konsertens slut. Senare satt hon kvar i salongen och hon undrade lite försiktigt om hon fick störa lite. Du stör inte, svarade jag. Jag har sett dig under hela konserten. Damen blev så glad för det. – ”Vet du, fortsatte hon. Jag är 90 år och det här kommer jag leva länge på!” Jag blev så rörd över det. Det kan vara hela min mission, grejen att en 90-årig kvinna säger att hon kommer leva länge på att ha tagit del av vår sång och musik, berättar Reuben.