”FOLKBILDNINGEN ÖVERLEVER ALLT” Gustav Fridolin

Gustav Fridolin gick från politiskt underbarn och rekordung riksdagsledamot till utbildningsminister. Som folkhögskollärare ser han det som sin uppgift att ge människor en andra chans och att rusta demokratin för kommande angrepp.

TEXT: Andreas Ericson FOTO: Carolina Byrmo/Aftonbladet/TT

Den kombinerade lunchen och intervjun blev, som så mycket annat denna märkliga vår, till ett videosamtal. Gustav Fridolin sitter hemma hos sig och samtalet med Impuls blir ett avbrott mellan lärarhandledningar på distans.

– Jag saknar deltagarna just nu, säger han. Att vara lärare är något jag älskar.

Han är lärare i historia och religion på Stadsmissionens folkhögskola i Stockholm. I samband med Covid-19 har skolan precis som det mesta annat i Sverige gått över till att göra så mycket det går på distans.

– Vi har samling klockan tio varje förmiddag. Deltagarna får uppgifter som de sedan ska redovisa.

Funkar det bra?

– Bra vågar jag inte säga. Men funkar gör det. Fast jag hoppas det inte blir för långvarigt. Väldigt mycket av folkbildningens styrka ligger ju i det direkta mötet, och även om det är lättare än förr att åstadkomma det utan att träffas, är det fortfarande svårt att inte kunna mötas fysiskt.

Just folkbildning låg aldrig under Gustav Fridolins ansvarsområde under tiden som utbildningsminister.

Däremot har intresset för lärarande och undervisning alltid funnits. Ett smakprov var de många mötena med andra unga under tiden han själv var ung politiker. – När jag var ute och besökte skolor ledde det ofta till en slags workshop i demokrati, berättar han.

– Jag mötte unga människor som ville åstadkomma förändring, de kanske var förbannade över något eller hade kloka idéer som de inte visste hur de skulle få ut. Det skapade någon slags kritisk massa i våra diskussioner. I bästa fall kunde jag höra av dem efteråt, men oftast gjorde jag inte det. Det var då idén uppstod att det skulle vara häftigt att få följa en grupp under längre tid.

GUSTAV FRIDOLIN KOM in i riksdagen redan 2002 och hade då fyllt 19 år tidigare samma år. Det gjorde att tankarna på ett liv ”efteråt” också fanns med från början.

– Jag ville inte växa fast i politiken, så under slutet av den första mandatperioden började jag fundera över vad jag tyckte var roligt och viktigt och vad jag ville göra framöver.

Gustav Fridolin

Ålder: Fyller 37 år i maj.

Från: Vittsjö nära Hässleholm i Skåne.

Utbildning: Folkhögskolelärarexamen från Linköpings universitet.

Tidigare: Riksdagsledamot och språkrör för Miljöpartiet. Utbildningsminister 2014- 2019.

”Folkbildningen överlever allt. Till de hårdaste diktaturerna i historien har det smugglats in skrivmaskiner och utbildningsmaterial.”

Sagt och gjort. Den dåvarande riksdagsledamoten satte ihop sina tankar om ett kursupplägg och fick napp från en folkhögskola. 2010 tog han lärarexamen. Och det var jobbet som folkhögskollärare som väntade också efter tiden som minister när han lämnade regeringen i januari 2019. – Folkbildningen är mitt hem, framförallt folkhögskolorna, säger han.

Har folkbildningen och det den står för alltid varit något självklart för dig?

– Själva begreppet har inte varit självklart. Men jag är uppväxt i en typisk svensk bruksort där det var ganska tufft. De industrier där det var tänkt att man skulle jobba hade lagts ner. Men mitt i detta gick det runt tjugoåringar med fjäderboa och paljettklänningar för att filialen till en folkhögskola som utbildade musikalartister fanns där. Det var på många sätt en dörr in i en annan värld i vår lilla by.

– Jag har tänkt på det efteråt. En handfull av mina jämnåriga försörjer sig på musik i dag. Det hade aldrig hänt om inte dörren i form av en folkhögskola funnits där. På det sättet har folkbildningen alltid funnits med, utan att jag visste att det var just det det var.

Nu är du lärare och jobbar så att säga nere på golvet, har du omvärderat något i de frågor du handskades med som politiker och minister?

– Inte än, men det tar nog några år innan man kan svara på en sådan fråga. Som politiker fokuserar man mycket på hur systemet ska byggas på bästa sätt. I klassrummet handlar det om kultur snarare än struktur. Det är svårt att ändra kultur genom lagstiftning eller en läroplan.

DET ÄR DEN mer privata sidan av saken. Det finns en politisk också. Inte minst inför framtiden tror Gustav Fridolin att den folkbildning som han ser som sitt hem har en tydlig och viktig roll att spela:

– Folkbildningen är extremt viktig. Dels för att den ger människor en andra eller tredje chans i ett utbildningssystem som innehåller alldeles för mycket sortering och utslagning. Men också för att det är det fria kunskapssökande som gör det möjligt för oss att växa som människor. Och det är extremt viktigt i en situation då demokratin som institution är hotad.

Gustav Fridolin om...

... en mer digital framtid efter corona?

– Det är klart att vi kommer lära oss massor av den här perioden. Även fast man tappar en del genom att mötas digitalt finns förstås också stora möjligheter. Däremot ökar samtidigt risken att vissa grupper halkar efter.

... egna erfarenheter från studiecirklar?

– Jag har gått en kurs i indisk matlagning! Minns absolut ingenting av själva matlagningen, men mycket annat från kursen. Den var jätterolig!

... risken att folkbildningen bara fångar upp en begränsad krets?

– Folkbildningen har alltid byggt på att vara en verksamhet för dem som söker sig dit. Vi är mer fokuserade på mötet än exakt vilken grupp man tillhör sedan tidigare. Sedan finns väl alltid en risk att vi som andra verksamheter tänker ”vi är de här”. Men om man inte funderar på vilka som inte söker sig till verksamheten, då riskerar man verkligen att hamna i bakvattnet.

DET DEMOKRATISKA UPPDRAGET återkommer flera gånger i vårt samtal. Det är uppenbart att Gustav Fridolin ser att stora värden är på spel i samtidens politiska utveckling. Och att just folkbildning är en av nycklarna. – Det är väldigt mycket svårare att kuva fria individer. Folkbildningen ger människor möjlighet att växa och bli friare.

Gustav Fridolin talar om ett vägskäl och en motsättning mellan olika läger.

– Ja, mellan de av oss som ser att vi står inför fight om demokratin och kommer vilja satsa på folkbildningen, och de som inte ser hotet – eller till och med ser exempelvis Ungern som en förebild. De kommer vilja montera ner det statliga stödet till folkbildningen. Det är ingen slump att Sverigedemokraterna vill skära bort många miljoner ur folkbildningsbudgeten.

Vad är deras tanke med det?

– Det är väldigt mycket svårare för den typen av förenklade lösningar och polariserade budskap att få fäste om människor är tränade i att ha egna uppfattningar och att kunna skilja mellan fakta och åsikt. Det vill säga det som man får med sig från vilken folkbildande verksamhet som helst.

Är du orolig för folkbildningen framtid?

– Folkbildningen överlever allt. Till de hårdaste diktaturerna i historien har det smugglats in skrivmaskiner och utbildningsmaterial. Så de kommer aldrig krossa folkbildningen, den kommer överleva oavsett om den får statliga pengar eller inte.

Den politiska sidan menar Gustav Fridolin är något vi ibland duckar för i Sverige.

– Jag tror det är känsligt för många. Folkbildningen, exempelvis Studieförbundet Vuxenskolan, är ju framvuxen ur olika idépartier. Ändå tror jag många studieförbund och folkhögskolor är rädda för det som andas politik, och framför allt partipolitik. Men det är där vår framtid avgörs.

Varför är det politiska känsligt tror du?

– Så ser svensk historia ut. Svenska föreningar är noggranna med att först av allt skriva in i sina stadgar att de är partipolitiskt och religiöst obundna, det vill säga vad de inte gör, innan de säger vad de faktiskt gör. Det lider vi lite av i dag, för de politiska fighterna behöver tas igen.

Vår oförmåga att se det politiska är en risk?

– Ja, det tror jag. Man måste våga ta ställning, annars lämnar vi walkover till dem som vill rulla tillbaka allt som vi har åstadkommit.

Gustav Fridolin berättar att han jobbar mer nu när vi alla tvingas till hemmasittande, jämfört med tidigare. De enskilda kontakterna med eleverna tar längre tid. Vi återkommer till tanken om just mötet mellan människor som en grundsten i folkbildningen.

– I folkhögskolan måste vi ju jobba så. När jag får en klass med 20 deltagare som alla har sin historia till varför man läser in gymnasiet som vuxen kan jag inte köra utifrån ett färdigt upplägg från början. Jag behöver utgå från vad de kan från början och vad de kan bidra med till varandra.

En sista fråga, har folkbildningen tagits för given? Den har ju ändå funnits i över 100 år, behöver man kanske tänka om lite?

– Folkbildningen, studieförbunden och folkhögskolorna, måste hela tiden fundera på hur man återuppfinner sig själv. Jag har mött folkhögskollärare som längtar till hur det var förr. Men det blir lätt så att man skapar sig en bild av ett förr som aldrig riktig har funnits. Och då har man kommit väldigt långt ifrån folkbildningsidealet. Det vi har att jobba med just nu, det är ju det som är folkbildningen. The world run by those who show up.•

... synen på folkhögskolor som en del av vänstersfären?

– Jag är orolig för att det är en bild som växer ur en samtid där idén att alla ska ha samma chans att ta makten över sitt liv uppfattas som vänster igen. Under lång tid var det själva fundamentet ett modernt samhälle vilade på.

...folkbildningens främsta styrkor?

– Idag försöker alla företag och institutioner jobba mer och mer med workshops och deltagande. Det finns de som tar en massa betalt för det som folkbildningen alltid har gjort, det vill säga att utnyttja människors hela kompetens.