7 minute read
Sagan om Bruno på Frimurarbarnhemmet i Blackeberg
Text: Ingvar Fröberg
I februari 2020 kom ett brev till Svea Provinsialloges kansli från Maj-Len Komi, en pensionerad före detta anställd hos Västerorts Aktivitetscenter. Centret är inhyst i några av husen som byggdes som frimurarbarnhem i Blackeberg strax utanför Stockholm då barnhuset i det angränsande Kristineberg upphörde. Hon hade något att berätta.
Maj-Len Komi var arbetsledare för avdelningen trädgårdsskötsel som är en av tjugotalet aktiviteter. Aktivitetscentret har även hand om Sjövillans café som är öppen för allmänheten och där kom hon i kontakt med Bruno Blomgren, en trädgårdsintresserad herre som ofta kom på besök. de kom i samspråk under kaffestunderna och han berättade då att han varit ett av barnhemsbarnen i Blackeberg från 7 till 15 års ålder och att det var här som hans intresse för trädgårdsskötsel väcktes. På barnhemmet fick han även yrkesutbildning inom olika områden som han även skriver i Sagan om Bruno på Frimurarbarnhemmet i Blackeberg, en berättelse jag återkommer till.
Historisk tillbakablick
Under dessa kaffestunder antecknade hon noggrant allt Bruno berättade och satte sedan ihop detta till en liten resumé på ett par sidor som hon bifogade sitt brev till Svea Provinsialloge. Hon hade nyligen städat ur lådor och arkiv i sitt hem, hittat dessa utförliga anteckningar som Bruno korrekturläst vid tillfälle och tacksamt nog insåg maj-Len Komi att detta kunde vara av intresse för orden. Hon påtalar att Brunos berättelse i hög grad är en historisk tillbakablick på en av frimurarordens verksamheter i Stockholm och Sverige, och att berättelsen beskriver hur tiden har förändrats under en människas levnad.
Då jag talade med maj-Len Komi per telefon för att komma vidare, fick jag reda på att Bruno hade en mycket god vän sedan många år, Marit Prestegaard i Bromma, som jag också kontaktade och av henne fick jag även reda på att det fanns ett barnbarn som var bosatt utanför Stockholm, Jenny Langseth. efter att ha fått Bruno Blomgrens adress tillskrev jag honom och bad om ett möte, inte minst för att ta lite bilder och kanske få tillägg till historien vi redan hade fått av maj-Len. Han ringde, tackade för brevet och sade i princip ja till att träffas senare framåt våren eller sommaren då vi kunde sitta ute. en mycket god idé höll jag med om. den 11 mars stängde Sverige på grund av Covid19pandemin och på sensommaren samma år avled Bruno Blomgren i en ålder av 96 år.
Uppskattad profil
Under mellantiden, och även efter det att Bruno Blomgren avlidit hade jag återkommande kontakt med Marit Prestegaard och erhöll mer bakgrundsuppgifter, bland annat att Bruno och hon hade en kolonilott i vinterviken som ligger på en udde i mälaren väster om Gröndal. Hon nämnde också att Sagan om Bruno fanns publicerad i Bromma hembygdsförenings årsskrift 2008, en bok som getts ut i snart 90 år och skickade mig först en kopia på Brunos berättelse och senare även ett exemplar av boken som nu finns bevarad i ordens Arkiv och Bibliotek. 1974 var han en av initiativtagarna till vintervikens trädgårdsförening och var under alla aktiva år en av föreningens mest uppskattade profiler. Förutom stort engagemang i trädgårdsarbetet förgyllde han alla fester med med sång och musik på dragspel, gitarr och munspel. i en runa som publicerades i november 2020 i både Svenska dagbladet och dagens Nyheter berättar vännerna att hans motto i livet var att skapa gemenskap mellan människor, något han ägnade sig åt tidigt i livet. Sent omsider fick vi till en träff i maj 2023 med Marit Prestegaard och Jenny Langseth i Bååtska palatset för ett långt och givande samtal, både om deras minnen av Bruno och om ordens tidigare barnhusverksamhet. med på mötet var även Barnhusstiftelsens inspektör, riddaren och kommendören med röda korset Sven-Åke Bergkvist. Förutom en rundvandring i palatset fick våra gäster också var sitt exemplar av boken 250 år i barmhärtighetens tjänst, utgiven av forskningslogen Carl Friedrich Eckleff i Uppsala.
Rikt vuxenliv
Så till ”Sagan om Bruno på Frimurarbarnhemmet i Blackeberg” skriven av Bruno Blomgren och som publicerades i Brommaboken 2008. texten återges här ordagrant, jag har velat behålla den som den är skriven av författaren. Berättelsen stämmer till eftertanke med exempel på ett barnhemsbarn som inte bara överlevt en svår barndom, utan även tonårstid och med grundläggande utbildning och omsorg kunnat skapa ett rikt vuxenliv. Avslutningsvis får vi höra lite om en av hans kamrater som har lyckats väl i uSA. Bättre uppskattning än Brunos slutord i berättelsen kan frimurarordens barnhusverksamhet inte få, så tack till våra föregångare och ordens bröder som åstadkom detta:
Jag bodde hos min morfar och mormor i en kolonistuga i örby. mormor hade fått lov att använda hyresvärdens tvättstuga. det var vinter och kallt och mormor sprang ut och in för att hänga tvätten. Hon drog på sig lunginflammation och dog. det resulterade i att jag hamnade på Blackebergs barnhem. min morfar kunde inte sköta mig för han hade inget arbete. det var ytterst få som hade arbete i slutet av 1920-talet, samt en bit in på 30-talet. det var dåligt med mat hemma så jag var hungrig för jämnan. Folk som vistades i vårt hem förströdde sig med att spela kort från den ena lördagen till den andra. Pingströrelsen delade ut ärtsoppa vid rörstrandsgatan några gånger. man måste ha flaska med sig och även morfar och jag tog tillfället i akt. morfar fick genom A.K. nödhjälpsarbete med att bryta stubbar på dalarövägen, som jag minns. (Bruno hänvisar här till Statens Arbetslöshetskommission som instiftades 1914 efter 1:a världskrigets utbrott och som startade AK-arbete, en statlig insats för att motverka kommande förmodad arbetslöshet – IF anm)
Nåväl, dagen kom. det kom ett brev som min riktiga mor hade skrivit på, där det stod att jag skulle infinna mig på Blackebergs barnhem ett visst datum i januari 1931. denna dag hade stor betydelse för att dana mitt fortsatta liv. en representant från barnavårdsnämnden samt min moster följde mig till barnhemmet. Fröken Jönsson stod på trappan och tog emot mig vid ankomsten till avdelning 5. Hon var för mig en vänlig och snäll människa.
Vid samma tillfälle var det en grabb som slog en skridsko i skallen på en annan grabb med blodsutgjutelse som följd. Jag började fundera – är det så här det är? det var det första intrycket jag fick. Händelsen gick snart förbi. Jag fick en massa kamrater, samt kom in i rutinerna. då kan jag vara glad och tacksam över att jag hamnade på Blackebergs barnhem. Här fick man bra mat, bra skötsel, bra kamrater. vad mer kunde man önska sig. den första tiden på barnhemmet gick för min del ganska bra. man hade sina funderingar när man låg under filten i sovsalen där många av grabbarna låg och grät på nätterna. de kissade i sängen av vissa orsaker och fick stryk med lädertoffla i stjärten för detta av biträdet på avdelningen. det är mycket som har betydelse i tillvaron. Jag kommer ihåg när jag en dag satt på en kälke och var ledsen, då två prominenta gubbar kom fram till mig och frågade vad jag grät för och klappade mig förlåtande på axeln. Jag tror inte jag hade något svar på deras fråga. efteråt fick jag höra av föreståndarinnan att det var ärkebiskop Natan Söderblom samt professor odencrants vid Saltsjöbadsobservatoriet.
När våren började närma sig fick man byta till lättare kläder. det var så skönt när allt förvandlades i naturen. Blåsipporna slog ut i backarna – då var glädjen på sin höjdpunkt. Sedan var det valborgsmässoafton med stor brasa på fotbollsplan till vilken vi alla samlade skräp. När stunden var inne för tändning var det så vackert mot vårhimlen. Flickorna sjöng vårsånger och major ryhman höll tal. medan elden falnade sköts fyrverkerier. det var ett vackert minne från den tiden.
Sommaren närmade sig och då var det midsommarfest. midsommarstången kläddes, flickorna plockade blommor och grabbarna hämtade björkris. musikorkestern spelade i backen vid ekarna. det var så stämningsmättat och roligt. Sedan bjöds vi på rabarbersaft och skorpor, och lekar anträddes av olika slag som säcklöpning och kuddkrig, där de som kämpade satt gränsle över en stock. man skulle slå ner sin kombattant som hamnade i halmen under stocken. Sedan var det dans kring midsommarstången med lekar för dem som ville.
Fortsättning följer i Frimuraren nr 4 2023.
