Stiltje

Stiltje. När allt står still. Det låter ganska trist.

Den ultimata stiljtjen är den absoluta nollpunkten. Ungefär 273 minusgrader Celsius eller noll Kelvin. Då upphör all rörelse, även på partikelnivå. Nu är det en teoretisk beräkning, den absoluta nollpunkten. Ingenstans i universum har nämligen, så vitt vi vet, all rörelse avstannat helt och med andra ord är det inte heller så kallt någonstans.

Rörelse finns alltså överallt, och verklig stiltje finns bara i teorin. Rörelse är förutsättningen för att universum finns, att livet utvecklats och utan rörelse hade inte du och jag funnits.

Ett annat ord för stiltje är ju vindstilla. Och, en synonym till vindstilla kan vara oinspirerad. Åtminstone från bibelns perspektiv. De bibliska orden för vind – pneuma och ruach – heter spiritus på latin. Orden betyder såväl vind som ande, och ibland är betydelserna svåra att skilja i de bibliska texterna. Att vara inspirerad, in-spiritus – är alltså att vara i anden eller i vinden. Motsatsen, att vara oinspirerad, måste då vara att vara utanför anden eller i stiltje. Det låter tråkigt.

Rörelse finns alltså inbyggt i själva livets väsen och i dess ande. Är det därför dess motsats, stiltje, har en tråkig klang? För nog är det fler än seglaren som kan bli frustrerad när det är stiltje och båten inte kommer någonstans? Kanske har vi själva ibland suckat över när det är stiltje i tillvaron, att inget spännande händer, att dag bara läggs till dag? Eller morrat en het dag på sommaren, utan bris, då det inte finns något som svalkar. Inte ens vinden. Säkert har vi det.

Men kanske skall vi inte vara för snabba att förpassa stiltjen till det oönskade. För den har en plats i våra liv. Ja inte de 273 minusgraderna. Men vilan och friden. Lugnet.

För vilan är viktig. Livet kan inte bara vara arbete. Varför skulle Gud annars ha gjort en av veckans dagar till vilodag?

Med stiltjen kommer tystnaden. Och i tystnaden kan Guds röst nå oss, den röst som annars så lätt drunknar i vardagens brus. Något som blev uppenbart för profeten Elia när Gud visade sig för honom. Inte i stormen, inte i jordskalvet, inte i elden som drog fram. Utan i ett stilla sus (1 Kung 19:11-13).

Vi behöver stiltjen. Även om den kan verka tråkig. Eller kanske just därför.

För i stiltjen kan mycket hända.