Tack gode Gud för kärleken

Arija och Lars "Lasse" Blomberg

ÅLDER: Arija är 69 år och Lasse fyllde 70 år förra året. GIFTA SEDAN: 1974, 47 år sedan i januari i år. FAMILJ: Tre barn med respektive och sju barnbarn.

TACK GODE GUD FÖR KÄRLEKEN

Det är en solig fredagsförmiddag i april när jag ringer på dörren till Arija och Lasse Blombergs gula tegelvilla som de flyttade till 1975, efter knappt ett år som gifta. I år har de varit gifta i 47 år och även om de till viss del är olika varandra känns de också så självklara tillsammans. Jag undrar vad de har för tips för att hålla lågan vid liv och vad är det som gör att de hållit ihop i så många år.

INTERVJU OCH FOTO JONNA SVENSSON

Arija och Lasse träffades i pingstkyrkan i Värnamo. Men med väldigt olika uppväxter var det inte en självklarhet att det var tron som skulle föra dem samman. - Mina föräldrar var med i pingstkyrkan så den kristna tron var en del av min uppväxt. Och i pingstkyrkan var vi ett gäng ungdomar som umgicks mycket med varandra, berättar Lasse. - Och jag är inte uppvuxen med tron på samma sätt, även om jag är både döpt och konfirmerad så var det inte en vardag för mig. Men så blev jag väldigt god vän med en tjej och började följa med henne till pingstkyrkan och kom också med i det där kompisgänget. Så på den vägen var det, fyller Arija i och fortsätter: - Sedan har Lasse såklart varit en viktig del i att jag vuxit i min tro, samtidigt som han aldrig har hindrat mig från att vara mig själv. När jag började gå till Mariakyrkan i stället och kände mig mer hemma i Svenska kyrkan så hade han inget problem med det alls.

Till en början var de vänner och umgicks framför allt tillsammans men de andra i kompisgänget. - Jag minns att jag tyckte att Lasse kändes väldigt lugn och trygg. Vi umgicks ju i det här stora kompisgänget men han var aldrig den som jämt behövde vara roligast eller bäst. Lasse var en del av gänget och höll sig inte i bakgrunden på något sätt, men han hade inte heller behovet att få all uppmärksamhet och det gav intrycket att han var väldigt trygg. - Det var mer en kärlek som växte fram. I mina ögon har Arija alltid varit vacker, och ju mer jag lärde känna henne och hur hon var som person, vilka värderingar hon hade, desto vackrare blev hon, fyller Lasse i. - På den tiden gick man inte direkt på dejt, eller umgicks på tu man hand som tjej- och killkompis heller för den delen. I stället träffades vi kanske några stycken i det här kompisgänget från pingstkyrkan hemma hos någon eller i kyrkans ungdomslokal. Men så körde Lasse hem mig någon gång och vi började prata och lärde känna varandra mer och mer, berättar Arija.

Att Lasse har bråttom är något som tillhör ovanligheterna menar Arija. I stället tar han ofta tid på sig och är eftertänksam innan han bestämmer sig för något. Något som Arija kände var en trygghet. - Ju mer jag lärde känna honom desto mer förälskad blev jag, berättar Arija. Hösten 1970 åkte Arija och Lars på en resa tillsammans med två kompisar till Vårgårda på ett tältmöte med ”korstågspastorn” John Hedlund för att lyssna på en partiledarutfrågning inför riksdagsvalet det året. - Det var jag och min kompis och så du och din kompis, berättar Lasse och sneglar mot Arija som nickar instämmande. - Ja, precis. Och de vännerna blev ju även de ett par och är gifta än idag, fyller Arija i. - Vi var ju fortfarande bara vänner då, när vi skulle på den här resan, fast vi hade fått upp ögonen för varandra lite mer, berättar Lasse och fortsätter: - Men under den resan kändes det nästan som att kärleken slog till direkt. - Och då fick du plötsligt lite bråttom ändå eftersom du visste att jag skulle flytta till Jönköping i samma veva. Så då bestämde vi att det skulle vara vi två, skrattar Arija. Lasse nickar instämmande och fortsätter: - Vi brukar säga att vi gjorde två val den hösten, vi valde till riksdagen men framför allt valde vi varandra.

Efter resan till Vårgårda blev det några års prövotid när Arija först flyttade till Jönköping för att studera och sedan vidare till Halmstad för att arbeta. Arija berättar:

- Då träff ades vi ungefär varannan helg. Men det var också nyttigt med den tiden, att vi inte hade för bråttom att fl ytta ihop eller gifta oss, vi fi ck bli ännu mer säkra på att det inte fanns någon annan. - Det var såklart lite konstigt att ha distansförhållande ett tag. Men samtidigt var det aldrig så att jag tvivlade på att det var vi. När vi väl hade valt varandra så fanns det ingen annan, fyller Lasse i.

De blev båda mer säkra på att de hade gjort rätt val och 1973 förlovade de sig på goda vänners bröllop. - Du kom en helg till Halmstad och sa: ”Nu åker vi och köper ringar” och så förlovade vi oss, berättar Arija och ler åt minnena. - Ja, jag har aldrig varit någon som har gått ner på knä direkt, fyller Lasse i.

På frågan om paret någonsin haft en kris i förhållandet som gjort att de tvivlat är de båda överens. - Nej aldrig, stämmer båda in. - Vi hade ju lärt känna varandra innan och har alltid varit oss själva. Sen kan det såklart hända när man gifter sig och fl yttar ihop att man upptäcker nya sidor hos den andra och någon gång kanske jag tänkte ”hjälp, vem är det jag har gift mig med”, berättar Arija, ler lite och fortsätter sedan: - Men inte heller när barnen var små eller växte upp och fl yttade hemifrån var det så att vi blev osäkra på varandra. Vi slutade aldrig vara ett par, även om vi också blev föräldrar.

1990, när paret varit gifta i 16 år och deras yngsta son var tre år, åkte Arija och Lasse på ÄktenskapsDialog, en äktenskapshelg på kristen grund för man och hustru som trivs bra tillsammans men samtidigt är måna om sin kärleksrelation. - Vi hade inte på något sätt någon kris då heller, men vi fi ck lära oss en del nytt om varandra och framförallt fi ck vi nya verktyg för att kommunicera. Bland annat fi ck vi i uppgift under helgen att skriva ner våra tankar och svar på olika frågor i varsin anteckningsbok som vi i slutet skulle byta med varandra. Jag hade skrivit kanske tre sidor och Lasse bara en halv, men ändå hade vi skrivit samma sak. Då blev det tydligt på ett annat sätt att man måste lyssna på varandra, berättar Arija.

För lite drygt ett år sedan skedde något som gjorde att makarna kom ännu närmare varandra. Både Arija och Lasse blev smittade med Covid-19 precis i början av pandemin. Och särskilt Lasse blev väldigt sjuk. - Han låg till och med nedsövd i respirator en tid och under några dagar visste jag inte om jag skulle få se honom igen. Det var väldigt oroligt såklart. Jag bad ofta till Gud att jag skulle få ha Lasse kvar och jag lovade att aldrig mer gnälla över saker som tidigare gjort mig irriterad, för det var sådant jag visste att jag skulle sakna, berättar Arija. - Fast det kunde jag såklart inte hålla helt, fortsätter hon och skrattar lite försiktigt. Även Lasse håller med om att det var en händelse som gjorde de mer tacksamma både över livet och över att de har varandra. Året med pandemin har också gjort att de som är vana vid att ofta träff a andra har fått spendera mer tid med bara varandra. Men hur håller man då lågan vid liv under 47 år? - Vi har alltid gett varandra mycket frihet, vi tycker om att göra saker tillsammans men också var för sig. Jag har kunnat gå själv på bio, fi ka eller ta promenader tillsammans med vänner samtidigt som Lasse har haft sina vänner som han har umgåtts med utan mig. Samtidigt känner jag såklart en större tacksamhet för att få vara med Lasse nu, att få dela vardagen med honom och till och med ha lite tråkigt tillsammans ibland. Det är ju inte så självklart egentligen, säger Arija.

Under hela samtalet med Arija och Lasse slås jag av att de är precis sådär som de beskriver varandra. Arija svarar nästan direkt på varje fråga och delar gärna med sig av sina tankar samtidigt som Lasse vill ha lite mer betänketid inför varje svar, men båda svarar utan något tvivel om saken. Sedan valet 1970 har det varit de två. Innan vi avslutar ber jag Arija och Lasse dela med sig av några tips för ett långt och lyckligt äktenskap. - Det är viktigt med ärlighet och att vara sig själv, försök aldrig låtsas vara någon du inte är. Har man tillit till varandra kan man också ge varandra mer frihet, säger Lasse. - Man måste inte göra allt tillsammans jämt, det är nyttigt att göra saker var för sig också, att hitta på saker oberoende av vad den andra gör. Försök inte heller förändra varandra utan låt den andra vara sig själv. Kom ihåg att du en gång har valt den människan för just den han eller hon är, fortsätter Arija och Lasse fyller avslutningsvis i: - I vårt äktenskap är vår gemensamma tro en stor tillgång. När glädje och sorg möter oss i livet, att då kunna be tillsammans och räkna med Guds hjälp är för oss en stor förmån.

Sök inte uttrycka din kärlek i ord, kärleken kan aldrig uttryckas. Ty den milda vinden drar fram tyst, osynligt.

- William Blake (1757-1827)