Mariakyrkan

TEXT CHRISTER FJORDEVIK FOTO FÖRSAMLINGENS ARKIV

Mariakyrkan togs, den 16 oktober i år, ur bruk som distriktskyrka i Värnamo församling. Kyrkan övertas nu av den katolska församlingen i Värnamo.

Under framförallt 1960-70-talet var det vanligt i Sverige, i takt med att städerna växte, att Svenska kyrkan byggde småkyrkor i nya stadsdelar för att vara närmare folket. Det var en trend som ursprungligen kom från Danmark och som också gav inspiration till Sverige.

ÄVEN VÄRNAMO VÄXTE som stad och ett helt nytt bostadsområde uppfördes på 1970-talet på öster i Värnamo på mark från i första hand Vråens gård. Då fanns det redan ett arbete på väster i Värnamo ovanför viadukten med syfte att bygga en småkyrka. Men den första distriktskyrkan i Värnamo blev till på öster. Den 9 juni 1975 erbjöd Värnamo kommun församlingen att uppföra en distriktskyrka i Vråens centrum. Församlingen antog erbjudandet och gav arkitekt Anders Berglund i uppdrag att rita. Det var inte klart från början att det skulle bli en kyrka utan man tänkte sig i första hand verksamhetslokaler för församlingens ungdomsverksamhet. Det blev ändå en kyrka och det första spadtaget togs i oktober 1976. Drygt ett år senare, den 12 november 1977 invigdes den nya kyrkan av biskop Sven Lindegård.

A

tt bygga en helt ny församlingsgemenskap i en ny kyrka var en både spännande och arbetskrävande uppgift. Det fasta arbetslaget utgjordes ursprungligen av tre personer, präst Christer Fjordevik, kantor John Erik Wilson och husmor Eivy Johansson samt flera frivilliga medarbetare. Asta Andersson var barntimmeledare, Margareta Hjelmgren var ledare för arbetskretsen, som startade under våren 1978, samt tillsammans med Ingegerd Berglund också söndagsskollärare.

UNDER VÅREN 1978 startade också det ”Öppna huset” på torsdagarna, där många medarbetare behövdes. Ulla Carris skötte köket tillsammans med Eivy Johansson. Eivys mamma Ester, hade dagen innan, med sin noggrannhet och kvalitetskrav sorterat bort de ärtor som inte dög. Karin och Gyllnar Bergman och Signe Rynäs med flera tillhörde också medarbetarskaran på torsdagarna.

ETT DISTRIKTSRÅD HADE bildats redan innan kyrkans invigning. Dess förste ordförande var Tage Johansson och senare Rune Carris. Innan kyrkan formellt invigts bjöd distriktsrådet in invånarna i stadsdelen till att komma och få en guidning i kyrkan och bekanta sig med den. Det var ett överväldigande intresse för den nya kyrkan. Vilket namn kyrkan skulle få var från början öppet, och människor lämnade in olika förslag. Att det till slut blev Mariakyrkan föll sig egentligen ganska naturligt. Exteriört var kyrkan blå och röd, vilket ju är Marias färger.

De första åren var en intensiv och rolig tid. Det var inte svårt att få tag på gudstjänstvärdar, och under en period på 80-talet hade vi tolv par engagerade gudstjänstvärdar. Kyrkan var i princip fullsatt varje söndag. Innan utbyggnaden var antalet platser begränsade till 85, och efter ombyggnad och utbyggnad ökade antalet till 145. Ganska snart efter invigningen insåg vi att kyrkkaffet var viktigt för

människor och blev därför söndaglig. Att efter högmässan kunna sitta ner runt kaffeborden och samtala med varandra bidrog till att människor lärde känna varandra och församlingsgemenskapen fördjupades.

KREATIVITETEN OCH LUSTEN att finna nya sätt att arbeta på kännetecknade de första åren. Arbetskretsens medlemmar fick skriva ner sina bästa recept på olika maträtter och desserter, vilka sedan trycktes och gavs ut i en pärm som

"–Ganska snart efter invigningen insåg vi att kyrkkaffet var viktigt för människor..."

såldes till förmån för Svenska kyrkans mission. Arbetskretsens medlemmar var också med om att göra en namninsamling för en vårdcentral, som sedan överlämnades till dåvarande landsting. Det blev ju faktiskt precis som man önskade, en vårdcentral i Vråens centrum. Entrén mot torget är ett fantastiskt skyltläge. Där blev platsen för en kyrklig adventskalender, som uppskattades av många, både barn och vuxna.

Dera Svensson tillhörde gudstjänstgemenskapen och var en av de stora kulturbärarna i Värnamo. Hon hjälpte oss till kontakt med textilkonstnären Anna-Maria Hoke. Anna-Maria vävde den fantastiska altaruppsatsen i kyrkorummet, ”Den rämnade förlåten” med Kristus och en duva, symbolen för den Helige Ande, snidad av Tomas Tempte. Det hela fullbordades med kormattan, ”Getsemane örtagård” på vilken altaret står idag. Anna-Maria ritade mattan och arbetskretsen hade sedan flera år samlat in pengar för att mattan skulle kunna vävas. Altarvävnaden och kormattan är en helhet av en väl genomtänkt symbolik, som möter församlingen för reflektion och eftertanke.

LARS SVENSSON TRÄFFADE många i Mariakyrkan när han drog runt med dammsugaren. Han hade varit med om en otäck bilolycka, som förändrade 117,709 MM

hans liv. Efter en tid av rehabilitering anställdes han på en delad tjänst mellan Mariakyrkan och Härbärget och skötte städningen på respektive ställe. Lars tillhörde inte bara arbetslaget utan också den gudstjänstfirande gemenskapen i Mariakyrkan.

KANTOR JOHN ERIK JOBBADE hårt och fick till en Mariakör som ofta medverkade och förgyllde våra gudstjänster. Vi hade stora och många konfirmandgrupper under 80-talet, som fick sin undervisning i Mariakyrkan och när det var dags för konfirmation var det Värnamo kyrka som gällde.

Mariakyrkan och våra lokaler utnyttjades av många olika föreningar och sammanslutningar. Det var ett generöst förhållningssätt, men vi tänkte att det är ett sätt att behålla den låga tröskeln in till Mariakyrkan och att det blev en känd plats för många av områdets invånare.

Uppskattad och älskad som ett andligt hem

Mariakyrkan fick vara en distriktskyrka i Värnamo församling under nästan 45 år. Jag vet att hon var uppskattad och älskad som ett andligt hem bland många och förstår också den sorg som många känner när hon nu inte längre är ”vår” kyrka. Därför är det en tröst och glädje att hon även fortsättningsvis får vara en kyrka, men nu med den katolska församlingen som huvudman.

"–Jag vill tacka, först Gud och sen Mariakyrkan!"

Kan inte låta bli att tänka på den iranske pojken, som med sin familj bodde i Värnamo en tid. Pojken och hans storasyster kom ner så gott som dagligen till Mariakyrkan. Hastigt blev de dock tvungna att lämna och flytta från Värnamo när Khomeinys spioner hade hittat familjen. När de nu var tvungna att flytta till okänd och hemlig plats igen, kom de ner till Mariakyrkan för att tacka för tiden de fått vara i Mariakyrkan och i juniorarbetet. Den lille 10-11-årige pojken sa: Jag vill tacka, först Gud och sen Mariakyrkan!