Vuxen
AV CHARLOTTA ORTIZ
”Att vara den vuxna i rummet” är ett uttryck som har använts frekvent det senaste åren, inte minst inom den politiska debatten. Men vad betyder det egentligen? Ofta kopplas det samman med att ta ansvar, visa mognad, fatta beslut och sätta gränser. Att ha en vuxen i rummet är kanske särskilt önskvärt i dagens polariserade debatt och samhälle där den som skriker högst verkar få flest poäng. Men ger det verkligen vuxenpoäng att skrika högt? Jag tror inte det. Min uppfattning är att det är helt andra saker som bidrar till att vi definierar oss som vuxna. I dagens skriksamhälle är det lätt att känna sympati med Pippi Långstrumps önskan om att ”inte bliva stur”. Tänk om det ändå gick att köpa krumelurpiller.
när du fyller 18 år blir du myndig. Du får då bland annat lov att rösta, köra bil och gifta dig. Dina föräldrars ansvar att försörja dig upphör och enligt lagens mening anses du vara vuxen.
en vanlig definition av begreppet vuxen är att kunna klara sig själv och inte längre behöva stöd från vårdnadshavare. Denna definition går att problematisera då en del får lära sig att klara sig själv långt tidigare än så medan andra behöver stöd från vårdnadshavarna ett bra tag efter 18-årsdagen. I vardagen möter vi många vuxna som har passerat myndighetsåldern med råge men som fortfarande inte upplevs särskilt vuxna av sin omgivning. Kanske beror detta på att vi snarare kopplar samman vuxenskapet med en rad egenskaper än en särskild ålder.
vad har forskningen att säga om det hela? En snabb sökning visar att hjärnan fortsätter att utvecklas fram till 25 års ålder. Det är först därefter vi har förmåga att överblicka, göra riskbedömningar och sålla intryck. Utifrån denna tanke infinner sig vuxenskapet alltså någon gång efter 25-årsåldern. Eller är det mängden ansvar som avgör hur vuxna vi är? Kanske hänger det ihop med vad omgivningen förväntar sig av oss. Om det finns en förväntan på att du ska ta ansvar och göra på ett visst vis tror jag att sannolikheten ökar för att du faktiskt tar ansvar. Detta skulle förklara varför en del individer klarar sig själv, och även tar ett stort ansvar för andra, i väldigt ung ålder. Sammanhanget du befinner dig i kräver helt enkelt att du agerar moget och ansvarsfullt.
det är ofta jag hör människor uttrycka att de känner sig yngre än sin faktiska ålder. Det är inte heller ovanligt att människor mitt i livet uttrycker att de fortfarande känner sig som 25, just den ålder då hjärnan är färdigutvecklad. Det är en spännande tanke att alla människors mentala ålder skulle vara 25 år, i alla fall alla som passerat 25-årsstrecket. Och det kan stämma, för efter en viss uppnådd ålder verkar vuxna kunna umgås mer obehindrat över åldersgränserna.
plötsligt spelar åldern inte lika stor roll och detta kan faktiskt vara en av behållningarna med att vara vuxen. Den stora vinsten är dock den frihet som kommer med åldern. Den första friheten som infinner sig kommer ganska tidigt i vuxenskapet. Det är själva frigörelsen från föräldrarna. Därefter infinner sig en annan frihet som verkar öka i takt med en högre ålder. Jag pratar om när vi slutar bry oss om vad andra tycker och tänker, i alla fall i den utsträckning som vi ofta gör när vi är yngre. Det är en typ frihet som kommer med livserfarenhet.
egentligen tror jag inte så mycket på det där med att vara vuxen. Jag menar, vissa dagar känner jag mig vuxen och andra dagar känner jag mig mer som barnet inom mig. Och det är väl bra det. Att ha tillgång till alla sina upplevda åldrar och kunna plocka fram dem när andan faller på. Just detta hjälper oss att kunna identifiera oss med yngre generationer. Det är precis som Astrid Lindgren sa, ”Man har ju alla åldrar inne i sig. Ibland tittar den ena fram, ibland den andra”. Hennes böcker är strålande exempel på just detta. Att som vuxen ha förmågan att berätta på ett sätt som talar till barn världen över. Jag tror att när Astrid skrev sina böcker tittade både den ena och den andra åldern fram. Men till sist är det väl som med mycket annat. Det är hur man identifierar sig själv som är det viktiga. Om jag bestämmer mig för att jag är vuxen så är jag väl det, helt enkelt.
Egentid
Egentid är bandet som bildades på en restaurang efter besök på pappaträffarna i Limhamns församlingshus. De nyblivna papporna Björn Rydhög, Thomas Mobacker, Petter Engström och Rasmus Schöning skapade sin första låt medan barnen sov och sedan dess har kreativiteten flödat. Musiken är en blandning av folkoch indiepop. Björn och Rasmus delar här med sig några tankar om vuxenlivet.
UPPSTART
Rasmus: Jag tror faktiskt att det var under pappaledighetens andra vecka som vi - ett gäng pappor - bestämde oss för att ta en spontanlunch i Limhamn medan barnen sov. Det visade sig ganska snabbt att vi hade ett gemensamt musikintresse och att alla längtade efter att spela i band, men att det inte hade blivit verklighet, av en rad olika anledningar. Trots att vi inte kände varandra överhuvudtaget dröjde det bara en vecka, sedan hade vi skaffat en fullt utrustad replokal och på den vägen är det.
Björn: Pappaträffarna i Limhamns församlingshus var en återkommande höjdpunkt under min pappaledighet. Där träffades bandet för första
gången och förutom att vi hade barn i ungefär samma ålder visade det sig att Rasmus Schöning spelade trummor, Thomas Mobacker bas/gitarr/ sång, Petter Engström gitarr/sång och jag piano/ gitarr/sång, så vi kompletterade varandra perfekt instrumentmässigt och på många plan.
Efter två månader hade vi gjort cirka 15 låtar. Det fanns ett uppdämt spel/skapandebehov och en längtan efter Egentid. Det händer också något med effektiviteten när man blir pappa.
När vi behövde hjälp med stämmor och keys inför en bröllopsspelning så visades sig att en kollega till mig, Petter Brohagen, sjöng himmelskt och spelade piano, så med honom var bandet fullbordat.
VUXENLIV
Rasmus: Vuxen är nog någonting som man blir gradvis; det finns naturligtvis biologiska milstolpar längs vägen, såsom möjligheten att få barn, eller när hjärnans förmåga till konsekvenstänk är färdigutvecklad (vilket sker först runt 25-årsåldern), men också sociala milstolpar. Det är ganska individuellt när man är redo att lämna familjehemmet, eller när man är tillräckligt mogen för att ta ansvar för sin egen ekonomi och sitt eget hushåll.
För egen del tog jag steget när jag började studera till gymnasielärare. Helt plötsligt tvingades jag sätta ramarna själv. Studielånet trillade dessutom bara in så länge studierna gick bra (vilket de lyckligtvis gjorde).
Björn: Ett socialt perspektiv skulle jag säga är att man är vuxen när man sätter helheten (samhälle, miljö, familj etcetera) framför sina egna kortsiktiga behov.
Ett andligt perspektiv är att vuxen blir man när man vet vem man är. Jag har haft många andliga inspirationskällor för att hitta mitt mer vuxna jag. Senast läste jag ’Meister Eckhart: Selections From His Essential Writings’ och även fast den är skriven på 1200-talet så är den lika aktuell idag. Att bli vuxen innebär också att integrera sina inre barn. En process som inte är helt enkel och tar tid. Egna barn liksom andras kan här vara en stor hjälp.
LIVSKVALITET
Rasmus: En av mina största förebilder är kapitalförvaltaren Nicholas Sleep (här föreställer jag mig att fyra femtedelar av er gäspar och vänder blad; jag lovar att säga Gunde Svan eller Lando Norris nästa gång). Sleep har blivit en modern legend, inte enbart på grund av sitt nyktra investeringsfilosofiska perspektiv och sitt Janne Motvalls-aktiga manér, utan även på grund av sin träffsäkra samtidsanalys. Hans
samlade tankar finns tillgängliga gratis på nätet i form av ”Nomad Investment Partnership Letters to Partners”, brev som skickades ut till delägare 2001–2014 för att säkerställa att de delade samma grundsyn på kapitalmarknaden.
att uppskatta, förvalta och förädla det man har, att se skogen trots att träden växer i drivor runtomkring
En av Sleeps centrala poänger är att vi människor sällan är nöjda med det som vi har, eftersom vi låter oss styras av kortsiktiga begär: ”as a society we trade houses, cars, wives rather than try to fix roofs, gearboxes, marriages” (s. 122).
Med andra ord är vi dåliga på att inse vilken rikedom vi redan besitter, vilket Sleep illustrerar med en rolig anekdot. Vid ett tillfälle visade det sig att ExxonMobil, det enorma oljebolaget, hade en oljefyndighet rakt under sitt huvudkontor.
Företaget hade dock inte en aning om detta förrän den upptäcktes av en konkurrent!
Jag tycker att det finns många lärdomar här, som är direkt överförbara på vuxen- och föräldraskapet. Att vara en ansvarsfull vuxen, pappa, partner eller vän handlar om att uppskatta, förvalta och förädla det man har, att se skogen trots att träden växer i drivor runtomkring, att ha is i magen och att våga stanna upp och reflektera innan man agerar förhastat.
I ansvaret ingår också att genuint engagera sig i det som betyder någonting för människor i ens omedelbara omgivning. Lyssna 80 procent av tiden, tala 20. Ge 80 procent av tiden, ta 20 (samma princip går att applicera på ett bandrep: lita på att bandmedlemmarnas idéer är bättre än dina egna 80 procent av tiden, var en diva 20…). För ett djupare resonemang kring självförnyelse, lyssna på låten ”Better Man” som Egentid släpper på Spotify om några veckor.
Björn: Föräldraskapet tar mycket tid och det är ungefär 80 procent fantastiskt och 20 procent utmanande. Samtidigt kommer man in i nya sammanhang och vi har våra barn att tacka för att vi startade bandet. Tack vare hårdare prioriteringar, en fantastisk fru och schemaläggning så kunde jag efter att min dotter kom, fortsätta att gå all in med musiken och med hjälp av bandet ta den till nästa nivå.
Att ha ett barn gör livet så mycket rikare på många plan. Relationer med ens partner och föräldrar kan fördjupas och barnet inspirerar konstant till närvaro, kärlek, kreativitet och förundran över livet. Barn är också ett bidrag till framtiden och ger en naturlig mening med livet.
MUSIKEN
Björn: Som barn lyssnade jag mest på pop och klassiskt. The Beatles, Bach och The Beach Boys lyssnar jag lika mycket på idag som jag gjorde som barn. Men nu kan jag uppskatta alla genres så länge det har själ.
Jag lyssnar på nya låtar varje vecka. Att utgå från en låt jag gillar och Spotifys radio är ett bra sätt att hitta nya låtar, spellistor ett annat…
Vi har en sms-tråd där vi delar idéer, nya låtar och låtfragment. De låtar som vi gillar jobbar vi vidare med. De senaste fyra helgerna har vi spelat in åtta låtar i legendariska Tambourine studio med producenten Wallentin Rickardsson som jobbat med bland andra the Radio Dept, Eggstone och Benjamin Gustavsson. Inför inspelningen så hade vi en omröstning för att välja vilka låtar som skulle spelas in. Albumet kommer att släppas senare i år eller början av år 2025.
Den övergripande genren är pop men rymmer också pappapunk, folkpop, indiepop och en godnattvisa… Vi spelar i princip bara våra egna låtar. Till livespelningar har vi ibland adderat några covers för att få med publiken och för allsången.
Rasmus: Den största glädjen för oss har varit skapandeprocessen, som blir som ett slags meditation. Ett plus ett blir fem, som Björn brukar säga.
konstant matade med livsråd och tips på hur vi ska göra för att bli bättre föräldrar, kollegor, partners eller individer
Dans på vuxenskapets tunna lina
PAULA ROOTH
JOURNALIST OCH BIBLIOTEKARIE
”Mamma, jag kan inte fatta att du har levt i 43 år!” Orden slank nyligen ur min dotter en kväll hemma i soffan. I hennes värld är 1990-talet lika med stenålder och att det har funnits en värld utan smarta telefoner och ipads låter som science fiction. Men visst är det svårt att greppa tidens gång, och att jag nu befinner mig i den här väldigt vuxna åldern är svårt även för mig att ta in ibland. Jag var ju nyss en åttaåring precis som hon, som kunde ligga på sängen och läsa en hel dag, sedan en artonåring som otåligt längtade ut i världen och tjugosjuårig frilansande journalist med kass ekonomi men all tid i världen för spontana fikor. Hur kan jag då stå här nu, med två barn, fast jobb, ett belånat radhus och stela höfter?
Inte för att det inte var önskvärt, jag har varit så redo för ett ganska svenssontryggt familjeliv (fast de stela höfterna slipper jag gärna). Men jag har ju fortfarande alla de där andra åldrarna i mig, och vissa dagar känner jag mig mer som en osäker tonåring än en trygg och kompetent förälder och yrkesmänniska.
Med alla förväntningar och krav som finns i dag är det kanske inte konstigt att många av oss känner oss otillräckliga i vårt vuxenskap ibland. Förutom våra egna hjärnspöken blir vi genom sociala medier och tevestudios konstant matade med livsråd och tips på hur vi ska göra för att bli bättre föräldrar, kollegor, partners eller individer.
Föga överraskande handlar det ofta om någon tjänst eller vara som vi ska köpa och som ska få bort ångesten, smärtan eller okunskapen. Vi blir lovade mindre rynkor, friskare kroppar och mindre ångest om vi bara lägger manken och plånboken till. Tyvärr blir det som utgör sig för att vara hjälpsamt ofta snarare ännu ett borde, som tillsammans med alla kraven på näringsrika middagar, kvalitetstid med barnen så att de inte bli skärmskadade, betalade räkningar och roliga semestrar, regelbunden träning, datenights med partnern och så vidare kan bli en allt för tung kvarnsten att dra.
Själv hamnade jag i någon typ av utmattning förra året efter att under en kort period ha börjat jobba heltid inom ett nytt yrke samtidigt som jag flyttade familjen från lägenhet till radhus i utkanten av stan. Jag ville först inte erkänna för mig själv hur stressad jag var, men kroppen sa ifrån i form av hjärtklappning, smärta och andra symptom som gjorde mig orolig att jag hade någon allvarlig sjukdom. Så fortsatte den negativa spiralen av oro och symptom ända tills jag kraschade in i panikångest och en vända med antidepressiv medicin.
det finns ingen plats för förväntningar eller bedömanden, inget utrymme att analysera
Mitt bästa hjälpmedel på vägen mot återhämtning har nog varit min lilla radhusträdgård. Jag har glatt hälsat på vitsipporna som tittade upp i april, förundrats över färgprakten hos tulpanerna som jag petade ner som bruna små lökar i november, fascinerat följt hur det blir meterhöga buskar med söta små tomater av de små fröer som jag petat ner och andäktigt skördat bönor, mangold och pumpa så att det räcker till en middag här och där. När jag pysslar i trädgården tystnar bruset i huvudet.
Jag behöver vara fokuserad på det jag gör och det jag ser runt mig, och det finns ingen plats för förväntningar eller bedömanden, inget utrymme att analysera sån’t jag gjort igår eller planera vad jag ska göra framåt.
Jag tror att vi alla behöver någon typ av trädgård att odla. Inte bokstavligen kanske, men någonting som är vårt eget där vi kan växa och gro. Det kan vara att lyfta tungt på ett gym, att sjunga i kyrkokören, göra oändliga mängder med pappersblommor eller skriva mörka dikter. Vad som helst där vi kan glömma allt annat för en stund, för att hämta kraft att orka med just allt det där andra.
svårt att greppa tidens gång, och att jag nu befinner i den här väldigt vuxna åldern
I dag försöker jag att lära av det jag har varit med om, och faktiskt lyssna på när kroppen säger åt mig att bromsa. Följa upp stressiga perioder med lugnare, och följa tydliga rutiner för sömn, mat och träning. Det är inte alltid lätt, men jag får påminna mig om att det är här jag är i livet. Inte längre så ung i kroppen utan mitt i vuxenskapet, fullt av ansvar och förväntningar, tider att passa och hemskheter att förhålla sig till, men också fullt av små glädjeämnen. Vackra solnedgångar, barn att krama, skämt att skratta åt och frön som gror. Det behöver jag ingen digital livscoach för 199 kronor i månaden som talar om för mig.
Tips!
I Liv Strömquists nya seriealbum Pythan dissekerar hon med hjälp av skruvad humor hela självhjälpsindustrin och ifrågasätter behovet av ständig kontroll över våra kroppar, vårt själsliv och våra relationer.
I den tredje åldern
AV MIKAEL GÖTH
FÖRSAMLINGSHERDE
DET FINNS EN del röda trådar i min bibel. En av dessa trådar är löftet om att Gud har lovat att vara med oss genom livet. Denna tråd och detta löfte grundar sig inte på vilka vi är eller vad vi gör utan uteslutande på vem Gud är. Det är befriande på många sätt eftersom löftet står orubbligt fast oavsett hur våra liv kommer att te sig.
I SOMRAS TOG jag mig igenom boken ”Alla dessa dagar som kom och gick” skriven av Joachim Berner och Johan Norborg. Boken handlar om män i den så kallade tredje åldern, åren mellan 55 och 70 år, alltså där jag själv befinner mig. Om boken står det att läsa: ”I den tredje åldern, mellan 55 och 70 år, är man inte gammal, men inte heller ung. Helt nyss var man 35 och alldeles runt hörnet fyller man 80. Det är en period med speciella utmaningar: de stora projekten med familj och arbete är avklarade för de flesta, och livet övergår i en ny fas. Det kan vara dags att koppla nya grepp på gamla tankebanor. Vad ångrar vi, vad saknar vi och vad drömmer vi om? Hur sköter man en kärleksrelation och hur tar man hand om gammal och ny vänskap? Med åren kommer också nya perspektiv på lycka, bekräftelsebehov, skilsmässor, andlighet och inte minst hälsan.”
Tanken som levde vidare efter jag läst boken var frågan om män, tron och den tredje åldern. Hur hänger det ihop och hur kommer det till uttryck i mitt och andras liv? I grunden tänker jag att jag skulle få lika många skiftande svar som antalet personer jag hade frågat. Vi är olika och det är som det ska. Speciellt när det kommer till tron.
EVANGELIERNA HANDLAR PÅ många sätt om vad som händer med människor när de möter Jesus. Och den raden av livsödesmöten är lång. Utan att veta tänker jag att Nikodemus kanske var en man i den tredje åldern. Det som kännetecknar detta möte är att det sker på natten, i skymundan och när Nikodemus egna vänner inte är där. Kanske är det hemligheten, eller en framkomlig väg, att som Nikodemus få ställa sina egna frågor och på sitt sätt oberoende av grupp och tillhörighet.
KANSKE ÄR DET så man kan närma sig tron i den tredje åldern oavsett om man är man eller kvinna. Att på någon plats och till någon i denna tillvaro få komma med sina egna tankar och funderingar som slipats fram genom år av erfarenhet och som på något obemärkt sätt blivit ens egna frågor. Samtalet mynnar i alla fall ut i något som kan beskrivas som både radikalt och smått paradoxalt. Att Nikodemus får komma med sina erfarenheter och sina funderingar och mitt i det få erbjudande om en helt ny start i livet. Och att det som varit inte utesluter det som komma skall.
Mina barn, mina älskade barn, som jag har vårdat, ömmat, fostrat, och älskat er. Från födsel, genom spädbarnsår, treårstrots, skolstart, skolår, genom tonåren, första kärleken. Tills ni en dag var stora nog att flytta hemifrån. I början kom och gick ni lite, bodde temporärt med någon, bodde på korridorsrum, i egen liten lya. Tills ni en dag verkligen flyttade hemifrån och skapade ert eget hem.
Nu är det är inte riktigt det samma längre, visst fyller ni mitt hjärta och mitt liv med er kärlek och närvaro. Men det är också tomt, väldigt tomt här hemma hos mig. Jag insåg att jag fattades så mycket efter att ni flyttat ut. Alla de nya inspirationerna som ni delade med mig, litteraturen ni läste, musiken ni lyssnade på, filmerna ni valde, samtalsämnena, maten. Helt plötsligt blev en utav er väldigt matlagningsroad och tog över matlagningen härhemma. Då blev vi alla vegetarianer, nästintill veganer. När du sedan flyttade var jag lite ovan i köket och visste inte riktigt vad jag nu skulla laga till bara mig.
Jag förundras över tvättkorgen som aldrig längre fylls, glömmer jag att ta med alla lakan, handdukar och kläder? Tvättmaskiner som förut fylldes varje gång, blir nu knappt ens halvfulla. Jag tittar och undrar varför är det så lite som hänger på tork?
Varför är det ett rum som står tomt? En av er förstod hur tomt det skulle bli för mej och satte upp små notislappar lite varstans i huset som jag allteftersom skulle hitta och läsa. På lapparna förkunnades kärleken till mej och där fanns löften om att snart komma och hälsa på. Men det blev tomt. Det blev väldigt tomt. Trots tre av er, i olika åldrar i olika skeende i livet, blev det väldigt tomt när ni alla tre hade flyttat.
Lyckan var stor när någon av er återkom, för en dag, för en vecka, för en månad. Mellan egna boende blev mitt hus åter fyllt av ny musik, ny matlagning, tvättkorgen överfylldes igen, nya vänner sprang ut och in, naturligtvis för att träffa er men sa ändå hej till mej och livet kändes rikt. Återigen långa samtal till sent på kvällarna om hur det stod till i era liv,
Jag funderade på hur mitt liv skulle bli när ni flyttade, mitt liv hade ju så mycket kretsat kring er och allt som det innebar att vara er mamma. Det blev lite tyst och stilla när ni flyttade. Det blev tid för vila, men framförallt tomt. Väntade och längtade efter era besök. Väntade och längtade efter att ni skulle ringa mej- det blev återigen långa samtal men nu i mobilen istället. Så småningom upptäckte jag att även om ni hade flyttat hemifrån fick jag vara del av ert liv. Jag var fortfarande med er, åtminstone på ett litet hörn. Jag får fortfarande ofta ert förtroende. Jag får fortsätta känna glädjen och stoltheten, förundrad över att ni fortsätter ringa, undra, fråga, involvera mej när saker och ting blir upp och ner i era liv. Hur ska jag nu göra? Hur ska jag nu tänka? Vad tror du mamma?
Det har blivit ett nytt sätt att dela livet med er, lite på avstånd, lite på ett hörn. Men oh så fint! Jag säger det till er och tänker så ofta, tänk vilket privilegium att få fortsätta vara en del av era liv, att få fortsätta finnas där. Och kanske en dag får jag finnas där när ni blir föräldrar. En av de största, om inte den absolut största upplevelsen i livet. Att skapa liv, att ta hand om ett liv. Det är en välsignelse att ha haft er nära, det är en välsignelse att fortsätta ha er nära. Ni fortsätter fylla mitt hjärta, om inte längre mitt hem eller min tvättkorg.
Mina älskade barn, jag inser att ni har blivit vuxna!
ALLHELGONAHELG
I LIMHAMNS KYRKA
Fredag 1 november
KL 16-21 Kyrkan är öppen
Kort andakt varje heltimme
Lördag 2 november
KL 11 Gudstjänst med små och stora där barnens sorg får ta plats — vi läser boken Adjö herr Muffin
Kl 18 Minnesgudstjänst med Limhamns kyrkokör och solister
Kl 12-21 Kyrkan är öppen
Kort andakt varje heltimme
Söndag 3 november
KL 11 Högmässa
KL 15 Allhelgonakonsert
ALLHELGONAKONSERT
Musik av Rutter och Mendelssohn med Limhamns kyrkokör, solisterna Agnes Wästfelt och Emma Lindström och instrumentalister under ledning av Margareta Haksten Limhamns kyrka
3 november kl 15
GOSPEL FÖR HELA MÄNNISKAN
Konserten ges till stöd för Hela människan. Med Ola Hedén - piano, Wilhelm Linneby - percussion och Andreas W Andersson - saxofon. Körledare är
Anna Weister Andersson
Limhamns kyrka
29 november kl 19
KONSERT MKSS
Vi sjunger in julen med Malmö Kvartettsångsällskap med Carry Persson — solist, Nils-Erik Bergh — violin, Karin Bergh — cello och Maria Wallin — orgel och piano under ledning av Per Engström
Limhamns kyrka
30 november kl 17
1 ADVENT
Öppet församlingshus med kafé, körsång, lotteri, pyssel, försäljning, levande julkrubba och tipsrunda. ReUse second hand har öppet. All behållning går till diakonala ändamål
Limhamns församlingshus
1 december kl 14-18
JULKONSERT LIMHAMNS BRASSBAND
Traditionell julkonsert med Limhamns egna brassband som spelar musik från både slott och koja. Kom och lyssna till låtar om tomtar, stilla nätter och klingande bjällror
Limhamns kyrka
8 december kl 16
LUCIA
med ungdomskören Vox Linnaea. Fri entré men alla behöver biljett - hämta din på expeditionen i församlingshuset vid Limhamns torg från 2 december
Limhamns kyrka
13 december kl 19
LUCIA
med och Limhamns kyrkokör, Juniorkören och Storkören. Fri entré men alla behöver biljett - hämta din på expeditionen i församlingshuset vid Limhamns torg från 2 december
Limhamns kyrka
15 december kl 15 och kl 17
Lilla Genombrottet
Hej alla barn!
Jag tycker ju mycket om att pyssla och har tänkt på att jag skulle vilja pyssla något till herr Muffins grav. Blommor vissnar ju så snabbt nu på hösten och jag vågar inte riktigt tända ljus.
Så jag kom på att man kan göra en liten figur av dekorationsgummi och sätta fast på en blomsterpinne. Se’n kan man sätta den vid någons grav, någon man saknar, så som jag saknar herr Muffin.
Men så tänkte jag att alla kanske inte har pysselgrejer hemma. Så från onsdagen den 30 oktober kommer min alldeles egna brevlåda finnas utanför kyrkan. I brevlådan kommer jag lägga små påsar med dekorationsgummi och även blomsterpinnar.
Så kom förbi kyrkan och hämta grejer och gör din alldeles egna dekorerade blomsterpinne! hälsar kyrknalle Alex
HÄR FINNS VI!
LIMHAMNS FÖRSAMLING
BESÖK Linnégatan 17, 216 12 Limhamn
POST Box 346, 201 23 Malmö
TELEFON 040 279480
E-POST namn.namn@svenskakyrkan.se
församlingsherde och ansvarig utgivare
MIKAEL GÖTH 040 279212
arbetsledande församlingspedagog
CHARLOTTA ORTIZ 040 279049
vaktmästare
ROY PENDLETON 040 279468
AXEL TRUMPFHELLER 040 279164
diakon
ANGELICA SONDÉN 040 279494
assistent/kommunikatör
BODIL ROLF 040 279480
församlingspedagoger
SIGNE KÄLLSTRÖM 040 208962
LOTTA SUNEMARK 040 279495
pedagoger
ANNA BLOM 040 279756
CHARLOTTE ENGSTRÖM 040 279493
fritidsledare
ORION SVEINSSON 040 279206
vikarierande husmor
EVA HARTLER 040 279480
musiker
MARGARETA HAKSTEN 040 279472
EMMA LINDSTRÖM 040 279067
MARIA WALLIN 040 279387
övriga präster
MARIE DARTE 040 279116
MIA HJERTQUIST 040 279483
STELLAN PONNERT 040 279014
GUNHILD WINQVIST HOLLMAN 040 279209
redaktör
PIAMARIA ENGVALL 040 279081
redaktion
PIAMARIA ENGVALL, MIKAEL GÖTH, CHARLOTTA ORTIZ, BODIL ROLF OCH
AXEL TRUMPFHELLER
layout
BODIL ROLF
illustrationer
AXEL TRUMPFHELLER
Du hittar aktuella tider för gudstjänster och mötesplatser på vår webb limhamnskyrka.se