tankar nuför tiden

Ring. Tre verser som i mycket säger vad det handlar om. Fred är inte (endast) relationen mellan stater och många människor (folk). Fred skapas i mindre skala. Fred börjar, måste börja, i det lokala och nära mänskliga mötet mellan dig och mig.

Fred är inget som skapas långt borta. Fred börjar här. Fred börjar i respekt för varandra och varandras olikheter. Börjar i möten som inte är påtvingade och där ingen har tolkningsföreträde i kraft av ”sanningen”.

Fred börjar, måste börja, i det lokala och nära mänskliga mötet mellan dig och mig.

Möten som får präglas av nyfikenhet och intresse för det vi inte vet så mycket om. Möten där vi får vara de vi är – tro vad vi vill, säga vad vi vill, älska vem vi vill och så vidare. Utan att någon uttrycker att det är galet eller, än värre, utsätter andra för löje, hat, hot eller fysiskt förtryck.

Om vi börjar där – och gör det här (på Tjörn) – så kanske det inte blir lika obegripligt varför stater hamnar i krig? Men långt mycket viktigare är att vi just i det lilla mycket tydligare kan se möjliga lösningar. Som att det är viktigt hur jag uttrycker mig (ord spelar roll!) och handlar i vardagen. Fred skapar vi gemensamt och varje människas del i det bygget är omistlig!

Det andra jag tänker hittade jag i Jan Eliassons memoarer. Han har bland annat varit biträdande generalsekreterare i FN. Han har hela sitt liv arbetat med att bygga strukturer för fred genom till exempel medling.

Han lyfter fram en sentens som blivit en grundval i FN:s arbete med dessa frågor. Den lyder ”Ingen fred utan utveckling och ingen utveckling utan fred och vare sig fred eller utveckling utan mänskliga rättigheter.” Till detta fogar han också ett absolut behov av kvinnors tydliga delaktighet i skapandet för en hållbar utveckling och fred i världen.

Den säger egentligen allt som behövs. Fred kan inte skapas om vi inte klarar av att fördela resurser och möjligheter jämlikt mellan människor och länder. Det är där det startar och dessa saker hänger intimt samman. Även detta går att koka ner till oss själva i frågan om hur vi stöttar och bär varandra, också vad avser rent konkreta saker som materiella tillgångar.

Nu tror jag att du tänker – detta är ju lätt att säga/ skriva. Självklart är det så! Handlingen är det som blir avgörande, men orden är viktiga för att ta oss dit. Jag är vidare fullt medveten om att vi alla brister, får göra omtag och försöka på nytt. Men om vi inte medvetandegör varandra om att våra handlingar och ord, här och nu, är avgörande för att bygga en hållbar och långsiktig fred. Då har vi inte ens en startpunkt.

Slutligen tänker jag att kristen livshållning i sig har inbyggt mycket av det som jag försökt beskriva, inte minst kärleken till nästan och förlåtelsens omstart när vi misslyckas och behöver kraft att börja om.

Kristen tro kan vara en viktig bärare i sammanhanget om den hanteras med vishet. Som att till exempel i processen för fred agera lite mer ödmjukt ”neutralt” – som i FN – för att inkludera fler. Vi ska arbeta för fred, men i det kan vi inte i varje moment försöka övertyga andra om just vår kristna tro. Vi måste se alla människor och acceptera även andra övertygelser för att nå hela vägen fram. Att försöka en annan väg är inte möjligt och vore dessutom helt respektlöst.