7164-140-3 by Sveriges Kommuner och Landsting

Tolv politikers tankar om demokratiutveckling genom medborgardialog Sveriges Kommuner och Landsting har i uppdrag, utifrån beslut på förbundets kongress, att stödja kommuner och landsting i arbetet med att öka den medborgerliga förankringen. De senaste årens utveckling med lägre valdeltagande, färre medlemmar och en allt äldre medlemsstruktur i de politiska partierna, större gap mellan de som styr och de som blir styrda visar på medborgarnas misstroende för den representativa demokratin. Detta manar till eftertanke och till handling. Sveriges Kommuner och Landsting påbörjade 2006 projektet ”medborgardialog” för att stödja kommunerna och landstingen i arbetet med att stärka den medborgerliga förankringen. Denna skrift är en del i projektets verksamhet. Tolv politiker har ombetts att skriva om sin syn på demokratiutveckling genom medborgardialog. Politikerna representerar kommuner, landsting och regeringen och har utifrån sin verklighet gett sitt bidrag till skriften. Vi hoppas att skriften kan ge inspiration, tankar, funderingar och idéer för att diskutera frågan om hur vi i kommuner och landsting kan öka den medborgerliga förankringen i utvecklingen av det samhälle vi alla lever och verkar i. Frågor om skriften besvaras av Lena Langlet, sektionen för demokrati och styrning, lena.langlet@skl.se

Ytterligare exemplar av skriften kan beställas från förbundens förlag, via telefon 020-31 32 30, på fax 020-31 32 40 eller på www.skl.se. Där den också kan hämtas som pdf-fil. Priset är 100 kr exklusive moms och porto. ISBN 10: 91-7164-140-8 ISBN 13: 978-91-7164-140-3

118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20 Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50 info@skl.se, www.skl.se Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet i samverkan

Tolv politikers tankar om demokratiutveckling genom medborgardialog

Förord Sveriges Kommuner och Landsting har i uppdrag, efter beslut på förbundets kongress, att stödja kommuner och landsting i arbetet med att öka den medborgerliga förankringen. De senaste årens utveckling med lägre valdeltagande, färre medlemmar och en allt äldre medlemsstruktur i de politiska partierna, större gap mellan de som styr och de som blir styrda visar på medborgarnas misstroende för den representativa demokratin. Detta manar till eftertanke och till handling. Vilken framtid kan vi se för vårt demokartiska system och hur kan vi få ﬂer medborgare engagerade och aktivt ansvarstagande i utvecklingen av de samhälle vi lever i? Hur kan vi skapa nya och större kontaktytor mellan de som är förtroendevalda och medborgarna för att utveckla vårt demokratiska samhälle? Hur får vi alla att känna att deras röst spelar roll och hur stödjer vi alla att kunna och vilja delta i vårt demokratiska system? Hur kan en bättre medborgardialog bli ett stöd för de förtroendevalda i styrningen av kommuner och landsting och som ett komplement till den representativa demokratin? Sveriges Kommuner och Landsting påbörjade 2006 projektet Medborgardialog för att stödja kommuner och landsting i arbetet med att stärka den medborgerliga förankringen. Denna skrift är en del i projektets verksamhet. Tolv politiker har ombetts att skriva om sin syn på demokratiutveckling genom medborgardialog. Politikerna representerar kommuner, landsting och regeringen och har utifrån sin verklighet gett sitt bidrag till skriften. Vi hoppas att skriften kan ge inspiration, tankar, funderingar och idéer för att diskutera frågan om hur vi i kommuner och landsting kan öka den medborgerliga förankringen i utvecklingen av det samhälle vi alla lever och verkar i. Vi vill rikta ett stort tack till Jens Orback, Monica Selin, Erik Nilsson, Roland Åkesson, Carin Högstedt, Hans Swedell, Ingrid Amrén, Gunnar Asserhed, Gertrud Ekman, Kenneth Sandberg, Jan-Erik Wallin och Lena Hallengren som bidragit till att skriften har tillkommit. Skriften har framarbetats av Lena Langlet, projektledare för projektet Medborgardialog. Lennart Hansson Sektionen för demokrati och styrning

Innehåll Nu är det hög tid för det andra slaget – för en deltagardemokrati Jens Orback (s) Demokratiminister, Justitiedepartementet

Medborgardialogen – demokratins stöd eller död? Monica Selin (kd) Regionråd, Västra Götalandsregionen

Återför ansvar där det hör hemma. Erik Nilsson (s) Skolborgarråd, Stockholms stad

Dialogen är grunden för en levande demokrati Roland Åkesson (c) Kommunalråd, Mönsterås

”Varför bry sig – det hjälper ju nästan aldrig!” Carin Högstedt (v) Kommunalråd, Växjö kommun

Bättre beslut genom att rådfråga medborgarna Hans Swedell (m) Vice ordförande kommunstyrelsen, Kiruna © Sveriges Kommuner och Landsting 2005 ISBN 10: 91-7164-140-8 ISBN 13: 978-91-7164-140-3 Produktion: Ordförrådet Tryck: åtta.45, Stockholm Frågor om skriften besvaras av Lena Langlet, sektionen för demokrati och styrning, lena.langlet@skl.se

Medborgardialogen en nödvändighet för utveckling och bevarandet av vår demokrati Ingrid Amrén (s) Vice ordförande, Sveriges Kommuner och Landstings demokrati- och självstyrelseberedning

Samtal i ögonhöjd Gunnar Asserhed (fp) 2:e vice ordförande i Landstingsstyrelsen, Landstinget i Östergötland

Nu är det hög tid för det andra slaget – för en deltagardemokrati

Jens Orback (s)

Uthållighet visar att man menar allvar

Demokratiminister, Justitiedepartementet

Gertrud Ekman (s) Ordförande, Ystad Österlens sjukvårdsdistrikt

Ja till Rådslag. Nej till Folkomröstning. Kenneth Sandberg (mp) Kommunstyrelsens ordförande, Kalix kommun

Behövs ett nytt politiskt system? Jan-Erik Wallin (m) Kommunstyrelsens ordförande, Vara kommun

Besluten tas av dem som dyker upp Lena Hallengren (s) Ungdomsminister, Utbildnings- och kulturdepartementet

Till sist 63

ör min farmors generation var allmän rösträtt den stora demokratiska frågan. För många i min egen generation är frågan snarare om och hur vi själva kan göra skillnad när livet och samhället ska formas. Under dessa två generationer har vårt samhälle förändrats i flera avseenden. Människor har fått bättre levnadsförhållanden och bildningsnivån har ökat. Den svenska befolkningen omfattar i dag ungefär 900 000 personer som är födda i ett annat land och ungefär lika många som har en eller två föräldrar med utrikes bakgrund. Ett förändrat samhälle bär även med sig förändrade medborgare. Förändrade medborgare innebär nya krav och behov. En sådan utveckling måste naturligtvis även avspeglas i vårt demokratiska system. Det råder ingen tvekan om att den svenska demokratin i dag är stark och väl förankrad hos medborgarna. Trots det finns det alltid en risk i att en demokrati stelnar i former och system. Den tas lätt för given. Men utmaningarna finns där – framförallt i form av marginalisering, och utanförskap. De politiska partierna har en central roll som länk mellan medborgarna och den politiska makten. Deras uppgift är att formulera och kanalisera medborgarnas åsikter och krav och väga samman dessa till en helhet. Men antalet medlemmar och aktiva i de politiska partierna fortsätter att sjunka. I början av 1980-talet var 14 procent av den vuxna befolkningen medlem i ett politiskt parti. I dag har den siffran halverats. Partierna har ett viktigt förändringsarbete framför sig om de ska 5

lyckas attrahera nya medlemmar. Traditioner och gamla möteskulturer kanske måste omprövas. Det gäller även det ideella föreningslivet. Medborgarnas deltagande och inﬂytande skiljer sig åt mellan olika samhällsgrupper. I kommunerna är till exempel kvinnor, unga, äldre, personer med utrikes bakgrund och lågutbildade underrepresenterade bland de förtroendevalda. Om vi inte förändrar denna ordning ﬁnns det en risk att vissa medborgares intressen inte blir representerade i de politiska församlingarna. De får inga politiska förebilder som vill driva deras frågor. I en sådan situation är det självklart lätt att tappa tilltron till det demokratiska systemet och dess representanter.

Diskriminering är motsatsen till mänskliga rättigheter För mig är frågan om människors lika värde en grundläggande demokratifråga. Det innebär att varje person ska ses som en individ med rätt att utvecklas på egna villkor. Ett sådant samhälle är beroende av att hela befolkningens olikheter, perspektiv och kunskaper tillåts att komma till uttryck och ta plats. Om vi menar allvar med att vi vill utveckla demokratin måste vi skapa ett samhälle där alla känner sig delaktiga och rättvist representerade. Om fler människor blir delaktiga i samhällsutvecklingen kommer dessutom bättre beslut att fattas. Det leder till att legitimiteten för besluten ökar. Det finns dock människor som upplever sig utestängda från möjligheten att bli förtroendevald på grund av att de har en annan hudfärg. Det finns människor som undviker att delta på grund av rädslan för att mötas av skepsis för att de älskar en person av samma kön. Det finns människor som utestängs från möteslokaler på grund av att lokalerna inte är utrustade med så enkla hjälpmedel som hissar eller hörslingor. Diskriminering föds ur fördomar. Vi bär alla på fördomar men vi bör vara medvetna om vilka mekanismer som ligger bakom. Fördomar grundas på föreställningar som är svåra att korrigera, även om erfarenhet och information motsäger denna föreställning. Delar man upp ordet blir det ”före dom” vilket visar vad fördomarna i praktiken innebär – att man dömer en person på förhand. Domen baseras på generaliseringar, fantasier och förutfattade meningar.

När fördomar kombineras med makt kan det leda till att vissa grupper i samhället inte ges samma rättigheter och möjligheter. I praktiken innebär det att man inte blir kallad till en jobbintervju eftersom man har ett utrikes namn. Eller att man utestängs från en möteslokal på grund av att man inte anses tillhöra den grupp som sammanträder innanför dörrarna. Då har fördomarna övergått i diskriminering och människor har inte längre samma värde.

Nya vägar till ökat deltagande Mer än hälften av den vuxna befolkningen utför någon form av ideellt arbete. Vi ser också nya former för engagemang. Inte minst en ökning av tillfälliga insatser inspirerade av bland annat en volontärtradition. Det kanske är ett uttryck för att man vill ha en friare och mer tillfällig relation till föreningar och styra sitt engagemang själv. Detta engagemang måste vi naturligtvis fånga upp och vi måste öppna upp dörrarna för dem som är olika oss själva, både i utseende, kön och ålder. Partierna har självklart ett viktigt ansvar. Man kan också stimulera ett ökat deltagande genom att skapa fler arenor och öppna upp kanaler vid sidan av partierna. Ibland uttrycks farhågor om att sådana möjligheter skulle kunna minska intresset för partipolitiken. Det har jag stor respekt för. Men förutom att ett vidgat deltagande har ett värde i sig kan det också skapa möjligheter för att bredda basen för rekrytering till de politiska partierna. I förlängningen kan det leda till ett större intresse och förtroende för partipolitiken. När jag tillträdde som stadsdelens ordförande i Maria Gamla Stan, med 62 000 invånare, hade vi många svåra beslut framför oss, inte minst eftersom budgetunderskottet var rekordstort. Ett av våra första beslut var att införa kontinuerliga medborgarmöten där alla förslag till beslut kunde diskuteras. Alla som ville kom till tals, argumenten fick brytas och mötena gjorde skillnad. Just nu pågår intressanta projekt och verksamheter i flera kommuner i landet. Det växer fram områdesstyrelser, medborgarpaneler och medborgarnämnder som bemannas av kommunmedborgare i stället för av politiska representanter. Människor får möjlighet att engagera sig i andra former och på nya villkor.

Jag ser positivt på denna utveckling. Regeringen har därför i sin nya demokratisatsning Delaktiga Sverige valt att ge bidrag till några kommuner som bedriver liknande projekt. Syftet är att stimulera att det byggs upp en infrastruktur för inflytande, för att ge fler kommunmedlemmar bättre möjlighet att påverka den politiska processen. Det är först när medborgaren har någon form av reellt inflytande som hans eller hennes förmåga tas till vara. Om syftet är att höra medborgarnas åsikter bör det rimligtvis följas upp så att deltagarna får veta vad deras åsikter har bidragit till. Om vi vill fortsätta bygga ett samhälle med brett deltagande måste vi bejaka samhällets och demokratins föränderlighet. Vi måste omvärdera våra fördomar och söka nya vägar för att stimulera människornas inflytande – inte minst i skolan, på arbetsplatsen eller i bostadsområdet. Det första stora demokratiska slaget gällde frågan om allmän och lika rösträtt. Nu är det hög tid för det andra slaget – för en deltagardemokrati.

❖

Medborgardialogen – demokratins stöd eller död? Monica Selin (kd) Regionråd, Västra Götalandsregionen

en tredje söndagen i september var fjärde år skall Sveriges röstberättigade invånare tillsammans välja vilka som skall företräda dem i riksdagen, landstinget eller regionen samt i kommunen. Den representativa demokratin vilar på att svenskarna faktiskt går och röstar och att det ﬁnns människor som är beredda att organisera sig i de politiska partierna med viljan och ambitionen att representera dem som kan tänka sig att rösta på just henne eller honom. Det totala medlemsantalet i de politiska partierna är stadigt sjunkande och valdeltagandet minskar. Detta är en olycklig och oroväckande trend som riskerar att urholka legitimiteten i den representativa demokratin. Om inte Muhammed kan komma till berget får berget komma till Muhammed. Om inte medborgarna vill gå med i de politiska partierna och inte ens vill ”bemöda sig” att gå och rösta var fjärde år så får väl politikerna försöka komma ut till medborgarna och införskaffa den legitimitet de behöver för att kunna fortsätta sitt politiska verk med gott demokratiskt samvete. Vi bjuder in medborgarna till dialog, ungdomar till ungdomsfullmäktige, patientgrupper till brukarråd. Vi vädjar till medborgarna om att de skall engagera sig i politiken och bry sig om oss. Det är onekligen ett stort demokratiskt bekymmer att intresset för partipolitik minskar och att valdeltagandet sjunker. Medborgardialog har blivit en metod att överbrygga den omtalade ökande klyftan mel9

lan politiker och ”vanligt folk”. Ordet andas lyhördhet och öppenhet och det tillskrivs högt demokratiskt värde i de flesta sammanhang. Men vad är då egentligen medborgardialog och vad är den tänkt att fylla för funktion? Dialog med medborgarna är och skall vara ett legitimt och fruktbart sätt att göra medborgarna delaktiga i politiken mer än vart fjärde år. Begreppet dialog bygger på ömsesidighet och handlar såväl om att lyssna som att göra sin röst hörd. Det är önskvärt att det i vårt samhälle finns tillgängliga kanaler för medborgare att framföra sina åsikter till politiker likväl som för politiker att informera medborgarna. I samtalet mellan politiker och medborgare finns förutsättningar för båda dessa funktioner. Öppna samtal mellan politiker och medborgare kan också, om de präglas av tillgänglighet, lyhördhet, öppenhet och ärlighet leda till en ökad förståelse för de båda gruppernas roller och situation. Detta tror jag kan vara mycket värdefullt för att stärka demokratins roll och människors deltagande i att skapa ett gott samhälle, vilket jag vågar säga, är varje politikers ambition. För att medborgardialog som metod inte skall få negativa konsekvenser för den representativa demokratin och urholka dess legitimitet är det viktigt att vi diskuterar medborgardialogens roll och funktion. Det är oerhört viktigt att såväl politiker som medborgare är varse vad dialogen är tänkt att fylla för funktion. Den representativa demokratin bygger på att vars och ens röst väger lika tungt. Utifrån den sammanlagda viljan fördelas mandaten i de direktvalda församlingarna och varje politisk representant representerar sina egna väljare och sitt parti. Utnämningarna av partirepresentanter till olika politiska nämnder och styrelser sker sedan i proportion till de mandat som tilldelats de olika partierna, men politikerna i dessa styrelser är inte längre direktvalda och det förefaller inte längre lika självklart vem det egentligen är de företräder. Det är dock fortfarande det egna partiets väljare man företräder i rollen som nämndpolitiker, även om man är vald av fullmäktige för att fullfölja de beslut som fattats i det direktvalda fullmäktige. Frågan om vem man representerar är viktig att lyfta fram när vi diskuterar medborgardialog. En politiker i en utbildningsnämnd representerar varken eleverna eller lärarna. Hon eller han representerar de medborgare som röstat på det parti hon eller han företräder. En sjukvårdspolitiker representerar inte 10

patienterna. Hon eller han representerar väljarna och det är deras vilja, inte patienternas, hon eller han är förtrodd att företräda. Eftersom väljarna är presumtiva patienter ligger rimligtvis väljarnas vilja förhållandevis nära patienternas. Det är ändå viktigt att göra skillnad mellan intressegrupper och väljarna. Det är således inte självklart att en politiker bör fatta beslut grundande på önskemål som drivits av enskilda eller grupper med särskilda intressen i en särskild fråga. Medborgardialog handlar ofta om att inbjuda en grupp att göra sig hörd i en fråga som berör medlemmarna i just denna grupp. Det är viktigt att lyssna in hur de som berörs av ett beslut ser på det beslut som skall fattas. Det är angeläget att vända sig till människor med kunskap och intresse i en fråga för att hämta referenser och information. Men det är också viktigt att en politiker håller färskt i minnet vem hon eller han företräder. En politiker som tror sig kunna lyssna in den sammanlagda folkviljan genom medborgardialog kan lätt gå vilse på bekostnad av demokratin. En politikers främsta uppgift bör inte vara att hålla ett fuktigt ﬁnger i luften. En politikers uppgift bör vara att driva den politik som hon eller han gick till val på och är av väljarna utvald att driva. Anledningen till att jag anser att det är demokratiskt förkastligt att alltför lyhört rätta sig efter de grupper som driver vissa intressefrågor är att allas röster inte hörs bland de åsikter som når oss politiker när vi står inför att fatta olika politiska beslut. För att medborgardialogen ska ha ett representativt värde måste den göras tillgänglig för alla. Jag tror att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skapa förutsättningar för en medborgardialog som kan uppnå samma representativa legitimitet som det val som äger rum den tredje söndagen i september vart fjärde år. Medborgardialogens tillgång och demokratiska legitimitet bor således inte i dess representativa status utan i dess informativa potential. Så varför talas det då så mycket om medborgardialog nuförtiden? Som jag påpekat kan medborgardialog fylla en viktig funktion när det gäller att överbrygga de klyftor som upplevs mellan politiker och medborgare. Den kan motivera medborgare att engagera sig och sätta sig in i samhällsfrågor och att välja att bli delaktiga i att bygga ett gott samhälle. Det är när medborgardialogen eller snarare vissa högröstade gruppers aktiviteter får politiker att fatta beslut som är grundade på 11

en felaktig uppfattning om att de åsikter som framförts är representativa för befolkningen eller politikerns väljare, som medborgardialogen faktiskt kan hota demokratin. Men, med rätt inställning till dialogen med medborgare och olika intressegrupper kan demokratin stärkas och utvecklas av att fler människor engagerar sig och görs delaktiga. Frågan är bara hur denna möjlighet till delaktighet görs tillgänglig för alla enligt demokratiska principer? I vissa kommuner kan man chatta med kommunpolitikerna. Det är viktigt att komma ihåg att det finns stora grupper människor som inte har fysisk tillgång till Internet eller som saknar den kunskap som fordras för att kunna delta i denna typ av samtal. Diskussionsforum på Internet kan således vara ganska exkluderande och vi måste vara medvetna om att det framförallt är svagare grupper som saknar tillträde till sådana fora. Öppna sammanträden för styrelser och nämnder kan vara ett sätt att skapa dialog och delaktighet. Det brukar sällan vara rusning till dessa möten, men det är ändå ett sätt att erbjuda medborgarna en möjlighet att följa det politiska arbetet på lokal nivå. Eftersom det är kommunfullmäktigeledamöterna i primärkommunerna som är de direktvalda politiker som finns närmast medborgarna skulle man kunna tänka sig att det borde gå att göra fullmäktiges sammanträden både mer tillgängliga och mer attraktiva genom upplägg som inbjuder medborgarna till dialog, kanske över en kopp kaffe, i samband med sammanträdena. Det kan finnas ett stort värde i att skapa en typ av mötesplats där man ger utrymme för information som kan vara av särskilt allmänt intresse, men också inhämtning av synpunkter och behov från medborgare då man står inför att fatta ett beslut. Kommunfullmäktiges sammanträden tenderar lätt att bli en session i klubbslagning, vilket inte kan anses vara särskilt upphetsande för en ”vanlig medborgare” att bevittna. Öppna möten är bra för demokratin. Men det krävs mer än öppna dörrar för att mötena skall kunna anses vara verkligt öppna för medborgarna att faktiskt delta i. Brukarråd är något som förekommer i olika sammanhang. Det är viktigt att lyssna på brukarna när det gäller till exempel sjukvårdspolitik. Det är dock viktigt att alla inblandade parter vet vad sådana dialoger skall fylla för funktion. Det finns en stor risk att människor som deltar i brukarråd blir besvikna och upplever att de ändå inte lyss12

nas på. Brukarråd är inte detsamma som brukarstyre och det finns därför inga garantier för att politikerna fattar de beslut som brukarna önskar eller förväntar sig. Det är ändå oerhört viktigt att vi som politiker faktiskt lyssnar på vad brukarna i dessa fall har att säga så att dialog med brukarråd inte tillämpas som ett alibi från politiskt håll. När vi vänder oss till medborgarna för att inhämta kunskap, information om behov och önskemål så är det nödvändigt att vi gör detta med inställningen att det finns något för oss att hämta i dessa samtal och dialoger. Om inte, finns det en risk att försök med dialog med medborgarna endast leder till besvikelse och ökade klyftor mellan politiker och medborgare. Sammanfattningsvis vill jag betona att medborgardialog inte är något helt okomplicerat som man kan slänga in som en brygga mellan ”folk” och politiker i en strävan att vinna demokratiska poäng. Medborgardialog som en meningslös flirt med medborgarna och ett alibi för att kunna fatta vilka beslut man vill kan leda till ökat politikerförakt och minskat deltagande i det demokratiska samhället. Medborgardialog som bygger på att lyssna på högljudda intressegrupper i särskilda frågor istället för att följa den politik som man gått till val på och fått förtroendet att driva kan leda till en urholkad representativ demokrati. En medborgardialog som skapas i syfte att inhämta och dela med sig av värdefull information, som kan bidra till att man fattar bättre grundade beslut och som kan öka medborgarnas intresse och delaktighet i politiken kan leda till ett stärkt demokratiskt samhälle om alla inblandade är införstådda med vad dialogen skall syfta till. Rätt definierat och använt kan medborgardialog vara ett mycket viktigt inslag i en levande demokrati.

❖

Återför ansvar där det hör hemma Erik Nilsson (s) Skolborgarråd, Stockholm

Demokrati – politiskt system i vilken regeringsmakten i princip företräder folkviljan, sådan den framkommer i allmänna och hemliga val och där vissa medborgerliga rättigheter är garanterade. Källa: Nordstedts Stora Svenska Ordbok

ör mig handlar medborgardialog om att återföra ansvaret för demokratin där den hör hemma – nämligen till alla oss som är medborgare i det demokratiska samhället Sverige. Dialogen mellan förtroendevalda och medborgare måste utgå från en genomtänkt syn på demokratins rättigheter och skyldigheter och inte från någon välvillig floskel om att vi måste lyssna på brukarna. Vilka är vi och vilka är dom? Ligger den grundläggande motsättningen i det demokratiska systemet mellan ”politiker” och ”vanliga människor” eller är det så att ”politikerna” avspeglar de reella motsättningar som finns mellan olika intressen i samhället. Hoten mot en verkligt uthållig demokrati kommer från fördumningen och förytligandet i samspelet mellan politiken och media. Men det kommer också från att såväl högern som vänstern bara talar om demokratins rättighetssida och inte dess skyldighetssida. Medborgarna har i högerns demokratitänkande reducerats till kunder. De demokratiska rättigheterna ligger i att få välja producent av olika nyttigheter. Man skall som medborgare slippa gå på jobbiga möten och man skall slippa bry sig om andra. Genom att göra de rätta valen av förskola, skola, äldreomsorg etc. kan man skapa sig en bra tillvaro. På samma sätt har vänsterns demokratitänkande reducerat medborgarna till klienter. Det är staten som skall ombesörja omtanken och solidariteten i samhället. Som medborgare har man ingen annan skyldighet än att vart fjärde år välja det paket av offentligt finansierade förmåner och 15

rättigheter som den socialdemokratiska partistyrelsen presenterat en månad före valet. Vi måste återvinna demokratin genom att våga tala om att ett demokratiskt samhälle innebär en lång rad skyldigheter för dess medborgare. Man kan inte delegera ansvaret för våra gemensamma angelägenheter till andra. Visst behövs en representativ demokrati för frågor som berör många och där olika intressen krockar. Men demokratin handlar om ett förhållningssätt i vardagen, på arbetet i skolan osv. Många frågor kan avgöras i lokala demokratiska forum som inte nödvändigtvis måste vara partipolitiska. I de stora frågor som måste avgöras i den representativa demokratin krävs en kvaliﬁcerad diskussion innan beslut. Vi politiker måste våga utmana medborgarna genom att problematisera och tala om fördelar och nackdelar med olika förslag. Ovanstående låter kanske ﬂummigt, men låt mig ge några exempel på vad jag menar. Alla exempel är hämtade från min tid som ordförande i Norrmalms stadsdelsnämnd 1996 – 98. Det kanske är symptomatiskt att jag, som därefter blev borgarråd och heltidspolitiker inte har haft lika intressanta medborgardialoger utan helt fastnat i den mediala politikens klibbiga spindelnät.

Exempel 1 Arenor för mötet mellan olika medborgarintressen. Mötet om parken – Norrmalms stadsdelsnämnd 1997 Bakgrund: ett par hundratusen kronor har skakats fram för att rusta

upp några slitna parker i innerstaden. Stadsdelsnämnden anordnar ett möte om utformningen av Enkehusparken – en liten park helt ombyggd av kvarter med bostäder, förskolor, restauranger m.m. Häpnadsväckande många medborgare deltar på mötet – ca. 120 personer – dvs. i stort sett alla som direkt utnyttjar parken. Någon månad tidigare hade stadsdelsnämnden ordnat ett vällovligt men feltänkt möte om stadsdelens budget (1 200 mkr) kommande år och endast ett fyrtiotal människor deltog. Men denna fråga drar fulla hus. Första timmen ägnas åt att ösa ur sig all frustration över hur parken ser ut och används och måltavlan för denna ilska är självklart vi politiker från stadsdelsnämnden som representanter för ”dom andra”. Barnfamiljerna klagar över bristen på lekytor, pensionärerna klagar 16

över att blomsterplanteringarna mosas av bollspelande barn. Förskolan klagar på att deras uppställda vagnar inte får vara ifred och bostadsrättsföreningarna klagar över att barnen låter för mycket. Alla klagar på politikens oförmåga att lösa deras problem. Andra timmen börjar det uppdagas att det inte ﬁnns en lösning på problemet eftersom de olika intressenterna har olika problem. Helt plötsligt kan vi politiker luta oss tillbaka och låta de verbala smockorna vina direkt mellan de närvarande medborgarna. Det är förskolan mot bostadsrättsföreningen. Det är trädgårdsgruppen mot fotbollsungdomarna och det är alla mot krögaren som har sin restaurang i ena hörnet (fast de ﬂesta av dem som klagar själva med glädje besöker kvarterskrogen emellanåt). Tredje timmen inträffar något magiskt. Man börjar diskutera hur gården/parken skulle utformas för att minimera problemen och hitta en balans mellan de olika intressena. Vi som politiker kunde lotsa processen fram mot ett någorlunda enigt ställningstagande kring var gångar skulle läggas, buskar planteras och sandlådor och gungor placeras. Slutsats: när en fråga är så avgränsad att den berör ett hanterligt an-

tal medborgare blir politikens uppgift att skapa arenor för människor där deras olika intressen kan mötas och där medborgarna kan ta ett ansvar för att lösa konﬂikten på ett så bra sätt som möjligt. Politikens roll i det sammanhanget är mer processledarens. Inslaget av representativ demokrati i denna fråga begränsades till att handla om de yttre begränsningarna – hur mycket pengar fanns till förfogande och vilka ändringar kunde göras utan ny detaljplan.

Exempel 2 Gränserna för deltagardemokratin. Öppet stadsdelsnämndsmöte om traﬁkdragningarna i Vasastan 1997. Bakgrund: en ny traﬁkplan har tagits fram av tjänstemännen på de

tekniska förvaltningarna. Innebörden är bl.a. att trafikflöden skulle flyttas från Odengatan till Karlbergsvägen – en väg vid vilken bl.a. två skolor ligger. Stadsdelsnämnden skall yttra sig över förslaget på ett öppet nämndsammanträde. Närmare 300 personer deltar – många barn med banderoller och plakat.

Diskussion: efter en kort inledning av tjänstemännen kommer folk-

massan loss och öser på med sina protester mot förslaget. Alla får säga sitt, pensionärer såväl som sexåringar. Stadsdelsnämndens ordförande försöker lyfta fram den andra sidan av saken men lyckas väl inget vidare med det. Beslut: När diskussionen är på väg att avslutas kräver medborgargrup-

pens ledare att omröstning skall ske. Han finner en kraftig majoritet mot förslaget till ny trafikplan. Inte så få ledamöter i stadsdelsnämnden börjar skruva på sig och har lite svårt att förklara varför det inte kan gå till så. Stadsdelsnämndens ordförande förklarar att visserligen är det 300 närvarande på mötet men frågan berör faktiskt också dem som bor på Odengatan som inte var mobiliserade till detta möte och faktiskt alla andra 59 700 boende i stadsdelen. Därför behövs den representativa demokratin som måste försöka se till helheten. Efter en återremittering lyckas tjänstemännen hitta en kompromiss som fungerande någorlunda. Slutsats: Politiken måste delta i en dialog med de olika medborgarintressen som finns i en viss fråga – men om väldigt många är berörda måste man stå upp för den representativa demokratin och för de medborgare som inte är närvarande just på detta möte.

Exempel 3 Politiken måste kräva att medborgarnas egen ekvation går ihop. Socialdemokraternas enkätfrågor på Sveavägen inför beslut om stadsdelens budget 1997 och 1998. Bakgrund: Den socialdemokratiska gruppen i Norrmalms stadsdels-

nämnd och de socialdemokratiska föreningarna i området ville ha en bättre dialog med medborgarna i området inför beslut om budgeten för stadsdelen. En enkel enkät utformas med information om vad vart och ett av verksamhetsområdena kostade förra året och en fråga om medborgaren tycker att mer eller mindre pengar borde satsas kommande år. Medborgare tillfrågas på lördagarna utanför Konsum och Systembolaget på Sveavägen. Utfall: Många tillfrågade ville veta mer om vilken service som avsågs med rubrikerna äldreomsorg, skola förskola etc. De frågande parti-

aktivisterna kunde beskriva vilka konkreta verksamheter som avsågs. En överväldigande majoritet av de tillfrågade tyckte att mer pengar skulle gå till förskola, skola, äldreomsorg, handikappomsorg, städning av gator och parker. Stödet för de mest utsatta (försörjningsstöd och socialpsykiatri) var inte lika stort men det var ändå få som ville dra ner på resurserna och kostnaderna var ju också relativt små i en välbärgad stadsdel som Norrmalm. Det intressanta inträffade när man vände på enkäten och frågade: Är du beredd att betala mer skatt för ovanstående? En total härdsmälta i hjärnan var den dominerande reaktionen. Majoriteten av de tillfrågade hade i grunden uppfattningen att skatten skulle sänkas kraftigt (51 procent (m)-väljare i stadsdelen). Samtidigt hade de själva föreslagit kraftiga kostnadsökningar på alla de tyngsta kostnadsposterna. Normalt sett har de kunna upprätthålla båda dessa varandra motsägande åsikter samtidigt, men det är svårt när man ser kostnaderna svart på vitt. De ﬂesta försökte slingra sig med att hävda att politikerarvodena skulle sänkas eller tas bort. Vi kunde då redovisa att arvodena motsvarande mindre än en promille av stadsdelens kostnader. Slutsats: Medborgare kommer alltid vara missnöjda med politiker om

de förväntar sig att politiker skall kunna lösa en olöslig konflikt som ryms inom medborgaren själv. Man kan inte samtidigt anse att mer resurser skall satsas på allt och att skatten skall sänkas. Medborgardialog måste organiseras så att medborgare bjuds in i de reella konflikter som politiken brottas med. I ett demokratiskt samhälle måste också den enskilde medborgarens egen ekvation gå ihop. Dessa exempel syftar inte till att varna för medborgardialoger. Tvärtom är en ökad och kvalitativt förbättrad medborgardialog en förutsättning för att demokratin skall överleva. Men exemplen kanske kan illustrera hur viktigt det är att tänka igenom vad man vill uppnå med en dialog, vilka intressen som finns i en viss fråga och vem som bevakar dessa intressen. Framförallt kanske exemplen kan varna för ett förhållningssätt som innebär att politiken säger till medborgarna: kom till oss och ställ era krav så skall vi fixa allt åt er. Vilka är vi och vilka är dom?

❖ 19

Dialogen är grunden för en levande demokrati Roland Åkesson (c) Kommunalråd, Mönsterås

Dialog – samtal mellan två personer eller ﬂera, särskilt sådana där olika ståndpunkter respekteras och eventuellt utbytes. Källa: Nordstedts Stora Svenska Ordbok

edborgardialog är en grundläggande förutsättning för att upprätthålla en levande demokrati. Detta borde vara självklart för såväl medborgare som alla politiker och medarbetare i den gemensamma sektorn. Men ibland glömmer vi bort det grundläggande och självklara, därför behövs det säkert återkommande projekt på temat medborgardialog i varje kommun och landsting/region. Men en förutsättning för en meningsfull medborgardialog och en trovärdig kommunal demokrati är att det ﬁnns något att besluta om på lokal och regional nivå. Sedan förbundets projektledare bett mig fundera och skriva en artikel på temat medborgardialog ställde jag frågan vidare till två medborgare. Vad förväntar Ni er av ordet medborgardialog? Det måste ju ändå vara den ”vanlige” väljaren eller medborgaren, våra uppdragsgivare, som får ange tonen.

Vad tycker medborgarna? En medelålders kvinna uttryckte saken ungefär så här; – Jag vill ha möjlighet att säga vad jag tycker och påverka. Jag vill kunna träffa politiker och dessa politiker måste kunna lyssna också. Jag vill ha politiska företrädare som jag har förtroende för och kan lita på. Eftersom jag inte kan eller är beredd att engagera mig själv just nu överlåter jag till andra att representera mig. 21

En kvinnlig student sa spontant så här; – Det är viktigt att både politiker och tjänstemän visar intresse och engagemang när de för dialogen. Det ska vara äkta – det får inte vara så att det hålls möten bara för formens skull. – Ofta känner den enskilde individen eller den lilla gruppen sig bortglömda i förhållande till det stora kollektivet. Jag tänker på människorna i det lilla samhället i förhållande till dem i staden eller på ungdomsgrupper i förhållande till äldre. Därför är det viktigt att dialogen förs på många olika sätt, både traditionella möten och med ny teknik. Det behövs en mångfald av arbetssätt och mötesplatser. – Jag tycker det är viktigt att det ﬁnns fysiska mötesplatser på olika ställen där människor kan komma tillsammans och föra en dialog. Föreningslivet är en viktig mötesplats. – Idag är det för mycket i politiken som är ”fyrkantigt”. Glöm inte bort individen!

munen arbetar alltså på kommunmedborgarnas uppdrag. Detta måste stå fullständigt klart så att ingen förvirras att tro att vi arbetar på uppdrag av staten eller statliga myndigheter. Det är också medborgarna som betalar verksamheten via skatter och avgifter. Därför är det också självklart att medborgarna, såsom kvinnan ovan, vill kunna föra en dialog och påverka verksamheten, både som medborgare och allmän ﬁnansiär och som användare av de tjänster som produceras. Alltför länge har den kommunala verksamheten i alltför stor omfattning varit produktionsinriktad och ganska ”fyrkantig”. Politiker och tjänstemän på olika nivåer har bestämt vilken service, hur mycket, när och hur hela medborgargrupper ska få sin verksamhet. Detta har skett på bekostnad av medborgarinﬂytande, kostnadseffektivitet, mångfald och nyanser. Alla framgångsrika affärsverksamheter har ersatt själva produktionen som främsta utgångspunkt och istället börjat utgå från kunden eller marknaden. Vi behöver inte använda näringslivets uttryckssätt – våra kunder är den enskilde individen, medborgaren. För att vi ska kunna utföra våra uppdrag med utgångspunkt från medborgarnas behov och vilja måste vi kunna lyssna och föra en dialog med medborgarna – både som individ och som grupp eller grupper. Den dialogen får inte begränsas till några veckor i valrörelsen vart fjärde år – dialogen måste föras under hela valperioden. Dessutom måste dialogen föras både om allmänna och konkreta frågor. Frågor på individnivå hanteras självklart av kommunala medarbetare. Men oavsett om det handlar om politiker eller tjänstemän är dialogen central.

Ansvar för dialogen

Den personliga dialogen är överlägsen

Ordet dialog betyder ”samtal mellan två personer eller ﬂera, särskilt sådant där olika ståndpunkter respekteras och eventuellt utbytes”. Dialog är ett av våra allra viktigaste och ﬁnaste ord i den svenska ordboken. Utan dialog skulle vi förlora en av människans viktigaste och unika egenskaper. Som politiker och medarbetare i den kommunala sektorn har vi ett ansvar att vårda dialogen och demokratin. I de allmänna kommunvalen får vi medborgarnas uppdrag att företräda dem i vissa gemensamma frågor. Vi är alltså utsedda av medborgarna i vår kommun. Både vi politiker och våra medarbetare i kom-

Den personliga dialogen är överlägsen all annan kommunikation. I Mönsterås med drygt 13 000 invånare har vi fördelen av att vi är förhållandevis många politiker som kan föra dialogen med medborgarna. Vi har en mycket värdefull ”vardagsdialog” där politiker, medarbetare och medborgare träffas på naturliga mötesplatser; affärerna, lunchserveringarna, torget/Storgatan, motionsanläggningarna, fotbollen osv. Vi har också förmånen av att ha två konkurrerande tidningar med lokalredaktioner som granskar oss, informerar om den kommunala verksamheten och som också lyfter fram medborgarnas synpunkter.

– Öppenheten är viktig! Jag betalar faktiskt över 90 000 i kommunalskatt (till kommunen och landstinget) varje år. För mig är det viktigt att veta vad dessa pengar används till. Det ska finnas redovisning av vad som skett. Handlingar och protokoll ska finnas tillgängliga. Pressen är en viktig kanal för att jag ska få veta vad som händer. – Jag tycker både förslag och frågor ska vara konkreta. Det är viktigt att kommunerna använder en ”lätt” svenska så fler förstår. Via enkäter kan jag säga vad jag tycker. Jag kräver också svar om jag ställer en fråga till en politiker eller tjänsteman i kommunen.

En representativ demokrati som bygger på en aktiv medborgardialog förutsätter ju rimligen ett visst antal politiker per 1 000 invånare. Den nedre mänskliga gränsen för en aktiv personlig dialog mellan medborgare och politiker har säkert passerats i många kommuner och regioner. Det är en fråga som behöver diskuteras i samband med varje omorganisation. Dialogen kan självklart också föras i större grupper. Kommunen har alla möjligheter att bjuda in till dialogmöten. Det kan både vara geograﬁskt indelade möten eller verksamhetsindelade möten. Det gäller bara att upplägget och kvaliteten på dessa möten verkligen inbjuder till dialog.

Tidig dialog När det gäller hantering av översiktplaner och detaljplaner har vi ett regelverk för hur dialogen ska gå till med samråd, utställning osv. Om man verkligen använder den modellen seriöst med tidiga samråd är det en metod som är användbar för ﬂer områden. I Mönsterås tillämpar vi tidiga möten i planeringsprocessen och en ganska intensiv mötesverksamhet på olika platser när det gäller översiktsplanering, större detaljplaner eller andra större frågor. Öppenhet och tidig dialog brukar belönas på slutet i en planeringsprocess med god kvalitet på planer och program. Genom att många goda synpunkter har fångats upp, blir det stor uppslutning runt förslagen och det blir få överklaganden. I vissa fall är riktigt gjorda enkäter ett bra alternativ eller komplement till de personliga dialogformerna. Statistiska Centralbyråns breda enkäter är uppskattade av medborgarna och ger också oss som politiker och verksamhetsansvariga underlagsmaterial i planeringen. I samband med planering av framtida byggnationer har vi gått ut till alla + 55 med enkäter för att få deras syn på t ex seniorboende och äldreboende. Fördelen med enkäter i förhållande till vanlig kommuninformation är att kommunmedborgaren får tycka till vilket ger kommunen ett bra planeringsunderlag.

Men det ﬁnns ett men … Men för att medborgarna ska känna det meningsfullt att delta i en dialog på den lokala nivån måste det ﬁnnas något för dem att påverka och något att besluta om på kommunal nivå. De senaste årens tilltagande skörd av regleringar och detaljbeslut uppifrån EU, riksdagen, regeringen och alla statliga myndigheter och organ hotar både dialogen och den kommunala demokratin. Vi kan inte bjuda in till dialog med någon större trovärdighet om innehållet i dialogen redan är låst uppifrån. Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet hade vi en utveckling som gav kommunerna större frihet – det var en utveckling som främjade medborgardialogen. Sedan slutet av 1990-talet har utvecklingen gått i motsatt riktning. Den kommunala självbestämmanderätten, medborgardialogen och den kommunala demokratin är hotad. I nästa steg hotas förtroendet och legitimiteten för den gemensamma verksamheten på lokal och regional nivån.

Självstyrelse och medborgarmakt! Grundprincipen i ett demokratiskt samhälle ska vara att beslut ska fattas så nära dem som berörs som möjligt. Därför måste så mycket makt och beslut som möjligt ﬂyttas från EU, riksdag och regeringen samt inte minst från den växande samhällsbölden av statliga myndigheter till enskilda människor, kommuner och folkvalda regioner. Det ser inte likadant ut över hela vårt avlånga land. Det är inte lika förutsättningar i landets 290 kommuner. Våra 9 miljoner invånare har olika förutsättningar, behov, intressen och vilja. Därför kan vi inte år 2006 ha ett fyrkantigt uppifrånperspektiv på allting. Vi tillvaratar hela landets tillväxtmöjligheter allra bäst om besluten kan fattas utifrån de lokala och regionala olikheterna och förutsättningarna. Vi tillvaratar alla människors möjligheter och rättigheter allra bäst om de ges möjlighet till delaktighet respektive makt över sin egen situation. Ett starkt kommunalt självstyre ger förutsättningar för medborgardialog och medborgarmakt!

❖ 24

”Varför bry sig – det hjälper ju nästan aldrig!” Carin Högstedt (v) Kommunalråd, Växjö

Förtroendevald – person som utsetts till visst tidsbegränsat uppdrag av demokratiskt vald församling. Källa: Nordstedts Stora Svenska Ordbok

yligen gjordes en enkätstudie kring medborgarnas politiska inflytande i Växjö kommun1 och resultatet är tämligen nedslående; ”Varför bry sig – det hjälper ju nästan aldrig!” är ett citat från en av de intervjuade och kan tjäna som en sammanfattning av undersökningen. Ändå har Växjö kommun infört allmänhetens frågestund i fullmäktige och även i nämnderna. Vi har haft flera medborgarpaneler, har infört rätt att lägga medborgarförslag, har s k ”direktmöten” med medborgarna i olika byar, tätorter, stadsdelar. En demokratiberedning under fullmäktige har arbetat aktivt i flera år, de kommunala bolagen har öppna bolagsstämmor och allmänheten är välkommen till sammanträden i nämnder och styrelser. Öppenheten har ökat markant och de förtroendevalda är tillgängligare än någonsin genom mobiltelefoner och e-post! En annan medborgare utrycker i undersökningen att ”tänk om politikerna kunde avsätta tid då man kunde boka in 15 minuter till 30 minuter för medborgare att få samtala med politiker om idéer och åsikter man har.” Men milda makter, det är ju så det fungerar! Det är inga som helst problem! Visst hittar jag – och jag går i god för förtroendevalda från övriga partier också – en kvart eller halvtimme för att lyssna på idéer! En mycket stor del av min arbetstid går åt att samtala med medborgarna och deras föreningar 1

Demokratiundersökningen utförd av Institutet för lokal och regional demokrati (säte i Växjö) på uppdrag av Växjö kommuns demokratiberedning och klar februari 2006.

antingen det är per telefon, e-post eller besök. Ofta leder dialogen fram till att jag gör ”ett ärende” av problemet, frågan eller idén och inte så sällan leder det till ett konkret resultat. Men när jag läser citat ur enkäterna inser jag: Det är väldigt många som känner sig totalt utanför, totalt maktlösa och ser ”politiker” som de där som skor sig ekonomiskt och struntar i folket. Detta vet jag ju innerst inne ändå, men jag brukar kunna förtränga den kunskapen.

Partiernas död eller renässans? Partierna i Sverige krymper. Medlemsantalet sjunker och det betyder att rekryteringsbasen till uppdrag också krymper. Troligen innebär det att mångfalden bland de förtroendevalda begränsas. Några få procent av svenska folket är medlemmar och aktiva i ett parti. Frågan är hur få till antalet partiengagerade som med någon som helst legitimitet kan påstå sig utgöra den representativa demokratin? Någonstans ﬁnns en gräns, där det börjar bli patetiskt. Enligt min mening är vi där. Det är möjligt att partiväsendet kan göra sig attraktivt igen, men vi måste inse att medborgare av idag är allmänt antiauktoritära, kunniga, kritiskt tänkande och den gamla partistrukturen med kongresser som beslutar om detaljerade partiprogram, som sedan ska gälla i varje vrå av landet i alla situationer, är förlegad. Personligen tror jag på ett mer federativt system för partibygge, en modell där de lokala och regionala nivåerna har mycket stor makt att utforma sina program, stadgar och arbetssätt utifrån sin omvärld och där den centrala nivån anger den ideologiska inriktningen och ramen. I en sådan process skulle den lokala nivån kunna engagera intresserade medborgare på ett nytt och mer förutsättningslöst sätt, tror jag. Men där är vi inte idag! Den djupare framtidsdiskussionen om partiernas ställning existerar knappt såvitt jag kan se. Däremot är det tämligen allmänt accepterat att den representativa demokratin måste kompletteras med deltagardemokrati för att behålla legitimiteten. Frågan är hur?

Systematisk medborgardialog Det ﬁnns naturligtvis inte ett rätt svar på frågan hur medborgarnas engagemang ska tas tillvara och hur dialogen mellan de förtroende28

valda och medborgarna ska föras; det ﬁnns många. Det är skillnad i stora och små kommuner, i glesbygd och stad, i norr och i söder. Det ﬁnns också många goda exempel och projekt, men ännu ingen tulipanaros, som ger rubriken: ”Folket nöjda – de förtroendevalda lyssnar och lär.” Jag har heller ingen jättehäftig idé utan tror att vi måste arbeta systematiskt för demokratins fort- och överlevnad och på alla fronter. Systematiken ska innehålla t ex skolundervisning i vad demokrati är men också hur man tillämpar den. Skolor och klasser ska regelmässigt vara remissinstanser i frågor som handlar om planering av bostadsområden och dylikt. Skolorna ska använda sig av möjligheten att skriva medborgarförslag och att på så sätt följa hur beslutsprocessen ser ut. Om barn och unga bibringas kunskaper i hur man kan påverka framtiden, så är väldigt mycket vunnet. Vad man kan påverka, hur man går tillväga och hur avvägningar slutligen måste göras mellan olika intressen – dessa elementära kunskaper och erfarenheter ska vara med i bagaget ut i livet. Studieresor till Katalonien och Toronto har fått upp mina ögon för skillnaden mellan att pliktskyldigast fråga folk om det som är så gott som beslutat mot att ta med medborgarna i en process som börjar från scratch, d.v.s. starta med ett oskrivet blad. Jag har sett exempel på det senare i både Toronto och Barcelona och det är något att ta itu med här hemma. Det är en utmaning att låta folket avgöra om det ska byggas på ett oexploaterat område och i så fall vad istället för att fråga om det ska byggas tvåvånings- eller trevåningshus. Det senare är den upplevelse av ”demokratin” som vissa medborgare har, som jag har träffat. Det går att förebygga, men det krävs nytänkande och att förtroendevalda stiger ner från den mentala piedestalen och vet-bäst-attityden.

Alla metoder är bra!? Troligen är alla hittills uttänkta medel att åstadkomma medborgardialoger bra och alla plus några till behövs. I Växjö kommun har vi mycket goda erfarenheter av medborgarförslag. Det kommer en jämn ström och hittills har alla (ca 70–90) varit seriösa. De har handlat om energi-miljö, kommunikationer, demokrati och antirasism t ex. De har berikat den politiska diskussionen och kommunen. Vi har också under många år haft s k ”direktmöten” i kommunens olika delar. De inne29

bär helt enkelt att kommunstyrelsen ordnar ett informationsmöte, bjuder in allmänheten på orten eller i stadsdelen och informerar om vad som är på gång inom olika områden med mycket plats för frågor och svar. Det hela har mer och mer utvecklats så att allmänhetens frågor är ramen och förbereds av en förening på orten, en samhällsförening, sockenråd t ex. De tjänstemän som behövs för svaren på frågorna finns på plats och naturligtvis representanter från partierna. Mötena är rätt osexiga både till form och innehåll, men oj, vad folk det kommer! 100 – 200 personer är inte ovanligt och församlingshemmen ute i kyrkbyarna bågnar. Det som sägs antecknas noggrant och läggs ut på nätet. Ibland är det väldigt mycket små trafikfrågor, ibland nås höjder, som när en hel ort startar och engagerar sig i en namninsamling för att en flykting ska få stanna.

Var är partierna mellan valen? Partierna ska vara bärare av de demokratiska idealen, men det är en påfallande ”kommunalisering” av medborgardialogen som pågår. Det är kommunen som bjuder in till möten. Ska partierna bli attraktiva så måste man återta initiativet och prata med folket, bjuda in till diskussion om ideologiska frågor såväl som vardagliga kommunala. Jag träffar då och då människor som säger: ”Aldrig att jag röstar, inte ens blankt! Ni bjuder på kaffe strax före valet och annars bryr ni er inte. Jag kan inte köpas!” Det svider, för det är inte sant. I Växjö kommun är det en livlig politisk debatt och flera partier2 är väldigt mycket ute på stan med partytält och information – oavsett om det är valår eller ej! Men upplevelsen av att ”alla politiker skor sig och ingen bryr sig” finns där och den är omfattande. Samtidigt finns det en övertro på politikens möjligheter! Allt ska fixas av ”politikerna”, precis allt. Egenansvaret och ambitionen att ta itu med något finns hos enskilda, men påfallande ofta är första instansen ”kommunen, det är kommunen som ska ordna ditten och datten!” Någonstans någon gång har vi hamnat i en överlåtandets filosofi. Arbetarrörelsen och folkrörelsernas tidigare ansvar för att utveckla välfärd och demokrati har övergått till att bli 2

frågor för offentlig sektor i allmänhet och kommunerna i synnerhet. Eller – har jag fel? Nåväl. Partierna måste återta initiativet, utveckla resonemangen med allmänheten och vara delaktiga i människors vardag. Därför är också representationen viktig. De förtroendevalda ska vara ett tvärsnitt av befolkningen och spegla etnicitet, funktionshinder, kön, åldrar. Annars är inte politiken trovärdig.

Vi och dom I min vardag som kommunalråd får jag mängder med inbjudningar till konferenser om arbetsmarknaden, om funktionshinder, om miljöfrågor, om jämställdhet, om säkerhet, om regionindelning osv. Och vad det än handlar om är det ofta så att de inbjudna pratar OM en kategori människor med vissa problem, men de som är föremål för pratet är inte där! Konferenserna handlar om ”dom” som är arbetslösa, som är utbrända, som är diskriminerade. ”Vi” som är där ska komma på något bra, så att ”de” blir integrerade, friska, åtgärdade. Med tanke på detta är det inte så konstigt att misstro mot systemet och de förtroendevalda frodas hos stora grupper. Vi ska inte bli förvånade att utanförskapet och klassklyftorna föder misstro! Det är fullt berättigat, om man tänker efter. Och här är den stora uppgiften! Medborgardialog i all ära, den är nödvändig och den ska vara hederlig och frekvent, men det måste hända något i praktiken också. Människor ska uppleva att tillgången till arbete, drägliga ekonomiska villkor, tillgång till god miljö i skola och bostadsområde, tillgång till kultur och fritid ﬁnns för var och en och att det är möjligt att förändra till det bättre. Medborgardialog får aldrig bli kosmetika. Däremot ska den innehålla ömsesidig respekt.

❖

Det är främst moderaterna och vänsterpartiet som rör sig ute på gator och torg i Växjö kommun, en iakttagelse gjord under många år.

Bättre beslut genom att rådfråga medborgarna Hans Swedell (m) Vice ordförande kommunstyrelsen, Kiruna

Medborgare – person som i rättslig mening tillhör en viss stat dvs. har lagligt skydd av den och lagliga skyldigheter mot den. Källa: Nordstedts Stora Svenska Ordbok

tt ge medborgaren information är en viktig del av demokratin. Myndigheter och politiker producerar och levererar information som på olika sätt kan användas av medborgarna. I denna enkelriktade information ﬁnns även generella demokratiska rättigheter som till exempel offentlighetsprincipen. Det har på senare tid blivit allt viktigare i det demokratiska arbetet, att få igång en levande tvåvägskommunikation – konsultation. Vad tyckte medborgaren om informationen? I en representativ demokrati utgör de återkommande allmänna valen en form för konsultation av allmänheten. Men räcker det med en konsultation var fjärde år?

Svaret måste bli nej enligt min åsikt! Vi lever i ett samhälle som blir alltmer beroende av omvärlden. Det nya teknik- och informationssamhället är en del av vår vardag. Effektiviteten har blivit ett nyckelord som för med sig nyckeltal som styr kommuner och landsting. Förändringsarbeten måste ske med hög effektivitet och i bästa fall med förståelse hos medborgarna. Därför är det viktigt att rådfråga medborgarna hur det upplever situationen i sin närhet, som ett komplement till den representativa demokratin. Fördelarna med konsultationer med medborgarna kan sammanfattas med att man åstadkommer bättre beslut än vad fallet skulle vara om man lämnade medborgarna utanför. Medborgarnas acceptans för demo33

kratiska beslut skulle öka och demokratin skulle stärkas och förtroendet för politiker och tjänstemän skulle öka. Engagerade medborgare skapar energi som riktas i en positiv demokratisk process. Det finns naturligtvis åsikter som har invändningar mot denna utveckling. Medborgarkonsultationer kan upplevas som ett hot mot effektivt beslutsfattande och god myndighetsutövande och tvivel på medborgarnas förmåga att tydligt kunna föra ut information om sina åsikter. Blir några ”språkrör” för hela befolkningen? Hur hanterar man förväntningarna som uppstår i samband med konsultationerna? I Norrbotten har vi några exempel på olika dialoger med norrbottningen. I till exempel Kalix, Luleå och Kiruna har olika rådslag, konsultationer och e-demokratier prövats. Jag tänker berätta om dessa och hoppas att det kan leda till lusten att testa denna extra krydda i det demokratiska arbetet med medborgardialogen. I kommunvalet 1998 gjorde Miljöpartiet med Peter Eriksson i spetsen ett omtalat bra val. Miljöpartiet fick över 40 procent av de kommunala rösterna vilket innebar att Peter Eriksson blev kommunalråd. Man startade 1999 upp Kalix Demokrativerkstad och började med att införa medborgarförslag, innan riksdagen ens hade beslutat om detta. Första rådslaget (konsultationen) kom samma år och frågan man ställde gällde stadsplanen. Medborgarna skulle tycka till om Kalix Centrum och framföra önskemål om förändring eller utveckling. Engagemanget var mycket stort från medborgare och politiker och känslan av att få påverka och styra låg på topp. I skolor, stadshus, bibliotek och brevledes kunde man höra av sig. Även e-mail kunde användas. Många åsikter från rådslaget om Kalix Centrum kunde vävas in i en ny stadsplan. Nästa försök till rådslag blev nivån på den kommunala skatten. Efter en lång diskussion om skattenivåer och prioriteringar av kommunal service, valde man att gå till rådslag med medborgarna. Skattenivån skulle avgöras i en folkomröstning och prioriteringar om hur man skulle använda skattemedlen skulle avgöras i ett rådslag. Röstningen innehöll tre förslag. Sänkt, oförändrad eller höjd kommunalskatt. Folkomröstningen medförde framtagande av röstlängd och en konsultfirma som slumpmässigt kunde dela ut personliga koder och hantera valet. Med denna hantering började det kosta pengar. Konsultfirmor med denna kompetens var ej så många i gamla Svedala. 34

Resultatet blev inte helt oväntat oförändrad skattenivå och prioriteringarna blev det välkända mantrat vård, skola och näringsliv. Det kostade över en miljon att få fram detta resultat, vilket ett demokratisk fungerande kommunfullmäktige borde klarat av. Det tredje försöket till rådslag blev en folkomröstning om skolstrukturen i Kalix kommun. Skolstrukturen gällde både centrum och landsbyggd. En ny struktur med 1– 9 skolor, vilket innebar en skolas nedläggelse i centrum. Den gamla strukturen var låg- och mellanstadieskolor samt högstadieskolor och ingen skolnedläggelse. Återigen en hög kostnad för röstlängder och konsulter för att klara en folkomröstning. Resultatet blev inte oväntat: ingen förändring av den gamla strukturen. Ordförande i barn- och utbildningsnämnden avgick p.g.a. att hennes parti önskade en förändring. Efter ett samtal med Peter Eriksson (mp) förordar han ett rent rådslag utan inslag av folkomröstningar. Framförallt med anledning av kostnaderna. Annars rådde full politisk enighet om hanteringarna runt både rådslagen och folkomröstningarna. I Luleå skulle en ny dragningen av lokaltraﬁken genomföras. Innan valet 2002 hade socialdemokraten och kandidat till kommunalrådsposten Karl Pedersen, lovat att medborgarna skulle få vara med och säga sitt. Socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet leder kommunen sedan valet 2002. Politiska beslut i fullmäktige hade strandat två gånger i kommunfullmäktige redan för valet 2002. Ett projekt kallat Buss 2000 med en blandning av politiker och tjänstemän hade inte lyckats få ordning och reda i frågan. Då beslöts att medborgarna skulle få tycka till om strukturen gällande busstraﬁken i Luleå Centrum. En bred information skulle skickas ut till medborgarna och alla enskilda hushåll skulle informeras med brev innehållande de olika alternativen. Man beräknade att valet skulle kosta ca. 1,2 miljoner kronor varav 50 procent var portokostnader. Vidare beslöt man att alla som fyllt 16 år samma vecka som valet skulle få deltaga. Av 58 000 röstberättigande deltog ca. 50 procent varav ca. 25 procent på nätet.

Resultatet var att ca. 70 procent röstade för att bussarna och bilarna skulle få var sin fil och i var sin riktning på Smedjegatan, som är en genomfartsled i Luleå centrum. Ett klart besked från medborgarna som ledde till snabba beslut från den politiska nivån. Det tog under ett halvår från beslutet om röstning till beslutet i kommunfullmäktige, varav informationen till medborgarna tog två månader. Det måste kallas för en effektiv och kraftfull konsultation med Luleåborna. Kiruna kommun fick av Rymdbolaget en raket med en höjd på ca. 30 meter, som gåva för alla lyckade uppskjutningar från Esrange. Var skulle raketen placeras blev en fråga som ledde till huvudbry. Rådslag blev förslaget till hanteringen av placeringen. I Kiruna finns ett Annonsblad som är en väl spridd informationskälla i Kiruna. Alla läser Annonsbladet. En annons med en förfrågan om var en raket skulle placeras togs fram. Stadsarkitektkontoret föreslog 10 olika placeringar. Kommunstyrelsens arbetsutskott gav kommunkontoret i uppdrag att genom en rådgivande omröstning låta kommuninnevånarna ge sin uppfattning. Fotomontage presenterades i Annonsbladet. Omröstningen varade i tre veckor. Förslag skulle insändas till Stadsarkitektskontoret via e-post, vanlig post, telefon eller personliga besök. Innan omröstningen kontaktades Kalix kommun om deras erfarenheter av rådslag. Erfarenheten var att det kunde bli dyrt. En viss identitetskontroll skedde genom att de som röstade uppmanades skriva sina namn på röstsedeln. För att locka alla att skriva sina namn genomfördes också en utlottning av fem böcker. Ca. 250 deltog i omröstningen av ca. 13 000 röstberättigade. Ett förslag vann med två röster och kommunkontoret fick i uppdrag att utreda exakt placering och ordna med belysning. Det som Kiruna kommun hade glömt var att prioritera förarbetet. Var får man placera en 30 meter hög raket och vilken placering skulle Vägverket Nord godkänna? Vilken önskan hade givaren av gåvan? Rådslaget gick bra men få deltog. Placeringsplatsen hade inte genomarbetats av kommunen. Än idag mars 2006 har inte raketen kommit upp. Man kan påstå att bristen på uppfyllda förväntningarna har kanske ”dödat” intresset för fler rådslag.

I Kiruna har vi ﬂera frågor som eventuellt skulle passa som rådslag. Ekströmska utredningen om Jakt och Fiske ovan odlingsgränsen och Översiktplanen över Kiruna Centrum p.g.a. ﬂytten av staden med anledning av gruvbrytningens påverkan. Frågan är hur man skall kunna genomföra ett demokratiskt rådslag, där alla vågar komma till tals. Där objektiv och saklig information når ut till alla medborgarna. Hur klarar man av starka lobbyorganisationer i ett rådslag där kommunen inte har ensamrätt på informationsförmedlingen. Är då rådslag lämpligt? Blir parterna jämbördiga? Fundera över det!

❖

Medborgardialogen en nödvändighet för utveckling och bevarandet av vår demokrati Ingrid Amrén (s) Vice ordförande, Sveriges Kommuner och Landstings Demokrati- och självstyrelseberedning

Rådslag – överläggning för att komma fram till gemensam ståndpunkt. Källa: Nordstedts Stora Svenska Ordbok

emokrati. Ett så otroligt stort begrepp att man inte riktigt vet vart man ska börja. Exempelvis: hur förklarar – eller rättare sagt var börjar man nysta i demokratins mångfald inför en vetgirig sjuttonåring som börjat förkovra sig i samhällskunskap, och som ställer frågan: ”vad är – egentligen – demokrati?” Det är en högst relevant fråga. Begreppet demokrati är ju – egentligen – både möjligheter, inskränkningar, rättigheter och skyldigheter. Ett ﬁnt nät där allt hänger ihop. Vi har som medborgare i Sverige inte bara rätt att delta i utformandet av vårt samhälle och nyttja det vi gemensamt skapar, utan vi har också skyldigheten. Politik är inte en fotbollsmatch som man väljer att gå och se, eller inte, beroende på intresse. Till politiken och demokratin har varje medborgare och politiker en skyldighet att förhålla sig sakligt och med respekt. Men för att kunna förhålla sig, för att kunna vara med och välja väg som medborgare så måste kunskapen om vad som händer i den offentliga vardagen delas av alla och om den ska kunna delas av alla så måste dialogen med och mellan medborgare och beslutsfattare ske i vardagen och den måste in i planeringen likväl som den noggrant planerade och förberedda kommunala budgetprocessen. De ﬂesta av våra partier har kommit till i en tid då folkrörelserna var en verklighet. Vi deltog i arbetarrörelser, i bonderörelser, i scoutrörelser, i nykterhetsrörelser m m. I dag är tyvärr ”rörelser” inte ett 39

särskilt vanligt ord. I den breda folkrörelsen fanns möjlighet till samtal och debatt, till förankring och tankeutveckling. Partierna var en naturlig plats för utveckling av en starkt förankrad politik. I dessa rörelser fick människor kunskaper om hur och varför samhället förändrades, man ägde kunskaper, man kunde förhålla sig till utmaningar och man kunde vara med och välja väg framåt, man var en del i/av förändringen. Med färre partimedlemmar och rörelser och en annan tidsanda måste vi våga granska det system som vi finns i. Nu måste vi våga ifrågasätta invanda föreställningar om hur det ska vara och vi måste våga pröva nya vägar. Jag anser att vi politiker i ljuset av våra uppdrag använder oss av ”tolkningsföreträde”. Just det att vi är utsedda av folket har inneburit att vi sett oss som företrädare och med automatik någon som vet bäst. I rörelsernas tid var vi väl förankrade men idag fungerar det inte längre utan risken finns att vi blir härskare. Inte av elakhet utan därför att vi är skolade in i politiken i en annan tid. Hur det gått har vi alla erfarenheter av. Efter att ha fattat beslut, gjort prioriteringar och tagit hänsyn till helheten måste vi ut och försvara och förklara. Vi hamnar i försvarsställning när medborgare upplever sig trampade på och överkörda. Dialogen blir inte av utan maktspråk används på olika sätt och det sätter oss och medborgaren och demokratin i en ohållbar situation. Vad skulle man då kunna göra? Vi saknar våra forna ”rörelser” de traditionella mötesplatserna där viktiga vägval kunde göras tillsammans med många som i sin tur bar det vidare till övriga i samhället, kunskapen spreds liksom cirklarna på vattnet. Men likväl som den medicinska tekniken, våra datorer, bilar o.s.v. utvecklas så måste vi finna nya vägar, metoder. Hur når vi en fruktbar medborgardialog? Hur når vi även de som idag inte känner att dom har ett behov av att veta, av att kunna, av att påverka? Det här är en utmaning, en uppgift att lösa och lösningarna ser förmodligen olika ut beroende på vart man befinner sig och vad det är man behöver föra dialog om. Jag var i Toronto med Sveriges Kommuner och Landstings Demokrati och självstyrelseberedning på studieresa där fick vi kunskapa i deras befolkningsdialog. 40

I Toronto stad har alla nämnder och förvaltningar krav på sig att involvera medborgarna i planeringsprocesser av olika slag. Man bjuder t ex in samtliga invånare till dialoger om stadens framtida utveckling i samband med budgetprocessen. Vem som helst är välkommen till väl strukturerade dialogmöten som planeras och leds av processledare. Mötena genomförs vid olika tidpunkter och på flera platser i staden så att många har möjlighet att delta. Frågorna är relativt öppna och skulle t ex kunna vara av typen ”Hur ska närsjukvården se ut i framtiden?”. Politikernas uppdrag är att komma med ett tomt papper, lyssna aktivt och ställa följdfrågor. Ett annat exempel är när man utvecklar ett mera avgränsat område t ex en stadsdel. Hos oss dyker i ett sådant sammanhang olika mer eller mindre starka intressegrupper upp var och en för sig och talar för sin egen sak. När vi väl involverar medborgaren så är det oftast utifrån ett möjligt förslag. I Toronto däremot bjuds de olika intressenterna in till dialogtillfällen. De samtalar i en väl strukturerad process ledd av erfarna processledare. Det som uppstår är ett lärande och kompromissande, grupper och medborgare emellan. Om jag får möjlighet att se andras behov har jag större benägenhet att ge avkall på mina egna krav. Nya idéer och lösningar kommer fram som kanske inte någon enskild hade kommit på. Här förs ett samtal, inte för att någon är missnöjd utan därför att den politiska ledningen vill ta del av erfarenheter hos medborgare. De vill ha en god förankring inför sina beslut. För att sammanfatta några framgångsfaktorer från vår resa i Kanada, samtalen med medborgare är: • inlagda i tidsplanen (likt kommunala budgetprocessen) • har ett tydligt syfte • tydliga ramar • flera tillfällen • tydliga och upprepade inbjudningar • kvalificerad processledning • aktivt lyssnande • systematiserad återkoppling till deltagarna.

Det här var ett exempel på hur vi i Sverige skulle kunna ta oss an och utveckla dialogen med befolkningen. Jag möts ofta av argument om att det är omöjligt att få människor mer delaktiga därför att man inte vill, att det är så mycket annat som människor vill göra, att politik och samhällsbyggande är tråkigt osv. Jag vägrar tro det och det finns tydliga bevis på motsatsen. Se bara när människor berörs och oroas av en förändring. Då finns viljan, då finns tiden engagemanget och kraften. Låt oss ta det för intäkt att det går att involvera människor i vägvalen för framtiden. Låt oss tillsammans hitta nycklarna/koderna till hur vi gör det. I mitt idealsamhälle har vi en stark och legitim representativ demokrati med partier som bas. I mitt idealsamhälle kan medborgare delta i meningsfulla möten på jämlika villkor. I mitt idealsamhälle tas alla människors erfarenheter och kunskaper till vara. Något alternativ till demokrati finns inte.

❖

Samtal i ögonhöjd Gunnar Asserhed (fp) 2:e vice ordförande i Landstingsstyrelsen, Landstinget i Östergötland Gruppledare (FP)

ag tror att vi är många i de olika politiska partierna som vill göra mera för att sprida grundläggande kunskaper om vår representativa demokrati. Varför har vi olika politiska partier? Varför ﬁnns de demokratiska institutionerna som fullmäktige och riksdag? Vilken uppgift har de förtroendevalda kontra tjänstemännen? Vi önskar naturligtvis att t ex radio och TV skulle göra mera i denna folkbildningsuppgift. Massmedierna är dock mera inriktade på sensationer, avvikande händelser och personﬁxering. I jakten på dessa blir demokratins förutsättningar och grunder ofta mindre viktiga. Vi förtroendevalda kan dock inte frånsäga oss hela ansvaret. Politiken har den dubbla uppgiften att spela på mediernas villkor och samtidigt hävda politikens egenart och demokratins behov av debatt. Demokrati är inte enkelt – en fungerande demokrati kräver faktiskt både kunniga och intresserade medborgare. De politiska frågorna borde vara de många medborgarnas angelägenhet och engagemang. Istället har politiken alltmera blivit en främmande värld för, som det verkar, ett växande antal människor. Politiken och partierna bygger på att människor utifrån olika grundvärderingar om människan och samhället ska kunna kanalisera sina ståndpunkter och förslag till beslut. Det politiska livet bygger samtidigt på en värdegemenskap. Demokratin är dess överideologi som förutsätter tro på samtal och dialog, tolerans och respekt för demokratiskt fattade beslut. De politiska partierna måste klara att genom sina 43

ställningstaganden och program förmedla både lidelse och engagemang såväl som logik och förnuft. Detta är demokratins livsnerv som vårt öppna samhälle vilar på. Är det tillräckligt att information och kunskap förmedlas? Nej – jag tror att det behövs ytterligare en viktig komponent nämligen; det goda samtalet mellan människor och mellan förtroendevalda och medborgare. Då först skapas möjlighet till delaktighet som gör ansvaret tydligt. Demokratins problem och utmaningar måste bli ett ansvar för oss alla som medborgare. Alla måste inte bli förtroendevalda men så många som möjligt ska känna ansvar för fundamentet, den representativa demokratin. Ribban bör läggas lågt och handla om ett minsta gemensamt ansvar i att skaffa sig kunskap som innebär att man kan gå och rösta på valdagen. Jag tror att ”samtalet i ögonhöjd” mellan och med människor är metoden som innehåller det viktiga kittet för en hållbar demokrati. Ordet medborgardialog tycker jag är ett inneord som jag tror lätt förloras i att det skulle ﬁnnas en särskild teknik eller en metodik som skulle ge oss en bättre demokrati. Om man med medborgardialog menar samma som samtalet i ögonhöjd så har det förhoppningsvis samma verkan. Om man med medborgardialog däremot menar att detta är en ny typ av demokrati där medborgaren ges ett större inﬂytande över de politiska besluten då leder detta, enligt min åsikt fel. Den typen av deltagardemokrati riskerar att bli till ”etablissemangets panik” som istället kan försvaga den representativa demokratin. Vi lever i globaliseringens tidevarv där rörligheten för företag och kapital ökar och de gamla nationsgränserna alltmer minskar i betydelse. Vi berörs alla av den snabba förändring som pågår i hela samhället som också kan innebära att gamla sanningar inte håller längre. Vi vet att detta kan skapa osäkerhet och otrygghet inför framtiden. Jag vill se en medborgardialog där metoden är enkel och mänsklig som jag kallar ”samtal i ögonhöjd”. Målet ska vara aktiva och upplysta medborgare. Det tror jag är den bästa garantin för en levande demokrati.

Jag vill peka på två faktorer som jag tror är viktiga för detta: 1. Förtroendevalda i kommuner och landsting måste bli aktiva i samtal om närdemokrati och i lokala och regionala frågor. 2. Låt det regionala perspektivet bli en brygga till global förståelse och solidaritet

Närdemokrati stärker lokalsamhället Värden som självstyre, marknadsekonomi, solidaritet och mångfald behöver omsättas till politik i praktiken i närsamhället. Mångfald handlar om att alla människor oberoende av ursprung är en tillgång i gemenskapen. Solidaritet handlar om att uppmärksamma andra människors behov och skapa ett samhälle med frihet i gemenskap mellan människor. Marknadsekonomi ger välfärd med arbetstillfällen, utvecklingskraft och konsumentstyrd tillväxt. Självstyrelse på lokal och regional nivå handlar om att politiska beslut och deras orsak och verkan blir överskådliga och påverkbara för medborgarna. Förtroendevalda behöver delta på ett nytt sätt i samtalet om lokalsamhället. Inte i första hand utifrån sin uppgift som ledamot t ex i byggnadsnämnden eller skolstyrelsen utan från rollen som direktvald fullmäktigeledamot. Enligt min mening ﬁnns det ett stort behov av kunskap om hur saker och ting fungerar och samtal om mening och sammanhang i samhällsdebatten. Det behövs mera samtal om helheten och om människan i sitt sammanhang, i sin kommun, i sin region, i Europa och i Världen. Vilka om inte de förtroendevalda i kommuner och landsting är lämpade att leda eller delta i sådana samtal. Förtroendeuppdraget kan på så sätt bli viktigt igen och ges ett mera meningsfullt innehåll. Dagens politiker uppfattas i bästa fall av allmänheten som någon form av byråkrater i en allt mer komplex och specialiserad samhällsorganisation. Vi behöver istället bli verkliga förtroendevalda med värderingar som varierar beroende av partitillhörighet och med en god portion av gott omdöme och brett engagemang.

Hur ska samtalet i ögonhöjd gå till rent praktiskt ? Jag tror att man ska skilja mellan det partipolitiska samtalet som lätt utvecklas till partipolitisk debatt och samtalet i ögonhöjd. Det bör organiseras mera fritt och gärna föras på neutrala platser. På ett kafé eller hos en ideell förening eller liknande. Man bestämmer ett antal samtalstillfällen och annonserar detta i lokaltidningen – kanske i samarbete med ett studieförbund. Jag tror att det är viktigt att samtalet blir fritt och att den förtroendevalde blir sammanhållare och resursperson. Om 10 000 fullmäktigeledamöter i kommun, landsting och regioner deltar i eller håller i ett sådant samtal 10 gånger per år under perioden år 2007 – 2010 så är jag övertygad om att detta skulle få stor betydelse. Genom många ”samtal i ögonhöjd” skulle kunskap och engagemang kunna trycka tillbaka det s.k. politikerföraktet. Kanske skulle förtroendeuppdraget successivt bli mera hedervärt och eftersträvansvärt igen.

Regionfrågor allt viktigare för samhällsutvecklingen Världen kommer allt närmare. Vi får genom TV-rutan in den i vårt vardagsrum. Det som förr var främmande och overkligt blir nu en del av vår vardag. Allt flera människor reser inte bara till sydeuropa utan över hela världen. Den internationella handeln ökar och gör oss positivt beroende av varandra. Samtidigt får vi mera kontakt med andra kulturer och värderingar men också av fattigdom, underutveckling och orättvisa villkor i världen. En annan förändring som påverkar oss är att regionerna har blivit viktigare för näringslivets möjligheter att verka och därmed för människors dagliga levnadsvillkor. Förr svarade socknen för de flesta människors levnadsvillkor. Numera rör sig allt fler i regionen i sina vardag. Det är idag mer än en miljon svenskar som pendlar mer än tio mil varje dag till sina arbetsplatser. Ser vi ut över Europa så har regionerna även om de har olika ansvarsuppgifter en allt viktigare roll. Regionernas Europa är en realitet. I Sverige är vi tyngda av en historisk tradition om en stark statsmakt med sina nästintill oräkneliga statliga verk och myndigheter. Regionfrågan har utretts under flera årtionden i Sverige och det är väl få områden där det finns så mycket fakta samlade genom decen46

nierna som i denna fråga. Beslutsångesten har dock varit stark och medfört att istället för att komma till beslut och bli mera likt Europa så har man tillsatt nya utredningar i regionfrågan. Det är starka krafter som utmanas men regionaliseringen kan inte stoppas. Det är viktigt att de nya regionerna inte kommer att styras av statliga tjänstemän utan av medborgarna genom direktvalda regionfullmäktige där ansvar kan utkrävas. Motståndarna till en regional demokrati säger ofta att regioner är inget som intresserar folk. Jag tror att detta påstående är fel. Argumentet är gammalt och användes ungefär på samma sätt i debatten om en folkvald riksdag för ca. 100 år sedan. På liknande sätt som när det gäller att stärka det lokala samhället och närdemokratin kan förtroendevalda i kommuner och landsting engageras för samtal om de regionala frågorna. Värden som solidaritet, mångfald, självstyrelse och marknadsekonomi har samma aktualitet på det regionala område som på det lokala. Demokrati ska inte begränsas till att gälla bara inom nationsgränser utan kan och måste omsättas på europanivå och global nivå. Genom att starta det goda samtalet i ögonhöjd lokalt och regionalt växer också förståelsen och engagemanget för behovet av mänskliga rättigheter och demokratiutveckling globalt.

❖

Uthållighet visar att man menar allvar Gertrud Ekman (s) Ordförande, Ystad Österlens sjukvårdsdistrikt

Folkomröstning – omröstning i en viss fråga, där alla röstberättiga kan delta. I Sverige endast rådgivande. Källa: Nordstedts Stora Svenska Ordbok

tt vilja utveckla en dialog med medborgarna är lovvärt, men stämmer ändå till eftertanke. Det får inte bli ett ”modeord” som just nu beﬁnner sig på agendan utan kräver ett planerat och långsiktigt tänkande och även en planering för hur det ska ske. I Ystad Österlens sjukvårdsdistrikt har vi valt att arbeta långsiktigt och uthålligt. Därför har också modellen varit möjlig att arbeta med över mandatperioderna (8 år) med olika politiska majoriteter och jag utgår ifrån att det blir så även efter höstens val. Vi har efter diverse olika försök t ex öppna möten efter distriktsnämndens möten, att bjuda in oss till föreningar osv. valt en metod som döpts till ”Öppet bord”. Två till tre distriktsnämnds ledamöter och ersättare går ut på våra två sjukhus och våra vårdcentraler med informationsmaterial om vårt distrikt och också en enkel enkät med frågor från vårdbarometern. Vi möter på så sätt patienter, vårdanställda och anhöriga och även andra medborgare i en dialog om hur man upplever vården. Viktigt för oss är att de personer som deltar är förtroendevalda som representerar olika partier och block, och att alla är överens om att partipolitik inte diskuteras vid dessa ”öppna bord”. Utan man representerar distriktsnämnden och vi i distriktsnämnden är intresserade av vad man som medborgare vill förändra eller vad man är nöjd med. Mötena ”Öppna bord” har fallit väldigt väl ut. Lokalpressen har visat stort intresse för mötena och har rapporterat utifrån en positiv vinkling. 49

För mig är det ytterst viktigt att följa upp de frågeställningar/synpunkter som kommit fram och vid behov återkoppla till enskilda medborgare. Vi har också två internat per år för distriktsnämnden där vi vidareutvecklar medborgardialogen. Inte minst viktigt under de här åtta åren är att vi har skapat en stor respekt för och tillit till varandra. Vi är överens om att vi alla i distriktsnämnden är medborgarnas företrädare inom våra olika partier och i den funktionen är det både fel och missriktat att bedriva blockpolitik när vi för medborgardialoger. Vi har också haft hjälp utifrån av en konsult för att få struktur på vårt arbete. Det hade vi aldrig klarat själva. Just nu håller vi, med hjälp av vår konsult, på att genomföra intervjuer med ledamöter och ersättare i distriktsnämnden. Detta för att sammanställa hur vi upplevt resultatet av våra medborgardialoger så här långt och vi kommer att få del av intervjuresultatet under våren. Min förhoppning är att medborgardialogen fortsätter kommande mandatperiod i någon form. Jag är helt övertygad om att det är uthållighet som gäller för att visa medborgarna att man menar allvar med att dialogen är viktig för all framtid.

❖

Ja till Rådslag. Nej till Folkomröstning. Kenneth Sandberg (mp) Kommunstyrelsens ordförande, Kalix kommun

om första kommun i världen genomförde Kalix kommun hösten 2000 ett försök med E-demokrati, med information, debatt och röstning främst via Internet. Vi kallade projektet för Kalix Rådslag. Det handlade om att ge synpunkter på Kalix framtida centrum. Hösten 2001 genomförde vi ännu ett Rådslag, då vi frågade kalixborna vilken skattenivå de ville ha och vad ett eventuellt överskott i budgeten i första hand skulle användas till. Våren 2005 tog vi ett katastrofalt steg över till Folkomröstning om skolstrukturen i centralorten. Där resultatet blev att kalixborna röstade emot den styrande alliansens förslag till 90 procent. Och valdeltagandet sjönk kraftigt. När vi i Kalix summerar de olika formerna av medborgardialog kan vi konstatera att folkomröstningen var en ren felbedömning. Ett misslyckande. Så här i efterhand tror vi oss också se orsaken till felbedömningen. Vi övergick från de tidigare råslagen där vi vant folket vid att vara med i idéfasen av beslutsprocessen till att i folkomröstningen backa så att de bara ﬁck ta ställning till ett färdigt berett förslag. Skillnaden i dialogförfarandet blev förödande på två sätt. Dels kunde vi inte genomföra de nödvändiga förändringarna för skolorna i Kalix. Dels sjönk deltagandet mellan skatterådslaget och folkomröstningen från 52 till 34 procent. Vilket i sin tur resulterade i en stor förtroendeförlust för kommunpolitiken. Om vi på allvar vill ha in folkets synpunkter mås51

te vi rannsaka oss själva och i framtiden backa tillbaka till ursprungsidén om rådslag. Det skulle vara en ren feghet från oss politiker om vi inte skulle kunna backa tillbaka från folkomröstning till rådslag. Medborgardialog får inte bli en undanﬂykt för politikerna att slippa fatta beslut. Däremot kan ju en bra medborgardialog bli ett bra stöd och hjälp för de fortsatta politiska besluten om man använder dem på rätt sätt. Här ser vi i Kalix att det första rådslaget fortfarande har giltighet då vi använt resultatet av det i hela vårt arbete med planeringen och nu även i byggandet av vårt Nya Centrum. Vill man komma in i den politiska beslutsprocessen kan man göra det i fyra olika skeden; i idéfasen, förslagsfasen, beredningsfasen eller beslutsfasen. Att ge medborgarna möjlighet att komma in i idéfasen är att på allvar dela med sig av den yttersta makten. Det är i idéfasen man har den största makten att påverka de kommande besluten. Kalixborna anammade rådslagsformen direkt och uppskattade att vara med på allvar och kunna komma fram med sina egna förslag. Därför blev bakslaget så stort när vi enligt folkomröstningens struktur lät folket rösta på två färdiga förslag i ett ja- eller nej-alternativ. Det blev tydligt att kalixborna hade velat vara med och diskutera mycket öppnare än att bara ta ställning till färdiga förslag. Det låga valdeltagandet kan tolkas på två sätt; antingen tyckte folk att det var en fråga som inte berörde dem eller alternativt att de tyckte att det här är en fråga som den representativa demokratin ska besluta om. Innan man genomför medborgardialog måste man fråga sig vad man vill ha ut av dialogen. Är vi som politiker beredda att lyssna på resultatet? Man måste också vara tydlig och tänka igenom vilken typ av fråga man ska hålla dialogen omkring. Den bör beröra alla, inte bara en viss grupp av människor.

Bakgrund Kommunfullmäktige i Kalix har antagit åtta mål för mandatperioden. I ett av målen heter det: ”Vi ska ständigt arbeta för att stärka medborgarnas möjligheter till insyn och inﬂytande över beslutsprocessen”. Frågan om centrums utformning skedde därför i ett tidigt skede av beslutsprocessen. Dialogen skedde innan Plan- och miljönämnden ens 52

hade börjat arbetet med en ny centrumplan. Först när Rådslaget var avslutat började Plan- och Miljökontoret det traditionella arbetet med Centrumplanen. Rådslaget gav en mycket tydlig inriktning för planarbetet. Ett år senare fick kalixborna ta ställning till vilken skattenivå de ville ha. När omröstningen var klar hölls budgetsammanträdet där vissa omprioriteringar gjordes efter Kalixbornas önskemål i form av att man gav extrapengar till arbetstidsförkortning och personalutveckling inom äldreomsorgen. Rådslaget om skatterna föregicks av en folkbildningskampanj med information till alla hushåll, offentliga debatter, chatt med politikerna, utställning i biblioteket och möjligheter att debattera på kommunens hemsida. Vad är e-demokrati? – ett sätt att öka dialogen mellan medborgarna och de förtroendevalda – ett sätt att hitta nya mötesplatser för information och dialog – ett sätt att lämna sina synpunkter precis som vid vanliga val, säkert anonymt och med vetskap om att varje röstberättigad bara har en röst. Kalixborna fick tillgång till datorer med Internetuppkoppling i kommunhuset, biblioteket och dess filialer, servicecenter i byarna samt några av kommunens skolor. Det var också möjligt att svara via telefon, fax eller pappersformulär. Centrumplanen diskuterades dessutom i öppna möten med politikerna och via chattillfällen på Internet. Hösten 2001 genomfördes ännu ett rådslag, denna gång om skattenivån. Kalixborna fick ta ställning till om skatten skulle höjas, sänkas eller behållas på befintlig nivå, samtidigt fick de svara på om ett överskott skulle användas till investeringar, avbetalningar på lån eller satsas på verksamheten. Det fanns också 19 olika verksamheter där man kunde prioritera tre som viktigast. Det fanns också möjlighet att komma med egna förslag på vad det skulle satsas på. Resultatet blev att nivån skulle behållas. Att verksamheterna äldreomsorg, skola och näringslivsfrågor/sysselsättning skulle prioriteras framför andra. 52 procent, drygt 7 000 personer deltog i omröstningen via Internet eller pappersformulär. Kalix var först med rådslagsmodellen. Vi har också använt det första rådslagens resultat i vår argumentering när vi sedan dess planerat för vårt nya centrum. Idéerna har legat till grund för de fortsatta politiska besluten. Ett arbete som tar tid när alla stadsplaner ska göra om, ritningar ska modifieras, fastighetsägare kontaktas osv. De första förändringarna som gjordes var av mindre 53

karaktär och handlade mest om att göra gatumiljön tillgängligare för fotgängare och cyklister och samtidigt vackrare. Först i år, fem år efter rådslaget sätts spaden i jorden på allvar.

Behövs ett nytt politiskt system?

❖

Jan-Erik Wallin (m) Kommunstyrelsens ordförande, Vara kommun

ar och en av oss har sin syn på ordet demokrati, och vad det står för. Det händer att vi som är politiker anklagas för att agera odemokratiskt då en enskild person, eller en grupp av människor inte får precis som dom vill, och det händer allt oftare tycker jag. Beror det på att människor inte accepterar att det ﬁnns mer att ta hänsyn till än bara deras egna intressen? Eller beror det på att media alltmer fokuserar på den eller de som blir missgynnade av ett beslut. Detta utan att se och referera till alla dem som ser beslutet som riktigt? Jag läste en artikel en gång som hade rubriken ”VI och DOM-okrati” Den handlade mycket om att allt ﬂer känner att de inte kan påverka, att politikerna är ett speciellt släkte som man inte kommer i kontakt med. Och som man heller inte är intresserad av att komma i kontakt med. Som vanlig medborgare förväntar man sig, enligt artikeln, att ”dom” ska veta hur ”det ligger till” inför varje enskilt beslut, och självklart är det ens egna syn på saken som är den enda sanna. Om beslutet inte blir som man önskat, ska ”dom” ställas till ansvar. Man anklagar ”dom” och man spyr sin galla över att ”dom” inte vet vad de beslutar om. Och det här gillar många media. Att tillhöra ”dom” känns inte alltid så lätt, eftersom man inte känner sig som en av ”dom”, utan man är ju en av alla ”vi”. En helt vanlig människa, som lever ett helt vanligt liv (förutom att man som sitt stora fritidsintresse har viljan att skapa en god samhällsutveckling). Man har familj, vänner och arbetskamrater, bekymmer och glädje-

ämnen som alla andra. Man känner därför inte igen sig i de beskrivningar och anklagelser som återges i media, och man undrar varför det blivit så här. För visst har det blivit värre på senare tid. En av orsakerna kanske ändå är att i den allt mer utbudsspäckade tid vi lever i så har inte förtroendevalda samma tid som förr att ägna åt sitt politiska uppdrag. Det är fullt upp med att läsa in handlingar, gå på partigruppsmöten och sedan vara med och fatta beslut i någon nämnd eller styrelse. Man har inte en chans att dessutom besöka och sätta sig in i alla de verkligheter man har att besluta om. Jobb, familj, hem och andra fritidsintressen får stå tillbaka tillräckligt mycket ändå för tiden det tar att sätta sig in i de beslut man står inför. Lägg därutöver till att politiken omfattar allt ﬂer ämnesområden och kvaliﬁcerade frågor idag än någonsin tidigare. Det politiska uppdraget förutsätter dessutom allt mer att man ska vara tillgänglig, göra besök, gå på utbildningar m m på dagtid, vilket ställer till problem på den arbetsplats där man normalt verkar. De som ändå har möjlighet att påta sig ett förtroendeuppdrag blir, som jag ser det, en allt mer begränsad skara. Pensionärer, vissa grupper av offentliganställda (oftast de som har ett fackligt uppdrag) och i min del av landet deltidsjordbrukare är enligt min uppfattning dominerande i kommunala styrelser och nämnder, eftersom andra de facto inte har samma möjlighet, även om de är intresserade. Hur ska man komma tillrätta med allt detta? Folk tycker att politiker inte är tillgängliga, man får inte möjlighet att framföra sin åsikt, man vet inte vem man ska vända sig till och de fattar fel beslut. Samtidigt som politikerna inte får tiden att räcka till, känner sig påhoppade och det blir därmed allt färre som vill åta sig uppdrag. Kan det vara så att tiden är på väg att rusa ifrån det politiska system vi lever efter idag? Finns det andra sätt som bättre tillvaratar de demokratiska värdena?

Är vi på väg att inse att tron på att demokratin fungerar bättre ju ﬂer politiker vi har, inte längre är gällande? Det är klart att demokratin fungerar bra med många politiker, var och en med sitt yrke, sin kompetens och sitt nätverk att diskutera och rådgöra med. 56

Om det bara vore så väl att alla yrkesgrupper vore representerade, att politikerna hade tid att diskutera med arbetskamrater, familj och vänner och att det som ska beslutas om vore så enkelt att man lätt kan förklara och klara av en diskussion på en kafferast. Men så är det ju inte. Flera yrkesgrupper är underrepresenterade i beslutande församlingar, precis som kvinnor och invandrare. Hur vägs då alla aspekter in i dagens system och kan besluten bli rätt? De flesta politiker jag känner säger dessutom att de inte har tid, eller har lust att diskutera frågor som kan leda till stor meningsskiljaktighet och kanske konflikt på arbetsplatsen, med bekanta eller familj. Besluten som ska tas på nästa möte är också oftast många och så mångfasetterade att diskussionen ej klaras av på en kvart, varför det är lika bra att avstå … Hur komma tillrätta med de växande problemen och få en demokratisk ordning som accepteras och fungerar? I Vedum, en av tätorterna i Vara kommun där jag verkar, samlades en grupp människor till möte för någon vecka sedan. Syftet med mötet var att få igång en samverkan för en positiv utveckling i orten. Rubriken i tidningen efteråt sammanfattade synpunkterna från mötet med ett antal konkreta förslag där det tydligaste var att man ville ha EN företrädare för orten. En person som hade till uppgift att hålla dialogen levande i Vedum och se till att de förslag som kom fram fördes vidare. – En borgmästare! Man var alltså lite trött på dagens diffusa situation med många företrädare, var och en utan något tydligt mandat. Vad var träffen i Vedum för möte egentligen? Där de medborgare som var intresserade var välkomna att diskutera en specifik fråga, och där mötet ledde fram till en gemensam syn? Jag ser det som ett typexempel på bra medborgardialog. Precis så fungerar faktiskt det demokratiska systemet i Canada. Kommunerna i Canada delas in i ett antal geografiska områden i vilka man ordnar medborgardialoger i en mängd olika frågor. Det kan handla om utformning av nya bostadsområden, hur man hanterar minskat lokalbehov inom skolan etc. Till mötena bjuds alla intresserade in och de får verkligen vara med och bestämma. I allmänna val väljs en företrädare för varje område och tillsammans utgör de kommunens styrelse. På detta sätt har alla möjlighet att genom sitt engagemang påverka ett 57

beslut. Man deltar i de frågor som berör och intresserar en själv och man kan inte skylla på att ”dom” inte begriper eller är insatta. Frågan är väl om man i Canada inte har ﬂer personer som är aktiva i politiska frågor och att besluten är mer förankrade än här i Sverige, trots att de i stora städer med över 100 000 invånare bara har 7 som är valda. Skulle denna modell vara möjlig i Sverige? Eller är det för många som är beroende av den inkomst eller extrainkomst det politiska uppdraget innebär i dagens system?

Besluten tas av dem som dyker upp Lena Hallengren (s) Ungdomsminister

❖

ungdomsstyrelsens värderingsstudie från 2003 ”De kallar oss unga” kunde vi avläsa en del intressanta trender om ungdomars syn på demokrati och samhällsengagemang. En del av de frågor som ungdomarna i studien fick svara på visar att förtroendet för politiker och de styrande har ökat sedan den senaste studien 1997. Ungdomarna i studien anser att klyftan mellan etablerade politiker och vanliga medborgare blivit mindre. Allt färre uppger att politikerna har förlorat kontakten med dem de regerar och styr över. Det är positiva trender. Men jämsides detta finns det en del oroväckande trender. Till exempel uttrycker allt färre att man ska blanda sig i politiken, stödja det rätta och protestera mot det som är fel. Det är alltså svårt att avläsa hur ungdomar ser på samhälle, demokrati och sin egen möjlighet att påverka. Men för regeringen är det viktigt att fortsätta utveckla formerna för hur ungdomar ska kunna påverka och komma till tals. Ett sätt att öka ungas engagemang och inflytande i kommunen är genom ungdomsråd, eller någon annan form av inflytandeforum för unga. Ungdomsråd, ungdomsfullmäktige och ungdomsparlament är sätt att ge unga möjligheter att påverka samhällsutvecklingen lokalt. Syftet är att skapa en dialog mellan de valda kommunpolitikerna och ungdomar. Det är viktigt att ansvariga politiker förstår hur besluten de tar påverkar medborgarna. Ungdomsråd kan hjälpa politikerna att belysa

konsekvenser av olika beslut för ungdomsgruppen. Ungdomsråd är alltså ett utmärkt sätt att få ungdomar mer delaktiga i politiken. Kunskapen färdas naturligtvis också i den andra riktningen: ungdomarna får mer kunskaper om hur den kommunala politiken fungerar, hur beslut fattas och genomförs. Ungdomsråden har växt fram snabbt de senaste åren. Det är en mycket positiv utveckling. Fler ungdomar får möjlighet att genom dialog och ökade kunskaper påverka sitt lokalsamhälle. Den lokala demokratin anstränger sig i sin tur för att ge ungdomar en plattform från vilken de kan verka och göra sig hörda. Allt detta är bra för den lokala demokratiutvecklingen. Men det är inte okomplicerat. På många håll i landet har ungdomar känt sig lurade. ”Vi har ju ställt upp, skapat ett ungdomsråd, jobbat fram underlag, tagit beslut – och så blir det ändå inte som vi vill!” Där detta sker kan skadan bli mycket svår att reparera, ungdomarna kan hamna ännu längre från deltagande och engagemang. Det är därför viktigt att förklara vad ungdomsråd är och vad det ska ge såväl kommunens utveckling som de enskilda ungdomarna. Jag är av den bestämda åsikten att ungdomsråd aldrig kan ta det ansvar våra valda politiker har. Det är de valda företrädarna som fått medborgarnas förtroende att styra kommunen. De ungdomar som återﬁnns i ett ungdomsråd kan väljas på många olika sätt men aldrig på ett sådant sätt att de får samma ansvar och legitimitet som kommunfullmäktige. Därför måste man se till att ungdomar som engagerar sig i ungdomsråd känner till detta. Jag brukar själv använda ett exempel om skolmåltidsavgifter. Säg att ett ungdomsråd kommer fram till att de tycker att gymnasieskolorna i kommunen ska ta ut skolmåltidsavgifter. (Ja, det låter osannolikt, men det skulle kanske kunna hända för att de vill ﬁnansiera något annat som de tycker är viktigt.) Oavsett om ungdomsrådet är enigt skulle jag om jag var kommunpolitiker aldrig ställa upp på det förslaget. Som socialdemokrat kan jag inte acceptera skolmåltidsavgifter då jag hävdar att det inte är plånboken som ska avgöra om man ska få lunch när man går i skolan. Alla behöver äta lunch för att klara dagen. Detta exempel kan också få illustrera hur jag ser på ungdomsråd. Ungdomsråd är viktiga för den lokala demokratiutvecklingen och ger ungdomar som engagerar sig ökade kunskaper om politikens villkor. 60

Det jag dock önskar är att vägen från engagemang i ett ungdomsråd till medlemskap, engagemang och deltagande i ett politiskt parti tydliggörs. Det är de politiska partierna som är garanten för vår representativa demokrati. Partierna måste bli bättre på att få med sig människor av alla åldrar, också ungdomar. Därför hoppas jag att ungdomsråden i högre utsträckning blir ett första steg för ungdomar att så småningom ta plats i de valda församlingarna. Det är först då ungdomars vilja garanteras plats hos de som tar besluten. Jag tycker att man också ska se ungdomsråden som en spark i baken på partierna. Partierna måste kort sagt bli bättre på att möta ungdomar på deras egna villkor. Som dialog för en starkare och mer vital lokal demokrati fungerar ungdomsråden allt bättre. Jag hoppas att ungdomsråden fortsätter utvecklas. Någon har en gång sagt att besluten tas av dem som dyker upp. Ungdomsråden gör att ungdomar får möjlighet att dyka upp. Därefter är det ett gemensamt ansvar mellan ungdomarna och politikerna att ta tillvara intresset.

❖

Till sist

Direktlänk till projektet ”Medborgardialog” http://kikaren.skl.se/artikel.asp?C=4784&A=19960

Alla skribenter i denna skrift blev ombedda att skriva fritt om hur demokratin kan stärkas genom medborgardialoger. Alla har gett sin personliga bild. Synen på medborgardialog skiljer sig åt mellan skribenterna men ett tydligt budskap framgår i alla texterna. Budskapet är att vi alla behöver föra en dialog där alla medborgare har en viktig roll att spela, för att värna om och utveckla vårt demokratiska samhälle. Det ﬁnns olika erfarenheter och idéer hur medborgardialogen kan föras och det ger oss möjlighet att lära och diskutera med varandra och vi hoppas att denna skrift har gett inspiration till detta. Skriften är en del i Sveriges Kommuner och Landstings projekt ”Medborgardialog” och här nedan följer en kort beskrivning av projektet.

Bakgrund till projektet Under de senaste 20 åren har kommuner och landstingen utvecklats från i stort sätt regelstyrd verksamhet till målstyrda organisationer med långtgående delegering. Detta har skett samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna förändrats. Många medborgare har bristande kunskaper om kommunernas och landstingens komplexa verksamheter och förståelsen för behovet av prioriteringar mellan verksamheter är ofta liten. Som användare av den offentliga servicen ser man till sina individuella behov och ställer krav på en god service utifrån dessa. Med begränsade resurser ställs krav på kommuner och landsting att möta olika gruppers förutsättningar och behov och att utifrån dessa göra prioriteringar. För att stärka kunskapen om medborgarnas syn på verksamheten behöver metoder för medborgardialog utvecklas. Medborgardialog är ett sätt för att stödja utveckling av effektivitet, för att bättre svara upp mot medborgarnas behov och klargöra vad som efterfrågas. Minskat valdeltagande, färre partimedlemmar, politikermisstro visar på medborgarnas minskade förtroende för den representativa demokratin. För att motverka detta är en av kommunernas och landstingens största utmaningar inför framtiden att öka medborgarnas engagemang och inﬂytande över frågor som rör utvecklingen av det samhälle de lever i. Inte minst gäller det behovet av att särskilt uppmärksamma 63

grupper där deltagandet i att påverka den offentliga verksamheten är lågt. Kongressen har mot denna bakgrund uppdragit åt Sveriges Kommuner och Landsting att stödja medlemmarna i deras strävan att stärka den medborgerliga förankringen. Detta är inte minst viktigt för att värna om en levande självstyrelse för kommuner och landsting. Nya metoder behöver utvecklas och prövas där medborgarnas syn på den offentliga verksamheten ges ett större utrymme som stöd till förtroendevalda och som komplement till den representativa demokratins arbetsformer. Projektet kommer att fokusera på: • erbjuda kunskapsstöd kring medborgardialoger. Teori, goda exempel och processtöd • inbjuda kommuner och landsting att delta i nätverk för att utveckla verksamheten inom olika områden genom medborgardialog • informera om aktiviteter och utvecklingsarbete på förbundets hemsida • anordna konferenser som inspiration till utveckling av medborgardialoger som en del av verksamhetens styrning • vara öppna för inspel från kommuner och landsting angående projekt, utbildningar, konferenser etc. som det ﬁnns behov av eller idéer kring för att utveckla verksamheten genom medborgardialoger. Ni som vill veta mer om projektet, delta i nätverk, komma med inspel etc. är välkomna att höra av er till: Lena Langlet Sektionen för demokrati och styrning tel: 08-452 79 18 e-post: lena.langlet@skl.se

118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20 Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50 info@skl.se, www.skl.se Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet i samverkan

Tolv politikers tankar om demokratiutveckling genom medborgardialog