7164-309-4

Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

Begreppsdefinitioner och mått marie torstensson levander trygghet&säkerhet –som välfärdsfaktor

Sveriges Kommuner och Landsting 118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20 Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50 info@skl.se, www.skl.se © Sveriges Kommuner och Landsting Grafisk form och produktion ETC Foto Helena Inkeri/Folio Tryck Modintryckoffset, Stockholm 2007 ISBN 978-91-7164-309-4

trygghet&säkerhet –som välfärdsfaktor

Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

Begreppsdefinitioner och mått marie torstensson levander

Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

Förord Trygghets- och säkerhetsområdet har blivit mer uppmärksammat under senare år. Dessa frågor har fått större betydelse både som välfärdsfaktor och som attraktivitetsfaktor och har hamnat allt högre upp på den politiska dagordningen och allt mer i det mediala blickfånget.

Trygghet och säkerhet handlar både om upplevda och faktiska förhållanden och berör en rad olika områden i kommunernas, landstingens och regionernas verksamhet. Under 2007 lägger Avdelningen för tillväxt och samhällsbyggnad ett särskilt fokus på dessa frågor med syfte att under 2008 utarbeta ett politiskt förankrat positionspapper med sikte på strategier för framtiden.

Denna skrift är en första rapport i arbetet med Trygghet och säkerhet som välfärdsfaktor. I skriften operationaliserar professor Marie Torstensson Levander begreppet trygghet och ser närmare på befintliga likväl som möjliga sätt att mäta det. De slutsatser och rekommendationer som förekommer i texten är författarens egna.

Sara Deltér vid Sveriges Kommuner och Landsting har varit projektledare.

Skriften vänder sig till politiker och tjänstemän med intresse av trygghetsfrågor och mätning av trygghet.

Stockholm i december 2007 Sveriges Kommuner och Landsting Avdelningen för tillväxt och samhällsbyggnad Ulf Johansson och Bengt Westman

Innehåll

Innehåll Inledning Vad är trygghet?

6 10

Rädsla, ångest, oro, säkerhet eller risk?

13

Att operationalisera trygghet

14

Vanliga trygghetsmått Generell eller allmän otrygghet Konkret otrygghet

18 18 20

Exempel på studier av trygghet

21

Mätningar på nationell nivå ULF och LNU The British Crime Study Nationella trygghetsundersökningen (NTU)

21 21 23 24

Slutsatser

26

Mätningar på lokalområdesnivå Trygghetsmåtten Undersökningar i skolmiljön Trygghet bland resenärer

27 29 31 32

Slutsatser

33

Generella metodfrågor

34

Viktiga slutsatser vid planering av en trygghetsmätning

36

Begreppet Trygghet

36

Den empiriska definitionen av trygghetsupplevelser: Operationaliseringen

37

Genomförandet av mätningen

38

Analys och tolkningar

38

Referenser

39

Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

Inledning Studier av utsatthet för brott, oro att utsättas för brott och upplevd trygghet har varit ett växande område både i forskningen och inom det kriminalpolitiska området sedan 1960-talet. Intresset för denna typ av mätningar har också kommit att växa inom viktiga tillämpningsområden, framförallt inom rättsväsendet.

Syftet har varit att komplettera informationen från offentlig kriminalstatistik rörande människors faktiska utsatthet för brott, men intresset har successivt ökat för hur människor reagerar på att själva utsättas för brott eller veta att andra har utsatts för brott, och vad detta får för konsekvenser för lojalitet mot samhällsvärderingar och för vardagslivets utformning (t.ex. inskränkningar i den sociala aktionsradien med hänvisning till rädsla). Ett annat intresseområde är hur människor som utsatts för brott behandlas i rättsväsendets olika delar. I huvudsak har sådana studier genomförts för att belysa förhållanden på nationell nivå (exempelvis de amerikanska NCVS (The National Crime Victimization Survey) , den brittiska BSC (The British Crime Survey) , ICVS (The International Crime Victims Survey) och de undersökningar som genomförs i Sverige av SCB inom ramen för ULF-undersökningarna (Undersökning av levnadsförhållanden). Några av dessa mätningar presenteras mer detaljerat i ett särskilt avsnitt nedan.

Under senare delen av 1980 och under 1990-talet har mätningar av utsatthet för brott och trygghet kommit att utvecklas – och i någon mån användas – för den lokala nivån. I dessa mätningar har man möjlighet att få mer detaljerad information om bostadsområdens eller grannskapets betydelse för brottsligheten och människors rädsla. Några exempel är de engelska studier som genomförts i Bristol, Sheffield, Merseyside, Islington och Edinburgh .

I Sverige genomfördes lokala studier vid Polishögskolans dåvarande forskningsenhet i mitten av 1990-talet och vid BRÅ:s f.d. forskningsavdelning .

I synnerhet de förra var tänkta att användas, förutom för forskning, som ett instrument för polisorganisationen att kartlägga nivåer och variationer av människors upplevda trygghet i lokalområdet. Sådan kunskap kan, kombinerat med annan kunskap, styra och mäta effekter av det praktiska polisarbetet. Eftersom US Department of Justice, 2000 Se t.ex. Mayhew, P., Elliott, D. and Dowds, L. 1989 Se t.ex. BRÅ-rapport, 1999:3 Se t.ex. SCB, 1978 Se t.ex. Last & Jackson, 1988; Bottoms et al, 1987; Mawby, 1986; Crawford et al, 1990; Anderson et al, 1990 Se t.ex. Wikström, Torstensson & Dolmén, 1996; Wikström, 1991

Inledning

de dåtida trygghetsundersökningarna genomfördes inom ramen för en forskningsorganisation fanns också stora möjligheter att öka den allmänna förståelsen för de faktorer, på individnivå och kontextuell nivå, som påverkar människors trygghetsupp­levelser. Sådan kunskap är helt central om man vill påverka denna upplevelse eller de förhållanden som påverkar den.

Utvecklingsarbetet vid Polishögskolan har styrt utformningen av många av de trygghetsmätningar som fortfarande görs inom polisen och kanske särskilt inom polismyndigheten i Skåne (kallas numer ”medborgarmätningar”) där de genomförs kontinuerligt vid minst ett tillfälle per år.

Varför är det då viktigt att öka kunskapen om människors rädsla för brott eller trygghet? Hale diskuterar detta utifrån de konsekvenser rädsla kan få både på det individuella planet (rädsla/ångest, begränsande av aktiviteter) men också på det samhälleliga planet. Han menar också att sådana konsekvenser är ett bidragande skäl till det växande intresset för trygghetsfrågor. Exempel på sådana konsekvenser är att: 1. Rädsla kan medföra att vissa platser i ett grannskap förvandlas till ”no-go areas”. Detta innebär att man undviker att vistas på vissa platser därför att det medför obehag. Undvikandet kan leda till en slags ond spiral – redan tidigare obehagliga platser blir avfolkade och upplevs då som ännu mer obehagliga.

Det sociala vakuum som uppstår i området attraherar personer som är orädda och kanske kriminella, med intresse för att träffa likasinnade utan övervakning från socialt väletablerade personer.

2. Rädsla kan medföra att vissa boende tvingas förstärka skyddet av sin person eller av sina ägodelar (lås, larm, pepparspray). I de allvarligaste fallen kan man till och med välja att flytta från ett område som upplevs som otryggt. Det senare kan leda till en negativ spiral , så att ett redan utsatt område ”tappar” de resursstarkare befolkningsgrupperna och får en högre koncentration av socialt problematiska hushåll. Detta kan i sin tur leda till att ett område som redan tidigare har en hög nivå av brottslighet och otrygghet utvecklas till ett område med ännu högre problemnivåer. Det följer alltså samma princip som under punkt 1: när de boende undviker vissa platser eller väljer alternativa arenor ges utrymme för en negativ utveckling.

3. Rädsla kan leda till att rättsväsendets legitimitet bland de boende minskar.

Om rädslan är kopplad till kriminalitet, och man inte tycker att tillräckligt görs åt denna kan reaktionen bli negativ gentemot politiker, rättsväsendets representanter och kanske i synnerhet polisen. Rädslan kan också komma att

Hale, 1986 Wikström, Torstensson & Dolmén, 1996

Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

skyllas på andra aktörer med ansvar för lokalområdet, t.ex. kommunrepresentanter och bostadsföretag.

4. Rädsla kan medföra att man ändrar sina vardagsrutiner för att undvika situationer som upplevs som obehagliga. Antingen undviker man vissa platser (den mörka parken), olika aktiviteter (gå på bio, åka buss) och aktiviteter vid olika tidpunkter (ta en kvällspromenad) eller i vissa sammanhang (vänta vid centralstationen en sen kväll). En hypotes är att detta drabbar olika befolkningskategorier i varierande grad: kvinnor är mer rädda för att gå ute i mörkret, äldre är mer rädda att vistas utomhus, unga är mer rädda för stöddiga jämnåriga, osv. Det finns dock inte särskilt mycket forskning som säkert visar att ändrade vardagsrutiner enbart beror på otrygghet/rädsla.

5. Rädsla (och ångest) är i sig en starkt obehaglig inre upplevelse. Benägenheten för rädslereaktioner varierar påtagligt i befolkningen. Det finns stora könsskillnader - kvinnor betraktas som mer ångestbenägna och drabbas ungefär dubbelt så ofta som män av ångestsjukdomar, t.ex. generaliserat ångestsyndrom och panikångestsyndrom . Andelen kvinnor med s.k. enkla fobier (irrationell men icke kontrollerbar rädsla för t.ex. spindlar, råttor, ormar, höga höjder, slutna rum (hissar) och bullriga/kaotiska öppna platser) är också förhöjd 10. Man har begränsade möjligheter att styra och kontrollera sådana reaktioner, även om en utomstående kallt kan konstatera att ”rädslan är ogrundad”. Det vore fel att bara ta hänsyn till ”rationell rädsla” när samhället utformas – definitionen av ”rationell” är naturligtvis dessutom alltid subjektiv. Om människor är rädda för något, t.ex. att utsättas för brott, och därför upplever obehag och begränsar sina aktiviteter i linje med de hot man upplever, så ska detta tas på allvar. Information om faktiska risker, t.ex. att i Sverige anmäls ca 1.2 millioner brott årligen, varav 90 000 våldsbrott, vilket med korrektion för mörkertal uppgår till c:a tre gånger så många – är lugnande för en del och skrämmande för en del.

Sammantaget kan man säga att rädsla/otrygghet har kommit att bli en angelägenhet för de organisationer och myndigheter som har sina verksamhetsområden kopplat kring frågor som brottslighet, boende och samhällsplanering, d.v.s. områden som på olika sätt är relaterade till trygghetsupplevelser. Därför har man också kommit att intressera sig mer för metodfrågor, nämligen:

Levander, Adler, Gefvert & Tuninger, 2007 10 Kaplan & Sadock, 2007

Inledning

• Vad är trygghet?

• Hur kan vi mäta trygghet?

• Hur ska vi gå tillväga rent metodologiskt när vi genomför mätningar av trygghet?

Denna rapport är en översikt av olika sätt att definiera och mäta trygghet och vissa problem som är förknippade med genomförandet av sådana mätningar. I rapporten ges också exempel på några vanligt förekommande mätningar där trygghet ingår som en delfacett. Avslutningsvis ges förslag till hur trygghet bör definieras och mätas.

10 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

Vad är trygghet?

Mycket har skrivits om trygghet eller ”fear of crime” som det vanligen benämns i litteraturen. Ofta handlar diskussionerna om helt skilda fenomen och olika begrepp används utan att man reflekterar närmare över innebörden. Några exempel är (o-) trygghet, rädsla, oro och säkerhet. Inom forskningen används alltså oftast begreppet fear of crime. I den här rapporten väljer jag att använda begreppet trygghet.

Trygghet kan betraktas inom ramen för olika kontexter: exempelvis i relation till brottslighet, hälsa, ekonomi och uppväxtförhållanden. I denna rapport är det i första hand trygghet kopplat till sociala företeelser som kan upplevas som skrämmande eller hotfulla (brott, hot om brott, människor, mörker, etc.) som står i fokus.

I den allmänna debatten brukar variationer i trygghet ”förklaras” med en eller flera av nedanstående faktorer: • kännedom om brott (inte bagatellbrott) • egna brottsofferupplevelser • kännedom om den lokala brottsligheten • upplevelse av sårbarhet, hög ångestbenägenhet • ålder och kön • lokalområdet upplevs som oordnat och ”stökigt” • påverkan av massmedias beskrivningar av brottslighet Vad trygghet är och hur orsaksmekanismerna ser ut är givetvis av högsta relevans för hur man väljer att definiera, mäta och påverka trygghet: i relation till brottslighet i allmänhet, till egna erfarenheter och upplevelser eller till egenskaper hos individen. En möjlig hypotes är att trygghetsupplevelse inte är kopplad till brottslighet i någon större omfattning, utan att det är andra faktorer som påverkar vår upplevelse av obehag i vissa situationer.

En vanlig invändning mot att genomföra mätningar av trygghet är att detta inte går att mäta eftersom det är en subjektiv upplevelse. Inom psykologin har man sedan mer än hundra år utvecklat metoder för att mäta just upplevelser och kvantifiera mätningarna. Mätbarheten styrs i sådana fall av hur väl vi operationaliserat d.v.s. definierat mätprocessen, för begreppet trygghet. Om vi valt en bra metod får vi inte bara god reliabilitet (mätnoggrannhet) men också god validitet (t.ex. begreppsvaliditet) – två mätningar som ytligt sett inte mäter samma sak men som enligt en välbelagd teori borde hänga ihop visar sig faktiskt göra

Vad är trygghet? 11

det. Allmänt sett är validitet att man faktiskt mäter det man vill mäta. Att leta efter ett fast och entydigt samband mellan yttre hot och inre trygghet för en ”standardperson” och låta slutsatser och praktiskt handlande styras av detta är däremot vetenskapligt omöjligt.

Givetvis finns det ett samband mellan yttre hot (t.ex. risk att utsättas för ett brott) och den graderade reaktionen på detta. Rädslereaktionen är fundamental för flertalet djur med nervsystem och skulle den inte fungera har livet ingen chans. Men sambandet är alltså inte absolut. Reaktionen påverkas av vem man är, av emotionella och kognitiva processer och, i vårt fall, av en låg rad kontextuella faktorer som inte nödvändigtvis har med brott att göra, samt av samspelet mellan individ- och kontextuella faktorer. 11 12 Med detta som utgångspunkt kan vi granska sambandet mellan människors trygghetsupplevelser å ena sidan och kännedom om, eller erfarenheter av, brottslighet å den andra. Man antar ofta att om man känner till att brottsligheten är hög i samhället eller i det område där man bor så är man också otrygg. Är brottsligheten dessutom av allvarlig karaktär stiger nivån av otrygghet. Detta är antaganden som inte har belagts via forskning, och än mindre vet vi något om variansbidraget, dvs. hur starkt sambandet är mellan hotbild och otrygghet.

Ett alternativ till brottslighet som otrygghetsskapande faktor är ”oordning” (disorder)13. Exempelvis kan otrygghet eller rädsla upplevas som hög på dåligt upplysta platser utan att dessa för den skull är särskilt brottsbelastade. Det motsatta kan givetvis också gälla: ett område kan ha en hög nivå av brottslighet utan att människor känner sig otrygga. Rädsla kan istället vara rädsla för främlingar eller det okända, men rädslan kan också vara en konsekvens av att omgivningen upplevs som oordnad (skräpig, vandaliserad etc.), mörk (avsaknad av belysning), fysiskt nedgången och ”övergiven” av samhällets aktörer som förefaller att ha gett upp försöken att hantera och kontrollera området. Upplevelsen av detta kan skapa en känsla av att inte längre ha kontroll (över sig själv) och därmed skapa känslan av otrygghet14.

Skogan15 har sammanfattat detta som: ” the fear of crime is a diffuse psychological construct affected by a number of aspects of urban life” (p. 14).

Garofalo & Laub 16 resonerar kring otrygghet inom ramen för ett betydligt bredare livskvalitetsbegrepp och använder både objektiva och subjektiva kriterier. De objektiva måtten är exempelvis tillgång till sjukvård, miljörelaterade problem, utbildning, boende, fritid och brottslighet. Subjektiva kriterier kan 11 Peasly-Miklus, C & Vrana, S.R, 2000; Evans D, Fletcher, M, 2000; Jackson, J, 2006 12 Gabriel & Greve, 2003 13 (Skogan 1976; 1991; Skogan & Maxfield, 1981; Wikström, Torstensson & Dolmén, 1996 14 Skogan, 1990; Wilson & Kelling, 1982 15 Skogan, 1976 16 Garofalo & Laub, 1978

12 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

vara individuell tillfredsställelse och välmående. I det senare fallet diskuterar man just med utgångspunkt i någon slags allmän ordning: ”… what has been measured and conceptualized as fear of crime has its roots in something more diffuse than the perceived threat of some specific danger in the immediate environment. In some sense the public appears to be concerned about crime. But the concern seems to be about something abstract rather than concrete” (p 245).

Få har på allvar resonerat vetenskapligt om den tredje möjligheten som antyds i textens inledning, att rädslereaktionen styrs på ett påtagligt sätt av individens ångestbenägenhet. Några exempel: att passera genom en mörk park i ett område där i princip aldrig något brottsligt inträffar eller vandra i en skog där man möter en annan person 1 gång på 100 och på så vis få kraftigt förhöjd rädsla är kanske inte särskilt rationellt men det förekommer förvisso oftare än ”sällan”.

Att två personer reagerar totalt olika på exponering för obehagliga platser/situationer skulle kunna vara ett resultat av olika uppsättning personlighetsegenskaper, men också av olika erfarenhet av unika, tidigare händelser/situationer.

Variationer i upplevelsen av trygghet kan alltså vara en konsekvens av: • oro att drabbas av brott • obehag p.g.a. ordningsstörningar i de områden där man ofta rör sig • personlighetsdrag som ångestbenägenhet, behov av omväxling och starka stimuli (novelty seeking – man behöver spänning för att må bra), • en personlig livshistoria som har format synen på sig själv, på andra, och på samhället, t.ex. i form av diagnosen post-traumatiskt stress-syndrom – enstaka extrema och negativa upplevelser (övergrepp, olyckor) eller hög exponering för stress under lång tid (utbrändhet).

Mot bakgrund av den begreppsförvirring som råder och de olika sammanhang som trygghet kan relateras till bör mätningar av trygghetsnivåer inledas med en noggrann fundering kring vad det är man vill fånga i undersökning, d.v.s. en tydlig definition av begreppet ”trygghet”. Har man dessutom ambitionen att påverka trygghetsupplevelser måste definitionen vara tydlig men man måste också ha en klar bild av hur orsaksmekanismerna bakom trygghetsupplevelsen ser ut.

Vad är trygghet? 13

Rädsla, ångest, oro, säkerhet eller risk? ”An element of fear can be considered helpful in persuading people to guard against victimisation. Arguably, however, being mentally prepared in this way is better defined as awareness or concern, not fear. Fear itself can slide into hopelessness or terror, either of which can actually be counter-productive in terms of taking reasonable precautions.” 17 Citatet ovan illustrerar de olika betydelser man lägga i trygghetsbegreppet och innebörden (den teoretiska definitionen) av begreppet ”trygghet” har skapat en hel del diskussion både i forskningen och i den allmänna debatten. Begreppet används för att belysa olika dimensioner som ”riskbedömning”, ”oro” och ”rädsla”. En alternativ betydelse kan vara ”säkerhet”. Oftast används trygghetsbegreppet som liktydigt med ”ingen rädsla/oro för brott”, men det händer också att trygghet definieras som en konsekvens av hälsa, god ekonomi och hittills inga olyckor, d.v.s. händelser eller tillstånd som kan kopplas till välfärd och livskvalitet.

Hale 18 (1996) identifierar fyra centrala utgångspunkter att utgå från i diskussionen av begreppet trygghet: 1. Rädsla för brott ses i huvudsak som en konsekvens av rädsla för traditionell brottlighet, aktivt eller passivt konfronterande med personer (våld, stöld, skadegörelser) och inte till modernare former av brottslighet (ekonomisk brottslighet, miljöbrott) 2. Rädsla definieras i första hand som en grundläggande personlighetsegenskap: ”as an emotional or psychological property which some people have and others have not. We are thus encouraged to ask; who is fearful and who is not fearful?

19 ……………….”

3. M ätningar av trygghet är mestadels kvantitativa till sin natur, d.v.s. genomförs med hjälp av strukturerade frågeformulär i mer omfattande befolkningsurval. Alternativet till kvantitativa studier skulle vara en mer kvalitativ ansats där rädsla studeras detaljrikt som en dynamisk process inom en grupp individer över tid.

4. D et är viktigt att göra en noggrann definition av trygghetsbegreppet eftersom det sannolikt har skiftande innebörd för olika individer. För vissa kan den rapporterade trygghetsnivån snarare innebära att man vidtar åtgärder för att skydda sig än att man är rädd medan rädslan för andra kan vara totalt förlamande.

17 Home Office, 1989 18 Hale, 1996 19 Fattah and Sacco, 1989

14 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

Ett exempel på att man blandar begrepp utan att resonera kring olikheter i betydelse kan man se i de svenska trygghetsmätningar där stor vikt läggs vid boendes uppfattning av trafik och trafikrelaterade problem.20 Sådana problem beskrivs ibland som den de mest otrygghetsskapande faktorerna i ett bostadsområde. Trafikproblem skiljer sig på flera sätt från de traditionella otrygghetsskapande situationerna (brott, oordning) eftersom det nästan alltid rör sig om hastighetsöverträdelser, mopedkörning eller parkeringsproblem av olika slag, och avser kanske snarare en säkerhetsbedömning än en trygghetsupplevelse.

Att operationalisera trygghet Hur ska vi definiera trygghet eller rädsla för att göra det mätbart? I psykiatrin karakteriseras ångestsyndrom av en inre obehaglig upplevelsekvalitet, tankar omkring inbillade eller verkliga hot, fysiologiska reaktioner som speglar ”fight/flight-reaktionen, dvs. aktivering av psykogena svettkörtlar, hög puls, förhöjt blodtryck, snabbare andning, ökad muskelspänning, kalla händer och fötter, dimsyn på nära håll (pga. vidgade pupiller), urinträngningar, samt beteendekomponenter (främst undvikande men också tvång/ritualer, som är ångestreducerande).

Fattah & Sacco 21 menade att forskningen vanligen glömmer bort den mångdimensionella aspekten av rädslereaktionen och föreslår att de mått man använder bör indelas i kognitiva, affektiva och beteendemått. Ett exempel på detta är frågor som: ”…. The extent to which respondents feel unsafe, worry about crime or are afraid to walk alone in the neighbourhood after dark.”

De två första (känner sig otrygg, oroar sig för brott) skulle vara den emotionella responsen på risken att utsättas för brott. Den tredje (rädd att gå ensam i bostadsområdet efter mörkrets inbrott) skulle kunna ses som ett uttryck för ”rädsla” snarare än för risken att utsättas. Svaret på frågan är ett rent hypotetiskt svar. Man svarar på hur man tror att man ”skulle” känna, inte vad man faktiskt känner.

Så som Fattah & Sacco 22 beskriver de tre komponenter som de tar upp speglar kognitiva mått respondenternas rädsla genom att de fångar uppfattningen och kunskapen om omfattningen och sannolikheten att utsättas för brott.

De affektiva måtten ska mäta de känslor och värderingar som individen förknippar med objektet (t.ex. brottet). De inkluderar ett slags generell rädsla

20 Wikström, Torstensson & Dolmén, 1996 21 Fattah & Sacco, 1989 22 Fattah & Sacco, Ibid.

Vad är trygghet? 15

(friflytande ångest som är rädsla utan identifierat hot) och frågor som mäter oro eller rädsla att utsättas för brott av specifika brottstyper (i viss terminologi detsamma som konkret otrygghet). Till skillnad från de kognitiva måtten finns här inga sakförhållanden att hänvisa till (t.ex. vad man på goda grunder har anledning att tro ska hända).

Den tredje kategorin är beteendemåtten, vilka syftar till att mäta konsekvenser för människors beteende pga. rädsla. Det kan exempelvis röra sig om olika sätt att skydda sig mot brott eller att undvika vissa aktiviteter eller situationer därför att man bedömer att risken är större inom ramen för dessa Allmänt kan man säga att Fattah & Sacco har en del poänger, men att deras psykiatriska begreppsapparat är osofistikerad och föråldrad.

En vanlig klassificering, där huvudsyftet är att skilja mellan risk och rädsla, är den som presenterats av Ferraro and LaGrange 23. Upplevelserna sträcker sig från de rent personliga eller självorienterade till de generella eller samhällsorienterade. De använder också en kognitiv-affektiv dikotomi: från riskbedömning till reaktioner på rädsla. I Tabell 1 visas denna begreppsklassificering 24 . Huvudsyftet är att skilja mellan begreppen risk och rädsla. Den vertikala axeln definierar människors referensnivå som både generell och individuell.

Den generella nivån avser framförallt reaktioner på att en annan person ska drabbas av brott medan den individuella nivån avser risken att man själv ska drabbas.

Den horisontella axeln beskriver rädsla som en kognitiv-affektiv upplevelse, där upplevelserna varierar från den individuella riskbedömningen (mer eller mindre medveten) till en mer affektiv reaktion (hjärtklappning, darrningar, smärtor). Rädsla för brott refererar alltså till en negativ emotionell reaktion orsakad av brott eller andra faktorer som associeras till brott. Den sortens rädsla är helt skild från både ”risk” (bedömning) och ”oro” (värdering). Rädsla anses vara både en effekt av, och orsakad av, den riskbedömning man gör och det är viktigt att inte blanda ihop dessa begrepp. Författarna menar att: ”The major benefit of this taxonomy is that it differentiates judgements from values from emotions at both the individual and community level. The concept of fear of crime is limited to the emotional reaction arising from crime, or symbols that a person associates with crime to others (C) or to one´s self … many researchers have not followed such a classification and have referred to fear of crime when actually measuring either judgements or values about crime.” (p.71) I en uppsats av Litzén 25 klassificerades fear of crime i tre begrepp. Det första är

23 Ferraro & LaGrange, 1987 24 Ferraro and LaGrange, Ibid 25 Litzén, 2006

16 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

rädsla definierat som en emotion, en känsla, och som sådan inte kontrollerad av intellekt och förnuft. Rädslan beskrivs som en negativ känsla som manar till undvikande och är mycket situationsbetingad. Den gränsar till ilska vilket också tas upp av Heber 26. Ilska ses som en reaktion på brott och Heber menar att en del av rädslan kan förstås som ilska. Studier har visat att det inte är helt ovanligt att människor blir förbannade över brott och över risken att drabbas för brott. 27 Det andra begreppet är oro (worry, concerns). Till skillnad mot rädsla menar Litzén att oro inte är strikt situationsbetingad, utan den bygger snarare på en föreställning om risken att något skulle kunna hända och den känsla av olust detta väcker (kallas kognitiv-social ångest i den psykologiska ångest­ litteraturen).

Det tredje begreppet är trygg, vilket beskrivs som en känsla som kan knytas till olika slag av situationer. Begreppet innehåller två dimensioner där den ena är knuten till riskbedömningen och den andra till känslan som uppstår ur denna.

Ett fjärde begrepp är safe, d.v.s. säker, riskfri. Säker saknar, till skillnad från trygg, den emotionella dimensionen och är alltså en ren riskdimension.

tabell 1. Klassifikation av trygghetsbegreppet Upplevelser kognitiv Referensram

Personlig

affektiv

Bedömning

Värdering

Emotion

A. Risk för andra; riskbedömningar

B. Oro för att utsättas för brott

C. R ädsla att andra ska falla offer för brott

D. Egen risk eller säkerhet

E. Oro för egen del

F. R ädsla att själv falla offer för brott

I Tabell 2 tillämpas begreppsdefinitionerna i tabellen ovan på mått som ofta använts i forskningen om trygghet 28 (Ferraro & LaGrange, .). Denna kan tjäna som en hjälp att operationalisera begreppen inför arbetet med att konstruera mätinstrument.

26 Heber, 2007 27 Ditton et.al., 1999a; 1999b 28 Ferraro & LaGrange, Ibid

Vad är trygghet? 17

tabell 2. Exempel på frågekonstruktioner Upplevelser kognitiv Referensram Generell

Personlig

affektiv

Bedömning

Värdering

Emotion

A. Tror du att människor i ditt grannskap är säkra i sina hem nattetid?

B. Välj det enskilt allvarligaste problemet som du vill att staten ska göra något åt.

C. Jag oroar mig en hel del för att mina närmaste ska falla offer för brott.

D. Hur trygg skulle du känna dig när du går ensam ute i ditt bostadsområde nattetid?

E. Är du oroad att själv falla offer för brott?

F. Hur orolig är du att utsättas för (16 olika brottstyper) i ditt vardagsliv?

En viktig slutsats av resonemangen ovan är ”som man frågar får man svar” eller ”innan man frågar bör man vara klar över vad man ska fråga om”. Vill vi mäta affekter, riskuppfattning eller beteende? Samma sak gäller när vi tolkar svaren på frågor om trygghet i olika undersökningar.

Ett illustrativt exempel på hur resultaten kan variera beroende på hur frågan är formulerad är studier av otrygghet bland äldre. Det finns forskning som visar att ålderseffekten är mycket svag eller knappt existerande när frågorna är direkt kopplade till rädsla eller specifika händelser/brott (t.ex. oro att drabbas av våld i det egna kvarteret) 29. Det motsatta gäller när frågorna är allmänt formulerade (t.ex. oro för brott i största allmänhet) eller när frågorna mäter beteende (avstå från aktiviteter). I det första fallet är tryggheten lika hög eller låg oberoende av respondenternas ålder. I det andra fallet är otryggheten oftast högre bland de äldre. I fallet med att avstå från aktiviteter stöter vi också på ett annat problem, nämligen vikten av att kontrollera för det faktum att många, och kanske särskilt de äldre, inte skulle välja någon av de uppräknade aktiviteterna oavsett trygghetsnivån 30.

Hur vi mäter och tolkar resultat kan få fatala konsekvenser i den praktiska tillämpningen. I exemplet ovan skulle det innebära att åtgärder för att öka tryggheten bland äldre sannolikt är helt poänglösa om de baseras på generella mått på trygghet.

Ferrarro och LaGrange 31 ger några generella rekommendationer när det gäller att formulera trygghetsmått:

29 Torstensson Levander, 2003 30 se också Hale, 1996 31 Ferraro & LaGrange, Ibid

18 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

1. Måtten bör fånga den emotionella komponenten av rädsla snarare än rena bedömningar eller oro för brott. Frågorna bör inkludera ”hur rädd man är” eller liknande formuleringar. Riskbedömning och oro för brott, både på individuell och områdesnivå, i kombination med beteendefrågor är viktiga. De bör dock inte användas som surrogat för rädsla.

2. Måtten bör vara explicit relaterade till brott och specifika brottstyper bör anges.

3. Frågorna ska inte vara hypotetiska, d.v.s. inte fråga respondenterna hur de skulle kunna känna under vissa omständigheter. De bör snarare fråga efter hur man faktiskt upplever förhållanden i särskilda situationer, gärna inom ramen för ”vardagslivet”.

4. Ett problem är att graden av rädsla i ett självdeklarationsformulär tenderar att kvantifieras relativt den egna gruppen, t.ex. ”äldre”. Det kan föreligga stora skillnader i rädsla mellan t.ex. unga män och äldre kvinnor utan att detta syns i medelvärdet av de självrapporterade skattningarna av rädsla för dessa grupper. Man måste konstruera frågorna så att den effekten undviks om man inte vill ha den.

Vanliga trygghetsmått Generell eller allmän otrygghet Det mest använda måttet på otrygghet är ett generellt mått som alltså inte tar hänsyn till särskilda brottstyper eller andra konkreta händelser. Exempel på frågor som används för att mäta detta är: • Hur trygg känner du dig när du går ensam ute i ditt bostadsområde efter mörkrets inbrott?

• Finns det någon plats i omgivningen (refererar ofta till bostadsområdet) där du känner dig otrygg när du promenerar nattetid?

Vad mäter dessa frågor? Alternativen skulle kunna vara en känslomässig reaktion på brottslighet, rädsla att drabbas av brott eller en bedömning av risken att drabbas av brott. Ferraro and LaGrange 32 menar att: ” A person who says he or she would not feel very safe may not be afraid at all, but simply aware of the relative risk. Thus such a person may avoid walking alone in their neighborhood at night and not really manifest any fear of crime.” (p 76).

32 Ferraro & LaGrange, Ibid

Vad är trygghet? 19

Det innebär alltså att en och samma person kan rapportera att man inte skulle känna sig trygg men trots detta inte vara rädd, utan enbart medveten om att det kan finnas en risk att drabbas av brott.

För att flytta fokus från den subjektiva upplevelsen har man ibland ändrat formuleringen till: • F inns det något område i den här omgivningen – inom en kilometer – där du skulle känna dig rädd om du var ute sent om natten?

Många forskare har dock varit kritiska mot den typen av formulering. Exempelvis menar Garofalo 33 att frågorna är alltför allmänna eftersom de inte knyter an direkt till särskilda brottstyper. Frågornas placering kommer antagligen också att ha betydelse för hur väl man knyter an till särskilda brott eller gör en allmän bedömning. Om en allmän fråga är placerad 3-4 frågor före frågor som mer direkt handlar om brott (exempel 1 nedan), kommer man sannolikt inte att associera frågorna. Om de däremot kommer direkt efter brottsfrågorna, ökar antagligen sannolikheten för att man associerar till dessa eller till andra faktorer i omgivningen (lösspringande hundar, trafik, etc.) (exempel 2 nedan).

Exempel 1: 1. Hur trygg känner du dig om du går ensam ute i ditt bostadsområde?

2. Hur ofta umgås du med dina grannar?

3. Är det vanligt att dina grannar ser till din bostad när du är bortrest?

4. Om du kunde välja fritt, skulle du då flytta från ditt bostadsområde?

5. Hur länge har du bott i ditt nuvarande bostadsområde?

6. Hur ofta händer det att du blir antastad av någon främmande person i ditt bostadsområde?

Exempel 2: 1. Hur ofta händer det att du blir antastad av någon främmande person i ditt bostadsområde?

2. Upplever du att ungdomsgäng som bråkar är ett stort problem i ditt bostadsområde?

3. Hur trygg känner du dig om du går ensam ute i ditt bostadsområde?

Ett annat problem är begreppet ”bostadsområde”, ”grannskap” eller bara ”område”. Det finns en risk att dessa kommer att tolkas olika beroende på vem som svarar. Man har olika uppfattning om vad som definierar det egna bostadsområdet eller hur långt detta sträcker sig. Är det kvarteret eller ett större område?

33 Garofalo, 1979

20 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

Ett tredje problem rör själva innehållet i frågorna, nämligen hur vanligt det är att man faktiskt går ute sent om kvällen i det egna området. Detta kan i synnerhet gälla äldre respondenter, där sådana aktiviteter inte ingår som en rutin i vardagslivet. Att be respondenter bedöma fenomen som de nästan aldrig har kontakt med eller utför har förstås ansetts som tveksamt – det hela blir ju en mycket allmän bedömning av en situation som man egentligen inte vet något om.

Ett sista problem är de frågor som är ”två i en”, som • Är du eller skulle du vara rädd om du går ute….?

Svaret på en sådan fråga är svår att tolka eftersom man inte vet vilken av de två delfrågorna som är besvarad. Rent hypotetiskt kan det vara så att man svarar ja på den ena delfrågan men inte på den andra!

Konkret otrygghet Ett alternativ till måtten på allmän eller generell otrygghet är begreppet eller måttet ”konkret rädsla/otrygghet”. Den konkreta otryggheten brukar till skillnad mot den generella relateras till specifika brott (stöld, våld, etc.): 34 • ”Vi vill att bedömer, på en skala från 0 till 10 hur stor risken är att du råkar ut för följande i framtiden. En nolla betyder att du anser att det aldrig kommer att hända och en 10a att du anser att det med största sannolikhet kommer att inträffa.

Bedöm risken att du utsätts för: (a) skadegörelse mot hushållet eller personliga tillhörigheter (b) stöld mot hushållet eller personliga ägodelar (c) misshandel eller hot om misshandel.

Vad mäter egentligen frågor av den typen? Hale 35 menar att den snarare mäter risk än rädsla. Ingenstans frågar man i vilken utsträckning man upplever otrygghet, utan vad man gör är enbart att bedöma risken att utsättas för brott.

Underförstått finns det alltså ett antagande att risken att utsättas för brott också innebär att man är otrygg!

34 Ferraro & LaGrange, 1987 35 Hale, 1996

Exempel på studier av trygghet 21

Exempel på studier av trygghet I detta avsnitt presenterar jag ett antal centrala studier av trygghet på nationell och lokal nivå. Som tidigare nämnts är det mycket ovanligt att trygghetsmåtten är centralt fokus i undersökningar, utan trygghet ingår som en delfacett bland många andra facetter, vanligen utsatthet för brott, uppfattning av lokala problem, erfarenheter och attityder till rättsväsendet samt strategier för att skydda sig mot brott. Det har genomförts en mängd lokala mätningar av människors utsatthet för brott och trygghetsupplevelser 36. Jag har valt att koncentrera redovisningen på studier som genomförts under mer ”kontrollerade” former, dvs. i en vetenskaplig miljö. Ett skäl för detta är att dessa studier ofta ligger till grund för mätningar som genomförs av praktiker.

Mätningar på nationell nivå Statistiken över anmälda brott har klara begränsningar som källa för att utvärdera om man lyckats påverka brottsnivån och är helt oanvändbar för att besvara frågan om man lyckats påverka människors trygghetsupplevelse (se t.ex. SCB, 1997:304).

Det är endast för vissa typer av brott som statistiken över anmälda brott kan vara en hyggligt säker indikator på verkliga förhållanden och förändringar. Mot den bakgrunden har det ansetts viktigt att utveckla mått på människors trygghet men också alternativa, eller kompletterande, mått på utsatthet för brott.

Nedan ger jag exempel på några av de mer betydande studierna på nationell nivå i Sverige men också internationellt (England) och hur dessa definierar och mäter begreppet ”trygghet”.

ULF och LNU Sedan 1974 har SCB inom ramen för den återkommande s.k. ULF-undersökningen undersökt olika aspekter på svenskarnas levnadsförhållanden. De olika aspekterna på levnadsförhållanden som undersöks är indelade i fyra huvudområden (med underkategorier): sociala relationer, arbetslivet, hälsa och omsorg samt fysisk miljö.

ULF-undersökningen är sedan 1979 uppbyggd så att varje undersökning som genomförs har ett huvudtema (t ex fysisk miljö) och endast ett antal, vad SCB kallar, centrala indikatorer från de andra huvudområdena finns med. Utsatthet för brott och upplevelse av trygghet studeras inom temat sociala relationer 36 Se t.ex. Litzén, 2006

22 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

- underkategorin trygghet. Trygghet har varit ett särskilt tema i tre av ULF-undersökningarna; 1978, 1984-85,1992-93 och 2000-01. SCB har sedan 1978 i ULFundersökningen intervjuat i runda tal 7000 personer per år.

SCB:s undersökningar om levnadsförhållanden har kommit att bli den centrala brottsofferundersökningen i Sverige, trots att den inte i första hand är tänkt som en sådan utan behandlar utsatthet för brott och trygghet som en av många aspekter på människors levnadsförhållanden.

Förutom SCB:s levnadsförhållandeundersökning redovisas också på nationell nivå, inom ramen för den s.k. Levnadsnivåundersökningen, vissa återkommande frågor om människors utsatthet för brott. (Levnadsnivåundersökningen utförs av SOFI vid Stockholms universitet). Inte heller levnadsnivåundersökningen är utformad för att i första hand vara en brottsofferundersökning. Levnadsnivåundersökningen har ställt frågor om utsatthet för brott 1974, 1981 och 1991. Knappt 7000 personer ingår i levnadsnivåundersökningarna.

De mönster som ULF- och LNU-undersökningarnas resultat visar skiljer sig inte märkbart från andra liknande studier. Kvinnor är mer rädda än män, yngre är mindre rädda än äldre.

Hur har man då valt att mäta trygghet? En genomgång av de frågeformulär som använts sedan början av 1990-talet visar att trygghetsmåtten är få och att utsatthet för brott är det dominerande frågeområdet. Den fråga som används för att mäta trygghet är huruvida man de senaste 12 månaderna valt att avstå från att gå ut på kvällen p.g.a. oro för att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad. Svarsalternativen är Nej, Ja, någon gång samt Ja, ofta. I den undersökning som gjordes 2002/03 och riktades till åldersgrupperna 16-54 finns också en tilläggsfråga som mäter oro för annat än brott. ”Oro” avsåg områdena egen/familjens ekonomi, arbetslöshet, inbrott/skadegörelse i bostaden, egen hälsa, att man själv eller nära anhörig skulle smittas av aids/HIV och oro för den internationella situationen, t.ex. risken för krig. Även här var svarsalternativen, Nej, aldrig, Ja, då och då, Ja, ofta samt Vet ej/minns inte.

I de undersökningar genomfördes 1992/93 och där trygghet var ett särskilt tema frågade man dessutom i vilken omfattning man valt att avstå från vissa platser eller gator för att undvika utsatthet för hot eller våld. Man skiljer på platser/gator i och utanför det egna bostadsområdet. Man kontrollerar också för hur ofta man faktiskt vistas ute under kvällstid bara för nöjes skull (bio, restaurang, vänner). I övrigt består komponenten trygghet av frågor om utsatthet respektive en fråga om att ha bevittnat våld eller misshandel och där detta lett till att man känt sig upprörd eller känt sig till illa till mods.

Exempel på studier av trygghet 23

The British Crime Study The British Crime study (England & Wales) har genomförts regelbundet i slumpmässiga befolkningsurval på nationell nivå sedan 1982. 37 Den senaste genomfördes 2006/07. Undersökningen omfattar bl.a. komponenterna utsatthet för brott, rädsla/oro för brott och oro för den egna säkerheten. Rädsla att utsättas för brott avser bilbrott, våldsbrott, inbrott och brott i allmänhet.

I BCS från 2002 mättes ”oro för den personliga säkerheten” med hjälp av fem frågor: (1) Hur säker känner du dig när du går ensam ute i det egna bostadsområdet efter mörkrets inbrott?

(2) Hur ofta går du vanligtvis ensam i det egna området när det är mörkt (vår & höst) (3) Under den senaste månaden när du har gått ensam i ditt eget område efter att det blivit mörkt, tycker att du känt dig rädd?

(4) Du säger att du aldrig gått ensam ute i mörkret i ditt område den senaste månaden. Varför inte?

(5) Hur trygg känner du dig när du är ensam hemma nattetid?

Frågorna har ingen koppling till brottslighet/utsatthet för brott. I en av de löpande rapporterna från BCS påpekar man att dessa frågor kan vara rent hypotetiska, eftersom många människor aldrig eller sällan utsätter sig för sådana situationer. Man anser dock att det huvudsakliga värdet i dessa frågetyper just ligger i möjligheten att producera tidsserier, d.v.s. utveckling över tid av människors uppfattning av sin egen säkerhet.

I tillägg till dessa frågor innehåller BCS dessutom ett block med kompletterande frågor om den egna säkerheten. Frågorna ställs endast till delar av totalurvalet och handlar snarare om man väljer att skydda sig och/eller sina ägodelar mot brott. Frågorna avser: • olika sätt att skydda sin egen person (larm, vapen, självförsvarskurser) • olika sätt att skydda sina fordon (larm, centrallås, elektronisk startspärr etc.)

Oro för att utsättas för brott mäts genom ett antal frågor, nämligen oro att utsättas för inbrott eller stöld, rån och överfall av en främling, få sin bil stulen, att få något stulet ur bilen, våldtäkt och misshandel från en främling, att bli ofredad av någon på offentlig plats, att utsättas för fysiskt våld p.g.a. etniskt ursprung/hudfärg.

Svarsalternativen omfattar:

37 Se t.ex Mayhew, et al, 1989;1993;1994, Mirrlees et al, 1996; 1998, Hough & Mayhew, 1983; 1985

24 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

• mycket oroad • ganska oroad • inte särskilt oroad • inte alls oroad • ej relevant Frågeformuläret innehåller också frågor som behandlar konsekvenser av att ha bevittnat brottshändelser. Vissa (av dessa) kan ha konsekvenser för respondenternas upplevda trygghet och rör förekomst av utsatthet för hot och trakasserier efter att ha bevittnat ett brott och de konsekvenser detta i sin tur fick för respondenten. Konsekvenserna är ångest, chock, rädsla, sömnsvårigheter, gråt/tårar respektive annat.

I en särskild studie riktad till en del av urvalet får respondenterna slutligen ta ställning till hur sannolikt det är att man drabbas av bilbrott (av och ur), överfall och rån samt fysiskt våld från en främling under det närmast kommande året. Man frågar också de som tidigare svarat att de oroat sig för brottstyperna ovan om de oroat sig den senaste månaden för att råka ut för identiska brott.

Nationella trygghetsundersökningen (NTU) Den Nationella trygghetsundersökningen (NTU) genomfördes av BRÅ under 2006 för första gången. 38Urvalet består av ca 10 000 personer i åldrarna 16-79 och undersökningen har huvudsakligen gjorts i form av telefonintervjuer. Som så många andra befolkningsstudier av den typen består undersökningen av olika delar: utsatthet för brott, trygghet och förtroende för rättsväsendet.

Måtten på trygghet påminner i stort om de som används i andra liknande studier. I den första rapporten skriver man att frågorna utformats för att fånga olika aspekter av otrygghet (sid. 68) och att frågorna både fokuserar på personlig otrygghet, för närstående och för samhället i stort.

Den första komponenten är ”Allmän otrygghet” och definieras som att gälla både en allmän oro för brottsligheten i samhället i stort som en upplevelse av otrygghet för den personliga delen. Den fråga som ställs för att mäta den första dimensionen är: • Är du orolig över brottsligheten i samhället? Svarsalternativen är ”ja, i stor utsträckning”, ”ja, i viss utsträckning” och ”nej, inte alls”.

38 BRÅ-rapport 2007

Exempel på studier av trygghet 25

Den andra dimensionen mäts med frågan: • Om du går ut ensam sent en kväll i området där du bor, känner du dig då mycket trygg, ganska trygg, ganska otrygg, mycket otrygg eller går du aldrig ut ensam sena kvällar?

Om man svarat att man aldrig går tillfrågas man särskilt om skälen till detta: • Är skälet till att du aldrig går ut ensam sent på kvällen… A) att du inte har någon anledning eller möjlighet att ut ensam sent på kvällen, B) att du känner dig otrygg eller C) annat skäl?

Den andra trygghetskomponenten är ”Oro för brott” eller som den också benämns: den mer konkreta oron för att drabbas av brott. Undersökningen innehåller tre frågor om oron att själv drabbas av brott (bostadsinbrott, våld och bilrelaterade brott): • Har det hänt under det senaste året att du oroat dig för att du ska drabbas av… (inbrott i din bostad, överfallen eller misshandlad, utsatt för stöld eller skadegörelse)? Svarsalternativen är ja eller nej och de som svarat ja får följdfrågan om det hänt mycket ofta, ganska ofta eller ganska sällan.

Ytterligare en fråga mäter oron för att anhöriga ska drabbas av brott: • Har det hänt under det senaste året att du oroat dig för att någon närstående till dig ska drabbas av brott….? Svarsalternativen och följdfrågan är identiskt med den fråga som gäller dem själva.

Den tredje dimensionen av otrygghet rör konsekvenser och livskvalitet. I det första fallet mäter frågorna huruvida man väljer att avstå från aktiviteter/väljer andra färdvägar p.g.a. otrygghet. Frågorna lyder: • Har det hänt under det senaste året att du valt att ta en annan väg eller ett annat färdsätt då du känt dig otrygg på grund av oro att utsättas för brott?

• Har det hänt under det senaste året att du avstått från någon aktivitet, exempelvis promenad, bio eller träffa någon, därför att du känt dig otrygg p.g.a. oro att utsättas för brott?

Svarsalternativen är ja och nej, och de som svarat ja får följdfrågan om det hänt mycket ofta, ganska ofta eller ganska sällan.

NTU innehåller också en fråga där man får bedöma om oron för brott påverkar livskvaliteten, där svarsalternativen är i stor utsträckning, i viss utsträckning eller i liten utsträckning.

26 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

Slutsatser Mätningar av trygghetsutvecklingen på nationell nivå, oavsett om data hämtas från frågeundersökningar eller polisanmälda brott, har givetvis ett värde men också sina klara begränsningar, därför att: • de oftast baseras på befolkningsurval av begränsad storlek, vilket gör det omöjligt att analysera resultaten för mindre kategorier eller enheter. Exempelvis kan man sällan redovisa resultaten områdesvis, för vissa bostadsområden eller offentliga miljöer.

• de sällan är utformade med det huvudsakliga syftet att mäta människors trygghetsupplevelser (undantaget NTU) utan komponenten trygghet ingår som en delfacett.

För att utveckla det lokala trygghetsarbetet, och för att kunna följa dess utveckling, är det därför viktigt att • utforma mätningarna för det lokala planet • genomföra kontinuerliga mätningar • mätningarna baseras på identiska mätinstrument.

En annan slutsats gäller de frågor som mäter trygghet och vad de faktiskt mäter.

Om vi jämför med begreppsklassificeringen av Ferraro & LaGrange (se ovan) ser vi att de tre studierna varierar på den punkten. SCB:s studie är kanske den mest begränsade. Den fråga som oftast använts mäter i stort sett samtliga dimensioner i en och samma fråga, nämligen egen risk, en mix av kognitiva och affektiva upplevelser samt både en bedömning, värdering och en känsla (emotion). Den följdfråga som använts i vissa mätningar om man känner sig upprörd över att ha bevittnat våld eller misshandel tangerar emotionen ”ilska” (se ovan).

Den brittiska BCS är kanske den mest utvecklade av de nationella studierna och mäter både egen risk, generell risk (andras) och konsekvenser av att ha utsatts för eller bevittnat brott. Måtten är till stor del, men inte helt, väl åtskilda genom olika uppsättningar frågebatterier. Exempelvis speglar de frågor som rör den personliga säkerheten respondenternas bedömning (enskilda frågor) och en blandning av värdering och emotion (i samma frågor).

BRÅ´s nationella trygghetsundersökning (NTU) innehåller både en generell och en personlig del. Frågorna om trygghet för egen del är av hypotetisk (riskbedömning) karaktär (”Om du….”) men det finns också frågor som mäter faktiska upplevelser (”Har det hänt att…..”). Här finns också frågor om konsekvenser av otrygghet.

Här ser vi alltså exempel på att det inte är alldeles enkelt att tydligt skilja mellan de olika dimensionerna av otrygghet. Det är alltså viktigt att man

Exempel på studier av trygghet 27

– innan man formulerar frågor – noga tänker igenom vilka dimensioner man vill fånga och hur man då ska gå tillväga för att inte få ett mått som inte mäter alla i en och samma frågeformulering.

Mätningar på lokalområdesnivå Inom ramen för det s.k. ”Stockholmsprojektet” 39 studerades bl.a. lokal problemuppfattning, utsatthet för brott och trygghetsupplevelse i åtta förorter i Stockholm åren 1989 respektive 1991 40. Stockholmsprojektet utgör ett bra exempel på en kvalificerad studie av lokala problembilder, brott och trygghet och tillkom ursprungligen som ett forskningsprojekt med intentionen att kunskapen skulle komma att tillämpas i praktiken, nämligen som underlag för utformandet av lokala brottsförebyggande och trygghetsskapande strategier.

Det frågeformulär som skapades för Stockholmsprojektets s.k. ”vuxenundersökning” hade sin förebild i formulär som använts i olika utländska undersökningar av lokala problembilder 41. Stockholmsprojektets frågeformulär kom sedan att vidareutvecklas och användas i de mätningar av lokala problem, utsatthet för brott och trygghet som genomfördes vid Polishögskolans forskningsenhet under perioden 1994-1998. Undersökningar kom att benämnas ”trygghetsmätningar”. Frågeformuläret har kontinuerligt bearbetats och förbättrats allt eftersom erfarenheterna av metodiken växt. Som i många andra studier ingår trygghet som en delfacett, men i motsats till många andra har variationer i trygghetsupplevelser varit föremål för särskilda analyser och både beskrivits och analyserats på individ och lokalområdesnivå 42.

Mätningarna fokuserades kring fem huvudområden: • Uppfattning av lokala problem (t.ex. nedskräpning och kvinnor som antastas) • Utsatthet för brott (stöld, skadegörelse och våld) • Trygghet • Individers och hushålls brottsförebyggande aktiviteter • Erfarenheter av och attityder till polisen.

Undersökningarna genomfördes med hjälp av postenkäter, vilken trots att det är en väl dokumenterad och flitigt använd undersökningsmetodik, har vissa

39 40 41 42

Wikström,1990; 1991 Wikström,1991 t.ex. Skogan & Maxfield, 1981: Taub, Taylor & Dunham, 1983 Wikström, Torstensson & Dolmén, 1996a,b,c; Torstensson, 1998; Torstensson & Persson, 2002

28 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

begränsningar. Det är t.ex. mycket troligt att man får en bättre representation av den ”konventionella” befolkningen medan marginaliserade grupper, t.ex. individer med omfattande brottsbelastning eller sociala problem, och invandrare med språkproblem, i mindre utsträckning kommer att vara representerade i undersökningen 43 .

Något förenklat kan man alltså anta • att en undersökning av denna typ i första hand ger den konventionella befolkningens bild av det som efterfrågas.

Eftersom undersökningarna skiljde sig väsentligt från polisorganisationens traditionella sätt att samla och producera information i form av register och offentlig statistik, argumenterade forskargruppen för värdet av att genomföra den typen av studier i polisorganisationen. Huvudskälen var: 1. A tt man genom dessa mätningar skulle kunna få en god bild av den lokala problematiken och att denna skulle kunna ligga till grund för planering av brottspreventiva och trygghetsskapande åtgärder och effektivare resursanvändning.

2. Att den lokala problembeskrivningen skulle kunna användas som ett led i utbildningen av poliser och andra lokala aktörer i det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet.

3. Att man, givet att mätningarna upprepades, kunde få information om hur väl man lokalt lyckats med att uppfylla de centrala målen att minska brottsligheten och öka trygghetsupplevelsen. Om de utfördes på olika håll i landet med identiska mätinstrument, kunde de också få en central roll som resultatmått på nationell nivå.

Den största begränsningen med trygghetsmätningarna, så som de definierades i de första rapporterna, var att de endast omfattade problem som uppfattas av, och brott som riktas mot, personer och hushåll. Det är dock fullt möjligt att komplettera en trygghetsmätning med studier av andra kategorier, t.ex. företags, utsatthet för brott och (företagsrepresentanters) problembeskrivningar 44.

Inom ramen för sin fil.lic. uppsats gjorde Litzén 45 en genomgång av 62 lokala offer- och trygghetsundersökningar 46som på något sätt hade anknytning till Stockholms kommun. Flera av dessa utgick från de mätningar som initierades vid Polishögskolans forskningsenhet. Majoriteten hade inte utförts inom ramen 43 44 45 46

Wikström, 1991 se t.ex. Torstensson, 1994; Tiby & Olsson, 1997 Litzén, 2006 Eftersom flera av studierna hade genomförts vid upprepade tillfällen rör det sig om totalt 19 olika undersökningar

Exempel på studier av trygghet 29

för forskning och man kan konstatera att de flesta av studierna omfattar urval av vuxenbefolkning.

Trygghetsmåtten I undersökningen ställdes en rad olika frågor om trygghetsupplevelsen. Utifrån dessa frågor skapades tre olika mått på otrygghet; • Allmän otrygghet i det egna bostadsområdet.

• Konkret otrygghet i det egna bostadsområdet.

• Avstått från aktiviteter p.g.a. otrygghet.

Måttet på allmän otrygghetsupplevelse skapades utifrån en sammanvägning av svaren på följande tre frågor: 1. Är du orolig för att bli utsatt för inbrott i bostaden?

2. Är du orolig för att din bil, motorcykel, moped eller cykel ska utsättas för skadegörelse eller stöld om den är parkerad i ditt bostadsområde.

3. Är du orolig att bli överfallen eller misshandlad i ditt bostadsområde.

Följande svarsalternativ var möjliga; Ja, mycket ofta Ja, ganska ofta Ja, men bara sällan Nej, aldrig Vet ej Innebörden av allmän otrygghet skiljer sig alltså från den definition som vanligen används (se ovan). Här användes ”allmän otrygghet” för att belysa riskuppfattningen när det gäller vissa tillgrepps-, skadegörelse- och våldsbrott, d.v.s. en allmän oro (för egen del) att utsättas för brott vilket benämns ”konkret otrygghet” i många av de studier som refererats tidigare.

Måttet på konkret otrygghetsupplevelse skapades istället utifrån en sammanvägning av svaren på följande två frågor; 1. Hur känns det om du går ut ensam sent en kväll i ditt bostadsområde?

2. Finns det några speciella personer i området du bor i som du är rädd för?

Måttet på att ha avstått från aktiviteter p.g.a. otrygghet skapades genom att de som uppgivit att de avstått från minst en av nedan uppräknade aktiviteter som en följd av att de känt sig otrygga fick värdet 1 medan övriga fick värdet 0. Fördelningen redovisas i tabell 41. Detta mått begränsades till att gälla endast de som uppgivit att de utför åtminstone en av de fem specificerade aktiviteterna.

30 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

1.

2.

3.

4.

5.

Att gå på bio eller teater.

Att besöka restaurang, bar eller diskotek.

Att bevista ett sportevenemang.

Att delta i ett föreningsmöte.

Att åka buss eller tåg.

Det bör noteras att detta mått, till skillnad från de övriga två, inte uteslutande gäller det egna bostadsområdet.

En viktig aspekt av trygghetsmätningarna var att belysa sambanden mellan lokal problemnivå, utsatthet för brott och trygghet. Analyserna gjordes för att få en bättre bild av vilka faktorer som påverkar trygghetsupplevelsen och i vilken omfattning faktorer som problemnivå (jämför ”oordning” eller ”disorder”) och brottslighet påverkade människors trygghetsuppfattning.

Vad som framförallt skiljer denna typ av undersökning från de nationella mätningarna är möjligheten att studera tryggheten i lokalområdet både som den upplevs i bostadsområdet och i offentliga miljöer. Det ges också möjlighet att mäta tryggheten både som en individ- och som en områdesegenskap. Ett problem utgörs dock av innebörden av begreppet ”bostadsområde”. Som tidigare nämnts kan det vara svårt för respondenterna att veta exakt vad som avses med detta. Vi vet alltså inte säkert om måttet har hög validitet, d.v.s. om samtliga respondenter gör samma bedömning när man avgränsar det område där man bor.

I Litzéns genomgång diskuteras frågan kring index och indexkonstruktion när det gäller måtten på ”oro” . I många studier används en enskild fråga som indikator på allmän oro men Litzén menar att det i många fall är värt att använda flera frågor som mått på en sådan dimension. I de lokala studier som genomfördes vid Polishögskolans forskningsenhet (se ovan) konstruerades måttet på allmän otrygghet utifrån svaren på tre frågor och måttet på konkret otrygghet baserades på två frågor. Motsvarande index har använts i flera internationella studier av trygghet. 47 Litzén drar slutsatsen att man ändå ska vara medveten om att de index man konstruerar inte mäter ”ren oro” eller otrygghet, utan att man också fångar upp andra, närliggande dimensioner.

Med utgångspunkt i klassificeringen av trygghetsupplevelser ovan och de nationella mätningar som presenterats skiljer sig de lokala mätningarna från de förra på en punkt. Frågorna om trygghetsupplevelser rör den egna personen och i synnerhet dimensionen ”konkret otrygghet” är inte hypotetisk och försöker att enbart fånga den affektiva dimensionen.

47 Ferraro & LaGrange, Ibid.

Exempel på studier av trygghet 31

Undersökningar i skolmiljön Det ovan nämnda Stockholmsprojektet skapade också en ”mall” för mätningar bland ungdomar i skolmiljön. 48 Den första undersökningen av denna typ inom projektet studerade ungdomar i årskurs nio i åtta olika stadsdelar i Stockholm.

Just denna undersökning innehöll inte några mått på direkta trygghetsupplevelser (det finns däremot en fråga om utsatthet för mobbing). I en studie som genomfördes i en Malmö-skola i början av 2000-talet lades komponenten ”trygghet” till i frågeformuläret.

De frågor som används var identiska med frågorna i de vuxenformulär som användes i Polishögskolans trygghetsmätningar. På så vis blev barnens upplevelser jämförbara med både de vuxnas och lokalområdets upplevelser. 49 Undersökningen genomfördes i form av en enkät under lektionstid och innehållet i enkäten anpassades givetvis efter barnens ålder. Barnen fick också ange om det var vissa platser, personer eller situationer i området som man var särskilt rädd för och detta följdes sedan upp med vandringar i området då barnen fick berätta om varför man kände sig rädd i dessa miljöer.

En nyligen genomförd undersökning i Lund 50 omfattar totalt nio olika intresseområden varav trygghet är ett. Områdena är bl.a.

• Föräldrar och fritid • Skolmiljö • Trygghet och miljö • Alkohol, tobak och andra droger • Utsatthet för brott • Självrapporterad brottslighet • Polisen och förtroendet för rättsväsendet Författarna har valt att mäta trygghet ur tre aspekter, nämligen allmän och konkret trygghetsupplevelse, otrygghet som en konsekvens av utsatthet för brott samt otrygghet och förtroendet för rättsväsendet.

Den allmänna otryggheten är definierad som hur trygg man känner sig i allmänhet när man vistas på vissa platser, t.ex. i bostadsområdet eller i skolan.

Den konkreta otryggheten mäts med frågor som rör speciella personer som respondenterna är rädda för, om de oroar sig för att utsättas för vissa typer av brott samt om de avstått från någon aktivitet eller handlat på ett speciellt sätt som begränsat deras handlingsutrymme på grund av otrygghet.

Här har man alltså blandat ihop flera av de dimensioner som ingår i Ferraro´s & LaGrange´s klassifikation. Den konkreta otryggheten mäter både rädsla för

48 Dolmén & Lindström, 1991 49 Torstensson Levander, M: 2003 50 Andersson, F & C Mellgren, 2007

32 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

egen del, en riskbedömning och konsekvenser av otryggheten.

Undersökningen genomfördes som en internetbaserad enkätundersökning och riktades till barn i högstadiet.

Trygghet bland resenärer Ett annat exempel på en lokal trygghetsundersökning är en studie som genomfördes bland tågresenärer i Malmö år 2006 51. Syftet var att kartlägga resenärers trygghetsupplevelse på stationsområdet, en plats som många är beroende av för att ta sig till sitt arbete. Vidare undersöktes hur faktorer i stationsmiljön samt tidigare erfarenheter av brott påverkade trygghetsupplevelsen och vilka åtgärder resenärerna själva vidtog för att skapa trygghet och undvika att utsättas för brott. Till skillnad från de studier som redovisats ovan avser mätningen en specifik situation och aktivitet, nämligen resande. Undersökningen hade fyra huvudinriktningar: • Allmän trygghetsupplevelse • Oro för brott • Utsatthet för brott • Resenärers tillämpning av brottsförebyggande och trygghetsskapande strategier Undersökningen genomfördes som en enkätstudie där respondenterna tillfrågades ”på plats” om de hade möjlighet att delta i undersökningen. Många hade tider att passa och hade därför inte tid att delta. Här uppstår ett metodproblem, nämligen att urvalet inte är slumpmässigt. Detta medför att vi inte med säkerhet kan säga att urvalet är representativt för den vanlige resenären. Det finns också en risk att intervjuaren omedvetet (eller medvetet) väljer ut en viss typ av person att besvara enkäten. För att undvika detta koncentrerades intervjuerna till stationshuset och i möjligaste mån tillfrågades samtliga som befann sig i stationshuset.

För att skatta den allmänna trygghetsupplevelsen på stationen ombads resenärerna uppskatta, på en tiogradig skala, hur trygga eller otrygga de kände sig när de befann sig inom stationsområdet. Variabeln klassindelades sedan i låg, medel och hög grad av otrygghet . Definitionen av allmän otrygghet är en mer ospecifik känsla av oro som inte nödvändigtvis är relaterad till brottslighet.

Det andra måttet utgjordes av en mer specifik eller konkret oro att utsättas för brott. Resenärerna ombads uppskatta, på en skala från 1 till 10, hur oroliga de var för att bli utsatta för hot, våld, cykelstöld, vandalisering av cykel, bilstöld, vandalisering av bil samt annan typ av stöld på stationen Malmö Syd/Svågertorp. Utifrån 51 Mellgren, 2006

Exempel på studier av trygghet 33

de sju enskilda frågorna skapades ett gemensamt mått på resenärernas oro vilket klassindelades i låg, medel och hög grad av oro.

Resenärerna tillfrågades vidare om de någon gång, på grund av att de kände sig otrygga, tillämpat någon form av åtgärd för att skydda sig mot brott. Till dem som hade bil och parkerade bilen vid stationsområdet ställdes riktade frågor om strategier att skydda bilen mot stöld och skadegörelse. Frågorna avsåg om man undvikit att ta bilen till stationen, installerat billarm, införskaffat rattkrycka, undvikit vissa parkerings-platser, parkerat på bevakade platser samt lagt undan synliga föremål i bilen.

Här ser vi en något annorlunda utgångspunkt för trygghetsmåtten. Man mäter en ”allmän, ospecifik, oro” som inte nödvändigtvis har att göra med brott, en mer specifik oro att utsättas för brott och slutligen eventuella strategier för att skydda sig mot brott och/eller att öka känslan av trygghet. I det första fallet anknyter begreppet till resonemangen om ”oordningens” betydelse och de konsekvenser detta kan få för känslan att inte längre ha kontroll 52. I det andra fallet handlar det snarare om att bedöma risker. Upplevelserna utgår från den egna personen och har både en kognitiv (riskbedömningen) och en affektiv (den ospecifika oron) komponent.

Slutsatser Mätningar på lokal nivå med en tydlig vetenskaplig grund är fortfarande relativt ovanliga. De som hittills genomförts har också begränsningar, framförallt när det gäller definitionen av enheten ”lokalområde”. Begreppet kan tolkas på olika sätt av respondenterna och dessutom ha olika innebörd i olika studier. Begreppsapparaten varierar mellan uttryck som ”lokalområde”, ”bostadsområde”, ”grannskap” eller ”det område där du bor”.

En annan begränsning utgörs ofta av urvalens storlek. Ett alltför litet urval medför att det blir svårt att bryta ned resultaten för riktigt små enheter (kvarter, del av en gata, etc.). Det senare kan givetvis också medföra etiska problem: det är inte alltid etiskt försvarbart att redovisa resultat för alltför små och kanske identifierbara enheter.

Få studier mäter trygghetsupplevelser inom ramen för särskilda vardagsaktiviteter eller situationer och platser där otryggheten kan vara hög. Undantagen utgörs av arbetsmiljörelaterade studier bland särskilt utsatta yrkesgrupper.

52 Skogan, 1990 ; Wilson & Kelling, 1989 ; Wikström, Torstensson & Dolmén, 1996

34 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

Generella metodfrågor De studier som presenterats i denna rapport är samtliga genomförda i enkätform och denna form är också den vanligaste vid trygghetsmätningar. De kan genomföras - och har genomförts - på lite olika sätt: som postenkät, telefonintervju eller intervju ”på plats” men med ett strukturerat frågeformulär som utgångspunkt. En av de redovisade mätningarna är dessutom genomförd som en internetbaserad studie. Vad man väljer är oftast en fråga om resurser (tid och pengar). De problem som oftast förknippas med enkätmetodiken är bortfallsproblemet, urvalets representativitet och validitetsproblemet. Det senare har diskuterats i avsnitten ovan, nämligen vikten av att frågorna faktiskt mäter det vi avser att mäta.

När det gäller de olika formerna av enkätstudier är postenkäten oftast den mest resurseffektiva metoden. Man når ett stort urval och har möjlighet att ställa många frågor. En nackdel med metoden är just bortfallsproblemet. Svarsfrekvensen i den typen av undersökningar varierar vanligtvis mellan 70 och 80 procent, givet att man tar sig tid att påminna respondenterna vid åtminstone tre tillfällen. Som framgått i tidigare avsnitt, är det sannolikt så att det är den konventionella befolkningens trygghetsupplevelser vi får ett mått på genom postenkäter, d.v.s. den del av befolkningen som har en fast adress, öppnar och läser sin post, osv.

Var går då gränsen för ett acceptabelt bortfall? Svaret på frågan är delvis beroende av bortfallets ”utseende”, dvs. skiljer sig bortfallet på väsentliga punkter från den grupp som besvarat frågeformuläret. Om skillnaderna är stora och systematiska har vi ett problem och därför är det viktigt att göra ordentliga bortfallsanalyser.

Att istället ställa frågor ”på stan” eller på plats ute i lokalområdet medför att vi kanske kan få ett urval som är något mer representativt för befolkningen som helhet. Å andra sidan finns det en stor risk att vi omedvetet väljer vissa personkategorier hellre än andra och på så vis minskas representativiteten i urvalet.

Fördelen med en direkt kontakt med respondenterna (gäller även telefonintervjuer) är att man har större möjlighet att förklara och fördjupa frågor och svar. Å andra sidan finns också risken att intervjuaren i en sådan situation medvetet eller omedvetet påverkar respondenten att svara i en viss riktning.

Litzén 53 sammanfattar en rad metodproblem i samband med enkätundersökningar. Förutom de problem som redovisas ovan tar han upp frågan om hur undersökningens upplägg kan påverka svaren. Han redovisar en studie av Sem-

53 Litzén, 2006

Exempel på studier av trygghet 35

mens et al 54 som visade att svaren på frågor om trygghet varierade beroende av när de gjordes under året. Det är också möjligt att en undersökning av otrygghet som görs i nära anslutning till händelser som fått stort utrymme i massmedia kan ge effekter på trygghetsupplevelsen - åtminstone i det korta perspektivet.

Det senare är ett gott skäl för att genomföra mätningar av trygghet kontinuerligt, eftersom vi då har möjlighet att kontrollera för tillfälliga avvikelser.

54 Semmens et al, 2002

36 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

Viktiga slutsatser vid planering av en trygghetsmätning Denna rapport är en översikt av olika sätt att definiera och mäta trygghet och vissa problem som är förknippade med genomförandet av sådana mätningar.

Området ”fear-of-crime” eller ”trygghet” har utvecklats kraftigt under de senaste 30 åren både inom forskning och inom en rad tillämpningsområden.

Fokus inom området har varit - och är fortfarande – att mäta variationer i trygghetsupplevelser både på individ, grupp och samhällsnivå och att formulera förklaringar till dessa variationer. Inom tillämpningsområdena finns ett intresse att utveckla strategier och konkreta åtgärder för att stärka trygghetsupplevelsen och därmed att studera trygghet som ett effektmått i verksamheten.

Vad kan vi dra för lärdom av detta när vi planerar och genomför mätningar av trygghetsupplevelser i framtiden? Några centrala punkter redovisas nedan.

Ambitionen är inte att visa det exakta innehållet i en trygghetsmätning, utan snarare att presentera ett antal viktiga principer, nämligen när det gäller den teoretiska och empiriska definitionen av trygghetsbegreppet,

Begreppet Trygghet Några viktiga slutsatser när det gäller den teoretiska definitionen baserade på tidigare forskning inom området är att: • Trygghet är en subjektiv upplevelse och bör alltså mätas som en sådan • Trygghet kan mätas som affektiv (rädsla) och kognitiv (riskbedömning) • Trygghet kan mätas relativt en faktisk situation • Trygghet kan mätas hypotetiskt • Trygghet kan gälla den egna personen eller vara oro för andra personer.

• Trygghetsupplevelsen kan vara kopplad till konkreta händelser/fenomen, men • Trygghetsupplevelsen kan också vara en generell, ospecifik känsla.

Allt detta måste vi ta hänsyn till när vi operationaliserar begreppen och formulerar frågorna och det är mycket viktigt att bestämma sig för vilken aspekt av trygghetsupplevelsen som ska mätas.

Viktiga slutsatser vid planering av en trygghetsmätning 37

Den empiriska definitionen av trygghetsupplevelser: Operationaliseringen Det är givetvis svårt att ge exakta förslag på vilka frågor som ska användas i mätningar av trygghet. En bra utgångspunkt är dock att utgå från väl beprövade instrument som visat sig vara stabila oberoende av tidsperiod, område och urval.

De frågor som användes i de trygghetsmätningar som genomfördes vid Polishögskolans forskningsenhet är ett exempel på sådana. Frågorna faller inom tre kategorier och mäter: 1. riskbedömningen: ”oroar du dig för att du ska utsättas för stöld (våld, skadegörelse) i ditt eget bostadsområde?

2. den emotionella upplevelsen: ”hur känner du dig när du går ensam…..”, ” Frågorna har fördelen att • inte vara hypotetiska • utgår från bostadsområdet • är inte av karaktären ”två i en och samma fråga” • frågar om risken relativt olika brottstyper Här finns dock ett viktigt problem, nämligen frågan om ”bostadsområdet”.

Eftersom det finns risk för stora variationer i hur man definierar vad som är bostadsområde kan det vara bättre att redan på förhand definiera vad vi menar med bostadsområdet. Ett exempel är att istället ange ”kort gångavstånd, ca 2-3 minuter från din bostad”. Detta underlättar respondentens uppfattning om vad som menas med begreppet bostadsområde.

Givetvis kan man använda sig av fler eller andra frågor än de som nämnts ovan. Hur bedömer du risken för en genomsnittlig medborgare i bostadsområdet att utsättas för brott? Särskilt den brittiska BCS ger utmärkta förslag på frågeformuleringar som kan användas. En möjlighet är annars att basera mätningen på ett mindre antal väl utprövade frågor och komplettera dessa med fördjupningsfrågor, t.ex. om otrygga platser, situationer och händelser. På så vis ökar man möjligheten att få detaljkunskap om det lokalområde som studeras.

Man ska heller inte glömma att trygghetsupplevelser har visat stark samvariation med andra områdesegenskaper, i synnerhet ”oordning” eller lokala problem och tidigare utsatthet för brott. Det kan därför vara värdefullt att inkludera den typen frågor i mätningen, eftersom de ger viss vägledning om vad som genererar otrygghet på områdesnivå. En annan aspekt är att rikta undersökningarna mot avgränsade sociala miljöer och sammanhang samt målgrupper (t.ex. i anslutning till nöjesliv, offentlig miljö, skolmiljö, villa- eller flerfamiljsboende).

38 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

Genomförandet av mätningen När det gäller själva genomförandet är det i första hand två aspekter som är särskilt centrala. Den första är metoden och den andra är urvalet. Vad man väljer är ofta en konsekvens av resurser, både personal och ekonomiska resurser. Viktigt att tänka på är att • undersökningen utformas och genomförs på ett sätt som minskar risken för bortfall • urvalet är representativt för normalbefolkningen eller den grupp som det ska representera • genomföra en ordentlig bortfallsanalys.

Ett vanligt mål är att kunna göra jämförelser av trygghetsutvecklingen över en längre tidsperiod. Det är därför mycket viktigt att inte göra förändringar av frågeformuleringarna i de olika mätningarna. Om man gör det så kan resultatet bli att de olika mätningarna blir ojämförbara. Av samma skäl är det viktigt att urvalen vid de olika mätningstillfällena representerar samma målgrupp.

Analys och tolkningar En förutsättning för att kunna intervenera – utveckla strategier och konkreta åtgärder – mot otrygghet är att man har god kunskap om de mekanismer som orsakar variationer i upplevelser av trygghet. Ett sätt att skaffa sig detta är att inkludera relevanta variabler i frågeformuläret men också att faktiskt analysera materialet mer än genom enkla frekvenstabeller. Även om vi kan visa att tryggheten i ett område varierar mellan befolkningsgrupper och över tid, så ger det ingen vägledning i hur vi ska hantera problemet – bara att vi ska (hantera problemet)!

En rekommendation är därför att låta personer med god kunskap, både inom området och när det gäller bearbetnings- och analysförmåga, genomföra mätningarna eller åtminstone bistå i genomförandet av mätningarna. Detta gäller såväl vid planering, konstruktion av frågeformulär, genomförandet och den statistiska bearbetningen och analysen av materialet.

Kapitelnamn 39

Referenser Andersson, F & Mellgren, C. Med fokus på trygghet och livsstil, delresultat från en livsstilsundersökning bland ungdomar i Lunds kommun. Malmö Högskola: Hälsa & Samhälle. Manuskript Brottsförebyggande Rådet.1999. Internationella jämförelser av brottsligheten. BRÅ-rapport 1999:3, Stockholm: Elanders Gotab Brottsförebyggande Rådet. 2007. Nationella trygghetsundersökningen. De första resultaten om utsatthet, trygghet och förtroende. BRÅ-rapport 2007:14. Västerås: Edita Norstedts Ditton, J., Bannister, J., Gilchrist, E. & Farrall, S.1999. Afraid or Angry? Recalibrating the ”Fear” of Crime. International Review of Victimology. 6: 83-99 Ditton, J., Farrall, S. Bannister, J., Gilchrist, E. & Pease, K. 1999. Reactions to Victimization: Why has Anger been Ignored? Crime Prevention and Community Safety: An International Journal, 1/3:37-54 Dolmén L & P Lindström. 1991. Skola, livsstil och brott. BRÅ-rapport 1991:3. Stockholm: Allmänna Förlaget Evans D, Fletcher, M. 2000. Fear of crime: testing alternative hypotheses. Applied Geography 20: 395-411; Fattah, E.A. & Sacco, V.F. 1989. Crime and Victimization of the Elderly. New York: Springer Verlag Ferraro, K.F. & LaGrange, R.L. 1987. The measurement of fear of crime. Sociological Inquiry, 57, 70-101 Gabriel, U & Greve, W. 2003. The Psychology of Fear of Crime. Conceptual and Methodological Perspectives. British Journal of Criminology, 43, 600-614 Garofalo, J . 1979. Victimization and fear of crime. Journal of Research in Crime and Delinquency, 16, 80-97 Garofalo, J & J Laub, J 1978. The fear of crime: Broadening our perspective. Victimology, 3, M, 242-253 Hale, C. 1996. Fear of Crime: A Review of the Literature. International Review of Victimology, 1996, Vol 4

40 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

Heber, A, 2007. Var rädd om dig! Rädsla för brott enligt forskning, intervjupersoner och dagspress. Kriminologiska institutionens avhandlingsserie nr 23, Stockholms Universitet, Kriminologiska institutionen Hough, M. 1995. Anxiety about Crime: findings from the 1994 British Crime Survey.

Home, Office Research Study No. 147. London: Home Office.

Hough, M. and Mayhew, P. 1983. The British Crime Survey: first report. Home Office Research Study No. 76. London: HMSO. Hough, M. and Mayhew, P. 1985. Taking Account of Crime: findings from the 1984 British Crime Survey. Home Office Research Study No. 85. London: HMSO. Jackson, J. 2006. Introducing Fear of Crime to Risk Research. Risk Analysis, Vol 26, No 1 Kaplan. B.J and Sadock, V.A. 2007. Synopsis of Psychiatry: Behavioral Sciences, Clinical Psychiatry. Wolters Kluwer, Lippincott Williams & Wilkins; 10th edition Levander, S, Adler, H, Gefvert, O & E Tuninger. 2006. Psykiatri. Lund: Studentlitteratur, 1a upplagan Litzén, S. 2006. Oro för brott i urban miljö. Trygghetsundersökningar med anknytning till Stockholm. Akademisk licentiatavhandling. Stockholms Universitet: Kriminologiska institutionen Lupton, D. 1999. Dangerous Places and the Unpredictable Stranger: Constructions of Fear of Crime. Australian and New Zeeland Journal of Criminology, 32/1:1-15 Mayhew, P., Elliott, D. and Dowds, L. 1989. The 1988 British Crime Survey. Home Office Research Study No. 111. London: HMSO. Mayhew, P., Aye Maung, N. and Mirrlees-Black, C. 1993. The 1992 British Crime Survey. Home Office Research Study No. 132. London: HMSO. Mayhew, P., Mirrlees-Black, C. and Aye Maung, N. 1994. Trends in Crime: findings from the 1994 British Crime Survey. Home Office Research and Planning Unit Research Findings No. 14. London: Home Office.

Mirrlees-Black, C., Mayhew, P. and Percy, A. 1996. The 1996 British Crime Survey.

Home Office Statistical Bulletin 19/96. London: Home Office.

Mirrlees-Black, C., Budd, T., Partridge, S. and Mayhew, P. 1998. The 1998 British Crime Survey. Home Office Statistical Bulletin 21/98. London: Home Office.

Mellgren, C. 2006. Otrygghet bland resenärer. Malmö Högskola: Hälsa & Samhälle.

Peasly-Miklus, C & Vrana, S.R. 2000. Effect of worrisome and relaxing thinking on fearful emotional processing. Behavior Research and Therapy 38, 129-144;

Kapitelnamn 41

Semmens, N, Dillane, J & Ditton, J. 2002. Preliminary findings on seasonality and the fear of crime. Research Note. British Journal of Criminology, 42: 798-806 Skogan, W. G. 1976. Public policy and fear of crime in large American cities. Paper presented at the annual meeting of the Midwest Political Science Association, Chicago, 1976 Skogan, W.G. 1990. Disorder and Decline: Crime and the Spiral of Decay in American Neighborhoods. New York: The Free Press Skogan, M.G. & Maxfield, W.G. 1981. Coping with Crime. Beverly Hills, CA: Sage Statistiska Centralbyrån, 1978. Offer för vålds- och egendomsbrott. Levnadsförhållanden 1978. Rapport nr. 24. Stockholm: Statistiska Centralbyrån Statistiska Centralbyrån, 1991. Offer för vålds- och egendomsbrott 1978-1989. Levnadsförhållanden 1978. Rapport nr. 66. Stockholm: Statistiska Centralbyrån Statistiska Centralbyrån, 1995. Offer för vålds- och egendomsbrott 1978-1993. Levnadsförhållanden 1978. Rapport nr. 88. Stockholm: Statistiska Centralbyrån Statistiska centralbyrån. 2003. Våldsoffer. I Välfärd och ofärd på 90-talet. Kap. 17. Örebro: Statistiska centralbyrån Statistiska centralbyrån. 2004. Offer för våld eller hotelser. I Häll, L (red.) Offer för våld eller egendomsbrott 1978-2002. Örebro: Statistiska centralbyrån Tiby, E & Olsson, M. 1997. Lokala problembilder - nyckelinformanters syn på brott, sociala problem och åtgärder i åtta förorter till Stockholm. Akademisk licentiatavhandling. Stockholms Universitet: Kriminologiska institutionen Taub, R.P., Taylor, D.G. & Dunham, J.D. 1983. Paths of Neighborhood Change. Chicago: The University of Chicago Press Torstensson, Marie. 1999. Lokala Problem, Brott och Trygghet i Polisområde Malmö.

1998 års Trygghetsmätning. Polishögskolan & Avdelningen för psykiatri, UMas, Malmö, Lunds Universitet.

Torstensson, M & C Persson 2000. Lokala problem, brott och trygghet i Örebro län.

Polishögskolans forskningsenhet, 2000:2 Torstensson Levander, Marie. 2003. Victimisation and Fear of Crime in Rosengård.

Samhällsvetenskapliga instutionen, Växjö Universitet Torstensson Levander, Marie. 2004. Utsatthet för brott och otrygghet bland äldre.

Hälsa och Samhälle, Enheten för Socialt Arbete, Malmö Högskola US Department of Justice, 2000. A National Crime Victimization Survey Report May 2000, NCJ 171129

42 Trygghet, säkerhet, oro eller risk?

Wikström, P-O. 1990. Brott och åtgärder mot brott i stadsmiljön. Brå-rapport 1990:5, Stockholm: Allmänna Förlaget Wikström, P-O, 1991. Sociala Problem, Brott och Trygghet, Brå-rapport 1991:5, Stockholm, Allmänna Förlaget Wikström, P-O, Torstensson, M & L Dolmén. 1997. Lokala problem, brott och trygghet i Gävleborgs län. 1996 års trygghetsmätning. Rapport från problemgruppen, Polishögskolans forskningsenhet, 1997:1 Wilson, J.Q & Kelling, G.L. 1982. Broken Windows. Atlantic Monthly. March, 29-38 Wilson, J.Q & Kelling, G.L. 1989. Making Neighborhoods Safe. Atlantic Monthly.

http://www.crimereduction.gov.uk/sta_index.htm#British

Kapitelnamn 43

118 82 Stockholm, Besรถk Hornsgatan 20 Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50 info@skl.se, www.skl.se