Intervju med Nils

Jag sitter vid min arbetsplats i Månsarp. Det är några dagar före min semester. Jag förbereder en lite annorlunda intervju. Jag ska träffa Nils ute på Pärlängen. Jag är lite nervös över hur det ska fungera och så. På väg ut mot Pärlängen ser jag Nils flyga ner från sin holk och sätta sig på en stubbe som tillhör hinderbanan.

Jag går fram och sätter mig på en stubbe bredvid. Vi börjar småprata om ditten och datten. Jag frågar Nils om vad han tycker om våra nya holkar som vi satt upp och hur det fungerat att bo där. – Alldeles excellent svarar Nils. Fint med så många nya boställen för oss. Fastän de flesta verkar vara tomma. Ja, svarar jag: det är ju första året de är uppe, så de andra har kanske inte upptäckt dem ännu. Nils säger att det verkar bo några talgoxar i en holk närmare skogen. Det är de enda gäster han sett. Annars är ju detta helt perfekt. Öppna ytor med tillgång till mycket ätbart. Många fina växter som lockar till sig många insekter. Jag frågar varför han inte valde den färggranna holken vi satte upp? Nils svarar att den är nog lite för prålig för vår smak. Hade ni tänkt att en påfågel skulle flytta in där, svarar Nils och skrattar åt sitt eget skämt. Nils är en svartvit flugsnappare. Han brukar kalla sig själv för snapphane lite så där på skoj. Han delar holk med sin fru Ulla och alla barnen. Vi fortsätter att prata lite om flytten hit från Afrika och hur det ska bli att flytta tillbaka. Alla rädslor som finns inför de långa flyttsträckorna och om allt som kan hända. Men vi hoppas att vi kan träffas nästa sommar igen. Nils fortsätter, att han särskilt uppskattar området kring Gudspärlan och Uppståndelsepärlan. Där är det många fina växter som lockar till sig mycket godis för en flugsnappare. Det har dock varit lite störande inslag med alla människor som suttit där och fikat måndagar och onsdagar. Det har också varit ett par samlingar i utekyrkan. Dessa uppskattar både Ulla och jag, säger Nils. För mycket av Guds ord kan man ju inte få, säger han och avslutar samtalet med att flyga sin väg.

Petra Bertilsson

Foto: Jan Larsson