Skrivartävlingen

SVENSKA SKOLANS SKRIVARTÄVLING

Under höstterminen 2022 har det så äntligen hänt! Efter nära tre år med distansundervisning har Svenska Skolan sedan skolstarten i augusti börjat hålla sina lektioner i klassrummen på Stamford American International School. Men pandemiåren har varit tuffa även för Svenska Skolan. Det märks inte minst på att antalet elever har minskat med nästan hälften.

TEXT: ANNELIE NIKOU

(BARNENS TEXTER ÄR HELT OJUSTERADE)

Svenska Skolans årliga skrivtävling har också påverkats då antalet bidrag har minskat med mer än hälften. Skolans styrelse och lärarna hoppas nu att elevantalet ska öka framöver när lektionerna kan hållas ”live” igen.

Skrivtävlingen startades av SWEA och arrangeras av Svenska Skolan som funnits i Singapore sedan 1974. Skrivtävlingen är öppen för alla svensktalande barn i Singapore från sex till 16 år. I år fick vi ändå in 16 fantasifulla och underhållande bidrag, som delades in i tre olika åldersgrupper. Syftet med skrivtävlingen är att uppmuntra barnen att hålla sitt svenska språk levande. Eleverna mottog sina priser och diplom i Botaniska trädgården där Svenska Skolan ordnat en gemensam träff med elever och föräldrar i samband med skolavslutningen som hölls i slutet av maj. Till alla duktiga barn som deltagit i skrivtävlingen vill vi framföra ett varmt tack för att ni håller denna tradition vid liv. Till alla pristagare även ett stort GRATTIS! På följande sidor presenterar vi vinnarnas helt ojusterade bidrag.

Årets pristagare

förskoleklass-årskurs 2 årskurs 6-9

1:a pris Kristina Gilmour klass 1 Mitt liv som godisdrottning 2:a pris Alicia Hunte klass 2 Mitt liv som häst 3:a pris Freja Segolsson klass 2 Mitt liv som Ängelvalp 1:a 1:a pris Ida Forsberg klass 8 Dagen då allting hände 2:a pris Oskar Bermin klass 7 När jag tävlade i OS 3:e pris Oliver Bermin klass 7 Mitt liv som katt

årskurs 3-5

1:a pris Molly Palmqvist klass 4 Mitt liv som Superhjälten 2:a pris Nils Kullenberg klass 4 Mitt liv som en …. 3:e pris Miriam Birnik klass 4 Dagen då allting händer

Action Alex Dagen då allting hände…

AV: MIRIAM BIRNIK, KLASS 4

Hej jag heter Alex, jag är 14 och bor i Los Angeles. Jag är en vanlig skolpojke eller kanske inte följ med mej när allting i mitt liv ändrades.

Jag var på flyget från Logan flygplats i Boston Los Angeles. Min familj bodde i Wrightwood Los Angeles , vi hade precis trefats mormor och morfar i Boston. Nu vad det tid och flyga tillbaka; när vi vad på flygplatsen så gick vi på American Airlines Flight 11. Klockan 7:59 på Tisdag den elfte september 2001, så flög vi upp i luften. En halv timme senare(8:29) så började jag se New York, jag undrade till mig själv: varför åker vi i New York? Ska vi inte åka till Los Angeles? Pang! Pistolkulan från en av al-Qaeda’s soldater träffade kaptenens panna. Då kom en grupp av al-Qaeda soldater och stod framför alla passagerare, ingen kunde göra något. Men jag kunde!

Jag hade en röd mjuk väska, i min röda mjuka väska så hade jag några spion saker(sedan jag var 9 så har jag velat vara en spion), jag hade en svart, avlång penna. På toppen av pennan så fanns det en handtag som var gjord av guld. Pennan kunde spela in saker, men bara röst. Spion 3000 hette pennan. Jag hade också en liten radio som kunde spola tillbaka tiden, allt man behövde göra vad att trycka på en liten rund knapp på toppen av den svarta radion. På radion så fanns det några andra knappar, dom knapparna hade nummer. Allt man behövde göra är att trycka numer knaparna och välja hur länga tillbaka man ville gå.

När jag var 7 så läsde jag min första spider-man bok, jag berömde spider-man om hur snäll och smidig han var. Då sparade jag lite av min veckopeng och köpte en spindelvävskjutare, precis som den spider-man har. 8:40 på morgonen, nej nej nej varför håller vi på att närma oss till den norra delen av Twin Towers? Undrade jag. Då visste jag att gruppen al-Qaede ville sköra planet in till Twin Towers.

Jag anvende karate och sparkade 2 terrorister in i väggen; sen fortsatte jag att slå en till terrorist och sen en till. Till slut vinner jag slagsmålet med soldaterna i passegera kabine, jag fortsetter till cockpit, när jag komme dit lyssnar jag försiktit vad terroristerna som är i kontroll av planet säger.

Sen drog jag snabbt tag i terroristen och slog honom med en back arm punch, plötligt slår terroristen mig mitt i magen. Jag struper den bleka terroristen. Jag har vunit! Snabbt tar jag min radio från den lilla röda väska, efter det forsätter jag att trycka numret ”15”. Plötslit går vi 15 minuter tilbaka i tiden. Det bästa med radion är att du är den enda som kan rora dej men alla andra är frusna. Jag skör flygplanet till flygplatsen i säkerhet. Om jag inte vad där skule det ha slutat dålig.

Några minuter efter landning, en man med svart kostum och solglasögon komme upp till mej. - Det vad veldit imponerade av en 14 åring, tack för att du reddade alla passagerare. Du undrar nog vem jag är, jag är Ian Blunt (chef för spion gruppen här i America). Jag är stolt att säga att du är inbjuden till att bli en del av spion gruppen. Sa mannen idén svarta kostumen. - Wow! Tack så mycke! Jag skulle elska att vara spion! Sa jag. - Det är oficiellt du är nu en del av gruppen, välkommen! Sa Ian Blunt. Och det är hur mitt liv ändrades för altid! Jag har bevisat att jag inte är en vanlig skolpojke, jag är Alex Rider

Mitt Liv Som En Ängel Valp

AV: FREJA SEGOLSSON, KLASS 2

Om jag var en ängel valp jag vill ha brun päls, vit vingar och en gul ring över min huvud. Jag vill leva i himlen med min angel hund familj. Jag vill flyga genom moln. Jag vill känna lukten i luften runt mej. Jag skulle vilja sova på den fluffiga molnen. I mitt liv som ängel valp skulle jag flyga genom den blå himlen med vinden som blåste mot mej. Jag skulle titta in i den bländande himlen och sitta på den rosa fluffiga molnen på natten. Imorgon skulle jag flyga från min hem till den väldigt starkt ljus.

Mitt liv som en....

AV: NILS KULLENBERG, KLASS 4

En dag kom jag ut från en fabrik och landade i en affär i mitten av ingenstans. Ett konstigt djur kom fram till mig och tog ner mig från hyllan. ”Släpp mig!” sa jag flera gånger. Men han ignorerade mig. Jag hörde flera pip och såg ett rektangulärt kort ungefär samma storlek som mig. När jag låg där, luktade jag på ett gott choklad som jag trodde hette kex. Efter allt var jag trött av allt skrikande, så jag somnade. Jag vaknade i en mörk plats. Jag låg där tills att djuret hittade mig. Efter ett tag kom ett annorlunda yngre och mindre djur som hittade mig och började öppna mig. ”Aj!” skrek jag flera gånger. När han var klar kastade han mig på golvet, så jag bröt ryggen. Det gjorde väldigt ont, och jag lämnade där helt ensam. Jag var så ensam jag undrade var mina föräldrar, och jag var. Plötsligt, från ingenstans hörde jag flera röster ”hjälp oss!” jag tittade mig omkring och såg flera som var trasiga, precis som jag. Mitt korta liv som en bok.

Mitt Liv Som superhjälten

AV: MOLLY PALMQVIST, KLASS 4

Molly Palmvist, bästa superhjälten! Hon stoppar skurkar, hjälper människor och mycket mer. Hon har superstyrka, sprinar snabt och hon can blir osynlig. Alla älskar henne.

Men en morgon vaknade Molly, hon åt frukost och borstade tänderna. Och så vill hon träna. Varje morgon lyfter hon 1000 kg vikter, men i morse kunde hon inte lyfta det. Så hon sa till sig själv: "Det är konstigt, jag antar att jag ska springa." Så hon tog på sig hennes löparkläder och började springa. Men hon sprang som en vanlig människa! Vad händer med henne?

Molly satt på sin säng och tänkte: "Vad händer? Igår var jag helt okej. Är mina krafter borta?! ” Hon stressade och stressade. Hon vet inte var hon ska göra! Hon kan inte vara i stan idag, folk kommer att skriva dåliga ord om henne! Så hon bestämde sig för att gå till sin mammas hus. "Mamma!" "Hej Molly! Vad pysslar du med här? ” "Vad gör jag?!" "Vad menar du?" "Mina krafter är borta!" ”Älskling, oroa dig inte, du kan stanna här ett tag så löser vi det här okej? ” "Okej, tack mamma." Molly kände sig riktigt ledsen över att hon inte kunde gå och hjälpa folk på stan. Men hon var åtminstone glad att hennes mamma var där. Hon ville inte att någon skulle få reda på vad som hände, om de gjorde det skulle folk skriva dåliga saker om henne!

Efter en månad undrar alla vad som hände. “Mamma va ska ja jora? Alla är oroliga för vad som hände mig. "Du kanske måste komma ut och vara ärlig, bara se vad som händer." Först tyckte hon att det var galet, men när hon började bygga mod, så hon imorgon skulle hon göra det...

Så dagen efter gick hon till stan och sa: "Hej alla, jag vet att alla har undrat var som hännde, sanningen är... Jag har tappat mina krafter. Fortsätt och skriv om mig i tidningarna. Jag vet bara att det tog mig en evighet att få och bygga modet att komma upp hit, tack. Och helt plötsligt började alla klappa och heja! Molly insåg att hon aldrig behövde krafter, hon behövde bara tillit till sig själv. Från denna dag säger alla alltid hej till henne. Och hon älskar att vara normal också. Molly är nöjd med sitt liv.

När Jag Tävlade

i OS

AV: OSKAR BERMIN, KLASS 7

Allting började på fredagen förra helgen, jag tittade på min favorit sport, handboll. Jag absolut älskade titta på handboll och att se när Sverige spelar. Matchen jag tittade på just nu var semifinalen mot Spanien. Spanien hade spelat jättebra hittills i turneringen, det enda de inte visste var att de hade ingen chans mot Sverige. Vi hade det bästa laget i hela turneringen och var klart favoriter. Matchen gick bra och det slutade med att vi vann med ett slutresulultat av 37 - 23 till Sverige. Jag skulle gå och lägga mig för att det var väldigt sent, OS var i Australien detta året och jag bodde i Sverige när det spelades. Det som ingen tänkte på då var att Covid - 19 hade precis haft ett kraftfull utbrott på stadiumen de spelade i. Det började med att en i publiken hade tittat på matchen där med Corona, had smittade det till resten av publiken, till och med så att en reporter lyckades ta på viruset. Stjärnspelaren i Sverige, Jim Gottfridsson som lyckades göra hela 8 mål. Jim och reportern pratade på ett tag och det handlade om hur matchen hade gått och vad de väntar sig för semifinalen.

Nästa dag vaknade jag upp och bestämde mig för att titta på min mobil för att se allt som hade hänt. Detta var någonting jag ville sluta göra för det blev alltid samma sak som hände, jag satt på den i minst en timme och slösade massa tid. Det jag inte förväntade mig att se var att på första sidan av svt nyheter så stod det “Svenska handbollslaget har fått Covid - 19”! Jag läste mer om artikeln och så stod det längre ner I texten att om man vill så skulle man kunna ansöka för att spela, Sverige hade enorm press på sig och kunde inte förtjäna att förlora. Man behövde skicka in en video när man själv visade sin talang. Jag sprang in i mitt rum och hämtade min handboll, min mobil och en vattenflaska. Jag bestämde mig för att gå ut till min trädgård för att jag hade ett mål där som jag kunde skjuta några skott på och vissa några finter. Jag visade först en helt normal steg i setning och en kullagers fint. Efter det så sköt jag en massa skott från olika vinklar, jag gjorde underarmsskott, hoppskott och stillastående skott. Jag ville verkligen hjälpa Sverige, jag brinner för handboll och det är en av grejerna som jag är mest intresserad i. Efter det skickade jag in min video med mitt e-post i hopp med att jag skulle bli uttagen, man kunde se hur många som hade ansökt. Jag var i chock. Det var mer än 10 000 andra personer som ville spela. Jag kände att det var näst intill noll chans att jag skulle kunna vara med och spela. För resten av dagen satt jag bara och höll mig själv uppdaterad varje minut om något nytt hade hänt om situationen. Jag la mig till sängs senare på kvällen och hoppades bara att jag skulle bli uttagen.

Jag vaknade tidigt upp på morgonen för att titta på svaren, jag öppnade långsamt mobilen som om att jag fruktade att titta på skärmen för att titta på resultaten, jag öppnade den nya artikeln. Det stod “Sveriges nya handbollslag”. Jag scrollade ner för att se dem uttagna. Jag läste snabbt igenom alla ihop om att se mitt namn. Jag scrollade igenom målvakterna först, och sen kom jag till utespelare, det första namnet var mitt namn. Jag brast ut i glädje och hoppade upp. Jag fick ett mejl av det svenska förbundet och de sa att ett flygplan skulle komma till den närmaste flygplatsen som jag bodde hos. Jag packade snabbt min väska och körde dit. När jag kom fram så blev jag mottagen av en person som sa att han var min assistant på väg

ditt. Jag hoppade på planet och vi flög genast dit. Min nerver hade trängt sig in och det kändes verkligen som att jag hade en massa fjärilar i magen. Tolv timmar senare så hade vi kommit fram, jag gick ut helt vilad och blev skickad till ett hotell med en taxi, vid detta hotellet så var det den hela svenska nya truppen. Semifinalen skulle spelas imorgon och vi behövde ha lite tid för att lära känna varandra lite. Jag pratade med dem andra tills klockan var tio. Jag försökte sova men det gick bara inte, jag hade inte tänkt på hur mycket press vi hade på oss, ett helt nytt lag till som skulle spela i finalen. Till slut efter två timmar lyckades jag börja sova. Vid niotiden på morgonen så gick vi upp för att värma upp till handbollen, vi pratade också mycket om olika taktiker som vi skulle ha.

Nu var det bara en timme tills matchstart och vi hade gått ut på planen. Jag skulle starta på bänken tills andra halvleken för att jag var fortfarande lite trött från det väldigt snabba skiftet i tid. Jag behövde vända på hela dygnet. Jag satt och väntade på bänken, nu var det bara en minut tills matchen skulle starta och det kändes som att det tog en evighet. Tillslut blåste domaren igång matchen. Efter 15 minuter av matchen hade gått så stod det 11- 6 till Frankrike. Men det var fortfarande väldigt jämt. De sista 15 minuterna av den första halvleken spelades ganska likadant. Våran tränare sa till oss att vi behövde bara fortsätta spela som vi gjorde fast vi behövde fixa våran skott, vi missade alldeles för många. Den andra halvlek startade och jag spelade som mittnia. Matchen var väldigt jämn och inte mycket hände tills de sista minuterna som kvar på matchen, Frankrike hade bara missat alla sina skott under de senaste fem minutrarna och Sverige låg under med bara ett mål, det var vårt anfall och jag passade snabbt in till våran linje spelare som lyckades fånga bollen och bomba in det i hörgra krusset. Om Frankrike missade dettas skottet hade vi en chans att vinna utan att behöva köra staffar. Den Franska ledaren var otroligt nervös och skrek ut ordrar till alla på planen. Men, till deras förvåning så fungerade ingenting för dem. De sköt ett skott som missade hela målet. Våran målvakt sprang snabbt och hämtade bollen medans jag gick på en kontring. Han passade bollen till mig och det var bara jag mot deras målvakt, ingen annan. Allting gick i slowmotion i mitt huvud, jag hoppade upp och tittade vad målvakten skulle göra, han gick mot höger och då så knorrade jag den in runt honom. Det var den bästa känslan som jag någonsin hade upplevt. Vi vann OS.

Mitt Liv som godisdrottning

Det Var en Gång en fLika Som äLSkar godis. Hennes faVorit godis va bilar och ChokLad. Hon ViLe äta godis Varje dag. En dag hon SKoLe Gå tiLL Skogen. PlutSLyt Hittade hon en fLufig och Long Regnbåge. Hon Jick narmare Och narmare. Hon ViLe ta På Den. PLutSLyt bLiver Hon godisdrottning. Hon ViSted At hon va godisdrottning från ChoKLad Krona. Hon rider På en godis hest. Som Heter mums. Hon draCK Varm ChoKoLad. Hon Går På godis ÄVantyr. Varye dag Äter hon godis. En dag com en Yette Stor Gomme björn. Han ViLe ta Alt Godis och ta över godis Landet. Men Drottningen SPrajade Varm ChKoLad På den. Han SmeLted. En dag ViLe hon gå tiL Rymdet. Så hon åcte tiLL ChKolad Planeten. Hon hitade en nycKeL tiLL ett ChoKLad Slott med SträsteL. Hon JiCK in. Hon Hittaded en GODIS BOOK med en magiSK reSePt. Hon tog med den Hem. Hon Lagade en glass Som inte Smelter. Hon LiV LuCKLig.

AV: KRISTINA GILMOUR, KLASS 1

- Aurora! Kom tillbaka! Astrids röst ekade genom träden i den mörka, skräckinjagande skogen. Bilderna återspeglades framför hennes ögon och hon mindes hur hon tappade greppet om tyglarna. Astrids kropp flög genom luften som om hon var en hundleksak som slarvigt kastades till andra sidan vardagsrummet. Det sista hon såg av sin kolsvarta häst innan han försvann in i mörkret var den skräckfyllda blicken som lyste upp hans i vanligt fall lugna mörkbruna ögon. Efter det blev allt tyst. Lite för tyst, tänkte Astrid. Nu hade det hänt, det som hon var så rädd för. Ända sen hon var liten hade hon varit rädd för nästan allting: döden, mörkret, att vara ensam, och dessutom trodde hon aldrig att sina rädslor skulle försvinna. I vanliga fall undvek Astrid situationer som kunde trigga igång rädslorna, men hennes häst Aurora var den enda som fick henne att glömma bort dem. Trots att klockan bara var fyra, signalerade den perfekt rundade månen att mörkret var på väg. Medan Astrid satt kvar på marken kände hon hur tårarna bildades i hennes ögonvrår. Hon kände paniken komma. Astrid tvingade sig själv att skärpa till sig och försökte lugna ned sin andning. Jag måste ta mig ut härifrån och hitta Aurora, tänkte hon medan kroppen darrade. Det var så kallt ute att hon kunde se ett rökmoln komma ur hennes mun. Hjärtat slog hårt i bröstet och hon var nära att tappa kontrollen. - Hjälp! Hjälp mig! vrålade hon genom skogen, men orden kändes ihåliga och tysta. Hon ställde sig upp på sina vingliga ben och började springa framåt, men efter bara några minuter fick hon syn på samma sten som hon satt vid tidigare. Varför har jag sprungit i en cirkel? tänkte Astrid uppjagat. Tänk om jag aldrig hittar hem, tänk om jag aldrig hittar Aurora igen, tänk om jag blir ensam här i natt, tänk om jag fryser ihjäl eller svälter ihjäl... Plötsligt kändes det som om alla hennes rädslor höll på att besannas. Allt blev svart. Det prasslade till i buskarna och en liten flicka stod framför henne. Hennes långa svarta hår vilade på axlarna och ett stort brett leende spred sig över hennes bleka ansikte. Hon sträckte ut sin hand, men när Astrid skulle ta handen i sin såg hon plötsligt hur flickans ögon blixtrade till. - Vad gör du här? frågade Astrid medans hon drog tillbaka handen. Det var något konstigt med den blicken. - Hjälp mig, viskade flickan tyst. Hon var så nära nu att Astrid nästan kunde höra hennes hjärtslag. Hon var säkert bara tre, fyra år och var kanske vilse hon med. Även om det enda Astrid ville var att hitta vägen hem, kunde hon inte lämna den lilla flickan i skogen. - Vad heter du? - Luna. Astrid ryste till när hon hörde namnet men skakade av sig sin oro. Varför är jag rädd? Luna måste vara helt

Dagen då Allting Hände

AV: IDA FORSBERG, KLASS 8

förtvivlad, tänkte hon för sig själv för att lugna ner sig. Hon tittade in i flickans svarta, söta små ögon och log skeptiskt. - Det kommer bli bra, sa hon och kramade flickan. Plötsligt drog sig Luna loss. Hennes ögon lyste nu röda och hon såg plötsligt ut som ett monster när hon stirrade rakt på Astrid, vars hjärta nästan stannade av chocken. Astrid skrek högre än hon någonsin hade gjort förut. Luna stoppade ned sina händer som nu hade blivit skrynkliga i Astrids fickor och drog ut hennes mobil. Astrid flämtade till och började springa, men flickan var bara några meter bakom henne. Hon som hade verkat vara tre eller fyra år, såg nu ut att vara närmare 100. Det kändes som att Astrids ben skulle kollapsa under henne och hon var så trött att hon bara ville lägga sig ned. Men hon var inte hemma i sitt rum, utan mitt i skogen, jagad av en monsterunge. Astrid var så skräckslagen att hon bara sprang och sprang trots smärta och utmattning. Jag vill bara hem, till mamma, till Aurora, till stallet, tänkte Astrid. Efter det som kändes som flera timmar tappade Astrid balansen. Hon hade inte sett grenen som låg utsträckt över stigen. Hon kände hur hon föll, men precis innan hon nådde marken tog någon tag i hennes arm. - Jag är här nu, du behöver inte vara rädd längre. Astrid öppnade ögonen och fick syn på sin mamma. - Hjälp mig mamma! Monsterungen är efter mig! - Vem pratar du om? Älskling, du måste ha svimmat. Aurora kom galopperande hem och då spårade jag dig via din mobil, förklarade mamma. - Min mobil? Den har ju Luna! Hon stoppade ner handen i fickan och där låg ju mobilen! Då tittade hon upp och fick syn på den repade mobilen i mammas hand. Det var i det ögonblicket som Astrid insåg att Luna inte existerade. Efter den traumatiska upplevelsen insåg Astrid att hennes rädslor satt i huvudet, precis som Luna hade gjort. I verkligheten var Astrids upplevelse inte så läskig, men hon hade själv fått det att verka som om det handlade om liv och död. På något underligt vis hade monsterungen Luna tvingat henne att tänka bort sina rädslor och uppskatta livet hemma i stallet. Hon hade påmint Astrid om att man inte är sina rädslor. Man kan ta kontroll. Det är precis det Astrid valde att göra efter det som hände i skogen.Nu, en vecka senare, galopperar Astrid och Aurora fram på en vacker skogsväg full av färgglada löv, med vinden blåsandes genom hår och päls. Astrid slänger armarna runt Auroras blöta nacke och skrattar. - Hösten är verkligen en härlig årstid! När de rider fram genom skogen känner sig Astrid för första gången i sitt liv inte rädd. Jag vaknar upp klockan 4 på morgonen och skriker så högt jag kan för att signalera till mina människor att jag är hungrig. Oftas så ignorerade de mig, då har jag ett hemligt vapen. Jag börjar då att klösa utanför deras dörr tills de släpper in mig. När de har släppt in mig in i deras rum så gosar jag med de i 10 minuter när jag går fram till dörren och skriker för jag vill ut och vill ha mat. Om de inte ger mig mat nu så kommer de få lida tills de gör det. Jag väntar i tio minuter och sen gör jag allting igen tills de ger mig mat. De brukar inte ge mig mat tills klockan 7 även om jag har skrikit i tre timmar. Efter min frukost så går jag och tar en promenad på min balkong. Inte mycket har ändrat sen igår men jag ser att mina människor har flyttat lite på en stol som jag sen sover på i fem timmar. Oftast runt klockan 4 på eftermiddagen kommer barnen hem från skolan. Jag brukar då gömma mig i mitt katt träd och väntar tills jag ser en klar väg till deras anklar. Jag springer fram med mina tassar högt upp i luften och sparkar och gnager på deras anklar. Det brukar ta två sekunder tills de sparkar bort mig från deras fötter men denna gången klänger jag mig fast i hela fyra sekunder. Det blir ett helt nytt VÄRLDSREKORD!!! Jag firar min otroliga seger med en munsbit av en bit underbar spagetti och köttfärsås från matbordet. När jag ska lägga mig brukar jag ta en till liten promenad på balkongen och som vanligt finns det inget som har ändrats sig. Men vänta vad är det i hörnet. Det är en TOFFLA. Jag sitter i hörnet och gnager på den i 30 minuter tills jag lämnar den till mina människor imorgon. Tänk vad de kommer göra när de ser en halv uppäten toffla när de ska gå ut till sitt jobb.

Mitt Liv Som Katt

AV: OLIVER BERMIN, KLASS 7

Mitt Liv som Hest

AV: ALICIA HUNTE, KLASS 3

Min namn är Blixten och jag är en hest. Idag har jag en stor hopp tävling. jag är väldigt exalterad, jag har tränat jette mycket. Men problemet är att jag är litte nervös också. Men jag är saker att jag can gora en litten tävling. jag tälvlar mot Mila, den bästa Hest i Lidkoping. det är en stor sak för min ryttare Lina. Hon är bäst. Hur som helst, tillbaka till tävlingen. Det börjar om en timme och jag vet inte om jar är redo. jag ska fortsätta träna till det är våran tur. 30 minuter senare. Nar vi tränar Lina gor och tar litte vatten. nar Mila kommet och sager Hej. ”Hej” flinnar Mila. ”Är du redo?” sag hon ”ja, jag är, Och du ska inte Stoppa mej!” ”Synd eftersom jag tycker Lina skule gora bettre på mej en på dej” Mila går tyst ut från båset och ler. Lina kommer tillbaka och ger lite vatten till Blixten. Blixten funderar på vad Mila sa. ”Skulle Lina verkligen vara en bättre ryttare på henne än mig?” han trodde. Äntligen när Lina och Blixten går ut till skaran av julande människor, Blixten inser något, han kan inte göra det här, han kan inte slå Mila… Men så, när han börjar klättra på, hon lägger märke till Blixtens ansikte. hon säger ”vad är fel?” Blixten tittade upp och sa, ”tror du att du skulle bli en bättre ryttare på Mila”? ”naturligtvis inte!” säger Lina, Mila kan vara den bästa hästen i Lidköping för många, men jag tror att du är bäst och tillsammans kan vi göra allt. Så låt gå och göra det här.Och om vi inte vinner, vi vet att vi försökte. Blixten hoppade till och lyssnade på Lina’s order. Alla hejade på dem. Efter många varv, dormarna ut såg vinnaren…Mellan Blixten och Mila. Mila hade ett leende som visade att hon hade vunnit. ”Och vinnaren är…Blixten och Lina! För deras Fantastiska prestation. Ledsen till Mila och Maria för Att de försökte. Mila såg vit ut som snö. medan hon stirrade på Lina i chock. Mila och Blixten log, Bra spel. Slutet.

Eleverna fick ta emot sina priser och diplom i Botaniska trädgården.

Svenska Skolan anordnade en gemensam träff i maj 2022 med elever och föräldrar. Avslutning & skrivartävling

GRATTIS och tack till alla deltagare i skrivartävlingen!