3 minute read
Förord
Cinematekets vårprogram
FOTO: SARA KARLSSON
Advertisement
Temat för vårens program är Lycka. Det kan betraktas som en provokation sett till den tid vi lever i att viga en stor del av detta program åt detta begrepp och dess relation till filmhistorien. Vår avsikt är inte att provocera, men nog hoppas vi att programmet ska väcka både tankar och känslor. Från historien vet vi att det är nödvändigt att prata om jämställdhet där ojämställdhet råder, att det är viktigt att prata om rättvisa där orättvisa råder. Och vi tror att det är viktigt att prata om lycka trots all den olycka som finns i världen.
Har begreppet lycka något arkaiskt över sig? Pratar vi i dag hellre om välbefinnande eller balans för att beskriva våra känslor? Är vi i dag hellre lyckade än lyckliga? Stämmer det, och är dessa begreppsliga förskjutningar ett symptom på något? Vad händer med våra känslor när de omvandlas till handelsvaror i vad William Davies, professor i politisk ekonomi, kallar för en lyckoindustri? Och har detta något att göra med att nästan var tionde svensk behandlas med antidepressiva medel?
Filosofen Henri Lefebvre noterade att ”lyckans ansikte försvann från konsten och litteraturen då den började reproduceras på ändlösa väggar och affischtavlor, och erbjöd varje förbipasserande att känna igen sig i dess universella bild”. Kanske kan detta program bekräfta Lefebvres tanke, för till skillnad från Frank Borzages naivistiska
lyckoskildringar gjorda under förra seklets första årtioenden tycks den senare filmen alltmer benägen att ifrågasätta lyckan och dess premisser. Lyckan återfinns visserligen i Agnès Vardas, i Otar Iosselianis, i Kidlat Tahimiks och i Hasse & Tages filmer, men dess uttryck är inte lika stabila som tidigare och de omges av en alltmer komplex verklighet med personliga tragedier, accelererande framstegsoptimism, koloniala arv och havererade politiska projekt.
Med detta program vill vi bjuda in till en undersökning av denna flyktiga och fragila lycka, av hur begreppets betydelser och skildringar har förändrats över tid samt dess samhälleliga bäring i dag.
Utöver temat så innehåller även sidoprogrammet en rad högintressanta punkter. En av höjdpunkterna är retrospektiven av Fritz Langs filmer. Retrospektiven är komplett och fortsätter under hösten. En annan höjdpunkt är serien med Ingemo Engströms filmer. Engström har varit verksam sedan 1960talets slut, men hennes filmer har aldrig visats på Cinemateket. Vi ser fram emot att få möjlighet att korrigera detta misstag och att få välkomna Engström till oss.
Den publikation ni nu håller i era händer ser annorlunda ut än den gjort de senaste åren. Formatet är mindre och sidantalet är färre. Förändringen sker för att vi har velat lägga mer energi på de längre och mer djuplodande texterna, och vi gläds åt att nu kunna publicera längre texter om retrospektiverna i programmet.
I övrigt bör upplägget kännas bekant för återkommande besökare, och vi hoppas att såväl gamla som nya besökare tar tillfället i akt och förkovrar sig i vårens program – både i tryckt och projicerad form.
Stefan Ramstedt, curator
Cinemateket har till detta program lånat visningsmaterial från följande FIAF-anslutna
institutioner: Academy Film Archive (Los Angeles), Arsenal – Institut für Film und Videokunst e.V. (Berlin), The BFI National Archive (London), Cinemateca Portuguesa (Lissabon), Cinémathèque de la ville de Luxembourg (Luxemburg), Die Deutsche Kinemathek – Museum für Film und Fernsehen (Berlin), EYE Filmmuseum (Amsterdam), Filmmuseum München (München), Filmmuseum Wien (Wien), Fondazione Cineteca di Bologna (Bologna), Kansallinen audiovisuaalinen instituutti (Helsingfors), Library of Congress (Washington/ Culpeper), Slovenský filmový ústav (Bratislava), UCLA Film and Television Archive (Los Angeles).
Tack till: Ingemo Engström, Stefan Drößler, Franska Filmfestivalen, Franska Institutet, Georgian National Film Centre, Helena Hertz, Dave Kehr, Ehsan Khoshbakht, Saki Kobayashi, Alice Leroy, Trolltrumma, Slovakiska Institutet.
