Luis García Berlanga

Mästerlig regissör, dålig spanjor

Den spanska filmskaparen Luis García Berlanga inledde sin karriär under Francisco Francos diktatur och kom att göra en rad mästerliga filmer om människans försök att manövrera mellan samhälleliga institutioner. Han förändrade den spanska filmen med sina subversiva dialogdrivna komedier, där människor ständigt är i rörelse.

Naturlig storlek (1974). La vaquilla (1985). Den stora jakten (1978).

Det finns en berömd anekdot om Francisco Franco och Luis García Berlanga. Den fascistiska diktatorn ska ha diskuterat Berlanga med sina ministrar, som ivrigt pekat ut regissören som anarkist, bolsjevik och kommunist. Franco lär ha svarat: ”Han är något mycket värre. Han är en dålig spanjor.”

Som en av de viktigaste filmskaparna under francoismen förhöll sig Berlanga ständigt till diktatorn, och hamnade i en rad duster med censuren. Men hans filmer kom med tiden också att bli älskade av den spanska publiken och han räknas i dag som en av landets främsta regissörer.

Berlangas far var republikansk politiker, vilket innebar att sonen tidigt skaffade sig uppfattningen att politik var ”skitsnack”, men också att inbördeskriget 1936 fick omedelbara konsekvenser för familjen: fadern fängslades och dömdes till döden. För att rädda sin far (och, mindre heroiskt: för att imponera på en presumtiv flickvän) anslöt sonen under andra världskriget till den nationalistiska Blå divisionen som understödde nazisterna vid fronten i Sovjetunionen. Kanske är det hans roll under detta krig som har gjort det så svårt för spanska politiker att enas om Berlanga – såväl vänster- som högerkrafter har hävdat att han är ”deras”.

Berlanga studerade juridik och filosofi innan han 1947 antogs till den första kullen studenter vid den nyöppnade filmskolan med det extravaganta namnet Instituto de Investigaciones y Experiencias Cinematográficas i Madrid. Skolan, och dess studenter, innebar startskottet för en ny sorts spansk film, rotad inte bara i spansk filmhistoria utan också i (utländsk) filmteori, liksom i ungdomens kritiska blick på samtiden. På skolan mötte Berlanga Juan Antonio Bardem, och inledde ett samarbete som ledde till tre långfilmer och en filmtidning. Länge talade man i spansk film om arvet från de tre B:na: Buñuel, Berlanga och Bardem. De två sistnämnda regidebuterade gemensamt med Esa pareja feliz (1953) och Bardem hann sedan både göra internationell succé och sitta i fängelse innan Berlanga slog igenom på riktigt.

Nyckeln till det var ett annat samarbete, med manusförfattaren Rafael Azcona, som kom att pågå i 25 år och inleddes med Placido 1961. Denna och nästa film, Bödeln (1963), räknas som Berlangas storverk och brukar hamna högt på listor över de främsta spanska filmerna genom tiderna. Berlanga fortsatte att göra film in på 2000talet, men liksom Bardem var han paradoxalt nog allra mest relevant så länge Franco levde (även om han fortfarande drog publik till biograferna på 1980-talet). Med diktatorns död 1975 växte i stället ännu en ny filmvåg fram, med Pedro Almodóvar som den nyskapande härföraren.

Almodóvar är i sin tur en hängiven Berlanga-beundrare och har träffande beskrivit hur alla Berlangas skådespelare är ”understödjande skådespelare” (supporting actors) – men att det i själva verket aldrig är någon som står under någon annan. Berlanga är känd för sina koraler – (musiklösa) körverk – där en mängd röster görs hörda under loppet av en och samma film, med människor och dialog i ständig rörelse. Adjektivet berlangiansk speglar delvis detta, men också den enskilda personens strävan att manövrera mellan samhällets normer och byråkratiska irrvägar. Kaoset är dock alltid kontrollerat, i sinnrikt planerade, långa tagningar och långsamma åkningar som kontrasterar mot tempot i dialogen.

Berlanga sorteras ofta in i en nationell, spansk tradition, vilket också brukar användas som förklaring till varför hans filmer haft svårt att spridas utanför den specifika spanska kontexten. Andra, som filmvetaren Steven Marsh, menar att Berlanga bottnar i det folkliga snarare än i det nationella, vilket gör att han har mer gemensamt med exempelvis Federico Fellini än Luis Buñuel. Han använder stereotyper samtidigt som han dekonstruerar dem och kritiserar just den spanskhet som han tillskrivs. En stereotyp han sällan plockade isär är emellertid bilden av kvinnan. Han beskrev sig själv som sexist och kritikerna säger inte emot. Männen står som regel i centrum i hans filmer och kvinnoporträtten har beskyllts för att vara lika livlösa som den sexdocka den manliga huvudpersonen lägger an på i Naturlig storlek (1974).

Berlanga var kanske inte en dålig spanjor så mycket som en komplex spanjor. En av de finaste kärleksförklaringarna till regissören kommer från Almodóvar: ”Jag älskar allt med Luis García Berlanga. Allt jag kan identifiera mig med och allt som skiljer oss åt.”

Retrospektiven genomförs i samarbete med Instituto Cervantes och Spaniens ambassad i Stockholm, Filmoteca Española och ICCA (Instituto de la Cinematografía y de las Artes Audiovisuales).

Kuraterat av Anders Annikas, i samarbete med Filmoteca Española/ICAA.

Esa pareja feliz

Esa pareja feliz Tisdag 7 september 18.00 Bio Victor

Neorealism möter satir i Luis García Berlangas och Juan Antonio Bardems gemensamma regidebut, där äkta makar vinner en tävling utlyst i radio och under en dag blir det ”lyckliga par” som smörjer kråset för ett tvålföretags räkning – men inser att moderniteter inte nödvändigtvis medför ett lyckligt liv.

Luis García Berlanga och Juan Antonio Bardem möttes 1947 på den nystartade filmskolan i Madrid. Kort efter examen förbjöds deras första gemensamma långfilmsmanus av censuren – enligt Bardem för att en gruvarbetare vid en skärmytsling med civilgardet inte avlider utan bara skadas, vilket var otänkbart för censorerna: civilgardet misslyckas aldrig. Manus nummer två, Esa pareja feliz – ”Det lyckliga paret” – fick däremot grönt ljus, och blev duons regidebut.

Det Madrid-baserade paret i fråga är Juan, en elektriker som blir av med sitt jobb på en filmstudio, och Carmen, en sömmerska som ständigt deltar i olika tävlingar och lotterier. Efter en oväntad vinst i en av dessa utses de till det ”lyckliga par” som, betalda av ett tvålmärke, får avnjuta en modern, luxuös tillvaro under en dag.

Bardem och Berlanga tog intryck från all den filmkonst som de fått tillgång till på filmskolan och försökte klämma in så många inspirationskällor som möjligt i sin filmdebut, men tydligast är den tidstypiska blandningen av den inhemska burleska litterära genren sainete (med rötter i 1600-talet) och italiensk neorealism. Genrens spanska rötter gjorde att farsen lättare undkom censurens ingrepp. Esa pareja feliz börjar i realism, övergår i satir och slutar i poetisk sentimentalitet.

Redan i inledningsscenen, en filminspelning på den studio där Juan arbetar, gör man upp med pompösa, historiska dramer typiska för den spanska filmstudion Cifesa. I en annan scen går Juan och Carmen på bio och ser Leo McCareys Det handlar om kärlek… (1939). Carmen drömmer sig bort, medan Juan förklarar hantverket bakom filmen. En metanivå som samtidigt etablerar makarnas respektive kynnen.

Esa pareja feliz är dock framför allt en kommentar till en växande konsumism och kapitalism, och en övertro på teknikens förmåga att förbättra tillvaron – det går en röd tråd från Charles Chaplins Moderna tider (1936) via Esa pareja feliz till Jacques Tatis Playtime (1958).

Bardem och Berlanga möttes i sin kärlek till filmen, men hade egentligen inte så mycket annat gemensamt – Bardem var till exempel till skillnad från Berlanga hängiven kommunist. Esa pareja feliz är en viktig milstolpe i respektive filmografi, men varken typiskt bardemsk eller berlangiansk. Efter att tillsammans ha skrivit manus också till Välkommen, Mr Marshall! (1953) och Novio a la vista (1954) – båda regisserade av Berlanga – och efter att ha grundat och gett ut nio nummer av filmtidningen Objetivo, gick duon skilda vägar.

Läs mer: Virginia Higginbotham, Spanish Film Under Franco (1987).

Visningen inleds på engelska av journalisten Miguel Ángel Villena, aktuell med biografin Berlanga: Vida y cine de un creador irreverente.

Regi: Luis García Berlanga, Juan Antonio Bardem, medverkande: Fernando Fernán Gómez, Elvira Quintillá, Félix Fernández, José Luis Ozores, 1953, Spanien, 1 tim 22 min, spanska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 1.37:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Filmoteca Española/ICAA.

Välkommen, Mr Marshall!

Bienvenido, Mister Marshall! Lördag 11 september 14.00 Bio Victor

Sömnig småstad drömmer om Marshallhjälp och planerar för storslaget mottagande när de får veta att amerikanska diplomater är på väg. Berlanga leker med fördomar om såväl Spanien som USA i komedi som belönades i Cannes och blev en publiksuccé i hemlandet.

Välkommen, Mr Marshall! beställdes som en españolada, ett slags folkloristisk vykortsfilm, för att lansera flamencosångerskan Lolita Sevilla. Berlanga (och medförfattaren Juan Antonio Bardem) levererade, men lyckades samtidigt dekonstruera genren.

I småstaden Villar del Río står tiden still (bokstavligen: klockan har stannat på tio över tre), men när det meddelas att amerikanska diplomater ämnar avlägga visit uppstår livlig debatt – om landet i väst. En flamencoimpressario får i uppdrag att arrangera mottagandet och hans lösning är enkel: amerikanerna förväntar sig en stereotyp bild av Andalusien, och därför ska de få det. Med potemkinkulisser och kartonghattar skapas en illusion av Spanien som hämtad ur en españolada.

Marshallplanen var ett initiativ från USA för att återuppbygga Europa efter andra världskriget och Berlangas film spelar på hoppet om bistånd. Stadens borgmästare och impressarion lyckas övertyga stadsborna om att amerikanerna inte bara kommer att dra järnväg till Villar del Río utan också dela ut allsköns presenter. Invånarna köar för att anmäla sina önskemål (allt från 20 mjölsäckar till en symaskin) i en parafras på Vittorio De Sicas Miraklet i Milano (1951)1 – en av många filmreferenser i Välkommen, Mr Marshall!. Berömt är ett montage av drömsekvenser: prästen ställs inför kommittén för antiamerikanska aktiviteter, i en hommage till film noir och tysk expressionism; en ättling till conquistadorer landstiger i Amerika, i bilder som hämtade ur traditionell spansk film; en bonde får en traktor levererad från skyn, i en pastisch på sovjetisk socialrealism; och borgmästaren är sheriff i en saloon, modellerad efter amerikansk westernfilm.2 Välkommen, Mr Marshall! är en film om film, drömmar och fördomar.

Filmen blev en publiksuccé, fick priset för bästa komedi och ett hedersomnämnande på filmfestivalen i Cannes, men lär ha förvägrats förnämare priser då jurymedlemmen Edward G. Robinson ansåg att den var antiamerikansk. Det må så vara, men där finns förstås också en kritik mot Francos mytbildning av Spanien-som-Andalusien och välgörenhet som alternativ till reformer.

I Sverige togs filmen emot som en frisk fläkt från ett filmland som sällan nådde biorepertoaren. ”Det är en hejdlöst munter komedi, en betagande hyllning till det luftiga lättsinnet, sorglösheten och förnöjsamheten”, skriver Barbro ”Perpetua” Hähnel i Dagens Nyheter, medan Ellen ”Lill” Liliedahl i Svenska Dagbladet noterar en ”satirisk snärt, som viner både över de beskedliga spanjorerna […], över byråkraterna [och] den namnkunnige välgöraren mr Marshall”.

Regi: Luis García Berlanga, medverkande: José Isbert, Manolo Morán, Lolita Sevilla, Elvira Quintillá, 1953, Spanien, 1 tim 19 min, spanska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 1.37:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Filmoteca Española/ICAA.

1) I motsvarande scen i Miraklet i Milano radar invånarna i en kåkstad upp sig när det visar sig att huvudpersonen

Totò kan uppfylla önskningar. Även Miraklet i Milano ingår i höstens program. 2) En femte dröm där lärarinnan får ihop det med en amerikan ströks av censuren men realiserades av Berlanga 2002 i kortfilmen El sueño de la maestra (”Lärarinnans dröm”), som kom att bli hans sista film.

Placido

Placido Måndag 13 september 18.00 Bio Mauritz

Aldrig stillastående komedi där överklassen ägnar sig åt en kampanj med namnet ”Sätt en fattig vid ditt bord” medan kampanjledarens chaufför är sen med första avbetalningen på den trehjuliga lastbil han behöver för att utföra sitt arbete. Oscarnominerad för bästa icke engelskspråkiga film.

Placido utgår från en verklig kampanj i Luis García Berlangas hemstad Valencia med rubriken ”Sätt en fattig vid ditt bord”. Filmen gick upp på bio ett halvår efter att landsmannen Luis Buñuels Viridiana vunnit Guldpalmen i Cannes, förbjudits av den spanska censuren och dömts ut som blasfemisk av katolska kyrkan. Berlangas ilska över Viridianas öde var en av hans drivkrafter. Placido klarade sig bättre, även om censuren förbjöd dess ursprungliga titel, som var densamma som kampanjens.

Det är julafton i en småstad där flerbarnsfadern Placido skjutsar runt kampanjledaren i en motordriven trehjuling. De åker till järnvägsstationen, där de fattiga väntar tillsammans med kampanjens sponsor, och dit tåget med filmstjärnor som ska skänka glans åt kampanjen är försenat. Sen är också Placido med den avbetalning på trehjulingen som måste in för att han inte ska förlora sin inkomstkälla – en blinkning till Vittorio De Sicas neorealistiska portalverk Cykeltjuven (1948), där en affischklistrare försöker få tillbaka sin stulna cykel. Placidos problem att få betalt och hinna till banken utgör det närmaste filmen kommer ett narrativ, men lika viktiga är porträtten av de bättre bemedlade familjer som pliktskyldigt äter middag med varsin fattig, jämte filmstjärnor de ropat in på en välgörenhetsauktion.

Med långa tagningar där människor och konversationer rör sig in och ut ur bild sker en ständig förflyttning mellan hushåll, samhällsklasser och genus. Det finns en subversiv underton i denna kakofoni: den ofta komiska interaktionen mellan personer med olika social status dekonstruerar välgörenhetskampanjens (och i förlängningen fascistregimens) falska solidaritetsanspråk. Överklassens vokabulär ekar lika tomt som deras engagemang för underklassen.

Placido blev en kritikersuccé, till Berlangas förvåning, eftersom han inte ansåg att den var bättre än någon annan av hans filmer. Året efter den spanska premiären tävlade den i Cannes1 och nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film (men förlorade mot Ingmar Bergmans Såsom i en spegel). Filmen gick upp i få länder utanför Spanien, men dess alltjämt höga status i hemlandet märktes när filmtidningen Caimán Cuadernos de Cine 2016 bad 350 filmkritiker att rösta fram tidernas bästa spanska filmer. Viridiana kom på första plats, Placido på fjärde.

Regi: Luis García Berlanga, medverkande: Casto Sendra ”Cassen” Barufet, José Luis López Vázquez, Elvira Quintillá, Manuel Alexandre, Mario de Bustos, María Francés, 1961, Spanien, 1 tim 28 min, spanska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 1.37:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Filmoteca Española/ICAA.

1) Jörn Donner rapporterade om filmen i Dagens Nyheter och var inte imponerad: ”Filmen är en utdragen novell där de första 15 minuterna redan säger allt.”

Bödeln

El verdugo Lördag 18 september 14.00 Bio Victor

Mästerlig svart komedi där svärson till bödel tvingas ta över svärfaderns arbete när han går i pension, för att familjen ska få bo kvar i tjänstebostaden. ”Den bästa filmen någonsin om dödsstraffet”, enligt Pedro Almodóvar.

José Luis arbetar på en begravningsbyrå i Madrid men drömmer om att utbilda sig till mekaniker. Efter en avrättning ger han motvilligt bödeln skjuts. Han lär känna bödelns dotter, de börjar umgås och när hon blir med barn går han motvilligt med på att gifta sig. När de tilldelas en nybyggd lägenhet av staten tycks lyckan vända, tills han motvilligt inser att han måste ta över svärfaderns jobb för att familjen ska få bo kvar.

Bödeln har, liksom flera av Berlangas och manusförfattaren Rafael Azconas filmer, jämförts med Franz Kafkas verk.1 En man tvingas av olyckliga omständigheter och förväntningar från omgivningen att göra något han inte vill. Bödeln har också liknats vid en garrottering, där en halskrage dras åt allt hårdare, till det oundvikliga slutet. Detta slut, eller snarare den näst sista scenen, tillhör spansk films mest berömda och obehagligaste. Vad som gör scenen än mer häpnadsväckande är att vi liksom lurats dit via en komedi om byråkrati och familjeliv.

De långa obrutna tagningarna känns igen, men det berlangianska flödet av människor som pratar i munnen på varandra är mindre påtagligt här. Bödeln utmärks också av hur det som i slutet av varje scen antyds vara på väg att hända är ett faktum i nästa scen – barnet är fött, tjänsten är tillsatt. Filmvetaren Steven Marsh påpekar hur den till synes sympatiska svärfadern manipulerar José Luis att ständigt fatta beslut i strid med sin egen vilja. Han är en manifestation av fogligheten, normen, ”det tysta avtalet mellan staten och civilsamhället”.

Bödeln är en spansk-italiensk samproduktion, med inblandning av bland annat Federico Fellinis manusförfattare Ennio Flaiano och Pier Paolo Pasolinis fotograf Tonino Delli Colli, men framför allt Nino Manfredi i huvudrollen. Kanske bidrog hans språkliga utanförskap till gestaltningen av José Luis motvilja. 2016 röstades Bödeln av 350 kritiker i filmtidningen Caimán Cuadernos de Cine fram till den tredje bästa spanska filmen genom tiderna. Redan vid premiären på filmfestivalen i Venedig 53 år tidigare vann den kritikerpriset. Samma år hade en kommunist och två anarkister avrättats i Spanien och filmen tolkades i ljuset av detta. Men där italienska anarkister såg filmen som ett försvar för Franco rapporterade den italienska ambassadören i Spanien om ett angrepp på den spanska staten.

Den senaste avrättningen i Spanien ägde rum 1975, två månader före Francos död. 1978 avskaffades dödsstraffet.

Läs mer: Steven Marsh, Popular Spanish Film Under Franco (2006).

Regi: Luis García Berlanga, medverkande: Nino Manfredi, Emma Penella, José Isbert, José Luis López Vázquez, Ángel Álvarez, 1963, Spanien, Italien, 1 tim 31 min, spanska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 1.37:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Filmoteca Española/ICAA.

1) Filmkritikern Barnardo Sanchéz Salas säger i dokumentären Bad Spaniard (2016) att Azconas verk framför allt kanaliserar Slottet (1926).

Naturlig storlek

Grandeur nature / Tamaño natural Lördag 25 september 16.00 Bio Victor

Medelålders manlig tandläkare tröttnar på såväl äktenskap som älskarinnor och inleder förhållande med en sexdocka. Berlangas sista film under Francos livstid, inspelad i Frankrike, möttes av mestadels negativ kritik.

Under slutet av 1960-talet blev det svårare för Luis García Berlanga att verka i Spanien och han gjorde flera filmer utomlands. Naturlig storlek är således fransk, med Michel Piccoli i huvudrollen och dialog av Jean-Claude Carrière.

Berlanga har beskrivit filmen om en man som inleder ett förhållande med en sexdocka som sin mest personliga. ”För mig är eroticism viktigare än filmskapande”, formulerar han sig 1995, när han inför en intervjubok möter erotikförfattaren Vicente Muñoz Puelles i erotikbokhandlar, sexbutiker och i Berlangas privata samling av ”erotiska publikationer och objekt”, däribland huvudet till den sexdocka som regissören ”enligt legenden” levt med under ett halvår.

Naturlig storlek hämtar alltså stoff från Berlangas eget liv, men är även inspirerad av den franska konstnären Pierre Molinier, som ofta fotograferade sig själv i olika erotiska situationer, iklädd korsetter, högklackade skor och andra kvinnliga attribut, ibland tillsammans med dockor.

Enligt Berlanga är Naturlig storlek främst är en film om ensamhet som ett ouppnåeligt idealtillstånd, och en missförstådd film. I Storbritannien visades den på porrbiografer, i Italien demonstrerade feminister, i Spanien fick den premiär först efter Francos död. Till Sverige kom den strax efter den franska premiären och Piccoli var på plats. Naturlig storlek är inte kvinnofientlig utan ”kritisk mot mannen, hans egoism och kvinnoförakt”, förklarade han då, för att i nästa stund säga att det är lättare att spela mot en docka än ”de levande dockor som finns bland skådespelerskor”.

De svenska kritikerna var dock inte imponerade. Dagens Nyheters Hanserik Hjertén kallar filmen ”en pretentiös porrfilmsvariant, där den vanliga uppsättningen madrasskvinnor bytts ut mot en goding i polyester” och Elisabeth Sörenson kommenterar Piccolis ordval i Svenska Dagbladet:

Jag tycker riktigt illa om [kvinnosynen] som innesluter sådana kusliga ytterligheter som dyrkan och förakt och i släptåg har både perversiteter och renhetsfanatism. Nu lär ju [Piccoli] ha sagt att filmen i själva verket är kritisk mot mannens kvinnoförakt. I så fall: det måste vara något grundfel på en film som kräver facit för att man ska begripa var den står i förhållande till sin egen problematik.1

1) Elisabeth Sörenson, ”Obehaglig kvinnosyn”, i Svenska Dagbladet, 22 februari 1975. Läs mer: Vicente Muñoz Puelles, ”The Dream About the Tractor”, på Berlanga Film Museum, berlangafilmmuseum.com (2012).

Regi: Luis García Berlanga, medverkande: Michel Piccoli, Valentine Tessier, Rada Rassimov, 1974, Frankrike, Italien, Spanien, 1 tim 33 min, franska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 1.66:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Filmoteca Española/ICAA.

Den stora jakten

La escopeta nacional Måndag 27 september 18.00 Bio Mauritz

Katalansk fabrikör försöker sälja in elektriskt portlås till jaktsällskap på gods utanför Madrid, men övriga gäster och den godsägande markisen har egna agendor. Berlangas första film efter Francos död och den första i en trilogi om den perversa markisen Leguieneche.

”Kvällens film är en spansk komedi om karriär och korruption i så kallade bättre kretsar. Vi vill påpeka att dialogen kan verka utmanande för svenska öron.”

Så presenterades Den stora jakten när den visades i svensk tv 1981. Om det var tempot eller den bitvis vulgära tonen som antogs utmana är oklart, men oavsett säger det något om hur långt från dagens globaliserade filmvärld vi befann oss för 40 år sedan.

Den stora jakten var Luis García Berlangas första film efter Francisco Francos död men utspelar sig under hans regim. Mer än en kritik mot dess förtryck handlar den dock om hyckleriet inom nämnda ”bättre kretsar” och ironiskt nog spelades den in på ett gods tillhörande Francos släkt, med benäget bistånd av diktatorns dotterson Francis Franco.

Filmen inleds med en långsam kameraåkning över godset, medan vi på ljudspåret hör ett ökande gytter av djurläten – som en föraning om det sammelsurium av människoröster som väntar. En katalansk fabrikör anländer, försenad, för att delta i en jakt på rapphöns. Det är han själv som har finansierat jakten, för att få tillfälle att sälja in ett elektroniskt portlås till industriministern, som har makt att involvera låsproduktionen i kommande byggprojekt. Andra deltagare är ministerns politiska motståndare, en katolsk präst, en sydamerikansk militär, en litauisk prins, en societetskrönikör och inte minst de officiella värdarna: en åldrad markis, som samlar på könshår från kvinnor han legat med, och hans son, en tvångsmässig onanist. Närvarande kvinnor är begränsade till att vara fruar och älskarinnor, inte sällan beskrivna som att de ”en gång i tiden betraktades som skönheter” – Berlanga har fler än en gång beskyllts för att vara misogyn.

Likt någon av Franz Kafkas romanfigurer försöker fabrikören manövrera mellan skrivna och oskrivna regler, som förändras under dagens gång. Berlanga lär dock snarare ha lutat sig mot spansk absurd teater, och till skillnad från hos Kafka har fabrikören själv satt sig i den situation han befinner sig.1 ”Olyckan består så länge det finns ministrar och undersåtar”, lyder en text över filmens slutbild – en påminnelse om att Francos död inte är en garant för rättvisa.

Den stora jakten blev en publikframgång och fick två uppföljare – Patrimonio nacional (1980) och Nacional III (1981) – med markisen i fokus. Den förra tävlade om Guldpalmen i Cannes, men ingen av dem nådde den svenska tv-publiken.

Regi: Luis García Berlanga, medverkande: José Sazatornil, Laly Soldevila, Luis Escobar, Antonio Ferrandis, José Luis López Vázquez, 1978, Spanien, 1 tim 31 min, spanska och katalanska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 1.66:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Filmoteca Española/ICAA.

1) Filmhistorikern Luis Deltell jämför även Den stora jakten med Jean Renoirs Spelets regler (1939), i hur rollfigurerna uppträder olika beroende på vem de pratar med.

La vaquilla

La vaquilla Torsdag 30 september 18.00 Bio Victor

I den första komedin om spanska inbördeskriget anordnar nationalister tjurfäktningsfest i en liten stad vid fronten medan utsvultna republikaner försöker stjäla kvigan som ska fällas. Spaniens dittills dyraste film slog publikrekord på biograferna.

Vid fronten i Aragonien i nordöstra Spanien, två år in på inbördeskriget, utväxlar uttråkade soldater från stridande sidor tobak och cigarettpapper. Friden bryts när högtalare annonserar att nationalisterna ämnar anordna en fest i en närliggande by, med tjurfäktning som huvudattraktion. Republikanerna beslutar att stjäla kvigan som ska fällas, för att sabotera festen och för att de är hungriga. En löjtnant och fyra soldater – en före detta präst, en frisör, en tredje rangens tjurfäktare och en man uppväxt i byn – tar sig in för att sätta planerna i verket, men väl framme råkar de ut för allsköns dråpliga missöden.

La vaquilla är en krigskomedi och en berlangiansk pratfest, men också en exponering av krigets meningslöshet, där alla framstår som lika oheroiska. I en scen klär Berlanga bokstavligen av soldaterna – nakna män från båda sidor svalkar sig i samma fontän – och visar att de under uniformerna inte är så olika. Den berömda slutbilden, där gamar kalasar på kvigans kadaver i ingenmansland, är en sorglig manifestation över hur krig enbart skapar förlorare. (Berlanga lär senare ha sagt att gamarna representerar hur katolska kyrkan under diktaturen tog sig an spillrorna av det krigsdrabbade landet.)

Berlanga hade själv deltagit i kriget, även om han aldrig behövde avlossa ett enda skott, och La vaquilla var en film han länge hade haft i åtanke. Regissörens son, José Berlanga, berättar i anslutning till filmens 25-årsjubileum att fadern ville göra den som ”en uppmaning till försoning mellan dem som inte hade fler ägg kvar att kasta. Men inte som en pompös deklaration […] utan som två spottloskor som möts och blandas på samma jordplätt.” Berlangas första manusutkast tillkom strax efter andra världskriget, men det var när han gav det till sin manusförfattare Rafael Azcona på 1960-talet som han första gången försökte få den gjord. Censuren sade dock nej vid åtskilliga tillfällen, trots diverse ändringar. Först efter Francos död och succén med Nacional-trilogin kunde Berlanga genomföra projektet.

La vaquilla var en jätteproduktion, med en lång rad skådespelare jämte 500 bybor som gladeligen ställde upp som statister. Det var den dittills dyraste spanska filmen genom tiderna, med en budget på motsvarande 15 miljoner kronor – vilket med internationella mått dock var en spottstyver. Berlangas benägenhet att göra många tagningar drog också ut på inspelningen (och tog på skådespelarnas krafter). Men filmen blev en publiksuccé och innehade under många år rekordet som den spanska film som spelat in mest pengar på landets biografer.

Regi: Luis García Berlanga, medverkande: Alfredo Landa, Guillermo Montesinos, Santiago Ramos, José Sacristán, Carles Velat, 1985, Spanien, 2 tim 2 min, spanska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 1.66:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Filmoteca Española/ICAA.

Den stora jakten (1978).