4 minute read
Rekonstruktion
Sju kritikers val (1965)
1964 startade Svenska Filminstitutet en visningsverksamhet för att tillgängliggöra de filmsamlingar man övertagit från Filmhistoriska samlingarna för allmänheten, samt för att öka intresset för filmhistorien och -konsten. Med fokus på samlingarna visades klassiker och icke-kommersiell modern film i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Sedan dess har fler än 30 000 filmer, från hela världen och från alla tider, visats under namnet Svenska Filminstitutets Filmklubb och senare Cinemateket. Internationella filmskapare har introducerats för en svensk publik och bortglömda svenska filmer har fått ett andra liv. Under rubriken ”Rekonstruktion” lyfts en programpunkt från alla dessa år fram för att berätta om Cinematekets och svensk filmkulturs historia.
Advertisement
Cinematekets program utgår numera från kuratoriska strategier, principer och traditioner som tagits fram och uppstått under de senaste fem decennierna. 1964 fanns ingen tradition, varför strategier och principer var tvungna att tas fram. Starkt fokus låg på enskilda titlar som fanns i samlingarna för att tillgängliggöra dem, nya filmer från länder vars produktion sällan visades på ordinarie biografrepertoar och filmarbetare bjöds in för att välja filmer att visa och inleda. Det sistnämnda var också ett sätt för det nystartade Filminstitutet och Filmklubben att knyta till sig filmarbetare och delta i det filmkulturella samtalet.
Ett av de första programmen som visades på Filmklubben var ”Sju kritikers val”. Lasse Bergström, Hanserik Hjertén, Stig Björkman, Folke Isaksson, Mauritz Edström, Carl-Henrik Svenstedt och Leif Furhammar ombads att välja tre filmer var som betydde något extra för dem.
Cinemateket har till detta program bett Björkman och Svenstedt inleda Miraklet i Milano, en av filmerna som visades i programmet, och berätta om förhållandet mellan filmkritiken och Filmklubben 1965.
Kuraterat av Tora Berg, i samarbete med Stig Björkman och Carl-Henrik Svenstedt.
Miraklet i Milano
Miracolo a Milano Tisdag 31 augusti 18.00 Bio Victor
Den naiva men optimistiska Totò hinner knappt lämna barnhemmet förrän han organiserat Milanos utfattiga i bygget av en slumstad, men gemenskapen hotas när markägarna får nys om att man hittat olja. Neorealism möter magisk realism i Vittorio De Sicas hjärtevärmande saga som vann Grand Prix i Cannes.
Vittorio De Sica och Cesare Zavattini möttes första gången 1935, när De Sica spelade en av rollerna i Darò un milione, baserad på Zavattinis novell. Nio år senare samarbetade de för första gången som regissör och manusförfattare, på Barnen ser oss (1943) och efter det var de mer eller mindre oskiljaktiga. De kom att förändra filmhistorien redan med Cykeltjuven (1948), ett av portalverken inom den oerhört inflytelserika italienska neorealismen.
Zavattini var emellertid en av få som inte var helt nöjd med Cykeltjuven och för att blidka sin vän tog De Sica därnäst sig an ett av Zavattinis hjärteprojekt. Miraklet i Milano bygger på Zavattinis roman Totò il buono från 1943. Även denna film brukar räknas till neorealismen, men den är något helt annat än Cykeltjuven. Vi befinner oss visserligen på samhällets botten och en rad amatörskådespelare spelar sig själva, men här finns också en helt annan, magisk realism. De Sica tog till exempel hjälp av den amerikanska specialeffektsexperten Ned Mann för att gestalta levande statyer och flygande kvastar.
Filmen inleds med att en äldre dam hittar ett spädbarn i sin trädgård. Efter hennes död och ett antal år på barnhem kommer barnet – nu en ung man vid namn Totò – ut i samhället. Han är en naiv optimist som tror alla om gott och blir omedelbart bestulen på sin väska, springer i kapp tjuven för att han tror att det är ett misstag, beslutar sig sedan för att ge bort väskan och följa med tjuven hem. Hemmet är ett stycke korrugerad plåt på ett fält utanför Milano, där en rad andra trashankar lever en bister tillvaro. Men med Totòs hjälp bygger man upp en slumstad, med hus, gator och skyltar. När tomtens ägare, en lokal affärsman, kommer förbi blir han imponerad och ger kollektivet sitt godkännande – vi är ju alla människor. Men så hittar man olja på markerna och vips är medmänskligheten bortblåst. Det krävs ett mirakel för att Totò och de andra ska kunna bo kvar.
Miraklet i Milano delade dåvarande toppriset Grand Prix på filmfestivalen i Cannes med Alf Sjöbergs Fröken Julie (1951), hyllades världen över för sin blandning av satir och värme och De Sica jämfördes med René Clair och Charles Chaplin. Svenska recensenter charmades också. ”Jag vet inte hur den människa ska vara beskaffad som inte tycker om denna rena, vänliga och förtroendeingivande film om mildhet och flykt undan våld”, skriver Carl Björkman i Dagens Nyheter. Jämte den tragiska Cykeltjuven framstår Miraklet i Milano som en avväpnande saga. Kanske uttrycker Ellen ”Lill” Liliedahl det allra bäst i sin recension i Svenska Dagbladet: ”[D]e Sica tycker nog synd om människorna, men framför allt tycker han om människorna.”
Läs mer: Bert Cardullo, Vittorio De Sica: Director, Actor, Screenwriter (2002).
