![](https://static.isu.pub/fe/default-story-images/news.jpg?width=720&quality=85%2C50)
2 minute read
Bokspalten Lisa Tegby
from Spira nr 1 2021
I ÅR DET 100 år sedan kvinnor i Sverige fick rösträtt. Min mormor var 38 år och min farmor 31 när de fick gå till valurnorna för första gången. Det är lätt att vi tar rättigheter för LISA TEGBY givna. Jag ruskas om Präst och bokslukare när jag läser Ulrika Knutsons bok Den besvärliga Elin Wägner. Elin var en av många kvinnor som med liv och själ drev rösträttsfrågan. Hon skrev och debatterade, fick kraft av kvinnogrupper och internationella nätverk och mötte motstånd som kvinnorörelsen genom tiderna kan känna igen sig i. De osynliggjordes och förnedrades, ansågs okvinnliga och okunniga. Men de stod på sig och vann.
Advertisement
Allt var inte klart i och med rösträtten. Elin var med och startade svenska Rädda Barnen och matkooperativet Svenska Hem. Hon var även hängiven pacifist, samtidigt som hennes pacifistiska vänner vacklade under nazismens framfart.
Och hennes blick för hur vi använder jorden och naturen! Redan 1941 skrev hon att människan uppträder som ett skadedjur. Allt sitter ihop; konsumtion, produktion och resursslöseri, politik och ekonomi.
Att också få följa henne i trassliga kärleksaffärer, sorg och självkritik gör henne mänskligt vanlig. Det är inga överjordiska varelser som driver utvecklingen framåt. Det är människor som i sin svaghet tar vara på sin styrka och trots sin rädsla vågar.
ELIN WÄGNER SATTE DAGGMASKEN högst i sin trädgård. Hon skulle säkert ha tyckt om Anna Karin Hammars bok Att finna Gud i en snigel, om tro, hopp och naturens rättigheter. Med hjälp av mystiken, urfolkens tänkande och dopets teologi fördjupar hon tankar om hur allt hör ihop. När världen genom industrialiseringen och moderniteten har avförtrollats har det förvisso befriat människor från rädslan för onda makter, men också fört med sig en övertro på människans rätt och en blindhet för de gränser som gör världen hållbar. Hur ska världen, och vi människor, kunna jubla igen? Jo, genom att hitta samhörigheten med allt skapat, genom att se oss både som en del av skapelsen och som medskapare.
Med Anna Karin Hammar gläder jag mig åt påven Franciskus och den gröne patriarken Bartholomeus som skriver om Skapelsens helighet och människans ansvar och möjlighet. Gud har inte gett upp om sin värld! Och så slår hon ett slag för kyrkans tradition att fira Kristi uppståndelse varje söndag. Låt gudstjänsten bli platsen där vi hämtar livsmod för att leva mitt i den ekologiska katastrofen. Låt den bli platsen där vi lägger av skulden, längtar efter förändring och får kraft att bli de som skapar hopp, både genom vår gemenskap och våra handlingar.