Mötet David Wiljebrand

David Wiljebrands växthus innehåller inte bara plantor. Här finns även stora stenar som värmebuffert och tunnor med regnvatten. David sitter gärna i sin korgstol och mediterar eller lyssnar på radio.

Teolog som trivs med jord under naglarna

Han är skeptisk till heltidsnormen och filosoferar gärna i sitt växthus. David Wiljebrand kombinerar hållbar odling med forskning i ekoteologi.

Text Ulrika Ljungblahd Foto Malin Grönborg

För elva år sedan flyttade David Wiljebrand med familjen från Västmanland till Lantvallen, fyra mil norr om Umeå. Mångsysslaren som jobbat som lärare, byggnadsarbetare och skogsarbetare skulle börja studera teologi vid Umeå universitet på deltid. Parallellt ville han odla egen mat, ha tid att bygga och reparera och gärna driva ett småskaligt skogsbruk.

Intressena har hängt med från barndomens scouting när han medvetet försökte gå vilse för att få testa sitt överlevnadskit och åren som hockeyspelare då han upptäckte vikten av bra kost för träningsresultat.

På gården växter i dag bärbuskar, rabarber, potatis, morötter och flera sorters kål. Familjen är självförsörjande på ägg. Genom åren har grisar ätit familjens hushållsrester och får betat på grannens åkermark. Men med ett år kvar till att David ska disputera i teologi har han gått upp till 80 procent i arbetstid. I dag nöjer han sig med höns, två katter och ett gäng ankor i dammen. – Ankorna är nya så jag försöker lära mig vad de har för behov, berättar David, som redan flyttat deras lilla hus närmare vattnet eftersom de aldrig gick in dit tidigare.

Att stanna upp och observera naturliga ekosystem är en av permakulturens grunder. Permakultur är i sin tur en förkortning av permanent agrikultur, kort sagt hållbart jordbruk. Det handlar inte främst om odlingsmetoder, utan mer om design utifrån vissa riktlinjer. 2015 gick David sin första kurs i permakultur och plötsligt hängde allt ihop. Där fanns ett helhetstänk som gick att förena med hans kristna tro. Vissa principer påminde om kristna traditioner, som att börja med att fascineras och lära känna. I en av Bibelns skapelseberättelser är ju människans första dag på jorden vilodag, sabbat. –Det handlar inte alltid om att göra. Vi behöver stanna upp och bara vara, lyssna och upptäcka saker. Jag har inte bråttom.

FÖR DAVIDS DEL INNEBAR observationen av gården och hur familjen rörde sig på tomten att han fick en vision av ett växthus på det som tidigare var gårdens otrivsammaste plats, älskad enbart av brännässlorna. Söderväggen hade ju fin utsikt samtidigt som växthuset kunde bli en passiv solfångare för att hjälpa till att värma upp ladugården.

David köpte ett begagnat sågverk, tog ner några tallar på gården och började bygga. Fönstren räddade han från renoveringar på Mariehem då de gamla fönstren kastades i containrar. ”Producera inget avfall” är en annan permakulturs-princip.

DAVID WILJEBRAND

Bor På gård i Lantvallen, Robertsfors kommun. Gör Doktorand i teologi, Umeå universitet. Forskar om Pan-kulten i relation till Markusevangeliet. Aktuell med Nystartade nätverket Skapelse och existens, samt nätverket Permakultur i Västerbotten som har en aktiv Facebook-grupp. Leder bokcirkel utifrån ”God jord ” via studieförbundet Bilda, med start i september.

– Vi omger oss med en massa lagrad energi, säger David och pekar mot solstolen i metall. Det är ett enormt svinn. Vi lever i ett högenergisamhälle – oljan har blivit vår tids slavar.

I sin forskning tillbringar David mycket tid med texter från och om antiken. Situationen innan Romarrikets kollaps påminner en hel del om vår tid. Det samhället var också beroende av billig energi, hade hög belåning och överutnyttjade resurser. David tycker att vår tids klimatkris egentligen är en moralisk kris eller en samhällskris. – Den har att göra med hur vi använder vår tid, våra resurser och ser på relationer. Vi har tappat förmågan att förstå sambanden. Ekonomin hänger inte ihop med den verkliga ekonomin, alltså det som är värt något på riktigt, som rent vatten, skog och matjord. Vetenskapliga framsteg kan inte lösa klimatkrisen, utan vi människor behöver träna oss i samhörighet med naturen.

KRISTENDOMENS TEOLOGI OM ATT människan dominerar och står över naturen anges ibland som en orsak till den ekologiska krisen. Uppmaningen till människorna i Första Moseboken ”att härska och råda” har legitimerat överutnyttjande av naturens resurser de senaste århundradena. Bibeln uppfattas ofta väldigt antropocentrisk, alltså att människan är i centrum och naturen står i människans tjänst. Jorden är främst en scen för det viktiga – frälsningshistorien. Men vad händer om man läser Bibeln med gröna glasögon? Är verkligen naturen och skapelsen ointressant för Bibelns författare? – Som bibelvetare vill jag förstå hur texterna lästes på den tiden de skrevs, säger David, som studerar Nya testamentet ur en miljöhistorisk kontext. Han hittar berättelser om hur välstånd mäts i matjord, om ledare som bedöms utifrån hur fruktbar jorden är och om människor som tillber fruktbarhetsgudar. För även om texterna inte talar om ”naturen” eller ”miljön” fanns där en helt annan helhetssyn. Kosmos hängde ihop. – Vi människor är natur, vi är miljö. Vi har två kilo bakterier i våra kroppar.

I evangelierna finns blinkningar till fruktbarhet i brödundret, här finns liknelsen om senapskornet och bilden av Jesus

David Wiljebrand blir lyrisk när han tar en näve kolsvart, fuktig jord som legat skyddad från sol och vind under gräsklipp. ”Klibbigheten är ett tecken på liv. Tusentals mikroorganismer trivs härnere” säger han.

”Vi har 2 kg bakterier i våra kroppar”

som herde. Berättelsen om hur Adam gav namn åt alla djuren har ibland tolkats som människans maktanspråk, men för David handlar det om att lära känna naturen.

Han har längtat efter en teologi som kan bära de kroppsliga aspekterna av tron. – Det blir ofta väldigt andligt. Tron rör bara en begränsad del av livet, den blir som en andlig försäkringskassa.

David tycker att kristendomen egentligen har språk för hela livet, såväl förundran och tacksamhet, som skuld och trasighet. – De kristna traditionerna har bearbetat spänningen mellan det positiva – att det finns hopp – och att vi lever i en trasig värld där vi alla gör fel och kommer till korta. Vissa traditioner har nåden i fokus, andra har botgöringen, konstaterar David.

Hönsen äter familjens matrester. När alla hushåll i kommunen skulle börja använda bruna komposttunnor fick David motivera varför han ville behålla sitt organiska material. ”Det är inget avfall, utan värdefullt för mig.”

Delar av säsongen handlar odling mest om att vattna, så det gäller att ha vatten nära till hands. Flera dammar i trädgården samlar upp regnvatten.

För att skapa en förändring i vår del av världen som är positiv för klimatet och miljön tror David Wiljebrand inte att hot ger störst förändring. Snarare behövs positiva berättelser. Med kristen vokabulär kan det vara att bygga Guds rike, som för David är en helhetssyn.

Och kyrkans sociala gemenskap kan vara en stark kraft. Beteenden förändras sällan av individers rationella beslut, utan oftare av påverkan från andra. Som att grannen skaffar solceller. Människor kan leva som ett tecken på att något annat är möjligt. Visst behövs politiska beslut, men politiken följer ofta samhällsströmmen, så David tror på att agera i det lilla. – Det vi gör formar oss mer än information. Att göra det som är rätt är ett sätt att förvandla mig själv. Jag tycker det är ett befriande sätt att tänka.

DAVID ÄR GLAD ÖVER det ökade intresset för natur, friluftsliv och fågelskådning. Det är också stort intresse för de kurser i permakultur som David och några andra håller via Studieförbundet Vuxenskolan varje år.

Själv grunnar han numera på ytan framför huset. Han vill odla sallad och örter nära köket och samtidigt ska det gå enkelt att röra sig mellan husen. I utkanten av gården tar en skogsträdgård form. Där försöker David efterlikna ett skogsbryn med blåbärstry och bärhäggmispel och havtornsbuskar som vindskydd. – Edens trädgård i skapelseberättelsen var också en skogsträdgård, ler David.

Senast jag…

Lagade något riktigt gott: Currygryta med långkokt tupp från egen gård. Gapskrattade: Måste ha varit senast min sjuåring sa något djupt filosofiskt som bara hon kan komma på. Hade en låt på hjärnan: ”En stund på jorden” med Laleh. Blev påmind om att livet är kort och skört, men också underbart om vi ser på allt som är vackert.