Arbetarens 8 mars-special by Arbetaren

8 mars-special | 2016

ARBETAREN UTGES AV SAC SYNDIKALISTERNA SEDAN 1922

HILMA FRÅN HALMSTAD HOTELLSTÄDARNA SÄMST VILLKOR FÖR ARBETARKVINNOR KVINNOR I KRIG

KVINNORNA I KOLONIALISMENS KÖLVATTEN VÅLDTÄKT OCH BRÄNNMÄRKNING OTTAR OM KÄRLEK OCH PENGAR

Välkomna till Arbetarens 8 mars-special 2016! Från och med den 1 mars i år kommer Arbetaren ut två dagar i veckan som webbtidning. Därtill kommer tidningens prenumeranter framöver även att få hem ett fylligt månadsmagasin på papper, som samlar längre samhällsreportage, essäer och intervjuer som publicerats i webbtidningen. Som en försmak på det kommande månadsmagasinet, som kommer att nå prenumeranterna i början av april, bjuder vi här på en 60-sidig 8 marsspecialtidning, med ett urval av vårt kvinnopolitiska material genom åren. Tidningen har samma format som det tryckta månadsmagasinet kommer att ha. Arbetaren har en lång historia av engagemang i feministiska frågor. Redan under tidningens tillkomstår, 1922, startades under Elise OttesenJensens redaktörskap avdelningen ”Kvinnan och hemmet” i tidningen, där brännande kvinno- och sexualpolitiska spörsmål togs upp, om än understundom i en inramning som för många av oss i dag kan kännas bedagad. Därefter har det feministiska inslaget i tidningen haft skiftande styrka under olika epoker. Men inte sällan framstår, vid en bläddring i läggen, tidningens linje i de här frågorna som före sin tid. Vi hoppas ni får en givande läsning. En stärkande och hoppingivande 8 mars önskar er undertecknad! TOIVO JOKKALA chefredaktör, Arbetaren

Postadress: Box 6507, 113 83 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 98, 3 tr

Alla medarbetare nås via fornamn.efternamn@arbetaren.se

Telefon: 08-522 456 70 Hemsida: www.arbetaren.se E-post: redaktionen@arbetaren.se

Omslagsbild: Jan-Åke Eriksson

ANSVARIG UTGIVARE Toivo Jokkala, chefredaktör

ARBETAREN 8 MARS-SPECIAL 2016 ARBETAREN UTGES AV SAC SYNDIKALISTERNA SEDAN 1922

REDAKTION Cecilia Irefalk, redaktionssekreterare Axel Green, reporter Johan Apel Röstlund, reporter (tjl)

ANNONSER annons@arbetaren.se PRENUMERATION Jonas Engström, Tommy Sundvall prenumeration@arbetaren.se, 08-522 456 80. Telefontid: mån 10–13 Priser 2016: Helår 588 kr. Bankgiro: 5539-2369

LAYOUT/FOTO/MARKNADSFÖRING Jan-Åke Eriksson, fotograf och bildredaktör Josephine Askegård, layout, korrektur Chanda Björk, säljare Ivar Martinsson, formgivning

ARBETAREN | MARS | 2016

8–12

Innehåll 8 mars-special

Utanför skyddsnätet 5 INTRO Cecilia Irefalk

Perus kvinnor i kolonialismens kölvatten

6–7 LEDARE Cecilia Höglund 8-15 NYHETER

16–21 52–53

22–27 RADAR Våldtäktens manuskript – Anna Remmets 28–29 ARBETARFÖRFATTARE Moa Martinson 30–39 REPORTAGE Hotellstädarna – Ebba Strömqvist & AnnaCarin Isaksson 40–45 PORTRÄTT & PAMFLETT Hilma Hovstedt

Kvinnan och hemmet med Ottar

Kvinnorna som gick ut i kriget

46–51 INTERVJUN Tiina Rosenberg om systerskapet – Shora Esmailian 54–55 LITTERATUR Normbryterskan Ida Bäckmann – Josephine Askegård 59 SISTA ORDET Annie Hellqvist

56–58 ARBETAREN | MARS | 2016

ANNONS

Gå med i en

feministisk fackförening! I SAC är det vi på golvet som är facket. Tillsammans snackar vi ihop oss och organiserar oss i kampen för rättvisa löner och ett jämställt samhälle där alla oavsett kön har samma möjligheter. Ett samhälle där sexuella trakasserier och diskriminering är historia. Feminism är en självklar del av vårt fackliga arbete. 1998 blev vi det första facket i Sverige att kalla oss feministiskt. SAC Syndikalisterna ger dig verktyg att förändra på din arbetsplats. Vi är en fackförening som bygger på självorganisering. Det betyder att det är medlemmarna som bestämmer. Inga fallskärmar, ingen pamp – bara facklig kamp. Bli medlem nu! Gå in på www.sac.se och fyll i en intresseanmälan eller hör av dig till din närmaste Lokala Samorganisation (LS). Vi väntar inte 100 år till. Vi ska ha 100% nu!

SAC Syndikalisterna www.sac.se H info@sac.se H 08-522 45 632

Till min och andras döttrar

ag vaknar och har era röster i huvudet, era ansikten på mer det här motbjudande patriarkatet att vara krossat, och det näthinnan, era ord och handlingar som en malström i hade aldrig gått utan er – Karolina Widerström, Ada Lovelace, ådrorna. Jag är er tack skyldig, ni har möjliggjort mig, in- Naomi Klein, Chimamanda Ngozi Adichie, Sara Stridsberg, Frida spirerat med er styrka och kamplust – Lilith, Sojourner Stéenhoff, Gitta Sereny, Barbara och Beverly Smith, Tove DitlevTruth, Emma Goldman, Louise Michel, Elise Ot- sen, Odetta Holmes, Isabelle Eberhardt, Barbro ”Bang” Alving, tesen-Jensen, Judith Butler, Angela Davis, Valerie Solanas, Moa Drottning Kristina, Hannah Arendt, Athena Farrokzhad, Lena Martinson, Rosa Parks, Simone de Beauvoir, Sampat Pal Devi, Svedberg, Billie Holiday, Liv Strömquist, Frances Farmer, Maria Mary Wollstonecraft, Elin Wägner, Audre Sandel, Gayatri Chakravorty Spivak, Marilyn Lorde, Marion Wallace Dunlop, Rosa LuxemMonroe, Nadezjda Tolokonnikova, Maria burg, Táhirih, Frida Kahlo, Dian Fossey, Vol- Det är er jag högaktar Aljochina och Jekaterina Samutsevit, Rosetairine de Cleyres, Alice Walker, PJ Harvey, och går till för kraft. mary Kennedy, Jenny Wrangborg och WenSonja Åkesson, bell hooks, Nawal El Saadawi, dela Hebbe. Marguerite Duras, Ellen Key och Harriet Det är ert mod jag vill inskjuta i dem som ska En dag upprättas vi. En dag tar vi själva Tubman. föra vår kamp vidare. makten över våra kroppar och liv. Alla ni Det är er jag högaktar och går till för kraft. Det som osynliggjorts och osynliggörs, ni som är ert mod jag vill inskjuta i dem som ska föra fått era röster tystade och rättigheter bevår kamp vidare – Anna Politkovskaja, Susan B. skurna, ni som stått upp för er själva och Anthony, Forough Farrokhzad, Virginia Woolf, Sophie Scholl, andra – var och en av er är behövd. Alla ni som ännu inte är, som Ester Blenda Nordström, Patti Smith, Aleksandra Kollontaj, ska komma – jag vill ge er den plats ni förtjänar. Christine de Pisan, Ida B. Wells, Jeanne d’Arc, Katarina Taikon, Marjorie Spiegel, Rachel Corrie, Viola Liuzzo, Djuna Barnes, Jane Goodall, Siri Derkert, Nancy Wake, Emmeline, Sylvia, Adela och Christabel Pankhurst, Melissa Farley, Assata Shakur, Amelia Bloomer, Olympe de Gouges, Hilda Sachs, Yoko Ono, Birgitta StenINTRO berg, Carol J. Adams, Sylvia Plath, Alice Vickery, Malala Yousafzai, Sylvia Rivera, Vandana Shiva, Susan Sontag, Clara Zetkin, Else Kleen och Nina Simone.

Ni ekar genom historien, rullar ut röda mattan för framtiden. Och det trots att ni alltid kämpat på ojämlika villkor. En dag kom-

CECILIA IREFALK Redaktionssekreterare

PUBLICERAD I 8 MARS-NUMRET 2014 ARBETAREN | MARS | 2016

LEDARE

CECILIA HÖGLUND TF ledarskribent

Låt oss prata kvinnolöner! Att prata om kvinnolöner är att prata om samhällsförändring, om kvinnokamp och om klasskamp.

edan 1991 har glappet mellan kvinnors och mäns inkomster minskat. Inte snabbt och knappt märkbart men ändå minskat. Sedan 2009 har, enligt SCB, ett trendbrott skett. Glappet har nu börjat öka igen. Att prata om kvinnolöner är därför att prata om att kvinnor tjänar 14 procent mindre än vad män gör. Att kvinnor därmed jobbar gratis varje dag. Det är att prata om att kvinnodominerade yrken värderas lägre än mansdominerade och att löneutvecklingen går nedåt när fler kvinnor kommer in i en bransch. Det här vet vi och vi får siffrorna utskrivna för oss gång efter gång tillsammans med krav på rättvisa löner. Men det är också så mycket mer som måste pratas om. Allt det som påverkar kvinnors löner utan att finnas med som en faktor i debatten. Det ligger i stället där strax under ytan, sprider sina ringar på vattnet och hindrar en klar sikt av färdvägen. Det enda sättet vi kan komma åt det är se till hindret i sin helhet. Så i år skulle jag önska att prata om kvinnolöner innebar

att: Prata om den ojämlika arbetsdelningen och om hatet mot kvinnor, på och utanför nätet. Om hur vi fortfarande har en av de mest segregerade arbetsmarknaderna. Om hur arbetet i den heterosexuella kärnfamiljen fortfarande är ojämlikt fördelat och hur det påverkar arbetsdelningen i övriga samhället. Om hur män drar nytta av den arbetsdelningen för att tillskansa sig mer fritid. Hur kvinnor i större utsträckning än män arbetar deltid för att hinna med det övriga oavlönade arbetet. Hur visst arbete har klassats som mer produktivt än annat och därigenom kan värderas högre.

FOTO: MAJA SUSLIN/TT

LEDARE I 8 MARS-NUMRET 2013

JAG SKULLE ÖNSKA att det innebar att prata om hur vissa kräver lön för hela dagen samtidigt som de utan problem anlitar andra kvinnor att städa deras hem för en lön som inte räcker hela månaden. Hur de kvinnor som anställs inte vågar protestera mot sexuella trakasserier för risken att bli av med sina arbetstillstånd, och därigenom riskera att bli utkastade genom Reva. Om hur vi kvinnor fostras

ARBETAREN | MARS | 2016

Vårdförbundets avdelning i Stockholm i manifestation på Sergels Torg i april 2008.

till att vara vårdande, underkastande. Om hur vi inte får lära oss vårt egenvärde och hur vi i stället blir lärda att vår självkänsla ska vara beroende av hur vi ser ut och inte efter vilka vi är. Jag skulle önska att prata om kvinnolöner innebar att prata om hur vi inte får lära oss att stå upp för våra rättigheter och än värre, får lära oss den hårda vägen vad som händer när vi ändå tar vår plats. Behöver vi verkligen prata om allt det här för att legitimera frågan om kvinnolöner? Självklart inte, frågan om kvin-

ARBETAREN | MARS | 2016

Behöver vi verkligen prata om allt det här för att legitimera frågan om kvinnolöner? nolöner är i sig legitim. Det är inte värdigt något samhälle att ha en befolkning som delas in i A- och B-lag. Men det är inte för att legitimera frågan vi behöver prata om

det som ligger under ytan, det är för att vinna den. kvinnolöner kan aldrig vara att prata om en symbolfråga. Att prata om kvinnolöner är att prata om samhällsförändring, om kvinnokamp och om klasskamp. Det är att prata om hur vi genom den kampen ska bygga ett annat typ av skepp. Ett skepp där inte vissa bor under däck och som håller för att krossa de isberg som ligger i vägen för vårt gemensamma mål. FÖR ATT PRATA OM

NYHETER UTANFÖR SKYDDSNÄTET

”Man bara gör det man måste göra” Ensamstående kvinnor med barn är den grupp i samhället där högst andel är fattiga. Arbetaren har pratat med två ensamstående mammor som såg sig tvungna att sälja sex, när pengarna inte räckte till. TEXT ANNIE HELLQVIST ILLUSTRATION ULRIKA HEMBJER

PUBLICERAD I 8 MARS-NUMRET 2012 HELENA OCH SANDRA fick kontakt genom ett forum för personer som säljer sex på internet. De var båda ensamstående mammor till varsitt litet barn. Båda befann sig i en situation där pengarna inte räckte till mat, hyra och räkningar. Och båda valde att hellre sälja sina kroppar än att vända sig till socialförvaltningen. För Sandra handlade det om tidigare dåliga erfarenheter av socialen som skrämde henne, för Helena, som tidigare jobbat på Socialförvaltningen, handlade det om skam. SANDRA HADE JOBBAT i ett annat land

och var inte berättigad till a-kassa. Hon hade inga inkomster hon kunde visa upp att grunda a-kassa på och hamnade utanför systemet. Men hon lyckades försörja sig genom ett timvikariat inom vården.

Vissa veckor kunde hon få mycket jobb och andra inget jobb alls. – Det var en otrolig osäkerhet. Rädslan att bli sjuk eller behöva vabba och bli

Jag tänkte att jag måste göra det här ett tag för att få pengar till räkningar. Någon månad eller några veckor. Sedan blev det så lätt. tvungen att tacka nej och då vara hemma utan ersättning. Att alltid vara pigg och

glad och aldrig säga nej. Inom vården kan man ju gå många år utan att man får en fast tjänst. Sandra fick inte pengarna från timvikariatet att räcka till och behövde hitta en lösning. Två år tidigare hade Sandra varit tvungen att söka socialbidrag, eller ekonomiskt bistånd som det numera heter, en upplevelse som avskräckte henne från att försöka även denna gång. − Det är svårt att förklara. Det är så förnedrande, det bemötande man får. Det kändes som att de såg ned på mig för att jag inte klarade av att försörja mig just då. Det man måste underkasta sig för att få ut de 3 000 kronorna. Man måste visa upp hela sitt liv, varenda räkning. För mig var det en tillfällig grej, jag behövde ekonomisk hjälp under fem arbetslösa veckor. Men det kändes som att jag var

ARBETAREN | MARS | 2016

UTANFÖR SKYDDSNÄTET NYHETER

”Det man måste underkasta sig för att få ut de 3 000 kronorna. Man måste visa upp hela sitt liv, varenda räkning”, säger Sandra.

ARBETAREN | MARS | 2016

NYHETER UTANFÖR SKYDDSNÄTET

tvungen att bevisa att jag inte försökte lura någon. Jag gick där med mössan i handen och svalde min stolthet, och så fick jag inte ens så att jag klarade mig. Sandra fick lite pengar till el och förskoleräkning, för att hennes barn inte skulle förlora platsen, men inte pengar till mat som hon också behövde. Hennes negativa upplevelse av socialtjänsten färgades också av att hon i samma veva sökte hjälp mot sitt sexmissbruk som hon led av som en följd av övergrepp i barndomen. Hon hade själv kollat upp bra behandlingar, men fick nej, det var för dyrt. I stället skickade socialtjänsten henne till en alkohol- och drogterapeut. − Missbruk som missbruk, sade de till mig, men så var det inte riktigt. Terapeuten var fullkomligt oförstående och ifrågasatte varför det var så svårt att sluta ha sex. Själv hade terapeuten inte haft sex på flera månader, framhöll hon. Terapin kändes inte meningsfull och vid ett tillfälle missade Sandra ett av mötena. Socialtjänsten skickade då en orosanmälan till hennes ex, som också var pappa till hennes barn, och de fick komma på samtal tillsammans om Sandras sexmissbruk. – Det var så oerhört förnedrande, säger Sandra. Efter det har jag varit rädd för att vända mig till dem och be om hjälp igen. I stället letade sig Sandra ut bland sexannonserna på internet, la upp en egen annons och kunderna började snart ringa.

Man slutar att värdera sig själv som människa och börjar se sig som en vara. HELENA, SOM ÄR SOCIONOM, jobbade själv på socialförvaltningen. Hon hade ett föräldravikariat som hon trodde hon satt tryggt på, men med en månads varsel meddelades hon att kollegan skulle komma tillbaka tidigare och hon skulle bli tvungen att sluta. – Jag sökte jobb som en galning, men inget öppnade sig. Jag hade bränt alla

besparingar vid en separation tidigare, då jag varit tvungen att bygga upp livet från noll och jag var inte berättigad a-kassa för jag hade inte jobbat så länge. Att vända sig till socialförvaltningen var inte ett alternativ. – Jag hade hellre dött. Det fanns bara inte att jag skulle vända mig dit, till mina gamla kollegor. Jag känner ju till jargongen och attityden mot de som söker, berättar hon. Helena kände dessutom till reglerna och visste att hon inte skulle vara berättigad. Hennes hyra var för hög och hon skulle tvingas flytta om hon skulle få någon hjälp. − Då skulle jag dessutom få avslag från en gammal kollega. Nej tack. Det hade varit total skam. Helena skaffade sig ett alias och satte ut en

annons på en annonssida. Sexköparna träffade hon dagtid när barnet var på förskolan. BÅDE SANDRA OCH HELENA beskriver det som att de bara stängde av känslorna och gjorde det de var tvungna att göra för att försörja sig och sina barn. – Det är lite som när man utför en handling utan att tänka. Man bara gör det man måste göra. En mental shutdown. Hade jag analyserat hade det inneburit så mycket ångest, säger Helena. − Jag tänkte att jag måste göra det här ett tag för att få pengar till räkningar. Någon månad eller några veckor. Sedan blev det så lätt. Jag märkte inte hur avtrubbad jag började bli. Jag förträngde grejer. Hade jag haft en jobbig kund så intalade jag mig bara att ”det här har inte hänt”. Det är först nu som jag har börjat inse vad jag har gjort mot

ARBETAREN | MARS | 2016

mig själv. Jag var så bra på att stänga av under tiden. Nu när jag har fått distans till det så kan jag se vilken förnedring jag behövt utstå, vilka risker jag utsatt mig för, berättar Sandra. BÅDA TROR ATT det har påverkat dem

psykiskt att sälja sex. – På ett sätt mådde jag faktiskt bra. Vetskapen om att jag klarat mig själv utan att be om hjälp, att jag var en survivor, gav mig efter första månaden ett lyckorus. Sedan hur det har skadat mig på andra sätt är ju en annan sak. Man slutar att värdera sig själv som människa och börjar se sig som en vara. Synen på kärlek och på män tog ju stryk också. Men jag är stabil psykologiskt och har klarat mig bra, säger Helena. − Jag mådde inte bra under den här tiden.

ARBETAREN | MARS | 2016

Om jag var nykter lyckades jag hålla allt inom mig, men om jag drack alkohol, så kunde jag inte kontrollera känslorna. Jag var rädd för att skada mig själv. Allt självförakt och allt som jag hållit inom mig vällde fram. Det enda som fungerade den här perioden var föräldraskapet. Det var det som höll mig uppe, berättar Sandra. att det är f ler i deras situation som gör samma val. – I de här eskortforumen kommer man i kontakt med alla möjliga personer. Det är många som hamnat utanför systemen, blivit utförsäkrade, jobbat utomlands och inte är berättigade stöd. Andra har det som bisyssla för att dryga ut lönen, till exempel unga arbetslösa tjejer som fortfarande bor hemma och behöver fickpengar. Några gör

HELENA OCH SANDRA TROR

det för att de gillar det, men många för ren överlevnad, säger Helena. – Jag tror att det är vanligare än man tror. Något man gör en period när ekonomin inte går ihop och sedan aldrig berättar för någon. Hade samhällets skyddsnät fungerat hade jag inte känt att jag behövde göra det här, men jag vågade inte tro på det. Socialen skrämde mig mer än tanken på att sälja mig, säger Sandra. SANDRA HAR SLUTAT sälja sex och har

nyligen fått ett vikariat inom vården. Helena har lagt undan mycket pengar för att ha tid att plugga klart och leta jobb, i hopp om att snart kunna sluta helt.

Fotnot: Sandra och Helena är fingerade namn.

c 11

NYHETER UTANFÖR SKYDDSNÄTET

FOTO: PRIVAT

– Allt fler ensamstående mammor vänder sig till oss. Utförsäkringarna har slagit jättehårt. Många drabbas också hårt av den karens socialen har för ekonomiskt bistånd. De räknar tre månader bakåt i tiden, har man någon månad haft ett överskott över normen för socialbidrag så får man avslag. Många lånar då pengar för att klara sig den tiden. När de sedan kan gå över på socialbidrag kan de inte betala tillbaka. – Det har blivit tuffare på arbetsmarknaden också och det drabbar den här gruppen. Det kan vara svårare att tacka ja till jobb när det är svårt att få barnomsorg på obekväm arbetstid och man är själv med barnet.

Sophia Lövgren, ordförande i Sveriges Makalösa Föräldrar

Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Malmö Högskola

– I dag lever 60 000 ensamstående kvinnor under låginkomstgränsen. Vi ser att utestängningen har blivit allvarligare, har man väl hamnat i ett bidragsberoende är det svårt att komma tillbaka in i samhället. Det många inte förstår är att det skulle kunna drabba vem som helst, men det är en syn på den här gruppen som att de har misslyckats. Det är skambelagt. – Det som skulle gynna dem är en höjning av underhållsstödet till ensamstående. Det har inte höjts på 12, 13 år och senast höjdes det med en hundralapp. Det finns inget vettigt skäl till det. En annan sak är att återbetalningshotet på bostadsbidraget borde slopas.

– Skillnaden i ekonomiskt hänseende mellan ensamstående och sammanboende föräldrar fortsätter att vara stor. Data tyder på att de ekonomiska villkoren för ensamföräldrar, vilka till 80–90 procent är kvinnor, har blivit sämre. De allra flesta hushåll har fått det bättre de senaste tio åren, men de som har det sämst, och där ingår ensamstående kvinnor med barn, har i stället fått det sämre. – Försäkringslösheten breder ut sig, i och med förändringarna i sjukförsäkringen, och allt fler föräldrar har inte försäkringslösningar som täcker upp vid exempelvis sjukdom. Det drabbar ensamstående hårt.

FOTO: PRIVAT

Pia Axelsson, Stockholms Stadsmission

Fakta 2010 levde 25 procent av gruppen ensamstående kvinnor med barn under den relativa fattigdomsgränsen. Såväl arbetslösheten som ohälsotalet är högre bland ensamföräldrar än befolkningen i stort. Enligt OECD är Sverige ett av de länder där ojämlikheten växer som kraftigast. Den rikaste tiondelen blir rikare och den fattigaste tiondelen blir fattigare.

Det har inte gjorts någon samlad bedömning sedan 1995 över hur många kvinnor som befinner sig i prostitution. Då var siffran 2 500 – 3 000. Gatuprostitutionen har sedan dess minskat, medan prostitution över internet har ökat. Källor: Riksdagens utredningstjänst, OECD, Statens offentliga utredningar.

Stöd och hjälp: Den som behöver stöd och hjälp att sluta sälja sex kan vända sig till någon av prostitutionsgrupperna som finns i Stockholm, Göteborg och Malmö: www.malmo.se/ prostitution, www.stockholm.se/ prostitutionsenheten, www.goteborg.se/wps/ portal/prostitutionsgruppen.

Den som är under 25 kan också vända sig till närmaste ungdomsmottagning. Nätverket PRIS, prostituerades revansch i samhället, är ett nätverk som bland annat syftar till att stödja personer med erfarenhet av sexbranschen: natverketpris.se

ARBETAREN | MARS | 2016

FOTO: MALMÖ HÖGSKOLA

Har ensamstående mammor fått det tuffare?

NOTISER NYHETER

Eva Moberg

FOTO: BARBRO VIVIEN/TT

har väckt debatt med sin artikel ”Kvinnans villkorliga frigivning”, publicerad i den nyligen utgivna boken Unga liberaler. Författarin nan menar att kvinnan fortfaran de anses ha rätt att vara yrkes kvinna endast på det villkoret, att hon samtidigt – eller först och främst – sköter hem och barn. BRITTA GRÖNDAHL UTDRAG UR ARTIKELN ”UTMANING MOT MANSSAMHÄLLET” PÅ FAMILJEFÖNSTRET-SIDAN I ARBETAREN NR 12, MARS 1961.

Eva Moberg 2003

Festival i Stockholm: Det är roligt att vara feminist – Det är inte bara nödvändigt att vara feminist. Det är roligt också! Det anser de kvinnor som med start onsdag 8 mars arrang erar en fyra dagars feministfestival på Kafé 44, Tjärhovs gatan 44 i Stockholm. Festivalen arrangeras för att återupprätta 8 mars och dess alternativa, för att inte säga revolutionära status, påpekar arrangörerna. – Feministfestivalen är till för alla som har tröttnat på den trötta och uddlösa så kallade jämställdhetspolitiken och för alla som inte känner sig kallade till knytblusarnas kommer siella mässor.

I Vasaloppet får inte kvinnor delta. Men ett exemplar av det svaga könet hopp ade ändå in i tävlingen i stället för sin man, genomförande loppet och spöade 2 000 karlar. Snart har vi män inte en enda li ten myt kvar att ty oss till. Vart ska det bära hän? OSIGNERAD ARTIKEL PÅ LEDARSIDAN I ARBETAREN NR 14, DEN 5 APRIL 1974

ARBETAREN UTDRAG UR KALENDARIEARTIKEL PÅ SIDAN 20 I ARBETAREN NR 9, 1989.

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

Kvinnors mötesplats hotad Förra torsdagen anordnades en protestaktion mot att kvinnorådgivningen i förorten Fittja i Stockholm var ned läggningshotad. Ett femtiotal kvinnor hade samlats för att överlämna ett protestbrev i samband med kommunfullmäk tiges möte i Hallunda folkets hus. En protestaktion som tog politikerna på sängen eftersom de inte var medvetna om tjänstemännens beslut. MIA IWERMO UTDRAG UR ARTIKEL PÅ SIDAN 4 I ARBETAREN NR 9, ÅR 2000 – TIDNINGENS 8 MARS-SPECIALNUMMER.

ARBETAREN | MARS | 2016

Länge ett mansseparatistiskt lopp. Först 1981 hävdes Vasaloppsförbudet för kvinnor. Ernst Alm segrade 1922.

NYHETER LÖNER

Arbetarkvinnor sämst villkor

20 000 kronor i månaden. Det är löneskillnaden mellan en kvinna som jobbar inom arbetarsektorn och en manlig tjänsteman. Siffrorna presenteras av LO, som tagit fram en jämställdhetsbarometer med fokus på arbetarkvinnor.

PUBLICERAD I 8 MARS-NUMRET 2014

män har inte minskat de senaste 100 åren. Och det är fortfarande arbetarkvinnorna som är de stora förlorarna i arbetslivet. En kvinna med ett arbetaryrke tjänar i genomsnitt 20 000 mindre per månad än en man inom tjänstesektorn. Det visar LO:s nya rapport ”Tid, makt och pengar” som fokuserar på arbetarkvinnor. I stället för att räkna ut lönerna som månadslöner motsvarande heltidsanställningar har utredarna Ulrika Vedin och Joa Bergold räknat ut skillnaderna på de faktiska inkomsterna för män och kvinnor i Sverige. Då framkommer att en arbetarkvinna i snitt tjänar 17 000 kronor i månaden medan en manlig tjänsteman har en månadslön på 36 700 kronor. En av de främsta anledningarna till de stora löneskillnaderna är att många arbetarkvinnor jobbar deltid medan män inom tjänstemannasektorn till största del arbetar heltid. Detta trots att hela 90 procent av de tillfrågade kvinnorna i undersökningen säger sig vilja jobba mer. MEN DET ÄR INTE BARA löneskillna-

derna som skiljer arbetarkvinnor från andra grupper. Arbetarkvinnor jobbar

dessutom under betydligt sämre villkor och upplever i högre grad att de saknar inflytande över sin egen arbetstid. Kvinnor med typiska arbetaryrken mår också betydligt sämre än övriga grupper på arbetsmarknaden. – Vi har ju sett att ekonomiska resurser till stor del påverkar individens hälsa. I vår undersökning svarade 66 procent av arbetarkvinnorna att de inte har någon chans att påverka sin egen arbetstid, vilket naturligtvis bidrar till stress, säger Ulrika Vedin. – Det sorgliga är att det här är så pass systematiskt. Kvinnor med arbetaryrken sticker ut oavsett anställningsvillkor.

arbetare och tjänstemän bara ökat och deltidsarbetet har knappast synliggjorts. I stället pratar arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson om att de stora skillnaderna ligger i mellan den som har och den som inte har ett jobb, säger hon.

Jämställdheten måste politiseras igen.

ENLIGT ULRIKA VEDIN säger siffrorna

mycket om hur lite som skett sedan pratet om ett mer jämställt samhälle kom igång i början av 1970-talet. – Politikerna duckar för frågor om arbetsvillkor och ohälsa kopplad till arbetslivet. Sedan 1994 har löneskillUlrika Vedin naderna mellan

FOTO: LO

LÖNEKLYFTORNA MELLAN kvinnor och

Ser du någon ljusning för arbetarkvinnorna? – Jag kan ju alltid hoppas. Men tyvärr vet jag inte. Arbetsgivarna vill ha det så här, om de inte ville det skulle situationen se annorlunda ut, och de får allt mer makt. Facket kan ju givetvis försöka påverka, men med den höga arbetslösheten blir allt sådant svårare. Då behövs politiska beslut i stället, som balanserar maktförhållandet på arbetsmarknaden. Ju mer staten drar sig undan desto mindre gynnar det frågan om tid, makt och pengar. Jämställdheten måste politiseras igen. JOHAN APEL RÖSTLUND johan.apel.rostlund@arbetaren.se

ARBETAREN | MARS | 2016

FOTO: LEIF R JANSSON/TT

har En undersköterska lindar foten på en patient. Kvinnor med typiska arbetaryrken har lägst löner och mår sämre än övriga grupper på arbetsmarknaden.

FRÅGOR TILL...

Vad är din reaktion på att kvinnor i arbetaryrken i snitt tjänar 20 000 kronor mindre i månaden än män inom tjänstemannasektorn? – Tyvärr kommer siffrorna inte som någon chock. Jag är representant för en väldigt kvinnodominerad bransch som dras med taskiga villkor och många deltidsanställningar. Men rapporten är ett kvitto på hur verkligheten ser ut och ett bevis på att vi har väldigt mycket att göra. Det är uppenbart att det verkligen behövs mer kvinnlig representation i bolagsstyrelser och chefsrum.

…Jenny Bengtsson, ordförande i Hotelloch Restaurangfacket i Stockholm, med anledning av LO:s nya rapport ”Tid, makt och pengar”.

sera på skillnaderna mellan män och kvinnor. Tyvärr är det ju inte särskilt jämställt inom LO heller och det behövs bättre kvinnlig representation även inom facken för att lyckas. Fackföreningsrörelsen är inget undantag från könsmaktsordningen.

– Vi måste hela tiden vara med och aktivt bevaka jämställdhetsplanerna ute på arbetsplatserna och ha grundläggande strategier för hur vi jobbar med de här

Vilket ansvar har politikerna för att situationen ska bli mer jämställd? – De har naturligtvis ett stort ansvar genom att de kan besluta om lagar. Löneskillnaderna är en förlustaffär för hela samhället, inte bara något som är jobbigt för varje enskild kvinna. Vi måste därför få se aktiva politiska tag. Kvotering till bolagsstyrelser och framför allt mod att lagstadga om individualiserad föräldraförsäkring. Det är en av de i särklass viktigaste

frågorna. Vid lönerevisioner måste vi till exempel foku-

frågorna just nu.

Vad kan ni inom fackföreningsrörelsen göra?

ARBETAREN | MARS | 2016

REPORTAGE KVINNOR I PERU

”Med spanjorerna försvann friheten”

”Bara för att man är gammal och cholita, ursprungskvinna från bergen, betyder det inte att man gjort något för att förtjäna denna diskriminering”, säger Dominga Sanches.

ARBETAREN | MARS | 2016

KVINNOR IPERU REPORTAGE

Sedan de första spanska skeppen seglade in mot inkarikets stränder har institutionaliserad rasism hindrat ursprungsfolken från att närma sig alla form av verklig makt i Peru. I kölvattnet av slaveri, exploatering och död förde även kolonisatörerna med sig de kristna könsrollerna. TEXT OCH FOTO JESPER KLEMEDSSON

PUBLICERAD I 8 MARS-NUMRET 2011

idigare hade det andiska sam hället präglats av föreställnin gen om mannen och kvinnan som två jämställda delar av en större helhet. Denna demokratiska syn på man och kvinna var ett fundament för sam hällsstrukturen men spanjorernas an komst eliminerade kvinnans traditio nellt starka roll. Hon tvingades i stället underordna sig mannen så väl socialt som politiskt. Än i dag ignoreras, misshandlas och tystas peruanska kvinnor. De är osynliga och bortglömda trots att det finns lika många historier, berättelser och livsöden som det finns kvinnor. Vissa har vigt sitt liv åt att kämpa för sig själv och sett folks rättigheter. Det finns de som organiserat sig, oftast utan någon form av uttalad idealism – det handlar i stället om en strategi för att bekämpa fattigdom och utsatthet. Andra har inte tid för någon form av strukturerad kamp, de har fullt upp med att överleva.

”Om det ska finnas en möjlighet till jämställdhet är det alltså viktigt att kvinnan också jobbar.”

ARBETAREN | MARS | 2016

Dominga Sanches DOMINGA SANCHES föddes i Cusco och är 81 år. Pappan försvann tidigt och mam man åkte iväg till en gruvstad för att försörja familjen när Dominga var tre år. – Jag har glömt att han misshandlat mig. Jag vill hjälpa honom nu när han är gam mal. Jag ber till Gud att förlåta min mans synder så han får komma upp i himlen utan hinder. – När jag var femton fick jag mitt första barn. Två år senare dog min man i gruvan och jag blev ensam med min son. Tillsammans med sin son och mamma flyttade Dominga till en by i bergen. Där träffade hon sin nuvarande man. De fick tio barn, varav sex är i livet. Nu bor de i Lima för att vara närmare barnen. – Jag har alltid arbetat och försörjt familjen. Min man var bara svartsjuk och misshandlade mig. Jag klarade det genom att arbeta för mina barn. Vilka kvinnofrågor ar viktigast för dig? – Att bli behandlad lika i ett förhållande. Ska det finnas möjlighet till jämställdhet är det viktigt att kvinnan också jobbar. Konsekvensen av att bara mannen jobbar blir det motsatta. Hur bedriver du kampen för dessa frågor? – Jag sprider information till de jag kän ner. Du ska inte dricka. Du ska komma

hem efter jobbet. Du ska inte vara otro gen. Du måste ta hand om din fru. Nu är män rädda för mig eftersom livet gjort mig hård. De vet att jag alltid säger vad jag tycker och säger ifrån. Jag hatar orättvi sor! Jag gör bara mitt bästa med det jag har. Hur ser du på din identitet som ursprungsfolk? – Jag är stolt men har tårarna redo om någon skulle såra mig. Samhället är orätt vist. Varför ska man avsky en annan ras? Vi lider inte av någon sjukdom. Hur upplever du diskriminering som kvinna respektive ursprungsfolk? – Bara för att man är gammal och cho lita, ursprungskvinna från bergen, bety der det inte att man gjort något för att förtjäna denna diskriminering. Men vi får inte vara ynkryggar bara för att vi diskrimineras. Vi måste stå rakryggade. Vilka förhoppningar har du för framtiden? – Jag vill åka till min hemby och sy och sälja mina produkter. Sedan vill jag ge till baka till mina barn för allt de gjort för mig. Jag önskar bara att mina barn, deras barn och barnbarn ska leva bra. Åttonde mars är internationella kvinnodagen. Vilken betydelse har den dagen för dig? – Jag visste inte att den dagen fanns. Men jag hoppas att den här intervjun hjälper an dra kvinnor. Det är därför jag ställer upp.

REPORTAGE KVINNOR I PERU

Monica Villa Huilka är 22 år. Hon har två barn och hennes man arbetar som oljearbetare i Amazonas och är bara hemma en vecka i månaden. – Företaget tjänar stora pengar på min mans farliga arbete, medan våra barn inte får träffa sin pappa. Monica föddes i Lima. Föräldrarna kom till huvudstaden från bergsprovinserna för att leta jobb. Uppväxten präglades av misshandel och fattigdom men Monica bor fortfarande hos föräldrarna i slumom rådet Mariscal. Vilka kvinnofrågor är viktigast för dig? – Många kvinnor blir förtryckta av sina män – de vill inte att kvinnorna ska jobba. De vill inte heller att kvinnor ska använda preventivmedel, då är de horor i männens ögon. Läkare vägrar hjälpa kvinnor utan männens godkännande. Det viktigaste för mig är att kvinnor ska få fri tillgång till preventivmedel. Om de föder

MONICA VILLA HUILKA

Rocilda Nurta Guimaraes I UTKANTEN AV La Victoria, ett av Limas

mest utsatta kvarter, ligger organisa tionen Aidesep, som värnar för landets ursprungsfolk. 26-åriga Rocilda Nunta Guimaraes, från byn Nuevo San Rafael i den amazoniska skogen, jobbar här. För sex år sedan började Rocilda utbilda ungdomar om deras rättigheter som ur sprungsfolk. Hon värvades därefter av Aidesep och handleder nu ett projekt för kvinnor i Amazonas. – Många av mitt folk kommer från en fat tig bakgrund och är fortfarande fattiga. Därför har jag vigt mitt liv åt det här arbetet. Vilka kvinnofrågor är viktigast för dig?

och föder sätter de stopp för sin utveckling. Vi måste få utbildning och chansen att fortsätta utvecklas. Hur bedriver du kampen för dessa frågor? – Presidenten gör inget så folket ska själva ta tag i det. Göra miljön bättre, förbättra vägar eller göra motstånd för en bättre livs situation. Det finns en del hjälpprojekt i Lima men inget görs för provinser där ur sprungsfolken bor. Ingen kan kämpa ensam. Vi är endast starka tillsammans. Jag önskar att det kommer en bra kvinnlig pre sident. Hon skulle göra mer för oss kvinnor.

”När kvinnor bara föder och föder sätter de stopp för sin egen utveckling.” Hur ser du på din identitet som ursprungsfolk? – Jag är stolt över att tillhöra ett ur sprungsfolk. Det är på grund av okunskap

Att kvinnor känner till sina rättigheter. Och våldet mot kvinnor, det är som en sjukdom som sprider sig. Diskriminering är också en typ av våld och har tre fak torer: om du tillhör ett ursprungsfolk, om du är kvinna och om du är fattig. Hur bedriver du kampen för dessa frågor? – För att bekämpa våldet ska kvinnor kunna försvara sig och veta sina rät tigheter. Kan du dina rättigheter ac cepterar du inte längre våldet. Staten och företagen blir rika på vår fattigdom. De tar oljan och gasen och lämnar kvar sjukdomar och fattigdom. För en verklig förändring krävs mer än bara ord – vi är villiga att prova allt för att nå målet.

som folk skäms över sitt ursprung. Hur upplever du diskriminering som kvinna respektive ursprungsfolk? – Jag upplever inte diskrimineringen personligen, jag ser inte väderbiten ut som de från bergen och jag pratar inte quecha. Vi är dels förtryckta på grund av vårt kön men också för att vi är ursprungsfolk. Fattigdomen är ytterligare en börda. Vi är alla lika inför Gud men skillnaden ligger ändå i om du är rik eller fattig. Vilka förhoppningar har du för framtiden? – Jag vill att mina barn ska få möjlighet till en utbildning. Jag önskar också att Pe rus situation blir bättre. Staten måste ge mer stöd till oss unga mödrar med dagis, gratis utbildning och fri sjukvård. Åttonde mars är internationella kvinnodagen. Vilken betydelse har den dagen för dig? – Den har stor betydelse för mig för då får vi kämpande mammor synas. Vi kvin nor är starkare än männen. Det är vi som sätter liv till världen.

Vad finns det för motstånd mot denna kamp? – Staten och männen. Vi informerar kvinnorna vikten av att organisera sig och gå samman med andra. Män har alltid varit emot att kvinnor jobbar. De tror att

”Diskrimineringen är också en typ av våld.” vi bara slösar vår tid. Vi får inte misstro vår egen och andra kvinnors kapacitet. Hur ser du på din identitet som ursprungsfolk? – Jag ser mig som vem som helst. Jag har förhoppningar och drömmar som alla andra.

ARBETAREN | MARS | 2016

KVINNOR I PERU REPORTAGE

”Företaget tjänar stora pengar på min mans farliga arbete, medan våra barn inte får träffa sin pappa”, säger Monica Villa Huilka.

ARBETAREN | MARS | 2016

REPORTAGE KVINNOR I PERU

”Jag och de andra kvinnorna har fått kämpa jättemycket, men att gå samman har varit till stor hjälp”, säger Sunilda Granda.

ARBETAREN | MARS | 2016

KVINNOR I PERU REPORTAGE

Det finns de som skäms över sitt ursprung men de är okunniga och förnekar sig själva. Hur upplever du diskriminering som kvinna respektive ursprungsfolk? – Blir jag diskriminerad bryr jag mig inte, jag kan inte slösa min tid och energi på okunniga människor. Men vi kan inte förneka att ur sprungskvinnan är värst drabbad. Vilka förhoppningar har du för framtiden? – Att det blir en förändring för mina kvin nor. Skulle det helt ta stopp kommer jag att jobba som lärare och på så sätt stärka barn i deras identitet och självkänsla. Åttonde mars är internationella kvinnodagen. Vilken betydelse har den dagen för dig? – Det betyder mycket för mig som kvinna. En dag för eftertanke, att se tillbaka på vad vi kämpat för och vad vi faktiskt åstadkom mit. Vi får tillfälle att sluta vara objekt, an das ut och sen fortsätta kämpa. Vi kan inte vänta på att andra ska kämpa för oss.

Sunilda Granda I SLUMOMRÅDET MOTUPE bor Sunilda Granda tillsammans med sin man, fyra barn och tre barnbarn. Sunilda tillhör Pe rus ursprungsfolk som sökt sig till huvud staden i jakt på ett bättre liv. Sunilda är nu 45 och har sen 1985 arbetat med kvinnoföreningen Comedor. Det var en överlevnadsstrategi i en värld präglad av fattigdom: – Livet är och har varit svårt. Jag och de andra kvinnorna har fått kämpa jättemyc ket, men att gå samman har varit till stor hjälp. Kvinnorna har alltid varit ett stort stöd, både ekonomiskt och privat. Vilka kvinnofrågor är viktigast för dig? – Kvinnornas självkänsla. Det är ofta bristen på självkänslan som gör att de blir misshandlade och utnyttjade av sina män. Vi måste få dem att förstå vikten av att kämpa för sitt eget liv och inse värdet hos sig själv som kvinna. Hur bedriver du kampen för dessa frågor?

ARBETAREN | MARS | 2016

”Kan du dina rättigheter accepterar du inte längre våldet”, säger Rocilda Nunta Guimaraes.

– Ofta skäms kvinnorna för vad de blir ut satta för i sina hem. Föreningen är till stor hjälp för vi får kvinnorna att prata. Vi käm par mot männen och organiserar oss för det är enda sättet att klara oss ekonomiskt. Vi försöker lösa problem tillsammans. Vad finns det för motstånd mot denna kamp? – Många män vill inte att deras kvinnor ska vara med i föreningen, inte min man heller. Han tycker jag borde göra något som ger oss mer pengar. Det finns så många fördelar med att arbeta tillsam mans med de andra kvinnorna. Vi är som en stor familj som alltid stödjer varandra. Hur upplever du diskriminering som kvinna respektive ursprungsfolk? – Vi som ursprungsfolk får slita mest och är samtidigt mest utsatta. Vita kvin nor diskrimineras också, men det är en dubbel börda för oss som både är kvinnor och tillhör ursprungsfolken. Vilka förhoppningar har du för framtiden? – Det realistiska nu är att arbeta för att

förbättra min egen vardag. För Peru hop pas jag på fler fasta jobb. Nu jobbar folk i tre månader, blir sparkade och börjar sen på ett nytt jobb i tre månader. Och självklart att samhället ska bli mer jäm ställt. Åttonde mars är internationella kvinnodagen. Vilken betydelse har den dagen för dig? – Jag känner mig behövd. Vi kvinnor i Comedor samlas, lagar mat och diskuterar. Alla världens kvinnor hänger ihop. Världen hade sett annorlunda ut om vi verkligen an vänt den kapacitet som finns inom oss och stått upp för varandra. reportage@arbetaren.se

”Hela samhället genomsyras av diskrimineringen mot oss som ursprungsfolk.”

RADAR SEXUALPOLITIK

V책ldt채k manusk 22

ARBETAREN | MARS | 2016

I forna tiders patriarkala föreställningsvärld var en våldtagen kvinna en förbrukad och förstörd kvinna. Många feministiska teoretiker menar att mycket av det äldre, patriarkala tankegodset har levt kvar i synen på våldtäktsofferskapet. Anna Remmets har fördjupat sig i frågan. TEXT ANNA REMMETS ILLUSTRATION MALIN AGERTZ

PUBLICERAD I 8 MARS-NUMRET 2015

tens ript

Brännmärkt? Våldtäkt framställs ofta som den yttersta förnedringen, den som för alltid förstör våra liv.

ARBETAREN | MARS | 2016

edan som mycket unga lär sig de flesta av oss som är icke-män att frukta våldtäkt över alla andra hot. Från artiklar och böcker lär vi oss att vid en våldtäkt går något sönder som inte går att reparera. När det gäller alla andra faror och tragedier som kan drabba oss finns det gott om berättelser om att komma ut på andra sidan. Om livet efter svåra olyckor och med dödliga sjukdomar finns det en uppsjö av positiva berättelser som ska visa för de drabbade att det trots allt går att leva ett bra liv mitt i allt det svåra. När det gäller våldtäkt däremot är dessa berättelser få. Vi internaliserar tidigt uppfattningen om att efter en våldtäkt skulle våra liv vara förstörda. Samtidigt är våldtäkt något alla icke-män lär sig att ständigt ha med i beräkningen. Risken att bli våldtagna är en del av vår könade existens, samtidigt som det framställs den yttersta förnedringen, den som för alltid skulle förstöra våra liv. JOURNALISTEN Anna Svensson skriver i antologin F-ordet: mot en ny feminism om just detta. Efter att ha blivit våldtagen upplevde hon att hennes omgivning i det närmaste förväntade sig att hennes liv skulle vara förstört och att hon inte blev betrodd när hon inte gick med på att det var så. Anna Svensson upplevde alltså att hon från välmenande personer fråntogs tolkningsföreträdet gällande sina egna erfarenheter. Den franska feministen Virgine Despentes skriver i boken The King Kong Theory på ett liknande sätt om sina erfarenheter av en våldtäkt. Hon upplever att hon nästan misstänkliggörs bara av det faktum att hon kom undan med sitt liv eftersom en ”anständig” flicka hellre skulle dö än ”låta” sig bli våldtagen. Hon skriver vidare:

RADAR SEXUALPOLITIK

Från artiklar och böcker lär vi oss att vid en våldtäkt går något sönder som inte går att reparera.

”Man förväntas vara traumatiserad av en våldtäkt – den för med sig en hel uppsättning av obligatoriska, synliga ärr: rädsla för män, för natten, för självständighet, äckelkänslor inför sex/.../” (sid. 31, radarförf:s översättning). SVENSSON och Despentes beskriver är typiska exempel på det som den amerikanska feministen och poststrukturalisten Sharon Marcus i antologin Feminists Theorize the Political kallar för rape script, våldtäktsmanuskript. Enligt denna poststrukturalistiska förståelse är språket inte någonting som endast beskriver en verklighet som redan finns bortom språket, utan någonting som tvärtom formar verkligheten eller åtminstone vår förståelse av den. Precis som Sharon Marcus i sin artikel påpekar har dock just fenomenet våldtäkt använts som ett exempel på en erfarenhet som utan tvivel föregår språket och vars innebörd är helt oberoende av detta. Bakom detta uttalande finns en feministisk föresats att legitimera kvinnors upplevelser och erfarenheter av våldtäkt. Marcus menar dock att det är mer fruktbart för en feministisk analys att anlägga ett poststrukturalistiskt perspektiv som kan hjälpa oss att förstå vilka diskurser kring kön och sexualitet som ligger bakom både vår förståelse av begreppet våldtäkt och våldtäktskulturen i sig. I den patriarkala kulturen sågs våldtäkt förut som ett brott mot en annan mans egendom, det vill säga som egenmäktigt förfarande eller stöld. Den målsägande var således den våldtagna kvinnans make eller

DET

far, egendomen var kvinnan och det som bestämde egendomens värde var kvinnans sexuella ”renhet”. Detta innebar att en våldtagen kvinna var en förbrukad och förstörd kvinna, och var hon inte gift så skulle hon ha svårt att bli det eftersom ingen önskar en ”defekt” vara, en vara med förpackningen bruten. Vidare så ansågs bara vissa kvinnor kunna bli våldtagna och bara vissa män kunna våldta. En ogift kvinna som redan var känd som lösaktig kunde inte våldtas eftersom hon redan var ”förstörd” och ”förbrukad”. Bland andra författaren Katarina Wennstam visar i sin bok Flickan och skulden ‌hur denna föreställning fortfarande konstruerar vissa kvinnor som mer ”våldtagsbara” än andra. VIDARE ANSÅGS en våldtäkt långt in på

1900-talet, som Maria Wendt Höjer visar i sin avhandling Rädslans politik, inte kunna begås av en make gentemot en hustru, eftersom den äkta mannen hade laglig rätt till sin frus kropp. Dessutom spelar strukturell rasism en betydande roll i samhällets konstruktion av kroppar som kan bli våldtagna och som kan våldta, något som sällan avhandlas i den svenska debatten, men som bland andra Sharon Marcus tar upp. I den rasistiska diskursen skrivs den rasifierade kvinnan fram som hypersexualiserad och befinner sig därför längre ifrån den ”anständiga” (vita) kvinna som faktiskt kan bli våldtagen, medan rasifierade män å andra sidan skrivs fram som potentiella hot mot den vita kvinnan, vars dygd behöver försvaras av vita män. Den feministiska teoribildningen har sedan, med Sharon Marcus

C ARBETAREN | MARS | 2016

ingen önskar en ”defekt” vara, en vara med förpackningen bruten.

ARBETAREN | MARS | 2016

RADAR SEXUALPOLITIK

I den patriarkala kulturen sågs våldtäkt förut som ett brott mot en annan mans egendom.

terminologi, försökt ändra manuskriptet genom att tala om våldtäkt på ett sätt som beskriver fenomenet som en våldshandling och ett övergrepp mot en autonom person och en attack på dennas integritet. Det beskrivs dessutom som ett övergrepp med patriarkala förtecken, även om även män blir våldtagna. Många feministiska teoretiker, däribland Marcus, Despentes, Svensson och docenten i genusvetenskap Ulrika Dahl menar dock att mycket av det äldre, patriarkala tankegodset har följt med. Till exempel Dahl skriver i sin bok Skamgrepp att bakom begrepp som ”kroppslig integritet” finns den gamla tanken om sexualitet och kropp som egendomar kvar, med skillnaden att kvinnan nu får ingå i en liberal diskurs där den autonoma medborgaren definieras utifrån ett väl avgränsat ”jag” där kropp och psyke utgör en enhet. Men att tänka sig några andra förhållningssätt till kroppen om målet är emanicipation för marginaliserade grupper är svårt, och Ulrika Dahl erbjuder inte heller direkt något alternativ. Hennes poäng tycks vara en som hon delar med bland andra Anna Svensson och Virgine Despentes: att synen på kropp och sexualitet som en egendom, oavsett vem den tillhör, blir destruktiv om sexualiteten ses som någonting som definierar kvinnan, men som genom en våldtäkt kan tas ifrån henne. Svensson skriver: ”Jag tror att det /uppfattningen om att våldtäkt är det värsta som kan hända, radarförf:s anm./ beror på den gamla synen på kvinnan som förbrukad när

hon mist sin oskuld./…/Att kvinnans värde bestäms av hennes sexuella erfarenheter är alltså en gammal uppfattning som lever kvar i vår tid. Det är en form av essentialism som utgår från att kön och sexualitet alltid är något heligt och absolut naturligt kopplat till jaget.” SOM ETT EXEMPEL på detta tar hon

upp en låt av artisten Annika Norlin med titeln ”Allt som är ditt” och som handlar om våldtäkt. Där återfinns följande rader: ”Du borde ha skrikit men det kommer inget ljud dom behöver inte ens hålla för din mun allt som var ditt” och: ”jag står med ett gevär jag ska spendera mitt liv och ta tillbaka allt som är ditt” Anna Svensson påpekar att ”när hon skriver ’allt som är ditt’ låter det som att hon tror att allt som är en kvinna ligger i könet”.

RISKEN MED EN poststrukturalistisk förståelse av våldtäkt är att hamna i en relativism där inte våldtäkt ses som skadlig för kvinnor eftersom diskursen inte säger det. Analysen innebär dock inte att vi behöver förkasta det subjektiva traumat i att misshandlas och behandlas som en egendom. Dahl, Despentes, Marcus och Svensson pekar på något viktigt när de försöker beskriva de kontrollmekanismer som ingår i själva det språk som vi använder för att tala om våldtäkter och våldtagna kvinnor.

Våldtäkt är som sagt något som alla icke-män tidigt får lära sig att de måste förhålla sig till som en högst påtaglig realitet, samtidigt som vi får lära oss att det är ett öde som nästan är värre än döden. Vad gör ett sådant budskap? Precis som Ulrika Dahl beskriver skapar diskursen en ”rädslans geografi” som präglar det offentliga såväl som det privata rummet för kvinnor. Den rädsla som alla kvinnor socialiseras in i fungerar som ett effektivt verktyg för att kontrollera och begränsa oss. JAG DISKUTERADE TIDIGARE hur vissa kroppar inom rådande patriarkala och rasistiska diskurser konstrueras som mer möjliga att våldta än andra. Sharon Marcus diskuterar denna skillnad men menar ändå att själva konstruktionen ”kvinna” rymmer våldtäkt som en möjlighet eftersom både män och kvinnor (Marcus analys sträcker sig inte utanför tvåkönsmodellen) tidigt lär sig att se på kvinnor som objekt som förväntas reagera med rädsla och passivitet inför hotet om en våldtäkt. Denna uppfattning innebär enligt Marcus att kvinnor går omkring och bär på en ständig rädsla eftersom de fått lära sig att våldtäkt i princip är värre än döden, men samtidigt internaliserat uppfattningen att de inte skulle kunna reagera med något annat än passivitet. ”Det var genom våldtäkt som jag åter blev kvinna”, skriver Virgine Despentes (sid. 38, radarförf:s översättning). Med detta menar hon att våldtäkten var patriarkatets (representerat av våldtäktsmännen) sätt att straffa henne för att hon överskridit de gränser som ”rädslans geografi” sätter upp och

ARBETAREN | MARS | 2016

SEXUALPOLITIK RADAR

Risken med en poststrukturalistisk förståelse av våldtäkt är att hamna i en relativism där inte våldtäkt ses som skadlig för kvinnor eftersom diskursen inte säger det.

som ska hindra kvinnor från att som Despentes gjorde, lifta, festa, och klä sig i utmanande punkkläder. Utifrån Despentes och Marcus kan således sägas att det är genom att konstitueras som kvinna (för att använda Marcus terminologi, ”ett rädslans objekt”, ”object of fear”) som någon blir ”våldtagbar”, men det är genom att våldtas som denna person (åter) görs till kvinna och tvingas till underkastelse om personen inte följt det manuskript som säger att ”riktiga” kvinnor är passiva och rädda. Marcus skriver: ”Jag har argumenterat för att vi, för att förhindra våldtäkt, måste göra motstånd mot den potentiella våldtäktsmannens försök att placera oss i en sexualiserad, könad position av passivitet och i stället förhindra våldtäkten genom att positionera oss själva som om vi vore i ett slagsmål” (sid. 397, radarförf:s översättning). Detta citat sammanfattar det viktiga perspektivet att såväl våldtäkt som rädslan för våldtäkt är fenomen som hänger ihop dels med synen på kvinnan som passiv, dels med synen på henne som synonym med sin sexualitet. Samtidigt är det djupt problematiskt att i en diskursanalys plädera för hur någon på individnivå ”bör” göra på ett sätt som antyder att det vore möjligt att förhindra våldtäkt om den som var utsatt agerade på ”rätt” sätt. När Sharon Marcus jämför våldtäkt med slagsmål sätter hon dock ord på något viktigt, nämligen att kvinnor som skulle försvara sig våldsamt och aggressivt vid ett rånförsök ofta inte gör det vid våldtäkt eller när de blir misshandlade i en nära

ARBETAREN | MARS | 2016

relation trots att vi samtidigt får lära oss att en våldtäkt är oändligt mycket värre än misshandel i samband med till exempel ett rån. Vi kan med Marcus och Despentes med flera anta att detta beror på att både våldtäktsmannen och den som blir utsatt ser våldtäkt som en attack på offrets själva rätt att vara ett autonomt subjekt (eftersom kvinnan ofta definieras utifrån sitt kön, sin sexualitet), vilket gör den som blir utsatt för ett våldtäktsförsök mer benägen att reagera med passivitet på grund av den förnedring och skam som både offer och förövare läser in i handlingen. Marcus sammanfattar våldtäkt som en ”sexualiserad, könad attack som påtvingar könsskillnad” (sid. 397, radarförf:s översättning). EN BRIST I BÅDE Marcus och Despentes

resonemang är att de båda uteslutande talar om överfallsvåldtäkter där det framstår som ett i teorin lätt beslut för den utsatta att snabbt dra fram en kniv och döda våldtäktsmannen. Denna beskrivning utesluter en stor del av de erfarenheter av våldtäkt som sker i nära relationer, på andra sätt en genom brutala överfall och där det ofta tar en längre tid för den utsatta att för sig själv ens namnge och tolka vad hen har varit med om. Feministiska teoretiker som Virgine Despentes, Sharon Marcus och Ulrika Dahl är ändå viktiga om vi ska förstå hur våldtäkt, som Marcus skriver, varken är sex eller våld utan ett sexuellt patriarkalt våld som kräver underkastelse och nekar icke-män deras rätt att vara subjekt, utan att samtidigt reproducera den traditionella syn

på kvinnlig sexualitet som Svensson beskriver att hon mötte efter sin egen våldtäkt – samt hur den rädsla denna diskurs framkallar i sig inskränker icke-mäns frihet.

Fotnot: Jag använder i denna text ibland ordet ”icke-män” i stället för ”kvinnor” för att markera att min analys inte utgår ifrån föreställningen om att alla som inte är män är kvinnor och att även icke-binära drabbas av patriarkalt förtryck.

LITTERATUR: Dahl, Ulrika, Skamgrepp: Femmeinistiska essäer, 2014, Leopard förlag Despentes, Virgine, King Kong Theory (översatt från franska av Stéphanie Benson), 2006, Serpentstail Marcus, Sharon, ”Fighting bodies, fighting words: A theory and politics of rape prevention”, ingår i Feminists Theorize the Political, (red. Judith Butler och Joan W. Scott), 1992, Routledge Svensson, Anna, ”Anna Svensson om våldtäkt”, ingår i F-ordet: mot en ny feminism, (red. Petra Östergren), 2008, Alfabeta Wendt Höjer, Maria, Rädslans politik: våld och sexualitet i den svenska demokratin, 2002, Liber ekonomi Wennstam, Katarina, Flickan och skulden: En bok om samhällets syn på våldtäkt, 2002, Albert Bonniers förlag

Författaren Moa Martinson, egentligen Helga Maria Martinson, född Swartz, gjorde sin debut som skribent i Arbetaren 1922. Hon kom att publicera ett hundratal artiklar på kvinnosidan ”Kvinnan och hemmet”, som drevs av Elise Ottosen-Jensen. Här är en text av Moa/Helga Martinson från juli 1923, det vill säga året efter hennes Arbetarendebut.

Fri förbindelse eller lagligt äktenskap PUBLICERAD I ARBETAREN DEN 14 JULI 1923

an, då han skulle bli ensam, att han med ursinne och bitterhet tänkte att en annan man möjligen skulle få hans rättigheter, få de förtroenden och den sympati, som han förut varit ensam om. Förhållandet hade blivit detsamma, om ej varken borgerlig

FOTO: TT

n manlig signatur slutar sitt inlägg å avdelningen”Kvinnan och hem met” med dessa ord: ”Jag vill älska en kvinna, men med en kärlek i frihet.” Jag skulle önska du uttryckte dig litet klarare, kamrat. Att du menar ”utan den borgerliga lagen eller kyrkans förmynder skap” förstås av sig självt. Men med den proletäriska nöden och de många tusen brutna trohetslöftena för ögonen vill det nog något mera till än fri kärlek, nämligen pliktkänsla. Illiterat nämnde om ”frihetskämpen”, som ute i offentliga livet oförfärat ryckte an mot allt förtryck, men som när det gällde sin egen hustru visade sig så inkon sekvent att han tog både hotelser och la gen till hjälp. Nåja, om han nu inte visade sig mäktig ett så stort offer, om nu inte hans kärlek slutade upp precis samtidigt med hustruns, så är det ju inte varken något ovanligt eller oförklarligt. Det visar en dast att den mänskliga egoismen aldrig förnekar sig, när det är fråga om privat äganderätt. Men jag tror inte det var äganderätten han tänkte på, när han protesterade mot hustruns frihetskrav. Jag är förvissad om att hans kärlek trots hans egoism var så stor, att han med förtvivlan såg den tiden

Moa Martinson debuterade med sin roman Kvinnor och äppelträd 1933. Fattigdomen, svälten och råheten beskrivs ur ett kvinnligt pespektiv. Sedan 1929 är hon gift med författaren Harrry Martinson, de skildes 1941. Fotot från 1936.

eller kyrklig lag legaliserat deras äk tenskap. I detta, att söka behålla det man med kärlekens rätt ägt, ligger något sant mänskligt, och jag tror nästan att de känslor, naturen nedlagt hos människan, äro till för att förhindra det kaos och de lidanden, som brutna löften och eder ställa till. Kärleken går över all mänsklig analys. För materialisten är den ofattbar. Det finns ju så många sorters kärlek; men endast en är äkta, och det är där offervilja finns. Även i detta att männen ej vilja se sina hustrur och kärestor offentligt och kamratligt tillsammans med andra män, ligger något av kärlekens egenskaper. Mycket beror av den andliga nivå, bägge parterna stå på. Det har visat sig, att in genting varken fattigdom eller förföljelse kunnat rubba lyckan och förtroendet i det äktenskap, där bägge makarna gå upp i förståelse för livets realiteter, där småak tigheten är bannlyst, där man ser till hjär tat på varandra och inte till munnens många gånger förhastade och i hemlighet djupt ångrade uttalanden. Under nuvarande förhållanden blir den fria förbindelsen alltid till en stor föröd mjukelse för kvinnan, allra mest genom männen själva. De flesta, inte alla, tala så vackert om kärlek i frihet, om det nobla i att ej skrika ut sin kärlek i kyrkor och på torg, om det riktiga i att inte anlita präst eller borgmästare. Men i många fall av dessa fria förbindelser, som börja med så vackra motiv, är det mannen, som när nöd och livets allvar kommer, överger kvin nan just när hon behöver ett stöd. Och hon får i detta borgerliga konvenanssam hälle ta sig fram bäst hon kan. Kanske får hon hålla tillgodo med en skrapa av de funktionärer i samhället, som mannen ansett mest onödiga, därför att hon ej har en ”laglig” far till sitt barn, och får stå vid skampålen för att hon var så dum och trodde på känslans äkthet. Jag hörde en gång en man, en arbetare, säga till sin hustru vid deras ofta uppre pade trätor: ”Ja, om du haft bättre uppfos tran, om du inte vatt’ så efterhängsen, så hade inte det här eländet med barnskrik och fattigdom varit, och inte hade vi be hövt gifta oss så tvärt heller. Jag tror bestämt, du ställde te me’ flit, så du ble

ARBETAREN | MARS | 2016

FOTO: TT

ARBETARFÖRFATTARE MOA MARTINSON

MOA MARTINSON ARBETARFÖRFATTARE

Moa Martinson 1956.

me’ barn, för te få mej riktigt på kroken.” En av gnat och trätor utledsen arbetar hustru är just inte tränad att ge vackra repliker, men det gjorde verkligen min väninna. Hon såg på sin man och smålog, och det gjorde jag också. Vi kunde inte annat. Alla grannar och bekanta visste ju, att mannen varit den mest eldiga älskare, som låg över sin fästmö med böner natt och dag att de skulle bilda hjonelag. Och vid vårt leende kan jag nästan svära på att jag såg ett leende i den uppretade man nens ansikte också; i varje fall så tystnade hans vrede för den gången. Ja, men den kvinnan hade ingen stolt

ARBETAREN | MARS | 2016

het, kanske någon säger. Nej, det är ju möjligt, men hon hade barn, och så kände hon sin man. Hon visste, att han ej var så elak som det lät, att det var fattigdom och

Låt oss för resten ej plottra bort oss. Låt oss gå till enigt anfall mot kapitalistligan. Med dennas fall följer allt annat av sig självt.

arbetslöshet, som var på väg att förstöra deras hems lycka. För resten vart komma vi, arbetarhustrur, under nuvarande förhållanden med en sådan där omtalad teaterstolthet, där det bara är att riva till sig ytterplaggen och gå sin väg, så fort ej något faller på läppen? Det är falsk och dålig stolthet. Nej, om det är nödvändigt, att vad som påbörjades under kärlek och lycka måste fullbordas under försakelse, uppoffring och nöd av alla slag, så menar jag att den är en hel människa, som förmår att göra det. Om en man övertalar en ung kvinna till att leva i fri förbindelse, trots att hon ej är det minsta insatt i ar betarnas frigörelsekamp, och kanske inte vet vad målet gäller, kanske har en hel här av konservativa släktingar. Ja då beredes hon ett lidande, som hon till sist dukar under för, och mannen handlar illa, ty han begär att kvinnan i nämnda fall skall stå lika föraktfull mot samhällets sladder och klander som han själv, vilken i klub bar, arbetslag och föreningar blivit tränad att spjärna mot udden. Till sist vill jag säga, att det blir en långsam väg detta att få bort prästväldet med att en dast protestera. Frankrikes metoder 1792 voro mycket bättre, ty då kördes hela bunten präster ut ur landet. Men så radikala metoder behövdes inte heller, om produk tionen bleve lagd på en annan bog. Utrymmet tillåter inte, annars kunde man gå in på frågan om hur pass nytta den fria förbindelsen har som protest mot prästväldet och lagen. Det är så få av den stora massan, som under ett helt långt liv förmå strida mot lag och förordning. Låt oss för resten ej plottra bort oss. Låt oss gå till enigt anfall mot kapitalistligan. Med dennas fall följer allt annat av sig självt. Kärleken är individuell både i detta och i ett kommande, lyckligare samhälle. In gen lag kan bestämma den eller befalla över den. Äkta kärlek hör alltid samman med trohet och plikt. Kärleken är alltings upphov. En strof av Kipling faller mig i minnet: Törnet åt kamelen, åt lammet mjuka strån. Modershjärta, modersvård åt dig, min lille son. ”Helga”

REPORTAGE HOTELLSTÄDARNA

ARBETAREN | MARS | 2016

Hotellstädare i Sverige har fått det allt stressigare på jobbet. 80 procent av dem är kvinnor och lika många utrikesfödda. Många får belastningsskador och 70 procent uppger att de känner sig uttröttade i kroppen. Men få vågar säga ifrån. – Det är en tyst grupp, säger Jan Wallmark, platsombud på Scandic Opalen. TEXT EBBA STRÖMQVIST FOTO ANNACARIN ISAKSSON

PUBLICERAD I 8 MARS-NUMRET 2013

Hotellstädarna ARBETAREN | MARS | 2016

”Hotellstädare är utsatta för många risker. En stor del av arbetsmiljöproblemen är ergonomiska, men det kan också handla om psykosociala faktorer, städarna är ofta ensamma och det finns risk för att bli utsatt för våld, hot och trakasserier”, säger Ruth Carlsson, ergonom på Arbetsmiljöverket.

ARBETAREN | MARS | 2016

HOTELLSTÄDARNA REPORTAGE

lockan nio sätter Ingela Wassberg på sig sitt svarta förkläde och sin namnskylt på Best Western-hotellet Tidbloms i Göteborg. Hon hämtar listan över vilka rum som är uthyrda och vilka som ska checkas ut. Sedan tar hon fram den svarta städvagnen och sätter igång. Ingela Wassberg är en av Sveriges hotellstädare. Exakt hur många som arbetar med yrket finns det ingen statistik över, men i fjol bodde gäster på hotellrum i Sverige 28 599 399 nätter. Och efter varje natt gjorde en hotellstädare rent deras rum. NÅGRA MINUTER ÖVER NIO knackar Ingela Wassberg lätt på dörren till ett av dubbelrummen, hon sätter nyckeln i låset och låser upp. Det är fredag och som vanligt är det många ”avreserum” innan helgen börjar. Avreserummen ska städas extra noga, därför är det ett ganska stressigt arbetspass. Ingela Wassberg jobbar tillsammans med en kollega i dag, men vanligtvis är städarna ensamma på våningarna. – Det är skönt att vara två. Det blir lättare för kroppen eftersom man kan variera momenten. Det blir inte lika monotont som när vi är själva, säger hon. De repetitiva arbetsmomenten och den manuella hanteringen kan på sikt leda till belastningsskador. Ruth Carlsson, som är ergonom på Arbetsmiljöverket, berättar att 201 belastningsskador anmäldes av hotelloch kontorsstädare under fjolåret. – Det är många påfrestande arbetsställningar, till exempel när man ska torka av toaletter eller bädda sängar. Det handlar också om tidspressen, gästerna ska in vid ett visst klockslag, om stressen ökar blir belastningen högre, säger Ruth Carlsson. Belastningen ligger främst på skuldror

ARBETAREN | MARS | 2016

och rygg. Enligt Arbetsmiljöverkets rapport ”Arbetsmiljön 2011” har 40 procent av alla hotelloch kontorsstädare ont i rygg, nacke, axlar eller armar varje vecka. 70 procent känner sig uttröttade i kroppen. Förutom belastningsskador och stressymptom kan den ständiga kontakten med vatten, rengöringsmedel eller latexhandskar framkalla allergier och ge eksem på händerna. – Hotellstädare är utsatta för många risker. En stor del av arbetsmiljöproblemen är ergonomiska, men det kan också handla om psykosociala faktorer, städarna är ofta ensamma och det finns risk för att bli utsatt för våld, hot och trakasserier, säger Ruth Carlsson. INGELA WASSBERG PÅ TIDBLOMS har jobbat som hotellstädare i över 20 år, vilket känns i kroppen. – Det är inte bara själva städningen, det är bäddningen och tunga lyft med tvätt. Till slut blir det förslitningsskador. Medan hon sprejar på rengöringsmedel och torkar av duschväggen berättar hon om hur hon kom in på yrket. – Jag hade varit mammaledig och det var svårt att hitta dagisplats så jag började städa på kvällar och helger. Anna Eriksson och Sara Bergström jobbar också som hotellstädare på stora kedjor i Sverige. Båda har arbetat i branschen omkring tio år och vittnar om ett slitsamt arbete. – Man är helt slut i kroppen när man kommer hem och nästan alla städare har lite ont precis där man böjer ryggen när man bäddar, säger Anna Eriksson. ANNA ERIKSSON OCH Sara Bergström är

överens om att det har blivit stressigare på senare år. På hotellet där Anna Eriksson jobbar städade de tidigare 16 rum. Nu städar de 24.

REPORTAGE HOTELLSTÄDARNA

– Det är väldigt stressigt. Du ska klara tre rum i timmen och 24 avresor under en dag. Samtidigt ska du hinna hämta handdukar, fixa tv:n, fylla på minibaren och felrapportera saker, säger Anna Eriksson. Även på Scandic är normen 24 rum per arbetsdag, enligt Jan Wallmark som är platsombud på Scandic Opalen och medlem i Hotell- och restaurangfackets avtalsråd. – På 17 minuter ska de städa ett dubbelrum. De är ensamma på våningarna och ska både leda och fördela arbetet. Ingen som delar ut städlistorna vet hur arbetet ser ut. Städaren är den första som ser rummet, det kan vara fyra personer som har bott i ett rum, chips och popcorn på golvet, spyor... Nu har städarna börjat ta kort för att kunna visa hur de värsta rummen ser ut, att det här tar inte 17 minuter. PÅ SARA BERGSTRÖMS JOBB har ar-

betstakten trappats upp sedan hotellet lade ut städningen på entreprenad. I stället för

att städa 18 rum under en arbetsdag på åtta timmar ska de nu städa 24 rum. – Det blev kaos och många slutade. Vi som är kvar är trötta och pressade, säger hon. Förutom den ökade arbetsbelastningen berättar hon att konflikterna har ökat. Hon hamnar ofta i bråk med sin nya chef när hon försöker få extra hjälp med städningen. Även kollegorna emellan har det skett en attitydförändring, man går bakom ryggen på varandra och berättar saker för chefen i hopp om att få fler timmar. – En tjej fick inte jobba för att hon inte svarade i telefon när chefen ringde, när hon kom till jobbet dagen efter blev hon hemskickad trots att hon var schemalagd. Hon har barn och räkningar, hon behövde verkligen de pengarna, säger Sara Bergström, som oroar sig för vad som ska hända i framtiden. I hennes fall ledde den ökade arbetstakten till att hon drabbades av stressymp-

tom som hjärtklappning och panikångest. – Jag kunde inte andas, jag kunde inte sova. Nu äter jag tabletter mot panikångest men jag vill inte bli sjukskriven, jag vill jobba, säger hon. Det är inte bara Sara Bergström som har drabbats av den höga arbetsbelastningen. Lång sjukfrånvaro är dubbelt så vanligt bland städare jämfört med genomsnittet för Sverige, enligt en sammanställning av AFA försäkringar. På Sara Bergströms jobb har sjukskrivningarna ökat sedan bemanningsföretaget tog över. Någon är sjukskriven för värk i kroppen, en annan har ont i ryggen och en tredje har ramlat under arbetspasset. FÖRUTOM ARBETSTAKTEN är inredningen

i rummen och städutrustningen två faktorer som påverkar arbetsmiljön. Ruth Carlsson på Arbetsmiljöverket menar att det finns mycket som arbetsköpare kan göra. – De måste se över materialvalen, se till

”Kostnaden för flexibilitet läggs hos arbetstagaren. Vi ligger på hela tiden om detta och påtalar det i varje avtalsrörelse”, säger Daniel Färm, vikarierande pressekreterare på Hotell- och restaurangfacket.

ARBETAREN | MARS | 2016

HOTELLSTÄDARNA REPORTAGE

Anna Eriksson har jobbat som hotellstädare i tio år. Hon tycker det är skönt att kunna lämna jobbet när hon går för dagen och hade önskat sig en mindre stressig arbetsmiljö. Hon vill vara anonym för att inte stöta sig med arbetsköparen.

att städutrustningen är ändamålsenlig, att det är lättstädat och så lite på golvet som möjligt. Hur lätt är det att sätta på lakanen? Kan man vara två om att bädda? Finns höj- och sänkbara sängar? Och så vidare. På Tidbloms har det skett en del förbättringar för städarna sedan renoveringen för två år sedan. När mattorna försvann, garderoberna byttes ut mot hatthyllor och tv:n hängdes på väggen blev det enklare att städa. – Rummen är hyfsat lättstädade nu. Sedan kan man alltid göra saker ännu enklare, men allt handlar om ekonomi, säger Marie Kock som är husfru och delägare på Tidbloms. I dubbelrummet har Ingela Wassberg skrubbat toalettstolen, torkat av alla ytor och spegeln skiner blank ungefär samtidigt som hennes kollega är färdig med sovrummet. De fyller på med rena handdukar och lägger fram nya block och pennor. Ingela dammsuger sedan rummet och hennes kol-

ARBETAREN | MARS | 2016

lega kommer efter med golvmoppen. Under arbetspasset rör de sig nästan hela tiden, rast tar man när det finns tid.

Städaren är den första som ser rummet, det kan vara fyra personer som har bott i ett rum, chips och popcorn på golvet, spyor... Nu har städarna börjat ta kort för att kunna visa hur de värsta rummen ser ut, att det här tar inte 17 minuter. – Tidigare jobbade jag på kontor, men jag tycker inte om att sitta still hela dagarna, säger Ingela Wassberg. Både Ingela Wassberg och hennes kol-

lega jobbar deltid, vilket blir allt vanligare inom hotellstädbranschen. För många hotellstädare är det ett problem att en del arbetsköpare endast vill ge 75-procentiga tjänster, men Marie Koch menar att så inte är fallet på Tidbloms. – Städarna jobbar 75 eller 80 procent hos oss, men det känns som deras eget val. Allt handlar om hur mycket städ det är. Det är ett slitsamt yrke, man kanske väljer att jobba kortare dagar för att orka jobba längre, säger Marie Koch. Hur tycker du att hotellstädarnas arbetsmiljö är? – Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Det är ju inget glamoröst jobb, det är slitsamt. Samtidigt är städarna navet i hela verksamheten, om rummen inte är välstädade kommer inga gäster. Alla jobb på hotellet är lika viktiga, inget är sämre eller bättre.

ANNA ERIKSSON KÄNNER väl till del-

tidsproblematiken. De första fem åren

De repetitiva arbetsmomenten och den manuella hanteringen kan p책 sikt leda till belastningsskador.

ARBETAREN | MARS | 2016

HOTELLSTÄDARNA REPORTAGE

jobbade hon extra, därefter 75 procent. Efter en hel del påtryckningar och refereringar till Las fick hon till slut en fast heltidstjänst. – Tjänster på 100 procent, som tidigare var det normala, håller på att försvinna. Nu vill hotellen ha mer personal som jobbar max 75 procent, säger Anna Eriksson. Hon har en genomsnittlig månadslön för en hotellstädare, runt 20 000 kronor. Men många av hennes kollegor som jobbar deltid får bara ut 10 000 kronor i lön efter skatt. – Lönen räcker inte så de måste jobba på andra hotell under sina lediga dagar, de jobbar sju dagar i veckan. De vill ha mer utav oss men lönen ökar inte alls i samma utsträckning. Vi har ju inte fått 30 procent mer i lön för att städa 30 procent fler rum. Anna Eriksson är kritisk till hur arbetsköparna behandlar städarna. Hon tycker att besparingskraven går före allt. – Det handlar bara om pengar, det enda som är viktigt är timmarna. Om någon är sjuk ringer de inte in någon extra, i stället sparar de in några timmar. För att hinna

med alla rum stämplar vissa ut och går sedan upp och städar klart. Från fackligt håll kämpar man med att bromsa utvecklingen mot allt fler visstidsanställningar på deltid. – Hotellstädare är ett tydligt exempel på när arbetsgivaren missbrukar visstidsanställningar. Trots ett permanent behov ger man dem tillfälliga anställningar. Kostnaden för all flexibilitet läggs hos arbetstagarna. Vi ligger på hela tiden om detta och påtalar det i varje avtalsrörelse. Grundregeln är att finns det tillräckligt med arbete så ska de tillsvidareanställa, säger Daniel Färm, vikarierande pressekreterare på Hotell- och restaurangfacket. TROTS DE FÖRSÄMRADE arbetsvillkoren

är det få som vågar säga ifrån, enligt Sara Bergström. Nästan alla städarna på hennes arbetsplats är invandrare, många har problem med språket och få känner till sina rättigheter. – Många kan inte reglerna. Arbetsgivarna utnyttjar dem och ger dem få timmar. De pressar personalen som blir sjuk-

skriven, kommer några dagar och därefter blir sjukskriven igen. Enligt Hotell- och restaurangfacket är över 80 procent av hotellstädarna kvinnor och lika många utrikesfödda. Jan Wallmark på Scandic känner igen den problematik som Sara Bergström beskriver. – Många har dåliga svenskkunskaper och är kanske inte heller vana att säga ifrån. Man protesterar inte så mycket, man får en lista och om det behövs jobbar man på sin rast för att bli färdig, säger han. ARBETSKÖPAREN ÄR ansvarig för arbetsmiljön och inspektörer från Arbetsmiljöverket gör löpande kontroller hos hotell för att se till att Arbetsmiljölagen efterföljs. Om det är svårt att få gehör hos arbetsköparen kan man kontakta facket eller skyddsombudet på arbetsplatsen. – Ett sätt att jobba på det är att gå till skyddsombudet eller fackförbundet som i sin tur kan ställa krav på arbetsgivaren enligt kapitel 6, paragraf 6a, säger Minke Wersäll, inspektör på Arbetsmiljöverket. I kapitel 6, paragraf 6a, i Arbetsmiljö-

”Det är ju inget glamoröst jobb, det är slitsamt. Samtidigt är städarna navet i hela verksamheten, om rummen inte är välstädade kommer inga gäster”, säger Maria Koch, husfru och delägare i Tidbloms hotell.

ARBETAREN | MARS | 2016

REPORTAGE HOTELLSTÄDARNA

”Om någon är sjuk ringer de inte in någon extra, i stället sparar de in några timmar”, säger Anna Eriksson, hotellstädare.

ARBETAREN | MARS | 2016

HOTELLSTÄDARNA REPORTAGE

lagen står bland annat följande: ”Om ett skyddsombud anser att åtgärder behöver vidtas för att uppnå en tillfredsställande arbetsmiljö, ska skyddsombudet vända sig till arbetsgivaren och begära sådana åtgärder.” – Får man inget gensvar kan skyddsombudet begära in vår handräckning, då måste vi prioritera det, säger Minke Wersäll. På Sara Bergströms arbetsplats har både facket och Arbetsmiljöverket vidtalats om arbetsförhållandena för hotellstädarna. Nu hoppas hon att någonting ska hända. – Det måste ske en förändring, annars kommer alla få arbetsskador eller bli sjuka. För mig spelar det ingen roll om det är bemanningsföretaget eller hotellet som är min arbetsgivare, men någon måste lösa problemen. Jag hoppas att facket ska hjälpa oss. PÅ SCANDIC HAR platsombudet Jan

Wallmark varit med och drivit igenom att de inte längre har nattstäd på entreprenad i Göteborg. Nästa steg är att hotellkedjan

börjar med samrådsmöten där städpersonal sitter med för att bland annat gå igenom städtakten.

Du kan tänka dig hur det är att byta 40 påslakan på en dag, det sliter väldigt mycket. Jag vet inte hur många som orkar till pensionen. Jan Wallmark hoppas på en förändring, men i nuläget är han orolig för följderna av det stressiga arbetet. – Du kan tänka dig hur det är att byta 40 påslakan på en dag, det sliter väldigt mycket. Jag vet inte hur många som orkar till pensionen. För att förbättra arbetssituationen önskar Jan Wallmark att de timmar som hotellstädarna jobbar med andra saker än just städningen skulle räknas in. Han har gjort en undersökning bland

hotellstädarna på Scandic och frågat vad de lägger sin tid på förutom rummen. 1,5 timmar per dag går åt till annat än just rumsstäd, till exempel morgonmöten med husfrun och att bära tvätt. – Ser man till det så har de ännu mindre än 17 minuter på sig att städa ett rum, säger Jan Wallmark och fortsätter: – Jag hade önskat att Hotell- och restaurangfacket rekommenderade att man städar 20 rum om dagen. Men det är lite känsligt, om facket går ut och säger det så drabbas de som städar 18 rum. Men det är fler som städar 24 rum än 18. Jag tror det hade varit till hjälp för att få igång någonting. PÅ TIDBLOMS stänger Ingela Wassberg

dörren till dubbelrummet, hon greppar dammsugaren och kollegan tar städvagnen. Sedan skyndar de iväg. Mot nästa rum. reportage@arbetaren.se

Fotnot: För att inte stöta sig med arbetsköparen vill Anna Eriksson och Sara Bergström vara anonyma, därför är namnen fingerade.

På flera hotellkedjor i Sverige förväntas personal hinna städa 24 rum på åtta timmar. Men det är inte bara själva städningen som tar tid. Sysslor som att hämta tvätt, fylla på handdukar och felrapportera ska också hinnas med.

ARBETAREN | MARS | 2016

PORTRÄTT HILMA HOVSTEDT

Hilma från Halmstad – arbetarrörelsens bortglömda agitator Samstämmiga röster pekar ut henne som en av de främsta kvinnliga agitatorerna i den svenska arbetarrörelsörelsens historia. Hon tål att jämföras med både Kata Dalström och Elise Ottesen-Jensen. Vem då? Hilma Hovstedt, resetalarinnan från Halmstad som först var verksam inom den socialistiska rörelsen, men sedan gick över till kommunismen. En av arbetarrörelsens många bortglömda pionjärer. TEXT ULF NORENIUS

PUBLICERAD I 8 MARS-NUMRET 1982

varandra bokstavligen dränktes i blod, och sist men inte minst: ryska revolutionen 1917. DET VAR GIVETVIS inte bara Hilma Hovstedt

som påverkades av den första socialistiska revolutionen. Den skulle snart rulla vidare genom andra länder, trodde man. Det var närmast en tidsfråga. I Sverige bryter sig vänstersocialisterna ur det socialdemokratiska partiet och många går över till de kommunistiska idéerna. Hilma Hovstedt var en av dem.

FOTO: SAC

ilma Hovstedt var politiskt aktiv hela sitt liv, främst som agitator. Först, från 20-årsåldern, var hon verksam bland ungsocialisterna, det vill säga de svenska anarkisterna vid denna tid. Som ungsocialist fick hon vara med om flera milstolpar i arbetarrörelsens historia, som storstrejken 1909, SAC:s bildande 1910, första världskrigets utbrott 1914, då Internationalens stolta paroller om att klassbröder av olika nationalitet inte skulle mörda

ARBETAREN | MARS | 2016

Som ungsocialist fick Hilma Hovstedt vara med om flera milstolpar i arbetarrörelsens historia som storstrejken 1909, SAC:s bildande 1910, och första världskrigets utbrott 1914.

ARBETAREN | MARS | 2016

PORTRÄTT HILMA HOVSTEDT

Uppgiften i HP:s (Hallandsposten, redaktörens anmärkning) dödsruna över henne (26/6 1937) att hon ”1917 anslöt sig till kommunistpartiet” kan dock inte vara riktig. Dels bildades Sveriges kommunistiska parti först 1921, dels deltog Hilma som ombud i ungsocialistiska rörelsen som då ombildats till parti. Av Hilma Hovstedts yttranden vid denna kongress kan man dock tydligt spåra den förestående övergången till kommunismen. Hon går emot den anarkosyndikalistiska uppfattningen att det är gene ralstrejken som ska inleda revolutionen, och hänvisar till att motsatsen bevisats i Ryssland. Och apropå ungsocialisternas stora slagnummer, den antimilitaristiska propagandan, eller ”försvarsnihilismen” som den kallas av motståndarna, så ifrågasatte Hilma vid kongressen om inte våld kunde vara nödvändigt för att uppnå det socialistiska samhället.

Den 14 december 1915 höll Hilma Hovstedt ett offentligt föredrag om användandet av preventivmedel i Halmstad. Hon är alltså en föregångare till Elise Ottesen-Jensen på detta område. 1935 väljs hon in i fullmäktige för sista gången, då för Kommunisterna. Hon var då också aktuell som kandidat för riksdagen, men sjukdom satte stopp för

hennes vidare politiska gärning. Samma år befrias hon av hälsoskäl från uppdraget i stadsfullmäktige. SOM ALLA ANDRA politiska aktiva människor hade Hilma Hovstedt vissa områden som intresserade henne mer än andra. Det torde knappast komma som en överraskning om jag nu ”avslöjar” att det ena var kvinnans ställning. Den andra nykterheten. Hon satt bland annat i Halmstad nykterhetsnämnd, samtidigt som hon klassades som änka och därmed förhindrades från att köpa tillräckligt med rödsprit för att kunna laga familjens mat. Den 14 december 1915 höll Hilma Hovstedt ett offentligt föredrag om användandet av preventivmedel i Halmstad. Hon är alltså en föregångare till Elise

FOTO: SAC

in i Halmstad stadsfullmäktige för Arbetarepartiet, det vill säga Socialdemokraterna. Officiellt tituleras hon 1923 ”resetalarinnan” med utmärkt förakt för den sällsynta uppenbarelse en kvinna i fullmäktigeförsamlingen utgjorde vid denna tid. Och därtill en kommunist! För Hilma Hovstedt var kommunist, trots att hon var invald på en socialdemokratisk lista. Det förklaras av att kommunisterna så att säga lånade namnet Arbetarepartiet. När partiet fått sina röster räknade visade det sig att både 1923 och 1927 erhöll den kommunistiska särlistan två mandat. Så småningom ställer dock kommunisterna upp med egna listor. 1931 väljs Hilma in för partibeteckningen ”Klass mot klass”, för övrigt jämte Artur Karlsson, som senare dömdes till fängelse i den så kallade Enbom-affären.

FOTO: SAC

1923 OCH SEDERMERA 1927 väljs Hilma Hovstedt

Hilma Hovstedt i mitten av 1930-talet.

ARBETAREN | MARS | 2016

Efter ryska revolutionen bryter sig vänstersocialisterna i Sverige ur det socialdemokratiska partiet och många går över till de kommunistiska idéerna. Hilma Hovstedt är en av dem.

Hilma Hovstedt satt bland annat i Halmstad nykterhetsnämnd, samtidigt som hon klassades som änka och därmed förhindrades från att köpa tillräckligt med rödsprit för att kunna laga familjens mat. Ottesen-Jensen på detta område. Hilma Hovstedt uppmanade också till kamratäktenskap, som hon själv praktiserade. Dottern Gudrun berättar om ett annat tillfälle då Hilma skulle tala om preventivmedelsfrågan. Det var i Slottsskogen i Göteborg. Vid den utsatta mötestiden ösregnade det, men den öppna platsen fylldes ändå av ”gummor” med sina paraplyer. Man får förmoda att både talarinnan och ämnet kändes engagerande. FÖR TALA, DET KUNDE Hilma Hovstedt som få. Det

är allmänt omvittnat. Och aldrig använde hon

ARBETAREN | MARS | 2016

manuskript. Påståendet att hon var den svenska arbetarrörelsens främsta kvinnliga agitator efter Kata Dalström är knappast en överdrift. HILMAS SISTA ÅR blev kanske den svåraste tiden för

henne, inte bara genom sjukdom och den fattigdom som aldrig ville släppa sitt tag, utan även politiskt. Resan till Ryssland 1934 hade inte bara knäckt hennes hälsa utan mer eller mindre (uppgifterna varierar) också hennes tilltro till kommunismen. Redan 1928 hade hon tagit Trotskijs parti mot Stalin. Just 1934 hade Stalin inlett utrensningarna av sina politiska motståndare. Hilma Hovstedt fann alltså diktatur och terror i stället för arbetarnas rådsrepublik. Det måste ha varit en svår chock för den då redan fysiskt nedbrutna kvinnan. Det skulle ha varit mycket intressant att få följa hennes vidare politiska utveckling. Men sin tilltro till, eller sina tvivel på, kommunismen tog hon med sig i graven. reportage@arbetaren.se

LÄS HILMA HOVSTEDTS TEXT TIGGARNAS FOSTERLAND PÅ NÄSTA UPPSLAG

PAMFLETT HILMA HOVSTEDT

Tiggarnas fosterland

Hilma Hovstedt var en av den tidiga svenska arbetarrörelsens främsta agitatorer. Här är ett exempel på en av många artiklar som hon publicerade i olika radikala tidningar. Artikeln är hämtad ut tillfällighetstidningen Det stora blodbadet som kom ut vid första världskrigets utbrott 1914.

TEXT HILMA HOVSTEDT

är jag går här ensam och ser på mina barn som saknar skor och varma vinterkläder, ser min tomma vedkällare, min tomma potatisbinge och vänder på dessa fattiga kronor som miljonbolaget i sin outgrundliga nåd beslutat att låta stenhuggarna arbeta för, då rinner mig ofta i minnet Ossian-Nilsons ord: ”Vårt hemland det är våra trasor, vårt hemland vår tiggarekost.” Det ligger så mycket sanning i denna dikt. Och särskilt nu under mobiliseringen har vi fått klart för oss att Sverige är Tiggarnas fosterland. Man har alltid påstått att när en skötsam arbetare förtjänar tre, fyra kronor om dagen, då lider de ingen nöd, då har han och hans familj vad de behöver för sitt livs uppehälle. Men när landsstormen inkallades, vad såg man då? Jo, tusentals strävsamma, nyktra, ordentliga arbetare, som saknade det allra nödvändigaste i klädesväg. När en vecka var gången var tiggeriet i fullt flor. I de mest bevekande ordalag bad man om kläder, skodon, strumpor, linne, kappor och så vidare. Allt fattades. Prästerna tiggde i kyrkan, talte vackra ord om nöden bland ”våra präktiga landsstormsmän” som lämnat hem och härd för att bevaka våra kuster mot fienden. Det skulle man under normala förhållanden fått svartrockar att erkänna! Nej, då hade det varit

FOTO: SAC

PUBLICERAD I ARBETAREN NR 11/1982

supiga, slösaktiga, oförnöjda odågor, som inte var sparsamma nog; men se, nu har de det heliga geväret på axeln och då kan de till och med få avnjuta prästgunst. Överklasskvinnorna har fått en liten trevlig omväxling i kulsprutejobbet och i rustningshetsen. Nu har de sprungit omkring och tiggt till landsstormen och utvecklat sådan energi att man fått det intrycket att de hela sitt liv egnat sig åt tiggeri.

ärkvärdigt vad alla människor beklagar kriget! För endast några månader sedan lät det som om alla dessa kulsprutekvinnor och rustningsgalna människor ville ha krig. Kriget är ju något stort och härligt, en stor nationell samling och lyftning, ett verksamt medel att väcka alla som ligger och dåsar och tycker om fred, ett kulturprov utan like. Hade det nu varit något värde i allt deras krigsskrän så skulle de väl nu kunna peka på de krigförande makterna och säga till oss som är ivriga fredsvänner: ”Där ser ni nu, dumma socialister, att vi hade rätt! Se vilken välsignelse kriget medför, så stor och skön döden på slagfältet är.” Men nej, nu tiger ni, dumma krigsgalningar, och endast beklagar. Nu frågar vi dem som kriget drabbat om det är så härligt och stort, vi frågar Berlins 1 600

ARBETAREN | MARS | 2016

Hon satt bland annat i Halmstad nykterhetsnämnd, samtidigt som hon klassades ”Med vad rätt vågar ni förfölja oss, att kasta våra kamrater bakom fängelsegallret för sina djärva fredsord? Varför dryper ni militarismens gift i våra små barn i skolorna?”

änkor, mödrar, systrar, fadderlösa, vad de känner för kriget.

i frågar hustrurna, som lämnade sina män till kriget och en dag fick en dödsbricka tillbaka samt ett litet märke med en lögn, att de med glädje och stolthet offrade en kär på ärans fält. Vi frågar de gamla mödrarna, som burit sina söner under sitt hjärta, fött dem i vånda, vakat över dem, hoppats på dem, aktat dem för tusen faror – en dag kallade kriget dessa söner och modern får en dödsbricka tillbaka. Vi frågar de tusentals husvilla, vilkas hem skövlats, jämnats med jorden. Vi frågar de 200 000 flyktingar som från Antwerpen mot gränserna, eskorterade av kanondunder och exploderande granater, där själva luften var ett slagfält med exploderande bomber och eldfarliga vätskor för att göra förstörelsen fullständig. Medan flyktingarnas jämmer och förtvivlan steg mot skyn, steg tyske kejsarens tacksägelser till gud för vunnen seger. Vi, socialister, antimilitarister, anklagar eder, krigs-

ARBETAREN | MARS | 2016

galningar, här hemma. Med vad rätt vågar ni förfölja oss, att kasta våra kamrater bakom fängelsegallret för sina djärva fredsord? Varför dryper ni militarismens gift i våra små barn i skolorna? Varför hånar ni och förföljer oss för vår strävan mot fred och lycka? Det är med våld ni handlar, aldrig med rätt.

ch vad ni kulsprutekvinnor synes mig små och ömkliga! Att ni så kunde glömma eder kvinnlighet att ni lånade eder till villiga verktyg i dessa mäns händer, för att tysta och tåliga gå ifrån dörr till dörr och tigga till en arbetarklass, som ni alltid påstått haft nog. Erkänner ni nu att det finns en arbetarklass på svältgränsen? Jag avundas ej den hjälp som landsstormen kan få, men jag ville endast påminna om att tiden snart är inne att vi visar en smula stolthet, att vi fordrar arbetets värde åt oss alla som arbetar, inte alltid förblir en tiggeriklass. Vi gör oss kvitt alla drönare som nu stjäl arbetets frukter, kräver rättfärdighet, inte barmhärtighet. Då, när vi uppnått rättfärdighet, behöver vi ej de smulor som faller från de rikas bord.

KULTUR INTERVJU

ARBETAREN | MARS | 2016

INTERVJU KULTUR

”Jag tror inte på systerskap längre” När Feministiskt initiativ, Fi, bildades försökte genusprofessorn Tiina Rosenberg föra in ett klassperspektiv i partiet som varken skulle vara höger eller vänster. Det misslyckades och i stället fick hon löpa gatlopp i medierna. I dag har Tiina Rosenberg gett upp tanken på ett systerskap. I stället vill hon inför nästa val se en vänsterkoalition som förmår inse att klass, kön och etnicitet är lika viktiga delar i kampen. TEXT SHORA ESMAILIAN

”Klassperspektivet blev medelklassens. Fi lyckades inte mobilisera arbetarkvinnorna, och inte heller invandrarna”, säger Tiina Rosenberg.

ARBETAREN | MARS | 2016

FOTO: HENRIK MONTGOMERY/TT

PUBLICERAD I 8 MARS-NUMRET 2007

Var bildandet av Feministiskt initiativ något positivt för feminismen i Sverige? – Jag tycker att det är tydligt att Fi återpolitiserade feminismen och det har varit nyttigt. Hur tycker du man ska jobba nu efter valet? – Vi måste bli av med den här galop-

perande borgarångesten. Sossarna kommer inte att vinna nästa val själva, vi måste se till att skapa en vänsterkoalition – först då kan vi använda ordet klass igen. Kommer feminismen att få utrymme i en sådan vänsterkoalition? (Djup suck) – Feministens klassiska dilemma är huruvida man ska organisera sig i en feministisk koalition

KULTUR INTERVJU

– och det har ju sina sidor som vi sett – eller om man ska organisera sig inom ramen för ett traditionellt parti. – Fi hade ett ansvar och mobiliserade väldigt många kvinnor som aldrig tidigare hade varit politiskt engagerade. Men klassperspektivet blev medelklassens. Fi lyckades inte mobilisera arbetarkvinnorna, och inte heller invandrarna. Varför? – Jag tyckte hela tiden att Fi självklart skulle räknas in på vänstersidan. Men det var inte och är inte självklart för Fi. Och även om det finns ett bra gäng där så visade det sig, med hela Ebba Witt-Brattströmhistorien, att den svenska feminismen till väsentliga delar är fruktansvärt homofob – och naiv. Om vi tar kritiken av kärnfamiljen, så framställdes det som att det var min uppfinning. Men Friedrich Engels skrev om det redan på 1890-talet. Har folk inte ens läst Det andra könet av Simone de Beauvoir? Har de läst Kollontaj, har de läst Goldman, har de läst feministiska klassiker överhuvudtaget? Mainstreammedia har sett till att feminismen blivit liktydigt med jämställdhet, och feminismen i Fi identifieras på samma sätt med jämställdhetspolitik, vilket lockade medelklassens kvinnor. Men jag vill inte låta den bli fastlåst i en sådan definition. – Inom akademin finns en äldre generation feminister som saknar kontakt med den sociala rörelsen. Därute finns nya kaxiga generationer som inte gett upp inför den massiva reaktionära feminismen. Queeraktivister och antirasister har ett mål som måste upp på agendan! Om vi exempelvis talar om intersektionalitet så glömmer folk lätt bort att det

internationellt betyder antirasism. Det kommer från den postkoloniala teorin, från den svarta feminismen och betyder ”arbete mot diskriminering”. Så är det!

Jag har aldrig varit intresserad av samarbete med den borgerliga sidan, men efter Fi känner jag: aldrig, aldrig mer. Inte på min fritid. Varför är det viktigt med det intersektionella perspektivet, där man ser hur olika förtryck kan påverka en människa? – För att det handlar om kön i en mycket bredare bemärkelse. Om man tar det klassiska exemplet med killarna från Nordafrika som flyter i land i Sydeuropa, de som överlever och jobbar är papperslösa som knappt får betalt och har usla villkor på alla sätt och vis. Ser man kön i det sammanhanget, alltså hur de här killarna genom etnicitet, kön och klass representerar en form av marginaliserad maskulinitet, så hamnar de väldigt mycket längre ner i hierarkin än vad jag gör. Jag använder inte ett begrepp som könsmaktsordning, det är alldeles för fyrkantigt. Genusordning är bättre, där vi har mycket mer varierad syn på hur makt konstitueras på olika sätt kring kön och diskriminering. Fi hade inte ett klassperspektiv, kön kom först där. Men då glömde man bort de

lågavlönade, flyktingarna, de socialt utsatta kvinnorna. Hur känns det efter allt som hänt och att du inte längre är aktiv i Fi? – Jag är inte bitter, men man förlorar många illusioner på vägen. Det är mycket bättre att jag befinner mig i ett vänsterlandskap. Jag har aldrig varit intresserad av samarbete med den borgerliga sidan, men efter Fi känner jag: aldrig, aldrig mer. Inte på min fritid. Betald arbetstid är någonting annat, men aldrig mer på min lediga tid. Det var en dyrköpt erfarenhet. Hur hanterade du det? – Det är inte så mycket man kan göra. Men det drev som pågick bröt ner min sambos hälsa. Det jagade skräck i hela familjen. Det sliter sönder och tär fruktansvärt mycket på familjerelationer, alla var rädda. Det går nästan inte att beskriva hur ett sådant här drev går till, redan då när det var verklighet och framför allt efteråt så känns det helt virtuellt, det är nästan omöjligt att förstå att det hände. Men jag lärde mig någonting som jag i och för sig visste på förhand – att man ska hålla sig till sina egna kretsar. Man ska hålla sig till de människor som man litar på och som man uppskattar och som uppskattar en. Systerskapet då? – Jag tror inte på systerskap längre. Inte efter det som hände med mig i Fi. Politik handlar om ideologiska konflikter – familjetermer som syster och bror betyder ingenting där. – Jag blir så arg när jag tänker på det, det är en sån sorglig historia hur de lågavlönade kvinnorna har sparkats i huvudet så länge – det är de som behöver stöd. Det betyder att vi inte kan visa systerskap

ARBETAREN | MARS | 2016

FOTO: HENRIK MONTGOMERY/TT

INTERVJU KULTUR

”Jag tror inte på systerskap längre”, säger Tiina Rosenberg efter konflikterna i Fi och det efterföljande drevet i media.

FOTO: JOSÉ FIGUEROA

KULTUR INTERVJU

över klassgränserna. Vi kan inte solidarisera oss med borgerliga kvinnor! Det finns vd-kvinnor som har det svårt inom sin arena, men det är inte lågavlönade kvinnor som ska solidarisera sig med dem – i så fall är det de som ska solidarisera sig nedåt i klasshierarkin. Om de lågavlönade kvinnorna inte kan solidarisera sig med de borgerliga kvinnorna har vi å andra sidan till exempel Metall som motsatte sig LO:s ”kvinnopott”. Vilka har vi kvar då? Vilka kan de lågavlönade kvinnorna solidarisera sig med, kvinnorna i andra klasser eller männen i den egna? – Det är kuggfrågan. Det är feministens bittraste ögonblick: när man ser att vänstermännen skiter i vad kvinnorna försöker göra och de borgerliga kvinnorna inte bryr sig heller. Har borgerliga feminister

protesterat mot försämringarna i a-kassan? Mot hushållsnära tjänster? Vårdnadsbidraget? Alla omstruktureringar slår hårt mot barn, lågavlönade kvinnor, arbetslösa, långtidssjukskrivna, men jag har inte hört ett pip från den borgerliga feministsidan. Är det dem vi ska jobba med då? Är det så cyniskt? Står de lågavlönade kvinnorna alldeles själva?

I den här ängslan över att borgarna inte ansluter sig till oss så lämnar man de lågavlönade arbetarkvinnorna i sticket, man offrar arbetarkvinnorna på sätt och vis.

– Det är den hemska sanningen, det är något alldeles ohyggligt. Det är därför man inte kan ha ett feministparti utan ett klassperspektiv. I den här ängslan över att borgarna inte ansluter sig till oss så lämnar man de lågavlönade arbetarkvinnorna i sticket, man offrar arbetarkvinnorna på sätt och vis. Vad tror du om den borgerliga regeringen? Måste vi feminister ägna oss åt defensivt försvar av våra positioner under den här mandatperioden, eller kan vi flytta fram dem? – Den här regeringen är farlig för att den är exekutiv, den verkställer saker i väldigt rask takt. När man talar om backlash är inte bakslaget att man skriver illa om feminismen i medierna. Bakslag inträffar först när man börjar ta bort viktiga institutioner och myndigheter. Allting sker nu i halsbrytande tempo, så att borgarna

ARBETAREN | MARS | 2015

INTERVJU KULTUR

ska få det gjort. Det är inga lätta saker att fixa till om fyra år, så antingen måste vänstern mobiliseras eller så kommer folk att passiviseras och vi får det som i Danmark. Vad finns det för positiva potentialer, vilka är de möjliga framtidsvisionerna? – Vad sägs om att följa de svenska lagarna kring jämställdhet? Revolutionen står skriven i svensk lag. Det är en bra väg att gå, om man nu tror på lagstiftning. Jag vill gärna tro att det betyder någonting. Vi diskuterar jämställdhet som om det vore någonting som man kan ägna sig åt när andan faller på, lite som ”nu har vi gjort en jämställdhetsplan”. Följ lagen, för fan! Och se till att alla gör det. Tvinga Metalls män på knä så att kvinnornas löner höjs. – Det är nedslående att vi år 2007 håller på att diskutera samma saker som vi diskuterade på 1970-talet, att vi inte har kommit länge. Lyssnar man på kvinnorörelsens gamla låtar från den tiden så har de samma paroller som nu: jämställdhet, sex timmars arbetsdag, kampen mot våld och striden för kvinnors positioner. Det som har tillkommit är antirasismen, och hbt-frågorna är också tydligare. Om vi ska tala om någonting som är positivt, så att vi inte deppar ihop helt och hållet, så tycker jag att feminismen är bredare och öppnare nu. – Man kan också se på de media- feminister som är födda på 70-talet där många var väldigt initiativrika på 90-talet och populariserade feminismen i pressen. Det fanns många fördelar med den här populariseringen, men det representerade också ett förytligande av feminismen. Den var väldigt fokuserad på individen, på

ARBETAREN | MARS | 2015

ätstörningar och utseendefixering. Jag säger inte att det är oviktiga frågor, men det ledde till en stark egocentrism, man talade och skrev nästan bara om sig själv i stället för att ha kollektiva perspektiv på kvinnors underordning. Sedan skaffade alla barn. I och med att de här människorna skriver både böcker och i alla tidningar så kan vi följa deras familjeliv. Och just nu har man haft den här enorma konservativa vändningen, det är kärnfamilj och barnpassning för hela slanten. Vad de här tjejerna inte vet är att den första skilsmässan ligger precis runt knuten, den kommer mellan 35 och 40, den kommer som ett brev på posten och det finns nästan inga statistiska undantag. Det ska bli ett sant nöje att se hur de sedan använder sina spaltutrymmen, om de här feministerna och skribenterna använder sina nyvunna insikter till någon slags återradikalisering.

Det fanns många fördelar med den här populariseringen, men det representerade också ett förytligande av feminismen. Vad krävs då för en fördjupning av feminismen? – Människor som tänker och agerar utifrån strukturella, kollektiva analyser och inte är så förbannat egotrippade. Vad har genusforskningen haft för praktiskt betydelse för kvinnor? – Jag kan känna mig lite kluven inför

detta att all tankeverksamhet ska vara samhällsnyttig. Jag känner mig skeptisk till att man har styrt forskningen för att få fram vissa resultat. Materialet finns där, böckerna går att läsa, man kan dra egna slutsatser. Jag ser på forskningen och politiken som två skilda arenor. Inte därmed sagt att forskning inte kan vara politiskt, men det är två väldigt olika världar. Undervisar du fortfarande? – Ja då! Men inte alls lika mycket eftersom jag är professor nu. – Undervisningen är ju livsluften! Jag träffar jättemycket folk som är engagerade. Om man i media inte läser så mycket om feminism eller om dem som jobbar mot diskriminering så betyder det inte att de inte finns. Min upplevelse är precis det motsatta: att det finns många människor som intresserar sig för de här frågorna och som organiserar saker fackligt på sina arbetsplatser och ute på stan. Så jag har inte bilden av att allt i Sverige är deppigt. Men väldigt många ute på fältet är oroade över vad det är som händer. Ångrar du att du gick med i Fi? – Den här frågan har jag fått förr. Nej, jag ångrar inte mitt engagemang för mänskliga rättigheter. Men så här efteråt kan jag se att jag var fel person för Fi. Jag tror inte att jag är rätt person för något politiskt parti överhuvudtaget, jag har ingen partieller mainstream-talang. Fast när man tänker tillbaka på Fi så är det ju också en enorm besvikelse, vad gäller demokrati, Sverige, feminister… Jag vet inte hur framtiden kommer att bli, men det är inte så att jag har slutat med frågorna på något sätt för att jag lämnat Fi. Tvärtom.

KVINNAN OCH HEMMET ELISE OTTESEN-JENSEN

Elise Ottesen-Jensen (1886–1973), kallad Ottar, är mest känd för att 1933 ha grundat Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU. Men hon var även tongivande syndikalist, och var i flera år redaktör för Kvinnan och hemmetsidan i Arbetaren.

Kärlek och pängar

PUBLICERAD I ARBETAREN DEN 5 JULI 1924

vet hon, att samma slit, uppoffring för andra, umbäranden, svält och nattvak, som hon sett sin mor genomgå, blir också hennes lott. En arbetarehustru vet aldrig hur länge mannen har arbete. Vilken dag som helst kan det bli hon, som måste skaffa både åt honom och sig själv. Får hon också barn att sörja för – så mycket svårare. Modersglädjen får hon i det fallet knappast känna annat än som ett sargande stygn där djupt inne i bröstet, varje gång hon måste gå ifrån den lilla hjälplösa

FOTO: SAC

id en flyktig blick på denna artikels rubrik tänka kanhända de flesta, att den kommer att handla om prostitution, om ”Kärlek” som säljes för pengar i en eller annan form, antingen genom att kvinnor utbjuder sig på gatorna till högst betalande eller om de äktenskap, en gammal utlevd penningman köper sig en ung flicka som hustru. Men, se det var inte alls meningen. Utan vad jag tänkte sätta fingret på var det ohyggliga förhållandet, att bristen på pengar i så sorgligt många fall kan undergräva, ja rent av döda det vackraste kärleksförhållande. När romanerna och kvinnolektyren med de mest lockande färger målar idylliska framtidsperspektiv för två unga, utfattiga människor, vars hjärtan slå i varm takt, då har detta sorgliga nog så ytterst sällan något med det verkliga livet att göra. Fattigdom är alltid en förbannelse. Och bland alla de mord den har på sitt samvete, är kärleksmorden säkert i majoritet. Ni unga flickor och pojkar, som möjligtvis läsa detta, tycka nog, att detta låter allt för galet. Men fråga far och mor eller titta er lite omkring i bekanskapskretsen, och ni komma att sanna mina ord. Inom arbetareklassen kan man säkert i högre grad än bland borgarna gå ut ifrån, att när man och kvinna beslutar sig för att leva livet tillsammans är det, emedan de två hålla innerligt av varandra. I våra dagar har en ung kvinna, som blir arbetarehustru, inte valt sig en törnefri stig genom livet, utan om hon tänker sig för,

varelsen och till fabriken. Fattigdomen, den förbannade fattigdomen, tar också den glädjen, kvinnans ”naturliga glädje” ifrån henne. Det är inte trevligt att berätta de unga detta. Inte alls. Helst skulle man vilja kasta en slöja över det och låta framtiden stå i den rosendager för dem, vari kärlekens vackra strålglans alltid vet att färga den. Men vore det rätt? Är det inte bättre att visa dem faran, visa dem livet så som det är och peka ut för dem den enda väg som finnes ut ur detta elände? Lära dem, att inte ens ur kärleken få de, som arbeta och slita, hämta krafter och mod. Utan kärleken fordrar den jordmån som endast socialismen, den sociala rättvisan kan ge. Och att det därför är nödvändigt att alla krafter ock i kärlekens namn är med om att bygga upp det samhälle, där denna vackra blomma kan få utveckla sin underbara prakt till glädje och välsignelse för alla människor. Hur många olyckliga äktenskap tro ni skulle existera bland arbetareklassen, om den inte var så fattig? Naturligtvis gives det undantag: det finns människor, som inte alls passa för varandra, som äro så olika i naturer, att de inte under några förhållanden skulle kunna ”gå i bås” tillsammans. Men

Elise Ottesen-Jensen (t h) tillsammans med utrikesredaktör Albert Jensen på Arbetarens redaktion 1923.

ARBETAREN | MARS | 2016

ELISE OTTESEN-JENSEN KVINNAN OCH HEMMET

jag vågar påstå, att detta i stort sett är undantagsfall. Helt säkert härstammar de allra flesta s. k. olyckliga äktenskapen från penningsvårigheter, gräl om pengar och om, vem som använder mest av den lilla kassan för sin personliga del. Handen på hjärtat, mina läsare! Har jag inte rätt? Det kunde vara intressant att höra några erfarenheter. Det började så där med litet

ARBETAREN | MARS | 2016

Elise Ottesen-Jensen håller föredrag på Nalen, ett dansställe för ungdomar i Stockholm, 1956.

och den enskilda familjen överlägsen, nämligen mot ett helt samhälle, som med polis, militär, lagar och regeringar stjäl all naturlig rätt från arbetareklassen, både rätten till kärlek, rätten till moderskärlek och – rätten till livet. Mot detta samhälle nyttar det inte varken den enskilda personen eller familjen att kämpa, varken med kärlekens eller andra vapen. Det enda sättet varpå arbetarna och deras familjer kunna skaffa sig rätt till ett männsikovärdigt liv är genom att organisera sig och gå till gemensam kamp mot vårt nuvarande samhälle för att å dess ruiner bygga upp ett nytt och rättvist med lyckomöjligheter för alla. ”Ottar”

FOTO: TT

miss tämning. Han tyckte, att det var nödvändigt att anskaffa en kostym. Hon tyckte att det var nödvändigare med en kappa åt sig. Han fick kostymen, men han blev bitter varje gång hon såg honom taga den på sig och gå ut med kamrater på ett litet billigt, oskyldigt nöje, som hon skulle unnat honom av fullt hjärta, om hon bara själv haft en snygg kappa och fått gå med. Men, se det hade de inte råd till. Det var så mycket annat, som behövdes, och veckolönen räckte inte till. Och så var det med allt. Stort och smått. Hon hängde i med lagning, stoppning, matlagning och städning dagen i ända, och när han kom hem om kvällen, var hon så uttråkad på det hela, så hon alldeles glömde bort det där strålande leendet, som hon förut mött honom med i farstun. Och han å sin sida fann det mera och mera trist där hemma och sökte allt oftare kamraternas sällskap. Hon fick stanna hemma. Barnflocken växte, och med den fattigdomen, bitterheten, besvikelserna och umbärandena. Och när de två efter tio års samliv skulle se tillbaka på hur den dröm gestaltat sig, som de så vackert drömt om då de startade livets seglats tillsammans, då skämdes de för sig själva och för varandra… Och dock hade det börjat så vackert. Hur innerligt hade de inte hållit av varandra? Hur lätt hade de inte tänkt sig livet? Och hur annorlunda hade inte verkligheten blivit? Men se, den gången visste de inte, att de skulle få att kämpa mot något, som alltid kommer att vara den enskilda människan

FOTO: TT

Fattigdomen, den förbannade fattigdomen, tar också den glädjen, kvinnans ”naturliga glädje” ifrån henne.

Elise Ottesen-Jensen 1951.

Kulturanmält: böcker

Ett högt pris för normbryterskan PUBLICERAD I ARBETAREN NR 7/2016

GUSTAF FRÖDING VAR MANNEN.

Bilderna av honom i sjuksängen, trasig, ångestriden, har betraktats som överjordiska. En gammal krigare som ser inåt. Ungdomen begicks på 1880-talet i Uppsalas manliga studentkretsar, det var mycket att leva upp till, men kapitlet kvinnor och hur de skulle behandlas och betraktas och hur längtan skulle sublimeras med hjälp av prostituerade som institution (går att läsa om på ett gripande sätt i Ola Larsmos Jag vill inte tjäna, 2009) blev svårt att jonglera med. Att skilja på höga och låga kvinnor behörskade inte Fröding. Han blev så småningom sjuk. Rättegången kring hans erotiska dikt “En morgondröm” bidrog till erosionen. På hospitalet träffade Fröding uppoffrande kvinnor, en av dem som dök upp på en resa var Ida Bäckmann, “kvinnan med litteraturens sämsta rykte”, som hon skulle kallas. Sigrid Combüchens bok Den umbärliga, om Ida Bäckman är en riktig diamant, en skarpslipad sådan. Detta är boken som väckte ﬁck goda recensioner och väckte ett brinnande intresse när den utgavs 2014 men kanske aldrig blev läst då, men fått en renässans i och med pocketutgivningen i höstas.

LIKSOM JOHAN CULLBERGS och Björn

Sahlins bok Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskapskatastrof (2015) och Karin Johannissons Den sårade divan (2015) om tre skapande kvinnor med mental ohälsa berättas om kvinnor och män kring förra sekelskiftet som bröts ned av bland annat svårigheter att ödmjuka sig och fylla de roller som krävdes av dem för att få tillhöra de “höga”. Varför är

dessa kammardramer, över 100 år gamla så fascinerande och berörande idag? Jo, naturligvis för att de är grund till det samhälle som byggdes och som rör genus och status – och skammen att misslyckas.

Ida Bäckmann tillhörde en sort som hade svårt att anpassa sig. Hon hade en intensiv personlighet, alltför intensiv för väldigt många med auktorisation på den goda smaken. IDA BÄCKMANN, 1867–1950 tillhörde en sort som hade svårt att anpassa sig. Hon hade en intensiv personlighet, alltför intensiv för väldigt många med auktorisation på den goda smaken. Hon var helt enkelt en kvinna som vägrade veta sin plats. Och ett av hennes värsta fel var att hon inte var behagligt liten och söt – så pinsam! Bäckmann var en bonddotter med litterära ambitioner, med lust att insupa närhet till de stora. Hon utbildade sig till lärarinna och var föreståndare för ﬂera skolor fram till 1890, men hade större planer än så. Under åtta år umgicks hon med skalden Gustaf Fröding, han först motvilligt men allt mer beroende av hennes kärlek som kallats påﬂugen, trånande, forcerad, tragisk. Frödings syster Cecilia skrev 1908: “Hon är en obehaglig människa, just lik

en vampyr”. Bäckmann tvingades bort av hans släkt och läkare när Fröding slutligen friade. Hennes sorg, bitterhet och ilska eldades på av till och från-vännen Selma Lagerlöf som lovade skriva förord till Bäckmanns planerade minnesbok över skalden och parets relation – men som fegade ur, också den stora akademiledamoten var beroende av det allmänna omdömet. Boken kom ut 2013, bara två år efter nationalskaldens död, och blev skandal eftersom hon inte drog sig för att skildra hans alkoholism och sinnesjukdom. SOM REPORTER RESTE hon ut

på stora strapatser i bland annat Ryssland, Sydamerika och Sydafrika, Combüchens beskrivningar av det tidiga 1900-talets Europa genom den frimodiga Bäckmann är fascinerande. Men i Sverige var hon skandaliserad och förtalades i decennier. När hon ﬁck sin upprättelse med Lagerlöfs förord i en starkt reviderade upplaga av Frödingboken 1940 gnagde bitterheten fortfarande. Som sjuttioåring köpte hon en gård i Bergslagen och avled tio år senare, 1950. Combüchen har inte bara gjort en stor insats i att återuppväcka Bäckmanns livsöde, själva språket griper tag från första sidan och skapar intresse för en kvinna som gick sin egen väg. Om det innebar ett större offer än det var värt undrar man över oavbrutet men förmodligen ställde sig Bäckmann inte ens frågan. JOSEPHINE ASKEGÅRD josephine.askegard@arbetaren.se

ARBETAREN | MARS | 2016

ANNONS

Nya perspektiv på fascismen Arthur Rosenbergs klassiska essä från 1934 analyse rar fascismens framväxt i Tyskland och Italien ur ett marxistiskt perspektiv. Nu finns den i en modernise rad nyutgåva med ett förord av historikern Håkan Blomqvist, som placerar boken mitt i dagens debatt om fascism och högerpopulism.

99 kr

inklusive frakt ord. pris: 119 kr

(Storpocket. 128 sidor) FBI:s mest

efterlys

FBI:s mest efterlysta kvinna

ASSATA SH A K U R M IN HISTO

ta kvinna Hon är känd Svarta befrie som en av grundarn pantrarna lsearmén, medlem a till oc av Tupac Shak h gudmor till hipho Svarta plegenden ur. År 2013 ble v någonsin att hon den första kvi nn mest efterl tas upp på listan öv an yst Shakurs ska a terrorister. Nu finner FBI:s gången på kande självbiografi s Assata för första svenska. Livstidsdo Ingen i vär me lde delstatspo n för mordet på en ingen i his n, lis tor Assata ble 1973 delade USA. vit har någons ien, v Fa in polisbrutalit en symbol för rasism llet sin frihet ge fått hänsynslö et. Där kritiker såg en och att vädja till nom s ett offer för mördare såg Assatas förtryckare sina s samveten kampanj för en systematisk och försvarare ras – Assata Sh befrielseorg att kriminalisera sva istisk akur rta anisatione r. I sin perso nlig skildrar As a och politiska sjä sata de erf lvbiografi henne att arenheter om so Assata Sh famna ett liv av ak m fick ak tiv till histories ur – min historia är ism. ett bidrag debatten omkrivningen och den nu Boken intar rasism och diskrimi tida X självbiog en självklar plats int nering. ill rafi och Ma ya Angelou Malcolm Assata Sh s böcker. ak Chesimard ur är också känd so . m och lever idaHon rymde från fän Joanne ge upp till en g i exil på Kuba. FB lset 1979 mi I kan leda till ljon dollar för inform erbjuder ation som hennes gri pande. Med förord och Natha av Angela Davis n Hamelbe rg. Assata Sh ak till svenska urs dikter har tolka ts och Leandroav Athena Farrokhzad Schclarek Mulinari.

Hon är känd som aktivist i Svarta pantrarna, grundare av Black Liberation Army och Tupacs gudmor. Den omstridda livstidsdomen för mordet på en polis delade USA. Nu finns Assata Shakurs skakande självbiografi äntligen på svenska.

“Övertygande berättelse om politiskt uppvaknande och radikalisering” - SvD

RIA

(Storpocket. 392 sidor)

MIN HISTO

Förord av An och Natha gela Davis n Hamelbe rg Dikter tolka och Leandrode av Athena Farrokh zad Schclarek Mulinari

RIA

139 kr inklusive frakt ord. pris: 159 kr

Specialpris för dig som läser Arbetaren! Beställ direkt från förlaget: info@verbalforlag.se

FOTO: NARIONAL PORTRAIT GALLERY

NAMN PÅ TEXT KULTUR

Sylvia Pankhurst på barrikaden.

Kvinnorna som gick ut i kriget Suffragetternas historia äntligen berättad på vita duken. Arbetaren har sett filmen om kvinnornas rösträttskamp och tecknar bakgrunden. PUBLICERAD I ARBETAREN NR 2/2016

istorien om hur kvinnor ”ﬁck” rösträtt kan berättas på många sätt. Suffragette (med sin obegripligt oöversatta titel) är en mycket bra pusselbit i hela den komplexa processen som ledde till att alla kvinnor kunde gå till val i Storbritannien. Redan 1865 bildade intellektuella, högutbildade och välbärgade kvinnor i Manchester den första föreningen

för införande av rösträtt för kvinnor. Efter åratal av prat bildade Emmeline Pankhurst och hennes dotter Christabel organiasationen WSPU, Women’s Social and Political Union, med betydligt större radikal framtoning, många av anhängarna tillhörde det socialistiska arbetarpartiet ILP, Independent Labour Party. SARAH GAVRONS (Brick Lane) ﬁlm tar

också sin utgångspunkt i klasskamp, och

särskilt förstås arbetarklasskvinnornas. Huvudpersonen här är textilarbeterskan Maud Watts, inspirerad av den historiska personen Hannah Webster Mitchell. Watts utvecklas från en till suffragetternas pinsamma skrikande och förstörelse av egendom lätt föraktfull mor och maka till fullt engagerad medveten veteran. Hon dras in i kampen av en slump, blir bevakad av polisen, stämplas av

ARBETAREN | MARS | 2016

FOTO: NOBLE ENTERTAINMENT

FILMRECENSION KULTUR

Ur filmen Suffragette.

omgivningen, och konstaterar att de som stöttar henne inte är maken eller andra auktoriteter utan de kvinnor hon möter i suffragettrörelsen. Och stöttning behövs. Repressionen var enorm och konsekvent, kvinnor inte bara hånades och stigmatiserades utan misshandlades, fängslades för deltagande i möten och demonstrationer, de hungerstrejkade och tvångsmatades. Filmen väjer inte för det lidande dessa kvinnor utsattes för – och inte heller för de militanta aktioner som de genomförde, som att använda sprängmedel, bränna ned en parlamentsledamots hus och att attackera motståndare. Men starkast skildras gemenskapen och den genomtänkta strategi som användes. Förklädnader, planer och kartor, tidtabeller och noggranna förberedelser där var och en var

ARBETAREN | MARS | 2015

förberedd på sin roll var ett led i kampen – och polisen använde sig av spionkameror, inﬁltratörer, förtal, provokationer och våld. Det är förstås svårt att veta hur nära den historiska verkligheten Suffragette ligger, men klart är att ett gediget researcharbete ligger bakom manus, som på många sätt är ett porträttgalleri av historiska personer, inte minst den mytiska Emmeline Pankhurst (spelad av Meryl Streep) som får sina anhängare att nästan dåna då hon jagad av polisen dyker upp på en balkong för ett kort, drottninglikt framträdande innan hon förklädd försvinner i en täckt vagn. DET ÄR INTRESSANT och historiskt

korrekt att ﬁlmen fokuserar på arbetarkvinnorna i sin skildring av suffragettrörelsen. I en artikel i

Sydsvenskan 2013 påpekade Shora Esmalian att stridbarheten hos europeisk arbetarklass och strejkvågen som startade med 1911 års generalstrejk i Storbritannien var en radikaliserande faktor för

KAMPEN FÖR KVINNLIG RÖSTRÄTT VAR VERKLIGEN VAR EN MASSRÖRELSE AV KVINNOR SOM FÅTT NOG. suffragetterna och att industriarbetare åter senare lät sig inspireras av suffragetternas direktaktion som metod. Kampen för kvinnlig rösträtt var verkligen var en massrörelse av kvinnor som fått nog.

c 57

KULTUR FILMRECENSION

Dessa kvinnors verklighet framställs inte heller på Hollywoodvis som det minsta romantiskt utan som ett plågsamt, farligt, liv utan arbetsrätt och med ständig risk för övergrepp från överordnade. De hade inte heller rättigheter till barnen vid en skilsmässa, vilket skapar en fasansfull gisslansituation för huvudpersonen Maud när hennes man kräver att hon ska upphöra med sitt engagemang.

FOTO: TT

I EFTERHISTORIEN kring suﬀragetterna framställs de gärna som en liten grupp, men parallellt med att tidningarna skrev om kampen och polisens våld växte antalet anhängare; när rörelsens martyr Emily Wilding Davison (född 1872) begravdes den 14 juni 1913 utvecklades begravningståget till en manifestation med 6 000 deltagare. Tolv dagar senare demonstrerade 50 000

DET ÄR INTRESSANT OCH HISTORISKT KORREKT ATT FILMEN FOKUSERAR PÅ ARBETARKVINNORNA I SIN SKILDRING AV SUFFRAGETTRÖRELSEN. suffragetter i Hyde Park i London. Uppmärksamheten blev ett vapen för suffragettrörelsen, myndigheter och polis blev nervösa över dålig publicitet och började diskutera kvinnors rösträtt på allvar. 1918 infördes den delvis i Storbritannien och fullt ut lika med männens tio år senare. Storbritanniens suffragettrörelse ledde kampen för kvinnor särskilt i

Europa, och kampen blev inte lika hård i till exempel Sverige, även om Emmeline Pankhursts dotter Sylvia bjöds in 1913 till FKPR, Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, bildad 1903, i Göteborg. SUFFRAGETTE ÄR en ovanlig ﬁlm

såtillvida att den skildrar kampen för kvinnors rätt att agera medborgare jämställt män, utan att känna sig skyldig att också berätta om männens perspektiv på saken denna gång. Förmodligen kammar den också hem ﬁlmhistoriens högsta poäng i Becheltestet. Bara en sån sak. JOSEPHINE ASKEGÅRD josephine.askegard@arbetaren.se

SUFFRAGETTES

Regi: Sarah Gavron Manus: Abi Morgan

Emmeline Pankhurst startade suffragettföreningen Women´s Social and Political Union 1903. Här förs hon bort av polis från en demonstration.

SISTA ORDET

Kapitalets slag mot kvinnorna PUBLICERAD I 8 MARS-NUMRET 2015

”V

i måste störta kapitalis- just nu. Kriserna slår oproportionerligt mot men”. Det var första gån- kvinnor. Både när man tittar på vilka som gen jag hörde en vuxen drabbas av kriserna och vilka som drabbas av människa säga det. Det var åtstramningskraven som följer i dess spår. inte ett slagord i en demonstration, inte sprejat på en vägg eller skrivet i en UNDER KRISEN i Grekland har prostitutionen gammal sönderfallande pamflett. ökat med 150 procent enligt grekiska EKKE, naOrden uttalades i en till bristningsgränsen full- tionella centret för social forskning. Samma utsatt föreläsningssal i Uppsalas traditionstyngda veckling ses i flera länder i Sydeuropa. universitetshus. Hon som sade det var dessutom Åtstramningsåtgärderna har inneburit masmin stora idol och feminismens fixstjärna. siva nedskärningar i offentlig sektor, en arDet här var över tio år sedan och Nina Björk betsmarknad som domineras av kvinnor. Kvinhade ännu inte kommit ut som socialist i den of- nojourer i Grekland har också fått svårt att fentliga debatten. Hon hade gjort överleva efter insuccé med sin bok Under det rosa draget stöd. täcket och var fortfarande omhul- Att titta på kapitalism Plan International dad av hela skalan feminister. Hon granskade den glooch patriarkat samtidigt bala ekonomiska krivar en rockstar. Hon hade precis avslutat en har alltid varit relevant, sens effekter på föreläsning med att lista tre sa- men är kanske extra kvinnor och flickor i ker som behövde göras för att en rapport 2013, relevant just nu. kvinnors frigörelse skulle bli vilken kom fram till möjl ig. Det här var den sista. Ja g att gruppen är extra minns inte de två första, men jag minns att hårt drabbad. Allt från spädbarnsdödlighet min ivriga applåd längst bak i salen ekade bland flickbebisar till begränsade möjligheter ensam och snabbt dog ut. Det här var inte vad att arbeta när föräldrapenning skärs ned, följer i åhörarna hade väntat sig. åtstramningspolitikens väg. Någon tog till orda och ställde en fråga där både ”valfrihet” och ”Sovjet” ingick, märk- EN ANNAN GÅNG när jag lätt starstruck lyssnade bart förvånad över att vår gemensamma idol på Nina Björk sade hon så här ungefär: Politisk uttryckte sig som hon gjorde. Jag gick däri- kamp handlar om att palla fortsätta. Att palla från med lätta steg, upplyft av att hon var en fortsätta säga det andra redan har sagt och kämpa av oss. för det andra redan kämpat för. Så inför 8 mars vill jag, med risk för att låta som KAPITALISMEN KRISAR nu. Att titta på kapen gammal sprucken skiva, säga: Ingen klassitalism och patriarkat samtidigt har alltid kamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp varit relevant, men är kanske extra relevant utan klasskamp.

ANNIE HELLQVIST

ARBETAREN | MARS | 2016

FÖLJ MED ARBETAREN I ET T Y B M FOR ! Ta chansen att prova på nya Arbetaren – 3 mån för 149 kr! Arbetaren – Sveriges vassaste vänstertidning! Vi skriver om arbetsplatskamp och om sociala frågor, om miljö och kvinnokamp, reportage från Sverige och världen, krönikor, serier och mycket mer. Inför Arbetarens byte av utgivningsform om drygt två veckor, och tre månader framåt, vill vi ge många chansen att prova oss. Teckna jättegärna en prenumeration, och ge jättegärna bort en prenumeration till en eller flera vänner som du tror skulle vara intresserade! Som privatperson får du enligt reglerna ge bort upp till fem prenumerationer.

Gå in på arbetaren.se/erbjudande