KRÖNIKA - PEKKA HEINO

Pekka Heino är nog mest förknippad med sitt arbete som programledare i ett antal SVT-program som Go’kväll, Gomorron Sverige och Vi i Femman. Idag ägnar sig Pekka åt det han vurmar för som att leda galor, moderera författarintervjuer och tipsa om kulturfavoriter vi bara inte får missa. Följ gärna @PekkaHeino på instagram och ta del av hans värld.

FOTO: KRISTIAN POHL

”Kom fort! Det är blod överallt och jag vet inte om han lever!” Hösten 1982. Efter att ha jobbat som Stockholmsguide under sommaren hade drömmen nu gått i uppfyllelse. Jag var reseledare på Rivieran. Tjugoett år fyllda, men såg fortfarande ut som fjorton, femton och hade förstås ingen rutin i att hantera en hysterisk resenär som plötsligt rusar in på kontoret. Han hade köpt en sista-minuten-resa, med ospecificerat boende, och fick då dela rum med en vilt främmande man. Som nu tydligen låg på hotellrummets golv, till synes livlös. ”Du måste gå dit!”, sa den andra reseledaren till mig. ”Men jag…”, försökte jag. ”Gå! NU!!!”, skrek hon. Okej. Väl framme i rummet kunde jag och den andra gästen ganska snart konstatera att mannen på golvet fortfarande levde…och var stupfull. Han hade slocknat och när han ramlat ur sängen hade han lyckats spotta ut en munfull med snus, som utspritt på väggarna såg ut som blod.

Det blev en mycket kort sejour som reseledare för mig, men jag fick i alla fall en viss inblick i vad yrket kunde innebära. Som charterresenär hade jag betydligt mer erfarenhet. Mina tidigaste turer gjorde jag på egen hand. Jag såg inget problem med att resa själv, men det betydde inte att jag var folkskygg. Under en resa till Cypern fick jag kontakt med två olika sällskap jämnåriga. Tre killar i den ena gruppen, tre tjejer i den andra. De ”adopterade” mig för en vecka och det var vansinnigt roligt att partaja loss. En helt annan tur, till Egypten, var raka motsatsen. Det var okej så länge jag var i Kairo och bodde i närheten av pyramiderna, då kunde jag sysselsätta mig själv med att läsa på i mina guideböcker och fantisera mig tillbaka i tiden. Men sen var det dags att fortsätta till det egentliga resmålet – Hurghada vid Röda havet.

Vad jag inte hade förstått, var att det ganska lyxiga hotellet som jag bokat ett enkelrum på, var ett veritabelt mecka för nygifta på smekmånad. Finns det, överhuvudtaget, något som kan få en att känna sig mer ensam? Visst, jag hade ju kunnat anmäla mig till en dykkurs, men de hölls endast på tyska och jag vågade inte riskera mitt liv för ett eventuellt missförstånd, även om jag hade sex års språklektioner i ryggen. Det var mest tyska som talades på hotellet och man ska ju inte dra ett helt folk över en kam, verkligen inte, men jag har varken förr eller senare varit med om att större delen av solstolarna på stranden var ”paxade” med handdukar långt före frukost. Trots de stora skyltarna som förbjöd just detta.

Från frukosten minns jag, förresten, hur det plötsligt dök upp en hel stor skål med färska apelsiner på buffén, efter en hel veckas avsaknad av frukt. Alla stirrade med stora ögon på detta fantastiska…tills en dam klev fram till skålen, lyfte den och tömde hela innehållet i sin strandväska. Utan att någon hade sinnesnärvaro att reagera. Vi var i chock. Men tydligen hade någon annan varit företagsam tidigare samma morgon och gått upp extra tidigt, tagit en promenad till stranden, samlat ihop alla handdukar som låg på solstolarna – och slängt dem i vattnet!