Livsfarlig press

Livsfarlig press

En tidning om livsviktig journalistik av Samh채llslinjen p책 Timr책 Gymnasium, 25/2-2015.

SA2 Samh채lle, SA2 Media, SA3 Media

LEONARDO

”Mannen som filmade ända in i döden” Leonardo Henrichsen var en SVTfotograf vars liv fick ett tragiskt slut. För lite drygt 40 år sedan befann sig Leonardo och Rapports korrespondent Jan Sandquist i Santiago för att göra ett reportage om ett kuppförsök som höll på utspela sig i staden. Leonardo Henrichsens TV-bilder har spridit sig som en löpeld över världen och gjort honom världskänd som ’’mannen som filmade ända in i döden’’.

Leonardo Henrichsen var en SVT-fotograf vars liv fick ett tragiskt slut. För lite drygt 40 bli Henrichsens sista. I klippet som spridits över hela världen kan man se hur Santiagoår sedan befann sig Leonardo och Rapports bor flyr ifrån skotten. En lastbil lastad med korrespondent Jan Sandquist i Santiago för att göra ett reportage om ett kuppförsök som militärer rullar in på andra sidan gatan och journalisterna står kvar, trots att skott avloshöll på utspela sig i staden. Leonardo Henrichsens TV-bilder har spridit sig som en löp- sas från militärerna. Henrichsen filmar hur eld över världen och gjort honom världskänd en underofficer drar sin pistol och skjutet mot Henrichsen och som ’’mannen Fakta: Sandquist. Därefter som filmade ända kan man även se Namn: Leonardo Henrichsen in i döden’’. Ålder: Född 29 maj 1940- död 29 juni hur officeren beordrar sina soldater Händelsen inträf1973 att göra samma fade i Chiles husak. Allt hamnar på vudstad Santiago Familj: Gift och tre barn film, även skottet den 29 juni 1973 vars kula går in i och bilderna som han lyckades filma med sin kamera har blivit bröstet på Henrichsen. Endast 33 år gammal ett av de mest kända klippen i televisionens dog Leonardo Henrichsen i armarna på Jan Sandquist. Samman med 21 andra människor historia. I staden pågick en militärrevolt som var en början av kuppen några månader senare. Henrichsen och Sandquist lyckades hamna i händelsens mittpunkt.

Denna revolt inträffade under en period med mycket oroligheter i kontinenten. Henrichsen och Sandquist hade tillsammans bevakat 16 statskupper och hade ett antal gånger blivit beskjutna. Men denna statskupp skulle till att

HENRICHSEN miste han sitt liv i denna tragiska händelse.

För ca 10 år sedan lyckades man identifiera mannen som beordrade skotten som sköt ihjäl Henrichsen. Dock avled den f.d. korpralen Hector Bustamante i cancer innan rättegången blev av.

Om jag ser över hur situationen ser ut i Sydamerika så är problemen med pressfrihet noterbara men inte lika svår som i b.la delar av Afrika och Asien.

Situationen är långt ifrån bra och i pressfrihetsindex så ligger Brasilien på 99:onde plats och Argentina på 57:de plats. Sedan har vi två områden där situationen är betydligt mer svår och det är Colombia och Venezuela.

Deras index ligger på 128:onde respektive 137:de plats. För att få ett perspektiv på det hela så ligger Sverige på 10:onde plats, vilket innebär att situationen är bra i vårt land och att

pressfriheten är väldigt stor.

Nedan tänkte jag presentera några av de senaste händelserna inom pressfriheten och dess situation i olika länder i Sydamerika: Colombia: En tv-journalist blev den 19 november 2014 skjuten, varav fem träffade och gav honom allvarliga skador. Mordförsöket är ännu under utredning. Händelsen är även kopplad till 2 av 3 dödsfall där journalister i Colombia blivit mördade i år (2015).

Chile: Landet har fallit från plats 33 till 80 och detta bevisar endast att Chile inte går emot ljusare tider.

De mest utsatta är de journalister, bloggare och fotografer som arbetar nära proteströrelser.

I stora drag är det säkerhetsstyrkorna som kränker journalisterna. T.ex. förstörd utrustning och gripanden.

Brasilien: Den 9 februari sköts journlisten Mario Randolfo Marques Lopes och hans medarbetare till döds. Journalisten arbetade för nyhetshemsidan Vassouras na Net. Det är lite oklart hur mordet gick till men det sägs att de blev bortförda av tre personer från Marios hem, för att sedan bli skjutna i en annan del av staden. Det finns ingenting att gå efter för att fastställa vilka som var mördarna och motivet bakom mordet är också väldigt oklart. Man vet om att Mario skaffat sig en hel del fiender om en korruption där både politiker och företag var inblandade. För 4 år sedan överlevde han ett mordförsök då han blev skjuten fem gånger i huvudet i sitt hem. I Brasilien är det väldigt farligt att skriva om politiska problem på lokal nivå.

Slutsatsen av detta är att de flesta länder i Sydamerika har sjunkit på indexskalan de senaste åren och detta ser inte alls ljust ut. En förbättring av pressfriheten i Sydamerika kan tänkas dröja.

TEXT: ANNA WESTIN SA2B

Martin Den 23 juni 2006 avlossades skottet som gjorde att den frilansande reportern Martin Adler miste livet.

Men hans resa mot att förverkliga sina drömmar började långt innan dess.

Bilden är tagen bara ett par timmar innan Martin Adler blev mördad.

Martin John Lars Adler är född den 30 oktober 1958 i Stockholm. Redan i sina unga dagar så skrev han om att sedan i sitt vuxna liv ville han besöka länder som ingen besök förut och även prata med människor som ingen pratat med förut. Adlers mamma hade sitt ursprung ifrån Storbritannien där Martin även valde att utbilda sig.

Martin var en vad man kallar frilansjournalist och en nyhetsfotograf. Som frilansjournalist valde han att fokusera på alla världens mest oroliga platser.

Han har erfarenheter från ungefär två dussin krigszoner vilket gör han till en väldigt stor journalist inom dessa områden. För att nämna några av dessa krigszoner så nog dom mest kända Irak, Afghanistan och Sudan. På dessa ställen har alltså Adler befunnit sig och intervjuat, fotograferat samt filmat allt som händer.

En fråga som man då kan ställa sig är varför han gjorde allt detta. För hemma i Sverige hade Martin en familj som bestod av sin fru och två döttrar.

Han visste väl om riskerna med att vara på dessa ställen, så varför tog han

dem? Jag personligen tror att det berodde mycket på att han ville vara den journalist som verkligen visade hur det gick till inom dessa krigszoner. Han ville bli ”känd” för sina insider reportage och det lyckades han även med, för 2001 fick han Amnesty Internationals media pris i nyhetskategorin för sitt reportage om kidnappningar och försäljningar av kvinnor i Kina. Han belönades även med ett annat pris ett par år senare för ett reportage i Irak. Så Martin fick utdelning för hans jobb vilket gjorde att han fortsatte sitt liv som frilansjournalist.

Han tog sitt jobb till fler och fler länder vilket gjorde att det blev allt mer farligt eftersom att en viss hotbild mot journalister nu hade byggts upp mer och mer på den senaste tiden. För redan på början av 2000 talet hade de olika medierna runt om i världen blivit större, vilket gjorde att information som inte var tänkt att den skulle spridas kom ut på något sätt ändå. Det var detta som gjorde att hotbilden mot alla journalister växte.

Fakta

Namn: Martin John Lars Adler Född: Stockholm 1958 Familj: Fru och två döttrar Jobb: Frilans reporter

En bild från en utav alla krigszoner där Martin befunnit sig.

Adler

Sekunderna efter mordet på Martin Adler.

Det var under en demonstration i Somalias huvudstad Mogadishu den 23 juni 2006 som ett skott av en okänd gärningsman avlossades, ett skott som var avsett för Martin Adler.

Detta skott dödade också Martin.

Men även fast Adler nu var död och begraven så skulle ett sista reportage komma ut ändå. För med hjälp av allt material som Martin lyckats få ihop så valde hans fru att göra en dokumentärfilm om hans arbete. Dokumentären är baserad på alla olika filmer som Martin spelat in i de olika krigszonerna han har befunnit sig i.

En dokumentär som ska visa vilket arbete och vilka risker Martin Adler har tagit under dessa år som frilansreporter.

Martin lyckades verkligen uppfylla sin barndoms dröm han besökte platser som ingen besökt på samma sätt som han gjorde och intervjuade även personer som ingen intervjuat förut.

För oftast får man bara prata med en presstalesman och inte mer än så.

Men i Martins fall så lyckades han få sina intervjuer lite djupare än så vilket gjorde att hans arbetare genast

vart mycket intressantare. Han var känd runt om i världen av olika reportrar genom hans otroliga arbete.

Det man också kan undra lite över är att hemma i Sverige hade Martin en familj som bestod av en fru och två barn, hur kände han över att lämna dem samtidigt som han åkte på farliga ”uppdrag”? Men det måste berott på att han älskade sitt jobb och att han ville ta det till nya höjder, precis som han önskat när han var liten. Han levde sin livs dröm helt enkelt.

En till sak som är viktig är att genom Martins filmer och dokumentärer så får man se det verkliga kriget. Han kommer allt så väldigt nära genom att han inte censurerar någonting han filmar och spelar in ger han oss människor runt om i världen en verklig bild på hur allt i ett krig utspelar sig.

Jag tror det är väldigt viktig för oss människor runt om i världen att se hur det verkligen går till i ett krig eftersom att det man ser på nyhe-

terna o.s.v. inte tar med allt och alla bilder. Men genom Martins arbete dras man verkligen in till mittpunkten av kriget och man ser hur allt går till.

Efter sig lämnade Martin en familj bestående av en fru och två döttrar.

RIP Martin Adler 1958-2006

Text: Jesper Wiberg

Kameramannen som Året var 1973 då Leonardo Henrichsen blev skjuten till döds av en chilensk underofficer samtidigt som han filmade hela händelsen.

Leonardo Henrichsen föddes den 29 maj år 1940 i Buenos Aires Argentina. Han hade en far som var svensk men han själv var argentinsk medborgare. Han var även gift och hade tre barn. Henrichsen började jobba för SVT som fotograf år 1969 och arbetade under hela tiden där tillsammans med Jan Sandquist som var korrespondent i Latinamerika. Han hade Sandquist vid sin sida när han dog.

Det var den 29 juni år 1973 som Henrichsen blev skjuten. Dagen började som vanligt, det var på väg till kontoret som låg centralt i Chiles huvudstad, Santiago de Chile. De möttes då upp av pansarvagnar och efter en stund hörde man hur de smällde från pansarvagnarna.

Senare kommer en lastbil med soldater och det är då Henrichsen börjar filma. Mängder av folk (Leonardo Henrichsen) springer för sina liv samtidigt som de chilenska soldaterna börjar skjuta. Henrichsen och Sandquist står kvar och fortsätter filma. En chilensk underofficer vid namn Hector Bustamente fick syn på Henrichsen och beordrar sina soldater att öppna eld mot honom. De tog 30 år innan man visste vem Bustamente var men han dog sedan i cancer i väntan på rättegången.

Denna händelse var ett kuppförsök av militären som misslyckades men en början av den andra militärkuppen som ägde rum senare i september samma år.

Det var då militären som störtade den demokratiskt valda presidenten som hette Salvador Allende och Augusto Pinochet som var general (Hector Bustamente och hans soldater) var ledaren av kuppen.

blev mördad i Chile Kuppen ledde till 17 år av militärdiktatur med Pinochet som envåldshärskare. Alla politiska partier och organisationer som inte var under hans kontroll totalförbjöds. Om man ändå höll på med politik eller var på något sätt ett hinder för Pinochet så blev man torterad, mördad eller bara helt mystiskt ”försvann”. En ganska välkänd person som var en av dem som torterades var Victor Jara. Han var en politisk aktivist och sångare. Han sköts ihjäl några få dagar efter kuppen.

Totalt så har man bekräftat att minst 3500 mördades under de 17 åren Chile styrdes av militären. Däremot så är ungefär 15oo människor fortfarande ”försvunna” och runt 38 000 torterades. Enligt RUG så har Chile en godtagbar situation när gäller pressfrihet i dagens samhälle. Om man jämför det med den tiden de hade militärdiktatur så är det väldigt bra.

Under den tiden så hade nog RUG ansett att de hade en väldigt allvarlig situation som vissa andra länder har idag. Ett exempel på ett land som har så idag är Syrien. Där har det varit inbördeskrig sedan år 2011.

Om man tänker på hur många krig som varit i världen genom tiderna så hade det säkert varit ännu fler om det inte varit några korrespondenter på plats under krigen. De visar hur det verkligen går till i krig och när folk får se det så inser de verkligen att krig är något man inte vill vara inblandad i. Det gör ju också att folk som är högt uppsatta verkligen tänker efter och kanske väljer att undvika det istället. Därför anser jag att livsfarlig press verkligen är nödvändigt för världen.

Dawit Dawit Isaak är en eriteransksvensk journalist som föddes 1964 i Eritrea. Isaak är gift och har barn som är bosatta i Göteborg. Han har vunnit Pressfrihetspriset av den svenska sektionen av Reportrar utan gränser. Han flydde som tjugotreåring till Sverige år 1987 då ett krig mellan Eritrea och Etiopen pågick och blev svensk medborgare 1992 men han valde ändå att behålla sitt eritreanska medborgarskap.

Journalisten Dawit Isaak.

Efter kriget återvände Isaak till sitt hemland för att FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättighegrunda och arbeta som journalist på den oberoende terna.” tidningen Setit. I tidningen skrev de om en De eritreanska myndigheterna har i 12 grupp politiker i regeringen. De publiceår vägrat berätta för anhöriga vart det rade det så kallade ”G-15-brevet” där 15 är som fångarna hålls och hur deras politiker kritiserade presidentens agerande. tillstånd är. Eftersom Eritrea har en I september 2001 stängdes alla oberoende bakgrund av tortyr så ökar denna isotidningar ner. Tidningen Setit stängdes pga. lering tron om att fångarna behandlas att den överlämnat sitt stöd åt en politisk illa. oppositionsgrupp. I samband med den Fängelseförhållandena i det här landet händelsen fängslades Isaak och 9 andra är även tolkade som ökända. Fångar journalister och även 11 politiker. Alla brukar ofta utsättas för extrema ökendessa journalister blev alltså fängslade utan temperaturer eller hållas i underjornågon form av rättegång. diska celler. Deras mentala och Som tidigare sagt är Isaak svensk medfysiska brukar vara usel och på Fakta borgare, och som svensk medborgare senaste tiden har man fått inNamn: Dawit Isaak inkluderas han av Amnesty International, formation om att nio av de elva Född: Eritrea 1964 men är den enda i det sammanhanget som politiker som fängslades kan ha Familj: Gift och två barn utsetts till samvetsfånge. Han är även den dött.

Arbete: Journalist enda som sitter fängslad för sina åsikter som EU-medborgare.

2003 pågick en hungerstrejk i Amnesty international är en organisation huvudstaden Asmara och Isaak som jobbar för de mänskliga rättigheterna. Och var då på sjukhus. År 2005 släpptes han för sjukjobbar mot dödsstraff, tortyr, tvångsvräkningar och vård i några dagar för att sedan fångas in igen. Det liknande. Amnestys vision är: ”en värld där varje här användes som en form av psykisk terror, vilket människa åtnjuter alla de rättigheter som ingår i är vanligt i Eritrea.

Isaak

Denna bild är ifrån den 14 November 2014. Bilden visar hur länge Isaak sutiit fängslad.

Senare greps han igen och fångarna flyttades till ett hemligt fängelse helt spårlöst.

FN:s rapportör för mänskliga rättigheter, tycker att Eritrea ska åtala Isaak eller frisläppa honom.

Isaak har fått mycket stöd runt om i världen t.ex. av påven Franciskus, Kungen, Morgan Freeman och Madonna. Det pågår även massor av kampanjer som namninsamlingar för att kunna frisläppa honom.

På senare tid har det uppfattats som att regimen tappat lite styrka. Folk vågar göra mer motstånd nu och det har kommit ut underjordiska tidningar i landet.

Många i landet har även hoppat och många flyr till andra länder. Dessa saker inger ett visst hopp om att Isaak kanske någon gång kommer friges.

Det är viktigt att Sverige inte är passivt utan arbetar med sina internationella kontakter samt kanske överväga om EU:s bistånd till Eritrea ska dras in.

Det här är viktigt för att visa att det som sker i Eritrea är fel och en stor brist för de mänskliga rättigheterna.

Vissa anser att Sveriges agerande snarare har komplicerat än gynnat processen för att frige Isaak.

Detta är en bild på hur många människor runt om i världen ser på situationen kring Dawit Isaak. Bilden talar också sitt tydliga språk, att Dawit borde släppas fri.

Text: Nadja Göransson

Robert Capa I varje krigsdrabbat land så finns det journalister från olika länder för att världen ska få en uppfattning om kriget. Journalisterna är väldigt medvetna om att det lika gärna kan bli mördade där men varför åker de då dit och varför mördar de journalister? På 20 år så har 1000 journalister blivit mördade, men bara 20 % i krig och de andra blev kallblodigt mördade, två exempel på det är Charlie Hebdo(fransk satirtidning) och Anna Politkovskaja(rysktalande journalist). På hela 2014 dog 60 västerländska i krig journalister, ungefär hälften av dem dog i mellanöstern.

I krig så blir journalister mördade på grund av att de vill skicka ut ett starkt meddelande till länder eftersom de inte vill ha journalister där, Irak är det landet med flest mördade journalister. De mördar journalister eftersom journalister visar verkligheten i Irak som man inte vill visa andra länder.

Det finns ju också journalister som dör utav misstag/olyckor eftersom de utsätter sig för samma fara som soldaterna, t.ex. Robert Capa.

Endre Friedmann föddes den 22:a oktober 1913 i Ungerns huvudstad, Budapest. Han började som en skrivande journalist, innan han och hans blivande fru Gerda Taro som var en tysk-judisk flykting, uppfann en påhittad fotograf med påhittade meriter vid namn ”Robert Capa” eftersom det var svårt för en fattig ung man vid namn Endre Friedmann att få jobb, och det var så Robert Capa blev en krigsfotograf.

Med sitt första uppdrag som var Spanska inbördeskriget 1936-1937, bilderna han tog där gav han en utmärkelse kallad för ”The Greatest War Photographer in the World”.

Den mest kända bilden är på regeringssoldaten Federico Borell Garcia som skjuts ner vid Córdobafronten i Spanien den 5 september 1936.

Capas andra uppdrag blev andra världskriget då han reste med amerikanska armén. Några

av hans mest kända bilder är tagna från andra världskriget på Dagen-D, då klev han i land på världens farligaste plats vid den tidpunkten, beväpnad med tre kameror istället för ett gevär.

Efter kriget så blev han amerikansk medborgare. Capa släppt också en memoarbok ”Krigsfotografen” och där förklarades varför Capas bilder blev så suddiga och ofokuserade under Normandie invasionen och det var eftersom Capas händer darrat så våldsamt när han tillsammans med soldaterna kämpade sig fram genom vågorna. ”Att skriva sanningen är så svårt att jag i dess intresse ibland har tillåtit mig att gå lite bortom och lite på hinsidan om den. Alla händelser och personer i denna bok finns med av en tillfällighet och har något med sanningen att göra”, skrev Capa på fliken till bokens originalutgåva. I slutet av Indokinakriget som pågick 1946 till 1954 reste Capa dit för att ta bilder med ett franskt regemente men de skulle gå igenom en skog och där klev Capa på en landmina utanför Hanoi under ett fotouppdrag för tidskriften Life vilket ledde till hans död den 25:e maj 1954. Han blev bara 40 år gammal. Robert Capa hatade krig och vad det gör med människor men åkte ändå tillbaka till krigen, anledningen var för att visa hans negativa känslor för krig till världen. Capas bilder söker det mänskliga avtrycket och låter betraktaren dra sina egna slutsatser.

”Är inte bilderna tillräckligt bra är du inte tillräckligt nära” är ett citat från Robert Capa.

Jobbet var inte lätt eftersom man blev tvungen att fotografera svårt sårade och döda soldater: ”På tåget till London, med de användbara exponerade rullarna i väskan, avskydde jag mig själv och mitt yrke. Sådant fotograferande kunde begravningsentreprenörerna ägna sig åt, det ville jag inte hålla på med. Om jag skulle vara med på begravningen fick det bli som deltagare i processionen, det lovade jag mig själv”.

Jobbet som krigsfotograf är att få fram budskap med bilder som väcker åsikter. Det är mycket lättare att förstå vad som verkligen händer genom framförallt film men också bilder.

Marie Colvin Namn: Marie Catherine Colvin Födelse: 12:e Januari 1956 Yrke: Amerikansk journalist Död: 22:a Februari 2012

Född 12 Januari 1956 i Astoria, Queens. Växte upp i East Norwich i staden Oyster Bay, Nassau County på Long Island i New York. Hon tog examen från Oyster Bay High School år 1974. Hon spenderade sin tidiga skolgång som utbytesstudent i Brasilien. Sen antog hon en utbildning på Yale Universitet. Hon var en antropolog och tog en kandidat examen i antropologi år 1978. Hon tog även en kurs med Pulitzerpris-vinnande författaren John Hersey. Hon började skriva för ”The Yale Daily News” och beslutade sig sen för att bli en journalist.

Colvin började arbeta först på en fackförening i New York innan hennes journalistiska karriär tog fart. Hon började då jobba med ”United Press International” (UPI), först i Trenton, sen i New York och Washington. År 1984 utnämndes Colvin till ”Paris bureau chef” för UPI, innan hon började arbeta för ”The Sunday Times” år 1985. Från år 1986 var hon tidningens mellan östern korrespondent, och sedan från år 1995 var hon utrikes korrespondent.

Som specialist i Mellanöstern, täckte hon konflikter i Tjetjenien, Kosovo, Sierra Leone, Zimbabwe, Sri Lanka och Östtimor. År 1999 i Östtimor, krediterades hon med att rädda livet på 1500 kvinnor och barn från en förening som belägrades av indonesiska styrkor. Hon vägrade att överge dem, så hon bodde med en FN-styrka, och rapporterade till sin tidning och på tv. De evakuerades efter fyra dagar. Hon vann ” Women’s Media Foundation award” för kurage i journalistik för hennes bevakning av Kosovo och Tjetjenien. Hon skrev och producerade dokumentärer, däribland ”Arafat: Bakom myten” för BBC. Hon är med i en dokumentärfilm från 2005 som heter

”Bearing Witness”.

Colvin förlorade synen på hennes vänstra öga på grund av en sprängning av den lankesiska arméns granatgevär (RPG) den 16 april 2001, medan de passerade från ett LTTE kontrollerat område till ett regerings kontrollerat område; Därefter bar hon en ögonlapp. Hon attackerades även efter att hon ropat ”journalist, journalist!” samtidigt som hon rapporterade om de lankesiska inbördeskriget. Hon berättade för Lindsey Hilsum på Channel 4 News att hennes angripare ”visste vad han gjorde.” Trots hennes allvarliga skador lyckades Colvin, som var 44 vid den tiden, skriva en 3000 ord lång artikel för att kunna hålla deadline. Hon hade gått över 30 engelska miles genom Vanni djungeln med sin Tamil-guider för att undgå regeringstrupper. Hon rapporterade om den humanitära katastrofen i de norra tamilska regionen, inklusive om en regering som blockade livsmedel, medicinsk utrustning och förhindrande att utländska journalister tillträdde området i sex år för att täcka kriget. Colvin led senare av posttraumatiskt stressyndrom och behövde sjukvård efter hennes skador. Hon var också ett vittne under de sista dagarna av kriget i Sri Lanka och rapporterade om krigsförbrytelser mot tamiler som begicks under den sista fasen av kriget.

Efter hennes sårskada, flera dagar senare, sade den lankesiska regeringen att det skulle tillåta utländska journalister att resa i rebellkontrollerade zoner. Chefen för regeringens information Ariya Rubasinghe, konstaterade att: ”Journalister kan gå, vi kan inte uteslutna dem, men de måste vara fullt medvetna om och acceptera risken att de kan förlora deras liv”.

Colvin var gift två gånger med journalisten Patrick

Bishop; båda äktenskapen slutade i skilsmässa. Hon gifte sig också med den bolivianska journalisten Juan Carlos Gumucio, som var korrespondent för den spanska tidningen ”El País” i Beirut, under det libanesiska inbördeskriget. Han begick självmord i februari 2002 i Bolivia eftersom ”världen inte var en snäll, trevlig och värdig plats längre”, enligt hans kollega Robert Fisk. Marie Colvin var bosatt i Hammersmith i västra London. Hon hade inga barn.

I februari 2012, korsade Colvin in i Syrien bak på en cross-motorcykel. Hon ignorerade den syriska regeringens försök att förhindra utländska journalister från att komma in Syrien för att rapportera om de syriska inbördeskriget utan tillstånd. Colvin var stationerad i västra Baba Amr distriktet i staden Homs, och gjorde sin sista sändning på kvällen den 21 februari som visades på BBC, Channel 4, CNN och ITN News via satellittelefon. Hon beskrev den ”obarmhärtiga” och urskillningslösa beskjutningen och sniper attackerna mot civila byggnader och människor på gatorna i Homs av syriska styrkor. Colvin, som hade förlorat ett öga för granatsplitter i Sri Lanka och som hade täckt konflikter i Tjetjenien, Kosovo, Sierra Leone, Zimbabwe, Libyen, och Östtimor, beskrev beskjutningen av Homs som den värsta konflikten hon någonsin hade upplevt.

Colvin dog tillsammans med en annan prisbelönt fransk fotograf, Rémi Ochlik. En obduktion genomfördes i Damaskus av den syriska regeringen som kom fram till att Marie Colvin dödades av en ”improviserad sprängladdning fylld med spik”. Den syriska regeringen hävdar att sprängladdningen planterades av terrorister den 22 februari 2012. Journalisten Jean-Pierre Perrin och andra källor rapporterade att byggnaden hade målinriktats av den syriska armén, som identifierades med hjälp av satellittelefonsignaler. Deras team hade planerat en exitstrategi några timmar innan. På kvällen den 22 februari 2012, sörjde folk på Homs gator för att hedra Colvin och Ochlik. The Sunday Times rapporterade att Colvin hade dött medans Ochlik försökte hämta deras skor för att kunna fly armébombarderingen av byggnaden de var

i. Senare dök en film upp från Syrien som rapporterade om begravningen av deras kroppar i en trädgård nära där de dödades, innan de grävdes upp och fördes till Damaskus innan hemresan. Colvins begravning ägde rum i Oyster Bay, New York den 12 mars 2012, vid gudstjänsten deltog 300 sörjande inklusive dem som hade följt hennes avsändning samt vänner och familj.

Den stora frågan är egentligen: Varför åker hon tillbaka till krig även fast hon fått sitt öga bortsprängt?

Jag tror att hon bland annat tycker att det behövs rapportering från länder där det är krig. Hon kände nog ett ansvar, att hon behövde göra det för att annars kanske inte nån annan skulle göra det heller. Samtidigt så tror jag att hon på nått sätt får ut något av de själv, typ som en adrenalin kick eller liknande när hon besöker och utsätter sig själv för en sån slags fara.

Det är säkert ett mycket spännande jobb, även fast det många gånger är livsfarligt.

Av: Isabelle Lundberg, SA3

ISIS

Isis är en beväpnad terrorgrupp som har kopplingar till terroristgruppen al-Qaida. Isis finns i Irak och Syrien. Men i Syrien har Isis blivit den grupp som huvudsakligen slås mot regeringstrupper. Isis är ökänd världen över för deras sätt att agera på olika saker, som till exempel är de väldigt brutala, hänsynslösa och de är även kända för plundringar och tortyr.

Isis har ganska stor kontroll över olika delar i Syrien, de har tagit över staden Raqqa och även områden kring Azaz, Homs och Abu Kamal. I dessa områden har Isis bestämt att du som person är tvungen att följa den tolkning av islam som Isis har vilket innebär att du måste ha på dig rätt kläder och uppföra dig efter vissa koder som finns. I staden Raqqa som var den första staden som föll i rebellers händer har man tre val att välja mellan, du kan antingen konvertera till islam eller leva under nya restriktioner eller så dör du. Det är de tre alternativen för dem som bor i staden.

Isis finns också i Irak och den historian är mycket brutalare och blodigare än den i Syrien. Bagdad blev 2013 utsatt för ett stort antal bombattacker som sedan Isis erkände att de hade gjort. Sen har de också tagit över städer i Irak är det är staden Fallujah På senaste tiden har Isis blivit kända för deras brutala mord på till exempel journalister, det finns filmklipp som visar hur soldater från Isis skär av huvuden på journalister, skjuter ihjäl oskyldiga och nyligen kom det ur en video när de bränner en pilot levande i en bur.

Om omvärlden skulle sluta skicka sina journalister till Syrien och andra länder där det finns chans att journalisterna dör så kommer vi inte få veta något om det landet och vad som händer där.

Om nu alla länder skulle sluta skicka sina journalister till Syrien och Irak så skulle vi inte veta vad som händer där förutom om någon flyr från landet och berättar eller om någon filmar och lägger upp något. Jag tycker att vi måste fortsätta skicka folk till länder som Syrien för vi måste få veta vad som händer runt om i världen så att vi kan göra något åt saken.

Varför utsätta mig själv för fara när jag lika gärna kan vara hemma? Många Journalister har ändå åkt till länder där chansen att bli dödar är stor och vissa har kommit hem igen men det finns också personer som inte kommit tillbaka.

Skulle inte FN eller NATO veta något om vad som händer i Irak eller vilket land som helst så skulle de inte kunna hjälpa befolkningen. Men man skulle även också förstå om journalisterna inte skulle vilja åka till länder där chansen att de blir dödade är stor, för de kanske har en familj och då kan de tycka att varför ska jag behöva åka till ett land där jag kan dö och aldrig se min familj igen istället för att stanna på hemmaplan och rapportera om vad som händer här?

Ett exempel på en reporter som inte kom hem igen är Martin Adler. Han hade familj hemma men han brann för sitt jobb och ville visa hur illa det var i vissa länder och han var inte rädd för konsekvenserna som kunde uppstå. Journalister som verkligen brinner för deras jobb så mycket att de är viliga att offra deras liv för att rapportera hur landet har det är guld värda så utan journalister hade världen se ut på en annorlunda sätt.

Nils Horner Namn: Nils Georg Anthony Horner Födelse: 5:e December 1962 Yrke: Svenskl-brittisk journalist Död: 11:e Mars 2014

Nils Georg Anthony Horner, föddes den 5 december 1962 i Borås. Han var en svenskbrittisk journalist och korrespondent vid Sveriges Radio.

Horner jobbade under 90-talet som journalist i New York och innan det i London. Han anställdes sedan utav Sveriges Radio 2001.

Nils rapporterade under större delen av sitt yrkesverksamma liv från flera krigs- och katastrofområden. Från 1991 var han stationerad i New York. Han började som utrikeskorrespondent för Sveriges Radio 2001 i New Delhi och bevakade framför allt Asien och Mellanöstern.

Horners sista reportage handlade om afghanska kvinnors oro inför det kommande valet, och samma dag, den 11 mars, sändes ett reportage från Asien rörande treårsdagen för den tsunami som drabbade Japan 2011.

Nils sköts till döds den 11 mars 2014 på en gata i Kabul. De två gärningsmännen sköt honom i bakhuvudet och sprang från platsen.

Ingen har ännu gripits, men islamistgruppen Fidai Mohaz uppgavs av media ha tagit på sig ansvaret för mordet. Detta ifrågasattes dock av säkerhetskällor.

Dagen innan Nils Horner skjöts ihjäl twittrade han om sin kommande artkiel som var om valet i Afghanistan, den handlade om

att kvinnorna var orolig inför valet och att afghanistan var ett ’’förändrat samhälle’’ Jag tycker att det är viktigt att man är i plats på andra krigsländer trots att det är livsfarligt. Så vi i andra läder få se hur det är på plats, hur ett riktigt krig utspelar sig samt att vi får veta vad som händer, vi får inte samma korrekta information om vi får höra det ifrån ett annat håll än om vi får höra det utav en journalist. Som journalist gräver man bara djupare och djupare tills man får vad man vill ha, man vill få fram så mycket sanning och information som det går och det gör att det är tryggare att lita på en journalist.

Av: Judith Malmsberg, SA3

Arne Lemberg Arne Lemberg föddes 8 februari 1941 i Brännkyrka. Lemberg var en svensk journalist, han började sin journalistkarriär på FIB aktuellt och senare chefredaktör för tidningen Lektyr, 1974 värvades Lemberg som journalist för expressen och i slutet av 1979 sändes han och Karl Bergman för att rapportera om krisen i Idi Amins Uganda. De både anlände till Kenya men tog sig in i Uganda för att få en bättre inblick i händelserna.

I hemländerna fick ingen veta vad som hände med journalisterna förens i slutet av april, kvarlevorna som fanns kvar av Lemberg och Bergman fördes till Sverige, Bollingers och Stiens kvarlevor fördes till Tyskland. I september samma år ställdes två personer inför rätten som ansvariga för skjutningen. Både Lemberg och Bergman finns idag representerad på glasväggen över avlidna journalister på Newseum vid Pennsylvania Avenue i Washington D.C.

Arne Lemberg, till höger, reste med Karl Bergman till Uganda, båda sköts av militärpatrull Arne Lemberg, svensk journalist som miste livet i Uganda 1979, Lemberg blev 38 år

De båda svenska journalisterna lämnade sitt hotell den 5 april sedan gjorde svenskarna sällskap med Hans Bollinger och Wolfgang Stiens som var tyska journalister och kom till Uganda för att rapportera för tidningen Stern.

Journalisterna tog sig över Victoriasjön och hamnade i byn Katosi där de blev undersökta av myndigheterna, därefter blev journalister ihjälskjutna av en militärpatrull för att militären trodde att det tillhörde fienderna i Tanzania och kropparna blev begravda.

WIKILEAKS _______________________________________________________________________________________

Wikileaks I dagens samhälle är kanske Wikileaks en av de mest kontroversiella formerna av press som existerar vilket är Internet. Man kan från tid till tid läsa artiklar om nya stora läckor på Internet och med största sannolikhet kan då ofta Wikileaks nämnas och ha med saken att göra.

Men vad är då Wikileaks?

Jo de är en hemsida på Internet som säger sig vilja släppa viktiga nyheter och information som allmänheten förtjänar att veta. Specifikt släpps då information om korruption som kan vara inom företag, politiska organ eller om ett land som helhet.

Hur lyckas dem?

Man vad gör då Wikileaks så speciellt för att kunna få fram denna information som ingen annan lyckas med? Jo där kommer deras koncept som bygger på att man anonymt kan lämna information och upplysningar gällande i frågan nästan vad som helst till deras hemsida.

Detta är för att kunna bevara en källas integritet och yttrandefrihet. Dock så släpps inte all information direkt utan man har ett par tusentals volontärer som då granskar, analyserar och tar reda på om informationen man fått är sanningsenig och trovärdig innan den släpps på Wikileaks. En annan policy är att Wikileaks inte redigerar dokumenten eller informationen man får av olika källor vilket har lett till mycket kontroversiella diskussioner gällande läckandet av personlig information men det återkommer jag till senare

Wikileaks läckor Men vad har då Wikileaks släppt för typ av information hittills sen det grundades den 6 augusti 2006. En av dem mest kända dokumenten som släppts av Wikileaks inlägget Collateral Murder som är en video som visar Amerikanska styrkor som beskjuter 12 civila på en öppen gata från en helikopter. Detta var dock bara en liten del av dokumenten som släpptes då även tusentals dokument som innehöll rapporter om den Amerikanska statens krigföring mot Irak och Afghanistan släpptes samtidigt.

Cablegate Man har även släppt en stor läcka som kallas för Cablegate skandalen vilket var en stor diplomatläcka där man samarbetade med flera stora mediebolag för att komma över drygt 250 000 ambassadmeddelanden. I dessa meddelanden skrivs det dessutom att amerikanska diplomater ska spionera på högst uppsatta män inom FN, Bulgarien och Palestina. Där beordrades dem även försöka få tag på kreditkorts nummer, DNA och fingeravtryck för att lämnas till amerikanska underrättelsetjänsten. I dokumenten avslöjas även vart flera av USA:s

_______________________________________________________________________________________

WIKILEAKS _______________________________________________________________________________________

oljeledningar och andra ekonomiskt betydande byggnader ligger någonstans. Hela denna skandal ledde till att Wikileaks samarbetande med olika företag som Amazon, Visa, MasterCard och Paypal avslutades pga. juridiska anledningar. Wikileaks hävdar bestämt att de var politiska påtryckningar som avslutade samarbetandet.

Wikileaks och livsfarlig press Nu när jag gått in på vad Wikileaks gör och vad dem gjort så kan man förklara vad som kan förknippas med livsfarlig press med denna form av media och vad som egentligen är kontroversiellt. Jo till att börja med så är ju deras första policy att hålla identiteten hos källorna anonym vilket man misslyckats med under några tillfällen som vid dokumenten kallade Collateral Damage där en 22 åring vid namn Bradley Manning vid den Amerikanska Underrättelsetjänst vart gripen, anhållen och straffad för att ha läckt informationen.

Det som anses var mest kontroverisllt med detta var just att Wikileaks hade släppt anfalls planer som USA använde under krigen i mellanöstern. Det kan då leda till att soldater stryker med som följd och

de var på dessa grunder Bradley Manning blev fängslad.

Ett annat exempel är där deras policy om att inte redigera information hamnar i kläm. Som följd under Cable-Gate skandalen så släpptes som nämnt tidigare kartor på ekonomiskt viktiga punkter i USA vilket kan uppmuntra terrorister att anfalla dessa ställen och då äventyra liv runt om i landet. Det är just detta som gör Wikileaks så kontroversiellt där man underhåller absolut ingen information även om det kan gå ut över privat personer då ibland adresser och telefon nummer på vissa dokument vissas samt att liv i vissa fall riskeras. Men om man då stoppar Wikileaks hamnar man i en annan situation där man istället kränker yttrande friheten som många ser som en absolut rättighet i världen. Så att säga detta är idag varför Wikileaks kallas för Livsfarlig Press då ibland folks liv sätts på spel för att hålla yttrandefriheten levande.

Text: Liam Svedjeskog

_______________________________________________________________________________________

ANNA POLITKOVSKAJA _______________________________________________________________________________________ frihet r rätt till åsikts ”Var och en ha innett et. Denna rä och yttrandefrih hysa de utan ingripan fattar frihet att rida sp h ka, ta emot oc åsikter samt sö av p äl h idéer med hj information oc av e nd el och oberoe a alla uttrycksmed rn te he skliga Rättig gränser.” - Män

Anna Politkovskaja Trots att yttrandefrihet är en mänsklig rättighet så straffas människor runt om i världen när de försöker sprida sanningen. Journalister riskerar sina liv varje dag för att sanningen ska komma fram. Anna Politkovskaja var en av många journalister som miste livet i jakten på sanningen.

Anna Politkovskaja föddes 30 augusti 1958 i New York. Hon var dotter till sovjetisk-ukrainska diplomater. Hon studerade journalistik och litteratur på Moskvas universitet. Hon började sin journalistkarriär på tidningen Izvestija. Hon jobbade även som bland annat korrespondent för Aeroflot Sovjet Airlines och på tidningen Obshcgaya Gazeta innan hon började på tidningen Novaja Gazeta där hon jobbade fram till sin död.

Anna Politkovskaja är känd som en av Ryssland mest frispråkiga journalister och skrev väldigt kritiskt kring bland annat kriget mellan Ryssland och Tjetjenien. När en grupp tjetjener stormade en teater i Moskva och tog 850 personer i gisslan, kallades hon till platsen. Vad hon skulle göra där är oklart, enligt vissa källor skulle hon hjälpa till att förhandla med terroristerna, medan andra källor säger att hon åkte dit för att hjälpa gisslan genom att få in mat och vatten. Oavsett vilken anledning hon hade för att vara där så är det tydligt att hon brydde sig om de människor som tagits gisslan och ville hjälpa dem. Hon var trots allt en kämpe för mänskliga rättigheter. Och det var just därför hon tog intresse för Tjetjenien. Landet är en del

av Ryssland och har länge velat bli ett självständigt land, vilken inte den ryska regeringen til�låter. Därför uppstod både ett första och ett andra Tjetjenienkrig, och särskilt det andra kriget ansåg Anna Politkovskaja bröt mot de mänskliga rättigheterna, då både tjetjensk och rysk militär gav sig på civilbefolkningen. Hon ansåg att kriget inte var terroristbekämpning utan folkmord.

Hennes kamp för det mänskliga rättigheterna och sin omtanke för människor gjorde att hon ett antal gånger blev utsatt för olika övergrepp. När hon hörde om gisslandramat på en skola i staden Beslan så satte hon sig på första bästa flyg för att åka dit och hjälpa till med förhandlingen. Hon kom aldrig fram då hon blev akut sjuk på flyget på grund av förgiftning. Och blev även utsatt på andra sätt. Hon blev ständigt trakasserad och påhoppad.

Hon blev mordhotad, instängd i ett hål i marken utav ryska trupper och sades även ha blivit kidnappad.

Anna Politkovskaja visste att hennes kritiska texter gjorde andra upprörd, att hon var ogillad och hade många fiender. Hon visste att vad hon gjorde och

_______________________________________________________________________________________

ANNA POLITKOVSKAJA _______________________________________________________________________________________ Idag är Ryssland ett land som är väldigt oroligt.

I november 2013 så valde Ukraina att närma sig ryssland istället för att påbörja ett samarbete med EU, vilket skapade stora demonstrationer och uppror i Ukraina. Under 2014 spårade krisen ur och när en folkomröstning gjord av separatister visade att stora delar av befolkningen ville tillhöra Ryssland, klev de in och erkände Krim som en del av Ryssland, trots varningar från FN och flera västmakter. Denna kris har fått namnet Ukrainakrisen och pågår än idag, då Ryssland vill att hela Ukraina ska tillhöra landet. Detta har likheter med Tjetjenienkriget då det var samma situation, Ryssland ville att det skulle vara en del av landet medan Tjetjenien ville bli självständigt. Krig är aldrig bra och omvärlden är orolig över att Ukrainakrisen ska sprida sig till resten av Europa.

vad hon skrev om var farligt, men hon slutade inte.

Och tillslut så blev det hennes död. Den 7 oktober 2006 blev hon skjuten utanför sin lägenhet i Moskva. Hon sköts total fyra gånger, två gånger i bröstet, en i axeln och ett avslutande skott i huvudet. Flera personer har arresterats och i maj 2014 dömde 5 personer för mordet.

Yttrandefrihet och fri press behövs för att en demokrati ska fungera. Och därför är det så viktigt att journalister riskerar sina liv för att sanningen ska komma fram. Yttrandefrihet är en del av de mänskliga rättigheterna. Mediers främsta uppgift är att granska makten. I en demokrati är det viktigt att medborgarna vet vad makthavarna gör. Att vi har fri pressfrihet gör att medier kan informera om vad de vill och kritisera regeringen. Om regeringen gör något opassande får vi veta det så vi kan göra något åt det. För i en demokrati är det folket som styr. Dock så får man inte glömma att även om vi har yttrandefrihet så får vi inte säga vad som helst.

Medier får inte sprida privat information om en människa, du får inte skriva på ett sätt som uppfattas som rasistiskt eller främlingsfientligt.

Ryssland är ett av länderna som inte har någon pressfrihet. När staten styr media och sprider den statliga propagandan blir det en väldigt partisk bild, så i Ryssland är möts människor av hat och främlingsfientlighet i media. Ryssland sägs ha pressfrihet och yttrandefrihet, men det är endast i teorin, i verkligheter är pressfriheten väldigt begränsad i Ryssland. Över 30 journalister har mördats sedan Putin kom till makten, men idag är det vanligare att en journalist blir grovt misshandlad än mördad.

Det innebär att journalister inte vågar skriva lika kritiskt som de vill, utan censurerar eftersom dem påverkats av de av hot och mord de själva och deras kollegor utsätts för. Trots den svåra situationen i Ryssland så finns det journalister som ändå skriver fritt, kritiserar staten och riskerar sina liv, och Anna Politskovskaja var bara en av dem.

Text: Petronella Jonsson

_______________________________________________________________________________________

Pressfriheten i Ryssland Pressfrihet är en av ståndspelarna i ett demokratiskt samhälle, det innebär att myndigheterna inte får förhandscensurera t.ex. radio, TV, Internet eller tidningar. Pressfriheten bygger på ett lands tryckfrihet och yttrandefrihet, man ska kunna förmedla information och även kritisera de styrande. Det vill säga: en fri press ska kunna välja själv vilka ämnen den väljer att sätta i fokus utan inblandning från andra aktörer.

Vi i Sverige har en hög grad av pressfrihet på grund av att våra lagar gör det möjligt för medier att granska och kritisera maktinnehavarna.

Tryckfriheten ingår nämligen i vår grundlag tryckfrihetsförordningen, och vår första tryckfrihetslag antogs 1766 vilket även var den första lagen av sådan sort i världen. Alla länder har dock inte samma situation, då vissa länders media ständigt censureras och kontrolleras av deras regeringar, och ett av dessa länder är Ryssland.

Den amerikanska statistikbyrån Freedom House rankade 2014 197 länder och områdens pressfrihet, från lägst till högst. Ryssland hamnade i undersökningen på plats 176, vilket innebär att det är ett av länderna som saknar pressfrihet – trots att pressfrihet faktiskt ingår i de ryska grundlagarna.

Ett av de få medierna där Ryssland har yttrandefrihet ansågs förut vara Internet, men nu har den ryska regeringen under Vladimir Putin börjat använda sig av domstolarna, lagen, och reglerande åtgärder för att även kunna kontrollera vad som skrivs online. Detta påverkar givetvis den ryska befolkningen, när privatpersoner och företag förut använt sig av Internet för att ge ut mer balanserade informationskällor till skillnad från vad som kanske visas på TV eller står i tidningar.

En rysk oberoende TV-station Puls TV fick får några år sedan bemöta en rad av trakasserier efter att Alexei Sklyarov, chefen för TV-stationen, gått ut offentligt med att han skulle leda organisationen Voters League, där han hade som uppgift att övervaka så att allt går rätt till i presidentvalet.

Inspektioner började genomföras av byggnaden, och de tvingades visa ett antal dokument för inspektörerna. Trots att Puls TV hade haft samma lokal i 22 år börjar lokalägaren plötsligt att vägra förnya hyresavtalet. Allt detta började ske direkt efter Sklyarovs sammankoppling med Voters League blivit offentlig.

Avsaknad av pressfrihet påverkar inte bara befolkningen på så sätt att de får vinklad eller censurerad information, det kan leda till våld mot journalister i så pass stor utsträckning så att de mördas på grund av att de kritiserar de ledande aktörerna. 2011 beräknades det att det dödats fler journalister i Ryssland än någon annanstans under loppet av 20 år sedan berlinmuren föll. Ett exempel på detta var fallet med Michail Beketov, som publicerade rapporter om motorvägsbygget mellan Moskva och St. Petersburg som skulle gå genom Khimkiskogen strax utanför huvudstaden, och på så sätt förstöra delar av skogen.

Beketov fick efter detta utstå flera former av hot. Hans hund dödades och lämnades på hans yttertrappa, hans bil sattes i brand, och efter att han vägrat att ge efter med undersökningen om motorvägsbygget blev han slagen medvetslös och lämnades framför hans hem i tron på att han var död. Genom denna attack förlorade han ett ben, flera fingrar, och fick talsvårigheter efter slag mot huvudet med järnrör. Michail Beketovs attackerare blev aldrig arresterade, det finns även fler olösta fall där andra journalister som protesterade mot vägbygget också blev attackerade.

Att dessa grova brott mot journalister sällan blir lösta, att gärningsmännen så sällan grips, utgör ett väldigt osäkert liv för de ryska journalisterna.

Denna osäkerhet gör att man mycket väl kan vilja fundera på varför de väljer att utsätta sig för en sådan fara genom att vara kritiska mot ledande aktörer. Är det inte bättre att bara låta sina artiklar censureras och inte ifrågasätta de med större makt?

Som journalist har man ett jobb att dela ut information till allmänheten, och vare sig man lever i en demokrati eller inte så är yttrandefrihet en mänsklig rättighet.

Att ständigt oroa sig för att bli förföljd, trakasserad, hotad, eller skadad för att man delar med sig av sina åsikter är vissa journalisters vardag. Motfrågan är då: kommer något bli bättre ifall de helt enkelt ger efter och låter sig censureras av regeringen, så att befolkningen ständigt får en vinklad version av nyheterna som ges ut?

Detta kommer leda till att skrifter och sändningar tillslut aldrig kan dela med sig av felen makthavarna gör, i rädsla om att det ska framstå som någon form av revolt mot regeringen. Om inte saknaden av pressfrihet uppmärksammas i Ryssland så hotas Internet att kanske bli alltmer censurerat, den enda relativt fria median de för nuvarande har.

Att journalister utsätter sig för denna fara frivilligt genom att berätta sanningen, även om den kan anses som ”osmickrande” för Rysslands regering, är för att de troligen vill uppnå ett samhälle där yttrandefriheten och tryckfriheten är en självklarhet. Likaväl som vilken människa som helst så gör länders ledare också misstag, men till skillnad från en vanlig privatperson har ledande personer som plikt att styra landet på ett bra och hållbart sätt.

Att journalister utsätter sig för denna fara frivilligt genom att berätta sanningen, även om den kan anses som ”osmickrande” för Rysslands regering, är för att de troligen vill uppnå ett samhälle där yttrandefriheten och tryckfriheten är en självklarhet. Likaväl som vilken människa som helst så gör länders ledare också misstag, men till skillnad från en vanlig privatperson har ledande personer som plikt att styra landet på ett bra och hållbart sätt.

Om Vladimir Putin, Rysslands president, skulle begå ett enormt misstag av något slag har folket rätt att få ta del av det – när det faktiskt är de som röstar fram president beroende på vem de anser verkar mest passande för det. Detta blir svårt att avgöra om bara det positiva får speglas i media.

Kort sagt så är olika former av media såsom tidningar, TV, Internet, radio, m.m. en av de viktigaste byggstenarna i ett fungerande samhälle, genom media kan man nå ut till en större publik och man har en enorm kapacitet att orsaka förändring i samhället.

Om det inte vore för yttrande- och tryckfriheten skulle vi aldrig kunna blotta korrupta politiker, kämpa för människors lika värde eller kunna avgöra om någon blir dömd på falska grunder - därför är det extremt viktigt med pressfrihet.

Text: Lilly

Pressfriheten i Turkiet Hur ser pressfriheten ut i alla olika länder i världen och vad är det som gör att vissa länder inte har någon pressfrihet alls? Jag har valt att gå in lite ljupare i Turkiet och se hur det ser ut där.

Turkiet är en parlamentarisk demokrati, men en demokrati som hittills haft en del begränsningar. Landet har ett starkt auktoritärt arv, där militärer och domare ofta har satt folkviljan ur spel. Arvet från landsfadern Kemal Ataturk präglar Turkiet.

För att ett land ska ha en bra pressfrihet krävs det att landet har en väl fungerande demokrati.

Alla har nog någon gång läst, sätt eller hört på tv att en journalist har dött i samband med krig, är det rätt eller fel att journalister är mitt i krigen och filmar och gör intervjuer?

Borde dem skylla sig själv om dem dör eller blir allvarligt skadade? Det finns hur många frågor som helst angående detta och vad blir påföljderna om en journalist blir ihjäl skjuten?

Den pressfrihet som författningen i Turkiet garanterar gäller inte för vissa tabubelagda ämnen. Medierna får kritisera regeringen, men journalister som ifrågasätter militären, försvarar islams roll i politiken eller förespråkar en kurdisk stat riskerar åtal.

Det går inte heller för sig att kritisera landsfadern Kemal Ataturk eller att påstå att Turkiets armenier under första världskriget utsattes för ett folkmord.

Efter millennieskiftet utökades yttrande och pressfriheten som ett led i Turkiets EU-anpassning.

Men lagar finns kvar som åklagare kan åberopa mot medierna. En ökänd paragraf 301, som ständigt återkommit i olika skepnader, kan ge fleråriga fängelsestraff för dem som förolämpat dem statliga organen.

Hösten 2005 åtalades ett sextiotal journalister och intellektuella, som författaren Ohran Pamuk, enligt paragraf 301. året därpå förhördes 1700 personer på grund av paragrafen.

EU har enträget uppmanat Turkiet att avskaffa paragrafen.

I januari 2007 mördades den armenisk-turkiske redaktören Hrant Dink av en turkisk ultranationalist. Dink var dömd för att ha skrivit om folkmordet på armenier 1915.

Europadomstolens rapportör för Turkiet kommenterade att rättegången visade att det turkiska rättväsendet behöver långtgående reformer.

Misstankar om samband mellan mördarna och turkiska staten blev aldrig utredda och bevismaterial ska på nått sätt ha ”slarvats” bort. Den unge nationalist som avlossade de dödande skotten dömdes i juli 2011 till 23 års fängelse, han var bara 17 år vid tiden för mordet.

Europeiska säkerhetsorganisationen Osse rapporterade i början av 2012 att 95 journalister satt fängslade i Turkiet, en uppgång från 57 året före och den högsta siffran i världen. Över hälften av dem var kurder. I mars 2012 förbjöd en domstol under en månad utgivningen av den pro-kurdiska tidningen Özgür Gündem för att den ”spritt terroristpropaganda” efter att ha skrivit om PKK och samhällets behandling av kurderna.

Justitieministern sade då att en rad lagändringar som förbereds bland annat ska frånta domstolarna möjligheten att förbjuda tidningar.

Ytterligare hundratals journalister stod inför rätta eller väntade på rättegång och riskerade att fängslas. Regeringen försvarade de hårda ingripandena med att de flesta dömts eller åtalats för brott, inte för vad de skrivit. Även 2013 utpekades Turkiet som det land i världen som höll flest journalister i fängelse.

Kommer Turkiet nånsin nå kraven för att gå med i EU? Det har skett många protester och demostrationer senaste i åren i Turkiet, väntan på EU medlemskap ser dock ut att bli lång. Turkisk politik präglas av maktkamp mellan den sekulära statsideologin kemalismen och det regerande islamkonservativa partiet AKP. Turkiet styrs sedan 2003 av det islamistiska AKPpartiet som i det senaste parlamentsvalet fick närmare hälften av rösterna. Partier fick därmed 327 av de 550 mandaten i landets parlament.

Den 9 augusti 2014 valdes AKP ledaren Recep Tayyip Erdoğan till Turkiets förste direkt folkvalde president med cirka 52 procent av rösterna.

Flera EU länder, framför allt Frankrike, Cypern, Nederländerna, Tyskland och Österrike, har länge varit emot ett turkiskt medlemskap.

Den förre franske presidenten Nicolas Sarkozy blockerade fem av förhandlingskapitlen.

1999 godkändes Turkiet som kandidatland till EU, 2005 inleddes förhandlingarna. Men förhandlingarna har gått trögt.

Men i juni 2013, trots massiva protester, tog förhandlingarna ett steg framåt när Tyskland gick med på en kompromiss som innebär att ett nytt förhandlingskapitel med Turkiet kan öppnas, det första på tre år.

juli 2013 hade bara ett av de 35 så kallade förhandlingskapitlen, som täcker olika politikområden, kunnat slutföras. 13 kapitel har öppnats med inte slutförts.

Den turkiska regeringen lanserade i september 2014 en ny strategi för hur landet ska närma sig EU-medlemskap. Målet är att väcka den avsomnade EU-processen.

För att kunna bli medlem i EU måste Turkiet erkänna Cypern vars nordliga del sedan 1974 är ockuperat av turkiska styrkor.

Text: Mathias Dahlgren

Johan Persson och Martin Schibbye Natten den 28 juli korsade två män Somalias gräns till Etiopien med målet Ogadenregionen, ett väldigt oroligt område där det pågick en ständig kamp om oljan som fanns där. Att det var ett osäkert område visste dem sedan tidigare, men de kunde aldrig förutspå vad som skulle hända den natten i juli som skulle påverka deras liv för alltid.

De två männen var fotografen Johan Persson och journalisten Martin Schibbye, som tillsammans utmanade ödet för att få reda på sanningen om Ogadenregionen. Johan Persson född den 3 mars 1982 i Kungälv, är en utbildad frilansfotograf som hade sina främsta bevakningsområden i USA och Afrika söder om Sahara och som jobbade för bland andra SvD, Fokus och Dagbladet. Martin Schibbye född den 17 oktober 1980, är en utbildad journalist som bl.a jobbade för Filter, SvD, Aftenposten och Sydsvenskan med Asien som främsta bevakningsområde.

Ogadenregionen är ett område i den sydöstra delen av Somaliregionen i östra Etiopien, där det bor glest med somalier. I många år så har oljan varit ett problem i området och det har varit många diskussioner om detta och i juni 2010 så blev det svenska oljebolaget Lundingruppen anklagade för att medskyldiga till att 12 000 sudaneser dödades och 160 000 fördrevs från sida hem med anknytning för utnyttjandet av oljan.

Allt hade börjat ett och ett halvt år tidigare när Johan och hans journalistkollega Anna Roxvall reste till världens största flyktingläger i kenyanska Dabaab för att redogöra för situationen på Afrikas Horn.

Syftet var egentligen att intervjua flyktingar från Somalia, men eftersom att de fick information av etiopiska flyktingar så kom de in på det spåret istället eftersom att exiletiopernas berättelser var annorlunda från somaliernas berättelser som handlade om svält och inbördeskrig. Exiletioperna som alla kom från Ogaden redogjorde för Ogadens organiserade förtryck som enligt dem följde ett mönster.

När Johan och Anna hade kommit hem igen så såg de att Svenska Lundin-gruppen skulle genomföra en provborrning efter olja i Ogaden.

Det var då de bestämde sig för att dem måste in i Ogaden vid den tidpunkten som borrningen skulle äga rum, augusti 2011. Det var tänkt att det var Johan och Anna som skulle åka till Ogaden, men Anna fick förhinder och då hoppade Martin Schibbye in som ersättare, men eftersom att han redan var på en annan reportageresa så skulle han ansluta sig till Johan senare. Därför åkte Johan ensam till Dadaab för att spela in olika vittnesmål från flyktingar från Ogaden.

Efter många turer är Johan och Martin äntligen tillsammans i Ogaden och en dag när de båda tar en tupplur blir de överraskade av att skott hörs.

Tillsammans med deras tolk Noor flyr de snabbt från platsen där de varit. Snabbt skiljs alla tre åt i ren panik, och både Martin och Johan blir skottskadade. De leds sedan genom öknen tillsammans med soldater till något slags läger där de äntligen kan ”slappna av”. Dagen efter så kommer det en bil med militärjournalister, som vill ha en intervju med Martin och Johan i öknen. De var väldigt tvek-

samma i början, men sedan insåg de att om det fanns en film på dem, så kanske det skulle vara svårare att döda dem. Efter stor förvirring och kaos, blir de senare förda till ett samhälle där dem väcker stor uppmärksamhet. De kommer till ett basläger, där de blir placerade i ett tält och får mat.

En morgon i september 2012 så skriker en vän till dem, Chala ”Ni ska ut, ni ska ut!”. Detta är helt ofattbart för Johan och Martin och medan de går ut från fängelset så möts de av jubel och precis innan dom ska gå ut så säger deras vän Vincent ”Martin och Johan, lova att berätta för världen om oss, berätta om vad ni sett”.

Johan och Martin blir sedan fängslade i väntan på deras rättegång. Ett citat från ett brev som Johan och Martin skriver tillsammans till Fredrik Spik som de ska ge vid det kommande ambassadbesöket lyder

Detta var inte slutet på denna fruktansvärda och oförglömliga resa, utan Johan och Martin fortsatte kämpa för pressfriheten och yttrandefriheten. Martin har tillsammans med andra journalister, reportrar och författare startat projektet Blank spot project.

Detta är deras beskrivning om projektet: Vi vill skriva om länder och platser bortom de mediala allfarvägarna som alltför få medier uppmärksammar.

Vi vill ge människor som annars inte träffar inte träffar journalister en röst och lyfta fram bortglömda perspektiv, konflikter och kontinenter.

”Vi sover som packade sillar i rader på det kalla cementgolvet.

Abolitionisternas skisser över slavskeppen är den närmaste liknelsen. Rummet har 100 sängar men över 200 fångar.

Många är allvarligt sjuka, hostar blod, har hiv, lunginflammation och sover hela dagarna. En del har väntat ett år på att få stora cancertumörer bortopererade.

Dödsfall är vanliga, självmord likaså. Misshandel och bråk är vardag. Fångarna överlever tack vare mat från anhöriga.”

Varför behöver vi veta allt detta? Enligt mig så är det väldigt viktigt att vi vågar prata om sådana här saker eftersom att det varje dag kidnappas och fängslas journalister runt om i världen. Journalister som kämpar för pressfrihet och yttrandefrihet blir varje dag utsatta för olika situationer som egentligen ingen ska behöva uppleva. Jag anser även att det kan vara väldigt bra att någon får se detta, trots omständigheterna eftersom att det är på grund av världens journalister som vi får se hur situationen i andra länder ser ut och för det så ska alla jorunalister ha en stor bragd. De vågar, kämpar och ger inte upp. Vi får inte sluta kämpa för pressfriheten och yttran-

Efter hemska upplevelser med bland annat skenavrättningar, blir de till slut häktade och därefter sker händelsen där de blir dömda till 11 års fängelse. Självklart med protester, men vid den tidpunkten fanns det inte så mycket att defriheten. göra.

I december 2011 blir de sedan eskorterade till Kalityfängelset i Addis Abeda. Där får de uppleva allt möjligt, se medfångar bli misshandlade ,bli kallade terrorister, vara rädda för att bli avrättade och fånga råttor lika stora som katter.

Text: Lisa Holm SA2b

Ryssland När Sovjetunionen fanns var det ett dåligt diktatur land, som saknade pressfrihet, mänskliga rättigheter m.m, men när Sovjetunionen blev Ryssland så började landet bli bättre och mer demokratiskt. Men nu på senaste åren med Vladimir Putin som president har landet börjat bli allt mer som Sovjetunionen igen som saknar många mänskliga rättigheter och pressfrihet.

Pressfriheten i Ryssland är väldigt dålig och listades år 2012 som ett av 66 olika länder i världen där pressfriheten saknas och bedömdes vara ”ofri”.

Rysslands president Vladimir Putin

En stor orsak till detta är Rysslands nuvarande president Vladimir Putin som tillexempel hyrde in 250st ”nättroll” vars uppgift var att producera fejkade bloggar och nätkommentarer dygnet runt. De som var anställda hade i uppdrag att hylla Putin, såga Obama och håna Ukrainas president Porosjenko. Syftet med deras jobb skulle i grunden handla om politik men för att det skulle se så verkligt ut som möjligt så var cheferna noga med att allt skulle se naturligt ut så att man t.ex skulle berätta vardagliga saker såsom att man hade bakat bröd imorse och sedan skulle de komma in på den politiska delen. Vid flera tillfällen kom även en ”expert” och föreläste för nättrollen, men grundkonceptet var att alla skulle hålla sig till att Putin var bra, Obama dålig och Porosjenko dålig. Vad Putin hade gjort eller sagt spelade ingen roll, det var bra helt enkelt. När den svenska journalisten Ingmar Neveus från Dagens Nyheter försökte kontakta tre olika chefer från företaget la ena på luren direkt när den hörde att han var svensk, den andra bekräftade att han arbetar för företaget men ändrar sig när Ingmar frågar om ”trollverksamheten” och säger att han troligen söker en annan person. Den tredje vägrar kommentera överhuvudtaget.

Ett annat exempel på att Ryssland har dålig pressfrihet är att den tadzjikiska journalisten Dodojon Atovulloev knivhöggs i magen två gånger den 12 Januari 2012 på en restaurang i Moskva. Dodojon Atovulloev är känd för sina kritiska åsikter mot de tadzjikiska myndigheterna. Efter han blev knivhuggen så flydde gärningsmannen, Atovulloev fördes akut till sjukhus och blev opererad och är nu utom fara. Atovulloev har blivit utsatt för dödshot flera gånger och flera rättsliga förfaranden vilket ledde till att han var tvungen att lämna landet år 2001.

Som ni ser så är pressfriheten i Ryssland väldigt dålig, och de som vågar trotsa staten genom att ändå skriva fritt riskerar sina liv varje dag.

Text: Nellie Nänsén