Varde ljus

Text: Angelica Edvardsson Edin, Foto: Luca Mara

Elljusspår i skogen och städer anpassade för löpare. Två olika sätt från två olika tidsperioder att försöka komma tillrätta med samma problem – en befolkning i behov av motion efter en stillasittande arbetsdag. Varför behövde elljusspåren vara så kuperade och passar de fortfarande vårt sätt att träna?

Du har tagit bilen till motionsanläggningen strax utanför staden. Du parkerar och går ut i beckmörkret, trycker på “tänd här”-knappen och ser hur en gul orm börjar slingra sig genom mörkret ut i skogen. Omgiven av träden och kvällen springer du sedan fem kilometer på höstblött underlag. Kanske grus, kanske sågspån. Pulsen stiger i backarna, det är ingen lätt joggingtur. I dagsljus kan du skymta en sjö vid vändpunkten. Finns det tid fungerar bastun fortfarande i klubbstugans omklädningsrum.

Hade de fysiologiska forskarna från mitten av 1900-talet sett dig hade de nickat nöjt mot varandra. Du har precis fått det din kropp behöver för att vara effektiv på din arbetsplats.

Rationell träning och matlagning

Det första elljusspåret byggdes i Hemlingby, Gävle, år 1958 och var en produkt av den rationaliseringsrörelse som började gå genom Sverige på 1930-talet. I och med industrialiseringen rörde sig människor mindre under arbetstid vilket ledde till en försämrad fysik. För att kunna prestera max på jobbet ansåg vissa att befolkningen behövde förbättra sin kondition på fritiden.

– Forskarna ville veta hur tiden du tränade skulle spenderas för bäst effekt på konditionen, säger Daniel Svensson, forskare och lärare på Chalmers i Göteborg.

Lösningen hette elljusspår. Ledande i utformandet av dem var Per-Olof Åstrand vid Gymnastik och Idrottshögskolan i Stockholm. Han och kollegorna hade ägnat mycket tid åt att forska på hur olika typer av intervallträning med hög puls utvecklade fysiken med hjälp av elitskidåkare, som fram till 1950-talet mest ägnat sig åt långa skid- och löpturer efter arbetspasset i skogen eller på gården. – Forskare inom olika områden ansåg att du behövde göra saker på mer vetenskaplig och rationell grund. Det gällde inte bara träningen utan också exempelvis matlagningen och industriarbetet.

Även tänk för kvinnor

– Åstrand designade ett motionsspår med kupering som uppmuntrade till intervalliknande träning där utövaren skulle ligga på olika pulsnivåer efter banan, säger Daniel Svensson.

Elljusspåret på 2,5 eller 5 kilometer var ett “portabelt landskap”, ett uttryck myntat av landskapsarkitekten och forskaren Mattias Qviström på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Det skulle kunna läggas vart som helst i landet, gärna i utkanten av staden i en skog med tillgång till bad och bastu.

– Konditionsidrotter bland eliten var manligt kodad på den tiden men i utformningen av elljusspåren tänkte företrädarna bredare. Landskapet tillgängliggjordes så att alla skulle kunna träna där, även kvinnor och äldre.

Samma problem i dag

Stillasittande jobb är dominerande även idag och det pratas om vikten av träning och vardagsmotion. Med elljusspåren tog forskare fram en rationell modell som skulle passa alla. Idag vill forskare veta mer om människors vanor för att utforma träningsplatser som lockar så många som möjligt till rörelse.

Linnea Lindström är landskapsarkitekt och forskningsassistent vid SLU och leder tillsammans med Mattias Qviström – professor i landskapsarkitektur – två forskningsprojekt med målet att få fram hur städer ska blir mer löparvänliga i syfte att få fler att motionera.

– Den tidigare modellen som vi anlade motionsanläggningar efter utgick från andra ideal där bilen var i centrum. Idag vill många passa in träningen i livspusslet. Kliva utanför dörren och börja springa, säger Linnea Lindström.

För att få fram underlag till utformning av löparvänliga städerhar motionslöpare skrivit dagbok över sina träningsrundor samt intervjuats. Det är material som nu analyseras.

Forskarna ville veta hur tiden du tränade skulle spenderas för bäst effekt på konditionen. Lösningen hette elljusspår.

– Stadens rörelsemönster och hastigheter är anpassade efter olika trafikslag. Som löpare får du förhålla dig efter det, men för att det inte ska vara en tröskel att komma ut behöver stadens löpstråk anpassas efter just löpare.

Efterfrågar rytm

Sammanställningen av dagböckerna är inte klar så något mönster går inte att se än. Men Linnea Lindström ger exempel på saker löpare upplever som störande under sina rundor.

– Några tycker att höjdskillnader är svårt medan andra söker den typen av utmaningar. Många efterfrågar att kunna behålla sin rytm. De vill inte bli avbrutna av exempelvis rödljus eller trafik.

Hur beslutsfattare rent praktiskt ska utforma löparrundor i städer efter dagböckernas resultat är inte klart men de kan inte använda samma modell som elljusspåren byggdes efter.

– Städer har helt andra förutsättningar än skogen. Du behöver utgå från de förutsättningar som finns på platsen.

Statens strategi

Efter att det första elljusspåret anlagts i Hemlingby 1958 spred sig konceptet som en löpeld genom landet, på initiativ från Åstrand i samverkan med statliga och kommunala aktörer samt Friluftsfrämjandet.

– Strategin ovanifrån var att få folk att träna sin kondition och det skapades miljöer för att underlätta det syftet. På mindre än 30 år hade det byggts 1 950 stycken elljusanläggningar, säger Daniel Svensson. Idag jobbar flera kommuner för att skapa en löparvänlig slinga i sin stad men det sker inte utifrån en gemensam strategi på nationell eller regional nivå.

– Det finns en osäkerhet i hur man ska gå till väga. Många tittar på andra kommuner. Hur gör de? Vårt projekt Urbana löpspår är ett utbyte mellan forskare och praktiker och resultatet är tänkt som ett hjälpmedel för kommuner i deras planering av urbana löpspår, säger Linnea Lindström.

Inte bara träna kondition

Efter att det 1 950:e elljusspåret byggts avtog entusiasmen över fenomenet.

Träningsanläggningar som byggs idag är gjorda för att man ska kunna träna fler saker än kondition, vilket är ett resultat av den sportifiering som fick rejäl fart efter vinter-OS i Oslo 1952. Sportifiering innebar att tävlingarna blev mer organiserade och fick tydligare regler, samt att träningen blev mer specialiserad.

– Elitskidåkarna förr hade lika högt syreupptag som dagens proffs. Det som skiljer mest är överkroppsstyrka och explosivitet. Skidåkning innehåller mer stakning och ställer därför andra krav på kroppen, säger Daniel Svensson.

Sverige hade länge varit en framgångsrik skidnation. Åkarna tränade efter Gösta Olanders filosofi – långa pass i fjällmiljö – när de inte jobbade i skogen. Efter utebliven medaljskörd i Oslo vände sig Svenska Skidförbundet till Åstrands team på GIH och fysiologerna fick nu ett starkt inflytande över hur konditionsträning skulle bedrivas. I takt med att träningsmetoderna utvecklades förändrades också sättet att åka skidor. Från egengjorda spår i lössnö till dagens stenhårda rälsar.

Individen framför kollektivet

I dag tränar både eliten och motionärer ofta specifika delar och enskilda muskelgrupper under ett pass jämfört med förr då de flesta “bara” tränade den allmänna konditionen. Att inte enbart bygga anläggningar som fokuserar på kondition kan få fler att träna.

– Mycket i samhället går mot att bli individualiserat istället för att hitta en kollektiv lösning. Forskare tittar mer på individnivå för att se hur olika personer svarar på en viss typ av träning eller kost, säger Daniel Svensson.