Spaning 11 2007

SPEGELN

11/2007

TEMA UNGas villkor V채rde 50:-

1

tidskrif ten spaning

Vi hjälper dig spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

< Omslagsbild: Hur blev dödskallen en ungdomssymbol?

Se baksidan.

Foto: photolibrary.com

TEMA UNGAS VILLKOR

innehåll

3

> Det viktigaste just nu Ledaren. Ungas rätt och villkor.

Av Carl-Magnus Gagge

4

> Spegeln Inget har hänt. Men allt är förändrat.

Av Simon Lindgren

8 9 12 16 18 20 22 24 26

Ung idag – några unga vuxna berättar om sitt kulturintresse • Tre år och keramiker. Av Kristina Mezei • Med aptit på Hahr. Av Ylva Öhlander • Med passion för skåp. Av Fabian Arnheim-Olofsson • Leva lajvet. Av Karin Herder • Läderdrömmar. Av Jan Johansson Ungdomar k-märker Ved, sot och blodiglar. Av Katarina Curman 1 7 år och husa. Ur Inez Hellkvists dagbok.

Av Elisabeth Westerdahl

30 34 38

Revolten. Av Anders Lif

42

> Ur litteraturen Utdrag ur Mig äger ingen.

Av Åsa Linderborg

44

> Ur samlingarna Tillhör Carl Henr: Scherdin.

Av Ann Österberg

46 48

> Från föreningarna Under Balkongen. Av Tanja Petersson

Man måste kämpa. Av Annette Rosengren > Utflykten Sjörövare på Åmänningen.

Av Jan Johansson

> Litteraturtips

1 notiser 1 Rapport från framtiden 3 Aktuellt 5 Utställningar 6 Pris och beröm 7 Sagt och gjort från verksamheten

7 På nya poster 7 Efterlysning 8 Nya böcker 9 Kommer snart 10 Redaktionsruta

DE T V IK T I GA S T E JUS T NU

Ungas rätt och villkor FN:s barnkonvention definierar vilka rättigheter som skall gälla för alla barn i världen, i alla samhällen oavsett kultur, religion eller andra särdrag. Barn och unga tillskrivs rätten att det skall finnas tillgång till och att de fritt skall kunna delta i kulturell och konstnärlig verksamhet.

Foto: Jan Gustafsson

Vad innebär detta? Vilka förutsättningar krävs för att kunna förverkliga barnkonventionen? Hur kan vi bevaka att barnens och de ungas perspektiv hela tiden finns med i vår verksamhet?

Det är på lokal och regional nivå som möjligheterna finns att satsa på barn- och ungdomskultur. Ansvaret ligger ytterst hos politikerna. En bred förankring hos politiker och tjänstemän samt i museernas och hembygdsföreningarnas verksamhet måste ständigt pågå.

Vi måste ta fasta på ungas vilja till eget skapande och se behoven av att hitta metoder för att koppla konst och kultur­arv till undervisning och utbildning. Särskilda insatser krävs även för att nå barn och unga på deras fritid, utanför skolans värld. Här finns ett stort behov av metodutveckling. En förutsättning är att vi för en dialog med de unga och att vi ger dem plats, utrymme och ett verkligt inflytande.

En viktig del i vårt arbete handlar om upplevelser och lärande i museet, i lokala kulturmiljöer och i det offentliga rummet. Det ger möjligheter att se sig själv som människa och individ där perspektiven på omgivningen förmedlas.

Vi skall dock lämna konsumentkulturen och istället fortsätta att utveckla en deltagarkultur där vi erbjuder möjligheterna att själv söka perspektiven på tillvaron.

Många ungdomar utövar idag kultur som finns ­utanför den samhällsstödda kultursektorn. Genom att studera dessa ungdomskulturer får vi ett bättre grepp om viktiga ledtrådar till samtidshistorien och mera kunskap om unga människors villkor som kan användas i utvecklingen av verksamheten.

Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef

3

SPEGELN

< 4

G채nget vid bokhandeln i V채ster책s 1937.

Foto: Lasse Fredriksson

SPEGELN

> Gänget vid kiosken i Östervåla 2007.

Inget har hänt.

Men allt är förändrat.

Av Simon Lindgren

Den ständigt pågående debatten om dagens ungdomskultur kan sammanfattas i några allmänna teman: Nya medier, nya interaktionsmönster, dåliga förebilder, sexualitet och moralfrågor.

Den som blickar ut över det unga kulturlandskapet ser fildelningsfrågan och debatten om upphovsrätt och ­moral, LAN-fenomenet, onlinespelen och diskussionen om våldsexponering och dess eventuella följder. Vi hittar dokusåporna och deras koppling till påstådda risker för en ökande sexualisering av ungdomskulturen. Vi urskiljer också Internet som en ny ungdomskulturell arena: Vi ser hur ungdomar tycks interagera och samspela med varandra under nya former – på gott och ont. Mobilkameror används för att filma mobbing och filmfilerna görs sedan tillgängliga på nätet. Ständigt närvarande är också frågan om ung­ domarnas förebilder, och dessas styrkor eller svagheter när det gäller att fungera som goda exempel: Eminem, Britney Spears, Paris Hilton.

Vad är det i detta som är helt nytt? Hur mycket har egentligen förändrats? Vi känner ju igen de övergripande frågorna från så gott som alla historiska beskrivningar av ungdomskultur. Diskussioner om ”dagens ungdom” bygger nämligen alltid på två olika dimensioner: Å den ena sidan finns det inslag i dem som är väldigt nära knutna till det socialt, kulturellt och historiskt bestämda sammanhanget.

Exempelvis är det svårt att tänka sig kulturyttringarna fildelning, mobilkameror och hiphop år 1955. Samtidigt finns å den andra sidan också många element som tycks vara av mer tidlös karaktär: Frågor som verkar vara kopplade till själva relationen mellan föräldrageneration och det upp­ växande släktet oavsett plats i tiden. >>>

5

SPEGELN

Sentida forskning har främst intresserat sig för den första typen av frågor, det vill säga de tids- och rumsbestämda och då framför allt med fokus på det sena 1900- och det tidiga 2000-talssamhället.

När det gäller diskussionen om ungdomsgenerationen genom historien blir dock de senare frågeställningarna ­motiverade. Vare sig man i tanken gör en lång resa ­mellan Sokrates klassiska uttalande om ungdomens moraliska förfall 400 år före Kristus och 2000-talets fildelnings­ debatt, eller bara tar den korta turen mellan videovåldet på 1980-talet och seriemagasinen på 1950-talet, så blir ­insikten densamma: Inget har hänt. Men allt är förändrat.

Eller rättare sagt: Å ena sidan tycks inget ha hänt. Frågor som på ett eller annat sätt handlar om ”dagens ungdom” är ständigt återkommande i samhällsdebatten genom ­historien.

Det verkar också som om inslagen, argumenten och reto­ riken när det gäller dessa frågor upprepar sig. Vid varje punkt i historien då sådana ämnen diskuteras, tenderar debat­törerna att resonera på precis samma sätt som tidigare.

Men å den andra sidan känns det som om allt ständigt förändras. Det går inte att förneka att sammanhangen ­ständigt verkar ha något nytt i sig. Den i grunden väl­ bekanta problematiken verkar gång på gång främmande och provokationerna känns skrämmande.

Trots att det historiska sammanhanget hela ­tiden ­skiftar så har ändå i princip samma synpunkter på ungdomskulturen upprepats gång på gång genom århund­ radena. Låt oss bara göra en snabb – och mycket selektiv – historisk bakgrundsskiss (se tabellen till höger). Även om man säkert kan tänka sig att vissa av de ovanstående debatterna och reaktionerna i någon mån var ”motiverade”, så är ändå den ovan beskrivna tendensen till upprepning iögonfallande. I relation till detta kan några frågor resas: Hur och varför uppstår sådana här reaktionsmönster? Hur kan man förklara att reaktionerna ser så lika ut? Vilka risker finns med att samhället reagerar på det här sättet gentemot ungdomskulturen?

Reaktionerna mot ungdomskulturen kan uppfattas som sätt att hantera och bearbeta samhällsförändring i stort.

Behovet av att klargöra gränser verkar bli större när vi

6

423 f.Kr. Aristofanes lustspel ”Molnen” handlar om de konflikter som uppstår mellan nöjeslystna unga män och deras fäder.

1658

Den svenske poeten Stiernhjelms ”Herkules” handlar om hur dåtidens populära noveller hotar att förstöra ungdomen.

1870

En kampanj mot ”rövarromanen” bedrivs i Sverige.

1873

En lag i USA förbjuder postverket att ”vidarebefordra material som kan anses vara obscent eller skadligt för ungdomar”.

1908

En kampanj mot de så kallade Nick Carter-böckerna inleds i Sverige.

1911 Filmcensur införs i Sverige.

1930– Utbredd samhällsdebatt om ”dansbaneeländet”, som 40-tal diskuteras i termer av moraliskt förfall, syndig, bullrig musik och dekadens.

1950-tal Stark moralkonservativ reaktion gentemot serie­ magasinens utbredning. Rapporter publiceras, frågan diskuteras i riksdagen.

1976

” Death Race”, ett av de första kontroversiella TV-spelen, skapar debatt.

1980

Videovåldsdebatten.

1984 Farlig hårdrock.

1996

Ravedebatten.

1997

Debattboken ”De övergivnas armé”, om farliga rollspel, publiceras.

2002

Debatt om farorna med communities som ”Lunarstorm”.

2006

Nätpoker.

2007

Internetmobbning.

upplever att det fasta vi har att hålla oss i förflyktigas: När ny teknologi sköljer över oss, när globaliseringen öppnar upp världen, när alltfler kvinnor når ledande positioner, när traditionella distinktioner mellan samhällsklasser luckras upp, och när vårt samhälle blir mer mångkulturellt.

I sådana lägen tycks behovet av att klargöra ramarna för det önskade och oönskade vara extra stort. Att ­reaktionen ofta riktas mot ungdomar har då att göra med att de

Foto: Sara Lång

SPEGELN

”Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoritet, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.”, Sokrates (470–399 f.Kr.)

fungerar som en metafor för framtiden. Ungdomskategorin upplevs ofta som en barometer med hjälp av vilken man kan utläsa ”hur samhället mår” eller ”var det är på väg”.

Men hur skulle då ett ”korrekt” sätt att förhålla sig till ungdomskulturen se ut? Utmaningen här består nog i att balansera mellan två extremer. Den första är att se ungdomar som objekt och offer: Nya medier, nya interaktionsformer och nya kulturella uttryck representerar då en enkelriktad och obeveklig utveckling i negativ riktning.

Ett sådant förhållningssätt leder till felaktiga bilder och myter om orealistiska stereotyper som ”våldsfilmstittaren”, ”datorspelaren” eller ”den asociala internetmissbrukaren”.

Den andra extremen, enligt vilken ungdomar ses som aktiva subjekt, innebär ett perspektiv där barns och ungdomars kritiska sinne anses vara så högt utvecklat att inget

kan utgöra någon verklig fara. Resultatet blir då istället en överdrivet romantisk bild av ungdomstiden. Utmaningen handlar alltså om att finna en medelväg: Att se den unga personen som en självständig, kritisk och skapande aktör, men inom ramar som varje historiskt sammanhang eller kulturell miljö sätter.

DET FINNS MER Simon Lindgren, Populärkultur. Utgiven på Liber AB 2005 Simon Lindgren, Modernitetens markörer ungdomsbilder i tid och rum. Doktorsavhandling Umeå Universitet 2002.

Ungdomssidor på Internet: www.lunarstorm.se • www.facebook.com http://se.msn.com • www.myspace.com

7

SPEGELN

Ung idag – några unga vuxna berättar om sitt kulturintresse

Tre år och keramiker

Med aptit på Hahr

Med passion för skåp

8

Paul Grähs

Ylva Öhlander

Fabian Arnheim-Olofsson

Leva lajvet

Karin Herder

Läderdrömmar

Jon Svednell

SPEGELN

Foto: Kristina Mezei

SPEGELN UNG IDAG

> Paul Grähs.

Tre år och keramiker Av Kristina Mezei

Han kommer på slänten under ekarna mellan det gamla 1700-talshuset och arbetslängan i Jädersholme, vid Jädersbruk utanför Arboga. I handen har han två nya vaser. Ett par veckor tidigare har Paul Grähs satt igång ugnen i sin glashytta. Den har varit släckt under sommaren.

I längan och i närheten av sina föräldrars keramikverkstad byggde Paul Grähs sin glashytta redan under sitt andra år på Konstfack 2001. Den var då avsedd för experiment.

I dag är det den dagliga arbetsplatsen för honom och Elisabeth Henriksson, livskamrat och också hon glas­ konstnär.

– Att blåsa glas för produktion är en skön meditativ syssla. På Konstfack styr man sin utbildning. Jag satsade på att testa material och gränser, inte på perfektionen i hantverket. Det är bara att öva.

Paul Grähs är uppvuxen med sina föräldrars sysslor.

Gösta Grähs och Kerstin Hörnlund är keramiker och har i decennier arbetat som konstnärer och lärare, med åtskilliga offentliga uppdrag. Paul fick hålla på med lera, trä och metall i ateljé och verkstad.

– Ska du också bli keramiker, frågade besökarna den tre år gamla pojken.

– Det är jag redan, svarade han stolt. Ändå funderade han länge på att bli marinbiolog. Som förskolebarn kunde han de latinska namnen på fiskar och djur och var mycket naturintresserad. Fortfarande sköter

han gärna om både katter och fåglar och sätter igång med stora anläggningsarbeten i trädgården vid ån.

Insekter har förblivit hans specialområde. Dem gör han numera i glas, blåsta, sandgjutna och i allt större format. Regnbågsskimrande och svarta, vita och matt­ blästrade. De lyfter försiktigt sina ledade ben och spänner sina kroppar. Det finns något frånstötande i det förföriskt sköna.

– Det betyder fortfarande mycket att ha mina föräldrar så nära. De har kompetens och de tycker inte om allt jag gör. Nu är vi fyra som kan bolla idéer. Mina bästa vänner och värsta kritiker.

Arbetsperioderna i hyttan med produktion av bruksglas, med kreativa nyskapande processer där Elisabeth och Paul bistår varandra både praktiskt och mentalt avlöses av utställningar som bokas i förväg. Somliga är enklare att förbereda. De kan välja material från föremålen som står uppställda i hytta och hem. Kommer det inbjudan från konsthallar får de frakt och försäkring betalda. >>>

9

Foto: Kristina Mezei

SPEGELN

<

Nytt verk på gång i hyttan.

Andra, särskilt vissa ansedda gallerier ställer krav på något helt nytt. För man kan inte komma ifrån att: i likhet med galleristen arbetar konstnären hela tiden på sitt varu­märke. Det måste underhållas. Sådana utställningar skapar möjligheter. De kan genom inköp av institutioner och kontakter leda vidare och ge lyft åt arbete och karriär.

Ekonomin är dock en annan fråga. Den pågående statliga kulturutredningen vill se konstnärerna som före­ tagare som ska ha betalt för sitt arbete.

– Jag tar jättegärna betalt men det är ytterst få som skulle ha råd och ännu färre som har intresse av att lägga ut pengarna på konst, säger Paul Grähs sakligt.

Här går utveckling och kreativt nytänkande hand i hand med kunnigt hantverk. Detta gör att Paul Grähs uppmärksammas allt mer både inom- och utomlands. Och det är det som lockar besökare i långa rader när det hålls öppet hus i Jädersholme, en plats för keramik och glas samt en skulpturpark.

Paul Grähs (1974) Glaskonstnär med hytta tillsammans med Elisabeth Henriksson i Jädersholme, Arboga.

Han har arbetat som assistent hos Bertil Vallien i Åfors och Eva ­Ullberg i Lidköping, gått sommarkurser i glasskolan i ­Pilchuk, Seattle, USA och varit med att bygga upp Public Glass, ­verkstad och skola i San Francisco. Paul har även arbetat med konst­utställningen vid R ­ osendals trädgård inför kultur­ huvudstadsåret i Stockholm 1998.

Utbildning: Nyckelvikskolan och Konstfackskolan 1999–2004 i Stockholm.

Flera rese- och arbetsstipendier har underlättat start och kontinuitet i arbetet under åren. De viktigaste under ­senare år har varit när Paul Grähs (tillsammans med Elisabeth ­Henriksson) fick 2005 års stipendium för unga hantverkare från Bengt Juhlins fond vid Nationalmuseum. Det innebar bland annat att deras verk visades på museet.

I våras tilldelades de genom Carl-Axel Valléns stiftelse 100 000 kronor ur Erik Höglunds stipendium. Summan ska ­användas nästa sommar för vidareutbildning vid Pilchuck Glass School i Seattle i USA. Utställningar på gång: Virserums konsthall i december och Galleri Inger Molin i Stockholm våren 2009.

10

Foto: Paul Grähs

SPEGELN UNG SPEGELN IDAG

”Regnbågsskimrande och svarta, vita och mattblästrade.

De lyfter försiktigt sina ledade ben och spänner sina kroppar.”

11

SPEGELN UNG IDAG

< 12

Mimerverkstaden utmed Karlsgatan i V채ster책s 1920-tal. Foto: Ernst Blom.

SPEGELN UNG IDAG

> Ylva Öhlander.

Med aptit på Av Ylva Öhlander

Hahr

En dag för länge sedan, hölls ett Harry Potter-konvent och ett rollspelskonvent i ­Västerås.

Jag besökte dessa två tillställningar tillsammans med en vän, det var mycket tack vare henne som jag var där överhuvudtaget. Evenemangen ägde rum i det för mig ­obekanta ångkraftverket.

Medan min vän ägnade sig åt rollspel – vilket var fullkomligt ointressant för mig – vandrade jag omkring i lokalen för mig själv. Få dörrar var låsta och jag kunde i princip se mig omkring som jag ville. Jag fann mörka vrår, tomma kontor, en vacker men övergiven entré och lådor fulla med ritningar. Allt jag såg fängslade mig djupt. Kanske det var skalan hos turbinerna som påverkade mig, eller kanske bara det faktum att detta byggnadskomplex var utrymt, men spåren efter dess brukare så tydligt kvarlämnade. Oavsett vilket greps jag av inspiration och skrev en högst industri­ romantisk novell betitlad ”Maskinerna”.

När jag kom hem tog jag reda på mer om ångkraftverket och om den som ritat det. Det var Erik Hahr, född 1869

i Dingtuna, död 1944 i Stockholm, stadsarkitekt i Västerås mellan 1909 och 1935, och ansvarig arkitekt för ångkraftverket.

Efter en tid avtog fascinationen för både byggnad och arkitekt, men jag höll ögon och öron öppna. Jag inledde mina studier till byggnadsingenjör vid Mälardalens högskola, och successivt utökade jag mina kunskaper om både Erik Hahr och om arkitektur. Jag deltog i en stadsvandring i museets regi. Det var väldigt lärorikt och roligt, och jag fann att många hus jag fastnat för utan att känna till deras ursprung i själva verket var ritade av Hahr! Dessutom fick jag veta mer om personen Erik och om hur omfattande hans befogenheter och uppgifter som stadsarkitekt var. >>>

13

Illustration : Helene Boman Bengtsson. © Bostads AB Mimer

SPEGELN

<

Det finns många byggnader ritade av Erik Hahr kvar i Västerås. Här är några av dem inprickade. Bland de offentliga byggnader han har ritat i Västerås märks Teatern och Länssparbankshuset vid Slottsgatan, Stora Fridnäs ­(Fridnässkolan) och Herrgärdsskolan.

ABB:s byggnader Ottar, Mimer och Nore. Vattentornet på Djäkneberget, delar av Ångkraftverket och gymnastiksalen på Kyrkbacken.

Bland bostadshusen finns Kvarteret Ivar och Kåre. På Herrgärdet finns kvarteren Fjolner, Fjalar och Gregor.

När jag började mitt tredje år på utbildningen var jag ökänd bland mina vänner för att ge spontana Erik Hahrvandringar då jag var ute på stan med dem. Erik var en av mina stora favoriter. Mitt intresse kom väl till pass i kursen Ombyggnad D, vilken till stor del utgjordes av ett projekt­ arbete av högst verklighetstrogen art. Halva ­klassen fick ­arbeta med gamla lasarettet och andra halvan med Kors­ ängs­skolan, ritad på 1910-talet av gissa vem. Jag hade turen att hamna i ”rätt” halva.

Projektet gick ut på att göra ritningar och andra handlingar för skolans ombyggnad till bostäder. Det fanns inga ordentliga ritningar att tillgå, så samtidigt som vi började mäta upp byggnaden inledde jag arkivsökandet. Stads­ arkivet var till fantastisk hjälp, även om det i början var ett fruktlöst sökande, ritningarna till ­Korsängsskolan fanns helt enkelt inte någonstans. Jag fick däremot se många andra saker av Hahr, bland annat de enorma ritningarna till Stadshotellet. Ur arkivets gömmor kom även foton och skisser. Till sist, tack vare en underlig referens och en uppmärksam arkivarie, hittade vi originalritningarna till Korsängsskolan.

Under detta terminslånga projekt fick jag min Hahraptit stillad. Faktum var att jag rent av fick för mycket.

I och med att jag tröttnade fick jag lite distans till honom 14

och hans verk. Snart insåg jag att han inte var så fantastisk som jag tidigare tyckt, utan ofta rätt tung och kanske given lite för mycket makt över staden. Jag gillar fortfarande Erik Hahr men nuförtiden kan jag säga vad det är jag ­uppskattar och vad det är jag inte tycker om, istället för att tindra med ögonen så fort någon nämner hans namn. Jag blir ­fortfarande glad när jag hittar ett verk jag aldrig sett förut, eller får bekräftat att det var Hahr som ritat ett hus jag ­tittat på ett tag.

Jag beundrar fortfarande hans förmåga att anpassa sina byggnader efter omgivningen. Hans yrkesliv spände över ett antal olika byggnadsstilar, från sent 1800-tal, via jugend och nationalromantik, till funkis. För mig representerar han en helt annan typ av byggande än dagens och det är en av anledningarna till att han fascinerar mig. Han utgör en länk till en annan tid; väldigt annorlunda jämfört med nutiden.

Skillnaden ligger inte bara i hur byggnaderna ser ut och är byggda, utan även i sådana saker som hur ritningarna är gjorda. Erik Hahr ritade för hand, de olika linjetjock­ lekarna och färgerna kom från olika ­pennor istället för som nu – olika inställningar i ett datorprogram. Hans presentationsbilder är vackert arbetade i tusch eller akvarell med sådan omsorg att de vore löjligt olönsamma att framställa idag. Där finns också en doft och känsla i pappret som är helt annorlunda än hos dagens utskrifter.

SPEGELN UNG IDAG

<

Kvarteret Fjolner vid Norra Ringvägen.

<

Mimerverkstaden.

<

<

Herrgärdsskolan.

Engelbrektsplan.

DET FINNS MER

Foto: Jan Gustavsson

<

Port vid bostäderna intill Ångkraftverket.

Guide till Erik Hahrs byggnader i Västerås artikel av Ann-Katrin Kilbro är publicerad i årsboken från ­Västmanlands Fornminnesförening och Västmanlands läns museum år 1982.

På www.kokpunkten.se skriver PEAB mer på om de tänkta ­planerna för Ångkraftverket.

Föreningen Ångkraftverkets vänner har en hemsida på adressen www.angkraftverket.se. Där finns mycket att läsa om ångkraftverkets byggnader och historia.

15

Foto: Susanne Granlund, VLM.

SPEGELN UNG IDAG

”En vanlig inställning hos ungdomar i min egen ålder är att gamla föremål är mossiga och lite tråkiga, men söker man historien kring föremålen kan i princip vad som helst dyka upp och berika dem.”

16

SPEGELN UNG IDAG

Med passion för skåp Av Fabian Arnheim-Olofsson

För drygt åtta år sedan började jag att studera i Lund. Jag skulle läsa ekonomi, men ville börja med ett allmänbildande ämne så jag skrev in mig på den ­konstveten­skapliga ­institutionen. Efter ett par veckor åkte vi på exkursion till Thorvaldsens museum ­i Köpenhamn. Rundvandringen blev aningen segdragen, så jag började vända och vrida på några gamla stolar. Vår lärare upptäckte vad jag sysslade med och rekom­menderade mig att söka extra arbete på ett auktionshus i Lund.

Efter att ha tiggt mig till arbete på auktionsfirman fick jag snabbt upp ögonen för kulturhistoriska föremål, i synnerhet från det förindustriella bondesamhället. Det är svårt att beskriva den där känslan av att ha hittat ett ämne som helt enkelt känns helt rätt. Kanske är känslan att likna vid en förälskelse, den är ett svårdefinierat rus, något man längtar efter och bara vill ha mer av.

Att jag skulle bli ekonom kunde det aldrig bli frågan om efter det att jag hittat min passion. Istället vågar jag nog påstå att jag har hittat hem som verksam i museibranschen.

För tillfället har jag förmånen att få arbeta med länsmuseets förträffliga samlingar. Museet äger flera fantastiska föremål från det gamla bondesamhället, som exempel kan nämnas över 100 målade skåp och minst lika många stolar. Var och ett av de olika föremålen är unikt på sitt sätt och bär på otroligt mycket historia. En stol har en gammal påskrift som vittnar om att Gustav III har använt den. Ett hörnskåp är alldeles sotigt upptill vilket vittnar om att den stått i en rökig stuga, troligen utan skorsten.

Jag fascineras förstås också av föremålens estetik som i flera fall vittnar om en enastående hantverksskicklighet.

Föremålen skall också ses som en länk till historien. Om man bara betraktar dem som isolerade företeelser går man miste om en hel del. Istället försöker jag se dem i ett större samman­hang. Som exempel på hur man kan lyfta fram historien kring ett föremål kan nämnas museets kanske förnämligaste skåp. Skåpet är daterat 1803 och målat av en mycket s­ kicklig målare som skulle kunna vara utbildad hos

en stadsmålare till exempel i Västerås eller Stockholm. ­Tyvärr vet vi inte vem som har målat museets skåp. Ibland kan man identifiera vem som har tillverkat eller målat ett ­föremål och då kan man söka efter personen i olika arkiv och på så sätt kan ett helt livsöde och en hel tidsepok lyftas fram.

Jag har ägnat mycket tid åt olika målare och läst bland a­ nnat gamla rättsprotokoll. I mitten av 1700-talet stämde en målare i Jönköping en kollega för att denna kallat ­honom ”kyckling” vid ett möte. För detta dömdes målaren att böta två daler silvermynt. En annan målare härjade i slutet av 1700-talet runt på Åland och lyckades med konststycket att bli dömd för fylleri och slagsmål inte mindre än 52 gånger under ett par års tid.

DET FINNS MER Besök WestmannaArvet, Länsmuseets föremålsmagasin i Hallstahammar där de gamla skåpen finns att beskåda.

Information om visningar på telefon 021-15 61 00.

Bertel Thorvaldsen (1770–1844), var en skulptör från Köpenhamn.

Han var under större delen av sitt liv verksam i Rom. Många av hans verk finns samlade på ­Thorvaldsens museum.

Fabian Arnheim-Olofsson. Folkkonst eller akademi- och skråkonst? En jämförande undersökning. 80-poängsuppsats.

Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet 2007. Uppsatsen finns att köpa via antikvariat Inger JohansonThor i Stockholm

17

SPEGELN UNG IDAG

Leva lajvet Av Karin Herder

När jag gick i tredje klass fick vi åka till ett museum. Där fick vi klä ut oss i 1800-talskläder och uppleva hur en marknad kunde ha varit på den tiden. Det var kanske inte så seriöst men jag kände redan då att det var något jag ville prova på igen.

Att uppleva historia på det här sättet kan ofta ge mycket mer än att läsa fakta i en bok. Den här händelsen visade kanske inte exakt hur det verkligen var på 1800-talet, men det ökade mitt intresse och gav någon sorts förståelse för hur det kunde ha varit.

detaljer som jag nog aldrig hade funderat över annars.

Jag tycker att det är ett bra sätt att få uttrycka sitt historie­ intresse. Att göra något kreativt som jag själv blir en del av.

Dessutom träffar jag många andra med samma intresse och det ger väldigt mycket.

Jag har nog alltid tyckt att historia är intressant. Att besöka forntidsbyar och liknande har alltid varit särskilt roligt, eftersom besökarna ofta inbjuds till att delta på något sätt. Att läsa historiska romaner kan ge en ganska bra känsla för hur något har varit, men att själv vistas i en historisk miljö får mig att försöka leva mig in i en annan tid. Det ger en starkare känsla av hur det kan ha varit.

Sommaren 2006 fick jag sommarjobb som stugvärd på herrgården på Vallby friluftsmuseum. Jag skulle spela en piga från sjuttonhundratalet och visa runt besökarna på herrgården och berätta om hur det var att leva där som piga. Jag och de andra på herrgården spelade också upp kortare dialoger eller händelser när vi hade visningar.

Jag tyckte redan från början att det var ett jobb som ­passade mig perfekt och lärde mig jättemycket av det. Först genom att läsa in mig på det jag skulle berätta om, och återberätta det och sedan genom besökarnas reaktioner.

Då förstod jag det jag berättade om ännu bättre. Den som vistas i rätt miljö får lättare en känsla av hur det kunde ha varit. När jag dessutom fick uppträda som en person som kunde ha levt där lärde jag mig väldigt mycket.

När jag var mindre tyckte jag om de fina kläderna och sakerna från förr. Jag tyckte att det verkade ha varit mer spännande att leva då än i vår tid. Även om jag har en lite annan bild av historia i dag så är det fortfarande upp­ levelsen jag vill åt, att på något sätt bli delaktig.

När jag hörde talas om lajv för första gången lät det perfekt. Att kunna gå in i en roll, men inte bara som teater, utan att spela utifrån en given karaktär. Jag började så fort jag fick chansen. Jag sydde medeltidskläder och lärde mig mycket om medeltiden på samma gång. Nu är inte alla lajv historiskt korrekta, men när jag ska sy kläder eller hitta föremål som passar till ett lajv måste jag tänka på små­

18

Jag tycker att det är väldigt kul att få vara med om att göra historia levande, det är ett bra sätt för mig att få uttrycka mitt intresse och lära mig mer om något jag är intresserad av. Mina egna upplevelser ger mer djup åt det jag läser i böcker, det blir mer levande.

Foto: Xana Vegus

SPEGELN

DET FINNS MER Lajv är den svenska benämningen på ett slags levande rollspel, på ­engelska Live ­Action Role Playing (LARP).

Till skillnad från bords­­rollspel, där man sitter stilla i lugn och ro, går man på lajv ett steg längre och klär ut sig och spelar interaktiv och improvi­serad ­teater som den ­rollperson man valt. Ofta med medeltiden som tema, men det ­förekommer också vampyrlajv och lajv i nutid, framtid och fantasy. Mer information finns bland annat på www.lajvsverige.se/lajva.html

Foto: Jonas Lindblom

<

Karin Herder: ”När jag var mindre tyckte jag om de fina kläderna och sakerna från förr.

Jag tyckte att det verkade ha varit mer spännande att leva då än i vår tid.”

< Karin som piga i herrgården på Vallby Friluftsmuseum.

19

Foto: Mauro Rongione

SPEGELN UNG IDAG SPEGELN

Läderdrömmar Av Jan Johansson

Doften av läder slår emot direkt när man kommer in. Men det är en angenäm doft som minner om tider när läder var vanligt i varje hem. Mycket var gjort i detta material. ­Hattar, skor, västar, byxor, selar, sadlar och sitsar – precis det som eleverna på sadel­ makeriskolan i Tärnsjö lär sig. En av eleverna, Jon Svednell, 23, inriktar sig på hästar.

20

Foto: Jan Johansson

SPEGELN

<

Snart gesäll. Jon Svednell går sista året på den treåriga utbildningen på sadelmakeriskolan i Tärnsjö.

Den enda utbildningen i sitt slag i hela Norden. Westernsadeln (t h) som Jon gjort under utbildningen har en förebild i en äkta sadel från USA från första hälften av 1800-talet.

– Jag har länge vetat att jag vill jobba i hästbranschen på något vis. Hovslagare tänkte jag ett tag men insåg att ­kroppen skulle ta för mycket stryk.

När han gick på naturbruksgymnasiet i Kvinnersta, med körning som inriktning, gick han en timkurs i sadelmakeri.

Jon tänkte att detta var något för honom.

– Jag har alltid känt att jag vill hålla på med skapande verksamhet av något slag men jag har aldrig blivit nöjd med det jag gjort förrän nu. Att få skapa samtidigt som det handlar om hästar.

Hästintresset var dock inget självklart för Jon då familjen inte hade minsta anknytning till det. Det närmaste de kom lantliv och hästar var när familjen en period bodde på landet i Värmland.

– Jag har i och för sig gått i ridskola sedan jag var sex år men jag har aldrig haft någon egen häst, berättar Jon. Han gick i ridskolan ända tills han började på ­gymnasiet.

Och när Jon hade tid var han med och red på tornerspel, bland annat på medeltidsdagarna i Arboga.

Han går sista året på sadelmakeriskolan. Men det var inte alldeles självklart att han skulle komma in på skolan och det var många lyckliga omständigheter som gjorde att det blev så.

– Eftersom det är den enda sadelmakeriskolan i hela Norden så är det kö på elever och när jag sökte var det tre års väntetid.

Jon jobbade, via ett bemanningsföretag, på ett lager i Örebro. När han plötsligt fick beskedet att han trots allt kommit in på skolan jobbade han natt.

– Tidigt på morgonen hade jag ett ärende på stan. Min mobil ringde och det var från skolan där de berättade att en elev hoppat av. De sade att jag fick två och en halv vecka på mig att ordna saker och ting. Jag stängde av mobilen och såg till min förvåning att jag just passerat bemanningsföretaget så jag vände på klacken och gick in och sade upp mig. Dessutom hade jag sådan tur att uppsägningstiden var precis två och en halv vecka. Det var mycket som stämde in den här dagen, konstaterar Jon.

Nu har det gått tre år och det är dags för gesällprovet.

Jon visar in till gesällsalen där ett par av hans ­kamrater ­arbetar. Överallt ligger det skinnbitar, verktyg och ritningar.

Sadlar och selar hänger på väggarna.

– Vi som snart skall göra våra gesällprov arbetar här i gesällsalen för att få lugn och ro.

Jon visar en westernridningssadel som han gjort på skolan.

Det är en mycket vacker sadel i brunrött skinn, ett utsökt hantverk där förlagan är från USA, från tidigt 1800-tal.

– Jag blev klar med den för en månad sedan och den är formad för mig. Jag tänker börja med westernridning.

Jons gesällarbete är däremot en brukssele för körning, en så kallad maratonsele till Shetlandsponnyer. Den är lite grövre än en vanlig sele då den skall användas i långlopp på upp till en och en halv mil. Även om han klarar gesällprovet får Jon vänta till första onsdagen i november 2008. Enligt traditionen delas gesällbreven ut varje år just denna dag i Blå hallen på Stadshuset i Stockholm.

Livet har förändrats för Jon. Kärleken Sara har han funnit i garveriet som finns på nedervåningen i byggnaden.

Han bygger en verkstad på flickvännens föräldragård. Även om Jon är nervös inför gesällprovet så har han ett än högre mål och det är att få mästarbrev. Företagsnamnet har Jon redan funderat ut och det kommer att bli Sadelmakerijouren. Som den generöse person Jon är tänker han så småningom ha en lärling i sin verksamhet. Kamraterna på skolan ser han inte som konkurrenter utan som sam­ arbetspartners. Och det bottnar antagligen i att han gått på ridskola där alla gemensamt hjälps åt då alla har samma intresse. Hästar.

DET FINNS MER Sadelmakeriutbildningarna är traditionella lärlingsutbildningar som bedrivs genom Stiftelsen Sadelmakeriskolan i Tärnsjö.

Skolan erbjuder en grundutbild­ning på 90 veckor och därefter ett påbyggnadsår, 45 veckor med avsikt att avlägga gesällprov.

21

”Kan man k-märka sammankomster och i så fall Power meet.”

Thomas

<

<

<

”Jag tycker att statyerna på busstorget är speciella för man lekte och satt på dem när man var mindre, man gör det ju nu också om man köper en glass… ” Mette

”Det enda jag kunde komma på att jag skulle vilja spara är teatern här i Hallsta.”

Hampus

Ungdomar

22

”Min Lan bod. Mycket helig för mig.

Min gård.”

Niclas

<

<

”Nikolaikyrkan mycket fint byggd i sten. Vid busstationen.”

Johan

<

<

Punkt, Gallerian, Skrapan, viktiga platser för mig…”

Daniel

Västmanlands läns museum har under 2007 gett ut en skrift som heter Ungdomar k-märker.

Ordet k-märkt står för kulturminnesmärkt och har ­använts för att uppmärksamma särskilt intressanta byggnader och miljöer som ansetts värda att bevara. De senaste åren har uttrycket etablerat sig i den svenska folksjälen. Genom TVprogram, böcker och projekt har hus, miljöer och företeelser som ”den svenska tanten” och ”velourpappan” k-märkts.

I museets regi har ungdomar från olika niondeklasser fått tillfälle att berätta om vilka platser de själva tycker värda att bevara; att k-märka. Skriften visar i ord och bilder ung­ domarnas k-märkta miljöer.

Boken kostar 100 kr och kan beställas från Västmanlands läns museum.

”Båtbryggan. Alla ungdomar samlas där. Alla känner alla…”

Giral

<

<

k-märker

”Spängerna i Tärnsjö (lite utanför) och gamla fågeltornet. Det är fin natur…”

Linn

Foto: Lasse Fredriksson

”Modern arkitektur för tillfället. Trenderna förändras och stilen och arkitekturen med den…”

Mikael

<

”Culturen Kopparlunden = viktig samlingsplats för ungdom och äldre…”

Daniel

<

<

<

”Jag tycker också att det är bra att Strömsholm är k-märkt, eftersom det är vackert och mycket viktigt för ridsporten i Sverige.”

Sofhie

<

Jag tycker att man ska k-märka silosen för att det är det första man ser när man kommer till Heby.”

Kristofer

”Cafe Saga därför att det är ett ställe jag brukar gå till efter skolavslutningen och därför att det är gammalt, vackert hus med många minnen.”

Christel

”Vilstaområdet. Varför?

Jo för att jag bor där och det är jättefint/mysigt där på sommaren.”

Alexandra 23

SPEGELN

Ved, sot och blodiglar Av Katarina Curman

I början på 1880-talet kom en ung pojke vandrande till Rytterne. Han var svart som natten i ansiktet och klädd i sotaruniform med raffel på axeln, lod, lina och viska över armen. Han letade sig fram till Fiholm, klev in i köket, hälsade hövligt och bad att få tala med herrskapet.

Sotargossen fick beskedet att greven hade besök men erbjöds mat och sovplats i stallet. Pojken, som hette C.J. Carlsson, var envis och propsade på att få träffa herrskapet.

Han fick ännu ett nej, men gav sig inte. Till slut släpptes han in och grevinnan kom för att tala med honom, men blygheten smög sig på och han visste inte hur han skulle framföra sitt ärende. Grevinnan Ridderstolpe förstod att det var något angeläget och föreslog att de kanske skulle talas vid i enrum. Den unge sotaren frågade då om det i huset fanns en dotter som var lika gammal som han – fjorton år.

Grevinnan bejakar detta. ”Hon tog det bästa ifrån mig, min modersmjölk”, sa gossen. Rörd undrade grevinnan om han var Johannas son och fick ett jakande svar.

Så följde hans levnadsbeskrivning; När han den sista maj 1867 föddes på det sörmländska godset Brandalssund hade fadern dött i en olycka. Den ensamma modern såg sig tvingad att lämna bort spädbarnet och ta plats som amma på Fiholm. Sina första år tillbringade gossen hos släktingar i närheten av Strömsholm. När han var fem år gifte modern om sig och tog hem honom till torpstugan på Wikhus. Men där kände han sig inte välkommen utan tillbringade den mesta tiden på vedbacken och i skogen för att samla och bära hem ved. När familjen flyttat till ett torp på Tidö halkade modern och bröt armen så illa att hon aldrig fick tillbaka rörelseförmågan i armbågen. Även här arbetade styvfadern och gossen i skogen. En dag då de fällt en stor ek kom sex hungriga vargar. De klarade sig genom att klättra upp i eken.

Skolgången skedde i en förfallen stuga i Tidölöt.

Lärarinnan var en gammal gumma som kallades Eriksmora.

Hon hade problem med disciplinen och fick sluta sedan en 24

av eleverna, en pojke, jagat henne med rottingen. Det blev lite si och så med C.J :s närvaro i skolan. Ibland hade han inte tillräckligt med kläder – det hände att han gick barfota hela vintern. En gång när han vandrade ensam hem från skolan genom skogen hörde han vargar som ylade. Han klättrade upp i en stor gran där han stannade hela natten.

På morgonen hittades han av människor som gett sig ut för att leta efter honom. Efter det äventyret blev han sjuk.

Ett sätt att dryga ut försörjningen för den som var liten och fattig var att plocka blodiglar. Det gick till så att pojkarna tog av sig byxorna och band en flaska vid en stör.

Sedan pulsade de runt i ett kärr där vattnet gick till midjan.

De rörde med stören i botten och blodiglarna sög sig fast på benen. Sen gällde det för pojkarna att försiktigt ta loss iglarna och lägga dem i flaskan. Det fanns hästiglar och blodiglar. Hästiglarna slängdes tillbaka i kärret. För blod­iglarna fick barnen 50 öre styck på apoteket.

C.J. Carlssons liv fortsatte som vallpojke på Okeby i Dingtuna. Ersättningen var mat och 15 kronor för en ­sommar. Sova fick han göra i ladugården. Han gjorde även ett mellanspel på Ängsö där han fick lära sig sköta hästar och spela teater på slottet.

Föräldrarnas flyttlass hade gått därefter till Lejonbacken i Rytterne. Styvfadern arbetade med bygget av järnvägsbron vid Kvicksund. När ladugården i Lejonbacken brann upp blev C.J. anklagad för att ha lekt med ­tändstickor och orsakat branden. Han höll sig då undan några dagar till dess att en grannpojke erkänt sig skyldig. Efter det gav han sig iväg och blev borta i flera år. Som elvaåring fick han plats på Julpa i Romfartuna där han träffade sotare

Foto: Tomas Adolfsson

SPEGELN

<

Det gamla skolhuset står fortfarande kvar i Tidölöt.

J­ ohansson. Så inleddes hans karriär som sotarlärling, men sotare Johanssons distrikt låg i övre Norrland och C.J:s moster hade börjat ana oråd. Hon efterlyste honom genom polisen då hon ansåg att han borde fortsätta i skolan. En länsman hittade honom och återförde honom till Romfartuna och skolbänken. Kort därefter drog han ut som fri företagare i sotarbranschen.

När grevinnan Ridderstolpe hört allt detta erbjöds han nu att stanna på Fiholm med förmaningen att vara en snäll gosse, vilket han lovade. Här fick han hugga och bära in ved, kratta gångar, vara med i stallet, bära vatten och köra tröskverket. En vacker dag lämnade han dock Fiholm och drog till Vångsta i Dingtuna dit hans mor och styvfar flyttat.

Här fick han köra bondens oxar med ved till Västerås. En gång skenade oxarna på Stora gatan och färden slutade först när vagnsspaken fastnade i en husknut.

Efter denna tuffa barndom kom C.J. så småningom i smeds­lära i Eskilstuna. Efter tre arbetsamma men lärorika år var han färdig smed och som sådan förde ödet honom på nya äventyr härs och tvärs genom södra Sverige. Ibland ­försörjde han sig och sin familj väl – ibland levde de på ­existensminimum. Sin längsta tid bodde han i Göteborg.

DET FINNS MER Hofmålarens Berättelser. C.J. Carlsson. Bokförlaget Reptil. 2002.

C.J. Carlsson var en känd profil på Gävles gator. Han blev på 1960-talet upptäckt som en av våra mest betydande naivister och har funnits representerad på utställningar både i Schweiz och Frankrike. Boken innehåller C.J. Carlssons egna berättelser om sitt kringflackande liv och några exempel på hans säregna konst. Förord av konstnären Birger Forsberg.

Målningen föreställer Strömsholms slott.

Från förr till nu, av smeden C.J. Carlsson från Gävle, utgiven av Tryckeriaktiebolaget Framåt, Göteborg 1949.

25

SPEGELN

<

26

Inez till vänster med väninnan AnnaMaja i mitten och systern Inga till höger. Foto: Privat

SPEGELN

17 år och husa Ur Inez Hellkvists dagbok Av Elisabeth Westerdahl

Varför, varför går jag här, frågar sig den hemlängtande 17-åriga Inez Hellkvist, som hösten 1944 fått plats som husa på Kusta gård i Irsta. Hushållet för godsägaren och hans synoch rörelsehindrade hustru, består förutom Inez av fruns norska sällskapsdam som kallas ­”Fröken”, kokerskan Anny, samt tvätt- och städansvariga Aina – hustru till gårdens ­chaufför.

Inez skriver dagbok och förmedlar att hon har 60 kronor i månaden samt eget rum. Kokerskan Anny är underbart snäll, men det uppväger inte hennes längtan efter familjen och kamraterna från Tärna folkhögskola där hon nyligen avslutat en kurs. Från sin faster Anna får hon då de uppmuntrande orden: ”Om man så längtar ihjäl sig i början så trivs man riktigt bra till slut.”

Inez kämpar på. Hon dammar, sopar, tvättar golv, putsar silver och kakelugnsluckor, bäddar, vädrar och piskar sängkläder. Tillsammans med Aina sätter hon in de 76 innanfönstren och deltar i de ideliga stortvättarna. Jag ska säga du till Aina, noterar Inez. Gäster kommer och går och Inez får lära sig duka och servera. Belöningen efter långbesök är som regel en femma i dricks. Innan hon går till sängs efter en jäktig dag med gäster blötlägger hon sina långstrumpor i handfatet och de vita halvstrumporna i dricks- och tandborstglasen.

Ladugårdsförmans 15-åriga dotter Alice Stange blir hennes väninna och förtrogna. Fritiden ägnar flickorna ­huvudsakligen åt promenader i omgivningarna. Ibland ordnas det dans av gårdens anställda i den lokal som ställts till deras förfogande. Där ordnas också bönemöten som flickorna går på – mest för att träffa andra jämnåriga.

När Inez har en ledig dag cyklar hon de 2,5 milen hem till gården i Barkarö. Det betyder att hon följande morgon

måste stiga upp redan halv fem för att infinna sig klockan 7 på Kusta där en full arbetsdag väntar. Efter en sådan pres­ t­ation händer det att hon försover sig, men den förstående kokerskan låter henne sova ut för arbetstiden jämnar ut sig när det är gäster.

Inez oroar sig inför en stor oktobermiddag men när den väl är överstånden skriver hon: ”I går kväll hade vi den där förfärliga middan som inte var nå förfärlig. Det var en fru Hedlund från Västerås och en fru Lindström från Geddeholm som var här och serverade. Alice och jag hjälpte till och böt tallrikar och serverade soppa och gick efter dom som serverade köttet och serverade sås och sallad. Jag var inge nervös. Vi hade bredda smörgåsar, klar buljong med nån sorts äggstanning i, rådjursstek och nougatpudding till efterrätt. Sen drack dom kaffe i salongen och ½11 drack dom te däruppe. Tio minuter i tolv var vi färdiga härnere med disk och allt. Vi var hemskt trötta och det var mörkt ute så Alice tordes inte gå hem utan hon låg kvar hos mej. Vi låg ihop i min säng, trångt men skönt.”

I början av november har Inez ledigt för att resa hem och fira sin 18-årsdag. Hon får ett presentkort på 70 kronor från syskonen och modern som är änka. Bröderna skjutsar henne nästa dag med häst till bussen och hon går genast till Nymans ur och köper ett tjusigt armbandsur i gulddouble och ett grått läderarmband för 90 kronor. I skyltfönstren ögonshoppar hon. >>> 27

SPEGELN

”Vi såg världens vansinnigaste herröverrock – jitterbugg­ modell, ljusgrön med brett knytskärp.”

De mörka höst- och vinterkvällarna fördrivs ofta i sällskap med kokerskan som har radio. När det är dagsnyheter från TT lyssnar de uppmärksamt till krigets utveckling.

Musikprogram som Dansrytmer runt världen med Thore Ehrling eller visor av Alice Tegnér men även ouvertyren till Schuberts Rosamunda har en intresserad lyssnerska i Inez.

Vintern gör entré, snön faller och Alice och Inez är tärnor på lottornas luciafester. Alla får de vid ett tillfälle varsitt halsband - glasklara, slipade hemskt söta. När isen lägger sig är Rabogärdet samlingsplats för traktens unga. ”Karl Erik Söderkvist och några småpojkar åker skridsko. Vi åkte spark och skrillade och på kvällen var jag med Alice hem.”

Inez får en ledig dag för att julhandla. Gården pyntas av trädgårdsmästaren med granar och enar. Inez får också en tjusig liten gran. Julafton firas sen i bästa ”Fanny och ­A lexanderstil” med både tillresande släktingar och hushållspersonal. När Inez kryper till sängs strax efter elva på julafton tar hon på sig nattlinnet som hon fått av sin mamma och räknar in den långa raden av huvudsakligen praktiska klappar. Anny tittar in till henne och Inez tänder ljusen i granen och de fina stakarna hon fått av en moster. Med; ”Jag har inte grinat nå” och ”Jag vill ha en unge som ­Birgitta i flygeln ”slutar hon sin första julafton utanför ­hemmet.

Efter juldagens middag får hon åka gengasbil med ­ idderstolpes på Fiholm hem till de sina för en ledig dag.

R På trettondag jul ska Tärnaringen ha julfest på Konsum, men Inez kan inte ta ledigt. Det kommer nya gäster och det ska vara lika stor middag som på julafton och nyårsafton.

I februari plitar Inez på sin deklaration. Det är skojigt men krångligt. Från Granngården kommer ibland Ricke och ­Karen Westerdahls finska krigsbarn Anna Liisa och Harri för att övernatta hos sina svenska ”farföräldrar”. Hem­ värnet har persedelmönstring i förrådet i Stora huset men i övrigt är det bara gengasbilar och hästskjutsar som av­ slöjar att det är krig ute i Europa.

Fredagen den 9 februari 1945 anförtros dagboken: ”Tyskarna har skjutit 19 norrmän i Oslo. Det var flera av dom som var födda 1926. Hitler är visst sinnesrubbad.”

Måndag 7 maj 1945: ”I dag har det hänt som vi väntat och hoppats på i så många år. Det är fred. Kriget är slut. Tyskarna har kapitu-

28

lerat och vi har börjat med vårstädningen. Vi satt och drack kaffe när Fröken kom inhoppande och ropade ”Norge är fritt, Norge är fritt” – Anny hon grina hon. Aina tog det lugnast men Fröken var jublande glad. Sen fick vi gå in i vardagsrummet och höra alla nordiska nationalsångerna på radio. Jag var så glad. När dom slutade med ”Du gamla du fria”. då sjöng mitt hjärta med i varje ord och jag kände att jag älskade vårt underbara vackra Sverige. Sen skura jag vindstrappan och den la jag ner hela min själ i. Vi hade champagne till middag och fröken fick en stor bukett tul­ paner och narcisser av godsägarn.”

Junidagarna bjuder på sol och värme och efter en avslutad tvättdag promenerar Inez ner till Ångsjön. Vassen har växt så högt att slutet av bryggan inte kan skönjas. På sidorna växer gula vattenliljor och ängskavle. ”Dom har gjort en riktig brygga därute nu och jag stod där länge och bara såg. Svalorna flög omkring öronen och på den andra stranden syntes en av svanarna. Sen plockade jag blommor. Det växte blåklint i veteåkern vid lilla tvättstugan.”

Inez tar även en promenad med den 10-årige Sven-Olof. ”Vi plockade mogna smultron i Björkbacken och så var jag med och tittade på hans kaniner. Han hade sett herme­liner.”

I mitten på augusti fejas det värre än vanligt med städning och silverputsning. ”Landshövdingen ska komma hit om onsdag.”

Middagen går bra men kvällen blir lång. Först vid midnatt kommer Inez ner till sitt rum med en krona på fickan som dricks från hövdingen.

I september har hon åter varit hemma på sin lediga dag.

Men den här gången summerar hon återkomsten med att hon steg upp tidigt för att åka till gamla kära Kusta.

En ny höst nalkas. Löven börjar gulna och skifta i rött. ”Fru Maj”, förvaltarhustrun i flygeln, har fått ett hem­ biträde; ”… – en finska som heter Elvi och är 15 år. Hon är visst inte stark. Skulle till landet och vila sig.”

Måndag den 1 oktober: Godsägarn var ovanligt ­”gullig” i kväll noterar Inez några dar innan hon tar farväl för att åter börja på Tärna folkhögskola. Med orden: Sagt adjö åt godsägarn och grinat en omgång, slutar Inez sin dagbok från året på Kusta.

Efter utbildningen på Tärna blir hon barnsköterska och så småningom gifter hon sig och byter efternamn till Olsson. Många år senare får Inez så den dotter hon så hett drömde om när hon tog hand om och lekte med den tvååriga förvaltardottern Birgitta.

SPEGELN

Måndag 7 maj 1945: ”I dag har det hänt som vi väntat och hoppats på i så många år.

Det är fred. Kriget är slut. Tyskarna har kapitulerat och vi har börjat med vårstädningen.”

29

SPEGELN

Revolten Av Anders Lif

En marsdag 1968 samlades trettiosex ungdomar på Hammarby ungdomsgård. De hade startat Västerås FNLgrupp och skulle vara med om att skriva historia. De var inte ­ensamma.

Ungdomsrörelsen i Västerås ­startade redan före 1968. Och fortsatte på ­sjuttiotalet som en musikrörelse.

30

Vid mötet på ungdomsgården beslutade FNL-gruppen att hyra en rivningslägenhet på Kopparbergsvägen och att köpa en stencilapparat. Nästan alla var gymnasister från medelklasshem. Lars Berggren var med. Han tog studenten på våren1968. I dag är han överläkare på universitetssjukhuset i Örebro.

– Sextiotalet var ett decennium när allt var möjligt, säger han.

Kjell-Åke Jansson var en av de få som inte var gymnasist.

Han gick på yrkesskola i Kolbäck.

– Där fanns en lärare som pratade om orättvisorna i världen och som fick mig politiskt intresserad. Kjell-Åke ser fortfarande ut som han gjorde för fyrtio år sedan. Stort skägg, om än grånat, vindtygsjacka, luva och ryggsäck.

<

Demonstration vid domkyrkan under USA-ambassadör Jerome H. Hollands besök i Västerås.

Han hör till undantagen. Kamraterna sögs upp i sam­hällets virvel, de tröstade sig med att samhället kanske hade förändrats. Något litet. Åren kring 1968 är en historisk vattendelare, även om ­betydelsen av ”68-rörelsen” överdrivits. I Västerås fanns inga studenter. Här jobbade man på Asea. Staffan Rune minns: – Om vi hade kommit till Asea med våra flygblad hade vi blivit utskrattade.

Staffan är chef för kulturen inom Proaros i dag. När han tänker tillbaka på 1968 ser han sig själv springa mellan matteböckerna och teven dagarna innan hans tentamen.

Han ville se vad som hände nere i Paris. Där kokade det, där kastade studenter sten på gatorna.

I Västerås kastades inga stenar. Men fyrtiotalisterna var många och det fanns en gryende ungdomsrörelse redan några år tidigare. Elever sittstrejkade 1963 för att rädda djäknefängelset Proban undan storvulna vägplaner. Operation dagsverke föddes och när lärarna gick ut i strejk 1966 organiserade elevråden undervisningen. Demonstrationer ordnades också mot fransmännen i Algeriet, mot diktaturen i Grekland och mot rasförtrycket i Sydafrika.

Så kom 1968. Vietnamkriget öppnade mångas ögon mot världen. Den lilla FNL-gruppen i Västerås råkade tidigt ut för inre motsättningar. Några ville slå mot det borgerliga samhället, andra ville inrikta sig på en enhetsfront för Vietnam. >>>

31

Foto: Svante Remshagen, Arkivet VLT.

SPEGELN

SPEGELN

Några spelade Internationalen över högtalarna på Fryxellska skolan och tände eld på tidningar utanför VLT. Andra såg det som onödiga upptåg.

Den stora demonstrationen mot USA-ambassadören Jerome H. Holland i september 1970 enade styrkorna. ­Holland skulle tala i Västerås domkyrka och demonstranter kom i bussar från länet, bland annat från Skinnskattebergs folkhögskola.

Västeråsstudenter hyrde en buss i Uppsala. Lars ­Berggren minns hur polisen letade igenom bussen utanför ­Västerås.

Ambassadören hade råkat ut för äggkastare i Glanshammar och det skulle inte få upprepas.

– Jag tror aldrig att vi lyckades få iväg några ägg. Men jag vet att vi kastade tomater.

Enligt VLT väntade tvåhundrafemtio demonstranter med plakat utanför Domkyrkan.

– Vi var fler, säkert upp emot tusen personer. Poliserna var brutala, jag blev själv sparkad, säger Lars Berggren.

Demonstranterna hånades som en ”fjunig talkör” i en ledare i VLT:”Det stod en grupp barn och ungdom lika ­välfödd som ovårdad utanför sydportalen till domkyrkan i Västerås i går kväll och skrek i korus mot bakgrunden av en hop plakat med temat ’Holland USA-imperialismens lakej’.”

En skadad flicka anmälde polisen för övervåld, men saken rann ut i sanden.

Det gjorde sextiotalets politiska radikalism också. FNLgrupperna slogs ut av ”likvidatorer”, ”rebeller”, trotskister och revolutionärer med varierande bokstavskombinationer.

Vietnamrörelsen fortsatte som en folkrörelse och när tusentals människor samlades på Sigmatorget några år senare hölls revolutionärerna på armslängds avstånd. De traditionella ungdomsförbunden och partierna var åter ensamma på den scen där de hela tiden funnits.

SSU och FPU i Västmanland hade lett protesterna mot Aseas kraftverksbygge i den portugisiska kolonin ­Moçambique 1968. Kraftverket skulle bidra till Sydafrikas kraftförsörjning.

Lena Hjelm-Wallén var tjugofem år och ordförande i SSU. Hennes angrepp på Aseachefen Curt Nicolin ­irriterade s-ledningen i Stadshuset, där kommunalrådet Gustaf Olsson menade att det som var bra för Asea var bra för Västerås.

En annan ungdomsrörelse växte sig stark i Västerås åren närmast efter 1968. Västerås egen progg: Nutida Musik.

32

En musikrörelse som startades 1970 för att utmana ­stelnade konsertformer. Där fanns fyrtiotalister som Svante ­Rödegård, Björn Berggren och den ständigt närvarande Kjell-Åke Jansson.

De kämpade för att bevara Hakonshus på Hamngatan och de ockuperade Bryggargården, som sedan blev musikrörelsens högkvarter. De ordnade musikfester, inspirerade av de kultförklarade festerna på Gärdet.

Turid och Kebnekajse spelade på Djäkneberget, Arbete och Fritid på Östra Holmen.

Musikfesten på Vallby 1974 blev musikrörelsens ­kulmen.

Två dagar i juni kom flera tusen för att lyssna till band med namn som Sammetstunnelbanan, Ossovidare och Det stundar tider.

Stadens son Pugh Rogefeldt var dragplåstret. Han kom i frack och limousine och dukade demonstrativt upp en borgerlig festmåltid på ett bord med kandelabrar. Pugh skämdes inte för att vara kommersiell.

Två år senare hade Nutida musik blivit en institution med en kommunalt betald konsulent, tjugoårige Johan ­Wennhall, som i dag är skoldirektör i Stadshuset. Han beskriver hur kulturlandskapet såg ut i Västerås.

– Ungdomsrörelsen hade skapat ”alternativ” inom alla kulturformer.

Alternativ musik och litteratur, alternativt boende, ­alternativa kläder. Mahjong, militärpälsar, Kerouac, ­Tolkien, mellanöl, hasch, Hare Krishna – och Röd front.

Musiken var navet som alternativen snurrade kring. Men den ”kommersiella” musiken var hela tiden större. När ABBA erövrade världen kvävdes musikrörelsen innanför sina elitistiska och politiskt korrekta murar.

Johan Wennhall sätter slutåret till 1977 eller 1978. Då dök den förste punkaren upp på Bryggis. Han hette Nalle ­Hegedüs och var sångare i bandet The Shock Treatment.

Punkarna gick sina egna vägar. Utan att blicka bakåt.

En ny tid hade kommit.

Tio år efter 1968.

DET FINNS MER Västerås 60-talet. En DVD-skiva med arkivmaterial ur VLT:s digra arkiv. Skivan innehåller flera hundra fotografier från ett Västerås som inte finns längre. Under rubriker som; Staden växer, Modsen och musiken, Barndomen samt Förr och nu, visas bilder som förklaras av en kåserande speakerröst. Den innehåller korta filmer och intervjuer och mycket annat. DVD-skivan finns att köpa från VLT.

Foto: Johny Gladh, Arkivet VLT.

SPEGELN

<

Musikfesten på Vallby friluftsmuseum i juni 1974. Pugh Rogefeldt står framför den stora publiken.

33

SPEGELN

Hur kom du hit?

Frågan har ställts till några boende på Nygård, i samband med en kulturhistorisk dokumentationen av området. Världen utanför gjorde sig påmind i de berättelser som kom fram. En stor del av de som lever i området Nygård har kommit som flyktingar.

På 1970-talet kom många assyrier och på 1980-talet sydamerikaner, som till exempel chilenare. På 1990-talet flyttade flyktingar från det forna ­Jugoslavien in liksom irakier och iranier. Idag är minst 80 % av de boende på Nygård ­nysvenskar. I bostadsområdet finns idag 300 lägenheter med boende från 12–14 ­språkgrupper.

Läs mer om Nygård i boken Nygårdsliv, utgiven av Västmanlands läns museum.

34

Foto: Tapani Björkbacka

SPEGELN

> Pojke från Nygård i Köping, ur boken Nygårdsliv.

Man måste Av Annette Rosengren

kämpa

Vad gör nykomna invandrares barn på sin fritid, vad gör flickor respektive pojkar?

Vad leker de för lekar, och vad har de för saker? Hur tänker föräldrarna kring barn- och ­föräldraroller? Hur präglas barns fritid av att familjer med utländsk bakgrund ofta är ­ekonomiskt utsatta de första åren i Sverige? Här skriver Annette Rosengren, om sitt arbete med att dokumentera flyktigbarns berättelser om det som är nu och det som de möjligen längtar till. Ur Samtid och museer nr 1, 2007.

I början av 2000-talet började Rädda Barnen med årliga undersökningar om fattigdom bland barn i Sverige. Här visades på sambanden mellan etnisk bakgrund och ekonomisk utsatthet, Bland de mest utsatta är barnfamiljer som kommit hit de senaste tio-femton åren, och framför allt barn som bor med ensamstående förälder med utländsk bakgrund.

Föräldrar med trängd ekonomi försöker om möjligt kom­ pen­sera barnen materiellt, men pengarna räcker sällan till fritidsaktiviteter och semesterresor. Fattiga barn lär sig tekniker för att inte framstå som fattiga, till exempel genom att fantisera fram semesterresor som aldrig har ägt rum.

År 2002 började jag följa barnfamiljer och ensamstående vuxna i en flyktingförläggning i Mellansverige. De var asyl­sökande och fick upprepade avslag på sina ansökningar om att få stanna i Sverige. Föräldrarnas oro för vad som skulle hända framöver var stark och barnen blev delaktiga i de vuxnas kamp. Man måste kämpa, minns jag att treårige Brian från Serbien ofta upprepade. För honom var det en fråga om att komma iväg till dagis på morgnarna, för föräldrarna att övertyga Migrationsverket och Utlännings­ nämnden om att det fanns starka skäl att ge familjen uppehållstillstånd. >>>

35

Foto: Tapani Björkbacka

SPEGELN

Flera av barnen föddes liksom Brian i Sverige. Alla levde i hot om att deporteras till ett land de aldrig varit i eller som de glömt eller nästan glömt. Några blev sjuka, om än inte riktigt så uppgivna som de apatiska barn som uppmärk­ sammades i massmedia 2004–2005.

En handfull av ”mina” familjer var gömda i ett eller flera år, vilket bland annat innebar att föräldrarna fick försöka förklara för barnen varför de inte kunde leva som andra barn.

De familjer som till slut fick uppehållstillstånd finns nu spridda i Sverige. De flesta lever än så länge på kommun­ ernas bidrag för flyktingar i introduktion, vilket brukar vara något högre än socialbidragsnormen. Alla har det ekonomiskt mycket kärvt.

<

<

Lumnije Hasanaj visar upp ett förkläde hon fått och som hon sparar till hon skall gifta sig. Ur boken Nygårdsliv.

Kajsas värld är inte materiellt överlastad med prylar, som så många svenska barns. Det mesta hon äger, äger hon gemensamt med sina två yngre bröder – spel, böcker, videofilmer mest. Hon delar också rum med bröderna. Men visst har hon några Barbies och Brats, och en Tamagucci.

Frånvaron av otaliga gosedjur, småplock, dockkläder och allt sådant som flickor ofta har, kan bero på familjens historia i Sverige. De har startat från noll, de har haft väldigt lite pengar under Kajsas hela uppväxt, och de saknar släktingar i Sverige som velat och kunnat överösa barnen med presenter. Men det beror förmodligen också på föräldrarnas uppväxt i ett betydligt mindre kommer­­­ sialiserat sammanhang än det svenska.

Tioåriga Kajsa har en bakgrund i ett småjordbruk i ­Serbien. Hon och hennes familj kom till Sverige när hon var tre år och de fick uppehållstillstånd för två år sedan.

På sprittande, sprudlande, felfri svenska har hon nu berättat om idrott, flickkamraterna och skolans melodifestival som hon tränar inför. Hennes högsta dröm är ett eget rum.

Kajsa lever i en familj vars värdemönster inte känns främmande för en etnisk svensk, och föräldrarna satsar tid och pengar på aktiviteter för och med barnen, framförallt idrott. Kajsa sjunger också i kör. Föräldrarna vill att barnen ska ha en lycklig tid nu och ha uppoffringarna bakom sig.

Kajsa vet att familjens ekonomi är begränsad men det ­verkar inte innebära problem för henne. Kanske är en tio­ åring väl ung för att reflektera över pengars betydelse och kanske är hennes närmaste kamrater inte heller särskilt välbeställda. De bor i ett socialt och etniskt blandat, lugnt bostadsområde med hyreshus och villor från 1960- och 70-talet.

Källa

Salonen, Tapio. Barns ekonomiska utsatthet. Årsrapport 2006.

Stockholm, Rädda Barnen.

Thornblad, Helene. Barnfattigdomen i Sverige. Årsrapport 2005. Stockholm, Rädda Barnen.

Lytsy, Anna. Dåligt ställt. Barns röster om ekonomisk utsatthet.

Stockholm 2004, Rädda Barnen.

Bjurman, Eva-Lis. Barn och barn – Om barns olika vardag.

Lund 1981, Liber Läromedel.

Barns och ungdomars välfärd. Antologi från Kommittén för Välfärdsbokslut. SOU 2001:55

< 36

Barn på Nygård provsitter en brandbil. Ur boken Nygårdsliv.

Plansch från utställningen ”Vem är du” som gjordes i samband med dokumentationen av Nygård.

SPEGELN

37

Foto: samtliga bilder i artikeln Jan Johansson

utflykt en

< 38

”Jag rammade en kompis båt så han fick ro hem fort innan han sjönk”, minns Lars M Larsson och ler vid minnet.”

utflykt en

Sjörövare på Åmänningen Av Jan Johansson

I slutet på 20-talet utspelade sig ett sjöslag på Åmänningen mellan Oljeön och Ängelsberg. En av båtarna blev rammad och fick uppsöka hamn på fastlandet. Det berättar den ende kvarvarande som minns livet på Oljeön när det fortfarande var verksamhet här, Lars M Larsson.

Lars ror oss över från bryggan vid Ängelsbergs station och det går undan. Trots sin höga ålder (han fyller 90 år på ­annan­dag jul) är årtagen kraftfulla. Inte en enda gång tittar han bakåt för att se att han prickar rätt mot bryggan på ön.

Man förstår att denna roddtur har han gjort många gånger förr.

– Sjön Åmänningen var mitt stora intresse när jag växte upp. Jag var jämt ute och rodde eller paddlade.

Lars visar runt på ön och minns sin barndom. Han var enda barnet i familjen och hade bara en kompis på ön.

Det var dottern i förmansbostaden men Lars tyckte inte att det var så roligt att leka med henne.

– Jag var åtta år och hon var bara tre, fyra år så jag tröttnade på att leka med henne.

Lars är född i en bergsmansgård i Hästbäck någon mil nordost om Ängelsberg. Fadern Werner var inspektor på Högfors bruk och modern Tora skötte om hemmet.

– Så småningom köpte Axel Ax:son Johnson Högfors

och pappa kom inte överens med en av sina underhuggare så han fick anställning som inspektor i Skåne. Men mamma trivdes nog inte riktigt för hon sade alltid att vi hade hela landet över oss.

Så kom familjen till Oljeön 1923.

– Min far var god vän med Otto Schenström på Högfors bruk vilken tog över chefskapet på oljefabriken på 20-talet.

Jag tror att pappa blev anställd 1922 och var resande för­säljare av Oljefabrikens produkter. 1924 blev han chef på fabriken.

Från början bodde det fyra familjer i huset men det byggdes om till Lars familj och de andra fick flytta. Det fanns två hus till på ön. Förmannen och hans familj bodde i det ena och i den andra bodde tre familjer.

– Flerfamiljshuset fick vägglöss och man fick röka ut det men det hjälpte inte utan de tre familjerna fick flytta, ­berättar Lars och visar platsen där slaggstensgrunden ännu står kvar. >>>

39

SPEGELN

Lars började i skolan 1924 och gick de första två åren i Elimkapellet i Ängelsberg.

Sedan fick han börja i Brömsbo skola som låg mellan Ängelsberg och Västanfors. Det blev en längre skolväg men det bekymrade honom inte.

– På somrarna rodde jag över till fastlandet och gick till fots ett par kilometer. Men så småningom fick jag en cykel.

Lars har ett fotoalbum med gamla svartvita bilder.

Han visar den första bilden på sig själv i famnen på Tora. På baksidan kan man läsa att han var endast tre månader gammal på bilden. En annan bild visar två unga pojkar som klättrar på ett plank.

– Detta är badhuset som låg där borta. Det var ett badhus med både bassäng och omklädningsrum, säger Lars och pekar bort efter stranden. Det är jag och en kamrat som klättrar på planket. Ännu kan man se förankringarna av byggnaden i ­sten­arna.

Men hur gick det till att tvätta sig om vintern då? Lars visar mig in i bagarstugan som är byggd helt i slaggsten. I ett hörn står en stor bykbalja i gjutjärn som vedeldades.

– Här värmde vi vatten och här stod zinkbaljan som vi ­tvättade oss i.

40

<

<

Barndomshemmet. Lars M Larsson står framför huset på ­Oljeön där han växte upp. Numera är det Lars och hustrun Karins sommarnöje.

Varmvatten. I denna stora bykbalja värmdes ­vattnet upp när det var dags att bada. Bredvid stod zinkbaljan som Lars och familjen badade i.

Men var det då inte kallt på vintern?

– Nej, jag minns inte att jag frös någon gång. Jo, en gång förresten. Det var när vi badade före jul och det var isande kallt ute. Någon öppnade dörren för att hämta vatten och den kylan som drog in då, den glömmer jag aldrig, säger Lars.

Vintertid blev vägen till skolan kortare för Lars, då kunde han gena över isen. Om det var snö åkte han skidor men om isen var snöfri blev det skridskor. Han visar en bild ur albumet där han åker skidor tillsammans med en kamrat.

– Titta. Ser du kläderna? Jag har kortbyxor på mig mitt i vintern.

Han berättar att han hade långkalsonger, livstycke och hemstickade strumpor som satt uppe med strumpeband.

– De kliade något infernaliskt, minns Lars.

Det finaste att ha på fötterna, vilket också Lars hade, var läderkängor med lädersula och näverisolering.

– Men på sommaren gick jag alltid barfota och det gör jag ännu, upplyser han.

Han tittar på bilden och undrar egentligen hur mamma vågade släppa iväg honom alldeles ensam på isen.

– När isen varken bar eller brast stod i alla fall skol­ kamraterna vid skolan och väntade spänt på om jag skulle dyka upp. Men under de här sex åren i skolan var jag borta bara en enda dag.

SPEGELN

Gamla spikar. Detta är spikar från 20-talet som Lars och hans kamrater i scouterna spikade en koja med.

De sitter fortfarande där.

270

<

68

Att Lars har så många bilder på sig själv beror på att han vid nio års ålder fick en kamera av mamma – en kamera som kostade åtta kronor. En äldre kamrat i Ängelsberg, Sven Sköld, fotograferade själv och framkallade Lars bilder. Alla hans kamrater fanns på fastlandet och de kom alltid över till Lars för att leka. Det är ju inte alla som har en hel ö för sig själv. Och han kände sig aldrig ensam om vinterkvällarna heller. Ingen elektricitet fanns det så allt fick göras i fotogenlampans sken.

– Jag läste mycket. Mest blev det äventyrshistorier och då framför allt av Bengt Nylund som skrev mycket om indianer, minns Lars. Ibland lekte han i oljefabriken och mamma Tora blev inte glad när han kom hem med oljiga 68 skor. Lars berättar lyriskt om doften inne i fabriken. Han tyckte så oerhört mycket om den.

70 256

250

66

233

DET FINNS MER va Engelsbergs Oljefabrik. På Oljeön finns, världens äldsta ­bevarade oljeraffinaderi. Fabriken byggdes 1875 på ön66 i sjön Åmänningen utanför Ängelsberg. Oljeraffineringen vid 252 fabriken upphörde år 1902, men fabriken fortsatte att förse de svenska hushållen med lysolja, vapenfett, maskinsmörja och fotogen fram till år 1927.

Information om öppettider med mera lämnas av: 250 E18 Fagersta Turism, Norbergsvägen 19, 737 80 Fagersta.

53 Telefon: 0223-131 00. www.fagersta.se S

S trömholms

rtå

n

k a na l

På sommaren däremot fanns det hur mycket kul som helst att göra för en liten pojke på Oljeön. Han visar en bild där han sitter i en kanot gjord av rörvass. Och detta är långt före Thor Heyerdahls tid.

– Den byggde jag själv och den fungerade bra. Senare byggde vi kanoter i tyg och när jag var 15 år fick jag en tygkanot av stationsskrivaren Sjöquist som vurmade om mig då han själv var barnlös. Vi lekte sjörövare och gjorde egna svärd. Lars pekar ut mot vattnet mellan Ängelsberg och Oljeön.

– Här utspelade sig ett stort sjöslag. Jag rammade en kompis båt så han fick ro hem fort innan han sjönk, minns Lars och ler vid minnet.

68

© Westmannastiftelsen

<

Oljefabriken. Lars står framför oljefabriken i Ängelsberg som är världens äldsta bevarade oljeraffinaderi.

E18

56 E18

E20

41 E20

7

67

UR LI T T ER AT UR EN

Utdrag ur boken ”Mig äger ingen” skriven av Åsa Linderborg, historiker, författare och kulturskribent. Åsa Linderborg som är född och uppvuxen i Västerås berättar i boken om sin uppväxt. Atlas bokförlag 2007.

Mig äger ingen Jag var inte längre det där barnet som väntade på att pappa skulle öppna dörren till dagis, följde honom överallt i lägenheten och somnade mot hans axel med ett stadigt grepp om höger tumme. Jag försvann inte i soffan när jag kröp upp i den och spegeln i hallen mötte blicken hos en tjej på väg in i tonåren som längtade efter Joakim Thåström och ville men inte vågade klä sig som Nina Hagen.

Jag vet inte hur mycket pappa uppfattade av min utveckling och om det betydde något att jag inte behövde honom på samma sätt som tidigare. Han måste ha känt doften av Date, sett brösten som ömmade under collegetröjan och pumpsen på skohyllan. Jag vet inte om han fruktade en jobbig tonårstid, sörjde att jag inte var hans lilla jänta längre. Vi hade slutat prata om mig. Han pratade om sig själv.

Om hur bra han var på allting. Att han var Sveriges bästa härdare, att han såg mycket yngre ut än han var, att hans hem var så elegant, att han som ung var en enastående fotbollsspelare, att han ägde Västerås vackraste handstil.

42

UR LI T T ER AT UR EN

Han fick mig att känna hat. Som när han vattenkammade håret i väntan på Sonja. Eller när han dammtorkade den smaklösa prydnadshyllan och rätade till överkastet på klockradiosängen. När han stapplade iväg till skafferiet för att svälja ett par klunkar med en ful grimas – han, av alla människor, vande sig aldrig vid smaken – jag ville dunka skåpdörren i bakhuvudet på honom. Jag tänkte hur träet i dörren slogs in av den hårda smällen så att målarfärgen sprack i flagor som singlade ner på golvet. Jag avskydde hur han ömkade sig över fattigdom, punschiga medmänniskor och stelhet i rygg och händer samtidigt som han hånade dem som försökte göra så att han fick det bättre. Hur han löningsdagen skrudade sig i konjakkostymen och sedan segervisst gick iväg för att köpa sin patetiska prästost med en känsla av att vara en snajdare. Jag skämdes över hur han utnyttjade farmor och farfar utan att någonsin säga tack. Äcklades när jag hörde honom spola på toaletten. Eller när jag såg hans sladdriga pung hänga utanför resårkanten på kalsongerna som sedan länge tappat sin stadga.

Min pappa var inte någon Baloo och absolut ingen kapten Efraim Långstrump.

Min pappa var inte längre en älskansvärd excentriker. Han var svag.

Vissa morgnar hoppades jag att dagen skulle bjuda på bud om hans död. Jag fantiserade om hur rektorn knackade på dörren till lärosalen och med allvarlig men deltagande röst pratade med min lärare och sedan med mig. Jag skulle bära beskedet med värdighet, få allas uppmärksamhet och medlidande.

Det bästa vore om pappa dog. Inte nödvändigtvis för mig men för honom, intalade jag mig.

Jag såg mig själv framme vid kistan tillsammans med farmor och farfar. Jag undrade om mamma skulle komma.

43

< 44

En av de sm책 slitna anteckningslapparna bevarade efter Carl Henrik Scherdin.

UR SA MLINGAR NA

Tillhör:

Carl Henr: Scherdin Av Ann Österberg

I Länsmuseets arkiv finns en liten inbunden skrivbok, cirka 8 x 10 cm, med bruntonat marmorerat pappomslag och skinnrygg.

Boken innehåller 100-talet sidor varav drygt 60 är skrivna för hand. På främre pärmens insida står det med sirlig handstil ”Tillhör Carl Henr: Scherdin Studerande vid Westerås högre Elementar-Läroverk”. Följande uppslag upptas av en teckning med påskriften Dagbok för 1856.

Dagboken startar med orden ”Höstterminen 1856 har nu gått till ända – Thorsdagen den 9de october kom jag upp i 4de klassen. Det var ej en lätt sak – jag hade läst mycket och det var roligt att det lyckades mig.”

Carl Henrik Scherdin var då 15 år gammal, han var född 1841 och son till en glasmästare i Västerås. Han skrevs in på läroverket 1850, nio år gammal och hade på sex år nått till 4:e klassen. Dagboken ger en liten inblick i hans liv.

Han noterar uppgifter om skola och läxor om familjelivet och om fritidsaktiviteter tillsammans med kamraterna.

Han kommenterar flickors närvaro och skriver vid några tillfällen på kod, det verkar handla om flickor som han är intresserad av.

I arkivet finns även en liten hög med små papperslappar fyllda med diverse anteckningar han gjort. Där finns bland annat en lista över läxor att läsa över påsk, där finns en uträkning på vad han har i sin kassa 1856, en durskala, versrader, några brev och kvitton på inbetalda termins­ avgifter till läroverket.

På dagbokens allra sista sida står skrivet: ”Att undertecknad innewarande winter wårdat Yngligen Carl Henrik Scherdin för Blodfaldigdom (oligamie) med benägenhet för svindlar (syncope) warder på begäran meddelat: Westerås d. 2 maj 1862 Fr. Claréus”.

Carl Henrik dog den 8 september samma år efter ”långvarig sjuklighet”.

De sista sidorna han skriver handlar om en epidemi av ögoninflammation i skolan. Pojkarna får gå till doktorn och behandlas med lapisvatten. ”Somliga morgnar var rummet hos Doktorn så fullt med skolgossar att jag knappt fick rum dere – Det var en dag som omkring 70 blefvo sjuka…”

45

FR ÅN FÖ R ENINGAR NA

Under Balkongen Av Tanja Petersson

Under Balkongen, en ideell arrangörsförening i Hallstahammar, drivs idag av sju ­ungdomar mellan 17 och 21 år, de flesta på något sätt involverade i Hallstahammars teater.

Föreningen fick en nystart för ett par år sedan, då Lina Lilja, som är ordförande idag, och några fler bestämde sig för att börja anordna kulturevenemang för ungdomar. De hade ingen erfarenhet av hur någonting skulle fungera, utan fick lära sig från början hur man får allt att klaffa.

Det fanns en förening redan tidigare, men hur organisationen var från början vet vi inte mycket om. De arran­ gerade kultur för ungdomar precis som vi gör nu. Vi tror att grundarna kom på namnet genom att slå upp något slumpvis i en ordbok. Under Balkongen sorterade tidigare under Hammarteatern i Hallstahammar, men nu är det en självständig förening.

Hur finansierar vi då detta, när det mesta vi erbjuder är gratis? Vi får bidrag från kommunen varje år, och när det blir dags att organisera något stort brukar vi söka bidrag från landstinget.

Det vi arrangerar årligen är UKM, Ung Kultur Möts, som är ett arrangemang där alla som anser sig ha talang får vara med och visa upp sig, och kan gå vidare till läns- och rikstävlingar. Även UKN, Ung KulturNatt har visat sig vara ett lyckat arrangemang. Det är en kväll för ungdomar fylld av gratis kulturaktiviteter på stan. Vi bokar alltid in ett flertal band, och i år hade vi dessutom fotosession, klotterplank och filmvisning.

Nytt arrangemang för i år var en filmfestival. Där tog vi ett inträde på 100 kronor för att få in lite extra pengar till kassan. Festivalen pågick en hel natt under jullovet.

46

Vi visade flera filmer och hade gycklarshow och i pauserna kunde man köpa pizza och godis. Besökarna kunde också tillverka sina egna så kallade ”pins” och t-shirts. Det blev så lyckat att vi planerar att göra en repris i januari.

Då vi får pengar över ser vi också till att boka in en spelning med något band, eller som vårt senaste arrangemang, en bandkväll i samband med Hallstahammars kulturveckor. ”Kulturkaos” kallade vi kvällen och det var ett samarbete mellan oss i Under Balkongen, Studieförbundet Vuxenskolan och ABF. Att få ungdomar att intressera sig för kultur är inte den enklaste uppgiften, men jag anser att vi har kommit en bit på väg. Vi tror att ungdomarna börjar förstå vilka vi är och vad vi gör, och vi hoppas bara på att några fler vill vara med för att sedan ta över efter oss.

DET FINNS MER Läs om föreningen Under Balkongen på deras hemsida: www.freewebs.com/underbalkongen/ Plural, ett rikstäckande nätverk för kulturarrangörer har en hemsida på www.plural.se

ArrangörStina skriver funkisschema vid ung kulturnatt 2006.

Foto: Malin Bergman

<

Musiker och publik vid Kulturkaos i Hallstahammar.

Foto: Madeleine Holmkvist

Foto: Madeleine Holmkvist

Foto: Madeleine Holmkvist

FR ÅN FÖ R ENING AR NA

47

<

LI T T ER AT UR T IPS

Otryggare kan ingen vara Av Bengt-Åke Cras och Agneta Cras

Vill ha mer: om barn, tid och konsumtion

Bokförlaget Lind & Co AB, 2007.

Av Katarina Bjärvall

Boken innehåller den lika skakande som sanna berättelsen om några barn som tvingas växa upp med en mamma som inte kan ta hand om sig själv – och än mindre dem. Mitt i det svenska välfärdssamhället lever de tre syskonen i en otrygghet som gränsar till det ofattbara. De är helt utlämnade åt mammans ansvarslösa beteende och hennes lika omdömeslösa val av män.

Det är en barndom fylld av alkohol, knark, misshandel, mobbning, svält och hot. Dottern tvingas som liten flicka ta hand om både hushållet och sin berusade mamma. Äldste sonen, som lider av en cp-skada, får i tonåren uppleva hur hans mamma stjäl hans pensionspengar och låter honom svälta. Och yngste sonen blir tidigt kriminell och narkoman och avlider endast 25 år gammal i en bilolycka.

I en klass för sig: Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer

Ordfront förlag AB, 2007.

Av Fanny Ambjörnsson. Form: Lotta Kühlhorn

Vårt samhälles främsta bristvara är inte daghemsplatser, inte jobb, inte pengar och definitivt inte prylar. Vår tids bristvara är tid. Också barnen saknar vår tid tiden att vara tillsammans. Trots att vi har fler prylar än någon tidigare generation, så är vi inte lyckligare. Är det dags att tänka om?

Journalisten Katarina Bjärvall har träffat barn och föräldrar, forskare och marknadsförare, leksaksförsäljare och godistillverkare. Hon har chattat på nätet, gått på sexårskalas, shoppat loss med trettonåringar, druckit te vid köksbord i Stockholms innerstad och sörplat körsbärssaft hos den självhushållande familjen i Västergötland. Hon har läst och samtalat om konsumtion, arbete och stress. Vänt och vridit, tänkt och känt.

Hennes svar är ja, det är dags att tänka om.

I hennes bok möter vi oss själva och våra val i en rad ömsinta, kritiska, glada, förtvivlade och arga reportage från ett Sverige i existentiell kris.

Ordfront förlag AB, 2004 .

Ninas resa: en överlevnads­berättelse Av Lena Einhorn om Nina Einhorn Nordstedts pocket, 2006.

Familjemedlemmarna försvann en efter en. Till slut var det bara Nina och hennes storebror Rudek kvar.

På gettots sista dag smugglades de ut. Det som händer sedan är drama på högsta nivå.

Nina lever ett på ytan ganska normalt liv i Warszawas getto. Hon pluggar, går på fester, blir kär och tar studenten. Sedan flyr hon gettots brinnande helvete, klarar två år gömd hos polska katoliker och undkommer döden med en hårsmån.

1946 lämnar hon Polen, träffar sin blivande make Jerzy Einhorn i Köpenhamn. De flyr till Sverige.

Ninas egna ord och reflektioner, inspelade av dottern Lena, är interfolierade i denna nästan osannolika överlevnadshistoria. Hennes mycket personliga berättelse ger ny trovärdighet åt historiska händelser. Lena Einhorn är manus­ författare och filmproducen.

48

Fans Av Fredrik Strage Natur och Kultur, 2006. ”De flesta människor är fans vid något tillfälle i livet – om man med ”fan” helt enkelt menar någon som har ett starkt intresse. Den här boken handlar i första hand om fans till popartister, beundrare som ibland utvecklar en lika stark relation till sina favoritstjärnor som till människorna i sin omedelbara närhet. De gör allt för sina idoler, eftersom de vet att idolerna gjort allt för dem, och reser gärna över halva jordklotet för att visa sin kärlek. Fans utspelar sig i gränslandet mellan besatthet, entusiasm och vördnad. Rent geografiskt utspelar den sig ofta vid kravallstaket eller sammetsrep – i väntan på en kram, en autograf eller i alla fall en skymt av stjärnan. Det är en bok om vilken funktion idoler fyller – hur de ger oss styrka, hopp och inspiration, men också om hur underhållnings­ industrin säljer sina kändisar genom att skapa en illusion av intimitet.

Unga tjejer har hamnat i fokus. I massmedier avhandlas deras dåliga självförtroende, anorexi, sexliv och språkbruk. Men hur blir man egentligen tjej? Vad är normalt och onormalt, rätt och fel? Hur högt får man skratta och hur bredbent får man sitta innan man riskerar sitt rykte? Och när riskerar man att bli kallad för hora?

I boken ger Fanny Ambjörnsson svar på dessa frågor samtidigt som hon ger en alldeles unik inblick i unga tjejers vardag och villkor. Fram växer en bild, som är mera komplicerad och mycket intressantare än den vi möter i medierna. Vi får veta hur unga tjejer både upprätthåller och utmanar föreställningarna om den normala tjejen. Om vilken roll klass, sexualitet och etnicitet spelar.

Ett trettiotal tjejer mellan 16 och 18 år, på två skilda gymnasieprogram, skildras. De går Samhällsprogrammet och Barn- och Fritidsprogrammet, två klasser med olika syn på sig själva och andra. Och som de själva uttrycker: ”Ja, och om BF tänker man ’rassel rassel’ i korridorerna, såna som typ gör mer väsen av sig” och ”Tjejerna i Natur och Samhälls är finare kan man säga. De går liksom med sina små dräkter i skolan. De är lite fina i kanten, lite mer strikta.”

notiser

notiser Rapport från framtiden

Kulturting i Västerås I mars 2008 hålls ett kulturting på temat ”Barns och ungas rätt till kultur – kulturpolitik och trender” på Stadshotellet i Västerås. Arrangörer är Landstinget Västmanland, Nätverket Kraftcentrum, Regionförbundet Örebro och VKL – Västmanlands Kommuner & Landsting. Tinget invigs av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. På programmet finns både föreläsningar och seminarier.

Kreativa möten Västmanländsk historia kommer att berättas med teater och film! Under 2008 söker vi i arkiv för att producera en musikalisk föreställning utifrån lokal historia. Länsmuseets arkiv rymmer många levnadsöden och i länet finns också samlingar som på intressanta sätt skildrar vardagsliv och människor.

Det kan vara kärleksbrev, dagböcker, fotografier och historiska dokument som tar oss till andra tider. Projektet leds av Västmanlands läns museum och arbetet drivs i nära samarbete med Teater Västmanland och Film i Västmanland.

Samlingarna på nätet Under våren 2008 kommer delar av länsmuseets samlingar att vara tillgängliga i en sökbar databas via museets hemsida. Efter urval har samlingarna fotograferats och registreringen har förberetts för publicering.

Arbetet är en del i det sk. Accessprojektet vid Västmanlands läns museum.

Projektet syftar till att på olika sätt tillgängliggöra museets samlingar av föremål, foto och arkivalier. Exempel på samlingar som kommer att vara tillgängliga är det rika materialet från järnåldersgravfältet vid Tuna i Bade­ lunda samt museets samling av föremål förknippade med Skultuna bruk.

”Gå över ån” För att pröva nya metoder för lärande samverkar Västmanlands läns museum och Västerås konstmuseum under 2008 i projektet ”Gå över ån”. Målet är att ge barn och unga ”nya verktyg” för att se, analysera och förstå det offentliga rummet samt att göra de ungas åsikter synliga. De båda museernas föremåls- och konstsamlingar kommer att användas i projektet liksom arkitektur och konst i det offentliga rummet. Samtal och diskussioner om allas rätt till det offentliga rummet utgör en del av projektet.

Bergslagen – Industrihistoria och turism i fokus, en bred samverkan för utveckling Länsstyrelserna i de fem Bergslags­ länen Dalarna, Västmanland, Örebro, Värmland och Gävleborg har tillsammans med Riksantikvarieämbetet och Tekniska högskolan (KTH) initierat ett omfattande arbete för ökad samverkan i regionen.

NOTISER

1

N otiser

Målet är att öka besöksantalet i Bergslagen och främja regionens tillväxt genom utveckling och ökat samarbete i nätverk mellan ett antal Bergslags­ historiska centrum i regionen.

Projektet vill kraftsamla kring Bergs­ lagen som kulturhistorisk och turistisk region. För varje Bergslagshistoriskt centrum har en utvecklingsplan ut­ arbetats under 2007. Arbetet koordineras och samordnas av Intresseföreningen Bergslaget, som samlar ett 25-tal kommuner i­­området. Projektledningen kommer att utarbeta en gemensam handlingsplan samt driva gemensamma utvecklingsfrågor, aktiviteter och utredningar. Under 2008 skall åtgärder för utveckling av verksamheten på­ börjas och en gemensam funktion skall vara i drift. En fullt ut fungerande organisation skall finnas 2010.

Bygdeband Sveriges Hembygdsförbund tecknar avtal med släktforskarföretaget Genline om programmet Bygdeband, för att digitalisera hembygdsföreningarnas samlingar.

Företaget Genline har alla kyrkböckerna fram till slutet av 1800-talet fotograferade och tillgängliga som en betaltjänst.

Avtalet med Genline innebär att hem­bygdsföreningarna ges möjlighet att digitalt förvara sitt arkivmaterial i databasen bygdeband.se som kommer att bli ett lokalhistoriskt arkiv för hela landet.

2

NOTISER

Genline förbinder sig att utbilda hembygdsföreningarna i att digital­ isera sina arkiv. Arkivmaterialet i bygdeband.se tillgängliggörs genom att Genline ges rätten att sälja pre­ numerationer till allmänheten på att söka i: www.bygdeband.se En tredjedel av intäkterna går tillbaka till hembygdsföreningarna som deltar, och en mindre del till de regionala hembygdsförbunden och SHF. Databasen bygdeband.se lanseras under 2008. Du kommer att att få mer information om det via bland annat hembygd.se och ditt regionala hembygdsförbund. www.genline.se Hembygdsguiden Hembygdsguiden 2008 blir sökbar på Internet. Äntligen kommer alla svenska hembygdsgårdar att finnas på Internet i en gemensam databas.

Besökaren kan söka föreningarnas besöksmål geografiskt, eller utifrån intresseområden.

Alla föreningar registrerar sig själva Efter årsskiftet går ett brev ut med inloggningsuppgifter till Internetdatabasen, till alla hembygdsföreningar.

Alla föreningar ansvarar självständigt för att logga in och kontrollera/ registrera sina uppgifter.

SHF kommer givetvis att erbjuda support om något fallerar, men kan tyvärr inte åta sig att mata in uppgifter för alla 1900 föreningar.

Varje regionalt hembygdsförbund får ta ställning till i vilken mån en regional kontaktperson kan hjälpa föreningar som inte kan hantera datorn.

Meddela SHF om ni utser en sådan kontaktperson, så kan vi informera föreningarna om vart de i första hand kan vända sig för att få hjälp.

Hembygdsguiden som trycksak utgår Under tre år har Sveriges Hembygds­ förbund gett ut ”Hembygdsguiden” som en tryckt katalog. Meningen var att under dessa år finna extern finans­ iering i form av annonsörer och spons­orer. Det har tyvärr inte varit möjligt, i den utsträckning som krävs för att kunna trycka och distribuera ”Hembygdsguiden”. Därför kommer ”Hembygdsguiden 2008” endast att finnas på Internet.

Ny katalog Om det finns intresse från föreningarna kommer SHF att trycka en ”Bo på hem­bygdsgård”, som finansieras med en avgift från de deltagande föreningarna. Mer information om denna möjlighet kommer att skickas ut till samtliga föreningar.

Frågor Du som har frågor om Hembygds­ guiden är välkommen att kontakta SHF på: hembygdsguiden@hembygd.se Pernilla Söderquist 08-441 54 82 Peter Johansson 08-441 54 83

notiser

Aktuellt

Konstgödselfabrik i Köping har ­dokumenterats Mitt under Andra världskriget uppfördes en konstgödselfabrik i Köping.

Läget var skyddat i inlandet med en hamn som hade goda kommunikationer. Fabriken kom att bli en del av det stora industrikomplex som under många år karakteriserat Köping, nu senast under namnet Yara, tidigare Salpeterverken, Supra och Hydro.

I mitten av maj 2007 lades fabriken ned och ersattes av annan verksamhet.

Konstgödselfabriken i Köping var den sista i drift i Sverige. Västmanlands läns museum har under våren 2007 ­arbetat med en dokumentation av konstgödningsfabriken. Arbetet genomförs som ett samarbete med företaget Yara AB och en pensionärsgrupp med tidigare anställda vid företaget. I länsmuseets arbete har bland annat ingått att spela in ljudmiljöer, göra intervjuer och att fotografera. I Köpingsboken 2007 ­berättar Anette Rattfelt om läns­ museets dokumentation av fabriken.

Länets första kulturreservat Bråfors bergsmansby i norra Västmanland utgör länets första kulturreservat.

Som motivering till ­reservatsbildningen skriver länsstyrelsen att området vid Bråfors är ”en bymiljö med ålderdomligt byggnadsbestånd och ursprung i medeltidens järnhantering”.

Kulturreservatet omfattar cirka 80 hektar och bildades för att genom skydd, vård och fortsatt brukande av landskapet med dess kulturhistoriska och biologiska värden, på ett pedagogiskt sätt åskådliggöra utvecklingen av verksamheter och landskap under drygt 700 år. Marken ägs av Erik och Margareta Brate. Stora Bråfors även kallad Brategården, är en väl bevarad bergsmansgård där mangårdsbyggnadens festsal har värdefulla målningar med bibliska motiv.

Kokpunkten – energi, klimat, vatten, bad Västerås stad, KTH, Mälardalens högskola, Mälarenergi, ABB med flera företag kommer att tillsammans med anläggningens ägare Peab att utveckla Ångkraftverket i Västerås, ­Kokpunkten, till ett unikt centrum för energiforskning.

Lärande kring intelligent användande av energi kommer att samsas med forskning och utställningar om framtidens energianvändning och jordens klimat samt ett energimuseum.

Kokpunkten skall bli den ledande ­platsen i Norden för att beskriva sambandet mellan människa, energi, miljö och en hållbar utveckling av vårt ­samhälle. Förutom detta ­kommer bygg­naden även att inrymma ett äventyrsbad med spa, motionsutrymmen med mera.

Tanken är att mixen av lärande, upp­levelse och teknikpresentation skall göra Kokpunkten intressant och attraktiv för alla som vill skaffa sig kunskap om klimatförändringarnas konsekvenser och om hur framtidens energi kommer att produceras och distribueras.

RUP – Regionalt utvecklingsprogram RUP är ett gemensamt regionalt utveck­lingsprogram för Västmanlands län som gäller för perioden 2007–2020.

Programmet visar vilka insatser som skall göras för att stärka länets tillväxt och skapa förutsättningar för en hållbar regional utveckling. Programmet är en utgångspunkt för andra utvecklingsarbeten, som till exempel olika strukturfondsprogram inom EU, länsplaner för infrastrukturområdet och landsbygdsprogram. Konst och kulturarv är i första hand berört av insatsområdet Regional identitet med formulerade strategier och handlingsinriktningar för områdena Utvecklad ­besöksnäring, Stärkt kulturliv och Natur- och kultur­miljöer. Det kompletta materialet finns tillgängligt på länsstyrelsens hemsida.

Länsmuseets nya hemsida På Västmanlands läns museums nya hemsida kan Du ta del av utförlig information om verksamhetens olika delar. Gå in på: www.vastmanlandslansmuseum.se

NOTISER

3

N otiser

Karmansbo lancashiresmedja – kulturhistorisk utredning.

På uppdrag av Natur- och kulturmiljöenheten på Länsstyrelsen har Länsmuseet arbetat med en kulturhistorisk utredning kring Karmansbo smedja.

Arbetet syftar till att komplettera och uppdatera 1998 års utredning, främst gällande avgränsning och kultur­ historiska värden.

Smedjan, som är den sista bevarade hammarsmedjan i Skinnskattebergs bergslag, har en nästintill komplett produktionsutrustning som till stora delar är från 1800-talets andra hälft.

Utrustningen tillsammans med bibehållandet av den traditionella vattendriften skapar en ålderdomlig karaktär men ger även Karmansbo smedja en särställning bland bevarade lancashire­smedjor.

Kulturhistorisk utredning om Mekenområdet i Arboga Arboga Gjuteri och Mekaniska ­Verkstad grundades på 1850-talet.

Området ligger utmed Arbogaån och här finns såväl en stor maskinhall i tegel, äldre modellbodar i trä, den pampiga direktörsvillan och flera arbetarbostäder kvar. Den gamla gjuteribyggnaden, som även fungerat som konsertlokal, är i stort behov av renovering och dess framtid är osäker. Även om den mekaniska verkstaden nu är nedlagd finns det fortfarande verksamhet i flera av byggnaderna, men hur ska man förhålla sig till området som kulturmiljö?

4

NOTISER

Västmanlands läns museum har fått i uppdrag av länsstyrelsen att framarbeta kulturhistorisk information samt att precisera synnerligen märliga kulturhistoriska värden inom det historiska området för Arboga Mekaniska Verkstad. Arbetet ska vara klart i december 2007.

Kulturkvarteret Täljstenen I kulturkvarteret Täljstenen i Sala skapas ett ”Kulturens Mecka” i nära samarbete med näringsliv, högskola, föreningar och organisationer samt ­entreprenörer inom kultur- och informationssektorn. Här finns ett kvarter för alla kulturintresserade. Auguélimuseet har flyttat in tillsammans med andra tillfälliga utställningar.

Pris till Sätra brunn Sätra Brunn har mottagit priset ”årets comeback” av TRIP Award, rese- och turistnäringens pris till framgångsrika företag och entreprenörer. Utnämningen årets comeback går till den som genom uppoffring och med god uthållighet lyckats få verksamheten i rätt riktning.

Juryns motivering: ”Med en ny ledning som har infört en aktiv och delaktig personalpolicy, har man skapat en arbetsplats med engagemang utöver det vanliga. Man har skapat en mängd arbetstillfällen på lokal nivå samt bidragit till att ge hela sin region ett rejält uppsving. Därtill har man en konsekvens i sin positionering och sitt koncept som även värnar om kulturskatten på ett mycket glädjande sätt”.

Föreningen Kultur i rörelse Den nybildade kulturföreningen KIR (Kultur I Rörelse) består av yrkesverksamma kulturkreatörer inom olika branscher. Tillsammans vill medlemmarna verka för att kulturlivet i Västmanland skall växa och utvecklas.

Medlemmarna vill få ut följande av sitt medlemskap i föreningen: • • • • • • •

Gemensam marknadsföring Större kontaktnät Gemensam lokal/kulturhus Arvode för uppdrag i/och projekt Roliga projekt och mötesplatser Påverka beslutsfattarna Lyfta ryktet om regionens usla kulturarv • Uppbyggande och stärkande kulturnätverk Föreningen har väckt frågan om att skapa ett kulturcentrum i Västmanland och visat på vikten av att lyfta fram den fotografiska bilden genom att lämna ett förslag på hur ett fotogalleri skulle kunna tillskapas i Västerås.

För mer information, kontakta ­Malinka Persson på tel 021-13 05 54 eller e-post: malinka@eye-c.se

notiser

Utställningar

Blackbook Västmanland – bilden av graffiti Västmanlands läns museum Västerås slott Pågår till 6 april 2008.

En unik inblick i graffitimålarnas tankesätt och värld! Blackbook Västmanland berättar om graffitin som konstform och kulturhistorisk företeelse sedan mitten av 1980-talet. En utställning om graffitimålarnas drivkrafter och inspirationskällor, om stil, motiv och teknik. Om attityder och reaktioner från samhället, målarna och deras omgivning. Utställningen är ett resultat av ett omfattande dokumentationsprojekt vid Västmanlands läns museum.

Hans Alenius: Nattlandskap Fotoutställning Västmanlands läns museum Västerås slott Pågår till 3 februari 2008.

Under drygt tio år har fotografen och författaren Hans Alenius åkt runt i Sverige och fotograferat nattlandskap. Det är vilande landskap mellan skymning och gryning där tid och rum får nya innebörder. Resultatet har blivit en unik skildring av det vidunderliga landskap som vi normalt ”sover bort”.

Vill Du se mina etsningar?

Konstutställning Västmanlands läns museum Västerås slott 16 februari – 23 mars 2008.

Trafficking Västmanlands läns museum Västerås slott 5 april – 11 maj 2008.

Konstfrämjandets uppgift är att nå alla människor med konst och konstbildning. Samma uppdrag gällde vid ­starten av verksamheten 1947, men för att klara uppdraget idag krävs ett Konstfrämjande i tiden. Idag söker man upp människor i deras bostadsområden, på arbetsplatser och i ­skolan.

Det betyder också att frågor ställs som hör hemma i samtiden och att samtidskonsten diskuteras. ­Konsten och konstnärernas arena vidgas och blir en naturlig del av människans vardag.

Mänsklig trafficking är en modern form av slaveri som ofta är nära kopplat till fattigdom runt om i världen.

Det är också en avspegling av hur vi ser på varandra – på makt, rättvisa och sexualitet. I vandringsutställningen Trafficking förs besökaren in i en mycket lönsam global industri med f­ okus på trafficking i Grekland, Lettland, Italien och Sverige. Skrämmande fakta om handelsrutter, marknader och efterfrågan visas ­tillsammans med berättelser och upplevelser, fotografi och film.

Tunagravarna Västmanlands läns museum Västerås slott Öppnar våren 2008.

Trasor i tiden Västmanlands läns museum Västerås slott 26 april – 17 augusti 2008.

1952 gjorde en husägare ett häpnadsväckande fynd i jorden vid sin nybyggda villa i Tuna i Badelunda. I jorden hittades bland annat ett antal smycken i guld. Huset visade sig vara placerat mitt i ett gravfält med ca 70 gravar från yngre järnålder och vikingatid.

Den rika guldgraven och åtta så ­kallade Båtgravar visade sig vara kvinnogravar. Vilka var kvinnorna?

Utställning med gamla och nya trasmattor, vävda, virkade, flätade och sydda. Även andra föremål tillverkades av trasor. Tävlingsbidrag utifrån ett projekt på temat finns med i utställningen. Tävlingsbidragen består av nya vävda mattor och nytillverkade föremål i andra tekniker, alla till­verkade av trasor.

NOTISER

5

N otiser

Pris och beröm

Stipendium till Signe Lantz minne Stipendiet, som delas ut av föreningen Västmanlänningarna i Stockholm, gick i år till Kungsörs hembygds­ förening.

Hedersdiplom Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförenig delade vid års­ mötet 2007 ut ett hedersdiplom till Börje Gustafson för hans engagemang i flera föreningar, framförallt i Köpings kommun.

I Kolsva-Ortens Hembygdsförening var han aktiv i föreningens arkivstyrelse som startade Hedströmsdals­ arkivet. Han var också projektledare för Kvarnen-projektet som resulterade i en lösning på omhändertagandet av Kohlswa Järnverks gamla arkiv. Börje har varit ordförande i Stiftelsen Kohlswa Kulturbyggnader, han har suttit i styrelsen för Karmansbo Bruksmiljö, varit revisor i stiftelsen Västmanlands läns museum och i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. Börje Gustafson har också varit med i Arkiv Västmanlands styrelse från starten till årsmötet 2007 och dess ordförande 1997–1999.

6

NOTISER

Det är framförallt inom Västmanlands arkivväsende som Börje gjort en ovärderlig insats. Arkivens väl har alltid funnits i hans fokus, han har inte bara missionerat i arkivfrågor, sökt och tilldelats pengar för utvecklande av ­arkiven utan till och med handgripligen samlat in hotade arkiv.

Genom sitt enträgna arbete för de västmanländska arkiven har Börje Gustafson utfört en kulturgärning utöver det vanliga.

Hedersnål Magdalena Hellquist tilldelades ­Sveriges Hembygdsförbunds hedersmål med lagerkrans för att hon, dels under sin tid som chef för Västerås Biblioteks forskningsavdelning tog initiativet till kommunens utgivning av prosten Munktells dagböcker från Kärrbo, och Sevalla 1814–1821. Och dels på sin fritid arbetade under flera år för Irsta Hembygdsförening med prostens skildringar från tiden i Irsta 1821–1829.

Den senare delen utgavs i bokform av Irsta Hembygdsförening. Magdalena har även hållit en lång rad föredrag i ämnet och bistått flera hembygdsföreningar med tolkande av gamla texter i protokoll och andra äldre handlingar.

Magdalena Hellquist tilldelas ­Sveriges Hembygdsförbunds hedersmål med lagerkrans som erkänsla för sitt ­engagerade, outtröttliga arbete framför allt med denna kulturskatt som satt de tre västmanländska socknarna på Sveriges historiska karta.

Rune Ågers tilldelades en hedersnål med lagerkrans från Sveriges Hembygdsförbund för sina insatser som aktiv ledamot i hembygdsförbundets styrelse mellan 1986 och 2006. År 2000 tog han över posten som vice ordförande och år 2003 fick Rune axla ordförandeposten efter ­landshövdingen, inför arbetet med en avveckling av länsmuseistiftelsen.

Stiftelseavvecklingen medförde ett mångårigt sammanträdande med alla intressenter, vilket krävde ett stort tåla­mod och en stark framtidstro.

Rune lade ner ett stort och förtjänstfullt arbete för Västmanlands hembygdsförbund under sina år i styrelsen.

notiser

Sagt och gjort från verksamheten Fordon i hembygdsföreningen?

Om föreningen har fordon såsom; bilar, båtar, tåg och flygplan som inte bara är utställningsföremål, utan används i någon form av trafik, måste föreningen teckna tilläggsförsäkring.

Vid en kollision kan man som ägare/ förare bli ansvarig för skador på egna och andras passagerare, samt för skada på annans egendom som man förorsakat. Ansvarsförsäkringen som ingår i Hembygdsförsäkringens grundförsäkring gör undantag för trafik med motordrivet fordon, båt, tåg och flyg. Därför måste föreningar som till exempel kör båt och tågtrafik teckna en separat ansvarsförsäkring, motsvarande trafikförsäkringen för bilar, bussar och åkgräsklippare med flera.

Olycksfallsförsäkringen ger ett visst skydd för passagerare men bara när det är föreningens eget arrangemang. Hyr eller lånar man ut båten eller om man kör betalande passagerare är det viktigt att ha en passageraransvarsförsäkring.

Dessutom bör föreningen givetvis ha själva fordonet försäkrat mot de skador som kan uppkomma i samband med en olycka eller vid stöld och brand.

Kontakta försäkringskansliet så kan vi hänvisa vart ni kan vända er för att försäkra både egendomen och ansvaret.

Hembygdsförsäkringen, Box 25, 432 03 Träslövsläge hembygdsforsakringen@hembygd.se 0200-22 00 55

På NYA POSTER

Carina Wendel har under året ­lämnat sin tjänst som avdelningschef på ­Västmanlands läns museum för att arbeta som biträdande museichef på Sörmlands museum.

Helena Arnell tidigare program­ ansvarig antikvarie vid Västmanlands läns museum arbetar nu istället som kultursekreterare i Hallstahammars kommun.

Linda Gatte Redin tillträder en ny tjänst som biträdande länsmuseichef och informationschef på Västmanlands läns museum under februari 2008. Linda kommer närmast från en tjänst som verksamhetsledare vid Gottsunda dans och teater i Uppsala.

Håkan Cerne är ny verksamhetsledare/ museitekniker på Köpings museum.

Han efterträder Lars Asplund som gått i pension.

Michael Thörne har under året tillträtt som kulturchef i Kungsör. Mikael kommer närmast från en tjänst som kommunantikvarie i Solna kommun.

Sten Bernhardsson, tidigare kultursekreterare i Fagersta, har under året blivit kulturchef i samma kommun.

EFTERLYSNING

Om bär Inför en utställning om blåbär skulle vi vilja få tag på redskap och föremål som har med bärplockning att göra.

Har Du bärplockare, korgar, kannor, kontar, saftmajor, slevar eller olika typer av rensare att sälja? Eller ­skänka?

Det kan gärna vara välanvända defekta redskap. Också reklam om syltning och saftning är intressant.

Ut och se i bodars och vindars lager!

Vi är även intresserade av hantverk där blåbär är avbildade.

Hör gärna av dig till Simen Lunøe Pihl, 0709-18 42 25 eller e-posta till: silupi@gmail.com Perennuppropet Sedan år 2000 finns ett nationellt program för att bevara den genetiska mångfalden bland de odlade växterna.

Programmet togs fram efter det att Sverige undertecknat konventionen om biologisk mångfald som antogs på FN:s stora miljömöte i Rio de Janeiro år 1992. Konventionen säjer att alla växter och djur, deras gener och ekosystem där de lever skall bevaras.

Perennuppropet ingår i programmet för odlad mångfald POM. Genom POMs olika upprop inventeras, dokumenteras och insamlas den odlade mångfalden i landet.

Fabian Arnheim-Olofsson som under de senaste åren haft en Accesstjänst vid Västmanlands läns museum slutar vid årsskiftet för att gå till en anställning på Uppsala Auktionskammare.

NOTISER

7

N otiser

Hjälp oss samla information om äldre tiders perenner!

Invid torp kan man hitta äldre perenner.

Likaså på äldre kolonilotter och villa­trädgårdar eller i parker och kyrkogårdar. Dessa kära blomster som varit till glädje sedan långa tider.

De finns i en mängd variationer som alla anpassat sig till växtplatsens klimat, jordmån och odlingstraditioner.

Nära förknippat med dem finns en rik kulturhistoria att dokumentera.

I första hand efterlyser vi akleja, aster, funkia, höstflox, pion, riddarsporre, solbrud och stormhatt. De bör ha planterats eller odlats före 1940.

Skriv och berätta! Var och hur länge har växten odlats? Vem har odlat växten? Hur ser växten ut - höjd, blommans färg, när blommar den, doftar den? Finns det någon speciell historia förknippad med växten?

Har du tips på Gamla växter, kontakta POM eller Spaningsredaktionen.

Mer information finns på hemsidan: www.pom.info

8

NOTISER

NYA BÖCKER

Arboga objektivt sett.

Reinholds fotodagbok.

Arboga Kommun 2007.

En fotobok med fotografier tagna av Reinhold Carlsson under de dryga 50 år han arbetade som pressfotograf i Arboga.

Drömmen om Västerås Anders Johansson. Ängsö Bok och Bild 2007.

Poesi om ett Västerås som funnits.

I ett tjugotal dikter möter vi för­ fattaren då han går i sin gamla ­födelsestad och minns.

Vandringar i Aros – kulturhistoriska essäer och kåserier.

Arvid Offe.

Föreningen Arospennor i Västerås 2007.

Redaktörer: Frank Kusán och Ingvar Selin.

I boken finns ett urval av de essäer och kåserier som Arvid Offe skrivit under sina 30 år i VLT. Det är drygt hundra artiklar på över två hundra sidor med hundratalet intressanta bilder fördelade på nitton ”vandringar” med olika teman som domkyrkan, torgen, gatunamnen med mera.

Salberga – ett fängelse i tiden.

Kriminalvården i Norrköping 2007.

En skrift framtagen till invigningen av Sveriges största kriminalvårdsanstalt den 21 augusti 2007. Häftet innehåller en historik över Salbergas historia.

Snefringe Häradsallmänning, en historik.

Ulla Lovén.

Snefringe Häradsallmänning 2007.

I Västmanlands län, i kommunerna Surahammar, Hallstahammar, ­Köping och Skinnskatteberg finner vi ­Snefringe Häradsallmänning med en minst tusenårig historia. Allmänningen omfattar 7 749 hektar, till övervägande delen produktiv skogsmark men också sjöar, våtmarker, torvmossar och rester av gammal jordbruksmark och bebyggelse. Allmänningens historiska kärnområde, Lisjö, Berg och Svedvi, har på senare år utökats med skogsmarker på avstånd från detta område – till och med utanför den gamla häradsgränsen. Boken inleds med en kortfattad översikt över häradsallmänningarnas historia i vårt land.

En skattläggning från år 1722 ger oss därefter en bild av de ekonomiska villkoren för människor i torp och back­stugor vid denna tid. Den huvudsakliga historiken ägnas sedan åt tiden mellan 1866 och 2006.

notiser

Bortom riksbildningen Människor, landskap och makt i sydöstra Skandinavien.

Av Anna Lihammer, anställd på Stiftelsen för Kulturmiljövård Mälardalen.

Doktorsavhandling i historisk arkeologi vid Lunds universitet 2007.

Avhandlingen behandlar den danska riksbildningen utifrån de små berättelserna, de lokala landskapen och de människor som levt där. Den presenterar också en rad landskaps­ arkeologiska studier av mindre områden i Blekinge, Skåne, Halland och Bornholm som rör tiden ca 800 till 1200. Avhandlingen understryker vikten av att studera händelser i ett aktörsperspektiv samt behovet av nya utsiktspunkter och historiska berättelser. Ett resultat är att det egentligen aldrig funnits någon riksbildning, bara aktörer och klungor av händelser.

Makten över monumenten – restaurering av vasaslott 1850–2000.

Av Mia Geijer.

Nordiska museets förlag 2007.

Doktorsavhandling i arkitekturhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

Mia Geijer är verksam som bebyggelse­antikvarie och arkitekturhistoriker och har en period arbetat i Västmanland. Boken handlar om hur några av landets mest välbekanta historiska byggnader etablerats som nationella monument och formats till ett nationellt kulturarv.

År 1850 revs vallarna i Vadstena. Det blev startskottet för 150 år av restau­ reringar som format slotten i Vadstena, Kalmar, Örebro, Västerås, Uppsala och Linköping samt Gripsholms slott till de byggnader vi känner idag. De flesta av dessa restaureringar har organiserats av offentliga myndigheter och finansierats med offentliga medel.

De omgestaltningar som restaureringarna har inneburit, speglar olika tiders ­officiella syn på Sveriges historia. De illustrerar också förändringar av de roller som slotten tillskrivits i sam­hället, i form av historiska minnes­platser och konsthistoriska studieobjekt. Att ha makt över monumentens gestaltning innebär att ha makt att påverka vår bild av historien

KOMMER SNART

Blåbär Minnen mat och smak Anette Rattfelt, Simen Lunøe Pihl.

Foto: Anette Rattfelt, Peter Nyblom.

Balkong Förlag.

Boken som kommer under våren 2008 är skriven av två medarbetare vid Länsmuseet respektive Hembygds­ förbundet i Västmanland. På två hundra sidor samsas innehållsrika texter om bland annat blåbärsminnen, bärplockning, berättelser om bären i folktron med åttiotalet recept med blåbäret som ingrediens.

Skultunastämplar 1800–2000.

Västmanlands läns museum 2007.

En stämpelguide som huvudsakligen bygger på jämförelser mellan Västmanlands läns museums samlingar av Skultunaföremål och priskuranter från Skultuna.

Nornornas vilja Helene von Post.

Bokförlaget Axplock, Stängnäs 2007.

En berättelse om ödets makt, skyddsandar, slottsspöken och livet på Rockel­stad, ett slott i Sörmland. Helene von Post låter oss få en inblick i ­slottets hemligheter och i det vardagliga livet. Med hjälp av många bilder får vi också en inblick i den vackra och unikt spännande slottsmiljö berättelserna tilldrar sig i.

NOTISER

9

Postadress: Tidskriften Spaning, Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

Besöksadress: Länsmuseet, Slottet, Västerås.

Redaktörer: Ann Österberg, konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Telefon 021-15 61 20. E-post ann.osterberg@ltv.se Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef, Västmanlands läns museum.

E-post carl-magnus.gagge@ltv.se Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent, Kusta. Telefon 021-200 94.

Krister Ström, tidigare Västmanlands läns museum.

Lena Larsson, Museipedagog Västmanlands läns museum. Telefon 021-15 61 04.

Huvudmän för tidskriften: Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Ansvarig utgivare: Carl-Magnus Gagge, telefon 021-15 61 15. E-post carl-magnus.gagge@ltv.se Medverkande skribenter Utöver redaktionen medverkar: Simon Lindgren, fil.dr. sociologi Kristina Mezei, konstkritiker och frilansjournalist Ylva Öhlander, fil. stud Fabian Arnheim-Olofsson, antikvarie Karin Herder, fil.stud Jan Johansson, journalist Katarina Curman, journalist Anders Lif, frilansjournalist Annette Rosengren, intendent vid Nordiska museet Åsa Linderborg, författare och skribent Tanja Petersson, studerande Foto: Där inget annat nämns, Västmanlands läns museum Layout och redigering: Care of Haus, Lisa Fremleson Lång, Anders Gidlund Korrektur: Ann Österberg och Carl-Magnus Gagge Annonsfakta och bokning: Kontakta redaktionen.

Distribution: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet.

Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.

Prenumerationer: Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.

Ring, skriv eller e-posta din adress till spaning@ltv.se.

Tryck: Westerås Media Produktion Upplaga: 5 000 exemplar Utgivning: 1–2 ggr per år ISSN: 1651-2774 Material och bidrag: Tidskriften Spaning, Slottet 722 11, Västerås.

Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej.

För signerade artiklar ansvarar författarna.

10

REDAKTIONSRUTA

SPEGELN

Västmanlands Hembygdsförbund OCH Fornminnesförening www.hembygd.se/vastmanland

Berätta för oss

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du Årsboken som Länsmuseet och Förbundet ger ut. Spaning, Länsmuseets och Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett–två nummer per år. Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.

Ordförande i föreningen är Ulla-Britt Holmér och vice ordförande är Ola Wässman.

Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 20. Fax 021-13 20 76.

Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se

Hör gärna av dig till redaktionen med insändare och åsikter om tidningen. Skicka gärna in material eller uppslag som du tycker vi borde ta upp. Vi läser allt med stort intresse.

Skriv till Tidskriften Spaning, Slottet, 722 11 Västerås eller e-posta till spaning@ltv.se

Västmanlands läns museum www.vastmanlandslansmuseum.se Västmanlands läns museum har utställningar, kafé, butik, kontor, arkiv och bibliotek i Västerås slott. Rikssalen används för program och olika arrangemang. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, negativarkiv, vård- och registreringslokaler samt verkstäder.

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.

I länets 11 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med inriktning på samarbete i olika nätverk och förmedling av kulturarvet. Vi satsar på förnyelse och utveckling av verksamheten.

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygds­ föreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.

Västmanlands läns museum Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 00. Fax 021-13 20 76.

E-post: lansmuseet@ltv.se Utställningar, museibutik och café är öppna torsdag–söndag kl. 12–16.

WestmannaArvet Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar.

Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-15 61 00. Fax 0220-247 51.

TEMA UNGAS VILLKOR

Avsändare: Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

Hur blev dödskallen en ungdomssymbol?

Idag finns det dödskallar på allt från babynappar och duschdraperier till hårdrockare.

Dödskallen är en uråldrig symbol för döden och en påminnelse om livets förgänglighet som använts i konst och arkitektur sedan medeltiden.

Piratflaggan Jolly Roger pryds av en dödskalle med korslagda benknotor, det var en flagga som användes för att sätta skräck i alla fiender. Under Fredrik den store i Preussen, i mitten av 1700-talet, användes dödskallen av hans livhusregementen. Nazisternas Waffen SS bar symbolen på sina uniformer. Den engelska högerextrema organisationen Combat 18 liksom Hells Angels är andra exempel på grupper som använder dödskallen som symbol.

Kemister och apotekare har använt och använder dödskallen som symbol för livsfarliga ämnen.

Nu har dödskallen blivit en modeaccessoar som har kommit ända in i barnkammaren.

60