Spaning 12 13 2008

Avsändare: Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

12-13/2008 • Tema VÄGAR – Kulturlandskapet ligger i vägen. Arvprinsens sista resa. Vägens stenar.

Värde 50:-

12-13/2008

TEMA vägar

Värde 50:-

tidskriften spaning

Vi hjälper dig spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

< Omslagsbild framsidan: Vägen över Dalkarlsåsen.

Foto: Åke V. Larsson Baksidan: Caltexmacken på Pilgatan i Västerås.

Foto: Ernst Blom cirka 1950.

TEMA VÄGAR

innehåll

3

> Det viktigaste just nu Ledaren. Raka vägen – inte alltid det enda raka Av Carl-Magnus Gagge

4 8 11 12 16 22 24 26 28 32 35 38 40 44

> Spegeln Kulturlandskapet ligger i vägen. Av Jan-Olof Montelius

46

> Ur litteraturen Anslagstavlan Av Per Helge

48

> Utflykten Sven Ek. Vagnarnas Riddare.

Av Jan Å. Johansson

52

> Från föreningarna Förening med fart Av Bil- och Teknikhistoriska Sällskapet

54

> Ur samlingarna Med respass försedd Av Ann Österberg

55

> Lästips

Bygga bro för själens frälsning. Av Krister Ström

Västmanlands Hembygdsförbund OCH Fornminnesförening www.hembygd.se/vastmanland

Berätta för oss

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

Tröst och vila. Av Krister Ström Arvprinsens sista resa. Av Gösta Magnusson Före Esso Motorhotell. En historia om gästgiverier. Av Krister Ström Ett satans väglag för prosten. Av Magdalena Hellquist Järnvägen före järnvägen. Av Brage Lundström Tjugo i samma säng. Historien om en unik stuga. Av Ann Österberg Vägens stenar: ”En pensionerad grå soldat av sten”. Av Krister Ström Lugna gatan – Historien om ett nödhjälpsarbete. Av Rebecca Svensson

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du Årsboken som Länsmuseet och Förbundet ger ut. Spaning, Länsmuseets och Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett–två nummer per år. Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.

Ordförande i föreningen är Ulla-Britt Holmér och vice ordförande är Ola Wässman.

Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 20. Fax 021-13 20 76.

Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se

Hör gärna av dig till redaktionen med insändare och åsikter om tidningen. Skicka gärna in material eller uppslag som du tycker vi borde ta upp. Vi läser allt med stort intresse.

Skriv till Tidskriften Spaning, Slottet, 722 11 Västerås eller e-posta till spaning@ltv.se

Vägen över vattnet. Av Krister Ström Minnenas allé. Av Stig Berglind > Experten De moderna vägarna

Västmanlands läns museum www.vastmanlandslansmuseum.se

> Spanaren Magkänslor Av Sven Olov Karlsson

1 1 2 3 3 4

notiser Rapport från framtiden Aktuellt Sagt och gjort från verksamheten Pris och beröm På nytt jobb

Västmanlands läns museum har utställningar, kafé, butik, kontor, arkiv och bibliotek i Västerås slott. Rikssalen används för program och olika arrangemang. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, negativarkiv, vård- och registreringslokaler samt verkstäder.

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.

I länets 10 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med inriktning på samarbete i olika nätverk och förmedling av kulturarvet. Vi satsar på förnyelse och utveckling av verksamheten.

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygds­ föreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.

5 Från föreningar och museer 5 Från Hembygdsförsäkringen 6 Utställningar 7 Nya böcker 11 Redaktionsruta

Västmanlands läns museum Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 00. Fax 021-13 20 76.

E-post: lansmuseet@ltv.se Utställningar, museibutik och café är öppna torsdag–söndag kl. 12–16.

WestmannaArvet Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar.

Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-15 61 00. Fax 0220-247 51.

TEMA VÄGAR

DET V IKTIGASTE JUST NU

Raka vägen – inte alltid det enda raka Vägar har i alla tider bundit samman människor och bygder. De gav kontakt inom en bygd och med världen utanför. Kring vägar i byar och städer samlades människor och de viktigaste funktionerna i samhället. Vägarna är därför särskilt viktiga för att kunna läsa landskapet och förstå hur samhället såg ut och hur det har förändrats.

Dagens vägar kan många gånger följas rakt ner i historien och spåren av olika tiders vägsystem är ofta synliga i landskapet.

Foto: Jan Gustafsson

De gamla vägarna följer alltid terrängen. Utmed skogs­ bryn och på åsar slingrar sig vägarna fram och förstärker upplevelsen av landskapet. I det moderna samhället är vägen något annat. Den är ofta ett hinder som försvårar kontakt och som dessutom är livsfarlig.

Efter andra världskriget började landets vägar att byggas efter nya principer. Vägen blev ett medel för ekonomisk utveckling och framtidstro. Ringvägar och kringfarter innebar att de större vägarna drogs utanför byar och tätorter eller så delades byarna av de nya vägarna. Den visuella kontakten och samhörigheten med platsen gick förlorad.

Vägen är idag i första hand ett tekniskt system som prioriterar snabb framkomlighet för bilister och transporter.

Den mänskliga skalan är borta.

Genom att synliggöra vägarnas kulturhistoriska värden skapar vi en bas för att bättre kunna ta hänsyn till väg­ historien. Det är därför angeläget att göra en inventering och beskrivning av länets historiskt viktiga vägmiljöer.

Tydliga anvisningar behövs för underhåll och ombyggnad av värdefulla vägar. Då kan de hårda ingreppen begränsas.

Det är fullt möjligt att förena att en väg fungerar effektivt och trafiksäkert samtidigt som den kan fortsätta att berätta om historien och bidra till bevarandet av en rik kulturmiljö.

Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef

3

SPEGELN

Kulturlandskapet ligger i vägen Av Jan-Olof Montelius

Vägar har i alla tider knutit människor och bygd närmare varandra. De är ett av våra äldsta kulturelement. Vårt nuvarande vägsystem följer på många sätt en rak utvecklingslinje från den forntida hålvägen, klövjestigen, vadstället och kavelbron fram till den moderna bilvägen. Men något viktigt har hänt – de moderna, raka, effektiva vägarna har tappat sitt samspel med det kulturlandskap de genomkorsar.

Den gamla vägen har en smidig inpassning i landskapet.

Vägens naturliga sätt att vika undan för hinder i terrängen och att följa minsta motståndets lag gör att den verkar så självklar och samhörig med omgivningen. Den lades oftast i randområdet mellan skogsmarken och den mer värdefulla åkermarken. På så sätt blev också vägen en naturlig gräns mellan den icke odlade och odlade marken. Vägen utgjorde också ryggraden i bygdens utveckling och liv. Gårdar och bebyggelse grupperades kring vägen, där den drog fram från kyrka till kyrka. Väg, landskap och bygd hörde samman i en harmonisk enhet. Den forntida vägstrukturen lever ännu kvar i stor utsträckning. Vid sidan av dagens vägar slingrar sig fortfarande de gamla vägarna fram i skogbrynen och berättar om ett samhälle som en gång var.

När de första människorna invandrade till det som senare blev Sverige, för cirka 10 000 år sedan, följde man förmodligen de brusande älvarna som rann fram i kanten av inlandsisen. När isen hade smält kunde människan bosätta sig på olika platser – oftast vid vattendrag och sjöstränder. Mellan boplatserna och vid vandringar till nya jaktmarker uppstod efterhand olika stigar.

4

Från stenåldern finns inga säkra spår av vägar. Även från bronsåldern saknas i stort sett spår efter vägar. Från järnåldern finns en rad lämningar från olika typer av vägar och vadställen. Det är framförallt från periodens senare del, vikingatiden omkring 800-1050, som vi har många fynd.

Runstenarna, som ofta placerades efter vägen berättar än idag om vikingatidens färdleder. Den förtätade väghistoriska miljön vid Anundshög står i särklass, med åsvägar, hålväg, vadställe och runstenen. Även Saltängsbron i Västerås var nog en gång en ståtlig vikingatida ”bro”, även om det i dag inte återstår mycket av denna miljö förutom de två runstenarna.

Skyldighet att hålla vägen farbar låg under medeltiden och till långt in på l900-talet på bönderna. I de medeltida landskaps- och landslagarna stadgades det om skyldigheten att bygga och underhålla vägar och broar. Väghållnings­ stenarna som ännu står kvar på många ställen berättar vilken bonde eller gård som underhöll vägen.

Sträckningen av sommar- och vintervägarna skilde sig åt.

Sommarvägarna följde på många ställen höjdsträckningar och rullstensåsar. De var därför oftast backiga. Än i dag ligger många vägar kvar uppe på åsryggarna där de följer

<

I väntan på bussen i vägskälet vid Gunnilbo kyrka.

samma sträckning som forntidens och medeltidens enkla ridstigar. Ett fint exempel på en urgammal åsväg är dagens länsväg 830 vid Forneby söder om Möklinta. Från l600och l700-talen har vi övertagit en rad vägar. Dessa kantas av de milstolpar som alltsedan l649 sattes upp längs vägarna.

beredskapsarbeten, de så kallade AK-vägarna. Ett fint exempel på en sådan väg är gamla vägen mellan Ramnäs och Virsbo. Den raka vägens stela linjeföring fick efter hand vika för en mjukare och smidigare, som på ett helt annat sätt passade in i landskapet.

Vintervägarna däremot gick i stor utsträckning över vattendragens isar, över frusna myrar och i dalsänkor.

Backar saknades därför i stor utsträckning. Vägarna blev rakare och avstånden krympte.

De gamla vägarna kännetecknas av att de harmoniskt följer kulturlandskapets förutsättningar och naturliga odlingsgränser – vägen ligger i kulturlandskapet. När ett nytt infrastrukturnät började byggas efter andra världskriget drogs oftast vägen okänsligt över det gamla kulturlandskapet.

Gamla strukturer slogs sönder. Breda vägar kunde dela byar mitt itu. Stora kringfarter runt byar och tätorter tog mycket odlingsmark i anspråk. I våra dagar har vi oftast tappat kontakten och samhörigheten med bygden då de större vägarna i hög grad dras utanför samhällena.

Efter järnvägarnas tillkomst under l800-talet minskade den genomgående trafiken på våra landsvägar. Detta satte sin prägel på vägarna ända till bilismens genombrott. Då återfick de en stor del av sin forna betydelse.

Motortrafiken ställde större krav på vägens plan och profil. Vägarna breddades och kurvorna rätades. Raksträckorna tillmättes särskild stor betydelse. Kurv­radierna ägnades inte samma uppmärksamhet; bilisten fick sätta upp farten på de raka bitarna och minska den i kurvorna. Väglinjen blev stel och knyckig och därmed främmande i landskapsbilden.

Under framförallt 1930-talet byggdes många vägar som

Vägarna har alltid tillhört kulturlandskapet, en miljö som formats av människorna under årtusenden. Det är därför viktigt att dagens vägar tar hänsyn till kultur­ landskapets förutsättningar. Alltför hårda ingrepp kan bryta den uråldriga samstämmigheten mellan landskap, bebyggelse och vägar.

5

SPEGELN

<

Den gamla vägen slingrar oftast på bägge sidor om den moderna bilvägen. Parti av den äldre vägen mellan Sala och Saladamm genom Gudmanstorp, med en kvartsmil­stolpe från 1861.

Foto: Jan-Olof Montelius, Vägverkets museum 2003

Foto: Krister Ström

<

<

Hålväg som leder till ett av länets största gravfält vid Hornåsen i Rytterne socken.

Förbi Anundshög har vägen gått sedan forntiden. Runstenen och resta stenar markerar vägsträckningen. I skogsridån till vänster finns en hålväg och ett vadställe över bäcken.

Foto: Nils Friberg, Vägverkets museum 1939

6

SPEGELN

<

En förtätad väghistorisk miljö finns i området kring Östanbro och Nykvarn. I Upplandslagen stadgas att vid Östens bro på gränsen mellan Västmanland och Uppland skulle västmanlänningarna och upplänningarna mötas. ”Kung Östens hög” och ”Kung Skutes hög” på vardera sidan om gränsen lades vid den gamla färdvägen. Senare flyttades vägen till Nykvarn. Det gamla gästgiveriet, stenbron och en milstolpe finns kvar ännu. På 1860-talet flyttades vägen tillbaks till Östanbro och en ny järnbro byggdes. Den ersattes år 1930 av en bågbetongbro. Nuvarande bro byggdes 1952. Gatstenen lades i mitten av 1930-talet.

Foto: Nils Friberg, Vägverkets museum 1939

<

<

Som ett led i att minska arbetslösheten på 1920- och 1930talen byggdes bl a många vägar som beredskaps­arbeten, i regi av Sveriges Arbetslöshetskommission. Dessa vägar kom att kallas AK-vägar och kännetecknas av att de ofta går spikrakt genom landskapet. AK-vägen mellan Ramnäs och Virsbo byggdes 1922–23. På minnes­stenen till vänster står ”År 1922–1923 byggdes denna väg såsom nödhjälpsarbete av Södra Sveriges statsarbeten”.

På åsen vid Forneby söder om Möklinta har vägen gått alltsedan forntiden. ”...wedh Forneby. På Aåsen...” stod tidigare den runsten som nu finns bevarad i fragment på Möklinta hembygdsgård. En milstolpe från 1855 bekräftar vägens kontinuitet fram till dagens länsväg 830.

Foto: Jan-Olof Montelius, Vägverkets museum 2003

Foto: Jan-Olof Montelius, Vägverkets museum 1999

7

SPEGELN

< 8

Runstenen vid Anundshรถg.

Foto: ร ke V. Larsson

SPEGELN

Bygga bro för själens frälsning Av Krister Ström

Vårt lands äldsta bevarade vägmärken är runstenar. De flesta restes under vikingatid eller äldsta medeltid just här i mälarlandskapen. Tillkomsten är intimt förknippad med missionstiden på 1000-talet. Både runinskrifternas ordalydelse och de ofta ristade korsen på stenarna vittnar om att de kom till på initiativ av kvinnor och män som tagit fasta på den kristna tron. Stenarnas placering visar också att de hörde ihop med den nya tron.

Kyrkor byggdes och blev centralpunkter dit människorna måste färdas oavsett rådande väderlek. Att förbättra vägarna till Guds hus blev en handling utförd som en from gärning som kunde innebära att man fick sina synder förlåtna.

Det vittnar ordalydelsen i flera inskriptioner om. De som byggde broar för sin själs frälsning var samtidigt angelägna om att berätta för omvärlden vem som föranstaltat bygget.

Brobyggandet som stenarna berättar om, var för det mesta vägförbättringar, ofta över vattensjuka marker. Egentliga fribroar hörde till undantagen. Den berömda Sigurds­ ristningen, på Västerås motsatta sida av Mälaren, har ett läge som gör det troligt att den i ristningen omtalade bron varit slagen över fritt flytande vatten.

I de medeltida landskapslagarna, den västmanländska känd från 1300-talet, namnges vissa broar som måste ha varit fribroar till följd av vattnets djup och bredd. Betydelsen av att dessa broar blev riktigt byggda och underhållna

framgår av lagens bestämmelser om att eftersatt underhåll på någon av dessa som kunde skada en vägfarande eller ett djur gav den underhållskyldige extra dryga böter.

Tidpunkten för kontroll av dom broarna var bestämda, helt förståligt, till tiden för vårfloden och till den annalkande vintern. I Västmannalagen bestämdes att under dessa broar skulle en tredjedel av vattnet rinna fritt. Det gällde Uppbåga bro ovan Arboga, Herrevads bro över Kolbäcksån, Arosa bro över Svartån och Östanbro över Sagån. Dom här broarna var sannolikt givna passager för kungens Eriksgata vilken omtalas första gången i Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet. Det är inte osannolikt att den före­ teelsen, liksom brolägena, har rötter i förhistorisk tid.

Eriksgatan tycks ha angjort vissa centrala platser i land­ skapet såsom tingsplatser, handelsplatser och betydande vägkors likt dessa broar. Ett exempel på tingsplats är Anundshögsområdet i Badelunda socken. >>>

9

Foto: Anette Berglinn.

SPEGELN

< De parställda runstenarna vid Saltängsbron i Västerås står fortfarande på var sin sida om vägen.

Runstenar som berättar om broar är kända från Skåne i söder till Jämtland i norr.

Inskrifterna varierar: ”läto rödja väg och göra broar”, ”gjorde en bro, ett stort minnesmärke inför många män”, ”läto resa stenar och göra vad ute i sundet”, ”gjorde spänger”, ”gjorde träväg”. Både läge och konstruktion preciseras ofta och inskrifterna avslutas med att bron byggdes för någons själ.

På en sten invid Fyrisån står det till och med att ”de gjorde bron till Guds välbehag”. På runstenen på Anundshögs­ området står det att Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna. De stenar som Folkvid förutom runstenen lät resa är en rad resta stenar i rät linje på ömse sidor om runstenen framför själva Anunds hög. I stenradens fortsättning mot öster rinner ett vattendrag ner mot Mälaren som för 1 000 år sedan med sin norra strand här nästan nådde upp till Anundshögsområdet.

Stenraden bör ha varit synlig för sjöfarande från sjön och indikerat en lämplig anläggningsplats i området. En hypotes.

Parställda brostenar är kända från några platser i Väst­ manland. Då Stora Rytterne kyrkoruin restaurerades på trettiotalet påträffades en runsten som golvsten. Ytterligare en flat sten, denna med ett ristat kors, låg i koret. Run­inskriften på golvstenen meddelar att ”Gudlev satte sten och dessa stenar efter Slagve, sin son. Han ändades österut i Gårdarike.”

Mycket talar för att de bägge stenarna ursprungligen bildat ett monument rörande en bro. Var i Rytterne detta skett vet vi inte. Det monumentet kan jämföras med stenarna vid Saltängsbron i Lundby socken väster om Västerås stadskärna.

Här har enligt en runinskrift Gisl låtit göra en bro till minne av sin i England avlidne son Ösel. Mitt emot denna run­ ristade sten har Gisl låtit uppföra en sten med en ristad orm i slingrande rörelse. Rytterne­monumentet och det i Lundby förtäljer om västmanlänningars deltagande i vikingafärd såväl i öster som i väster.

10

Den i nutid senast kända runstensbron fanns i Hubbo socken på Jädra marks ägor. Det var i juli månad 1986 som hemmansägare Evert Lindblom höll på att röja sten ur sin åker. En ur jorden uppskjutande sten, som länge hade varit till besvär vid plöjning, skulle bort. När han vände stenen insåg han snart att det var en runsten. Länsmuseet kontaktades som i sin tur kontaktade Riksantikvarieämbetet och snart var Runverket på plats genom språkforskaren Jan Paul Strid. Hans tolkning av den ristade texten – på vilken för övrigt ursprunglig färg fanns kvar – lyder: ”Tav(?) lät resa denna sten efter Grimmund. Han var faren – Vidfasts son-österut…Ulv(?) och Vibiorn...Ketillas gjorde ”brygga” på...”. Här omnämns alltså en brygga som vid denna tid anses vara ett synonymt ord med bro. Alltså ytterligare en sten som omtalar brobygge.

Några år senare utfördes större arkeologiska undersök­ ningar intill och på fyndplatsen med anledning av byggandet av ny järnväg. Då fann man på den plats Evert Linblom gjort sitt fynd bevis för stenens ursprungliga plats. Den har stått nederst i en vattensjuk svacka omgiven av en vägförstärkning som efterlämnat cirka 400 stolphål längs ett 26 meter långt stråk möjligen utefter en dåtida ägogräns.

Tala om kontinuitet. Vikingarnas minnesstenar återfinns än i dag längs nu utnyttjade vägar om än i ombyggt skick. Övergivna färdvägar anas också genom runstenar resta inne i tysta skogen. På sina håll kan här den av vikingen nyttjade vägen skönjas på åsar och vid våtmark. Hålvägar och resta stenar ger anvisningar. I vårt län gäller det främst på de nord-sydgående åsarna.

På sätt och vis fick de tre bröderna Östen, Jorund och Björn rätt som aningslöst lät rista på stenen de reste invid bron de byggde efter sin far ”...Alltid skall ligga medan åldrarna leva bron hårdslagen och bred efter den gode...

Ej kan bättre brovård byggas”.

SPEGELN

Tröst och vila Av Krister Ström

Till tjänst för vägfarande byggdes under medeltiden kapell vid de större infartsvägarna till städerna. I Västmanlands län omtalas sådana från medeltidens slut i Arboga och Västerås.

Det var fråga om små rektangulära stenhus, ibland uppförda i närheten av en helig källa.

Vid Skultunavägen norr om Västerås dåtida stadskärna, låg ett förhållandevis tidigt kapell och hospital för spetälske­ sjuka, helgat åt S:t Göran. Ett Göranskapell byggdes av Karl Knutsson framför dominikanernas konventbyggnad eller Västerås kloster. Grunderna till detta kapell hittades vid arkeologiska undersökningar på 1950-talet. Dess form framgår av stensättningen framför Västerås stadshus.

I stadsdelen Blåsbo väster om Apalbyvägen, på Kapellbacken låg S:a Ursulas kapell. Där finns synliga rester av grunden bevarade. Helt försvunnet är däremot S.t Olofs kapell som skall ha legat vid den gamla Kopparbergsvägen nära Tunbybäcken.

Till tjänst för resanden till och från Köping låg S:ta Gertuds kapell vid Kapellbäcken väster om staden.

Kapellet undersöktes arkeologiskt i mitten på 1930-talet.

Det var en liten enskeppig kyrkobyggnad av sten, troligen med gavelrösten av tegel, invändigt täckt av två kryssvalv med valvribbor av tegel. Huvudingången låg i väster.

Se bild till höger.

Inte långt från kapellet påträffades resterna av ett trähus indelat i två rum. Sven Drakenberg har tolkat det som bostad för kapellets ”föreståndare” och/eller härbärge.

Här har även funnits en offerkälla, som kanske förklarar att vägkapellet byggdes som offerkyrka på 1400-talet då vallfärderna tilltog i antal.

I Arboga står Helga Korskapell i Ahllöfsparken, vid en tidigare genomfartsled. Hans Almgren skriver i ”Alla tiders Arboga” att det på den norra väggen finns en nisch där en helgonbild var placerad under den katolska tiden ”nedanför den stannade de vägfarande upp någon minut, bad en bön och hämtade anda och tröst innan de återupptog sin resa”.

Den ruin som ligger söder om stadskärnan och kallas Helge Svens kapell kan även den vara efter ett vägkapell.

Byggnaden har varit uppförd av tegel på en gråstensgrund, 9 x 6,65m stor med ingång i väster. Den har haft ett tegel­golv under vilket skelettgravar påträffades vid en under­ sökning 1892.

I Västanfors socken i Fagersta kommun omnämns på 1500-talet Brandbo kapell, beläget på en halvö i Åmänningen.

Platsen kallas Kapellbacken. På en karta upprättad i mars 1698 har lantmätare And. Algren där skrivit ”här berättas warit ett Capell”. (Lantmäteriverket Västanfors nr 11).

Kartan visar även att vintervägen på Åmänningen kom upp på Kapelludden och passerade kapellet.

11

SPEGELN

< Porträtt av arvprinsen Karl Ludvig av Baden (14/2 1755–16/12 1801).

Oljemålning av Karl Fredrik von Breda 1801, Nationalmuseum.

Arvprinsens

sista resa Av Gösta Magnusson

Klockan sju om aftonen den 15 december år 1801 inträffade en singelolycka utanför Arboga. Dåvarande drottning Fredrikas far, arvprinsen Karl Ludvig av Baden skadades allvarligt vid tillfället. Arvprinsen hade, tillsammans med gemål och barn, varit på besök i Stockholm och gästat kungafamiljen. Olyckan skedde när de var på väg hem via Göteborg och Köpenhamn.

12

SPEGELN

<

Utdrag av konceptkarta till häradskarta från 1900-talets början. Pilen markerar olycksplatsen.

Väg E20 mellan Stockholm och Göteborg inritad.

Själva olyckshändelsen inträffade då den vagn, i vilken arvfursten jämte tre kavaljerer åkte, stjälpte på ett trångt ställe av vägen mellan Magnäs och Reutersberg 6 km öster om Arboga.

Vägen vid olycksplatsen sluttade och på platsen hade bildats isgata, det var därför mycket halt. Vagnen, som var synnerligen smal och tungt lastad, slirade och stjälpte.

Arvprinsen blev visserligen rädd, men i första ögonblicket

tycktes han inte haft något men av fallet. Omedelbart tillfrågad hur det stod till, svarade han skrattande, att han mådde bra men hade det mycket obekvämt, eftersom han till följd av vagnens lutning omöjligt kunde resa sig och därtill måste bemöda sig att ej krossa överste Borgenstierna, som låg under honom. En ordonnansofficer och en page kom till undsättning och drog samtliga ur vagnen och hjälpte dem på fötter. Borgenstierna hade fått en stöt i bröstet. De andra var oskadda. >>>

13

14

SPEGELN

<

Först vid ankomsten till Arboga stod hjälp att få. Inga utvärtes åkommor syntes. Arvprinsens egen livmedikus jämte andra tillkallade läkare fann emellertid osvikliga symptom på slag, såsom sanslöshet, uppkastningar och slummer. Detta tillstånd fortsatte och förvärrades till följande morgon den 16 december då arvprinsen efter några konvulsiviska ryckningar avled.

Foto: Carl-Henrik Ankarberg

Även om arvprinsen förklarade, att han ej kände smärtor, märktes det, att han hade svårt att gå och tala, varför man fruktade att han hade blivit skadad. Det beslöts att fortast möjligt söka uppnå Arboga. Arvprinsessan och de övriga, som åkt före dit, hade redan hunnit för långt för att kunna återkallas. Det tog tid att resa upp arvprinsens vagn.

Lyckligtvis kom en bonde åkande. Han stannades, och med hö och vagnsdynor ordnades nu i hans vagn en bädd, där prinsen, väl insvept i pälsar, liggande fördes till Arboga.

Under vägen klagade prinsen att han frös, och det syntes nu, att hans mun dragits på sned, men man visste ej, om detta härrörde av kylan, eller om han fått slag.

Området vid olycksplatsen. I bakgrunden framträder väg E20.

Bilden tagen 9 november 2005.

Kurir sändes dels till Tyskland, dels till Gripsholms slott där konungen och drottningen befann sig. Kuriren infann sig redan kl. 7 på morgonen vid Gripsholm. Denna nyhet kom som ett åskslag för konungen och drottningen. De begav sig vid 12-tiden till Arboga, dit de anlände den 16 december kl. 8 om aftonen då således dödsfallet redan var ett faktum.

Lördagen den 19 december kl. 9.30 började liktåget mot Stockholm. Likvagnen var förspänd med sex hästar. Första anhalt var Torshälla dit man kom sent om aftonen. Likvagnen drogs in i kyrkan över natten. Tidigt söndag morgon fortsatte processionen via Strängnäs och Södertälje till Stockholm.

På morgonen den 23 december kl. ½ 3 anlände likkortegen till överståthållarhuset i Stockholm (Tessinska palatset).

Den 24 december balsamerades liket, som sedan ställdes på lit de parade.

DET FINNS MER: Källor

Begravningen ägde rum i Riddarholmskyrkan den 17 februari, där stoftet bisattes för att senare överföras till Tyskland. Den furstliga familjen bodde alltsedan arvprinsens död på Haga slott och återvände till Tyskland först den 14 maj 1802 då de fick sällskap med konungen och drottningen till Helsingborg där det togs farväl.

< I dödsboken för Arboga är arvfurstens död noga dokumenterad. Där står att han avled i en ålder av 46 år 10 månader och 28 dagar. Under rubriken sjukdom är antecknat att han dog av slag och att han var mycket fet och hade en invärtes kroppsbyggnad mycket benägen för slag. Utdrag i faksimil av Arboga stadsförsamlings dödbok 1801. Landsarkivet i Uppsala.

Birgitta von Haslingen, Tessinska palatset under 300 år.

Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, del VII 1800–1806. Översatt och redigerad av Cecilia af Klercker. Stockholm 1936.

Märta Helena Reenstierna, Årstafruns dagbok.

Tacksägelse för Hans Försteliga Höghets Arf-prinsens af Baden Carl Ludvig saliga frånfälle, Stockholm 1801.

Arboga stadsförsamlings dödbok 1801.

Landsarkivet i Uppsala, Arboga stf F:3.

Fortkörning 1734

”Stämning på Drängen Erik Ersson i tjänst hos handelsman Holmberg för det att han skulle kiördt öfver en ko, med häst och kärra. Hen hade kommit körande med en stor häst för en hökärra i fullt galopp – och hade mött några Chreatur, af hvilka den som främst gådt hvarit utur vägen, men den siste som varit Urlandes ko, ej kommit undan, utan har hästen kommit öfver henne, med framfötterna hvaraf kon fallit omkull och hästen på henne, men Erik Ersson hade sprungit utur kärran. Han ärkiände i alla delar som de instämda vittnena påstådt, han tillstod sig kört mycket för fort och varit vållande till skadan.”

KÄLLA: Sala kämnärsrätts dombok 1731–32.

15

Foto: Hans Alenius

< 16

Hallsta by med G채stgiveriet fr책n 1817.

Före Esso Motorhotell

En historia om gästgiverier Av Krister Ström

Gästfrihet anses vara ett karaktärsdrag för oss nordbor. Det kan bero på stora avstånd och en förhållandevis gles befolkning. Gästfriheten var viktig för samfärdseln men under medeltiden blev det problem med allt mer våldgästning. Särskilt för bönderna längs mer betydelsefulla vägar blev härbärgerandet en belastning som ökades genom tvånget att ställa sina egna hästar till förfogande för fri skjuts för herremän av olika slag.

>>>

17

Foto: Ann Österberg

SPEGELN

<

Hästbäcks före detta gästgivaregård sommaren 2008.

I Alsnö stadga, utfärdad under senare hälften av 1200-talet, reglerades böndernas skyldighet att ta emot vägfarande och under Erik XIV:s tid underlättades bördan för bönderna ytterligare genom en förordning om att det skulle finnas tavernor vid de allmänna vägarna. Därmed var det första steget taget för gästgiveriernas tillkomst.

Under stormaktstiden ökade trafiken med hjulförsedda åkdon markant. Adeln byggde stora gods. Flera stora ämbets­verk och statliga organ inrättades såsom posten och lant­mäteriet. Detta bidrog till ett ökat resande och uppbyggandet av vägväsende, skjutsning och gästgiveri.

1649, under drottning Kristinas tid, kom den viktiga förordningen om ”Krogare- och Gästgifware Ordningh”.

Då ålades en gästgivare att organisera skjutsningen, antingen med egna hästar eller genom att bönder som bodde i närheten av gästgivarens gård fick komma med sina hästar. Gästgiveri­verksamheten kunde åligga en enstaka gård eller ett helt byalag.

Några år tidigare infördes beslut om en ”skjutsfärds­ penning” som skulle göra det möjligt att förse ämbetsmännen med traktamenten och resepenningar. Administrationen av detta sköttes av Kammarkollegiet som regelbundet begärde in uppgifter om avståndet mellan gästgivaregårdar just för att kunna kontrollera reseräkningarna.

18

Skjutsningsplikten var förvisso betungande men för den resande en stor tillgång. Man körde efter ett bestämt schema och på bestämda sträckor. Resenärerna betalade för sig såväl till gästgivaren som till skjutsbonden. Vid varje gästgiveri fanns en tavla uppsatt som angav avståndet till närmast belägna gästgiverier samt uppgift om kostnaden, den så kallade skjutslegan. Sådana tavlor finns bevarade. En bestämd taxa reglerade kostnaderna för mat och dryck, ljus och ved och liknande. Ersättning för logi fick gästgivaren rätt att ta ut först efter 1734 då samtidigt gästgivarna i städerna befriades från skjutsningsplikten. Avståndet mellan gästgivar­ gårdarna var mellan en och två mil. Med hänsyn till hästarna fick man inte köra eller rida mer än en mil på en och en halv timme. År 1755 upprättade lantmätare Pehr Billschier en för väg­ historien i länet mycket värdefull karta med en ”Förteckning på Gästgifvaregårdarne med Mihltalen dem emellan och hvart ut de skjutsa”. Gästgivaregårdar fanns på ett femtiotal platser i det dåvarande länet. Kort tid efter Billschiers kartering kom ett påbud om att gästgivaren skulle föra dagbok vari skulle inskrivas alla resandes namn, deras färdväg samt antalet hästar de resande brukade. I böckerna fanns även plats för ”resandes annotation”, en kolumn för eventuella lovord eller klagomål. En ofta nöjsam läsning: ”Det vore nytigt för en allmänhet att få veta af hvad grund en gästgiivare har rätighet att av en resande taga

SPEGELN

Gästgiveriets byggnader

Hur en gästgivargård kunde se ut vid 1800-talets början lämnar oss följande beskrivning av Nykvarns gästgivaregård och krog uppgift om:

Ur en gammal vägbeskrivning ”Gussjö broar i Fläckebo socken anlagda över en sank myra mellan tvenne sjöar, Gussjön och Fläcksjön kallade; här över har man förr ej utan livsfara kunnat färdas, men 1774 och 1775 äro dess broar av kavelvirke med stenmur och gräsfyllning fullständigt i stånd satta”.

I. En Byggning med förstuga, en Sal och 4 kammare under näfver och torftak; II. En byggning för Gästgifwarens behof bestående af förstuga, Kök och tvänne Kammare å ena och 2:ne små Rum med Brygghus och Brygghuskammare å andra sidan, tillika med en af 2:ne kammare öfverbygd portgång, alltsammans under Brädtak; III. En gammal Byggning, som består af en Förstuga och 2:ne stugor, af hvilka den ena nyttjas till hållstuga; IV. Stall och vagnshus.

I bygden lever ännu såsom ett minne av de för färdemännen farliga myrarna i Fläckebo det i Jutarnas mun lagda ordstävet: ”För Gussjö myrar och Hemmingsbo putt Bevare oss Milde Herre Gud.” KÄLLA: L.L. Lorichs, Vägar och gästgivaregårdar i Västmanlands län, Västerås 1932

47 sk spec, för ett natthärbärge för mig och betjänt då man inte kunde få varmt och ej förtärde mer än en skål varm mjölk och 4 koppar tevatten”. I följande kolumn står att läsa gäst­givarens redovisning utan närmare kommentar: ”1 rum med två sängar 12 sk, 1 d:o för betiänten 8, 5 brasor 10, 3 ljus 3, thevatten 5, skorpor därtill 2, mjölk med skorpor 7.

Taxa summa 47”. (Västerås gästgivaregård 17 oktober 1794).

I september följande år klagar kapten Lemke på samma gästgiveri: ”Väntat 4 ½ timme på hästar och oaktat att jag vid min ankomst sade gästgivaren att jag var för hans Kongl. Höghet kommenderad. Ingen hållhäst fanns och gästgivaren påstod sig ej vara skyldig skaffa några hästar sedan hållet var ute. Således nödsakad angälla att en dylik försummelse måste enligt lagen beivras”. Kapten Lemke var på väg från Stockholm till Örebro. Dagböckerna bevaras idag på landsarkivet i Uppsala. År 1878 upphörde den under sekler för bönderna tyngande bördan att ge bidrag till personbefordran på våra vägar.

Byggnader, som en gång tillhört ett gästgiveri, finns kvar på flera platser i länet. Till exempel den 1865 uppförda mangårdsbyggningen på Ekeby i Skultuna, en bodlänga från Hemmingsbo gästgivargård i Fläckebo socken står på Vallby friluftsmuseum, Hallsta by i Romfartuna socken, Hästbäck i Karbenning socken, Nykvarn i Björksta socken, Skrivargården i Västervåla socken, Vendle i Dingtuna, Kolbäcks gästgivargård. Där finns fler.

livsfarligt vägval

Skjutsförening

Det var bönder i Kolbäck, Svedvi, Berg, Säby, Rytterne och Munktorp som var ansvariga för skjutshållet i Kolbäck. Där skulle finnas 12–15 hästar redo per dygn. År 1845 bildade bönderna i trakten Kolbäcks Skjutsbolag och Gästgiverigård vilket kom att äga stora markområden. Hela Kolbäcks samhälle har vuxit upp på mark som en gång tillhört bolaget. Gården och gästgiveriet arrenderades ut och arrendator fick även ta ansvar för skjutshållet. År 1875 öppnas järnvägen genom samhället och resandet till häst avtog. Skjutsföreningen började sälja ut sitt stora markinnehav både till privatpersoner och till järnvägen.

Kolbäcks skjutsförening, som var landets sista, upplöstes så sent som 1951.

Källa: Kolbäcks Hembygdsförening. www.kolbacksbygden.se/skildringar

19

SPEGELN

20

SPEGELN

Äggöl och loppor En reseberättelse från Edsberga gästgiveri i Bred april 1804 ”Först kl. 7 om aftonen anlände jag till Edsberga och i anseende till snögloppet, samt den långsamma farten, gruvade jag mig för den 2 ¼ mil långa väg, som jag ännu hade till Västerås. Jag stannade därför, och tog kvarter, utan att först fråga, eller se mig omkring, hurudant härbärge jag där kunde få. Det åldriga värdfolket, som emottog mig, var mycket fromma och vänliga. De bjöd nu till att efter förmåga uppfylla mina önskningar. Jag fick varmt äggöl, söt mjölk och smör, varjämte jag spisade av mitt eget förråd…

Jag stannade i stugan hos det goda folket, och pratade med dem så gott jag kunde, till dess man med några brasor sökt uppvärma den lilla kammare man ovan ärnade mig. Gubben förde mig sedan upp, tände sin pipa, och satte sig bredvid mig framför glödhögen i spisen. Min lilla kammare var familjens garderob och tyghus…

Gubben berättade mig i all fromhet några historier om sin far som varit soldat, och burit sabeln. Således leddes vårt samtal på konung Carl den XII, vilken ännu är svenska folkets avgud…

I trots av de brasor, som i hela 3 timmar lågat i spisen förspordes ändå ingen värme i kammaren…

Väggarna började bli rätt fuktiga, blåst och snö slog emot de otäta fönsterna, tupparna gol, hundar och kattor tjöt och jamade runt omkring mig på vinden, och den lilla värmen satte säkert också liv i några av kölden stelnade loppor, ty av dem led jag även ansenligt.

Härtill kommer en kort säng, och ett ännu kortare täcke i stället för överbolster, varöver jag utbrett min kappa, till mera skydd för min hopdragna kropp. Man kan nu föreställa sig huru jag frös om morgonen, dock lämnade jag raskt min bädd, och satt omkring kl. 7 redan åter i mitt åkdon.”

KÄLLA: Ernst Morittz Arndt’s Resa genom Sverige år 1804. Första delen. Översatt av J.M. Stjernstolpe. Bearbetad av Bo Swensson. Kristianstad 1994.

Arndt (1769–1860) var författare, historiker och politiker som vid flera tillfällen besökte Sverige.

< Karta över vägarna i Västmanland med förteckning över gästgivaregårdarna.

Pehr Billschier 1755.

21

SPEGELN

Ett satans väglag för prosten Av Magdalena Hellquist. Foto: Anders Forngren

Prosten berättar i dagböckerna bland mycket annat om de resor han företar.

Att ge sig ut på landsbygden vintertid innebar inte bara att övervinna kölden.

Väglaget och vägarnas standard kunde ställa till med stora problem.

Prostgården i Irsta låg inte, som nu, behändigt mitt för kyrkan utan ett gott stycke upp i backarna mot Grävlinge.

På juldagen 1825 var väder och väglag så bedrövliga, att då Muncktell åkte till kyrkan lite före kl. 7, var vägen redan som en lerlave. Några dagar senare kom det lite snö, men hjulspåren gjorde vägen så elak att man bara kunde gå den.

Ungdomarna tjatade dock till sig häst och släde till ett kalas, men pappa prosten misstänkte med skäl att hemfärden skulle bli etter värre och i kärra. – Det årets julkalas fick ställas in, för det inbjudna herrskapet vägrade att ge sig ut i mörker och smuts. Snart frös det på och blev slinkföre (’halka’), men då var det för sent för kalaset.

Det var verkligen farligt att färdas på vägarna, inte minst om vintern. Prosten Muncktell satt år 1826 i Irsta och drog sig till minnes en kall, snöig vinterdag i Kärrbo 1809. Det var djup köld, ett gruvligt yrväder blåste upp med nordan, så ”intet liv syntes ute på vägarna”. Efter tre dagar var alla vägar överfulla av snö och stora drivor hopkastade. Prosten sätter skrivbordet framför brasan om dagen och drar fram sängen mot värmen om natten. Då kommer en gubbe med släde och skovel och begär sockenbud för sin son.

22

”Aldrig har någon kallelse varit mig så svår, som denna.”

Prosten rustar sig med alla ytterkläder och pälsar som han kan finna, han tar egen släde och häst, och gubben har häst och släde och skovel, som han arbetat sig fram med genom drivorna. Spåren syntes ännu här och var.

Den döende låg i en stuga på Sköttbobacken, Muncktell tog fram nattvardskärlen, han pälsade på sig allt han kunde och uträttade sitt ärende. Efteråt erbjöd sig gubben klokt att följa hemåt med släde och skovel. Sedan man passerat Frösåker blev emellertid vägen lite bättre och gubben avskedades med tack. Ända till slutet av Frösåkersgärdet var det hyggligt trots djup snö och drivor, men bakom en liten backe hade snön hopat sig i en smal vägstump, där hästen gick ner sig och till slut bara hade huvudet över snön och inte kom loss. Muncktell kunde inte komma hästen till hjälp för snödjupet; han lade sig i släden för att ”i stillhet avvakta sitt öde”. Ingen vägfarande kunde förväntas, hans hustru visste inte om att han var ensam och kunde således inte väntas sända någon till mötes. Men slutligen ryckte hästen till, slog och stampade i snön och kom fram ett litet stycke. Gång på gång arbetade han sig fram på samma sätt och lyckades komma loss och rädda både sin husbonde och sig själv.

SPEGELN

Att ta sig fram på leriga grusvägar med vagnar på höga smala hjul var inte alltid lätt.

Lavering av Gustav Silfverstråhle (1748–1816) Konstakademin.

Johan Fredric Muncktell

Prosten Johan Fredric Muncktell (1764–1848) berättar i sina dagböcker på ett mycket personligt sätt om hur det var att leva och verka i Västmanland under hans tid. Överallt skulle prästen vara med, i sorg och i glädje, i ur och i skur året runt.

Han verkade i trakterna kring Västerås först som capellan (komminister) i Kärrbo (1794–1816), som kyrkoherde i Sevalla (1816–1821) och slutligen, till sin död, som prost i Irsta (1821– 1848). Förutom alla kyrkliga handlingar som skulle uträttas av en präst krävdes besök hos kolleger och ståndspersoner, han hade också skyldighet att efter kallelse fara i sockenbud till sjuka och döende, vilket innebär att ge dem nattvarden.

Källor Prosten Muncktells dagbok, del 3, Irsta (1821–1829), utg. av Magdalena Hellquist på uppdrag av Irsta hembygds­ förening, Västerås 1995. [Del 1, Kärrbo (1814–1816), Västerås 1979; Del 2, Sevalla (1816–1821), Västerås 1982.]

Vägar och gästgivaregårdar i Västmanlands län, L.L. Lorichs, Västerås 1932. <

Målning i Irsta kyrka. Okänd konstnär.

23

SPEGELN

Järnvägen före järnvägen Av Brage Lundström

På 1500-talet började stångjärn tillverkas i Bergslagen. Under omkring 250 år, fram till dess Strömsholms kanal och vågen i Borgåsund byggdes på 1780-talet, körde karavaner av forbönder stångjärn till vågen i Västerås. Som mest anlände 70-talet hästekipage dagligen till vågen med sin last. På återvägen kördes tunnor fyllda med råg, korn, vete, humle, salt och andra livsmedel som behövdes.

24

SPEGELN

Fororna till Västerås startade dock tidigare än så.

Redan på 850-talet lär det ha brutits koppar i Falun, eller som orten benämndes tidigare, Tiskasjöberg. Kopparen kördes med hästforor till Västerås, för att under seglations­ säsongen transporteras vidare till Stockholm. Detta innebär att Kopparbergsvägen, vägen mellan Falun och Västerås, som transportled kan vara långt över 1 000 år.

Ett av de äldre dokument där vägen nämns, om än indirekt, är ett brev som slottsfogden Olof Jonsson skickade från Västerås slott 1507. Han skrev till riksföreståndaren Svante Nilsson att han väntade på ett parti koppar från Kopparberget, vilket skulle skickas till Stockholm så snart det anlänt.

I Stadsarkivet i Västerås och Landsarkivet i Uppsala finns ett stort antal handlingar och böcker som visar mängden av framför allt stångjärn, men även koppar, mässing, manufaktur, tackjärn och annat som vägdes in vid vågen i Västerås. Det finns även noterat vilka intäkter som Västerås stad erhöll i form av ”Bro- och Vågavgifter”.

En av de äldsta vågböckerna täcker tiden 1 maj 1654 till 30 april 1655. Under detta år vägdes det in 23 844 skeppund 2 lispund stångjärn vilket är 3 405 ton. Största leverantör var Christier Månsson med 17 641 stycken stänger som vägde 348 ton. Rådmannen i Västerås, Jacob Hindersson, vägde in 281 ton och Abraham Momma (Renstierna) 148 ton. Christier Månsson hade sedan år 1637 arrenderat Kungshammaren i Ramnäs av Gustaf Vasas änka, Katarina Stenbock. Senare blev han ägare till större delen av hamrarna i Ramnäs.

<

År 1849 beskrev Wilhelm Tham Kopparbergsvägen som en av de viktigaste i Sverige. ”Man beräknade redan för flera år sedan, att å denna väg skedde en årlig transport av minst 40 000 skeppund bruks- och bergslagseffekter söder ut och omkring 70 000 tunnor norrut, utom andra varor, samt 2– à 3 000 resande. Forlönen ansågs stiga till 120 000 riksdaler årligen, varav åtminstone hälften torde falla på länets innevånares lott.” Tham skrev även att under regn­perioder och tjällossning tog de resande hellre den längre vägen från Hallsta och Kumla kyrka som gick via Sala upp till Nykrogen.

Västerås stadskarta från 1688, framställd av Jonas Carlsten.

Här syns platsen för järnvågen vid Svartån, inte långt ifrån Västerås slott. Västerås Lantmäteriförvaltning.

I vågboken från 1745 och 1746 är det antecknat vilka socknar och bruk stångjärnet kom från. Socknar som nämns är Stora Tuna, Mora, Orsa, Hedemora, Husby, By, Folkierna, Grängierde, Norberke, Söderbärke, Norberg, Westanfors, Fernbo, Wåhla, Haraker, Gunnillbo, Hed, Ramnäs, Kohlbäck och Sura. År 1746 invägdes 32 239 skeppund stångjärn, förutom koppar mässing och tackjärn.

Det blir 4 604 ton eller 230 200 stänger på 20 kg/st.

Under februari månad 1746 vägdes 1 328 ton in vilket ger 47,4 ton per dag. Om en häst kunde dra 1,5 ton blev det 32 hästekipage i medeltal per dag. I vågboken från 1765 antecknades invägningen dag för dag under hela året. Den börjar med den 2 januari och slutar med den 31 december.

Av anteckningarna kan utläsas att det vägdes in metall­ produkter vid Västerås våg varje dag det året, förutom i princip varannan söndag.

Invägning av stångjärn vid västerås våg år 1746 TON 1 400 1 200 1 000 800

< Västerås i hörnet av Köpmangatan och Stora Gatan. Stångjärnsforan till höger i bild visar hur järnet transporterades från hyttor och hamrar till hamnarna vid Mälaren. Okänd konstnär, arkivet VLM.

600 400 200 0 Jan feb mar apr maj jun jul aug sep okt nov deC

25

SPEGELN

Tjugo i samma säng Historien om en unik stuga Av Ann Österberg

I bergsmansbyn Fliken i Norbergs socken finns en byggnad med anor från den tid då tunga transporter helst gjordes vintertid och med släde.

Efter det att hyttan i Fliken lades ner år 1888 kom stugan att användas av forbönderna som färdades mellan Norberg och Norn. Larsbo bruk, som ägde hyttan i Norn, hade andelar i gruvorna i Norberg. De tog malm från Norbergsgruvorna för bearbetning på Norns bruk. Forningen av malm däremellan pågick fram till år 1916.

Vintervägen för malmen från Norberg till Norn gick från Kärrgruvan ned mot Fliken, över sjön Gäsen förbi Gravberget vid Gäsjö Herrgård. Vidare gick den genom bebyggelsen och upp längs med ån förbi platsen där Gäsjö hytta och hammarsmedja låg. Färden fortsatte via isarna på Damm­ sjön och Stensjön över dalagränsen på mossar och sjöar förbi gården Sotbo och fram till bruket i Norn.

Stugan ligger längs en av de gamla vintervägarna i Norbergs bergslag. Det var en byggnad där de bönder som forade, det vill säga transporterade varor med häst och vagn eller släde, kunde komma in och sova i värmen en stund.

Stugan kallas färdestuga och användes framför allt av de bönder som transporterade malm från Gäsjö, över sjön Gäsen via Fliken och vidare söderut. Den användes också av de som körde malm från Norbergsgruvorna till hyttor i södra Dalarna. Bönderna var inte alltid från trakten utan kunde höra hemma i till exempel Västerfärnebo, Karbenning, Folkärna, By, Mora och Orsa. Där fanns sovplats i stugan för 40 man. 20 personer kunde ligga på den långa väggfasta britsen och lika många kunde ligga på golvet. Till stugan hörde också ett stall med plats för 32 hästar.

Det är ingen som med säkerhet vet hur gammal stugan är.

Det antas att det var Fagersta bruk som återanvände en äldre timmerstomme när de uppförde en byggnad som övernatt­ ningsrum för forbönderna omkring år 1856.

26

När forornas tid var till ända kom stugan att lämnas öde i många år. År 1932 tog Norbergs hembygdsförenings ordförande, August Friberg, kontakt med intendent Draken­ berg på Västmanlands Fornminnesförening och bad om ett utlåtande om stugan, som hotades av rivning.

Drakenberg skrev; ”Den vid Fliken i Norberg belägna färdstugan, som förr utgjort härbärge för forbönder och körkarlar, är en i sitt slag värdefull byggnad… detta särskilt som denna färdstuga mig veterligt är den i sin art enda bevarade inom Västmanlands län.” I och med detta startade en process som ledde till att den gamla färdestugan räddades.

Fagersta Bruk donerade stugan till hembygdsföreningen och föreningen började renovera på en gång. Redan i augusti 1933 kunde den nyrustade stugan invigas, nu som vandrarhem.

I Norbergs Hembygdsförenings arkiv finns de gamla gäst‑ böckerna bevarade sedan vandrarhemstiden, 1933–1947.

Där övernattade bland många andra en student från Kanada som läste i Oxford och på sin liftarfärd genom Europa hamnade just i Fliken. Bland kända namnteckningar märks den blivande österrikiske förbundskanslern Bruno Kreisky. Färde­stugan ägs fortfarande av Norbergs hembygdsförening men används inte längre eftersom den är i behov av renovering.

SPEGELN

Den långa väggfasta britsen rekonstruerades på 1930-talet och användes som sovplats då stugan var vandrarhem.

På fotot nedan från 1932 syns spåren efter den ursprungliga britsen på väggen.

27

SPEGELN

Vägens stenar: Av Krister Ström

Vägens stenar: Milstolpar Den första förordningen om milstolpar fastställdes år 1649 med ordalydelsen:…”När Wägarna således äre rödde och lagade /skola the och mätas med snören/ så att alle mijler blifwa lika långa: Och skal sextusend fampnar göra en Mijl/ opsättias wisse Stenar och Kännemärken/ den resande Man till rättelse.”

Bakgrunden till beslutet om milstolpar var att det rådde viss förvirring om hur avstånd skulle beräknas bland annat vid utbetalning av ”skjutsfärdspenning” då sådana saknades.

Uppmätningen skulle alltså ligga till grund för hur mycket de resande skulle betala för skjuts mellan olika platser och att ”reseräkningar” skulle betalas på ett rättvist sätt.

Mätningarna började från bestämda platser exempelvis Stockholms slottsportar eller Stora Torget i Västerås.

Stolpar sattes upp efter systemet 1/4, 1/2 och 1 mil. Mellan varje stolpe var det alltså en fjärdedels mil. Det finns även milstolpar i länet med angivelse av 1/3 mil och 3/4 mil.

Det var landshövdingarna som ansvarade för att mil­­stolpar tillverkades och blev uppsatta. Det var sedan länsman

28

som verkställde. Mätningen utfördes av en lant­mätare. Till en början gjordes milstolparna av trä. De var bilade i fyrkant, rödmålade och med en vitmålad svarvad knopp eller ”knapp” överst. Åtminstone så i Västmanland. På den sida som vette mot vägen målades en vit yta på vilken aktuell milangivelse målades med svart, ”stenswärta”. Ibland var knopparna blåmålade och en del stolpar försågs med metallplåtar och det fanns även dubbla stolpar på helmilplatser. Så småningom kom milstolparna att tillverkas av huggen sten eller gjutjärn något som pågick till in på 1890-talet. Utöver det angivna miltalet försågs stolparna ofta med kungens namn krönt av en krona och med dåvarande landshövdings namn eller initialer samt tillverkningsåret. Arbetena kunde utföras efter entrepre­ nadsauktion av lokalt kunniga stenhuggare och i hyttor såsom Abeckshyttan i Grangärde och Molnebo bruk i Västerlövsta.

Milstolparna skyddas som fasta fornlämningar och minner om vägar och vägfarare förr. Dom fyller en funktion idag fast på ett nytt sätt: ”Nu gör jag ingen nytta där jag står, en pensionerad grå soldat av sten. Dock fröjdar mig som i min ungdoms vår en lärkas sång och doften av syren”. (Hjalmar Gullberg)

SPEGELN

”En pensionerad grå soldat av sten” Vägens stenar: Väghållningsstenar Ända in på 1920-talet var det de jordägande bönderna som skulle ansvara för vägunderhållet. Det stadgades redan i de medeltida landskapslagarna. För att få en rättvis fördelning av väghållningsskyldigheterna hade så kallade vägdelnings­ längder upprättats och från 1628 hade Lantmäteriet till uppgift att upprätta sådana. I regel var det kronofogden eller fjärdingsmannen som upprättade dessa delningslängder.

Där förtecknades och indelades aktuella vägsträckor i olika delar, lotter, vilka skulle underhållas av markägarna.

Därpå följde årligen vägsyn.

Foto: Anders Forngren

För att veta var de olika lotterna var belägna satte man upp väghållningsstenar i bägge eller den ena änden av sina lotter, som kunde vara belägna på flera ställen. Dessa markeringar var nog i regel gjorda i trä men även i sten.

Trästolpar, av förgängligt material, är borta men åtskilliga väghållningsstenar finns kvar och står där som vittnen om väghållningens betydelse. Tyvärr försvinner en del i samband

med vägombyggnader eller liknande trots att de skyddas som fasta fornlämningar. På stenarna, som i regel är små och individuellt utformade, är det vanligt att väglottens nummer finns inhugget. Vanligt är även att den aktuella gårdens namn finns med liksom namnet på ansvarig för väglotten eller vederbörandes initialer. Vidare finns ofta en pil inhuggen som pekar åt det håll som berörd väglott låg. År 1895 trädde Sveriges första väglag i kraft. Enligt den blev de nyinrättade vägdistrikten ansvariga för väghållningen.

Lagen säger att ”Vid ändpunkterna af hvarje till undehåll indeladt vägstycke skola väghållaren anbringa tydliga märken, angifvande den fastighet, som har vägstyckets underhåll sig ålagdt.” Naturaväghållningen levde kvar in på 1920-talet och bruket att sätta upp väghållningsstenar hör nu till historien. Tidigare förkomna stenar återfinns då och då och samtidigt försvinner en del. Flera står ännu på ursprunglig plats ett antal har flyttats till hembygdsgårdar.

29

SPEGELN

Vägens stenar: Ringarstenar I den mycket omfattande genomgång av svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning som Louise Hagberg redogör för i sin bok ”När döden gästar” 1937 finns ett innehållsrikt kapitel om ”Den sista färden”.

Sedvänjorna vid likfärden varierade liksom sammanringen vid likfärdens slut när begravningsföljet närmade sig kyrkan.

Ringningen började när följet kom till förutbestämda platser, ”likställen”, ofta speciella naturfomationer med namn såsom ”Gråtarebacken”, ”Gastknuten ”, ”Liktallarna” och ”Likeken”.

För ringningen erhöll ringaren uppe i tornet eller vid klock­ stapeln en förutbestämd ersättning. I de västmanländska grannsocknarna Tortuna och Björksta finns några i detta sammanhang unika stenar som tydligen inte var uppmärk­ sammade när etnologen Louise Hagberg sammanställde sin bok.

Stenarna i Tortuna och Björksta kallas av bygdens folk för Ringarstenar. Dom sattes upp på de ställen vid kyrk­ vägarna varifrån klockorna efter givet tecken till ringaren började klämta. Vägsträckans och därmed även ringningens längd varierade beroende på den dödes sociala ställning eller de anhörigas förmåga att betala för denna framringning.

Denna märkliga företeelse att genom klockringningens längd framhålla en människas värde och samhällsställning ledde så småningom till en osed som kom att bekämpas av kyrkans biskopar. Enligt Torsten Lundblad, som skrivit om dessa stenar i Västmanlands Fornminnesförenings årsskrift 1970–1971, har det funnits fjorton ringarstenar i Björksta och nio i Tortuna.

30

På de fem bevarade stenarna i Björksta finns inhuggna inskriptioner 3 R på en och på fyra 6 R. Uppenbarligen har det även funnits stenar med 1 R inhugget då man i bygden brukat tala om enriksdalerstenar, treriksdalerstenar och sexriksdalerstenar. I Tortuna står det 1 1/3 R.B. på den ena av de bevarade stenarna och 2 R.B. på den andra.

Där har även funnits stenar med inskriptionen 2 2/3 R.B. Bokstaven R. står för riksdaler och R.B. för riksdaler banco. År 1830 fattades beslut i Tortuna om att kostnaderna för framringningen skulle vara följande: 1 1/3 R.B., 1 R.B. och ¾ R.B. Med hänvisning till tiden för respektive mynt­ enhets införande anser Lundblad att ringarstenarna i Tortuna restes tidigast år 1848 och i Björksta år 1855. I och med kronans införande blev inskrifterna inaktuella och avgiften för klockringning fastslogs 1874 i Tortuna till 1:-, 1:50 och 2:- kronor. Det innebar en betydligt lägre kostnad än vad den varit tidigare. Framringningens betydelse minskade.

1923 omtalas endast två ringarställen i Tortuna och 1924 fastslog kyrkorådet att endast ett ringarställe vid de tre tillfarterna skulle brukas och att ingen avgift skulle erläggas.

Sista året som ringarlön upptogs i staten för Björksta församling var 1947 och den sista framringningen från närmaste ringarstället skedde 1951. Den klockringning som idag sker är att räkna som sammanringning till gudstjänst.

De unika ringarstenarna föll i glömska och höll på att försvinna. Tack vare engagerat hembygdsarbete har ringar­ stenarna i Björksta och Tortuna uppmärksammats och flera har flyttats och återrests på respektive kyrkogård.

SPEGELN

<

En ringarsten står kvar i åkerkanten längs vägen mot Björksta kyrka.

Offerkaster

En offerkast är en samling av stenar eller ris och kvistar som kommit till efter hand.

Den har sakta byggts på av vägfarande när de passerat platsen för en särskild händelse, till exempel en plats för ett påstått brott eller en olycka. Stenarna och kvistarna lades dit som ett offer för att hålla onda andar, missväxt och andra olyckor borta.

På 1990-talet utfördes omfattande restaurerings- och målnings­arbeten på länets milstolpar och fundament efter anvisning av väghistorikern Stefan Nordin. Underlag och anvisning för upprustning av milstolpar i Västmanlands län. LänsstyrelsenLänsmuseet-Vägverket 1994.

Spannebo-Annas riskast ligger vid en gammal väg mellan Västervåla och Karbenning socknar. Enligt folktraditionen var det en kvinna på väg till sin avrättning för barnamord som satte sig att vila på stenen. Efteråt började folk lägga sten och ris på platsen.

Stenen, som har en flat ovansida, har haft ett flera decimeter djupt lager av lös mylla och små stenar uppe på sig. Myllan bildades av förbipasserandens kvistar. Idag är myllan borta och marken omrörd efter en vägbredd­ ning. I tings­protokollen står att läsa att den 8 oktober 1730 dömdes Anna Ersdotter och gifte karlen Erich Englicksson för att ha dödat två barn födda efter olovlig beblandelse.

Anna dömdes till döden för barnamord och Erich till böter för hor.

KÄLLA: En socken och en sjö.

Red. Hugo Ahlén, Ängelsberg 1990.

Stefan Nordin har även utförligt behandlat detta ämne i uppsatsen ”Milstolpar i Västmanlands län” .

Västmanlands Fornminnesförening och Västmanlands läns museum årsskrift 73, 1996.

Uppgifter om var väghållningsstenar finns står att läsa i Fornminnesregistret och i Vägverkets väghistoriska litteratur­ databas finns ett antal poster som behandlar väghållningsstenar.

31

SPEGELN

32

SPEGELN

Lugna gatan – Historien om ett nödhjälpsarbete Av Rebecca Svensson

Det sägs att AK-vägarna, eller nödhjälpsvägarna som de kallades på 1920-talet, inte ledde någonstans utan byggdes rakt ut i skogen, som piskrapp i ett landskap sett från ovan. Onödiga arbeten för överflödig arbetskraft. Men vid en närmare studie visar det sig att bilden är mer nyanserad och ibland även dramatisk – exempelvis när det gäller den väg som fick namnet Lugna gatan.

AK eller Statens Arbetslöshetskommission, tillsattes 1914 vid första världskrigets utbrott. Då fanns en allmän oro för dåliga tider med stigande arbetslöshet och AK:s uppdrag blev att dels förebygga arbetslöshet och dels utforma en politik för att bekämpa hög arbetslöshet.

I Sverige medförde första världskriget dåliga tider på många sätt. Brist på matvaror och bränsle förstärkte den nöd som bostadsbristen redan skapat i snabbväxande städer.

Arbetslösheten kom smygande vid krigsslutet, som ännu ett gissel för den redan prövade befolkningen. På hösten 1918 ökade arbetslösheten även i Västerås, och under 1919 fanns där ett par hundra arbetslösa.

kanske vid Stenby. 1914 köptes istället Malma gård i Bade­ lunda. Gården hade många fördelar, den stora ladu­gården kunde byggas om till svinhus och på gårdens mark fanns en del av Badelundaåsen där man kunde hämta grus och sand som efterfrågades stort till vägbyggen, murbrukstillverkning, fyllnadsmaterial med mera.

Den befintliga långa och krångliga vägen till Malma gård var dock ett problem. För att komma dit fick man åka ut via Bergslagsvägen och svänga höger vid Kvastbruket i Hökåsen och därifrån till Malma. Det innebar långa omvägar för både grismat- och sandkörare. En snarare och rakare väg till stadens nya lantegendom var därför angelägen för många.

Några år tidigare hade kommunen infört en ny typ av sopsortering för alla hushåll i staden. Förutom arbetslösheten var det en av anledningarna till att vägsträckan Lugna gatan byggdes. Men hur hänger det ihop?

Jo, under det tidiga 1900-talet hade renhållning och sophantering blivit ett problem i många städer. I Västerås ville man återvinna delar av hushållsavfallet till grismat och kommunen planerade därför att anlägga en stor svingård,

Nödhjälpsarbetet med den nya vägen till Malma påbörjades i mars 1919. Arbetet bestod i att röja och hugga skog, plana ut mark, fylla vägsträckan med makadam och grus samt gräva diken. Lönen var tjugofem procent lägre än på öppna marknaden. Stadsfullmäktige hade därför beslutat att gifta nödhjälpsarbetare skulle få ett särskilt kommunalt familje­ tillägg. Staten betalade fyrtio procent av lönekostnaden och serverade dessutom de anställda ett billigt mål mat om dagen. >>>

< Vägarbete på Köpingsvägen. 1930-tal.

33

Foto: Anette Berglinn

Redan i maj 1919 utbröt en konflikt som gällde lönerna.

Via uppsatta plakat på arbetsplatsen hade de anställda informerats om stora lönesänkningar. Reaktionen blev strejk och demonstrationsmarsch till rådhuset på Fiskartorget där chefen för bygget fanns. Arbetarna menade att de nya lönerna skulle leda till att de tvingades leva under existensminimum.

För att få behålla samma lönenivå kunde de därför gå med på att ta bort den billiga maten och familjetillägget. Arbets­ ledningen framhöll att stora investeringar gjorts på arbets­ platsen för att underlätta transporter och förbättra andra arbetsvillkor vilket motiverade lönesänkningarna, bland annat fanns en decauvillebana. De strejkande arbetarna återgick till arbetet men, som det stod i Folkbladet den 21 maj ”Arbetarna beslöt på mötet att återgå till arbetet samt försöka att vinna rättelse på annat sätt.”

Nu blir man nyfiken. Vad menas med ”vinna rättelse på annat sätt”? Jo, förklaringen får vi av en som var med, Erik Brav, organiserad syndikalist i den nybildade Västerås Lokala Samorganisation, LS. Vid tiden för denna händelse var han arbetslös och placerad på nödhjälpsarbetet vid vägen till Malma. Där fanns flera syndikalister berättar

34

<

<

Lugna gatan i Västerås 2008.

I norra länsdelen sattes det upp många minnesstenar som berättar om att vägarna byggts som statliga nödhjälps­arbeten. Stenen på bilden står i Kärrgruvan vid vägen mot Kylsbo.

Erik Brav, och då de var grovarbetare blev de informella arbetsledare för de andra nödhjälpsarbetarna som var industriarbetare, och ovana vid de arbetsuppgifter som fanns på ett vägbygge. Det var syndikalisternas förslag att ”att vinna rättelse på annat sätt”. Istället för strejk skulle man tillämpa maskning, då en populär syndikalistisk metod. Erik Brav berättar hur det gick till: –”De bestämde att bara arbeta de timmar som de fick den tidigare överens­ komna lönen, och att vara kvar på arbetet men inte arbeta under resterande tid. I praktiken blev det så att de arbetade halva dagar, sedan spelade de kort eller låg kvar på arbets­ platsen och vilade”. Det berättas också att de arbetade så långsamt att de kom till arbetet, tog på arbetsvästen, tog av arbetsvästen och gick hem, så var arbetsdagen slut.

Maskningsaktionen visade sig ändå vara effektiv. Arbets­ givaren gav upp och återinförde, för en tid, både familje­ tillägg, lönenivåer och billiga måltider vid arbetsplatsen.

Lugna gatan fick sitt namn redan 1919, troligtvis på grund av det lugna arbetstempot men kanske också med en blinkning till Charlie Chaplins film Easy Street som hade västeråspremiär just i februari 1919.

Vägen över vattnet Text och foto: Krister Ström

Broar är konstruktioner som leder vägar över hinder.

De har uppförts i olika material och teknik i olika tider.

På följande uppslag får vi se några olika broar från vårt län. Ovan ses stenbron över Sagån i Bredsdal, uppförd omkring 1850.

35

SPEGELN

<

Skarpskyttebron över Svartån i Västerås. Den nuvarande bron föregicks av en äldre som Sam Lidman lät bygga år 1867.

Bron byggdes för att underlätta för skarpskyttarna från läroverket att ta sig över Svartån upp till övningsplatsen vid Djäkneberget.

36

<

<

Storbron med Kapellgatan över Arbogaån.

Det är staden Arbogas äldsta broläge.

Bro i den engelska parken vid Bernshammars herrgård uppförd omkring 1800.

SPEGELN

<

Bro och ny väg väster om Stampers vid Sala invigd hösten 2008.

Ett jättelikt markingrepp.

<

<

Bro över Arbogaån vid Röfors, längs väg 570. Det är en valvbro av betong uppförd 1919.

Gång och cykelbro över Kolbäcksån vid Bultens kontor i Hallstahammar.

37

SPEGELN

Minnenas allé Av Stig Berglind [Artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften Riksettan]

Memory Lane. Minnenas allé. I mitt fall måste det bli Pilgatan i Västerås. Det var gatan som gällde, den som alla kom på, infartsleden från Enköping och Stockholm, den givna och spikraka trafikådern mot centrum och vägen västerut.

Pilgatan. IC och Caltex låg där, Yngve Swensons bilar, Christensens Vulkaniseringsverkstad, Tores Cykel & Sport, Posten och den lilla låga träbyggnaden som var Kringlans Bageri.

Och så förstås de två kaféerna i mitt hjärta – Framtiden och Pilen, från morgon till kväll fulla av folk, kaffedoft och stolskrap, idag kvar bara som svart-vita bilder i gamla fotoalbum.

Pilgatan var också vägen till Folkets park. De stora 1:a-majtågen gick här, mäktiga parader med mässingsblänk som för oss glin var nästan lika spännande som när cirkus­ arna kom till stan, Scott, Altenburg och Mijares-Schreiber.

Också cirkusplatsen låg vid Pilgatan.

På en karta från 1957 kan man se hur Stockholmsvägen nära nog spikrakt övergår i lika raka Pilgatan. Det var bra.

För stadsplanerarna alldeles för bra. En ny motorväg byggdes, ett villaområde jämnades med marken, gator försvann för gott och för att idag nå Pilgatan måste man köra i en som jag ser det direkt livsfarlig båge över motorvägen.

Men här är det i alla fall, slutet på min drygt elva mil långa resa på Riksväg 12 och 11 från Stockholm.

IC låg på Pilgatan 12, Caltex i nummer 8 och Gulf i korsningen Pilgatan/Björnövägen.

Jag samlade dekaler och nyckelringar, som medlem i IC också kassakvitton som jag lade i för ändamålet specialgjorda påsar och skickade in i hopp om att få pengar tillbaka. Det hände att jag fick det, 25 öre.

Idag finns ingen av de gamla bensinmackarna kvar, inte på Pilgatan och inte någon annanstans heller. Också allt det andra är borta, Kringlan, Vulken och Tores Cykel & Sport.

38

Också Folkets park är puts väck – parken som var så fin.

I ”Karta över Västerås” från 1957 står: Folkets park. Till en av landets vackraste folkparker har den en gång snåriga skogsbacken i stadens östra del blivit förvandlad. Den anlades 1899 som en arbetarnas mötes- och rekreationsplats och har med åren förändrats till sitt utseende till att mera likna en blommande och grönskande trädgård.

Det var då det. Idag skär motorvägen rakt genom den gamla entrén och där stadens arbetare en gång hade sin mötes- och rekreationsplats finns nu nybyggda bostads­rätter för folk som har råd.

Jag kör Pilgatan västerut. Kafé Framtiden låg på höger sida i nummer 17. På en bild jag har går 1:a majtåget förbi just där. Det är en varm vårdag. De ledande potentaterna marscherar med hatten i hand, en Volvo PV med U-nummer bidar sin tid vid trottoarkanten, på den lilla balkongen ovanför kaféet står människor och tittar på, andra nyfikna hänger i fönstren.

Längre bort – i bildens vänsterkant – kan man skymta huset där Kafé Pilen låg med adress Pilgatan 9.

Idag är allt borta.

Marschen man ser går mot ett Folkets park som inte längre finns, förbi ett kafé som inte heller finns, fram över en gata som har fråntagits allt av sin forna betydelse och glans.

Jag åker vidare mot centrum, ner under järnvägsspåren mot Tillberga. Pilgatan blir Stora gatan, på andra sidan stan fortsätter Riksväg 11 mot Köping och Arboga, bakom mig ligger Pilgatan, en förlorad värld och kaféet som en gång var Framtiden.

Pilgatan i Västerås som den såg ut 1949 med 1:a majtåg, butiker, kaféer och ett myller av människor.

Idag återstår inget av vad som förr var den självklara fortsättningen på Riksväg 11 från Enköping.

Foto: VLT:s arkiv Foto: Anette Berglinn

e xper t en

Hur byggs en modern väg?

Mätning av vägytans tillstånd

Bergarbeten, borrning sprängning

Slänter Erosionsskydd

Vägmarkering

Vägtrummor

Beläggning

Bärlager Bärighetsmätning Fallviktsdeflektometer

Materialskiljande lager

Förstärkningslager Uppfrysande block

Tjälskydd

Överbyggnad materialval och dimensionering

släntkrön

Terassmaterial

släntkrön

innerslänt

Slitlager

terassyta överbyggnad underbyggnad

ytterslänt / skärningsslänt dikesbotten undergrund

Obundet bärlager

bankslänt/fyllningsslänt

Förstärkningslager

bankfot

34

< 40

Avvattning Dränering

Illustration ur ”Allmän teknisk beskrivning för vägkonstruktion” Vägverket 2004.

Bearbetad av Kikki Lundberg för tidningen Västerbotten nr 4, 2004.

Skyddslager

Bundet bärlager

EXPERTEN

De moderna vägarna < Västerledsmotet med avfart mot Hacksta Industriområde.

Den goda vägens politik. Av Jan-Olof Montelius

I de medeltida landskapslagarna stadgades om skyldighet för de jordägande bönderna att deltaga i byggande och underhåll av vägar och broar.

Foto: Anette Berglinn

Under början av 1800-talet fanns en rad olika centrala kommittéer som sysslade med vägfrågor. ”Kongl. styrelsen för allmänna wäg- och wattenbyggnader” inrättades 1841.

Namnändring skedde 1882 till Kungl. väg- och vattenbyggnads­ styrelsen, 1967 till Statens vägverk och 1983 till Vägverket.

Alltsedan bilen introducerades som kommunikationsmedel, har vägnätet ständigt förbättrats för att motsvara de successivt ökade kraven på framkomlighet och bärighet.

Fram till vägväsendets förstatligande 1944 skedde vägunderhållet genom naturaprestationer av landets bönder. Efterhand växlades dessa naturaprestationer över till vägskatt, som kunde skilja sig åt mellan de olika vägdistrikten som administrerade vägunderhållet. Genom automobilskatten, som kom 1922, fick verket större möjligheter att ge bidrag till byggande och underhåll. Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade den centrala uppsikten över vägväsendet och var ett tillsynsoch ledningsorgan för hela väghållningen.

Fordonen har blivit större och tyngre och deras hastighet har ökat. Detta har tvingat fram en utveckling mot breda landsvägar med vida kurvradier och små nivåskillnader.

De moderna vägarna ska motsvara de ökade kraven på säkerhet. Det innebär åtskilda körfält, sido- och mitträcken samt eliminering av farliga hinder vid sidan om vägbanan.

Vid förstatligandet fick verket ett övergripande ansvar för hela väghållningsverksamheten. I varje län inrättades en vägförvaltning. År 1967 tillkom sju byggnadsdistrikt. År 1992 upphörde vägförvaltningarna och byggnadsdistrikten och produktionen skildes ut från myndigheten och bildade en särskild enhet inom Vägverket. Trafiksäkerhetsverket upphörde 1993 och trafiksäkerhetsfrågorna överfördes till Vägverket.

DET FINNS MER Mauno Lassila; Hur byggs en modern väg?

Västerbotten, nr 4, 2004

41

SPEGELN

<

Parti från nya E18 mellan Västjädra och Västerås.

Murbo 622

Ellberga

Eklunda

Nytt körfält byggs norr om befintliga E18 längs hela sträckan

Västjädra

Ny trafikplats byggs, Västerledsmotet

555

Gocksta

Froby

Bron under E18 tas bort.

Annan väg får väljas

Torp

Oppvreta

E18

Västerleden

Råby

Illustration: Vägverket

Västjädra

Västerås

Ny bro under E18 byggs intill befintlig bro

Bro över väg 623 förlängs med 15 m

624

Östjädra

Skälby

Reningsdamm för dagvatten innan det släpps ut i Asköbäcken

623

554

53

532 553

Dingtuna

42

0

250

500

1 000 Meter

e xper t en

Gocksta

Västjä

Foto: Anette Berglinn

Illustration: Vägverket

53

E18 Västjädra–Västerås

Förbifart Sala

Den 4 november invigdes drygt 6 km ny motorväg väster om Västerås. Vägen är en del av E18 och den var tidigare en mötesfri motortrafikled, en så kallad 2+1 väg. Den var en av de smalare delarna av E18 samtidigt som det är en av de mest trafikerade. Omkring 20 700 fordon passerar vägen varje dygn. Nu är vägen en fyrfilig väg med motorvägs­ standard. Hastigheten har höjts från 90 till 110 km/tim.

Norr om gamla E18 har det tillkommit två nya körfält för trafik i västlig riktning. Den gamla vägen har byggts om till två körfält för trafik i östlig riktning. Strax väster om Bäckby ligger den stora trafikplatsen Västerledsmotet. Därifrån går Västerleden söderut mot Hacksta industriområde. Företagen får därmed en snabbare väg ut mot E18. Kostnaden för vägbygget har varit beräknad till 174 miljoner kronor.

Den 3 november invigdes och öppnades trafiken på den nya 17,5 km långa sträckningen av väg 56/70 förbi Sala.

Det har sedan lång tid funnits ett stort behov av att förbättra framkomligheten och trafiksäkerheten. Vägen har byggts som en modern mötesfri landsväg, det vill säga två körfält växlar med ett och ett linräcke skiljer körriktningarna.

Väggbredden är totalt 14 meter.

Den södra delen mellan Evelund och Sör Kivsta är 3,5 km lång och en cirkulationsplats har byggts vid den så kallade Salarakan. Den norra delen mellan Broddbo och Evelund är 14 km lång. Vid Kolbäcksbro finns en planskild trafikplats där vägen korsar väg 256. En cirkulationsplats har byggts vid Evelund där vägen ansluter till riksväg 56 ”Västeråsvägen”. Övriga allmänna vägar är anslutna i plankorsningar vid Broddbo och Dahlgrenstorp. Totalkostnaden har uppskattats till 250 miljoner kronor.

43

SPANAREN

Magkänslor Av Sven Olov Karlsson

Foto: Monika Franzon

Jag och min bror steg på skolbussen tidigast av alla och steg av hemma allra sist om aftonen. Vår hemby låg vid gränsen Sala–Norberg och en byråkratisk slump hade satt oss i skolan längst hemifrån. Alltså lärde vi oss varje liten by där enstaka trötta skolbarn stod att hämta respektive sätta av under 1980-talet: Örbäck, Skogbyn, Laboda.

Högfors, Broarna, Snytsbo.

De backiga, krokiga, tjälsprängda grusvägarna fick en del ungar att spy som rävar. Men jag var i särklass värst. Skol­ busschauffören bad min mor att inte ge mig något att äta på morgnarna för att minska mängderna kräk. Hon lydde order och drog in frukosten. Och skolluncherna var mycket mer slagsmål än mat. Den dagliga fastan höll mig tunn och gav mina skolbussresor en nästan sakral matthet, synnerligen på eftermidda­ garna. Västmanlands vägar växte in i mitt medvetande som ett halvt poetiskt, halvt demoniskt drömlandskap.

Antika industrirester. Rislass i väntan på flismaskinerna.

Porlande slussar. Tunga ekar.

Dessa bilder bestod även när jag fick stadigare matvanor och friare färdsätt, och följde med in i skrivandet. När jag idag färdas igenom dessa trakter passerar jag också mina litterära verk. I både min första och andra roman utspelas bärande scener på väg genom Västmanland: i Italienaren skjutsar en ung man sin cancersjuke far genom Västerfärnebos nederländskt flacka dalgångar och kämpar med förtvivlade kärleksord. När Amerikahusets utbrände mjölkbonde tvärbromsar utanför Fagersta för att slippa smälla med en älg, får han idén till ett mord. Kurvor, korsningar, traktorer och timmerbilar bildar berättelsernas fonder. Bakom ratten kommer idéerna till mig, särskilt under färder i hemlänet.

Enstaka formuleringar vet jag exakt var de kom till.

En gång i juni år 2006, då jag lämnat Sala på väg mot Enköping, stegrades sommarskymningens skönhet till en grad som måste beskrivas. Jag svängde av vid Kumla kyrkby och stannade. Mellan träden skymtade Tärna folkhögskola, vars skrivarlinje jag gått tio år tidigare.

Hur långt hade jag egentligen kommit sedan dess?

I bilen fanns inget papper att anteckna på. Jag skrev istället ett sms-meddelande i mobiltelefonen och sparade det.

Väl hemma skrev jag in textstycket i datorn: ”Västmanland var ett banjosolo denna midsommarkväll, som det makliga knäppandet av strängar i sällskap med anden av ett dragspel.”

Där satt inledningen till ett av Amerikahusets kapitel.

Och jag visste att här kommer jag aldrig att behöva svälta.

44

Spanar en

<

Bakom ratten kommer idéerna, särskilt under färder i hemlänet.

Foto: Sven Olov Karlsson

45

UR LITTERAT UREN

Anslagstavlan Av Per Helge Ur Kråkskuggor, Stockholm 1987

Upprätt än en tid med sina grånande brädor och grova regelplankor, ett ögats vindfång, en vägg att köra blicken i.

Vad allt den ropat ut och påstått, med vilka anspråk den hävdat det ena och det andra.

Och fågelskriften som ständigt lagt sig i, och alla kor vilkas hesa råmanden studsat mot denna skärm så fjärran från dataterminalerna.

Som en genomstungen, ögonlös siare står den numera i vägkanten, ohörbart ropande genom de långa, ensamma nätterna.

Och alla gamla häftstift, i stjärnbildskonstellationer vittnar de om envisa tummar och om viljors längtan.

Nu insjunket allt, till ett ohörbart mummel, en bortglömd skrift i häftstiftshimlen.

Alltmera lutande i detta jordiska vägskäl som ännu inte övergivits helt; bliven sitt eget meddelande, som någon i ett osett, hemligt ögonblick avläser med handens eller kindens tunna, känsliga hud.

Och minns.

46

UR LITTERAT UREN

47

U TFLYKTEN

Sven Ek

Vagnarnas riddare Text och foto: Jan Å. Johansson

År 1923 startades Eks Åkeri och Hyrverk av Knut Ek. Grunden kom från Aron Johanssons hyrverk som Knut tog över. Verksamheten byggde på arbete med hästar som drog vagnar, droskor och slädar.

En och annan lastbil förekom också genom åren, men ända fram till 1984 då hyrverket upphörde, användes hästar.

Sven Ek, som är den siste i tre generationer företagare, var den som fick ta nedläggningsbeslutet. Han insåg dock det historiska värdet i alla vagnar och valde att bevara dem i Eks vagnmuseum på Åkesta gård.

Museet har 92 vagnar, slädar, arbetsåkdon och person­ vagnar. Alla pedantiskt skötta. En öppen sommarvagn, tillverkad i Sverige år 1900, i ljusbrunt trä och med välbevarad vaddering i klädseln, har Sven för säkerhets skull under ett stort tygskynke, med tanke på dammet.

Att ständigt få frågan om värdet på samlingen är Sven hjärtligt trött på.

– Jag ser mer till det historiska värdet. Hade jag inte tagit tillvara alla dessa fordon hade de nog inte funnits kvar i dag.

Och jag har ett eget intresse för häst och vagn, säger Sven.

– Jag kunde ha eldat upp allting och fått sex öre kilot för skrotet men det vore för grymt. Allt du ser här har ju införskaffats för att användas och detta är en kvarleva från åkerirörelsen som den en gång såg ut. Dessutom är jag ju uppväxt med häst och vagn. Och en vara får aldrig ett värde förrän man har en köpare som är beredd att betala. >>>

48

U TFLYKTEN

<

Sven vid epidemivagnen i vilken man transporterade m채nniskor med smittsamma sjukdomar till epidemisjukhuset.

49

u t fly k t en

När Svens farfar, Knut, startade det hela 1923 var det uteslutande personbefordran det handlade om. Från början fanns hyrverket på Västgötagatan 6 i Västerås men flyttade, i och med att det växte, till Kopparlunden där det fanns tillgång till stallar.

– När andra världskriget bröt ut blev vi tvungna att flytta då Kopparlundsområdet ansågs utgöra ett militärt mål. Då hamnade vi i Gideonsberg, berättar Sven.

Vid denna tid hade företaget som mest 22 hästar. Men i takt med att Västerås växte blev det återigen dags för flytt.

Denna gång till Rocklunda gård och här blev man kvar till 1985 då åkeriet definitivt lades ned. Då fanns endast två hästar kvar. Till Rocklunda kom verksamheten 1952, samma år som Sven tog över efter sin far.

Han visar runt bland vagnarna som användes för person­ befordran, något som vi i dag kallar för taxi. På en vagn finns en skylt i läder med texten Upptagen. När Sven tar bort den framträder en lysande röd skylt med texten Ledig.

En vagn liknar i mångt och mycket en T-Ford i karossen.

För att inte säga väldigt mycket. Sven förklarar att de första bilarna byggdes av just vagnmakare, därav likheten.

– När jag tog över 1952 hade vi elva hästar och en lastbil.

Farsan hade lastbilar lite av och till. 1985, då åkeriet lades ned fanns det 16 lastbilar kvar och det var då vi köpte Åkesta gård och gjorde museum här.

Att hästarnas arbete så småningom togs över av motor­ fordon förklarar Sven med att det blev för långa, som han säger, dötider jämfört med bilar. Se där, redan då fanns det tidspress och stress. Men hyrverket såg ingen anledning att göra sig av med hästarna.

– När de byggde distributionstunneln under Västerås använde de lastbilar för att frakta bort schaktmassorna.

Hästarna ansågs vara en sanitär olägenhet, de bajsar ju

50

<

<

Historia. Allt som allt finns 92 vagnar av olika slag och för olika ändamål på Eks vagnmuseum på Åkesta gård.

Pilljobb. Alla detaljer har Sven målat för hand, vilket förvånar många besökare.

gubevars. Men jag undrar vad som ändå var hälsosammast där under jord, säger Sven nästan lite föraktfullt.

Han visar ett par gamla fakturor från transporter före­ taget gjort. En visar att man kört plåt till Arvid Svensson i Eskilstuna för 32 kronor. Timpriset blev således tre kronor.

Från 1926 finns en faktura som berättar om en likvagn som beställts till Arosvägen 7. För att hyra en likvagn och fyra täckta vagnar fick man betala 30 kronor.

– Titta på den här fakturan från 1926. Här har min farfar kört en Borggren från hemmet till kontoret. Sedan vid lunchtid till stadshotellet och så tillbaka till kontoret igen och slutligen hem till villan. Och titta här, varje upp­ drag gick på 75 öre. Man kan också läsa att en så kallad promenad, med häst och vagn förstås, för nöjes skull på två timmar kostade fem kronor per timme.

Men vagnmuseet innehåller inte bara vagnar från åkeriet.

En och annan har kommit utifrån. Sven visar bilder på en vagn i ett erbarmligt skick.

– Den fanns på en gård utanför Eskilstuna och pappa sade att vi åker dit. När vi kom fram fann vi vagnen liggande i en enda hög. Jag var skeptisk men farsan sade att har vi åkt ända hit så tar vi den med oss. Nu finns även den renoverad och fin på museet.

En så kallad epidemivagn är skänkt från länsmuseet.

– Med den körde min far folk med smittsamma sjukdomar till epidemisjukhuset där Härjarö servicehus ligger i dag.

Här fick kusken bära den sjuke och det var jätteviktigt att följa föreskrifter om hur vagnen skulle rengöras efter varje transport. Hur kusken skulle göra verkade inte så noga.

Men farsgubben blev ju i alla fall 94 år.

Med tanke på de generna finns nog vagnmuseet kvar ett bra tag till – till glädje för de grupper och sällskap som bokar tid för en privat visning av Sven.

u t fly k t en

<

Som av en händelse, kanske en tanke, finns en busshållplats precis vid infarten till vagnmuseet.

eks vagnmuseum

Eks vagnmuseum ligger i Västerås vid Skultunavägen, intill bostadsområdet Åkesta. Museet är öppet under maj–september för visningar enligt överenskommelse.

I museet finns en av landets förnämsta samlingar av vagnar, slädar och seldon från ekipagetidens glansdagar.

Adress: Åkesta gård 1, 730 50 Skultuna.

Telefon 021-33 13 00.

Skultuna

67

<

Snöröjning. Detta är Svens far i korsningen Vasagatan–Stora gatan i Västerås med ett lass snö.

Tillberga Sk u

Åkesta

ltu n av

Hökåsen

äge n

66

E18

Västerås

Årets Kulturbevarare 2008 <

Likvagn. För en transport med likvagn och fyra täckta vagnar fick man betala 30 kronor år 1926. Vem kusken är vet inte Sven Ek.

1 december 2008 mottog Sven Ek utmärkelsen Årets kulturbevarare 2008. Utmärkelsen delas ut av Föreningen Kulturmiljö i Västmanlands län.

51

fr ĂĽn fĂś r eningar na

52

fr ån fö r eningar na

Förening med fart Av Bil- och Teknikhistoriska Sällskapet. Foto: Lasse Fredriksson, © VKL

Bil- och teknikhistoriska sällskapet i Köping är en livskraftig och växande förening. Den startade 1987 och har i dag över 360 anslutna medlemmar.

Föreningen har sina lokaler i före detta Köpings Meka­ niska Verkstads byggnad från 1891. Där håller de öppet för medlemmar i stort sett varje onsdagskväll. Första onsdagen i månaden har föreningen månadsmöte, med speciella teman som har anknytning till hobbyn. Föreningen är mycket aktiv och månadsmötena samlar i snitt 80–100 personer.

Vägg i vägg med föreningslokalen ligger museet med de Bil- och Teknikhistoriska samlingarna. Museet drivs av föreningen och medlemmarna arbetar ideellt med underhåll och skötsel av museet. Det handlar bland annat om att sköta fordon och övriga föremål samt att arbeta i receptionen.

Föreningsmedlemmarna har också renoverat några av fordonen, inga lätta arbeten. I flera fall har fordonen varit i ett mycket dåligt skick innan renoveringen påbörjats.

och studier. Stiftelsen leds idag av en styrelse bestående av kunniga bilhistoriker, assisterad av en lokal arbetsgrupp vilken bland annat har till mål att hålla fordonen i gott och kördugligt skick.

I museet finns en komplett gammal bilverkstad med inventarier och ett Rolls-Royce chassi uppställt för reparation.

En gammal dieselmotor, som tidigare drivit i kvarnen i Hasta i Götlunda finns uppställd i museet. En avdelning visar Volvos växellådstillverkning från 1927 och framåt och en monter ägnas åt Köpings racerbåtsklubb. Där finns även ombyggda fordon med bland annat ett antal Hot-Rods samt ombyggda motorcyklar, vilka tilltalar även de yngre besökarna.

Utställningen i museet förändras med jämna mellanrum.

Den kompletteras med inlånade privata fordon från samlare och entusiaster och fordon som lånats från andra museer.

Museet har sommaröppet. De öppnar den första maj och håller öppet till den sista september.

I de Bil- och Teknikhistoriska Samlingarna finns några av landets mest intressanta och välrenoverade bilar; Panhard-Levassor 1912, Bugatti typ 35B och typ 44 samt en Mercedes-Benz SSK från 1929. Bilarna är resultatet av en enda persons intresse och renoveringsmöda, Bertil Lindblad (1907–1995), Köping. Han var en av Sveriges mest fram­ stående motor­historiker, med kunskaper av både teknisk och praktisk natur.

Det var Bertil Lindblads önskan att hans förnämliga samling, fordon, fordonskomponenter, verkstadsutrustning och bibliotek, skulle bevaras i samlad form. 1980 donerades därför allt till en stiftelse med uppgift att bevara och sköta samlingen samt se till att den förblir tillgänglig för forskning

> Entrén till de Bil- och Teknik­ historiska samlingarna är i det före detta vattentornet som har hört till Köpings Mekaniska Verkstad.

Byggnaden uppfördes 1891–92.

Arkitekt var Theodor Dahl.

53

ur sa mlingar na

Med respass försedd Av Ann Österberg

Ett smutsigt och många gånger vikt papper ligger i en mapp i länsmuseets arkiv.

Det är ett gammalt respass utställt för resa från Västerås till Stockholm och Jönköpings län.

Passet gällde för bruksbokhållaren Thor Gustaf Hjalmar Hvitfeldt när han i enskilda angelägenheter behövde resa fram och åter till nämnda platser. Passet, som gav honom rättighet att fritt och obehindrat passera under resan, utfär­ dades i Västerås den 24 juli 1847 av landshövding Ridder­ stolpe. Passet gällde bara denna speciella resa. Nästa gång bruksbokhållen skulle resa utanför länet fick han ansöka om ett nytt respass.

Den sociala kontrollen var hård och för att undvika lösdriveri bland landets medborgare fanns länge regler om respass för inrikes resa. Redan 1555 föreskrev Gustav Vasa att köpmännen skulle ha ”vägabref eller passebordh” från den stad där han bodde, med sig på sina resor.

Passkravet gällde för alla som skulle resa utanför den trakt där han var allmänt känd. I samband med anskaffandet av passet blev resenären också uppskriven i en särskild passbok eller passjournal där han eller hon var tvungen att uppge det slutgiltiga resmålet. Den som var på resa utan pass kunde gripas för lösdriveri. Kravet på pass för inrikes resa avskaffades 1860.

re`spass

subst., ingen böjning, neutr.

ORDLED: res--pass • pass {se 1pass 2} [ngt åld. utom i idiomen] IDIOM: få ~ slutgiltigt och omilt bli ivägskickad äv. från tjänst e.d.; ge ngn ~ slutgiltigt och omilt skicka i väg ngn HIST.: sedan 1735; till 1resa och 1pass 2 /Nationalencykolopedins ordbok/

54

LÄSTIPS

Ahlberg Sven Olof & Spade, Bengt 2001.

Våra broar – en kulturskatt. Vägverket. Borlänge.

Almgren, Hans 2001. På väg i västra Västmanland.

Västmanlands fornminnesförening och Västmanlands läns museums årsbok 2000/2001, årg. 77.

Andersson, Mia 1997. Vägars kulturvärden.

Riksantikvarie­ämbetet. Stockholm.

Riksettan Tidningen Riksettan har i sitt tredje nummer, nummer 2/2006, ett långt reportage om den gamla riksvägen nummer 11 och 12.

Berättelsen, liksom vägen, börjar i Stockholm och följer den äldre vägsträckningen så gott det går fram till Västerås. Nedslag görs bland annat hos Cokosbollsbilen i rondellen vid Litslena kyrka.

Hummelstabaren, Pankos bilskrot och affären i Kungsåra är andra platser som Riksettans utsände reporter Sten Berglind besöker.

Texten kompletteras med mängder av nostalgibilder liksom nytagna foton från de platser som beskrivs. Artikeln Minnenas allé, i detta nummer av Spaning, är hämtad från Riksettan 2/2006.

Sju nummer har hittills kommit ut av Riksettan. Utgivare är OK-Förlaget AB. Bland de återkommande skribenterna finns västeråsbon och journalisten Stig Berglind liksom K-spanarna Staffan Bengtsson och Göran Willis.

Tidningen har ambitionen att skildra bilismens guldålder, det vill säga 1950- och 1960-talen. Den handlar till stor del om bilismens miljöer; motell, bensinmackar och vägsträckor men tidningen tar även in artklar som ”En Volvo i Egypten” ett bildreportage om en resa med en Volvobil i Egypten 1935 och ”När skönheten kom till byn” som handlar om de fantastiska bilar som köptes in av byborna i Skyttmon på 1930-talet.

Det senaste numret innehåller bland annat artiklar om Rikstretton mellan Stockholm och Sundsvall, den längsta av de klassiska riksvägar som 1962 ersattes av Europavägar. Sten Berglind skriver om ett av sina favoritämnen, alla raggarfik runt Stockholm som numera är mer eller mindre försvunna. Där finns också ett knippe fantastiska färgbilder som skildrar bensinmackar, motell, vägar och bilskrotar.

Alla hämtade från Flygfotoföretaget Aero-Bilder i Enköping som har ett enormt bildarkiv.

Tidningens alla nummer finns fortfarande att köpa via förlaget.

För mer information se hemsidan på www.riksettan.net

Bebyggelsehistorisk tidskrift. nr 39. 2000.

Vägar och vägmiljöer.

Berg, Gösta 1935. Hur klövjestigen blev landsväg.

Svenska kulturbilder, band 2, del III-IV. Stockholm.

Bergström, Lars & Houltz, Anders 1990.

Vägar i Örebro län. Vägverket, Vägförvaltningen i Örebro län. Örebro.

Boman, Åke & Thorén, Sixten och Karin 1979.

Förteckning över milstolpar och minnesstenar i Västmanlands län. Västmanlands fornminnes­ förenings årsskrift, årg. 57.

Holmblad, Lars G 1993. Eriksgatan.

Från medeltid till nutid. Stockholm .

Lorich, L L 1932. Vägar och gästgivaregårdar i Västmanlands län. Västerås.

Montelius, Jan-Olof 1991. Vägunderhåll och vägbygge vid 1800-talets mitt. Ett bidrag till väghållningens historia. Dædalus, årg. 59.

Montelius, Jan-Olof 2004. Vägar i och till arkiven.

Om källor till väghistorisk forskning. Årsbok för Riksarkivet och Landsarkiven 2004.

Nordin, Stefan 1996. Milstolpar i Västmanlands län. Västmanlands fornminnesförening och Västmanlands läns museums årsskrift, årg. 73.

En vägbok för Uppsala län. 1937. Uppsala.

Vägar. Dåtid, nutid, framtid. 1991. Vägverket.

Borlänge. Örback, Alfred 1983. ”Charta öfwer waegarna uti Wässmanneland”, upprättad år 1755 av lantmätaren Pehr Billschier. Västmanlands fornminnesförening och Västmanlands läns museums årsskrift, årg. 61.

För ett fylligare urval, besök Vägverkets museum och Väg- och trafikhistoriska litteraturdatabasen www.vv.se/museum

55

Not iser

notiser RAPPORT FRÅN FRAMTIDEN Bergslagssatsningen – kultur och turism Bergslagssatsningen 2006–2016 är ett nationellt initiativ inspirerat av lokala och regionala aktörer i Bergslagen.

Syftet är att lyfta fram Bergslagen som kulturhistorisk och turistisk region och tillvarata och utveckla natur- och kulturarv av nationellt och internationellt intresse. Satsningen ska stärka ett antal bergslagshistoriska centra med fokus på upplevelser och aktiviteter samtidigt som en långsiktig hållbar struktur för att befrämja turismdriven tillväxt skapas. Med en fot i historien och en i framtiden skapas dynamik och utvecklingskraft.

Bergslagen skall vara en attraktiv region för verksamhet, boende och besök.

Bergslagssatsningen ska bidra till att: • • •

•

•

Öka besöksantalet i Bergslagen Bredda näringslivet Skapa förutsättningar för entreprenörsskap Främja tillväxt genom samarbete mellan Bergslagshistoriska centrum Stimulera samverkan mellan akademi, näringsliv och offentlig sektor • Utveckla förutsättningarna för hållbar förvaltning av kulturarv med fokus på tillgänglighet och interaktion • Skapa mångfald av verksamheter som tydliggör Bergslagen som turistisk och kulturhistorisk region • Utveckla verksamheter som tar vara på kulturarvets potential för folkbildning och förståelse.

I Västmanland deltar tre centrum, Ekomuseum Bergslagen, Norbergs Bergslag och Världsarvet Engelsbergs bruk samt Sala silvergruva.

Vill Du veta mer?

Läs på webbplatsen: www.bergslaget.se

1

NOTISER

Kulturstrategi för Landstinget Regionutveckling inom landstings­ direktörens ledningsstab har påbörjat ett arbete med en ny kulturstrategi.

Behov finns att skapa ett nytt dokument i landstinget som utgår från dagens kulturpolitik, utifrån kulturrådets nya roll och den pågående kulturutredningen.

Löpande avstämning kommer att ske med landstingets politiska organisation samt fortsatta samråd med kommuner och andra intressenter i länet.

Kulturstrategin kommer att bli föremål för landstingsstyrelsens beslut inför landstingplanearbetet avseende åren 2010–2013.

n ot iser

AKTUELLT Lokalutredning Arbetet med att skapa nya lokaler för Västmanlands läns museum och Västerås Konstmuseum har resulterat i ett färdigt lokalprogram. Projektet är politiskt förankrat och parterna, Landstinget och Västerås stad, är överens om att fortsätta att arbeta för en lösning i gemensam anda. En förutsättning för de nya lokalerna för länsmuseet är dock att verksamheten ryms inom befintliga budgetramar.

En annan förutsättning är att läns­ museet lämnar de nuvarande lokalerna i Västerås slott. Under hösten prövas lokalprogrammet mot fyra olika alternativa placeringar i Västerås centrum. Ett politiskt ställningstagande är aviserat till i början av 2009.

Krampenprojektet snart avslutat Projektet Krampen och rysslägren i Sverige under andra världskriget kommer att avslutas vid årsskiftet.

Under hösten har skyltar satts upp vid järnvägsstationen och på själva lägerplatsen i Krampen samt vid Rysstenen utmed den så kallade Ryssvägen. Krampenboken är färdig och en studiehandledning till boken skall lämna tryckeriet före årsskiftet.

Boken kan köpas genom bokhandeln eller museibutiken.

Gå Över Ån – det offentliga rummet, den offentliga konsten och lärande Under september månad 2008 har högstadieelever från S:t Ilians Skola skapat ljudkonstverk inom ramen för det pedagogiska pilotprojektet Gå Över Ån som drivs av Västmanlands läns museum i samarbete med Västerås Konstmuseum. Vernissagen med elevernas ljudverk den 2:a oktober var välbesökt och mycket uppskattad.

Nu finns ljudfilerna och information om verken på länsmuseets hemsida, där man dessutom kan följa arbets­ processen i ljud, text och bild.

Våren 2009 arrangeras designtävlingen Svartåbänkarna. Företag i Västmanland och formgivare från hela landet kan anmäla sig till tävlingen 2–13 februari.

Uppgiften är att gemensamt utforma en unik parkbänk, och allmänheten får möjlighet att rösta fram sina favoriter.

De tio vinnande bänkarna presenteras i en utställning längs med Svartån i Västerås under sommaren. Utställ­ ningen invigs på Valborgsmässoafton.

Inom Gå Över Ån anordnas även ett internationellt seminarium i Västerås den 5–6 mars 2009: ”Hur når konsten ut? Om offentlig konst i ett regionalt och internationellt perspektiv”.

Medverkande är Rachel Anderson, Head of Interaction, Artangel från Storbritannien och Santiago Cirugeda, konstnär från Spanien med flera.

Se mer information: www.vastmanlandslansmuseum.se under fliken ”GåÖverÅn” För anmälan till Svartåbänkarna och seminariet: linda.rydberg@ltv.se

Sala gruvbys begravningsplats – ett forskningsprojekt Begravningsplatsen invid Sala silver­ gruva användes för gruvbyns befolkning under åtminstone 100 år, från början av 1500-talet till dess att Sala stads­ kyrka byggdes på 1630-talet. Under fem dagar i augusti 2004 genomfördes på initiativ av stiftelsen Riksens Cleno­ dium en arkeologisk förundersökning för att fastställa begravningsplatsens omfattning, placering och utseende men också för att söka efter lämningar från gruvbyns kapell. En grav under­ söktes närmare. Resultaten visade bland annat att analys av skelettmaterialet (bedömt minst 600 gravar) kan ge goda inblickar i gruv­befolkningens hälsotillstånd och levnadsförhållanden.

Under 2008 gjordes de första under­ sökningarna i ett flerårigt forsknings­ projekt. Analyser av skeletten kommer sannolikt att kunna visa på skador av hårt arbete liksom på tungmetall­ förgiftningar och spår av undernäring och sjukdomar hos gruvbefolkningen.

Resultaten från Sala skall jämföras med vad man kan konstatera från andra undersökningar. I samband med projektet gjordes ytterligare undersökningar på platsen för gruvbyns kapell. Kyrkans syllstensgrund kunde bland annat identifieras.

Det första årets undersökningar omfattade en begränsad yta i kyrko­ gårdens nordvästra del (cirka 400 kvm av 2 800 kvm) På den undersökta ytan framkom 43 gravar. Ett tiotal osteologistudenter från Stockholms universitet grävde under handledning av sina lärare. Projektledningen består av Anne Ingvarsson-Sundström, Ylva Bäckström, Anna Onsten-Molander, alla från Societas archaeologica Upsaliensis (SAU) i Uppsala.

NOTISER

2

Not iser

SAGT OCH GJORT FRÅN VERKSAMHETEN På bred front mot trafficking – ett unikt koncept för länssamverkan Under sju intensiva veckor, från den 5 april till den 25 maj 2008, visades vandringsutställningen ”Trafficking – Du kan fly, men vart ska Du ta vägen” i Västmanlands läns museums lokaler i Västerås slott. Det var urpremiär för visning av utställningen i Sverige.

Den hade tidigare visats som satellit­ utställning till Världskulturmuseets stora Traffickingutställning i Lettland, Grekland och Italien.

Initiativet till att visa utställningen i Västerås togs av Stiftelsen Mälardalens kvinnolobby som samarbetade med Brottsofferjouren i Västerås och med Länsmuseet. Dessa organisationer skapade tillsammans ett helt nytt koncept för en bred länssamverkan.

Detta gjorde det möjligt att klara av en så krävande satsning som utställningen var, nå så många människor, så många målgrupper, väcka så många tankar och så konkret bidra till en ökad insikt när det gäller människohandel som är ett världsomfattande och svårhanterligt brott mot mänskliga rättigheter.

Det goda samarbetet gjorde att utställningen bars fram av en oerhörd styrka. I aktiviteter och program kunde det finnas en bredd, som annars inte hade varit möjlig att erhålla.

3

NOTISER

Västmanlandsbibliografin Under nästan 30 år, mellan 1975 och 2002, redovisades i Västmanlands Fornminnesförenings årsskrift nyut­ kommen litteratur om Västmanlands län.

Litteraturförteckningar av detta slag har numera lagts över på Internet, så även denna.

I dag hittar man förteckningen över ny Västmanlandslitteratur som en delbibliografi i den nationella biblioteks­katalogen Libris. För att komma till den går man enklast in i Libris genom att skriva http://libris.kb.se Därefter klickar man på Deldatabaser och sedan på Västmanlandsbibliografin.

Databasen Västmanlandsbibliografin innehåller referenser till lokalhistoriskt material om Västmanlands län.

Posterna hänvisar till • monografier och samlingsverk • kapitel i monografier och samlingsverk • artiklar i tidskrifter och årsböcker Bibliografin omfattar material från och med år 1990. Nya poster läggs in löpande.

För referenser till litteratur före 1990 hänvisas till Larsson, J., & Hasslev, S., Västmanlands län i litteraturen: en bibliografi till och med år 1989.

Västerås, 1996. (Västerås kultur­ nämnds skriftserie; 33).

Kompletteringar till denna läggs in i Libris. Databasen produceras av Västerås stadsbibliotek.

PRIS OCH BERÖM Västmanlänning blev Årets entreprenör Skogens konung/Kolarbyn utanför Skinnskatteberg har utsetts till ”Årets entreprenör i svensk turism 2008.” Priset har delats ut i sex år och syftet är att stimulera nytänkande och entreprenörskap inom besöksnäringen i Sverige. I första hand ska priset delas ut till unga företag och organisationer som har förmåga att utveckla turismen, lokalt men även regionalt.

Läs mer på www.turismresor.com/nyhet/59 Svenska Publishingpriset En västmanländsk bok har tilldelats Svenska Publishingpriset 2008 i kategorin jubileumsskrifter. Det är boken ”Utveckling av en destination” producerad av Ovland & Friends AB på uppdrag av Stiftelsen Westmanna Turism/Westmannastiftelsen, Tapio Hovebro (VD), Thomas Lundvall (projektledare, redaktör), Jan Ovland (AD) och Per Gustafsson (fotograf).

Juryns motivering är som följer: För en suverän bok som speglar ett suveränt projekt.

Alla företag, organisationer, myndig­ heter, kommuner, förlag, byråer, konsulter etc. kan anmäla tidningar, böcker, årsredovisningar och andra trycksaker till tävlingen. Juryn består av verksamma kommunikatörer såsom copywriters, forskare, grafiska form­ givare, producenter, journalister och redaktörer.

n ot iser

Guldärtan Anita Bengtsson rosentusiast och eldsjäl i Skerike hembygdsförening har tilldelats utmärkelsen Guldärtan som delas ut av Programmet för odlad mångfald (POM) i samarbete med Länsstyrelserna runt om i landet.

Syftet med Guldärtan är att uppmärk­ samma de personer som genom sitt idoga arbete bevarar och håller liv i mångfalden av vårt gröna kulturarv.

Utmärkelsen är också till för att uppmuntra intresset för våra gamla lokala växtsorter som förutom sina värdefulla växtegenskaper också bär på en rik kulturhistoria. Den första utmärkelsen delades ut 2002 och vid årets slut 2008 kommer 30 Guldärtor i 13 olika län att ha delats ut.

Nytt stipendium – studera energibranschens kulturarv Energibolaget Vattenfall har instiftat ett nytt nordiskt stipendium för studier av energibranschens kulturarv.

Det heter Marie Nisserstipendiet och delas ut till en eller flera personer som bidrar till att öka kunskapen om energi­ branschens och Vattenfalls kulturarv.

Det kan gälla studier av industri­ historiska miljöer, arbetsvillkor, dokumentation av viktiga skeden och människors minnen. Stipendiet kan sökas av studenter, forskare och amatörforskare.

– Vi är stolta över Marie Nisser­ stipendiet. Vårt kulturhistoriska arv är viktigt och har stor betydelse för samhällsutvecklingen och enskilda människor. Syftet med stipendiet är att skapa större förståelse för energins roll i människans liv, säger Hans von Uthmann, vice vd Vattenfall AB och chef för Vattenfall Norden, i ett pressmeddelande.

Marie Nisser är professor emerita vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm inom området industri­ minnesforskning vid Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria.

Hon har ingått som expert i Vattenfalls kulturarvskommitté i 23 år.

– För mig är det hedrande att Vattenfall instiftat detta stipendium. Jag hoppas att det kommer att stimulera intresset för den nordiska energibranschens utveckling och dess betydelse för människorna och samhället i dåtid, nutid och framtid, säger Marie Nisser.

Marie Nisserstipendiet delas ut årligen av Vattenfalls Kulturarvskommitté.

Stipendiet, som är på 40 000 kronor, kan sökas hos Vattenfall.

PÅ NYTT JOBB Regeringen har utsett Magnus Hagberg till ny chef och överintendent för Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet.

Han tillträdde sin tjänst den 1 juni 2008. Magnus Hagberg, har tidigare arbetat som bland annat museichef för Vallby friluftsmuseum i Västerås, museichef för Arboga museum samt som museichef för Stiftelsen Hallwylska museet.

Ny chef för Köpings museum är Christina Risberg. Hon tillträder tjänsten den 1 januari 2009.

Christina kommer närmast från en tjänst vid Museum Gustavianum i Uppsala.

Marie Nisserstipendiet till Ångkraftverkets vänner Marie Nisserstipendiet utdelades av Vattenfall Nordens Kulturarvskommitté för första gången i juni 2008. Stipendiet, som är på 40 000 kr, delades mellan två stipendieansökningar. Ångkraft­ verkets vänner i Västerås fick den ena delen av stipendiet med motiveringen: ”För att under en lång rad av år entusiastiskt engagerat sig i bevarandet av det av Vattenfall tidigare ägda ångkraftverket i Västerås. Genom Ångkraftverkets vänner möjliggörs att byggnaden och dess historia bevaras och aktiveras samt att dess använd­ ning vidareutvecklas.”

Den andra delen av stipendiet gick till två forskare vid institutionen för Ekonomisk historia vid Göteborgs universitet och avser studier av vattenkraftens användning före elektriciteten i Mölndals kvarnby.

NOTISER

4

Not iser

FRÅN FÖRENINGAR OCH MUSEER Bilder av Engelbrekt En fotspårsguide Av Lars-Erik Lärnemark & Ola Rosling Utgiven av Norbergs kommun 2008.

Engelbrekt Engelbrektsson är en av vår tids mest kända personer som levde under medeltiden. Trots kändis­ skapet är han en mycket gåtfull och mytomspunnen människa. Ingen vet säkert hur han såg ut, men ändå så har flera av landets främsta konstnärer skapat sina olika tolkningar av Engel­ brekt som frihetshjälte och bergsman.

Projektet Bilder av Engelbrekt har tidigare producerat en vandrings­ utställning. Till sommaren 2008 kom också en skrift eller ”fotspårsguide” som lockar och inspirerar till egna besök på alla de platser i mellansverige som har bilder av Engelbrekt. Guiden kan Du hitta på Länsmuseet eller hos Norbergs kommun.

Galleri Konstrundan i Arboga Centralt i Arboga på Nygatan 33 ligger Galleri Konstrundan. Galleriet drivs av femton medlemmar i en konstnärsgrupp, alla aktiva konstnärer i Arboga. Lokalen är en före detta banklokal. Galleriet har öppet året om och på lördagarna finns alltid någon av konstnärerna på plats.

5

NOTISER

Konstnärsgruppen spänner över ett brett område och de arbetar i olika material och tekniker. På galleriet finns både mindre bruksföremål i glas och keramik och större verk som målningar och textilier. Konstverken i lokalen byts ofta. Separatutställningar anordnas några gånger per år. Även gästutställningar med inbjudna konstnärer kan förekomma.

Under pingsthelgen arrangerar med­ lemmarna i gruppen en återkommande konstrunda, där intresserade kan besöka respektive konstnärer i deras ateljéer. Ateljébesök kan också ske på andra tider efter överenskommelse med konstnären. www.konstrundanarboga.se Telefon 0589-103 23 Hemvärnsmuseum i Tärnsjö Den 4 september invigdes Nora hemvärns- och lottamuseum i Tärnsjö.

Museet är inrymt i en byggnad intill järnvägsstationen, nära Olof Krans­ museet i stationshuset och Nora hembygdsgård. I Nora socken bildades Sveriges första hemvärnsområde i januari 1940. Hemvärnsrörelsen utvecklades till en bred folkrörelse.

Beväpnade och utbildade civilister hade till uppgift att bevaka och försvara viktiga knutpunkter och installationer i hembygden, bistå polis och ordnings­ makt samt släcka bränder. Det lilla museet är överskådligt uppbyggt med ett intressant urval av föremål och bilder. I anslutning till utställningen finns möjlighet att ta del av insamlat arkivmaterial och fotografier eller titta på en dokumentärfilm. Utställningen har utarbetats i nära samarbete med Upplandsmuseet.

FRÅN HEMBYGDSFÖRSÄKRINGEN Byggförsäkring Om föreningen planerar nybyggnation eller en större ombyggnation är det viktigt att vara rätt försäkrad.

Försäkringsbehovet varierar beroende på om man bygger i egen regi eller har hel/delad entreprenad. Det varierar också beroende på hur omfattande byggnationen är. Mycket kan hända vid byggnads-, anläggnings- installationsoch montagearbeten som inte ryms inom den vanliga byggnadsförsäkringen.

Såsom byggherre har föreningen också ett miljöansvar. Ett ansvar för att inte grannarnas hus och mark påverkas av byggnationen. Riskerna för skador är speciellt stora om man vid byggnationen behöver schakta, påla eller spränga.

I grundförsäkringens ansvarsdel är miljöskade- och byggherreansvaret undantaget. Detta måste man alltså försäkra sig för genom att teckna en tilläggsförsäkring som gäller under den tid som byggprojektet varar.

Oavsett om ni behöver en tilläggs­ försäkring eller inte är det viktigt att anmäla till försäkringskansliet att man skall börja bygga.

n ot iser

Försäkring av lösegendom/maskinerier Lösegendom försäkras i intervall om 5 basbelopp, som 2008 betingar ett försäkringsbelopp om 205 000 kronor.

Detta är ett förstariskbelopp vilket innebär att skadeersättningen är maximerad till valt försäkringsbelopp.

Premien är 425 kronor per 5 basbelopp.

Egendom av antikvariskt, kultur­ historiskt och konstnärligt värde skall vara särskilt dokumenterad (foto/video) och upptagen på särskild inventarie­ förteckning. Det är inte innehavet som skall bevisas utan föremålets kvalitet/ ekonomiska värde.

Föremålens affektionsvärde, personliga och känslomässiga värde, ersätts inte.

Vid en skada återställs egendomen genom reparation eller anskaffande av föremål av samma eller lika ändamåls­ enligt slag för samma ändamål. Återställs inte skadat föremål inom två år värderas skadan till skillnaden mellan föremålets dagsvärde omedel­ bart före och omedelbart efter skadan.

Eftersom föremålens värde förändras över tiden är det viktigt att med jämna mellanrum fundera över vilket värde de försäkrade föremålen betingar.

UTSTÄLLNINGAR ett – 24: julutställning Västmanlands läns museum Västerås slott Pågår till 11 januari 2009 Våra julkalendrar genom tiderna.

Sveriges Radios samling med adventskalendrar från radio och TV från 1957–2008. Museets egen ”tredimensionella julkalender” berättar om jultraditioner och andra aspekter på julen, julsaker, kalendrar, dofter, smaker och mycket mer.

Julsalong Västmanlands läns museum Pågår till 1 februari 2009 Västmanländska konstnärer – amatörer som professionella visar sina verk på slottet. Ett samarbete med Konst­ främjandet Västmanland och Skådebanan.

Sjukt bra! Landstingets konst Västmanlands läns museum Västerås slott 31 januari–19 april 2009 Somliga tar dem med sig hem när de efter många arbetsår går i pension.

Andra, som ligger inlagda, ber sjuk­ sköterskan att hänga undan dem.

Konst i landstingets ägo väcker alltid känslor.

Landstinget Västmanland har köpt konst till sina verksamheter sedan 1960-talet. Den estetiska omsorgen av miljön där patienter, personal och besökare dagligen vistas är en del om vården och ger den ett ansikte.

Utställningen Sjukt bra visar ett litet urval ur landstingets konstinnehav.

Ett bildspel presenterar även några fasta konstverk.

Samlade berättelser Om samlarna och det samlade Västmanlands läns museum Västerås slott 5 mars–2 augusti 2009 Varför samlar man? Vilka samlar?

Vad har samlats under olika tider?

Om samlarna och det samlade, om museet och dess samlingar. Samarbete med samlarföreningar och enskilda samlare. Nedslag i klassiskt samlande, barns samlande och ungdomars samlande.

Silor & Yara Västmanlands läns museum Västerås slott 7 maj–23 augusti Fotoutställning utifrån museets egna dokumentationsprojekt om Siloanlägg­ ningar i länet och konstgödselfabriken Yara i Köping. Fotografier, bildspel, ljud och några föremål.

Under hösten 2006 och vintern 2007 gjorde länsmuseet i samarbete med länsstyrelsen ett dokumentationsprojekt kring siloanläggningar i Västmanland.

Under 1900-talet uppfördes ett system av siloanläggningar för mottagning av spannmål, högresta symboler för det moderna lantbrukets utveckling och betydelsefulla landmärken i det västmanländska landskapet. De är arbetsplatser men även viktiga mötes­ platser. Nu förändras systemet och antalet silor kommer att minskas drastiskt… eller? Likaså ändras förutsättningarna för jordbrukarna.

Våren 2007 gjorde länsmuseet en dokumentation av konstgödnings­ fabriken Yara i Köping. Mitt under andra världskriget byggdes en konst­ gödselfabrik upp i Köping. Så små­ ningom blev fabriken en del av det stora industrikomplex som under många år karaktäriserat Köping, numera under namnet Yara, tidigare Salpeterverken och Supra. I maj 2007 lades gödsel­ fabriken ned, det var den sista i Sverige.

NOTISER

6

Not iser

Äntligen vuxen!

Västmanlands läns museum Västerås slott 22 augusti–11 oktober 2009 Kropp och identitet utifrån ungdomars egna berättelser. Citat från intervjuer, samtal och deras egna skrivna ord.

Historisk tillbakablick på hur ung­ domskulturen utvecklats. Olika ungdomsstilar. Fakta om kroppen kopplat till hjärnans utveckling.

Varför sover ungdomar mycket?

Varför är humöret labilt? När blir man egentligen vuxen och vill man bli det? Producerad av Regionmuseet Kristianstad i samarbete med ungdomar, Interactive Institute i Växjö och Allmänna arvsfonden.

Anna Boberg, konstnär kring sekelskiftet 1900 Västmanlands läns museum Västerås slott 10 september–15 november 2009 Anna Boberg (1864–1935) var en modig, stark och självständig kvinna som var gift med den betydligt mer uppmärksammade arkitekten Ferdinand Boberg. Med utgångspunkt i Yvonne Grönings bok om Anna Boberg och Annas många konstverk från hennes vistelser vid Lofoten, skildras hennes liv som konstnär och konstnärshustru.

Anna Boberg fascinerades av Lofotens landskap och hon kände att där kunde hon utvecklas som konstnär och som människa. Utöver måleri arbetade hon med inredning och formgivning i textila material, glas och porslin.

Producerad av Dalarnas museum, Länsmuseet Gävleborg och Västman­ lands läns museum.

7

NOTISER

NYA BÖCKER Matresa i Västmanland Författare: Mats Svegfors, Anna-Karin Kindmark Foto: Jan Gustafsson 155 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2008.

I mitten av oktober släpptes lands­ hövding Mats Svegfors kokbok ”Matresa i Västmanland”. Utgivare är föreningen Kulturmiljö i Västmanlands län och dit går också alla intäkter från bokförsäljningen. Alla medverkande i bokprojektet har bidragit med omfattande egeninsatser och på så sätt har hela utgivningen sponsrats av bokens medarbetare. ”Matresa i Västmanland” är en matoch upplevelsebok, rikt illustrerad med fotografier av fotograf Jan Gustafsson.

Till sin hjälp har Mats Svegfors haft kocken Anna-Karin Kindmark.

Landshövdingen vill med kokboken slå ett slag för matkulturen och lokal­producerade livsmedel i Västmanland.

Boken är också en resa runt till olika platser i länet, där vi får ta del av recept och berättelser om den mat som serveras.

Vackra bilder och en tilltalande grafisk form förhöjer ytterligare bokens värde.

Kampen om ASEA Lokal stat och industrialisering Arboga och Västerås 1875–1900 Författare: Pia Lindberg Akademisk avhandling i historia Örebro universitet 188 sidor, Örebro 2008 Vid mitten av 1870-talet utsattes de svenska städerna för ett utifrån kommande omvandlingstryck i och med att staten utfärdade de så kallade stadsstadgorna. Med dessa stadgor skulle drägligare levnadsförhållanden för invånarna i städerna skapas och en urbanisering möjliggöras. Som ett resultat av detta omvandlingstryck togs i flera svenska städer initiativ till en infrastrukturell utbyggnad, initiativ som också främjade en industrialisering.

I denna doktorsavhandling analyseras de beslutsprocesser som omgärdade infrastruktursatsningar på vatten och avlopp respektive elektrifiering i Arboga och Västerås. I fokus står de aktörer som involverades i processen och framför allt de aktörsintressen som påverkade och satte gränser för den nya teknikens införande.

I Kampen om ASEA visas hur en rad sociala faktorer påverkade städernas infrastrukturella och, i förlängningen, industriella utveckling. Här visas också att den lokala staten, som infrastruktur­ byggare, hade en betydande roll i det sena 1800-talets industrialiserings­process.

n ot iser

En historia om Kraftmaskiner Författare: Bengt Spade 472 sidor, rikt illustrerad Riksantikvarieämbetet 2008 Pris cirka 475 kronor.

Teknisk utveckling är framtidsinriktad och innebär ofta en förändring av strukturer och samhällssystem. Det betyder också att teknik med olika hastighet och förlopp blir historisk när den ersätts med nya lösningar.

I den här boken få vi en systematisk och innehållsrik kunskap om maskiner som drivits med allt från vattenkraft, ångkraft och elkraft till förbränningsoch jetmotorer. Här är ett omfattande teknikhistoriskt kulturarv samlat mellan två pärmar.

Boken innehåller över 500 fotografier och ritningar av en gång så moderna, och nu i de flesta fall också försvunna, kraftmaskiner. Författaren har här delgett sitt stora kunnande inom området, vilket resulterat i en unik bok som också fungerar som uppslagsverk.

Boken är ett resultat från forsknings­ projektet ”Levande industriarv”, som finansieras av Riksantikvarieämbetets FoU-anslag och projektet har bedrivits i nära samverkan med Riksantikvarie­ ämbetets verksamhet kring industri­ samhällets kulturarv.

Bergsbruk och aristokrati Järnhantering, jordbruk och landskap i Norbergs bergslag 800–1580 Författare: Anders Törnqvist Akademisk avhandling i kulturgeografi Stockholms universitet 218 sidor, Stockholm 2008 I denna bok granskas två gängse uppfattningar om bergsbrukets genombrott i Bergslagen: att ”järn bröt bygd” och att självständiga bergsbrukande bönder låg bakom genombrottet.

Författaren visar att det inte var järnet som bröt bygd i Bergslagen.

I omgivningarna kring de medeltida gruvfälten fanns jordbruk redan under förhistorisk tid. Kring sekelskiftet 1200 sker sedan en kraftig expansion av järnhanteringen. Järnet blev viktigare än jorden. Vid den tiden var kontroll över malmtillgångar och järnfram­ ställning nödvändig för samhällets toppskikt. Hyttorna ska betraktas som ett fysiskt uttryck för detta skeende och tolkas som resultatet av en investering och exploatering från den tidens högaristokrati. Det finns alltså en möjlighet att det inte var fria bergs­ män som från början kontrollerade hyttorna och Bergslagen utan att det var aristokratin.

Resultaten baseras på naturveten­ skapliga undersökningar, tolkningar av bytyper i lantmäterimaterialet och på medeltida skriftliga källor.

Makt uttryckt i jord och sten Stora högar och maktstrukturer i Mälardalen under järnåldern Författare: Peter Bratt Akademisk avhandling i arkeologi Stockholms universitet 366 sidor, Stockholm 2008 I denna avhandling diskuteras hur maktstrukturerna i Mälardalen varit uppbyggda och förändrats under järnåldern. Författaren har valt att utgå från uppfattningen att bygga stora högar var ett betydelsefullt sätt för eliten i Mälardalen att särskilja sig från andra grupper. Analysen visar att stora högar främst uppförs under perioderna äldre vendeltid (550–700 e.kr.) och sen vikingatid (900-talet).

För att kunna förstå hur eliten har använt de stora högarna i sina sociala strategier så har gravhögarnas place­ ring och visuella verkan i landskapet studerats och tolkats. Landskaps­

analysen visar tydligt att den storhögs­ byggande eliten i Mälardalen valt ett läge för sina gårdar i omedelbar närhet till viktiga kommunikationsstråk och betydelsefulla knutpunkter i landskapet.

Storhögar har i vissa fall varit mötes­ platser för ting.

Avslutningsvis förs ett resonemang om den storhögsbyggande elitens roll och förhållande till andra elitgrupperingar i den politiska utvecklingen, från små lokala herravälden under folkvandrings­ tid fram till det tidigmedeltida kristna kungadömet.

När trängen förgyllde silverstaden T5 1906–1927 Kungl. Västmanlands Trängkår Författare: Olle Nilson 112 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2008 T5 i Sala är ett av få svenska nutida militära förband som aldrig i större grad har dokumenterats. Med ett lokalt förband som plattform skildras den svenska försvarsupprustningen vid 1900-talets början och en trängkårs utveckling fram till det försvarsbeslut 1925, som i mycket påminner om dagens situation och försvarsdebatt.

Boken är skriven lika mycket för den fackintresserade som för en bred allmänhet. Den är rikt illustrerad och tar upp både dagligt liv, tekniska och praktiska lösningar samt samhällets fortskridande förändring med tanke på folk och försvar.

Läs om de som utbildades för att med häst och vagn transportera förnöden­ heter till krigets skyttegravar. Hur beväringarna fick lära sig att försvara sig själva och sina transporter.

Om första världskrigets försvarsvilja och efterkrigsårens nedrustning.

Om kasernen som till slut blev ett riksbekant sinnessjukhus.

NOTISER

8

Not iser

Tämligen snäll och foglig Om vård och vakt på Salberga sjukhus Författare: Olle Nilson 240 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2008 Salberga i Sala (sinnessjukhus 1930– 1967 och specialsjukhus 1968–1997) blev med åren hårt kritiserat. Sjukhusets egen överläkare beskrev vid ett tillfälle Salberga som ”en synnerligen svår mellanform av sjukhus och fängelse”.

Obekväma och utvecklingsstörda orosandar isolerades i väntan på sterilisering. Där fanns också alko­ holister, sexualförbrytare, småtjyvar och mördare. I början av 1940-talet tvångssteriliserades uppemot 80 % av de manliga patienterna. Detta tycks ha varit ett av målen med den statliga vården fram till 1960-talet och landstingets övertagande.

Det svårtillgängliga sjukhuset skildras i boken ur många vinklar: patienternas, skötarnas, läkarnas, de anhörigas, ägarnas, lagstiftningens, ekonomernas och opinionens. Här finns berättelsen om hela det väldiga kasernsjukhuset.

Om tvånget, lunken, glädjestunderna och den ständiga längtan efter frihet.

Salbergasjukhuset betjänade kommuner och landsting över hela landet. I boken återuppstår gamla Salberga med ljusa och mörka minnen. Författaren har gjort en viktig insats att göra denna okända och dolda historia synlig och tillgänglig. En kritiserad vårdepok där medmänsklighet och omänskliga vårdmetoder blandades.

9

NOTISER

Hörnsjöfors Bruk och Västerfärnebo – en berättelse om brukets och bygdens historia under ett halvt årtusende.

Författare: Owe Eriksson & Anders Fläcke 386 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2008

Frösåker – en västmanländsk herrgård och dess historia Författare: Gunnar Grant 164 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2008

Boken handlar om Hörnsjöfors bruk och Västerfärnebo. Det är en historisk berättelse om brukets och bygdens utveckling. I bokens ryms fakta som hittills varit okända, baserade på ett omfattande historiskt material och bilder som funnits i privat ägo.

Brukets ägarlängd sedan 1600-talet redovisas. Svenska Metallverken, Skultuna bruk och Wirsbo bruks engagemang i trakten blir belysta.

Bygdens omfattande närings- och föreningsliv är beskriven.

Frösåker skall enligt traditionen ha varit en gård där det offrades år fruktbarhetsguden Frö. Bronsålders­ föremål och järnåldersgravar berättar om gårdens förkristna historia. Den förste kände ägaren skänkte i slutet av 1200-talet gården till Skokloster.

Gåvan överflyttades senare till ärke­ biskopen i Uppsala. Frösåkers historia därefter fram till idag har vandrat från kyrkan, kronan, adelssläkter och till borgerskap. Bland tidiga ägare fanns ätten Gyllenstierna, som var innehavare av gården under 200 år.

Sveriges största LRF-förening, ett välkänt föreningsägt bussföretag, det första och mest framgångsrika kollektivjordbruket är utförligt redovisade i boken. Ett kapitel belyser utvecklingen under 2000-talet där bland annat modern datorteknik och robotutrustning tagits i bruk för en effektiv mjölkproduktion.

Författaren har tecknat den västman­ ländska herrgårdens historia från mytisk forntid fram till idag, när Frösåker blivit känt för en golfbana med standard för internationella tävlingar. Boken lyfter fram Frösåkers ägare genom århundraden, deras bidrag till gårdens utveckling och deras personliga öden.

n ot iser

Boken om Barkarö – axplock ur socknens historia 148 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2008 av Hembygdsföreningen Barkarö sockengille Boken har kommit ut med anledning av hembygdsföreningens 30 års­ jubileum. Berättelser, protokollsutdrag, intervjuer m.m. belyser olika områden av socknens utveckling från medeltiden fram till idag. Inledningsvis redovisas Olof Graus kapitel om Barkarö ur hans ”Beskrivning över Vestmanland från 1700-talet”. Flera inslag – artiklar och intervjuer – berättar om styckningen av Barkarö gård 1895, då många av dagens barkaröfamiljer kom dit som nybyggare.

I de gamla sockenprotokollen finns uppgifter som ger en bild av hur man fattade beslut då Barkarö var en egen självbestämmande kommun. Det kan handla om frågor kring fattigvården, barnmorskeservicen och skolan.

Hembygdsföreningen har kompletterat med att samla in båda gamla och nutida bilder. I förordet betonas bokens syfte som är att boken skall bidra till att ge en lite mer fördjupad bild av Barkarö socken. Boken riktar sig till både gammal och ung och den väcker nyfikenhet att åka runt och se gårdar, platser och annat som är beskrivna i boken.

Krampen Ryssläger i Sverige under andra världskriget 240 sidor, många illustrationer Utgiven 2008 av Västmanlands läns museum Hundratals sovjetiska soldater levde i Bergslagens skogar under andra världskriget. De hade flytt till Sverige och bodde i läger, som till stor del styrdes av Sovjetunionen. Under tystnad utlämnade svenska myndig­ heter militärerna till Stalins våld.

I Sovjetunionen blev de placerade i nya arbetsläger eller dödade. Många av de som lyckades stanna i Sverige blev förföljda under lång tid.

Boken är en humanistisk skildring som även beskriver stark livsvilja.

Västmanlands läns museum och journalisten Hans Lundgren har i många år sökt och samlat minnen och fakta om rysslägren i Sverige.

Intervjuer har gjorts med några av militärerna och även med svenskar som arbetade där. Boken bygger också på minnesanteckningar från en av de sovjetryska soldaterna, Anatolij Emets.

90 unika historiska bilder följer berättelsen, liksom historiska dokument.

Fånga platsen Guide till Sveriges företagsmässiga historia Författare: Anders Johnson 560 sidor, 2008 Boken ”Fånga platsen” skildrar över tusen platser runt om i Sverige som speglar vår ekonomiska historia från vikingatid till nutid. Till spännande beskrivningar av byggnader, miljöer och museer läggs porträtt av entrepre­ nörer – kvinnor och män, svenskfödda och invandrare. Här finns också en stor mängd bilder, fotografier, målningar och reklamtryck samt citat ur romaner och reseskildringar.

Vattendragen har haft stor betydelse för industrier, transporter och andra ekonomiska aktiviteter. Därför följer bokens disposition det svenska vattensystemet. Guidningen börjar vid Krokstrand i norra Bohuslän och följer sedan kusten till Haparanda, med avstickare upp längs vattendragen.

Västmanland ingår i kapitlet Norra Mälardalen. Avsnittet är också Mälarens norra avrinningsområde och vi får följa med till företag och industrier i anslutning till Arbogaån, Hedströmmen, Kolbäcksån med Strömsholms kanal, Svartån och Sagån.

Författaren Anders Johnson har varit chefredaktör för DN och skrivit ett stort antal böcker om näringslivs­ historia. Han har under flera år rest sammanlagt 8 000 mil för att samla material till denna guidebok. Fånga platsen är en fängslande guide som tar Dig med på en lärorik, fascinerande och många gånger överraskande resa genom Sverige.

NOTISER

10

Postadress: Tidskriften Spaning, Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

Besöksadress: Länsmuseet, Slottet, Västerås.

Redaktörer: Ann Österberg, konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Telefon 021-15 61 20. E-post ann.osterberg@ltv.se Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef, Västmanlands läns museum.

E-post carl-magnus.gagge@ltv.se Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent, Kusta. Telefon 021-200 94.

Krister Ström, fil.lic. Västerås.

Huvudmän för tidskriften: Västmanlands Läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Ansvarig utgivare: Carl-Magnus Gagge, telefon 021-15 61 15. E-post carl-magnus.gagge@ltv.se Medverkande skribenter Utöver redaktionen medverkar: Jan-Olof Montelius, fil. kand. chef för Vägverkets museum Pylonen i Borlänge.

Gösta Magnusson, f.d. biträdande länsantikvarie i Stockholms län.

Magdalena Hellquist, fil.dr. Västerås.

Brage Lundström, släkt och bygdeforskare.

Rebecca Svensson, fil.dr. Västerås.

Stig Berglind, journalist, författare.

Sven Olov Karlsson, författare.

Per Helge, författare.

Jan Å. Johansson, journalist.

Foto: Där inget annat nämns, Västmanlands läns museum.

Layout och redigering: Care of Haus, Lisa Fremleson Lång, Malin Jansson Korrektur: Ann Österberg och Carl-Magnus Gagge Annonsfakta och bokning: Kontakta redaktionen.

Distribution: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet.

Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.

Prenumerationer: Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.

Ring, skriv eller e-posta din adress till spaning@ltv.se.

Tryck: Edita Västerås.

Upplaga: 5 000 exemplar Utgivning: 1–2 ggr per år ISSN: 1651-2774 Material och bidrag: Tidskriften Spaning, Slottet 722 11, Västerås.

Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej.

För signerade artiklar ansvarar författarna.

11

REDAKTIONSRUTA

tidskriften spaning

Vi hjälper dig spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

< Omslagsbild framsidan: Vägen över Dalkarlsåsen.

Foto: Åke V. Larsson Baksidan: Caltexmacken på Pilgatan i Västerås.

Foto: Ernst Blom cirka 1950.

TEMA VÄGAR

innehåll

3

> Det viktigaste just nu Ledaren. Raka vägen – inte alltid det enda raka Av Carl-Magnus Gagge

4 8 11 12 16 22 24 26 28 32 35 38 40 44

> Spegeln Kulturlandskapet ligger i vägen. Av Jan-Olof Montelius

46

> Ur litteraturen Anslagstavlan Av Per Helge

48

> Utflykten Sven Ek. Vagnarnas Riddare.

Av Jan Å. Johansson

52

> Från föreningarna Förening med fart Av Bil- och Teknikhistoriska Sällskapet

54

> Ur samlingarna Med respass försedd Av Ann Österberg

55

> Lästips

Bygga bro för själens frälsning. Av Krister Ström

Västmanlands Hembygdsförbund OCH Fornminnesförening www.hembygd.se/vastmanland

Berätta för oss

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

Tröst och vila. Av Krister Ström Arvprinsens sista resa. Av Gösta Magnusson Före Esso Motorhotell. En historia om gästgiverier. Av Krister Ström Ett satans väglag för prosten. Av Magdalena Hellquist Järnvägen före järnvägen. Av Brage Lundström Tjugo i samma säng. Historien om en unik stuga. Av Ann Österberg Vägens stenar: ”En pensionerad grå soldat av sten”. Av Krister Ström Lugna gatan – Historien om ett nödhjälpsarbete. Av Rebecca Svensson

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du Årsboken som Länsmuseet och Förbundet ger ut. Spaning, Länsmuseets och Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett–två nummer per år. Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.

Ordförande i föreningen är Ulla-Britt Holmér och vice ordförande är Ola Wässman.

Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 20. Fax 021-13 20 76.

Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se

Hör gärna av dig till redaktionen med insändare och åsikter om tidningen. Skicka gärna in material eller uppslag som du tycker vi borde ta upp. Vi läser allt med stort intresse.

Skriv till Tidskriften Spaning, Slottet, 722 11 Västerås eller e-posta till spaning@ltv.se

Vägen över vattnet. Av Krister Ström Minnenas allé. Av Stig Berglind > Experten De moderna vägarna

Västmanlands läns museum www.vastmanlandslansmuseum.se

> Spanaren Magkänslor Av Sven Olov Karlsson

1 1 2 3 3 4

notiser Rapport från framtiden Aktuellt Sagt och gjort från verksamheten Pris och beröm På nytt jobb

Västmanlands läns museum har utställningar, kafé, butik, kontor, arkiv och bibliotek i Västerås slott. Rikssalen används för program och olika arrangemang. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, negativarkiv, vård- och registreringslokaler samt verkstäder.

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.

I länets 10 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med inriktning på samarbete i olika nätverk och förmedling av kulturarvet. Vi satsar på förnyelse och utveckling av verksamheten.

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygds­ föreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.

5 Från föreningar och museer 5 Från Hembygdsförsäkringen 6 Utställningar 7 Nya böcker 11 Redaktionsruta

Västmanlands läns museum Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 00. Fax 021-13 20 76.

E-post: lansmuseet@ltv.se Utställningar, museibutik och café är öppna torsdag–söndag kl. 12–16.

WestmannaArvet Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar.

Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-15 61 00. Fax 0220-247 51.

TEMA VÄGAR

Avsändare: Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

12-13/2008 • Tema VÄGAR – Kulturlandskapet ligger i vägen. Arvprinsens sista resa. Vägens stenar.

Värde 50:-

12-13/2008

TEMA vägar

Värde 50:-