Spaning 20 21 2013

20-21/2013

TEMA MUSIK V채rde 50 :-

TIDSKRIFTEN SPANING

Vi hjälper dig att spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Omslagsbilder Framsida: Anna Larsson född i Grimsö 1896 minns sin ungdoms fredssånger när hon intervjuades inför den första körstämman i Skinnskatteberg.

Foto: Tage Berggren 1982.

Baksida: Ockupationen av Knutsgatan 7 i Västerås är över den 25 maj 1982. En del av ockupanterna får följa med till polisstationen. I förgrunden ”Nalle” Nandor Hegedüs. Foto: Lars Höglund, VLT.

TEMA MUSIK

INNEHÅLL

3 4 8 12 16 20 22 26 30 34 38 42 46 50 54 56 57 57 58 60 62 66

> Det viktigaste just nu Ledaren. Musik som kulturarv. Av CarlMagnus Gagge > Spegeln Muhammedsfanan  spåren av regementet. Av Bo Sandberg Rytterns sångfåglar, Mathilda Orozco och Carolina Kolbe. Av Elisabeth Westerdahl Sinfonietta med gamla rötter. Av Stellan Moberg Rör inte vår nationalsång. Av Märta Ramsten Att restaurera ett ljud. Av Elisabeth Westerdahl Från Säby till Kungliga Teatern. Av MarieLouise Rodén Musiker, folkbildare och humanist, Werner Wolf Glaser. Av PerOlov Sahl Jazzens eldsjälar. Av Ann Lystedt Landskapet sjunger. Av Bertil Olsson  Do It Yourself. Av Julia Bentling Nutida Musik och kampen om nya rum. Av Johan Redin Mimerlaven  en guldgruva för elektronika. Av Jan Å Johansson Looptroop Rockers  en kärleksförklaring. Av Tony Lorenzi Artist in residence. Av Jan Å Johansson Dragspel, gåva från romer Musikskatt på biblioteket Med musiken som vapen > Utflykten Musikaliska museer. Av Krister Ström > Spanaren I nutid, om dåtid, för framtid. Av Josefina Paulson > Ur samlingarna Prosten Nohrborgs luta. Av Kenneth Sparr Trumslagarpojken. Av Ann Österberg

1 1 3 3

notiser Aktuellt På nytt jobb Pris och beröm

3 4 7

Utställningar Nya böcker Redaktionsruta

DET VIKTIGASTE JUST NU

Musik som kulturarv MUSIK KAN BESKRIVAS som olika former av organiserat ljud.

Musik hör ju också ofta samman med ord, dans och sång.

Både språk och musik har sannolikt uppstått ur människans behov att ordna ljud för att föra över meddelanden.

ALLA FOLK I VÄRLDEN har någon form av musik. Principerna för att skapa musik och göra instrument är liknande i alla kulturer. Men människorna har använt delarna på olika sätt, vilket gör att musik låter väldigt olika hos skilda folk på jorden.

MUSIKEN ÄR EN DEL av vårt immateriella kulturarv och som sådant är spåren av musikens historia i hög grad fragmentariska. Musikarkeologer försöker förklara och rekonstruera utifrån arkeologiska fynd. Utan noter har folkmusiken förts vidare från generation till generation och på detta sätt har inslag av äldre musikformer kunnat leva kvar. I första hand är det dock musiken i samhällets övre skikt, den västerländska konstmusiken, som har beskrivits, bevarats och där det finns tydliga källor. Den kan följas i dokument från olika tider, där de äldsta är mer än tusen år gamla.

1900TALET HAR INNEBURIT ökad kunskap för många om musik i olika kulturer. Det moderna samhället har efterhand lett fram till en alltmer ökad tillgång och användning av musik, musiker och instrument. Musikskolor har inrättats och relativt billiga instrument har varit tillgängliga på marknaden som t.ex. pianon, fioler, gitarrer, munspel och dragspel. Musikindustrin har utvecklats till en egen bransch, ofta med en nära koppling till en växande ungdomskultur. Kort sagt musiken har tagit plats i samhället som aldrig tidigare.

Datateknik och elektronik har därtill skapat nya ljudvärldar.

Nya musikstilar har uppstått och fått en global utbredning.

MUSIK UTIFRÅN ETT KULTURARVSPERSPEKTIV är alltför sällan uppmärksammat. Vi vill med detta nummer av Spaning inspirera till att se nya sammanhang och det finns ett antal frågeställningar som vi därför vill ställa. Hur kan kunskapen om musikens kulturarv öka och hur kan den dokumenteras?

Vilken musik har bevarats och vad ska bevaras för framtiden? Hur ser musikens sammanhang ut? Sambanden mellan musik och makt är av särskilt intresse. Hur har musik använts utifrån olika politiska och ideologiska intressen?

Hur har musikindustrin och andra ekonomiska intressen i samhället påverkat publicering, försäljning och spridning av musik?

FOTO: LASSE FREDRIKSSON

I DETTA NUMMER AV SPANING har vi valt att arbeta med temat Musik i Västmanland.

Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef

3

SPEGELN

Muhammedsfanan - spåren av regementet Av Bo Sandberg

Efter första världskriget rådde fredsoptimism i vårt land. Hos oss passade det bra att spara pengar och riksdagen fastslog i 1925 års försvarsbeslut att 17 militärförband skulle läggas ned. Ett av dem var Västmanlands regemente, och därmed även musikkåren.

1925 ÅRS FÖRSVARSBESLUT trädde i kraft den 1 januari 1928. Planeringen för nedläggningarna satte igång snabbt.

En del av musikkårens inventarier kom på olika sätt att tillföras Västmanlands Fornminnesförenings samling, som idag utgör en del av samlingarna i Västmanlands läns museum.

DET SOM SKÄNKTES ELLER KÖPTES VAR, förutom fotografier och uniformsdetaljer, några instrument samt ett omfattande notarkiv. Det är värt att notera att det som överlämnades till museet var äldre, utrangerade delar.

Två fina utrustningsdetaljer från prins Fredrik Adolfs tid på 1700-talet finns här; skölden till regementstrumslagarens gehäng och hans kommandostav. Regementstrumslagaren hade redan på Fredrik Adolfs tid hängt av sig trumman och ledde musikkåren eller de samlade trumslagarna med tecken från sin stav. Denna var i detta fall försedd med en silverknopp dekorerad med prins Fredrik Adolfs vapensköld. Silverarbetena var utförda 1783 av Pehr Zethelius i Stockholm.

Den nuvarande staven i museets samlingar är dock tillverkad 1857 på Gustaf Möllenborgs verkstad. Men hertigens vapensköld liksom hans monogram har med all säkerhet flyttats över från den äldre staven.

DET TIDIGARE AXELGEHÄNGET till regementstrumslagarens trumma fungerade senare som upphängning för hans värja.

Gehänget var på hertigens tid rött, kantat med silvergaloner.

På gehänget monterades en silverplåt med två elfenbenstrumstockar med knappar av silver. Plåten med stockar finns nu på museet men tyget har med tiden slitits ut och försvunnit.

4

FÅ AV REGEMENTETS INSTRUMENT finns i samlingarna. Det är spridda delar av träblås, mässingsinstrument och slagverk.

Här kan nämnas ett valthorn från firma I.G. Kersten i Dresden, troligen från 1800-talets andra fjärdedel, en bombardong (bastuba) från J.V. Wahl i Landskrona samt en trumpet med så kallade wienerventiler från C.W. Moritz i Berlin.

Moritz trumpet är försedd med ventiler av en typ som vi numera bara kan se på de konservativa Wienerfilharmonikernas valthorn. Ytterligare en märklig tingest finns bevarad. Det är en så kallad Muhammedsfana. Den består av en stång på vilken är monterat två mässingshalvmånar. Från dessa har det tidigare hängt små metallklockor. Vid den nedre halvmånens spetsar hänger det långa tofsar av hästtagel.

MUHAMMEDSFANAN Den så kallade Muhammedsfanan var ett av de instrument som togs över från den turkiska mehtermusiken. I västerlandet blev man varse denna musikform vid det sista stora turkiska anfallet mot staden Wien 1783. På flera håll blev man inspirerad att sätta upp liknande ensembler. Till det som togs in var bastrumman, triangeln, tamburinen och cymbalerna. Muhammedsfanan, som av turkarna skakades och stöttes i marken så att klockorna klingade, kom däremot att brukas mera som en buren prydnad i musikkåren. I Sverige tycks muhammedsfanorna ha kommit i bruk först efter sekelskiftet 1800. I dag finns minst ett dussin muhammedsfanor bevarade i olika museer. Den här avbildade tillverkades troligen 1812 av Dan Nåthberg i Stockholm.

>>>

FOTO: LASSE FREDRIKSSON

FOTO: ERNST BLOM

SPEGELN

^ Musikkåren vid Västmanlands regemente vid 1900-talets början.

Mellan halvmånarna sitter en mässingssol. Muhammedsfanan bars längst fram i musikkåren men hade egentligen ingen ljudande funktion. Den började användas allmänt under tidigt 1800-tal men kom ur bruk före sekelskiftet 1900.

NOTARKIVET KÖPTES IN av Fornminnesföreningen. Den bevarade delen utgörs av noter som man inte ansåg sig ha någon nytta av längre när musikkåren avvecklades 1927.

Yngre noter är från omkring 1885 lämnades till kvarvarande kårer. De äldsta delarna är ofullständiga och kan dateras till cirka 1820. Huvuddelen består av inbundna böcker, med en bok för varje instrument. Detta sätt att binda in notböcker hade frångåtts vid 1800-talets slut.

Endast en mindre del av noterna är marschmusik. Huvuddelen utgörs av dåtida populärmusik, till stor del operamusik med solistinsatser för blåsinstrument, samt av dansmusik.

Det är värt att notera att en stor del av musiken spelades av musikkåren innan musiken hade nått till Operan i Stockholm.

Musikdirektörerna hade ett internationellt kontaktnät.

Självklart spelade musikkåren även under marsch men de noter som användes vid dessa tillfällen nöttes snabbt ut och finns ej länge kvar för oss att studera.

6

REGEMENTSMUSIK Det första embryot till regementsmusik förekommer i Karl XI:s indelningsverk där fyra skalmejblåsare antogs 1682. Efter Karl XII:s krig gjorde besparingskrav att dessa drogs in 1719.

Nedgången för musiken gällde för alla indelta regementen. En förändring inträdde först efter Gustav III:s trontillträde 1772. Då började små blåsensembler införas efter kontinental förebild.

De finansierades dels genom att officerskårerna bekostade musikernas löner och övriga kostnader med ett löneavdrag och dels med medel från vakantsatta soldatrotar.

De små blåsensemblerna underhöll främst officerarna. De bestod normalt av 2 oboer, 2 klarinetter, 2 valthorn och 2 fagotter.

För Västmanlands regemente ändrades detta dramatiskt när Gustav III:s bror, prins Fredrik Adolf hertig av Östergötland, blev regementets chef. Fredrik Adolf kom 1780 att personligen ta över som ordinarie chef. Han utökade musikkårens storlek betydligt och lät ta fram en praktfull uniform i de hertigliga färgerna, scharlakansrött och ljusblått. En beskrivning från 1800-talets mitt visar att uniformer för 51 musiker togs fram. Av dessa var den för regementstrumslagaren ("tamburmajoren") allra mest praktfull.

FOTO: SUSANNE GRANLUND VLM.

Silverplåten och två elfenbenstrumstockar med knappar av silver är vad som är bevarat av regementstrumslagarens gehäng.

7

SPEGELN

Rytterns sångfåglar Mathilda Orozco och Carolina Kolbe Miniatyr av Mathilda Orozco utförd av Vieth.

Av Elisabeth Westerdahl Foto: Lasse Fredriksson

”Uti en rosenbuske satt En näktergal Och sjöng uti Italiens natt I Arnos dal” Så börjar Esaias Tegnér sin hyllningsdikt ”Mathilda”

MED SKÖNHET, SNILLE, SÅNG, DYGDER OCH SÄLLSKAPSVETT erövrade den vackra italienskan Mathilda d´Orozco (1796 – 1863) den svenska societeten på 1820-talet. Sina uppväxtår tillbringade Mathilda i den italienska staden Arno som enda barnet till en spansk ädling som tjänstgjorde vid hovet i Toscana.

NÄR DE TVÅ VÄNNERNA Fredrik ”Figge” Ridderstolpe (1783 -1852) och Josias Montgomery-Cederhielm (1785 – 1825) 1811 besökte Rom mötte de den unga Mathilda. Vid åsynen av henne intogs de båda av hennes sällsynta skönhet. ”Rom är numera endast ett tempel utan sin afgud”, skriver Fredrik i sin resejournal när Mathilda lämnar Rom. Men herrarna återfann henne senare i Bologna. Fredrik skriver ”… alla svenskars förtjusning! - en ängel till gestalt och behag, mild och liflig, begåfvad med en skön altröst, mycket musikalisk och som en sylfid i dans och åtbörder.” Men dessvärre ansåg han sig ej ha råd att gifta sig med en flicka utan förmögenhet.

8

FREDRIK RIDDERSTOLPE VAR 1811 OCH 1812 i neapolitansk tjänst och adjutant hos kungen av Neapel. Vid ett tillfälle anförtroddes han att eskortera den turnerande Mathilda till Paris. I dagboken skriver han endast: ”sjutton långa nätter med Mathilda”. Även Josias Montgomery - Cederhielm tillbad Mathilda men hade också betänkligheter. Han skriver i sin journal att denna söderns ros ej borde förflyttas till mörker och kyla i det nordiska landet.

MATHILDA GIFTES NÅGRA ÅR SENARE BORT med den tjugo år äldre italienske ädlingen Cenami (1775 – 1815). Men när han hastigt avled efter två års äktenskap, startade Josias en intensiv brevväxling med Mathilda. Fredrik anlitades som postiljon d´amour och det kan vara anledningen till det ihärdiga rykte som sade att Mathilda helst önskat Fredrik till make och av misstag skickat sitt ja till Josias.

FREDRIK RIDDERSTOLPE, SOM MED TIDEN skulle bli landshövding i Västerås, föll emellertid också för en sångerska den tyska Carolina Kolbe (1783 – 1878) och gifte sig med henne 1816. Liksom Mathilda var hon en skön brunett.

Ett år senare var det dags för Mathilda och Josias att sammanvigas katolskt i Wien. Till Fredrik skriver Josias att han nu anser sig som den lyckligaste av alla dödliga. På Segersjö kände gästfriheten knappast några gränser, men den livliga sydländskans håg drogs till huvudstaden med dess glada, pulserande liv, dess bildade societet, dess baler, konserter och spektakel. Paret hyrde en våning i närheten av katolska kyrkan, som den djupt troende Mathilda ofta besökte, och köpte senare Stora Frösunda gård. Mathilda lärde sig svenska på tre månader och skrev även brev på sitt nya modersmål. Paret fick fyra barn. Men efter åtta års äkten-

SPEGELN

Miniatyrportr채tt av den unga Carolina Kolbe.

Ok채nd konstn채r.

>>>

9

SPEGELN

”

På Stora Ekeby författade och komponerade Mathilda musik och startade en lördagsskola för fattiga flickor

Carolina Kolbes autografbok.

Däri har, bland många andra, Jenny Lind skrivit sin autograf.

10

SPEGELN

skap, med en gästfrihet som kostat pengar, dog Josias. Hans ekonomi var körd i botten. Lösöret på Segersjö, diadem och diamanter såldes. Josias mor hade dock resurser och Mathildas tjusningsförmåga kunde fortsatt dra till sig societeten på Stora Frösunda.

SÅ INFÖLL DEN MEST LYSANDE PERIODEN av Mathildas liv med gäster ur diplomatiska kåren, kronprins Oscar, Geijer, Tegnér, von Brinkman, Franzén samt den unge Böttiger vars bevarade brev avslöjar att han avgudade den tjusande ”Söderländskan i Norden”.

Efter en kärleksrelation med uteblivet frieri dök det slutligen upp en man, som åtminstone hade ett företräde - han var ung. Han hette Carl Alexander Fredrik Gyllenhaal (1814 – 1910), var militär men obildad, hänsynslös och obehärskad och hade få intressen utanför stallet och hästarna. Den nu fyrtiotreåriga Mathilda började ett helt nytt liv som lanthusmor på västgötska Ölanda. Hon vårdade sjuka, utbildade några av traktens fattiga flickor i husliga bestyr, odlade sin trädgård och trivdes förbluffande väl med ensamheten.

CARL GYLLENHAAL FICK 1849 ett fördelaktigt anbud på Ölanda. Gården såldes och söderns ros omplanterades vid 53 års ålder på Stora Ekeby i Rytterne. Som ett ödets nyck återfann hon på granngården Fiholm sitt ungdoms svärmeri - Fredrik Ridderstolpe.

PÅ STORA EKEBY författade och komponerade Mathilda musik och startade en lördagsskola för fattiga flickor. På traktens herrgårdar bjuds även ett glatt och livligt umgänge ”med Mathilda Gyllenhaal som en allt upplysande och värmande sol”. Det är maskeradbal på Stensjö, bröllop på Vikhus, juldagsmiddag på Giresta, och slädparti till Strömsholm.

Nyårsafton 1852 firas på Fiholm. Fredrik har dött och där residerar nu hans son Carl Gustaf Ridderstolpe. Som värdinna fungerar Carl Gustafs syster Virginia. Kantzow och Carolinas bror, jägmästare Kolbe, nämns bland gästerna.

Mathilda underhåller med sång innan gästerna uppför levande tablåer. Men var fanns Carolina? Var hon drabbad av sin ständigt återkommande migrän eller kan det ha varit svartsjuka? Fann söderns sångfåglar aldrig varandra?

NÖJD MED LIVET AVLED MATHILDA på Stora Ekeby. Jordfästningen förrättades enligt katolsk ritual i Rytterne kyrka av änkedrottningens biktfader. Stoftet fördes sedan till Segersjö och den Montgomery-Cederhielmska familjegraven vid Lännäs kyrka.

Carolina överlevde sin man med tjugofem år och bodde som änka huvudsakligen i Stockholm med sin son. Där ägnade hon sig åt att ekonomiskt stödja unga musiker.

Sitt sista vilorum fick hon i den Ridderstolpska graven på Rytterne kyrkogård.

^ Carolina Kolbe/Ridderstople på äldre dar.

Okänd konstnär.

DET FINNS MER: Källor: Robert Montgomery-Cederhielm, Mathilda Orozco, Norstedt & söners Förlag 1919 Gustaf Elgenstierna, Svenska adelns ättartavlor, Norstedt & söners förlag 1927 Slott och herresäten i Sverige, Närke, Västmaland, Allhems förlag 1969

KVINNLIGA MUSER Kvinnor har genom alla tider sjungit, spelat och skrivit musik, men det är inte ofta som musik komponerad av kvinnliga tonsättare framförs på konserter. När det händer är det som framförs oftast sånger och pianoverk, ibland kanske ett verk för kör.

Projektet Kvinnliga muser har haft som mål att visa att det finns verk av kvinnliga tonsättare för större ensembler. Verk som hittills varit gömda och kanske glömda på arkiv och i bibliotek.

Under projektets gång har cirka 100 verk hittats. Projektet har pågått i Sveriges Orkesterförbunds regi främst 2008-09 men med fortsatt utgivning av musik ända intill 2012. Cecilia George har varit projektledare. Läs mer på www.orkester.nu

11

SPEGELN

Sinfonietta med gamla rötter Av Stellan Moberg

”Ingen stad i hela vårt land torde med hänsyn till storlek och resurser kunna visa prov på mer ädel och storslagen musik än den Västerås Musiksällskap ger” skrev VLT år 1900.

Västerås Musiksällskap var mellan 1883 och 1998 den dominerande konsertgivaren för klassisk musik i Västerås och huvudman för Västerås Sinfonietta. Med sina rötter 130 år tillbaka i tiden är Västerås Sinfonietta en av landets äldsta orkestrar, bara Kungliga Hovkapellet i Stockholm är äldre.

NÄR BANKDIREKTÖR RUDOLF GAGGE och några musikälskande vänner grundade Västerås Musiksällskap startade det offentliga musiklivet i Västerås. Till det befintliga Västerås Sångsällskap anslöts det nybildade Lilla Kapellet, en amatörorkester med 14 medlemmar. Den första konserten gavs den 31 mars 1884 under R. Gagges ledning med en Haydnsymfoni och en uvertyr av Gluck. Efter bara några år hade orkestern 30 medlemmar och fick ibland förstärkning på viktiga poster av musiker från Hovkapellet i Stockholm.

På repertoaren stod bl.a. Beethovens femma, Schuberts Ofullbordade och en raritet som Schumanns Das Paradies und die Peri. > En musikensemble under ledning av Rudolf Gagge fotograferad i slutet av 1870-talet. Personerna på bilden är från vänster; Postinspektör Edholm, Läroverksadjunkt Wulff, Bankdirektör Gagge, Handlanden Bjurström, Komminister Arhusiander, Musikdirektör Nordvall och Rektor Mossberg. < Lilla kapellet vid en utomhuskonsert.

FOTO: ERNST BLOM

12

SPEGELN

FOTO: ERNST BLOM

>>>

13

SPEGELN

ÅR 1930 FICK ORKESTERN NAMNET Västerås Orkesterförening. Den bestod till största delen av amatörer men med ett ökande inslag av proffs. I Musiksällskapets regi stod de för tio konserter per säsong. Den stigande spelkvalitén gav orkestern gott renommé i landet och den gästades av många av tidens storheter som dirigenten Nils Grevillius, sångerskan Hjördis Schymberg och violinisten Charles Barkel. Ett problem var avsaknaden av en idealisk konsertlokal. Under 40talet spelade man i Läroverkets aula, Teatern, Domkyrkan och Stadshotellet. En avsevärd förbättring blev det när orkestern 1953 kunde flytta in i Rudbeckianska skolans nya ljushall. Den var spatiös och hade en gynnsam akustik för alla stämmor.

DET STORA LYFTET KOM 1962 då konsertsalen i Carlforsska skolan invigdes. Där fanns plats för 963 åhörare och en akustik som bedömdes som en av de bästa i landet. Många artister valde att förlägga sina skivinspelningar dit. Året därpå bildades Kammarorkestern med fjorton professionella stråkmusiker som delade sin tid lika mellan orkesterspel och undervisning. Den lockade till sig framstående musiker från Stockholm, några kontrakterade bara för orkestertjänstgöring, exempelvis konsertmästaren Gert Crafoord, vars brorson Michael idag är stämledare i Sinfoniettan. Sven Dahlberg utsågs till chefsdirigent och intendent. Under hans ledning framträdde Kammarorkestern i konsertsalen, i Västerås slott och på konserter i andra delar av länet. Musiklivet blomstrade mycket tack vare den nära kopplingen till andra institutioner: musikskolan, musikgymnasiet och Bror Samulelsons körer i Domkyrkan.

1976 UTSÅGS HARRY DAMGAARD till chefsdirigent och Antonio Nicolini blev konsertmästare. Kammarorkestern utökades med en blåsarkvinett. Med Damgaard började orkestern turnera utomlands. Det blev regelbundna gästspel till vänorterna Ålesund, Randers, Lahtis och Tivolis konsertsal i Köpenhamn. Våren 1989, kort före Balkankriget, genomfördes en turné till forna Jugoslavien med trombonisten Christian Lindberg som solist, med konserter i Dubrovnik och Banja Luka. Året därpå gästade orkestern Mallorca.

Turnéer är viktiga för en orkesters utveckling, men kostsamma, och det skulle dröja 14 år till nästa turné. Då till Aalborg i Danmark och Kristiansand i Norge under ledning av Hannu Koivula. Med honom gjorde Sinfoniettan i maj 2005 en stor turné till Kina, initierad av violinisten Jan Stigmer. Redan följande år var det dags för turné till Hannus hemland. Tillsammans med den ryske stjärnpianisten Alexander Toradze framträdde Sinfoniettan i Åbo och Lahtis.

14

SINFONIETTAN HAR GJORT TIO SKIVINSPELNINGAR. Många av Sinfoniettans skivor har blivit stora kritikerframgångar, inte minst de med ny musik. ”Persuasion” och ”Future classics” med musik av Britta Byström, Andrea Tarrodi och Ylva Skog har hyllats i inhemska och utländska media. Lovorden gäller lika mycket Sinfoniettan som tonsättarna. På den klassiska sidan finns två rariteter: balettmusik ur Idomeneo av Mozart och Beethovens balett Prometheus under ledning av Roy Goodman samt Beethovens violinkonsert med Nils-Erik Sparf som solist och Staffan Larson dirigent, den enda ”helsvenska” inspelningen av den konserten.

FRAM TILL 1990 hette orkestern Västerås Kammarorkester.

Namnbytet till sinfonietta motiverades av att orkestern växt till just en liten symfoniorkester. Repertoaren skulle anpassas därefter med musik fram till tidig romantik och 1900talsmusik. För den klassiska delen etablerades samarbeten med Andrew Manze, Roy Goodman och på senare år Elizabeth Wallfisch, ledande musiker inom den rörelse som i England kallas HIP (historically informed performances). Något musealt förhållningssätt är det minst av allt frågan om. De kan som få andra blåsa friskt liv i de gamla mästarna.

NEDLÄGGNINGSHOTET HÄNGDE TUNGT över Sinfoniettan 1996. Budgeten skulle användas till gästande orkestrar. Det fanns också mycket löst grundade planer på en Mälardalens symfoniorkester. Istället bildades ett kommunalförbund, där Sinfoniettan hamnade under Västmanlandsmusikens tak.

Musiksällskapet överlevde som vänförening. Alltsedan starten, om man räknar från 1963, har Sinfoniettans musiker varit anställda på 50 procent, med en uppgradering till 60 procent 2012. 10 procent närmare heltid på femtio år är inte så uppmuntrande. Just som heltidsfrågan tycks vara på väg mot en lösning förflyktigas den gång på gång som en hägring.

Konstnärligt har Sinfoniettan i alla fall vinden i ryggen. Spelnivån är väl i paritet med heltidsorkestrar i landet.

VÄSTERÅS MUSIKSÄLLSKAP Västerås Sinfonietta med anor från 1883 är en av landets äldsta symfoniska orkestrar.

Från början var Västerås Musiksällskap orkesterns huvudman men i slutet av 1990-talet övergick huvudmannaskapet för orkestern till den då nyinrättade Västmanlandsmusiken.

Västerås Musiksällskap lever vidare som vänförening. De arbetar dels med att ekonomiskt stödja Västerås Sinfoniettas årliga konsertverksamhet och dels stödja orkesterns ambition att utvecklas konstnärligt och bli en heltidsorkester. För mer information om verksamheten kontakta sekreterare Stellan Moberg e-post stellan.moberg@outlook.com, tel 021-18 67 28.

15

FOTO: JONAS BILBERG

SPEGELN

^ Richard Dybeck publicerade "Du gamla, du friska" första gången i sin egen utgåva Swenska wisor 1847.

16

SPEGELN

”Rör inte vår

”

nationalsång!

Av Märta Ramsten

Det är många som haft åsikter om vår nationalsång, både när det gäller texten och melodin. Textens belackare menar att den inte handlar om Sverige. Melodin är ”tråkig och släpig”, tyckte Verner von Heidenstam, medan Hugo Alfvén ansåg den vara ”en svensk punschsång, hopsatt av en viss kompositör i ett rusigt ögonblick”. År 1994 uppmanade Expressen sina läsare att föreslå en annan nationalsång, men läsarreaktionen blev ”Rör inte vår nationalsång!”.

”DU GAMLA, DU FRISKA” – som texten först löd – skrevs som avslutningsnummer till en så kallad aftonunderhållning i Stockholm den 18 november 1844. Den som arrangerade underhållningen var Richard Dybeck, känd för Spanings läsare som grundare av Västmanlands Fornminnesförening.

Han växte upp i Odensvi prästgård och var redan som yngling maniskt intresserad av fornlämningar och äldre traditioner. Han utbildade sig till jurist, men var som sådan verksam bara under några år. Resten av sitt liv ägnade han åt insamling av fornminnen, sagor, sägner och folkliga musiktraditioner. Det insamlade materialet lät han trycka i sina olika skrifter, bland annat den antikvariska tidskriften Runa som gavs ut i spridda årgångar mellan 1842 och 1876.

> Richard Dybecks porträtt på en medaljong i länsmuseets samling.

>>> 17

SPEGELN

”1844 STRÖFVADE JAG HELA SOMMAREN i Dalarne på egen kost. Här uppfattade jag lefvande, verklig naturmusik – annat än inlärda, döende traditioner; och upprann så tanken att låta dessa toner, om än ofullkomligt, ljuda i Konsertsalen.” Så berättar Dybeck i sina självbiografiska anteckningar. Han blev själv starkt tagen av de visor och låtar han fick höra i Dalarna och under hösten började han planera för en konsert. Han ville få stockholmarna att inse vilket värdefullt musikaliskt arv som fanns och som borde ”återerövras”. Med hjälp av kapellmästaren vid Mindre Teatern lät han arrangera visor och låtar ur sina samlingar och sammanställde det till en ”Aftonunderhållning medelst Nordisk folkmusik”. Det blev succé och Dybeck kom att anordna sammanlagt femton aftonunderhållningar mellan åren 1844 och 1870, varav två i Uppsala och en i Västerås (1861), de övriga i Stockholm.

v Dybecksfest vid Odensvi Prästgård år 1937.

18

HAN HADE OCKSÅ SKRIVIT en ny text till en sång som han tänkte ha med på den första aftonunderhållningen. Kanske var han lite osäker på den, för den står inte med i programmet. Men den lär ha sjungits som extranummer med stor bravur av Olof Strandberg, en av samtidens mest kända operasångare. Texten löd ”Du gamla, du friska, du fjällhöga Nord” och bestod av två strofer. Han skrev texten till en melodi som han fått av en av sina medarbetare, Demoiselle Rosa Wretman. Det var egentligen en ballad, ”Kärestans död”, som hon hade tecknat ned med text och melodi och överlämnat till Dybeck. Han lät trycka balladen i sin tidskrift Runa 1845 och skriver där att visan är från Västmanland. Dybeck hade fäst sig vid melodin och skrev alltså en ny fosterländsk text till den i tidens smak.

UPPGIFTEN ATT ”KÄRESTANS DÖD” skulle vara upptecknad i Västmanland kommer från Dybeck. Den enda anknytning som Rosa Wretman hade till Västmanland var att hennes mor kom från Köping. Balladforskaren Bengt R. Jonsson menar att visan därför kan vara upptecknad i trakten av Köping eller kanske helt enkelt efter Rosas mor som vi vet gärna sjöng visor.

Balladen ”Kärestans död” har varit oerhört omtyckt och har sjungits åtminstone sedan slutet av 1700-talet, i de nordiska länderna. Den finns upptecknad och inspelad i många varianter och ”Du gamla du fria”- varianten är bara en av många lokala utformningar av melodin. Man kan alltså inte säga att det är en västmanländsk melodi, utan en västmanländsk variant av en känd melodityp med stor spridning. ”Du gamla, du friska” kom att avsluta många av Dybecks aftonunderhållningar och den spreds snabbt som en omtyckt fosterländsk sång. Redan på 1850-talet togs den in i studentsångarnas repertoar i en dramatisk sättning av C.J.O. Laurin som kom att påverka sångens utförande i åtskilliga decennier framåt. Studentsångarnas lansering av ”Du gamla, du friska” – så småningom med den populäre operasångaren Carl-Fredrik Lundqvist ”Lunkan” som solist – betydde mycket för sångens spridning och status. Sången fanns snart också med bland de fosterländska sånger som barnen sjöng i skolan och i olika pianoalbum för hemmabruk. I den bok om sångens historia som Eva Danielson och jag gav ut i våras, lyfter vi fram olika händelser och situationer som vittnar om hur Du gamla du fria så småningom får nationalsångsstatus bland svenskarna – detta sker under decennierna 1900 till 1920.

UNDER TIDEN har textens ”friska” bytts ut mot ”fria”. Av de tidiga akustiska inspelningarna av sången kan vi höra att det skedde ungefär 1905 – då finns inspelningar med både ”friska” och fria”. Redan 1858 hade Dybeck själv ändrat till ”fria” i ett programblad, men ändringen slog igenom i praktiken först senare. Vid denna tid började spridas ytterligare två strofer, författade av Louise Ahlén, som liksom många andra var missnöjd med att namnet Sverige inte fanns med i Dybecks text. Dessa två tilläggsstrofer trycktes i några sångböcker ända in på 1940-talet, men försvann därefter för att åter igen aktualiseras i högerextrema kretsar på 1990-talet. Ända sedan Du gamla du fria började ses som svensk nationalsång har det varit många röster för och emot. På 1960talet var intresset för nationalsången som lägst. Då kom en första riksdagsmotion i vilken det föreslogs att Du gamla du fria borde bytas ut. Parodier i Gula Hund och i U.P. Olrogs Våra värsta folkhymner (1960) vittnar om att de nationella tongångarna hade fått något av löjets skimmer över sig.

FOTO: ANDERS WIKLUND/SCANPIX

SPEGELN

^ Stolta segrare vid ishockey-VM 2013 sjunger Du gamla du fria.

MEN DU GAMLA DU FRIA har kommit igen, inte minst tack var idrotten. Svenska hjärtan sväller vid medaljutdelningar när nationalsången spelas och svenska flaggan går i topp.

Vid ishockey-VM våren 2013 fick operasångaren Loa Falkman nöjet att sjunga Du gamla du fria åtskilliga gånger – vid nedsläpp, vid svenska lagets seger och vid firandet i Kungsträdgården.

SEDAN MILLENNIESKIFTET har det lagts åtta motioner till riksdagen från både vänster- och högerpartier i vilka man krävt att ”Du gamla du fria” skulle antas som nationalsång officiellt eller åtminstone få juridiskt skydd. Men samtliga har fått avslag med den insiktsfulla motiveringen att sången har vuxit fram som nationalsång genom sedvänja och därför inte behöver något officiellt fastställande som nationalsång för Sverige. En folkmelodi med västmanländsk anknytning tillsammans med en ”högst medelmåttig” och ”endast för tillfället författad” text – Dybecks eget uttalande – blev alltså vår folkvalda nationalsång.

DET FINNS MER: Du gamla, du friska : Från folkvisa till nationalsång Eva Danielson, Märta Ramsten. Bokförlaget Atlantis 2013.

ISBN: 9789173536127

19

SPEGELN

Att restaurera ett ljud Av Elisabeth Westerdahl

Ingen nu levande människa har hört hur den gamla 1700-talsorgeln i Engsö kyrka lät i sitt originalutförande sade dansken Mads Kjersgaard, när han tillsammans med härnösandskollegan Robert Gustavsson arbetade med restaureringen av av denna klenod.

I AUGUSTI 1998 ÅTERINVIGDES den gamla 1700-talsorgeln i Engsö kyrka. Då ljöd tonerna ur den 200-åriga pärlan förhoppningsvis så som när orgelbyggaren Olof Schwan en gång konstruerade den. Schwan, som var sin tids främste orgelbyggare i Stockholm, levererade Engsöorgeln år 1781.

SAMMA ÅR SOM REVOUTIONEN bröt ut i Paris färdigställde Schwan orgeln i Stockholms Storkyrka, men av den finns nu enbart fasaden kvar. Totalt har sex Schwanorglar räddats undan förgängelsen, varav fem i Sverige och en i Finland.

Förutom Engsöorgeln återfinns en Schwanorgel i Finska kyrkan på Stockholms Slottsbacke. Schwan tillverkade ett stort antal orglar men ingen av de sex som återstår är helt bevarade.

ENGSÖORGELNS FÖRSTA FÖRÄNDRING skedde redan 1863 då ett antal stämmor byttes ut. Från 1923 och framåt har man sedan placerat in nya stämmor och tagit bort ett antal gamla. När Mads Kjersgaard först lärde känna Engsöorgeln återsod endast tre orginalstämmor. Men även dessa var starkt förändrade.

Så sent som på 1970-talet skedde ännu en stor olycka.

Då monterades originalbälgen bort. Förmodligen slängdes

20

den i rent oförstånd. Allt idogt letande efter bälgen har varit resultatlöst och man tvingades att tillverka en ny – så lik den ursprungliga som möjligheterna medgett. Målsättningen för den övriga tekniska upprustningen har också varit att återföra alla delar till originalskick med ursprunglig klang. En del borttagna pipor fanns bevarade, bland dem trumpetstämman, men över 200 saknades helt och har nytillverkats i Schwanstil.

Mads Kjersgaard jämför dettta arbete med det som entusiasterna lägger ner på sina veteranbilar. Inte heller där duger det att sätta in reservdelar från andra bilmodeller. Går det inte att spåra upp originaldelar, så tillverkar man nya som liknar de ursprungliga så långt det låter sig göras. ”Engsös orgel är nu en pärla och en av de förnämsta i landet” sade Mads Kjersgaard vid invigningen. Han såg det som en utmaning – att efter 1700-talets principer – utföra detta hantverk till församlingens fulla belåtenhet. Till resultatet samtycker förhoppningsvis även Olof Schwan från sin musikaliska himmel, för nu hoppas jag att den låter som på 1700-talet tillade Mads Kjersgaard.

Tidigare publicerad i Kyrkoklang nr 4 1998

SPEGELN v Orgeln i Engsรถ kyrka.

FOTO: JAN GUSTAFSSON

21

SPEGELN

Från Säby

till Kungliga Teatern Av Marie-Louise Rodén

Set Svanholm (1904-64) betraktas idag som en av 1900-talets mest framstående Wagnertenorer. En äldre generation minns honom också som en innovativ chef för Kungliga Teatern under åren 1956 till 1963. Det är mindre känt att han inledde sin karriär som kyrkomusiker i Säby, för att sedan gå vidare till en gärning på de internationella operascenerna.

SET SVANHOLM FÖDDES 1904 som den mellersta av tre söner till predikanten Viktor Svanholm och hans hustru Beda, som var folkskollärarinna. Viktor härstammade från ett fattigt småbrukarhem i Svanvik och var, till följd av en olycka, blind sedan tonåren. Han skickades till blindskolan Manilla i Stockholm och bestämde sig senare för att bli predikant inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. 1884 kallades han till tjänst inom Västerås lokalförening och 1887 gifte han sig med den tjugo år äldre Erika Backman, dotter till den förmögna järnhandlaren Seth Backman. Trots åldersskillnaden var det ett lyckligt äktenskap och när Erika avled 1896 var Viktor Svanholm en förmögen man: hans andel i dödsboet motsvarade, omräknat till dagens valörer, närmare tre miljoner kronor.

TVÅ ÅR EFTER ERIKAS DÖD gifte Viktor om sig med Beda Svanström och med henne fick han fyra söner. Natanael

22

föddes 1899 och skulle bli folkskollärare som sin mor. Teodor föddes året därpå men avled i späd ålder och 1904 föddes Set Karl Viktor. Parets yngsta barn Tor kom till världen 1906 och blev distriktsveterinär. Med den förmögenhet Viktor Svanholm ärvt efter sin första hustru köpte han och Beda en stor tomt väster om Djäkneberget, där de efter egna ritningar lät bygga Villa Tidhem. Där växte sönerna upp inom den mycket speciella gemenskap som kännetecknade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Sets musikaliska begåvning visade sig tidigt och redan som skolpojke fick han ofta sköta orgeln under faderns gudstjänster, som ägde rum i Lutherska Salen (senare Lutherska Missionshuset). Musiken var ett viktigt inslag i de frikyrkliga rörelserna och om somrarna förekom friluftsmöten med bön och sång på Djäkneberget. Set mindes att ”musiken i Sionstoner” gjorde ett outplånligt intryck på honom och att ”många av dessa melodier är för mig bland de dyrbaraste jag vet.”

”

SPEGELN

Synnerligen vackert timbrerad, omfångsrik, fyllig och expansionsmäktig tenorbaryton

^ Set Svanholm 1925, Studioporträtt Västerås.

Foto: Privat.

^ Februari 1956. Set Svanholm kliver av planet som nyutnämnd operachef.

SET SVANHOLMS UTBILDNING började på Västerås Allmänna Läroverk (Rudbeckianska gymnasiet) där han tog studenten 1922. Därefter följde ett år som värnpliktig i Uppsala och Östersund. Det var då Set upptäckte sitt stora intresse för kyrkomusiken och redan 1923 kom han att vikariera för sin äldre bror som klockare i Säby församling. Då inleddes ett närstående samarbete med församlingens kyrkoherde, Axel Ericsson, som skulle bestå under många år. 1924 bildades Säby hembygdsförening på Axel Ericssons initiativ och två år senare, när Set erhållit tjänsten som ordinarie klockare, organist och folkskollärare fick också Säby manskör ett uppsving. Den anspråkslösa uppslutningen om nio medlemmar – varav flertalet var fabriksarbetare från Säby och omnejden – fördubblades inom kort och på 1930- och 40-talen vann Säby manskör renommé tack vare Set Svanholm med framträdanden i Radio 1936, 1937 och 1945.

Sets röst beskrevs som en ”synnerligen vackert timbrerad, omfångsrik, fyllig och expansionsmäktig tenorbaryton”.

Det kan ha varit denna framgång som lockade honom att vidareutbilda sig som sångare, eftersom han samma höst inledde fem terminers studier vid Kungliga Musikkonservatoriet i Stockholm under den berömde läraren och operans dåvarande chef John Forsell.

SET HADE EN ANNAN MENTOR i hemtrakten och det var domkyrkoorganisten Herman Lindqvist. 1927 uppmärksammades ett historiskt jubileum: det hade gått fyra hundra år sedan Reformationsriksdagen i Västerås ägt rum och inför firandet hade Lindqvist komponerat en kantat där Set Svanholm framträdde som solist. Recensionerna var lysande och

HÖSTEN 1928 flyttade Set Svanholm till Stockholm och året därpå erhöll han den prestigefyllda tjänsten som kantor i Jakobs kyrka. När han avslutat sina studier vid Kungliga Musikkonservatoriet fick han omedelbart anställning som sånglärare vid samma institution och 1930 följde hans debut på Kungliga Teatern som Silvio i Leoncavallos Pagliacci.

Trots lovande recensioner fick hans karriär som operasångare en blygsam start. Figaros roll i Rossinis Barberaren i Sevilla var det största parti han sjöng under sina år som baryton; i övrigt handlade det mest om småroller. 1934 hade han gift sig med Ninni Högstedt som också var elev till John Forsell, och det visade sig så småningom att deras berömda lärare hade bedömt Sets röst felaktigt. Med hustruns hjälp började han skola om sig till tenor helt på egen hand och 1935 ringde han Forsell och berättade att han hade en

>>>

23

SPEGELN

lovande ny tenor som han ville presentera för honom. Forsell trodde naturligtvis att det handlade om någon av Svanholms elever, men så överraskades han när Set kom till provsjungningen alldeles ensam.

HAN VALDE ATT SJUNGA den mycket svåra arian som inleder Verdis opera Aida, och Radamès blev också hans debutroll som tenor på Kungliga Teatern 1936. Nästa år la han till Don José i Bizets Carmen – som för övrigt skulle bli en av hans favoritroller genom hela livet – och Lohengrin i Wagners opera med samma namn. Set Svanholms stora internationella genombrott kom 1938 i Wien, där han snart blev erkänd som en av tidens främsta Wagnertenorer. Under krigsåren var Set Svanholm en flitigt förekommande gäst på scenerna i Tyskland, Ungern och Österrike, även om han också hade engagemang hemma i Sverige vid Kungliga Teatern. Det var inte ett helt oproblematiskt val han träffade – under 1900-talets första decennier hade konsten blivit alltmer politiserad, och den artist som framträdde i Tredje riket var till exempel inte välkommen i Förenta Staterna eller Storbritannien. Set Svanholm var långt ifrån den enda svenska operasångare som framträdde i Tyskland under dessa år. Det kan beläggas att han inte var anti-semit och inte heller sympatiskt inställd till nationalsocialismen, men i detta fall fick principerna stå tillbaka för karriären och framgångarna.

EFTER KRIGET tackade Svanholm äntligen ja till det erbjudande han fått många år tidigare, nämligen att etablera sig på andra sidan Atlanten. Under decenniet 1946 till 1956 sjöng han på de största scenerna i Nord- och Sydamerika.

Det var också under denna period som han gjorde sina relativt få kommersiella inspelningar, ofta tillsammans med den nästan tio år äldre Kirsten Flagstad, som var tidens ledande Wagnersopran. Konsertverksamheten hade varit en viktig del i Svanholms musikaliska liv under hela karriären och det är mindre känt att han var en betydande exponent av tyska Lieder och skandinavisk musik. Under åren i USA blev han en viktig samlingspunkt för de många svensk-amerikanska föreningar som fanns utspridda över hela landet och han medverkade ofta i radio.

EFTER ETT FRAMGÅNGSRIKT men slitsamt decennium där han tillbringat en stor del av sin tid mellan två kontinenter under otaliga flygresor, inleddes den tredje stora fasen i hans karriär när han tackade ja till positionen som chef för Kungliga Teatern. Han efterträdde sin vän och kollega, barytonen Joel Berglund och satte sin prägel på operans verksamhet under ett dynamiskt ledarskap. Svanholm var intresserad både av äldre musik från barocktidevarvet och av samtida tonsättare. Den första insceneringen av Verdis opera Maske-

24

radbalen i sin ursprungliga svenska kontext ägde rum på hans tid och premiären för Karl-Birger Blomdahls ”rymdopera” Aniara 1959 var minnesvärd.

SET SVANHOLM FORTSATTE ATT SJUNGA under alla dessa år, om än i mindre utsträckning än tidigare, och hans sceniska kärlekspartner under denna period var seklets andra mycket kända Wagnersopran, Birgit Nilsson. Den som ofta var hans rival på scenen men hans mycket goda vän i privatlivet var barytonen Sigurd Björling, vars dotter Bergljot så småningom skulle ingå äktenskap med Svanholms äldsta son.

1959 opererades Set Svanholm för en cancer som senare ut vecklades till en hjärntumör. Trots att han var sjuk och under nästan ständig behandling under sina sista år i livet, gjorde han sommaren 1963 fyra hyllade framträdanden i Wagners Tristan und Isolde i Düsseldorf i en uppsättning regisserad av tonsättarens sonson Wieland Wagner. Svanholm erhöll då, vid 150-årsminnet av Wagners födelse, den stora Richard Wagner-medaljen.

NÄR SVANHOLM AVLED följande år, en månad efter sin sextioårsdag, efterlämnade han änkan Ninni Svanholm och parets sex barn. Till musikvänner i kommande generationer efterlämnade han ett konstnärligt arv som inte kan överskattas.

DET FINNS MER: 2014 blir det femtio år sedan Set Svanholm gick bort. Till hösten skall biografin Mästersångaren från Västerås, författad av Daniele D. Godor och Marie-Louise Rodén, komma ut på Atlantis förlag.

Ett litet smakprov finns att läsa i Pontus Reimers, red., Arkiven sjunger – nedslag i svensk musikhistoria (Stockholm 2011) där författarna bidragit med artikeln ”Set Svanholm – spår av en mångfacetterad kulturgärning”.

Hösten 2014 ges en konsert i Västerås till Set Svanholms minne.

Västerås Sinfonietta och inbjudna gästartister medverkar.

Den som är intresserad av Säby hembygdsförening och Säby manskör finner information på hemsidan: www.hembygd.se/saby-hembygdsforening För den som vill lyssna på Set Svanholm rekommenderas CD:n Set Svanholm: Unknown Lieder Recitals 1949-1952, utgiven 2012 av Immortal Performances i Kanada, med introduktionstexter av Daniele D. Godor och Stefan Johansson. Det finns också många fina inspelningar som man kan höra på Youtube.

^ Den första stora Wagnerrollen: Lohengrin. Kungliga Teatern Stockholm, 1939.

SPEGELN

”

han blev snart erkänd som en av tidens främsta Wagnertenorer

25

SPEGELN

Musiker, folkbildare och humanist Werner Wolf Glaser

FOTO: MAJA RAMSTEN

Werner Wolf Glaser 31 år gammal, 1944.

Av Per-Olov Sahl

26

Det är svårt att skildra en vän. Att sätta ord till en människa. Detta gäller i högsta grad Werner. Känslor i hjärta och minne finner sig ofta i kamp mellan det rationella och irrationella. Det är också musik. Det är också Werner.

MIN FÖRSTA KONTAKT med Werner Wolf Glaser skedde på våren 1979. Efter att ha fått en tjänst i sinfoniettan gjorde jag min första solokonsert i bibliotekets hörsal, där fanns Werner och hans hustru. Det var vid den tiden jag första gången blev bjuden hem till Glasers på te.

Det var den äldste sonen Jo-Svend jag först stiftade bekantskap med. Han kom till Eksjö 1974, då jag själv var i färd med att lämna staden. Jo-Svend kom till tjänsten som bibliotekschef, med uppgift att också leda stadens kulturverksamhet. Han skulle också ta över min plats som flöjtist i den lokala blåsorkestern i Eksjö.

REDAN UNDER SIN BARNDOM träffade Werner kvinnan som skulle komma att bli hans livsledsagarinna i livet. Renée var sju år äldre än Werner och var som barn engagerad som barnvakt till honom hemma i Köln. Efter gymnasietiden började

FOTO: ERNST BLOM

SPEGELN

^ Familjen Glasers första bostad var högst upp i Sundinska huset. Möbler till familjen samlades in i Västerås. Här ser vi dem vid inflyttningen 1944. Vännen Ingrid Andrén står längst till vänster, intill henne står Werner och hustrun Renée är bakom dem på flaket.

Renée studera medicin i Bonn, hon ville bli läkare, vilket dock den mörka utvecklingen i Tyskland satte stopp för.

Renée beskrivs av sin omgivning som det stora stödet till Werner. Hennes egen begåvning fick, i den tid hon levde, tyvärr inte en rättvis chans att blomma.

SOM UNG STUDENT I KÖLN var Werner känd för sin begåvning och studieflit. Han fick hoppa över två år i gymnasiet trots att han samtidigt bedrev intensiva piano- och musikstudier. Mamman Julie var konsertpianist samt pianopedagog, så det föll sig naturligt att Werner fick ägna sig åt musikstudier tidigt i livet. Pappa Viktor var journalist, i grunden en radikal socialdemokrat, som vid något tillfälle fick sitta i fängelse för sina åsikter. I denna uppväxtmiljö danades Werner.

WERNER FICK REDAN SOM 18ÅRING en tjänst som repetitör och dirigent vid operan i Chemnitz i Tyskland.1932 hade de antisemitiska krafterna tagit över och Werner slängdes ut från operan.

För att komma undan sökte Werner tjänst i Frankrike som informator. Då ändrade Werner sitt födelseår från 1913 till 1910. Anledningen var att han ville vara myndig när han lämnade Tyskland.

WERNER OCH RENÉE stannade ett år i Frankrike. Med goda vänners hjälp lyckades de därefter flytta till Köpenhamn i april 1934. Staden var vid denna tid en av Europas kulturella storstäder. Här trivdes paret Glaser, Werner deltog i det stora kulturlivet, fick tjänst som lärare vid Fredriksbergs musikkonservatorium, han var även en av dem som grundade Lyngby musikskola. Flera artiklar, uppsatser och forskning härstammar från denna tid. Det tyska skräckväldet kom närmare och Danmark var inte längre en idyll. Från radhuset i Köpenhamn gick flykten till Sverige med hjälp av en fiskebåt. Sonen Per-Ivars flykt till Sverige, ett år gammal, blev i högsta grad dramatisk. Han blev skickad i en boklåda till Malmö, beskriven som krukgods. Fiskebåten som förde över övriga familjen vågade inte chansa med eventuella skrikande barn. >>>

27

FOTO: FORSÉN, VÄSTERÅS

SPEGELN

^ En undervisningsgrupp med fyra barn under en lektion i februari 1953. Lektionen hölls i Glasers hem på Floragatan 26 i Västerås.

TILL EN BÖRJAN bodde de hos några danska vänner utanför Ronneby. Werner fick efter ett par månader erbjudande om en tjänst i Västerås, där man ville ha hjälp med att bygga upp en musikskola. Deras första bostad var i en 1,5 rummare högst upp i Sundinska huset.

Werner arbetade flitigt, han samlade musiker, orkestrar, elever och lärare. Vid krigets slut 1945 var familjens avsikt att återvända till Köpenhamn och sitt radhus. En jättelik avskedskonsert hölls i Västerås där Werner på kort tid vunnit stor popularitet och beundran. Avskedskonserten ägde rum i gamla idrottshallen vid Kopparbergsvägen. Werner dirigerade en jätteorkester. Väl tillbaka i Köpenhamn kändes kanske sorgen för stor efter krigets alla härjningar. Sanningen kring förintelsen låg som en dimma över Europa. Själva hade paret förlorat de flesta av sina släktingar och vänner.

28

Familjen återvände till Västerås redan efter tre månader i Köpenhamn.

VID DENNA TID hade han fått igång musikskolan i Västerås.

Den modell för undervisning i grupp som han skapade kom att kallas "Västeråsmodellen". Den blev en förebild för många musikskolor i landet. Vid sidan av sin tjänst som studierektor ledde Werner sommarkurser i Alingsås. Han var dirigent för Södra Västmanlands orkesterförbund mellan 1944 och 1959. Werner var också ett stort stöd till sommarakademierna i Västerås 1993. Utan tvekan var Werner en av vårt lands stora folkbildare, som humanist ofta betraktad som den främsta! Han läste obehindrat på sex språk, han skrev, komponerade och lyssnade. Han slutförde allt som han föresatt sig.

SPEGELN

FOTO: OKÄND.

”

Utan tvekan är Werner en av vårt lands stora folkbildare, som humanist är han ofta betraktad som den främsta

KERSTI BERGOLD VAR KULTURREDAKTÖR på VLT. Hon berättar att Werner började medarbeta i VLT två dagar efter det att han anlänt till Västerås. Han reagerade på en insändare och i februari 1944 publicerade han ett genmäle på danska. "Om vi alle gör det gode och fremmer det lyse, bliver det mörkes leverum mindre och mindre". Tre dagar senare återkom han med en dikt. Med tiden blev han tidningens ledande musikkritiker. Efter konserterna kom Werner upp på redaktionen och skrev sina recensioner, men han lämnade aldrig ifrån sig dem förrän Renée granskat och godkänt.

PIANISTEN JAN BÜLOW, är en känd tolkare av Werners musik. Jan berättar att han träffade Werner för första gången någon gång på 1950-talet, sedan inledde han kompositionsstudier för Werner under 1970-talet. ”Werner experimenterande en gång med tolvtonsteknik, men berättade vid ett tillfälle hemma hos mig och Barbro att han tröttnade på denna alltför torra akademiska stil. En gång var han så trött på detta att han hällde ett kar med pepparkorn över ett notpapper, markerade var pepparn landat och skickade detta till en förläggare. Till hans häpnad fick han beröm för verket i uttryck som att han skulle ha "fullföljt en strävan hos Schönberg" Werner satte därefter definitivt ingen tilltro till denna musikaliska konstart.

MONIKA OCH TOMAS TRANSTRÖMER kom till Västerås 1965. Tomas, entusiastisk amatörpianist, var en livlig besökare vid det stora konsertutbud som blomstrade i staden.

Ganska snart blev de inbjudna till paret Glaser och det blev många middagar under de kommande åren. Tomas och Werner hade mycket gemensamt och de var intresserade av varandras arbeten. Tomas uppskattade verkligen Werners kompositioner och tyckte att han förtjänade mer uppmärksamhet än vad han fick i Sverige.

WERNER VAR MYCKET UPPSKATTAD av västeråsarna. Hans sista decennium var kantat av hyllningar. Hans starka personlighet och utstrålning talade för sig själv. Västeråsarna ville ge Werner en guldkant i tillvaron. I synnerhet när han blev änkling. Landshövding Jan Rydh ordnade med festligheter på slottet. Kulturdirektör Tapio Hovebro bidrog med kulturmedel och när Mats Svegfors bildade Västmanlandsakademien blev Werner en självklar medlem.

WERNER WOLF GLASER Werner Wolf Glaser föddes i Köln 1913 och dog i Västerås 2006.

Han började sin musikerbana i Köln, med studier i piano, dirigering och komposition. Vid universitetet i Bonn studerade han konsthistoria, vid universitetet i Berlin psykologi och filosofi. Han studerade komposition för Paul Hindemith. Glasers produktion är stor; 13 symfonier, 15-tal konserter, fem operor, två baletter, mängder av kammarmusik, sånger samt verk för soloinstrument.

Werner Wolf Glaser och hans hustru Renée fick fyra barn tillsammans. Den äldste, Jo-Svend, föddes i Danmark 1936. Etienne, född 1937, är en av vårt lands bästa skådespelare och regissör.

Per-Ivar född 1942, är grafiker och verkar ha ärvt sin pappas positiva utstrålning. Dottern Juliette föddes år 1958. Tragiskt nog blev hon inte mer än nio år. En händelse som Renée och Werner aldrig riktigt hämtade sig ifrån. Werners dotter Cecilia föddes 1966 utanför paret Renée-Werner. Cecilia har ärvt musiken och är en duktig och lyrisk cellist som i dag tjänstgör i Kungliga Filharmoniska Orkestern.

29

SPEGELN

Jazzens eldsj채lar Av Ann Lystedt Foto: Gunnar Holmberg

30

SPEGELN

Den som vill följa jazzhistoriens väg bör ta rygg på eldsjälarna. Musikälskarna, som envetet och ofta utan egen ekonomisk vinning arrangerat, bokat, marknadsfört, problemlöst, roddat och presenterat. År efter år. Entusiaster inom Jazzens vänner, Village, Smalls, Nya perspektiv och Jazzens museum har bjudit publiken på många musikupplevelser i Västerås med omnejd.

UTAN KÄRLEKEN TILL JAZZMUSIKEN och otaliga ideella timmar hade det aldrig gått. Och ibland har det väl inte gått så bra heller, nöjestrender skiftar och den ekonomiska verkligheten har varit tuff.

Musikrestaurangen Village är ett intressant exempel. Föreningen Musik med mera, som drev Village, gick i konkurs 2006. Gruppen Village vänner, med Rolf Söderman i spetsen, fick då behålla namnet Village och ordnade konserter i grannlokalen Intiman. Konsertarrangören Björn Carlsson tog över restaurangen och Village-lokalen, ett musikens hus som fick namnet Sigurdsgatan 25, med blandat utbud.

VILLAGE HADE STARTAT i september 1986, i en rustad mekanisk verkstad på Sigurdsområdet. Förre kulturministern Bengt Göransson stod för den invigande trumvirveln och Claes Jansson sjöng, som så många gånger senare. Det meriterade husbandet rymde Bobo Stenson, Rune Carlsson, Palle Danielsson och Lasse Färnlöf, och många yngre musiker fick chansen att jamma.

Upphovsmannen var läraren och musikern Hasse Ekman, som senare drog igång musik- och teaterklubben Smalls, med artister som EST (Esbjörn Svensson trio) och Monica och Carl-Axel Dominique. Konceptet för framgång – om än svårnådd– var en kombination av ”bra musik, trivsamma lokaler, god mat och en närhet mellan publik och artister”. Hasse ser idag ingen jazzscen i Västerås värd namnet; Village lämnade ett tomrum. < Första konserten på Village med från vänster Staffan Abeleen, Claes Janson, Lars Färnlöf, Rune Carlsson (delvis skymd) och Nisse Sandström.

Lilla bilden: Museibossen och klarinettisten Rolf Carvenius och hans Tuxedo Jazzband sätter punkt för säsongen 2013 på Jazzens Museum med nytt publikrekord på över 500 personer.

>>> 31

SPEGELN

The e Villag Band JAZZMUSIKEN KOMMER JU FRÅN BLUESEN, den är skitig och utvecklas hela tiden. Village var det enda livestället i Västerås och fungerade som incitament för så många andra, som ville höra och spela annat än dansbandsmusik, det fanns en konstnärligt hög nivå.

Pedagogen Annika Lind, som också fanns med i början, minns Village-andan: Många anmälde sig frivilligt. Vi hade sju man i köket, 13 i serveringen, fyra i baren, tre i garderoben, ljud och ljus…

Endast kocken var anställd.

För många var det ett sätt att träffas. Och under de åren föddes ett 50-tal tvättäkta ”Villagebarn”! Men konkurrensen hårdnade, sättet att lyssna på musik förändrades med nya generationer och nya influenser.

Saker har lika stor rätt att uppstå som att dö, säger Annika Lind. Det hade sin tid.

DEN MER TRADITIONELLA, lättsmälta jazzmusiken har haft två västmanländska huvudscener: Jazzens museum i Strömsholm och Jazzens Vänner i Västerås konserthus.

Nyligen blåste smokingklädde Rolf Carvenius med sitt Tuxedo Jazz Band den sista klarinettonen som arrangör vid Jazzens museum. Under femton år har han drivit museet, konsertverksamheten och restaurangen Royal Garden.

32

^ The Village Band. "Världens bästa husband" med från vänster Bobo Stenson, Joakim Milder, Rune Carlsson, Jan Allan, gästsångerskan Lena Willemark, Palle Danielsson och Göran Klinghagen.

De första åren var tuffa, men gästerna strömmade till och Carvenius har räknat in en publik på omkring 15 000 personer varje sommar, Han vill nu lämna över till en ny entreprenör för att få tid till eget musicerande och konferenciersuppdrag på Nalen.

Claes Tillander, den idogt entusiastiske ordföranden för Jazzens Vänner, som bland annat arrangerat det årliga Festijzz sedan 1993, trivs gott som arrangör, men anser inte att Västerås publikmässigt är en jazzstad.

Den stora publiken kommer inte även om vi ordnar högklassig musik, bara om det är beprövade band de känner till.

Det är inte musiken som är problemet – utan att musikerna är för okända.

VÄSTMANLAND RYMMER INTE BARA ett helt band av uthålliga jazzarrangörer, här har ju också flera internationellt uppburna musiker fostrats och fått utrymme att utvecklas.

SPEGELN

Bland de tongivande namnen fanns inte bara Lars Färnlöf och Bobo Stenson, senare kom Esbjörn Svensson, Magnus Öström, Magnus Lindgren och Jonas Östholm – alla hedrade med Västerås stads Lars Färnlöf-pris.

Västerås ungdomsstorband, med Kulturskolan som bas, har vunnit en rad fina priser. Och saxofonisten Ida Karlsson, med bakgrund i Haraker, har också rönt stor uppskattning.

Men hur fångar man en ny publik? Fortfarande håller nog konceptet med scener där man både kan lyssna på musik, äta och dricka.

Men de yngre är lättfotade, bestämmer sig i sista stund, kollar på Facebook vilka som ska gå, påpekar Annika Lind.

Jazzfotografen Gunnar Holmberg håller med: – Ungdomar vill inte sitta uppradade i bänkar mellan klockan 19 och 21, vill man få en yngre jazzpublik måste man möta dem i lokaler de är vana vid.

Magndugsren Lin Esbjörn Svensson

DEN STORA PUBLIKMASSAN bär fortfarande en hög medelålder, ett faktum som består trots att musikerna på scen ofta är unga.

Ja, det har aldrig funnits så många unga bra musiker som idag, anser Gunnar Holmberg. Han är en av landets främsta jazzfotografer, och har inventerat det mesta från både förr och nu genom sin jazzsajt Digjazz.se – och även dekorerat Villages väggar med sitt svartvita porträttgalleri av jazzens stora namn.

Arvet från trumpetaren Lars Färnlöf lever vidare genom sonen Jonas, som arrangerar sommarkonserter vid Färnlöfs gård i Apalby, ”I Lasses kvarter” med olika musikgenrer – och mat.

OCH PÅ DEN EXPERIMENTELLA KANTEN fortsätter Nya Perspektiv, en ideell musikförening som startades 1999 av Lennart Nilsson, även en av Villages tidiga entusiaster och programmakare. Han ordnade också festivalerna ”Perspectives”. Syftet har varit att presentera ”nutida improvisationsmusik, konstmusik och andra närliggande kreativa uttryck”.

Tomas Nygren leder verksamheten idag, och betonar att även om föreningen är medlem i Svensk Jazz ligger tyngdpunkten på samtida musik i allmänhet.

Sommaren 2013 höll Nya Perspektiv en workshop vid Norbergfestivalen och under hösten ordnas program i Culturen och stadsbiblioteket. Särskilt unga musiker erbjuds en scen, och biljettpriserna hålls låga. Även om jazzen som den lät före 1950 har en trogen publik krävs det sannolikt just en ny generation arrangörer för att på nytt ge Västerås en intressant och välbesökt klubbscen för jazz.

> En glad kväll på Village med Charlie Norman, Lennie Norman och Lars Färnlöf. Charlie Norman blev ju sedan också en av de stora publikfavoriterna på Jazzens Museum och förärades efter sin bortgång en speciell Charlie Normandag.

e Charrlim No an Lennie Norman

Lasse Färnlöf

33

SPEGELN

FOTO: TOMAS GUSTAVSSON

Landskapet sjunger Av Bertil Olsson

Varje landskap är ett poetiskt landskap. I varje trakt finns människor som i konstnärlig form vill gestalta sina livserfarenheter, i ord, i bild, i musik. Varje landskap har sin poesi – Västmanland, likaväl som Bergslagsområdet.

MINA MÖTEN MED MUSIKANTER har varit många. Några minnesbilder från 1970 och 80 talet: Trubaduren Evert Norström som ännu vid 85 års ålder sjöng med kraftfull stämma och stampade takten så att huset skakade. En visa handlade om hur han körde kol till valsverket i Skinnskatteberg; det var före storstrejken 1909, då järnhanteringen på orten upphörde. Hans Skinnsbergsvisa var på känt manér en omarbetad variant av en annan sång, av dalslänningen Lars Bondeman; nu helt ny melodi, delvis ny text.

Att byta ut Skinnsberg mot Sandviken var en självklarhet, om han kom till den orten.

ANNA LARSSON PÅ HEMMET som i ungdomen var verksam i Frälsningsarmén. I det mörknande 30-talet startade hon den syndikalistiska sånggruppen Röda Ringen som sjöng fredssånger. Med sin grupp reste hon runt i mellansverige och framträdde på möten och danstillställningar. Sin pärlemorprydda gitarr använde hon fortfarande vid inspelningstillfället.

SNICKAREN GÖSTA FRÅN UGGELFORS som vid hög ålder letade fram kupletter från revyns glanstid i Riddarhyttan på 20talet. Och som började skriva nya visor ihop med den fine dragspelaren Eric Önander; denne stod för tonsättningarna.

Två musikanter som efter många slitsamma år i byggsvängen lärde känna varandra och började samarbeta. Och ljuv musik uppstod.

DEN GAMLE GRUVARBETAREN vid mausoléet – själv uppväxt i närheten, sjungande ”Elin och herremannen”. I visan stod Elin emot hans invit. Detta gick inte för sig i äldre tid, då ortens bruksherre ansåg sig ha fri tillgång till brukets kvinnor.

Sångaren var tårögd när han sjöng. Hans hustru råkade heta Elin. > Gruvarbetarhustrun Anna Larsson från Grimsö/ Riddarhyttan minns 30-talets fredssånger.

>>> 34

FOTO:TAGE BERGGREN

SPEGELN

35

FOTO: SEPPO REMES

SPEGELN

BERTIL OLSSON Till folkhögskolan i Skinnskatteberg kom jag 1972, inpendlande från Säter. I bagaget fanns en gitarr, en blockflöjt, en spelmansfiol, en gammal trumpet. Där fanns också minnen, från en musikalisk hemmiljö på Ornö i Södertörns skärgård, från varitéer och körer och orkestrar i Uppsala, från visturnéer och radiojobb, från musikresor i England och Tanzania. På hösten höll jag i en viscirkel med pensionärer och inledde en visinventering, som på sikt gav upphov till visböcker, CDskivor och ett otal visträffar.

Med stöd från bland annat Västmanlandsmusiken bedriver jag sedan många år tillbaka programverksamhet i länet med omnejd.

”Jag känner djup tacksamhet mot alla de människor som bistått mig med visor och låtar och goda historier. När jag rör mig längs vägarna kan jag höra landskapet sjunga”

FRÅN ALLA KÖRSTÄMMOR och elektronmusikfestivaler finns många härliga minnen: Körstämma, efter en stor veckokurs på folkhögskolan: en månghövdad vitklädd skara körsångare på stora herrgårdsscenen med ett Theodorakis-program. Insjön i bakgrunden, klarblå himmel, kanske tiotusen åhörare på gröna ängen, i en inramning av lummiga lundar där solvinden vandrade genom lövverket. Magiskt! Oförglömligt!

Där fanns Ingvar Carlsson från Möklinta, Uno Gill från Gisslarbo/Västerås och Herbert Andersson från Medåker. Bland deltagarna på våra fiolkurser märktes bland andra en ung Carina Normansson från Sala, nu en känd musikprofil, och Ulf Svansbo från Kolsva som startat Svansbo Spelmän. Carina har en bred kunskap om den låtskatt som bevarats i SalaMöklinta trakten. Ulf har gjort djupdykningar i det rika material som samlats in av Ellen Lagergren i Uttersberg.

PÅ SKINNSKATTEBERGS FOLKHÖGSKOLA fanns på 1970-talet ett brett musikprogram på kortkurssidan, med rubriker som Barnvisor, lekar och danser, Musik från jordens alla hörn, Folkmusik från Västmanland. Lokalt och globalt i allsköns blandning. 1980 startade en ettårig folkhögskolekurs med musiksociologisk inriktning, rubricerad Från vallåt till arbetarspel – folkens musik, sånger och danser. Och året därefter fördes diskussioner, som föregick lanserandet av Skinnskattebergs stora körstämma 1982 där regionalt färgade körverkstäder och visstugor kom att ingå i programmet.

DE TEXTER SOM SAMLATS IN genom åren är av mångskiftande karaktär, från höglitterära alster till dängor och tillfällighetsdikter. Här finns bilder från arbetslivet – järn och skog, liksom från vardags- och samhällsliv. Här finns naturlyrik.

Här finns underlag som gör det möjligt att sätta samman sång- och musikprogram med viss lokal framtoning, allt efter ort och sammanhang. Här finns möjlighet att göra ”klingande autoguider” för bilister, som färdas utmed landskapets stora dalgångar: längs Hedströmmen, Kolbäcksån, Svartån.

Jag känner djup tacksamhet mot alla de människor som bistått mig med visor och låtar och goda historier. När jag rör mig längs vägarna kan jag höra landskapet sjunga.

VID EN MINNESVÄRD LÅTKURS lät äldre västmanländska spelmän bjuda på smakprov ur sina repertoarer.

36

SPEGELN

A N D R A M U S I K A N T I S K A VÄ S T M A N L Ä N N I N G A R J A G M ÖT T:

dansanta Svea Jansson i Fagersta med Bergslagsleken, musikerklanen Lindström i Fagersta-Leksand, Brieses familjeorkester från Riddarhyttan, Lars-Erik Lärnemark och Kristin Kalmelid som samlat visor i Norberg, lekaren och läkaren Olle Westin i Karbenning, Gösta Kropps dragspelsgäng i Hallstahammar, poeten-durspelaren Per Helge i Västerbykil, Hellstrands i Västerfärnebo, Sven-Olov Borlund i Tillberga som tonsatt texter av västeråsaren Josef Sedell, multiinstrumentalisten Anders Larsson på Länsteatern, dragspelaren Gottmar Trogen från Blötberget och Västerås, låtsamlaren Gunnar Fransson i Köping, Torvald och Kristina Larsson som samlat in sång- och danslekar, klarinettisten Stig Hartman i Bångbro vars låtspelande pappa grovsmeden skolade om sig till klensmed vid 86 års ålder. Och entusiastiska konsertarrangörer som El-Ulla Jansson... Och barnkulturarbetare som Majja Neverland, Pia Carlsson, Håkan Fernqvist... Och visor efter bondmoran Rut Andersson i Bovallen, och Julia Nyberg i Skultuna, och Einar Molin från Guttsta, och polsketrallar efter Norrgårds-Edit i Vittinge...

Många nämnda men ingen glömd.

< Bruksarbetaren och trubaduren Evert Norström i Skinnskatteberg.

DET FINNS MER: Västmanlands Spelmansförbund har gett ut noter, LP-skivor, kassetter och en CD med musik från Västmanland. På hemsidan kan man också läsa mer om folkmusik och spelmän från länet. www.vsf.u.se Olsson, Bertil med vänner, Bergslagens ansikten. CD utgiven 2006, Mariana.

Svenska ungdomsringen för bygdekultur, Västmanlands distrikt, sammanställt av Kolorum. Hopp lustigt. Västmanland i dans och visa, Köping 1983.

FOTO: PERÅKE PERSSON

Skinnskattebergs folkhögskolas skriftserie 1982, I Bergslagens famn. Sånger, dikter, låtar från Skinnskatteberg, Riddarhyttan Baggbron, Uttersberg, Hed, Färna.

Bergslagssånger från rimsmedja och spelhus. Olsson, Bertil, red., Förlaget Grufvan, Riddarhyttan 1994. ISBN: 91-86538-16-0

37

Tre glada och h책riga punkare: Per Granberg, Leif Ekring och Johnny Smedberg, Charta 77.

38

SPEGELN

- Do It Yourself Av Julia Bentling Foto: Peter Gustafsson

Säg "Köping" till en punkare och hen kommer garanterat att associera till Charta 77, Smedjan och Birdnest – resultatet av ett gäng eldsjälars arbete under decennier.

Det inom punkkretsar välkända uttrycket D.I.Y. – Do It Yourself – genomsyrar hela berättelsen om punken i Köping.

UPPSALA HÖSTEN 1991. I köket står en pank 17-åring och säger till sin mor: – Jag måste få åka till Köping.

Mamman undrar varför i all världen man måste åka till Köping?

– Det är Totalgalan. Alla band spelar och alla ska dit.

Jag fick både tillåtelse och sponsring och kunde bege mig, tillsammans med en drös andra entusiastiska punkare, till Totalgalan i Köping. Men hur kom det sig att en liten västmanländsk industriort blev svensk punks residensstad?

KÖPING 1980. Köpings kulturliv mullrar. Kulturforum har varit igång några år men det finns behov av en förening för tuffare musik. Kollektiv Z startas och senare drar Stadskultstudion igång i Smedjan, där man ordnar konserter, konstutställningar och mycket annat. Allt under devisen "Du platsar".

KOLLEKTIV Z drevs av Per Granberg, hans bror Johan och ett tiotal andra engagerade vänner. De arrangerade punkgalor på Hagagården och fick även kontakt med P3-programmet Ny Våg, som sände live från en konsert i Folkets Park. Pers band N.O.S. och Johans band Zynhtslakt delade utrymme på en singel som gavs ut på det egna bolaget Commando Z, som sedan blev Birdskit för att i slutet av 80-talet ta namnet Birdnest. > Charta 77 på Café Mullvaden, en källarlokal i Köpings centrum som tidigare varit porrklubb. Per får här sånghjälp av tvillingbrodern Johan (fd Zynthslakt).

>>>

39

SPEGELN

^ Charta 77 spelar på CH – Centralhotellet i Köping. Året är troligen 1988.

EFTER DE TIDIGA ÅTTIOTALSBANDEN bildade Per Charta 77 tillsammans med gitarristen Johnny Smedberg. Trummisen Martin Nordberg hoppade på tåget och sättningen var klar för bandet som skulle bli ett av Sveriges mest långlivade punkband.

PER OCH JOHAN GRANBERG VÄXTE UPP I KÖPING och fick tidigt upp ögonen för musiken. Pappa spelade jazz vid sidan av sitt arkitektjobb, men "det var inte som att vi satt och sjöng tillsammans på jularna eller så" säger Per. Hur hela musikintresset, bandbildandet och alltihop började är inte helt enkelt att bena ut.

– Det är svårt att säga var något slutade och något annat tog vid, men vi var ett gäng kreativa själar som stannade i Köping och startade föreningar, byggde lokaler och arrangerade spelningar. Det var inte något särskilt med Köping som gjorde staden till "punkstad", hade vi bott i Arboga hade samma sak skett där, säger Per Granberg.

NÅGOT STÖRRE BEHOV AV POLITISKT STÖD FANNS INTE, utan de såg till att få tag på de lokaler och prylar som behövdes genom vänner och bekanta.

– Är man några stycken som vill göra något så är det bara att göra det, säger Per. "Eldsjäl" är ett epitet som Per ofta fått, men sitt eget engagemang är något han tonar ner. Dock var det säkert till stor hjälp att ha uppmuntran hemifrån.

– Det var aldrig någon som sa att det vi gjorde var bortkastad tid, berättar han.

40

DE TIDIGA ÅREN PÅ BIRDNEST handlade mest om att ge ut egna och kompisars skivor. Innan det satte fart ordentligt bestod skivbolaget av några lådor med plattor under sängen, som såldes varhelst man kom åt. Men med 90-talspunken kom ett rejält uppsving.

– Det började med att radion spelade De Lyckliga Kompisarnas hit "Ishockeyfrisyr", berättar Granberg.

Sedan var bollen i rullning och alla de stora svenska punkbanden turnerade flitigt under nästan hela 90-talet.

PUNKEN SPRED SIG och vid sidan av att banden spelade – ofta tillsammans i kombinerade turnéer – hade man hjälp av TV-avregleringen. På nystartade ZTV visades punkvideos, band intervjuades och fick en större spridning än vad man kunnat ana. Våren 1994 låg Birdnest-signade Dia Psalmas debutalbum Gryningstid åtta på albumlistan.

UNDER BÖRJAN AV 90TALET arrangerade Birdnest tillsammans med Beat Butchers punkgalan Totalgalan i bland annat Stockholm, Göteborg och Köping med band som Strebers, The Past och givetvis Charta 77. Då alla medverkande band turnerade och affischerade över hela landet blev uppslutningen till den första Totalgalan över förväntan och det var fullpackat på Kolingsborg i Stockholm långfredagen 1991.

Totalgalan i Köping, hösten samma år, genererade punksamlingen "Även Vackra Fåglar Skiter" – idag en riktig punkklassiker.

SPEGELN

ÅREN GÅR OCH ALLT FÄRRE KÖPER SKIVOR. Många kopierar av varandra, fysiska skivor blir sällsynta och det påverkar givetvis Birdnest.

– Vi hamnade i en situation där jag blev tvungen att avskeda alla anställda för att inte gå i konkurs, berättar Granberg.

Lokalen som fungerat som kontor och lager stod nästintill oanvänd och funderingarna började kring vad man kunde göra med den. Valet föll på pub och konsertlokal – Ögir var född.

NÄR BIRDNEST FYLLDE 30 ÅR förra året ordnades ett stort kalas i Ögirs bryggerilokal där flera av banden som legat på bolaget uppträdde. Många gjorde bejublade och efterlängtade återföreningsgig. Under åren som gått har de flesta stora svenska punkbanden legat på Birdnest, åtminstone under en del av sin karriär. Nu går bolaget lite på sparlåga, men så gott som alla gamla plattor finns tillgängliga på digitala kanaler som Spotify. Senaste släppet är Arbogabaserade The Hawkins, och arbetet med musiken är inget Per Granberg vill tappa, även om annat tar mer tid just nu. På Ögir är det full fart; konserter, mat och egenbryggt öl lockar dit gästerna.

IFALL PUNKEN någonsin kommer att bli lika stor som den varit vet ingen, men sannolikheten är liten. Den kommer dock alltid att finnas i hjärtat på Per Granberg och många av de som var med från starten. Men nästa residensstad för punken – den kommer att uppstå där det finns folk som i Köping; envisa, engagerade eldsjälar som vågar och vill.

NÅGRA AV PUNKBANDEN I VÄSTMANLAND KÖPING BMH Catch 22 Disgust Charta 77 Dr Krall LN Betrix Nasty Native N.O.S V.O.P.P. The Wall Zest Zynthslakt KÖPING/MUNKTORP Emergency The Past KOLSVA/KÖPING Kent Impotent KOLSVA Extaz Abjecs Hertz The Redlös The Protectors Pink Panthers

VÄSTERÅS T.S.T Stick & Brinn Scandal HALLSTAHAMMAR FKM FAGERSTA Cruel Maniax Bruket R.I.F. Happy Farm SKINNSKATTEBERG No Fun At All Mental Härdsmälta NORBERG Crude SS Ugly Squaw ARBOGA Passage 4

< J Hex & the Scarecrow: Jörgen Thörngren, Peter Järling, Johan Granberg, Katarina Johansson och Zeke Ekholm.

(De var inte ett punkband, mera "indierock")

DET FINNS MER: www.stadskult.rinkab.se www.punktjafs.com www.facebook.com/pages/Charta-77/147254062010318 Bok: Encyclopedia of Swedish Punk 1977-1987 av Peter Jandreus 41

FOTO: LARS HÖGLUND, VLT

SPEGELN

Nutida Musik och kampen om nya rum Av Johan Redin

I skuggan av det kalla kriget, i en strid ström av små sociala explosioner växte begreppet om ”ungdomsrörelsen” fram under 1960-talet. Inledningsvis med rockens intåg i folkhemmet under slutet av 50-talet, med skinnjackan, brylkrämen eller den korta kjolen, för att nå en höjdpunkt i studentupploppen i Paris maj ’68, en protest som skulle tända en hel generation att alltmer demonstrativt visa sitt missnöje med västvärldens ohållbara idéer.

DET ÄR MED EFTERKRIGSGENERATIONEN, fyrtiotalisterna, som den alternativa kulturen växte fram. Mellan rocken och proggen, mellan Elvis och Victor Jara så att säga, råder naturligtvis enorma skillnader. Men de förenas under fenomenet ”ungdomsrörelse”, ett ord som idag helt har tappat sin udd, i protesten mot föräldragenerationens ideal men också i en längtan efter andra yttringar, andra språk – andra rum.

SKAPANDET AV EN ALTERNATIV SCEN innebar inte bara att försöka att etablera ett alternativ till jazzklubben, dansbandens Folkets park eller radiomediets schlagerparader. Det handlade om att ge unga möjligheter att spela sin egen musik och att göra saker på egenhand utanför de etablerade institutionerna eller musikproducenternas styrande insyn.

DET HANDLADE BOKSTAVLIGEN OM att erövra nya rum i staden. I bästa Woodstock-anda ordnades utan tillstånd musikfesten på Gärdet i Stockholm under juni 1970, där tusentals unga samlades kring band som i dag är lika legendariska som själva händelsen. Gärdesfesten räknas som startskottet för

Sveriges alternativa musikrörelse, en rörelse så omfångsrik att den vida passerade det som rymdes i ordet ”ungdomsrörelses” smått pejorativa innebörd.

VÄSTMANLAND var naturligtvis inget undantag. Under två dagar juni 1974 ordandes regionens egen ”gärdesfest” på Vallby friluftsmuseum i Västerås. Folk minns den än idag som en stor händelse, någonting nytt. Tusentals dök upp, och på scenen stod naturligtvis västeråsproggens hjälte Pugh Rogefeldt.

DEN GRYENDE MUSIKSCENEN i Västerås hade redan då ett antal år på nacken, med begynnelse i musikföreningen Nutida Musik, som i starten 1970 initierades av lokala musikförmågor som Lars Färnlöf och Werner Wolf Glaser, det vill säga inom jazzen och konstmusiken. Men föreningen togs snart över av unga förmågor med mer radikala musikaliska och politiska idéer. > Ockupationen av Knutsgatan 7, år 1982. >>>

42

SPEGELN

>>> 43

FOTO: KJELLÅKE JANSSON

SPEGELN

^ Bryggargården 1978. På scenen står Bitvis med, från vänster: Lena Andersson, Ia Nordin, Helena Gustafsson, Eva Sahlén, Lasse Nordin, Tord Falk, Nils-Paul Nordin och Jan Gustafsson.

ÄVEN HÄR HANDLADE DET OM att erövra nya rum, vilket bland annat skedde med ockupationen av Bryggargården 19 november 1970. Trots att den bara varade några timmar så ställs den på listan över Sveriges tidigaste husockupationer, och kravet – som skulle återkomma gång på gång under de följande decennierna – var ett ”allaktivitetshus” i stadsrummet, att låta demokratin speglas i mångfalden av verksamheter, inte bara affärer, varuhus och kommers. De av kommunen föreslagna fritidsgårdana låg ute i förorterna.

AV OCH TILL KUNDE FÖRENINGEN NUTIDA MUSIK använda Bryggargården för alternativt skapande, fotografi, rock och folkmusik. Runt mitten av 70-talet blev föreningen mer organiserad och fick kommunalt stöd i form av en konsulenttjänst. Men snart visade sig allt fler signaler på ungdomars kulturella ideal och intressen var allt annat än homogena.

Många lockades till idrotten, sedan fanns där naturligtvis också andra starka konkurrenter: flipperspelen, ABBA, disco och glam.

44

RÖDVIN OCH KAMPSÅNGER var heller ingenting för den andra vågen av alternativ musikrörelse som skulle växa fram nu i slutet av 70-talet: punken. Punkarna, som skulle bli allt fler i början av 80-talet, krävde också en egen scen, inte bara i alternativ till disco- och popkulturen utan också till den som skapats av Nutida Musik. Musikföreningen betraktades naturligtvis inte som några fiender, men punkarna hade svårt för dessa ”hippies och proggare i sina snickarbyxor”.

LÖRDAGEN DEN 3 MAJ 1982 ockuperas en övergiven byggnad på Knutsgatan 7 i centrala Västerås. Kravet var ett allaktivitetshus och på fasaden fäster man den handtextade banderollen ”Levande musik för ett levande hus”. Dörrar och fönster barrikaderades, men man förde en dialog med politiker, polis, grannar och bostadsbolaget Mimer. Att på detta sätt tillgripa civil olydnad uppskattas naturligtvis inte av stadens makthavare. 25 maj utryms lokalen definitivt. En del av ungdomarna förs ut i handfängsel av polisen, banderollen slits ner från fasaden och bara två veckor senare rivs byggnaden helt.

FOTO: LARS HÖGLUND, VLT.

SPEGELN

MEN OCKUPATIONEN VAR INTE FÖRGÄVES. Den 28 maj intar ett fyrtiotal ungdomar stadshuset i Västerås för att följa kommunfullmäktiges debatt i ärendet. Där beslutas att Bryggargården skall användas för de ändamål som ungdomarna krävt, samt att kommunen upplåter det så kallade E:18-huset, ett hus strax intill Folkets park, till användning som replokaler för stadens punk- och rockband.

DET ÄR NU SOM FÖRENINGEN Nutida Musik får ny vital kraft, med en uppsjö konserter på det som i folkmun nu kallas ”Bryggis”, E:18-huset och ”88:an”, det vill säga Pingstkyrkans lokal uppe vid Oxbacken. Sedan mitten av 80-talet så ordnades också utomhusfestivaler i Vasaparken, där man trängdes lika mycket i gräset framför scenen som musikerna i den lilla vagn som kommunen upplåtit som mobil scen. Punken i Västerås knöt också till sig andra eldsjälar i länet, bröderna Granberg i Köping och den outtröttlige Peter ”Babs” Ahlqvist i Fagersta.

FOTO: BENGT JANSSON

DEN LILLA MUSIKFÖRENING som startade 1970 växte under drygt två decennier till en av landets största alternativa musikföreningar, med mer än 2000 medlemmar. Nutida Musik blev också en central aktör inom det så kallade Kontaktnätet, en rikstäckande organisation för ideella kulturföreningar, innan föreningens verksamhet ebbade ut under första hälften av 90talet. Västerås aktiva musikliv skulle ändå bestå, men vid den här tiden växte också ett nytt rum fram, ett rum som inte behöver ockuperas, ett annat rum som i folkmun snart skulle kallas ”nätet”.

^ Knutsgatan utryms och ockupanterna får följa med till polisstationen.

I förgrunden ”Nalle” Nandor Hegedüs.

< Musikfesten på Vallby Friluftsmuseum 1974.

45

SPEGELN

Mimerlaven

- en ”guldgruva” för elektronika Av Jan Å Johansson

FOTO: JAN Å JOHANSSON

Festivaldöden börjar bli ett begrepp och är väl ett ord som snart finns i Svenska Akademiens ordlista. I ett övergivet gruvområde i Norberg är detta dock ett okänt begrepp. I år arrangerades elektronmusikfestivalen Norbergfestivalen för fjortonde gången och publiken bara ökar från år till år. En av dem som var med och initierade det hela är Dag Celsing, numera direktör för Västmanlandsmusiken. Väsensskilda musikvärldar kan tyckas.

– I Norberg har man ”kokat” järn sedan 1100-talet med masugnsteknik, norbergarna har alltid haft sin utkomst från gruvorna och järnet – ända fram till år 1981, berättar Dag Celsing.

Dag Celsing, 2013.

DAG CELSING är inbiten västeråsare men under tre års tid bodde han i Norberg, anställd som projektledare för ett industrihistoriskt projekt som gick under namnet Industrihistorisk mötesplats. Projektet startade år 1998 och var ett led i att man ville satsa på industrisamhällets historia.

46

I SPÄNNARHYTTAN strax utanför tätorten fanns världens modernaste masugn och hytta men den lades ned 1981 och Mimerlaven togs ur drift som gruvlave.

– Det var ett trauma för ortsbefolkningen då många blev arbetslösa. Ja, det var en kollektiv sorg.

Men det fysiska blev kvar, det vill säga Mimerlaven som genom åren stod som ett spöke för norbergarna, kanske mest för politikerna. Många ville riva byggnaden. År 1999 var det ABB, som hade rivningsåtagandet av Mimerlaven.

Avtalet mellan kommunen och ABB närmade sig sitt slut samtidigt som Industrihistorisk mötesplats startade i full skala.

– När avtalet upphörde uppstod en oerhört hetsig debatt, främst i lokalpressen. Genom Industrihistorisk mötesplats organiserades visningar för allmänheten upp i det höga tornet.

– Jag ansåg att den eventuella rivningen måste förankras hos folket och jag såg Mimerlaven som en fantastisk del av land-

FOTO: PEO BENGTSSON

SPEGELN

”

Skulle de kunna övertyga Kraftwerk om detta kanske de skulle få sin drömbokning

skapet. Jag insåg att den inte fick rivas. Och jag fick stöd i frågan av Riksantikvarieämbetet och av landshövdingen, berättar Dag Celsing.

Men det var många norbergare som tyckte att laven bara skulle kosta pengar och att medel skulle tas från skola och omsorg om den fick vara kvar. ”Det är ju bara en betongkoloss”.

ABB köpte sig i alla fall ur rivningsåtagandet för sex miljoner kronor och den 1 mars 1999 avgjordes saken slutligen då kommunfullmäktige i Norberg beslutade att ta över ansvaret för Mimerlaven.

– Industrihistorisk mötesplats var finansierat av EU-pengar och nu sades det att vi måste fylla Mimerlaven med innehåll men för detta fanns ingen plan.

Teater hade dock spelats där förr och hur lägligt som helst dök en ung man, Michael Christiansen, från Danmark upp.

Hans mamma var från Norberg och pappan är dansk. Han hade tillbringat många somrar i Norberg och kände mycket väl till Mimerlaven. Han jobbade med ljussättning i musikbranschen och hade en enorm drivkraft. Michael föreslog en festival för elektronisk musik vid Mimerlaven och planeringen började för att ha premiär sommaren 1999.

Men förberedelsetiden var för kort och den lokala förankringen var för sviktande så festivalen fick ställas in två veckor före premiären. Det blev för mycket med att ordna toaletter, vatten och ström. Logistiken hann helt enkelt inte med. Men det största problemet var nog att vi inte hann förankra det hela i Norberg. Fröet var i alla fall sått och här fanns ett entreprenörskap och en vision vilket gjorde att festivalen kunde skrivas in som en del i ansökan till Framtidens kultur. ÅRET EFTER FICK FESTIVALEN ekonomiskt stöd av danska offentliga musikorganisationer, Framtidens kultur, Västmanlandsmusiken, Norbergs kommun och EU-pengar så i juli år 2000 kunde den första Norbergfestivalen ha premiär.

– Själv kunde jag inte bedöma musiken men jag lät honom hållas. Kreativa människor måste få vara kreativa i sitt intresse.

Men jag såg ett nytt värde i detta då det i Norberg var och alltid varit punkrock som gällt. Michael tog med sig mellan 60 och 70 personer och unga norbergare engagerades till den första festivalen år 2000.

>>> 47

SPEGELN

DAG TROR ATT FESTIVALEN, som nu genomförts för fjortonde gången, har en stor betydelse för ungdomarna i Norberg.

– En gång om året kommer unga utifrån med grönt hår, vilket betyder oerhört mycket. Det bidrar till att göra världen större för de unga i Norberg. Och för varje år har större och i kretsarna väldigt kända artister kommit till Bergslagen vilket i sin tur lockat en allt större publik.

– Festivalen har stöd från Elektromusikstudion i Stockholm.

Därifrån bokas de internationella artisterna vilket gör att det blir mer spets på festivalen. Nu har den också utvecklats till en branschmässa med workshops och konstnärliga aktiviteter, berättar Dag Celsing.

Dock vet han att drömbokningen skulle vara den världsberömda gruppen Kraftwerk.

– På festivalen ställer artister på hög nivå upp billigt. De tycker helt enkelt att det är häftigt med en festival så långt norr ut bland skogar och sjöar. De är mer eller mindre i extas över det, skrattar Dag och fortsätter: – Skulle de kunna övertyga Kraftwerk om detta kanske de skulle få sin drömbokning, gissar han.

PÅ ÅRETS FESTIVAL, som var större än någonsin, var det 100 bokade akter och hundratals besökare som tältade på området. Dag säger att det är ett subkulturellt möte men att festivalen har fått en hög status i musiksverige.

– Till en början var norbergarna skeptiska – ”man vet väl hur det är på festivaler med fylla och bråk”. Men festivalen har fått stor respekt genom åren då det alltid är så städat.

Det går inte att jämföra med Hultsfredsfestivalen eller Peace and love i Borlänge.

Dag Celsing föreslog festivalen som en mötesplats för elektronisk musik i Landstingets regionala kulturplan för Västmanlands län vilket gav resultat.

– Ja, Landstinget prioriterar detta.

VAD ÄR DET DÅ FÖR PUBLIK? Jag får en känsla av att musiken främst lockar unga högskolestuderande och är långt ifrån punk?

– Ja, kanske. Bra fråga. Det har jag inte funderat på men det kanske är så.

Fast det är nog mest kärleken till platsen och musiken som lockar publiken. Den industriella historiska platsen till tonerna av experimentell elektronika till mer klassisk klubbmusik har ingen motsvarighet i landet. Ja, förmodligen inte i hela världen.

– Festivalen var inte min idé, det var Michael som skapade den. Men han har gått vidare mot nya mål. Jag har sällan träffat en sådan skicklig och dynamisk person, säger Dag Celsing som själv har ett helt annat musikaliskt intresse.

– Jag har spelat klassisk piano i många år, berättar han men tillägger snabbt att det är på amatörnivå.

48

FOTO SID 4849: PEO BENGTSSON

SPEGELN

Fast det är nog mest kärleken till platsen och musiken som lockar publiken. Den industriella historiska platsen till tonerna av experimentell elektronika till mer klassisk klubbmusik har ingen motsvarighet i landet.

Ja, förmodligen inte i hela världen.

NORBERGFESTIVALEN Festivalen erbjuder en unik blandning av elektronisk musik som framförs på gruvområdet invid Mimerlaven i Norberg. Under tre dagar om året förvandlas området till en internationell lekplats där besökarna kan uppleva ljud och ljusinstallationer liksom workshops om ljud och bild.

På 14 år har festivalen växt till att bli en av de viktigaste återkommande händelserna i skandinavisk elektronika.

Festivalen har en hemsida där det finns uppgifter om artister, texter om festivalen och området liksom många fotografier från årets festival. www.norbergfestival.com

49

SPEGELN

50

SPEGELN

Looptroop Rockers - en kärleksförklaring Av Tony Lorenzi Foto Karolina Reit.

Vissa brukar berätta att de minns var de var när Palme dog. Själv minns jag inte vad jag gjorde igår. Men jag minns första gången jag hörde Looptroop Rockers.

JAG VAR PÅ VÄG ner till Skivbörsen i Västerås för att se om de fått in några nya cd-skivor. Detta var i samma veva som det haglade solo-plattor från medlemmarna i Wu Tang Clan så man hoppades alltid lite grann på att det fanns en ny release vid slutet av Skivbörsens spiraltrapp. När jag bläddrat färdigt bland skivorna så tog jag alltid en obligatorisk titt i vinylbacken innan jag begav mig hemåt på min damcykel. Om man sysslar med hip-hop så är det uttalat obligatoriskt att gilla vinyl men jag fattade aldrig riktigt grejen då. Min bror Måns hade i vilket fall nämnt en lokal grupp vid namn Loop Troop som skulle vara riktigt bra på engelska. Så när jag i vinylbacken hittade en 12" vinylskiva av DJ Erase titulerad Collaboration där Loop Troop medverkade, lossade jag på en del av mitt studiebidrag.

DEN ÖVERVÄGANDE ANLEDNINGEN till att jag köpte plattan var i och för sig mest för att etiketten på omslaget var gjort med graffiti-stil, det var liksom det avgörande. Men när jag sen lyssnade på låtarna på mina föräldrars Marantz-skivspelare kunde jag inte sluta spela den om och om igen. Jag kan fortfarande citera Promoes vers utantill och kan fortfarande imponeras av hur Supreme ligger på beatet i låtens första vers.

Fotografierna i artikeln är tagna vid den utställning om Looptroop Rockers som gjordes till gruppens 20-årsjubileum. Utställningen visades på Culturen i Västerås i december 2012.

>>>

51

SPEGELN

”

SEDAN DESS HAR JAG TROGET LYSSNAT på Looptroop Rockers. En avgörande faktor var att de på så många sätt satte ord på mina egna tankar vilket gjorde mig mer trygg i mina egna funderingar kring saker. Jag fattade såklart inte det då, då var det nog mest fett att de rappade om graffiti och att dricka folköl. Även om jag själv redan hade en samhörighet och kompiskrets i och med mitt hip-hop intresse så inspirerade Loop Troop mig till att börja rappa. Det kändes liksom inte helt lätt att under gymnasietiden och i egenskap av en 17-årig kille börja rita hästar och skriva dagbok men det coola alternativet/räddningen var som sagt att rita graffiti och skriva rap-verser.

eller mindre blev arg på dem för att de i intervjun

NÄR MIN SAMBO och tillika mamman till mina barn nu korrekturläser denna text mitt i skrivandet tycker hon prompt att jag just här ska ta bort ett stycke där jag skriver om ett eget släpp på ett indie-bolag, min magisterexamen i litteraturvetenskap och mitt frilansande som journalist. Först gör jag det.

Men nu kom det visst med ändå. Oops. Anledningen till att det kom med ändå är att jag vill tro att jag på något vänster har Loop Troop att tacka för detta. Detta var även tvunget att komma med på grund av att de genom sin framgång brutit sig loss från just den jantelag som vi via oss själva och andra, tilllåter trycka ner våra idéer.

SAMMA JANTELAG som jag här anklagar känns samtidigt som ett typiskt Västerås-fenomen, så när Loop Troops lokala förankring och blygsamhet ibland sken igenom var det konstigt nog något som jag kände mig stolt över. Jag minns till exempel en intervju de gjorde med Mats Nileskär i P3 Soul där Nileskär mer eller mindre blev arg på dem för att de i intervjun var så blygsamma varpå Promoe som grädde på moset svarade "Förlåt". Jag rös då och ryser fortfarande när de nämner Västerås, äppellunden, Tip Top, botaniska trädgården, Kristiansborgsbadet, riktnumret 021 och annan lokal geografi eller ämnen och beteenden som jag förknippar med min hemstad.

52

Jag minns till exempel en intervju de gjorde med Mats Nileskär i P3 Soul där Nileskär mer var så blygsamma varpå Promoe som grädde på moset svarade ”Förlåt”

SPEGELN

JAG VAR LÅNGT IFRÅN ENSAM om att ägna mig åt hiphop vid den tiden. Av samma anledning ser jag denna text som ett slags blödigt försök att förklara vad de betytt för mig och garanterat för resten av hip-hop-västerås men även för resten av stadens musikscen. Folk har av någon anledning svårt att få ur sig sådana saker, som om någon skulle göra sig illa av att ge någon annan beröm. Detta inkluderar inte minst mig själv.

För när jag långt senare fick möjligheten att göra Looptroop Rockers jubileumsutställning var det en obeskrivligt stor ära samtidigt som det var svinjobbigt att leverera något till någon som man sett upp till så mycket. Nu när det gått nästan ett år sedan utställningen avslutats så har jag fortfarande inte riktigt förmedlat denna kärleksförklaring till dem utan gör det på distans som en fegis i och med denna text.

OCH I JUST DENNA TEXT vet jag att jag förväntades skriva mer om hur gruppen bildades, deras musik och så vidare och jag ber om ursäkt för att jag driftat från ämnet. Men till dig som vill veta mer om just detta rekommenderar jag att Googla gruppens namn, surfa in på deras hemsida och läsa deras biografi för detta utrymme måste tvunget vara en homage till en av Sveriges viktigaste musikgrupper.

Tack.

Som fan.

53

SPEGELN

Artist in residence Av Jan Å Johansson

Besökare på Karlsgatan 2 har under hösten kunnat lyssna till ett annorlunda ljudverk som spelats på entrétorget. Stad i ljud, en musikalisk komposition med inspelade ljud vilka skapar klanger som tillsammans bildar en helhet. Ljuden kommer från en tid för längesedan eller från idag. Kompositören till verket heter Torbjörn Grass.

TORBJÖRN GRASS gick på Musikhögskolan och utbildade sig i klassisk gitarr samt studerade kontrapunkt. Han kände en stark lust att komponera sin egen musik men tog aldrig steget fullt ut för att göra det. Men det ändrades snart – på repertoaren finns nu både operor och kammarmusik.

INTRESSET FÖR INDUSTRIHISTORIA har mynnat ut i en mer ”abstrakt musikform” eller ljud om man så vill. Just nu är han aktuell i projektet Artist in residence på Karlsgatan 2 i Västerås. Syftet med Artist in residence är att samarbetet skall öka mellan Västmanlands läns museum, Västerås konstmuseum och Västmanlandsmusiken. Men också att stärka den regionala identiteten på ett nyskapande sätt – och att öppna för det oväntade. Torbjörn Grass uppgift kan sägas vara att svara på frågorna: Kan man tonsätta ett konstverk, en historisk händelse eller spela på ett museiföremål?

Musiker och tonsättare är vad som står på visitkortet.

Torbjörn Grass, inbiten stockholmare, lockades till Västerås i början på 1980-talet. Han fick nämligen jobbet som musikchef på Länsteatern.

-Men från början var det för att de behövde en lutinist till en uppsättning. Och så gjorde kärleken och jobbet så att jag blev kvar, berättar han.

PÅ TEATERN BLEV DET FLER ARBETSUPPGIFTER och komponerande, vilket så småningom ledde vidare till Sigurdsteatern där det första musikaliska rummet skapades tillsammans med scenografen Lisbeth Wahlström på 1990-talet.

-Man kan säga att jag är pappa till ”Det musikaliska rummet” 54

vilken byggde på fantasiinstrument. Det var en dansföreställning som vi åkte utomlands och turnerade med och fick en massa priser för.

Så småningom sade han upp sig från teatern, efter att ha varit tjänstledig, och började komponera utom teatern, som han säger. Bland annat blev det en mässa för Svenska kyrkan och en opera. Men även stycken för slagverk och kammarmusik.

-Jag har också jobbat mycket med institutioner som exempelvis Avesta Art – bland annat gjorde jag en Martinugnsopera – ett ljudverk med metalljud. Ett år ställde jag också ut ett ljudverk i Avesta. Dessutom har jag haft ett rum på konstmuseet med ett ljudverk. Ja, man kan väl säga att jag arbetar gränsöverskridande, konstaterar han.

DÅ LAPPHY TTAN I NORBERG fick utmärkelsen Årets industriminne medverkade han.

-Då satt jag i Mimerlaven och gjorde en kortkonsert på tio minuter.

På hans CV finns också konsertfredag med barnen, två konserter på Karlsgatan 2 och i våras gjorde han, tillsammans med träblåsaren Anders Larsson, ”I vår klanglåda”, vilket ingår i projektet Artist in residence.

NU ÄR HAN AKTUELL med att ha gjort ett åttakanaligt ljudverk i anslutning till utställningen vasteras.se där man visar stadsbilder ur museets samling.

-När jag fick förfrågan gick jag igång på idén direkt och min installation heter Min stad i ljud. Det är en ljudkomposition på tolv minuter där jag spelat in realistiska ljud, bland annat

SPEGELN

FOTO: JAN GUSTAFSSON

”När jag fick förfrågan gick jag igång på idén direkt och min installation heter Min stad i ljud”

från kyrkklockor i Västerås. Det är ett ljudverk från förr till våra dagar. Sångare från Mälardalens kammarmusiklinje har sjungit in korta melodier på orden äta, sova och älska. Det är ju något som folk alltid gjort, ler han.

Tanken är att publiken skall lyssna på ljudverket och skapa sina egna bilder. Men han försöker inte hitta på saker själv och initiera ur ”tomma luften”.

-Nej, jag försöker prata med de olika institutionerna om vad de har på gång. Utifrån det försöker jag hitta ett gränsöverskridande arbetssätt. Tanken är att jag skall fylla det oväntade – gå lite längre och bilda kontraster. Museivärlden förknippas inte med musik och klang men det tillför något. Det är spännande att experimentera fram huruvida man kan göra så eller inte så, berättar Grass.

INSPIRATIONEN TILL SINA VERK får han från sitt eget arbete.

Nu skall inte det tolkas som något egotrippat utan han får helt enkelt idéerna från sitt dagliga arbete.

-Men jag tar också avstamp i kulturhistoria vilket jag är mycket intresserad av, musiken har jag ju gratis. Inom

ramen för Artist in residence uppstår verken ofta genom att någon frågar vad jag kan göra i ett tomt rum på exempelvis museet vilket leder till att jag funderar över det tomma rummet eller på museet som sådant. Som tidigare nämnts arbetar han mycket med andra musiker men inte alltid.

-De jag arbetar med känner jag oftast då jag har ett stort kontaktnät. Men som alltid är det ekonomin som styr och jag får välja tillfällen då jag samarbetar med någon annan.

Pengarna inom projektet skall gå till offentliga möten och inte till saker. Allt arbete mynnar ju ut i möten med skattebetalarna.

Hemma lyssnar han helst på jazz och nutida musik men han säger att det också är skönt då det är tyst eftersom han har musik som yrke.

-Det har varit roligt och spännande att få arbeta inom ramen för Artist in residence – att över huvud taget ha fått erbjudandet. Men det har också varit svårt – det känns som om vi fått uppfinna hjulet, men det är också en del i processen.

Det är alltid spännande med nya arenor.

55

SPEGELN

Dragspel gåva från romer EFTERLYSNING Vi vill gärna få in mer arkivmaterial som vi kan bevara för framtiden. Vi efterlyser t.ex. fotografier, brev, dagböcker, minnesberättelser, recept, sångtexter, noter, ljudinspelningar, filmer, tidningsklipp och andra handlingar som har koppling till den romska kulturen, eller till personer med romskt ursprung som levt hela eller delar av sina liv i Västmanland.

Vi tar helst emot handlingarna som gåva, men vill ägaren behålla dem, t.ex. ett fotoalbum, så lånar vi dem gärna och gör digitala kopior som vi sparar i vårt arkiv.

Har du något du kan tänka dig att bidra med?

Hör i sådana fall av dig till: Ivan Klaesson, arkivarie på Länsmuseet, tel. 021-39 32 77, ivan.klaesson@ltv.se

Hasse Taikon och sonen Gino spelar dragspel i samband med att ett dragspel och ett hjul överlämnades som gåva till Västmanlands läns museum.

56

FOTO: ANETTE BERGLINN.

Den 18 september överlämnade familjen Hasse Taikon ett hjul och ett dragspel som gåva till Västmanlands läns museum. Föremålen har använts i fyra generationer inom familjen Taikon.

– När min farfar var ung reste har runt och spelade musik. En dag sa det klick till mig och jag kände att tiden var mogen för att överlämna sakerna till länsmuseet.

Minnena finns nu kvar, säger Hasse Taikon.

– Ett dragspel och ett hjul är tydliga symboler för romernas kultur. De utgör ett mycket värdefullt nytillskott till museets samlingar. Trots att romerna har funnits i Sverige i minst 500 år så har länsmuseet tidigare saknat dokumentation om romernas historia, säger länsmuseichef Carl-Magnus Gagge.

SPEGELN

FOTO: VÄSTERÅS STADSBIBLIOTEK

Musikskatt på biblioteket STIFTSBIBLIOTEKET I VÄSTERÅS har musikalier från 1500-1800-tal. Bland annat finns där handskrivna stämböcker med sånger som sjöngs av djäknarna vid gudstjänsterna i Västerås domkyrka runt sekelskiftet 1600. Är du intresserad av att se stämböckerna eller de övriga noterna, kontakta bibliotekarie Helena Aspernäs på Västerås stadsbibliotek. Tel. 021-394650. www.adress in

< Latinsk kyrkosång i altstämma. (Molér 71, altus)

Med musiken som vapen FRÄLSNINGSARMÉN, som grundades i London 1865, startade sin verksamhet i Sverige 1882.

Det dröjde inte länge förrän den unga Frälsningsarmén började använda musiken som vapen i den andliga krigföringen. Trumma, gitarr och blåsinstrument blev en magnet som drog människor till mötena.

Kåren i Arboga bildades 20 november 1887 och fick nr 23 av Sveriges kårer. Innan kåren i Arboga öppnades kunde man läsa i tidningen att: ”man sjöng frälsningssånger på kända vismelodier.” och ”var utspökade i frälsningsarmékostymer”.

På bilden ser vi den första musikkåren i Arboga fotograferad 1890. Det var en hornmusikkår med bastrumma.

Stående från vänster. Jansson (maskinist vid varmbadhuset), Karlsson, okänd. Sittande Alfred Fredriksson, Emil Eriksson (boktryckare i Kungsör), Erik Karlsson (kom med som 17åring och var medlem i 50 år) och en okänd person.

>>> 57

UTFLYKTEN

Musikaliska museer Av Krister Ström

I Västmanland finns många mindre museer med samlingar av olika typ. Den som är intresserad av musik och musikinstrument kan hitta flera unika besöksmål i länet.

Här kommer några tips på musikaliska museer i, eller nära vårt län.

58

faldigt värnar om minnet av den folkkäre artisten. Thore Skogman Sällskapet har haft planer på ett museum vilket ännu inte förverkligats. Sune Karlsson spelar Skogmanlåtar i närradion och visar tills vidare sitt minnesrum varje torsdag och söndag kl. 14-17. Framtiden för minnesrummet är dock oklar då hyreskostnaden för rummet kommer att öka kraftigt år 2014. Sune Karlsson nås på telefon 073-7349352.

FOTO: DANIEL LUNDE

THORE SKOGMAN MUSEET Thore Skogmans Minnesrum är för närvarande inrymt i Folkets Hus, Parkgatan 24, Hallstahammar. Där visar Sune Karlsson sin samling med föremål som har anknytning till Thore Skogman. Det rör sig bland annat om affischer, tidningar, böcker, foton, skivor och möbler från Thore Skogmans barndomshem. Den populäre sångaren, kompositören och textförfattaren växte upp i brukssamhället som fler-

UTFLYKTEN

FOTO: MORTEN HELSING

FOTO: ÖSTERVÅLA HARBO PASTORAT

PSALMODIKONMUSEET I en fd gammal ekonomibyggnad på Östervåla kyrkogård finns Psalmodikonmuseet. Där visas ett drygt trettiotal instrument jämte notskrifter mm. Merparten av instrumenten härrör från en samling psalmodikon som Rodney Sjöberg erbjöd församlingen att ta emot. Han hade blivit intresserad av detta instrument vid besök i sin ungdom på Koberg i Västergötland och senare bedrivit en insamling av gamla psalmodikon från alla landskap i Sverige och från övriga Norden. Orsaken till att han ville överlåta sin samling till just Östervåla församling var att där hade prästen Johan Dillner (1785-1862) verkat under sina sista tjugo år. Dillner hade i egenskap av musikpedagog sett till att instrumentet psalmodikon spreds i Sverige för att okända psalmmelodier i Haeffners koralbok skulle läras i församlingar utan orgel.

Psalmodikonet är ett musikinstrument som utgörs av en långsmal resonanslåda med en sträng. Vid spelning läggs instrumentet på ett bord och toner frambringas genom att man antingen knäpper på strängen eller spelar på den med en stråke. Tonerna är tydligt utmärkta på lådan med ett jack som kan ha en siffra eller annan markering. Små pålimmade trälister kan även förekomma. Instrumentet användes ofta i fattigare församlingar i stället för orgel. Det var vanligt i husandakter och trakterades gärna av kringresande predikanter.

För att se psalmodikonmuseet kontaktar man pastorsexpeditionen i Östervåla tel. 0292-100 06 för överenskommelse.

ORGELMUSEET I Fläckebo kyrkby strax söder om kyrkan ligger socknens gamla folkskolebyggnad som användes från 1876 till 1955.

Den köptes 1967 av rektorn Sven von Knorring för att där för framtiden kunna bevara kyrkorglar. Han och hans hustru Eva har där med stor sakkunskap byggt in ett antal orglar i skolsalarna och därmed skapat ett orgelmuseum.

Byggnaden har senare bytt ägare och renoverats.

Orglarna finns kvar och visas efter överenskommelse tel. 0224-742035.

Där finns Fläckebo kyrkas första orgel från 1862, ”FågelOlas” orgel från 1866, Romfartuna kyrkas orgel från 1889, Västerås missionskyrkas orgel från 1905, spelbord från Västerås domkyrka använt 1927-1961, en piporgel byggd i Stenbrohult 1905 inköpt till museet och renoverad 1984-85 samt en hemorgel som började byggas på 1940-talet i Västerås och fullbordades av Sven von Knorring. Alla orglarna är spelbara och det är tillåtet för besökare att spela på dem.

DET FINNS MER Västmanlands läns museum I arkivet på Västmanlands läns museum finns en dokumentation av bruksmusikkårer utförd av Stig Holmberg på 1980-talet. Där ingår bland annat enkäter, korrespondens, repertoarförteckningar, program, historiker, klipp, fotografier, ljudupptagningar. 16 volymer.

Arboga museums I Arboga museums arkiv finns en samling, ”Musik och dikt” som innehåller huvudsakligen musikalier i tryck och handskrift. www.kvicksound.se Webtips: www.kvicksound.se är en hemsida med massor av musik från 1920 till 1980. Här kan man läsa, se bilder och lyssna på musik från Mälardalen Selander, Marie, Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik. Gidlunds förlag 2012. 240 sid.

ISBN 978-91-7844-837-1.

59

SPANAREN

I nutid, om dåtid,

för framtid Av Josefina Paulson

För mer än två hundra år sedan, i de djupa skogarna vid Ingbo, levde Gustav Strutz i Sångbo, här i Västmanland. Han var harpolekare, liksom jag nyckelharpspelman till yrket och med honom delar jag en av de vackraste av skatter, genom den musik som i generationer har vandrat med oss, fram till idag.

JAG HAR VALT EN PROFESSION och en livsstil som ser väldigt annorlunda ut idag, än den gjorde på Gustav Strutz tid, sent 1700-tal. Han föddes 1765 och jag föddes i Sala 1984, inte långt från hans hemtrakter i Tärnsjö. Jag visste tidigt att nyckelharpan skulle bli en viktig del av mitt liv, men det var först för fem år sedan som jag valde att satsa på ett yrkesliv som spelman. Efter en kandidatexamen i folkmusik på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och titeln riksspelman 2008 i Delsbo, kan jag nu även visa papper på min profession. Med eller utan papper, måste jag nog ändå säga att musiken och identiteten som spelman, fortfarande skapas i musicerandet med andra spelmän, i mötet med människor och kanske främst i att få befinna sig i dessa låtar, som i sig utgör små berättelser av människoöden, som utrycker längtan, fyllda med lust och som talar om en vardag som flytt.

Det blir där tydligt för mig hur det stora, återfinns i det lilla.

SOM NAMNET AVSLÖJAR, ”speleman”, är det mesta materialet som finns dokumenterat, nedtecknat efter män, eftersom det oftast var de som trakterade instrument. Ett fåtal kvinnor omnämns dock, ofta i egenskap av att vara en spelmans mor. Flera historier finns dokumenterade om hur modern sjöng låtar under sitt arbete, som sedan kom att spelas av

60

hennes son och som därmed bevarats in i dagens nedtecknade material. Dessa låtar håller jag som spelkvinna, extra nära hjärtat och styrker mig som spelman idag, där vi sakta förändrar satta normer genom att bli fler och fler kvinnliga utövare.

ATT VARA FOLKMUSIKER, att spela folkets musik såg definitivt annorlunda ut för 200 år sedan, mot vad det gör idag.

Ur ett traditionellt perspektiv spelade harpolekaren mestadels ensam. Nyckelharpsspelmannen bar melodi, levererade rytm, sväng, och feststämning som en enmansorkester. Instrumentet har en enorm kapacitet för detta ändamål. Den är försedd med resonanssträngar, vilka ger en stor klang och hög ljudvolym och med en bordunsträng som ofta används för att accentuera rytm. Detta gör nyckelharpan till ett perfekt solistinstrument för att överrösta ett helt svängande dansgolv under festrus. Spelmannens roll att tillhandahålla musik på fester, till dans, på bröllop, begravningar och andra viktiga ceremonier i livets olika skeden, har idag tagit en annan riktning. Jag brukar tänka att det är populärmusik jag spelar, bara 200 år försent i tiden. Jag är egenföretagare, som många andra musiker och skapar många av mina jobbtillfällen själv. Mitt yrke innebär mycket resande, till olika

FOTO: MIA MARIN

SPANAREN

”

Jag ser mig ganska ofta som en ambassadör för länet, där jag genom musiken, berättelserna och mötena ute i världen ger människor en personlig relation till denna plats på jorden där vi västmanlänningar lever våra liv.

platser i världen, där jag missionerar om nyckelharpan i allmänhet, och den västmanländska folkmusiken i synnerhet.

Jag ser mig ganska ofta som en ambassadör för länet, där jag genom musiken, berättelserna och mötena ute i världen ger människor en personlig relation till denna plats på jorden där vi västmanlänningar lever våra liv.

ATT VARA SPELMAN ÄR ETT HANTVERK. Där varje nedlagd timme, förfinar tekniken, såväl som uttrycket av förmedlandet av de låtar som har förvaltats genom historien. Jag ser en låt som ett fotografi av en människas känslor och tankar som i generationer har vårdats, färgats, slitits och älskats av många spelmän efter det att den första satte liv i tonerna, ibland för hundratals år sedan. Det är något vackert i att förena det förgångna med nuet. Att känna, och uppleva något gemensamt med en människa som dog för många hundra år sedan. Varje ton och varje melodi blir därmed en reflektion över tid som passerat i olika människors liv, men också en spegling av vårt liv idag.

JAG VILL SE PÅ MIN MUSIK som någonting högst aktuellt och viktigt i dagens samhälle. I en värld som blir allt större, är det min övertygelse att en stark kulturell ryggrad ger en för-

^ Josefina Paulsson började spela nyckelharpa på Kulturskolan i Sala 1993. Två år senare stod hon på scenen med sitt instrument för första gången. 2008 utnämndes Josefina Paulson till riksspelman. Hon har en kandidatexamen från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, musikerprogrammet, med nyckelharpa som huvudinstrument. Idag turnerar hon över hela världen med sin musik. utsättning för att kunna ta del av ett mångkulturellt samhälle. Det är först när man står stadigt, genom god kännedom om sina egna kulturella rötter, som man med öppet hjärta kan ta del av andra kulturella rikedomar och verkligen mötas. Vår folkmusik, folkets musik är just en sådan identitet. Att vara spelman är således definitivt ett förvaltande av något som passerat, men även något högst levande som formas än idag. Spelmannen är ett yrke under ständig förändring och utveckling. Som Salafotografen Sven Norling så vackert uttryckte det om sina bilder, så känner jag även för vår svenska folkmusik, ”I nutid, om dåtid, för framtid” Vår västmanländska låtskatt med historier från alla de håll i länet, är högst levande och berättar inte bara om människorna då, utan även om livet som västmanlänning idag.

61

FOTO: SUSANNE GRANLUND VLM

UR SAMLINGARNA

62

UR SAMLINGARNA

Prosten Nohrborgs luta Av Kenneth Sparr

FOTO: KENNETH SPARR.

I Västmanlands läns museums föremålssamling finns ett unikt och intressant musikinstrument, en luta från de sista decennierna av 1600-talet eller de första av 1700-talet.

Lutan har farit illa under århundradena. Den har reparerats torftigt och är i ett långsamt, men alltmer sönderfallande skick. Trots detta skick är lutan bevarad i sin grundkonstruktion och i sina viktiga delar. Den är därmed av stort och kanske internationellt intresse eftersom få lutor från 1600-talet finns kvar i ursprungligt skick.

VI HAR ÅTSKILLIGA TECKEN på att det spelades luta i Sverige under 1500-1700-talen, framför allt inom adeln och den högre borgarklassen. Under andra hälften av 1600-talet var musiklivet rikt vid Uppsala universitet framför allt under Olaus Rudbeck d.ä. Förvisso tillverkades det musikinstrument i Sverige under den aktuella perioden, men produktionen var inte särskilt omfattande och vi har få spår av den.

Mera troligt är att vår luta i Västmanlands läns museum tillverkats i det kontinentala Europa, men i alla fall kommit till Sverige senast under 1780-talet.

LUTAN ÄR EN 11KORIG (två enkla och nio dubbla strängar, totalt 20 strängar) barockluta av en typ som var vanlig omkring 1650-1720. Den har sannolikt varit stämd på följande sätt: Cc, Dd, Ee, Ff, Gg, Aa, dd, ff, aa, d1, f1 (från lägsta till högsta sträng). De två högsta strängarna är enkla medan de övriga är dubbla. Instrumentet är jämförelsevis ganska litet, men vi vet att det fanns variationer i storleken.

Den är konstruerad och byggd på traditionellt sätt och det unika med den är framför allt bevarandegraden och storleken. Den kan ha reparerats och förändrats tidigare under sitt liv, men sådana reparationer och förändringar bör ha skett före 1730.

DEN KLINGANDE STRÄNGLÄNGDEN är 635 mm, mot det för barocklutan ”normala”, c. 680-720 mm. Lutan är tillverkad av en kunnig instrumentmakare. Detta framgår inte minst av den konstfärdigt framställda bakkroppen med nio så kallade spånor och med sin fiskbensmönstrade karaktär, omväxlande av lönn och av ett mörkare träslag. Bakkappan är ut-

^ 1747 publicerade klockspelaren vid Tyska kyrkan i Stockholm, David Kellner, sin lutbok XVI. auserlesene Lauten-Stücke, bestehend in Phantasien, Chaconnen, Rondeau, Giga, Pastorel, Passe pied, Campanella, Sarabande, Aria & Gavotte… Musiken i denna skulle vara ytterst passande för prosten Nohrborgs luta. förd på samma sätt. Utseendet är anslående och ovanligt bland lutinstrumenten. Arbetet har krävt en skicklig hand.

Sannolikt är locket av gran också i ursprungligt skick, dock med en klumpig, senare utförd, reparation mellan greppbrädan och ljudhålet. Ljudhålets utskurna rosett är till stor del förstörd, men är av traditionellt geometriskt slag i form av ett dubbelt hexagram. Tyvärr ger rosettens utformning och mönster ingen vägledning vare sig till tillverkaren eller tillverkningsort. Vi vet att det fanns underleverantörer till lutmakarna som kunde förse dem med lock med färdigskurna rosetter.

>>>

63

FOTO: SUSANNE GRANLUND VLM

UR SAMLINGARNA

64

UR SAMLINGARNA

< Lilla bilden: Rosetten på ett anonymt instrument i Musée de la musique i Paris. < Lutans ljudhål med trasig rosett.

STALLET (strängfästet) på locket är sannolikt det ursprungliga av något hårt träslag och svartbetsat. Det är elegant utformat, men saknar sina båda spetsar (kanske ursprungligen av ben eller elfenben). Stallet har borrade hål för 20 strängar, vilket stämmer med 11 korer. Stallets bredd antyder att den lägsta koren har legat utanför greppbrädan.

Detta bestyrks av hålen för strängar på de två lägsta stämskruvarna, som troligen sitter på sin ursprungliga plats.

Fogen mellan lock och botten har senare förstärkts med någon form av textilband. Sannolikt är halsen original, men senare övermålad. Greppbrädan (ej original?) är utförd i två olika träslag, i kanterna troligen ebenholts och i mitten ett annat (mörkbetsat) träslag. Sadeln, där strängarna löper ned i skruvlådan, är ej ursprunglig. Den har varit längre för att härbärgera den lägsta koren. Normalt är sadeln inte fastlimmad utan hålls på plats av strängarna. Skruvlådan med smärre skador och de flesta av de bevarade (13 av de ursprungliga 20) stämskruvarna förefaller vara i originalskick.

Skruvlådan har ursprungligen varit försedd med en så kallad ryttare för den högsta strängen och det syns tydliga spår efter den. Skruvlådan är i sin enkelhet och stramhet elegant utformad.

DET FINNS EN HANDSKRIVEN ETIKETT i instrumentet som är läsbar genom ljudhålet: ”Christianus Wagener Dantzig Ano”. Denne Wagener från Danzig (Gdansk) är helt okänd som musikinstrumentmakare från den period som lutan kan ha tillverkats. Vi känner bara till en lutmakare från Danzig, Georg Fleming, vars enda bevarade luta från 1650 förstördes under andra världskriget. Möjligen har Wagener endast reparerat instrumentet, men det utesluter inte att han faktiskt kan vara den ursprunglige tillverkaren. Förstärkningar och lagningar med pergament syns genom ljudhålet. En del av pergamentstyckena har latinsk handskriven text, som tyder på återanvändande av äldre pergamenthandskrifter.

MÅNGA LUTOR byggdes om under 1700-talets första hälft.

Lutan i Västmanlands läns museum har levt ett ganska undanskymt liv och ingen mer omfattande undersökning eller dokumentation har gjorts av den. En varsam restaurering, röntgenfotografering och dendrokronologisk datering skulle kunna ge information om den ursprunglige tillverkaren, eventuella senare reparationer liksom ytterligare kunskap om konstruktionen.

^ Lutspelaren Charles Mouton. Gravyr c. 1700 av Gerhard Edelinck efter en målning av François de Troy.

Ur Kenneth Sparrs samling.

JOHAN NOHRBORG Denna luta skänktes till Västmanlands läns museum 1917. Givaren var Johan Edvard (Jedvard) Iverus (1846-1922), sonson till Johan Fredrik Iverus (1790- ) och prosten Johan Nohrborgs (17311786) dotter Lovisa Agatha (1795- ). Johan Nohrborg, var född i Norberg, studerade i Uppsala och blev kyrkoherde i Ramnäs och Sura i Munktorps kontrakt, Västerås stift, 1784, där han också avled. Om Johan Nohrborg noteras särskilt att han var en omtyckt herde och dessutom en ”god Musicus”. Det är inte omöjligt att han spelade på lutan. Lutan finns med i bouppteckningen efter Johan Nohrborg 1786. Den finns även nämnd i bouppteckningen efter Johan Nohrborgs hustru, Anna Agatha Fjellström (1740-1815). Den beskrivs då som en gammal ”luta, utan strängar” och värderades till 2 riksdaler, därefter försvinner lutan ur handlingarna. Dess proveniens kan i alla fall följas: Johan Nohrborg – Anna Agatha Nohrborg – Lovisa Agata Iverus – Johan Daniel Iverus – Johan Edvard Iverus – Västmanlands läns museum. Varifrån Johan Nohrborg ursprungligen fick lutan låter sig dessvärre inte närmare bestämmas.

65

FOTO: O. WIKLUNDS ATELIER WESTERÅS

UR SAMLINGARNA

Trumslagarpojken Av Ann Österberg

I Länsmuseets föremålsarkiv finns en regementstrumma från Västmanlands regemente.

Vem eller vilka som använt trumman vet vi inte men det kan mycket väl vara en trumslagarpojke. Museets trumma är lik den som trumslagarpojken på bilden sitter på. Vilka var dessa unga pojkar som kom att ge sig ut på övningar tillsammans med alla vuxna soldater? Vi vet i alla fall lite om en av dem.

I NÄRTORPET, ett soldattorp på Nedervi ägor i Lillhärad, levde under 1800-talets senare del soldaten Erik Alfred När och hustrun Edla Kristina och där föddes nio av deras tio barn. Ernst Hjalmar var den sjätte i ordningen i barnaskaran, född den 23 juli 1875. Eftersom far, farfar och farfars far hade varit soldater låg det nära till hands att också han skulle bli soldat. Den unge pojken hade läshuvud, i husförhörslängden för 1880-talet noterade prästen att katekesförståelsen var god.

Den 21 maj 1888, vid 13 års ålder, antogs Ernst Hjalmar som trumslagare vid Västmanlands regemente och tilldelades soldatnamnet Dahl. Vid 17 års ålder, år 1892 blev han

66

approberad (godkänd) på trummor och horn, vilka båda användes som signalinstrument. År 1893 flyttade han hemifrån för att bli dräng på gården Halsmyran i Lillhärad men redan 1895 var han tillbaka i Närtorpet. År 1896 nämns han i inskrivningslängden vid Västmanlands regemente som stamanställd trumslagare. ÅR 1899 HÄNDE DET MYCKET i Ernst Hjalmars liv. Han träffade en flicka, hemmansägardottern Agnes Vilhelmina Johansson (f. 1880), från Klemetsbo i Surahammar. Den 1 juli flyttade han till Surahammar, de gifte sig den 13 augusti och en son, Ragnar, föddes den 31 oktober samma år.

UR SAMLINGARNA

< En trumslagarpojke har slagit sig ner på sin trumma med hornet i handen. Det är soldater ur Västmanlands regemente I 18 samlade utanför ett tältläger vid Utnäs löt någon gång mellan 1871 och -84.

Han fick avsked från stamanställningen den 20 juli år 1900, vid 25 års ålder. Samma år gjorde han värnplikten. I husförhörslängden från denna tid är han antecknad som trumslagare och ånghammarsmed.

Svenska knektar, Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred. Ericson Lars, Hallands bildningsförbund, I Halland nr 1 2013.

Dingtuna Lillhärad sockengille, Dingtuna Lillhärad genom århundraden, Västerås 1998.

SIGNALINSTRUMENT Gustav Vasa organiserade Sveriges försvar med en stående här av yrkessoldater. Till fotsoldaterna, infanteriet, skulle finnas trumpetare och trumslagare. Tidigt utfärdades instruktioner för hur trummor skulle användas vid marscherandet.

I samband med att indelningsverket infördes och boställen för trumslagare uppförts kom en kyrkolag som förbjöd trumspel för allmogen. Trumman fastställdes som ett militärt signalinstrument och inget nöjesinstrument. Trummor kunde även användas vid vargjakt för att driva och fånga djuren, likaså för att kalla samman till skördearbete och för att varna för brand. År 1868 fanns det tre trumslagare i varje kompani vid Västmanlands regemente.

Regementena hade förutom detta även musikkårer.

FOTO: EVA TIMM

ERNST HJALMAR HADE FÖRMODLIGEN planer på att förbättra villkoren för sig och sin familj. Han kanske inte var så populär hos sin svärfar, hemmansägaren, efter att ha gjort dottern gravid före äktenskapet. Han reste till Amerika år 1903. Där fanns redan en bekant, Carl Erland, som levde i New Britain.

Besöket blev inte långt, redan 1904 var Ernst Hjalmar tillbaka i Surahammar. Den 22 juli det året köpte han en tomt av sin svärfar för 50 kronor. Där byggde han ett hus åt sig och sin familj. Förutom sonen Ragnar fick paret sex döttrar i tät följd. Ernst Hjalmar titulerades år 1944 som stenarbetare, då var trumslagartiden sedan länge förbi. Den 30 november 1955 dog en av de sista trumslagarpojkarna vid Västmanlands regemente.

DET FINNS MER:

^ Närtorpet i Lillhärad fotograferat av Eva Timm på 1910-talet. På bänken utanför sitter Ernst Hjalmars äldre bror Karl Erik med hustru Tekla Sofia Johansson. Vid en inventering av växter vid övergivna soldattorp 2004 togs ympris från päronträdet som växer bakom paret på bilden. Idag växer Närtorpets päron på Vallby Friluftsmuseum i Västerås.

67

NOTISER

notiser AKTUELLT Nu bygger vi Kulturarvsportal för Västmanland Du kommer att ha en unik närhet till länets kulturarv via internet. En mångfald av digitaliserat material bara ett klick bort. Högt i tak. Fantastisk inblick.

Inflyttning 2015. Öppet dygnet runt.

Projektet är beställt av Kultur-, idrottsoch fritidsberedningen, Västmanlands Kommuner och Landsting, VKL och finansieras av Landstinget Västmanland, Länsstyrelsen i Västmanlands län och länets kommuner. Kulturarvsfrågorna och portalen kommer att drivas vidare med en 0,5 tjänst efter att projektet avslutats. Projektet pågår 2013-03-25— 2015-03-20 och ägs av Västmanlands läns museum.

En arbetsgrupp jobbar just nu fram förslag på webbstrategi och kravspecifikationer för kulturarvsportalen. Förslagen beslutas av styrgruppen i januari 2014, diskuteras fram i dialog med kulturarvsaktörer och skickas på remiss till bl. a. VKLs nätverk för kultur- och fritidschefer. Därefter byggs en webbprototyp i samarbete med användarna. Den länsövergripande portalen, Kulturarvsportal Västmanland, ska vara i drift absolut senast den 31 december 2014.

Mer information hittar du på Västmanlands läns museum, www.vastmanlandslansmuseum.se.

251

NOTISER

Följ projektet via Västmanlands Kommuner och Landstings nyhetsbrev och på Facebook, www.facebook.se/projektkulturarvsportalvastmanland. Frågor om projektet? Kontakta Susann Levál, projektledare, 021-39 32 68, susann.leval@ltv.se.

Kulturplan 2015-2018 De regionala kulturverksamheterna i Västmanlands län arbetar efter en av Landstingsfullmäktige antagen regional kulturplan för perioden 2012-2014. Nu är det dags att revidera den och arbeta fram en ny regional kulturplan för år 2015-2018 .

Landstinget genomförde den 3 oktober en avstämningskonferens på CuLTUREN i Västerås där 55 personer deltog. Det var deltagare från samtliga kommuner och de regionala kulturinstitutioner som berörs av kultursamverkansmodellen.

Först gjordes en lägesbeskrivning av det första åren med kultursamverkansmodellen därefter tog kommunerna upp sina erfarenheter av modellen. Utvecklingen kommenterades av de regionala kulturinstitutionerna.

Nu ska det genomföras lokala samråd i samtliga kommuner i länet för att skapa dialog med medborgare, föreningar, kulturskapare etc. Dialogmötena hålls på kvällstid så att allmänheten ska kunna delta. Flera av kommunerna har påbörjat egna processer med att ta fram lokala kulturplaner.

Med detta arbetssätt sätts kulturpolitiken på agendan både lokalt och regionalt vilket är mycket viktigt för det fortsatta arbetet. Den nya regionala kulturplanen kommer att skickas ut på remiss samt tas upp i landstingets politiska beslutsprocess under våren. Beslut beräknas tas på Landstingsfullmäktige den 17 juni 2014.

Guideförening bildad Den nya föreningen Västmannaguide har bildats. Det är en förening för guider verksamma i länet. Föreningen håller på att göra en hemsida som kommer att förenkla för den som vill boka guidade visningar i länet. Hittills finns i föreningen guider som visar Västerås, Skultuna, Norberg, Ängelsberg och Svartådalen men även andra platser kan komma ifråga.

Ordförande heter Camilla Örnberg.

Föreningens kontaktuppgifter finns än så länge på hemsidan http://www.svartadalen.nu/index.php/blog/view/67 Hembygdsrörelsens riksstämma i Linköping Den 23:e till 25:e maj 2014 är det dags för Hembygdsdagar med riksstämma i Linköping. Hela hembygdsrörelsen och intresserade från allmänheten bjuds in till en kulturpolitisk debatt och seminarier under fredagen. Under lördagen hålls riksstämma för ombud och medlemmar.

Hembygdsdagarna avslutas på söndagen med hembygdsresor till spännande mål i Östergötland.

NOTISER

Skogspolicy från Sveriges hembygdsförbund Sveriges Hembygdsförbund (SHF) antog i maj 2013 en skogspolicy; Policy för det svenska skogslandskapet. Den lyder som följer: Skogen har format Sveriges historia, infrastruktur och kulturarv under tusentals år. Den var det landskap där byar, städer, folkets historia och kultur växte fram. Den har bildat fond för litteratur, måleri, musik, hantverk, arkitektur och traditioner. Historiska spår finns överallt i skogslandskapet men landskapet är också i sig ett natur- och kulturarv med regionala och lokala särarter. Skogen har en stor betydelse som råvara till industrin men också för ekosystemets funktioner, rekreation, friluftsliv, folkhälsa, boendemiljö, arbetstillfällen och landsbygdsutveckling.

Skogsvårdslagen slår fast att skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras och hänsyn tas till andra allmänna intressen. Ekonomiska värden och miljövärden ska väga lika i skogsbruket. Alla fornlämningar är skyddade enligt Kulturminneslagen och målet är att inga fornlämningar ska skadas vid skogsbruk. Skogsmiljön har även en stor betydelse för flera av Sveriges 16 nationella miljökvalitetsmål, antagna av riksdagen. Internationella direktiv och konventioner som Sverige anslutit sig till innebär bevarande av en rad kvaliteter i skogslandskapet. Av den Europeiska Landskapskonventionen framgår t.ex. åtagandet om att skapa en rikare livsmiljö och förbättra skydd, förvaltning och planering av landskapet och att stärka allmänhetens och lokalsamhällets delaktighet i det arbetet.

Dagens skogsbruk bygger på frihet under ansvar. Brukandet bedrivs ofta med god planering och hänsyn till naturoch kulturvärden. Emellertid visar många inventeringar att skogsbruket åstadkommer betydande skador på kulturlämningar i skogen som är oersättliga eller mycket svåra och kostsamma att återskapa. Detta är inte acceptabelt.

Det är SHF:s uppfattning att kompletterande inventeringar behöver göras så att

hela den svenska skogsarealen finns kartlagd med avseende på kulturvärden.

Nödvändiga åtgärder måste införas så att skogens kvarvarande natur- och kulturvärden får ett långsiktigt skydd. Allt skogsbruk ska ske efter noggrann planering, med gedigen kunskap och med erforderlig hänsyn till kulturhistoriska, ekologiska och sociala sammanhang. Ett aktivt och hållbart skogsbruk med balans mellan produktions- och miljömålen är en viktig förutsättning för en levande landsbygd. Sverige behöver ett nationellt program för skogen kopplat till en sammanhängande landskapspolitik.

Sveriges Hembygdsförbund, SHF, är en av Sveriges största idéburna folkrörelser.

Organisationens ändamål är, enligt dess stadgar ”att vårda och synliggöra hembygdens kultur och miljö så att de blir en naturlig grund för ett gott liv. SHF ska i detta syfte arbeta för: • att kunskapen om och känslan för hembygdens kultur- och naturarv fördjupas och förs vidare till kommande generationer.

• att kultur- och naturhistoriska minnen och miljöer tas till vara och görs tillgängliga för alla.

• att kulturarv, miljö, tradition och hävdvunnen sed skyddas vid planering och förändring av samhället.

• att med kunskap om kultur- och naturarvet aktivt delta i formandet av fram tidens hembygd.

Projektet Livskraft Kultur för och med äldre i Västmanland Landstinget Västmanland har beviljats 1 460 000 kronor i bidrag av Statens kulturråd för att främja kultur för äldre.

Projektet kommer att genomföras i samarbete med PRO Västmanland. Huvudmålgruppen är alla pensionärer i Västmanlands län. Projektet berör även personer som genom sin organisation kommer i kontakt med äldre.

Projektet är ett tvåårigt kulturprojekt som syftar till att bland annat öka livskvaliteten hos äldre i Västmanland genom att de själva tar del av och är aktivt skapande inom olika kulturuttryck. Projektet syftar också till att skapa långsiktiga och

hållbara strukturer för arbetet med kultur för äldre i Västmanland. År 2013 finns det 53 700 invånare över 65 år i länet.

Inom ramen för projektet kommer det bland annat att ske en kartläggning av lokala och regionala förutsättningar och resurser. Det kommer också att skapas ett nätverk för kultur för äldre i Västmanland. Förutsättningarna för kulturupplevelser för äldre ska långsiktigt förstärkas, och de äldre ska ges möjligheter att uttrycka sig genom olika konstformer.

För ytterligare information kontakta: Lena Karlström, Kulturchef Landstinget Västmanland, 021-17 34 53 och Ulla Berndtsson, ordförande i PRO Västmanland, 070-650 24 56.

Länsmuseet bygger nya basutställningar Västmanlands läns museum fick i augusti i år större utställningslokaler. Nu planerar museet att under tre år, 2014 – 2016, bygga nya basutställningar, som ska stå under flera år. De nya utställningarna ska berätta om den västmanländska historien från stenålder till idag, om olika platser i länet och om människor på olika sätt.

Det industriella kulturarvet i form av järnet och olika näringar ska finnas med.

Vi vill genom utställningarna skapa en mötesplats mellan olika generationer.

Genom identifikation, upptäckarglädje och lekfullhet, men också genom djupdykningar i olika ämnen, vill vi ge en upplevelse som väcker nyfikenhet för historien och en vilja att få veta mer. Några ledord för arbetet med utställningarna är interaktivitet, tillgänglighet och mångfald ur ett brett perspektiv.

24 maj 2014 öppnar den första basutställningen som handlar om sten- bronsoch järnålder i Västmanland. I november samma år är det dags för nästa del, som handlar om medeltiden. Hösten 2015 öppnar en utställning som tar upp 15001700-talen och hösten 2016 planerar museet öppna den sista basutställningen, som handlar om 1800- och 1900-talen fram till idag. Då ska också ett multimediarum finnas på plats, med utrymme för upplevelse och djupdykningar bland annat genom film, bild och ljud.

>>>

NOTISER

2

25

NOTISER

PÅ NY TT JOBB Ny verksamhetschef till Ekomuseet Sedan den 1 juli 2013 är Anna Falkengren ny verksamhetschef för Ekomuseum Bergslagen. Anna är sedan tidigare mycket väl insatt i Ekomuseets verksamhet. Hon är född och uppvuxen i Söderbärke.

Efter studier i Uppsala har Anna bl.a. arbetat vid Dalarnas museum, varit kommunantikvarie i Ludvika och nu senast kulturchef i Smedjebackens kommun. På 1990-talet arbetade Anna Falkengren med att utveckla ”Barnens ekomuseum” inom Ekomuseum Bergslagen.

PRIS OCH BERÖM Årets industriminne 2013 Lapphyttan i Norberg har av Svenska industriminnesföreningen (SIM) erhållit utmärkelsen ”Årets industriminne 2013”.

Utmärkelsen gäller såväl den ursprungliga hyttplatsen som rekonstruktionen vid Nya Lapphyttan.

Svenska Industriminnesföreningens motivering: ”Lapphyttan i Norbergs kommun tilldelas utmärkelsen Årets industriminne 2013 för epokgörande forskningsinsatser, återtagande av praktisk kunskap och nyskapande arbete för att levandegöra medeltida storskalig järnhantering.

Utgrävningarna av järnframställningsplatsen Lapphyttan visade att avancerad järntillverkning förekom i Sverige på 1100-talet, långt tidigare än vad som dittills varit känt. Lapphyttan är idag skyltad och tillgänglig för besökare.

Nya Lapphyttan i Norberg är en rekonstruktion som används för att utforska och levandegöra de medeltida arbetsprocesserna. Efter niohundra år tappas nu åter flytande järn och slagg på medeltida vis. Som en del av Norbergs rika industrihistoriska arv tydliggör Lapphyttan i dess två delar en lång kontinuitet i bergsbrukets historia. Kommunens vision är att i ett nytt museum visa originalfynd från Lapphyttan och att berätta hela Bergslagens medeltida historia.

Den medeltida järntillverkningen i Norbergs bergslag bidrog starkt till att Mälardalen växte till ett dynamiskt ekonomiskt och politiskt centrum i det blivande Sverige.”

253

NOTISER

Hedersdiplom Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförenings hedersdiplom utdelas till den som inom någon av hembygdsföreningarna gjort sig förtjänt eller som med annan lokal anknytning inom länet utfört en kulturgärning utöver det vanliga.

Under 2013 har hembygdsförbundet uppmärksammat två olika arbetsgrupper i två olika föreningar. Det är grupper som under många år har forskat, sammanställt, skrivit och samlat in bilder och nu fått ihop materialet och publicerat det i bokform. Med sina böcker har de lämnat mycket värdefulla bidrag till kunskapen om sina socknar och i och med det bidragit till kunskapen om vårt läns historia.

Böckerna är fyllda med intressant läsning om stort och smått. Berättelser om förvaltning, byggnader och näringsliv varvas med historier från arbetslivet, festligheter och människors livsöden. Böckerna är rikt illustrerade med både gamla och nytagna fotografier. De är verkliga guldgruvor framförallt för släktforskare och de som bor i bygden men mycket intressanta även för en bredare publik.

De två föreningarna är: Hembygdsföreningen Barkarö Sockengille och Rytterne Hembygdsförening. Diplomet till sockengillet i Barkarö gäller två böcker om Barkarö som har getts ut inom loppet av fyra år. Den första, Boken om Barkarö –axplock ur socknens historia, gavs ut till föreningens trettioårsjubileum 2008.

Nummer två i ordningen, Torpen i Västerås-Barkarö genom tiderna, kom ut under 2012. Diplomet till hembygdsföreningen i Rytterne delades ut för utgivningen av boken ”Rytterne socken 1886-2005 En resa i vår bygd” som kom ut 2011.

Verksamhetspris Västmanlands hembygdsförbunds verksamhetspris utgörs av ett diplom och en penningsumma om 3 000 kronor. Det tilldelas en hembygdsförning som har gjort en insats som bidrar till att stärka och bevara intresset för kulturmiljöer i länet. 2013 års verksamhetspris tilldelades den ideella gruppen vid Trångfors smedja. Sedan 1988 har ett gäng entusiaster samlats vid Trångfors smedja varje måndag från april till oktober. Deras mål har varit att återställa den gamla smedjan till det skick den hade när den var i

bruk. Varje år håller de öppet, visar och levandegör smedjan vid många tillfällen.

De åker på studieresor till bruk, smedjor och museer för att knyta kontakter och lära mer. De ideella arbetstimmarna är många, de senaste tio åren är det omkring 24 000 timmar.

Antalet personer har varierat; gamla deltagare har fallit ifrån och nya kommit till.

Nu är Trångfors smedja klar för användning. De har lyckats restaurera en lancashirehärd och den 7 ton tunga mumblingshammaren fungerar. Det Trångforsgruppen har genomfört är en mycket stor insats och ett synnerligen stort bidrag till att stärka och bevara intresset för kulturmiljöer i vårt län.

UTSTÄLLNINGAR Västmanlands läns museum öppnar den 24 maj 2014, i de tidigare befintliga och nu även i de nya utbyggda utställningshallarna på Karlsgatan 2, med följande utställningar: 4/9 2010-2015. Mimer - motorer och människor Utställningen berättar om Mimerverkstadens historia, arbetet på fabriken och livet som ASEA-anställd.

24.5. Forntid Möt forntiden i Västmanland! Utifrån några platser i länet lyfter vi människors liv och villkor under forntiden. I utställningen möter du jägare från stenåldern, hällristare från bronsåldern och starka kvinnor från järnåldern.

24.5 - 7.9. Åke V Larsson Fotografier från 1950- och 1960-talens Västerås och Västmanland. Frusna ögonblick från vardagen i landskapet och staden, bland människor, på gator och arbetsplatser.

24.5 - 28.9. Svenska formrebeller Här skildras ett tiotal av de svenska 1960- och 70-talens mest banbrytande formgivare och designgrupper.

24.5 - 16.11 . Spela roll Den svenska dataspelshistorien från det första spelet till det allra senaste. Prova spelen och möt kulturerna och åsikterna kring dem.

NOTISER

NYA BÖCKER Västmanland 1935 Städer och byar fotograferade från flygplan

Författare: Mats Rogberg 192 sidor, mycket rikt illustrerad Utgiven 2013 i samarbete TrafikNostalgiska förlaget ISBN 978-91-86853-30-3 En färd i Albin Ahrenbergs aeroplan för snart 80 år sedan. Vyer över landskapet Västmanland fotograferade från luften.

Bergslagens bruksorter där flera generationer har haft sina arbetsplatser. Sockenkyrkorna och kyrkmiljöerna som har varit bygdens medelpunkt i många århundraden. En levande landsbygd där expansionen och inflyttningen till städer och tätorter ännu var begränsad. Fotografierna i boken har ordnats kommunvis i bokstavsordning inom landskapet Västmanlands gränser. Bilderna talar för sig själva och bildtexterna har därför begränsats. Kartmaterial från tiden hjälper läsaren att orientera sig.

Ett mycket värdefullt bildmaterial har genom publiceringen blivit tillgänglig. Ett unikt källmaterial som gör att man förstår och kan läsa ut de stora förändringar som skett i landskapet under efterkrigstiden.

Bra med kompletteringen av kartorna och de korta texterna, som dock skulle ha vunnit på om uppgifterna hade uppdaterats innan publiceringen.

Fallna kvinnor

Författare: Eva F Dahlgren 323 sidor , illustrerad Utgiven 2013 av Forum www.Forum.se ISBN 978-91-37-13827-5 När Eva F Dahlgren arbetade med boken Min farfar var rasbiolog (som uppmärksammades i :Spaning 16-17 2011) på Rasbiologiska institutet i Uppsala träffade hon på en bild av en naken äldre kvinna.

Denna liksom de andra kvinnorna i albumet återgavs i helbild, halvbild, profil, framifrån och bakifrån. Hon hade fotograferats på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona där kvinnor, från hela landet, som bröt mot lösdriverilagen, spärrades in på 1920- och 1930-talet. Det var

nämligen förbjudit att inte ha något arbete, oavsett om det fanns eller inte.

Dahlgren kunde inte glömma kvinnans blick och 15 år senare återvände hon till detta arkiv samt andra källor och följde kvinnornas öden. Tydliggör samhällets dubbelmoral och förräderi mot de så kallade ”strykfåglarna”, bland annat genom Rasbiologiska institutets mätande, fotograferande och opinionsarbete för steriliseringslagar. Samhällets bottensats skulle lära sig att veta hut.

Om denna kvinna och andra som försökte överleva genom att prostituera sig berättar Eva F Dahlgren i den nyutkomna boken ”Fallna kvinnor”. Skakande läsning!

Kersti Bergold

Du gamla, Du friska Från folkvisa till nationalsång

Författare: Eva Danielsson och Märta Ramsten 252 sidor, illustrerad Utgiven 2013 av Atlantis ISBN 978-91-7353-612-7 Ur förlagets presentation: ”Att Du gamla du fria (från början friska) skulle bli Sveriges nationalsång kunde varken textförfattaren Richard Dybeck eller hans samtid föreställa sig.

Det skulle ta lång tid, och det skedde trots motstånd och flera andra motkandidater. Den snart 170 åriga sången har hunnit bli både bortglömd och återupptäckt, ändrad och utökad, hånad och hyllad. Här skildras dess växlingsrika historia, från det bejublade uruppförandet som folkvisa 1844 och fram till idag, då oftast i idrottssammanhang. Ännu väcker vår nationalsång engagemang och den har på senare år varit föremål för ett antal riksdagsmotioner. Du gamla du fria har inte bara överlevt mot alla odds.

Trots sina brister är den erkänd som nationalsång i ett Sverige som skiljer sig radikalt från när sången först framfördes.”

Eriksgatan genom Västerås

Författare: Jouni Tervalampi 78 sidor, illustrerad Utgiven 2013 ISBN 978-91-977351-7-9 Boken berättar om platser och händelser utmed den gamla Eriksgatans sträckning genom centrala Västerås. Detta sker med utgångspunkt från platsernas synliga kulturhistoriska innehåll oavsett ålder. Ett spännande sätt att utifrån dagens fysiska miljö leta sig fram till Eriksgatans ursprungliga sträckning genom staden, från runstenarna vid Saltängsvägen i väster till vadet vid Anundshög i öster. Boken avslutas med en utförlig källförteckning.

Wallenberg Ett familjeimperium

Författare: Gunnar Wetterberg 314 sidor, illustrerad Utgiven 2013 av Albert Bonniers förlag ISBN 978-91-0-013416-7 I mitten av 1800-talet grundade A. O. Wallenberg Stockholms enskilda bank, en bank som kom att bli en av Sveriges största. I generationen efter grundaren lyckades bröderna Knut och Marcus sr. räta upp verksamheten efter bankkrisen 1878/ 79. Efter de båda världskrigen och Ivar Kreuger knäckt både banker och investmentbolag stod Wallenbergarna som starkast inför efterkrigstidens guldålder.

Det dröjde inte länge förrän de helt dominerade både den svenska finanssfären och den växande exportindustrin.

I boken får vi ta del av Sveriges kanske viktigaste släkthistoria. Det är en berättelse om politiska förvecklingar och finansiella snilledrag, men också om familjens ledande män och deras fejder. Författaren skildrar Wallenbergs historia som finansfamilj inflätad i Sveriges utveckling till en modern industrination. Ingenstans i världen har en enda familj under så lång tid haft en lika stark och mångfasetterad ställning.

>>> NOTISER

4

25

NOTISER

Lucky Strike - Svenska krigsbrudar, krigsbarn och allierade flygare.

Brottsstycken från ett land i skuggan av kriget.

Författare: Jan-Olof Nilsson 488 sidor, illustrerad Utgiven 2013 av Carlsson Bokförlag ISBN 978-91-7331-575-3 Andra världskriget var högst närvarande i Sverige, inte minst genom de många allierade bombplan som störtade och nödlandade på olika platser i landet. Flygarna blev kvar i ”interneringsläger” runt om i landet och i städer som Stockholm, Malmö och Västerås sågs snart stiliga amerikanska och brittiska piloter spatsera omkring på gatorna. Än mer påtaglig blev flygarnas närvaro i mindre städer och orter. En del av dem mötte kärleken och blev fäder.

I den här boken får vi ta del ett stycke ur Sveriges historia under andra världskriget, berättad genom de människor som var med. Vi möter de allierade flygarna och de flickor de förälskade sig i.

Efter kriget följde några flickor med sina flygare och började ett nytt liv i Amerika.

Andra blev lämnade att föda sina barn i ensamhet. Även barn som drabbades mer direkt av bombkriget har fått en röst.

Detta är en bok om ett skoningslöst krig, om dramatiska nödlandningar, räddningsoperationer från ockuperat land och rymningar från fångläger.

Framförallt är det dock en bok om människors möten i skuggan av kriget.

Genom åtskilliga års arbete och forskning, otaliga intervjuer och resor ger författaren en bild av Sverige under kriget, en bild som för många tidigare var okänd.

Möklinta förr & nu

Författare: Gunnar Larsson 412 sidor, illustrerad Utgiven på författarens eget förlag 2013 ISBN 978-91-637-2715-3 För 15 år sedan 1998 utkom Gunnar Larssons första sockenbeskrivning ”En bok om Möklinta socken”. Redan då stod det klart att det fanns mer material som borde komma fram och bli tillgängligt T.ex. sockenstämmoprotokollen, som behandlar allt som hade hänt och skulle hända inom Möklinta socken. Protokollen 25 255

NOTISER

är alla bevarade och utgör en helt ovärderlig kunskapskälla. Författaren har nu ingående studerat alla protokollen, sammanställt uppgifterna efter ämnesområden och redovisar dem i den nyutkomna boken ”Möklinta förr & nu” med kommentarer och förklaringar i kronologisk tidsföljd. Även en mängd andra uppgifter ur domböcker och olika byhandlingar har i den nya boken kompletterat den tidigare utgivna sockenbeskrivningen. Fakta redovisas kring Möklintas äldsta by, Forneby, och socknens första kapell. En fullständig redovisning finns av de personer som var med vid ”Elfsborgs” andra lösen år 16131618. Andra avsnitt behandlar t.ex. utvandringen till Amerika och postgången inom socknen. I en del av boken gör Gunnar Larsson ingående studier över begravningsskick och gravvårdar i Möklinta, i nuläget ett mycket värdefullt kunskapsmaterial inför de förändringar som är gång på de flesta av länets kyrkogårdar.

En tur längs Ramstigen från forntid till nutid

Författare: Thomas Söderström 87 sidor, illustrerad Utgiven 2011, av Västansjö Cytogramutveckling ISBN 978-91-637-0032-3 Uttrycket ”gammal som gatan” sägs beskriva Västerlånggatan i Arboga. Om uttrycket istället hade varit ”gammal som vägen” hade det kanske varit Ramstigen som beskrevs. Denna häradsväg härstammar sannolikt från förhistorisk tid, med i princip samma sträckning då som nu från Arboga till Örebro. Boken tar läsaren med på en tur längs Ramstigen genom Arboga kommun. Ett stort antal sevärdheter passeras i form av historiska platser och fornlämningar. T.ex. en kungsgård, en av landets första industrier, flera stenåldersboplatser, hällristningar från bronsåldern och en runsten. Vi får också möta tre okända förbrytare, en handfull regenter och spöken, rån och älvor som alla på olika sätt korsar vägen.

Norberg och Järnet - Bergsmännen och den medeltida industrialiseringen

Författare: Ing-Marie Pettersson Jensen 308 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2012 av Jernkontoret, Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie nr 46 ISBN 978-91-977783-4-3 Detta är en arkeologisk studie av kontinuitet och förändring i gruvbrytning och bosättning 1000-1500. I mitten av 900talet var Norbergs bergslag glest bebyggt, men i slutet av vikingatiden eller tidig medeltid visar analyserna en betydande expansion av jordbruket. Baserat på dateringen av de medeltida masugnarna verkar 1200-talet ha varit den viktigaste expansionsfasen för hyttdrift i området. I början av 1300-talet kan det ha funnits 121 masugnar omkring Norberg. Under senare delen av medeltiden, efter digerdöden, var totalt 30 procent av masugnarna nedlagda.

Den kristna ideologin bröt makten hos de lokala vikingatida stormännen och upphävde deras starka kontroll över järnets väg till konsumenten. Detta bidrog till att järnframställningen ökade och fick hantverkare och järntillverkare att stärka sina sociala positioner. Dessa aktörer hade också mycket att vinna på en allt starkare monarki. Utvecklingen av städer och handel skapade helt nya vägar och institutioner för järnets transport från hyttorna. Detta skapade förutsättningar för bergsmännen att frigöra sig från de gamla strukturerna som kontrollerade gruvorna och handeln.

Efter digerdöden var det allt viktigare att vara mer självförsörjande och att uppehålla sig på orten, vilket är anledningen till att den så kallade bergsmannaorganisationen stärkte sin position och blev dominerande. Men samtidigt upphörde den första storskaliga industrialiseringen av Norbergs bergslag.

NOTISER

Berättelserna från markerna - En antologi om järn, skog och kulturarv

334 sidor, illustrerad Utgiven 2013 av Bergslagens medeltidsmuseum, Norbergs kommun Skrifter från Bergslagens medeltidsmuseum 1.

ISBN 978-91-971177-4-6

Modernismens mötesplatser

Text: Martin Åhrén Foto: Olle Norling 72 sidor, illustrerad Utgiven 2012 av Länsmuseet Gävleborg ISBN: 978-91-86169-06-0

Denna publikation, som även är den första utgåvan från Bergslagens medeltidsmuseum, består av ett stort antal artiklar om skog, järn och kulturarv. Trä och stål utgör alltjämt basnäringar av utomordentligt stor betydelse för Sverige. Så har det varit genom historien och markerna har myllrat av människor som kolat, framställt järn, svedjat och mycket annat.

Dessa näringar, och de kulturhistoriska spåren efter alla dessa arbetande människor, har länge lyfts av Gert Magnusson, såväl inom hans forskning som inom hans kulturmiljöarbete. Alla författarna, vänner och kollegor, tillägnar Gert Magnusson denna vänbok.

Den här boken är en guide till några av modernismens alla mötesplatser i Bergslagen. En guide till skolor, stadshus, sporthallar, biografer och hotell. Men det är också en resa genom visioner, diskussioner, beslut och stolthet under en av de mest omvälvande perioderna i Bergslagens historia.

Arkitekturen avslöjar lika mycket tidens ideal som de höga ambitionerna och tron på framtiden. Idag har folkparkernas späckade evenemangskalendrar måhända ersatts av några få uppträdanden per sommar. Neonskyltarna på Folkets hus har kanske förlorat sin lyskraft och teakdörrarna på det lokala kaféet är bytta mot bruna aluminiumportar. Men platserna finns kvar och de står alla som symboler för liv och möten mellan människor.

Med Hammare och Fackla XLIII

Bygd och bruk nr 1

350 sidor, illustrerad Utgiven 2012 av Sancte Örjens Gille ISSN 0543-2162

34 sidor, illustrerad Utgiven 2012 av hembygdsföreningarna i Skinnskattebergs kommun

I detta nummer av Med Hammare och Fackla nr XLIII har artiklar publicerats med ett varierat innehåll, alla med anknytning till bergshantering. Artiklarna omspänner en väldig tidsrymd, från medeltid till den samtida omstruktureringen av den svenska stålindustrin.

Utifrån ett Västmanlandsperspektiv är det framförallt tre artiklar som skall framhållas. Clas Ericson har skrivit en lång, utförlig och innehållsrik artikel om Brategården och om Bråfors Bergsmansby.

I en artikel om Fagerstakoncernen får vi ta del av Otto Sternquists reflektioner kring koncernens bildande och dess upplösning. Av redogörelsen framgår att de hårdmetallenheter som ingick i koncernen successivt såldes i början av 1970talet. Orvar Nyquist tar därefter över i en avslutande artikel och berättar hur det gick till när Seco Tools bildades. Ett skede som han i högsta grad var engagerad i då han vid denna tid arbetade som bolagets VD.

Samtliga sju hembygdsföreningar inom Skinnskattebergs kommun har gått samman och ger nu ut den årligt utkommande tidskriften Bygd och Bruk. Föreningarna upplever att samarbetet på många sätt ger ett mervärde. Man lär känna varandra och man lär av varandra i arbetet med att föra kulturarvet vidare. Det första numret innehöll många intressanta och roliga artiklar. Tidskriften distribueras och säljs via hembygdsföreningarna i Skinnskattebergs kommun.

Från berg till spik -Om spikens långa vandring från gruva till smedja

Ekomuseum Bergslagens järnskola för barn 40 sidor, illustrerad Utgiven 2012 av Ekomuseum Bergslagen ISBN978-91-637-0587-8 Den här boken handlar om hur man gjorde järn i Bergslagen för länge sedan innan det fanns elektricitet. Visste du att en smed kan blåsa bort det onda om du slagit dig? Eller att barn förr i tiden ofta fick hjälpa till vid gruvorna med något som heter skrädning? Boken berättar om hur man gjorde spik – innan det fanns elektricitet, grävmaskiner och ordentliga vägar.

Kulturarvsbrott och konstförfalskning - En beskrivning av en brottslighet som berör alla

132 sidor, sparsamt illustrerad Utgiven 2013 av Rikspolisstyrelsen ISBN 978-91-86791-08-7 Plundringar och stölder av kulturarvsföremål handlar ofta om stora värden och liksom de flesta brott i övrigt så är ekonomisk vinning den viktigaste drivkraften för gärningsmannen. I ett globalt perspektiv jämförs brotten mot kulturarvet, i ekonomisk omfattning, med narkotikabrott, illegal vapenhandel och människohandel.

Konstförfalskningsbrotten är ofta svårutredda och kräver åtgärder av specialexpertis. Det finns tydliga tecken på att denna typ av förfalskningsbrott ökar och omsätter betydliga belopp.

Kulturarvsbrott inkluderande konstförfalskning är en brottskategori som den enskilde polisen inte stöter på så ofta. Förhoppningsvis kan denna skrift vara till hjälp när en sådan händelse ändå inträffat. Handboken är i första hand skriven för anställda inom polisen men kan även vara av intresse för personer utanför polisens organisation.

NOTISER

6

25 25

POSTADRESS: Tidskriften Spaning, Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås.

BESÖKSADRESS: Karlsgatan 2, Västerås.

REDAKTÖRER: Ann Österberg, konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Telefon 02139 32 88. E post ann.osterbergltv.se Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef, Västmanlands läns museum.

Epost carlmagnus.gaggeltv.se ÖVRIG REDAKTION: Dag Celsing, direktör, Västmanlandsmusiken.

Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent.

Krister Ström f.d. länsmuseichef vid Västmanlands läns museum HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN: Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

ANSVARIG UTGIVARE: Carl-Magnus Gagge, telefon 02139 32 71. E post carlmagnus.gaggeltv.se MEDVERKANDE SKRIBENTER Utöver redaktionen medverkar: Jan Å Johansson, journalist.

Bo Sandberg, antikvarie.

Stellan Moberg, f.d. musiker i Västerås Sinfonietta.

Märta Ramsten, musiketnolog, docent f.d chef Svenskt visarkiv.

Marie-Louise Rodén, professor i historia.

Per-Olov Sahl, musiker.

Ann Lystedt, skribent.

Bertil Olsson, underhållare, folkmusiker.

Julia Bentling, skribent.

Johan Redin, fil.dr.

Tony Lorenzi, litteratur och konstvetare.

Josefina Paulsson, riksspelman.

Kenneth Sparr, fil.kand.

FOTO: Där inget annat nämns, Västmanlands läns museum LAYOUT OCH REDIGERING: m.a.o. marknadsföring, Tomas Gustavsson Bild & Form KORREKTUR: Ann Österberg och Carl-Magnus Gagge.

ANNONSFAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen.

DISTRIBUTION: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet.

Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.

PRENUMERATIONER: Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.

Ring, skriv eller eposta din adress till spaningltv.se.

TRYCK: Edita Västerås.

UPPLAGA: 5 000 exemplar UTGIVNING: 12 ggr per år ISSN: 1651-2774 MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14, Västerås.

Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej.

För signerade artiklar ansvarar författarna.

7

REDAKTIONSRUTA

VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING www.hembygd.se/vastmanland

Berätta för oss

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du Årsboken som Länsmuseet och Hembygdsförbundet ger ut. Spaning Länsmuseets och Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med etttvå nummer per år. Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.

Ordförande i föreningen är UllaBritt Holmér och vice ordförande är Bengt Wallén.

Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås telefon 02139 32 88 Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterbergltv.se

Hör gärna av dig till redaktionen med insändare och åsikter om tidningen. Skicka gärna in material eller uppslag som du tycker vi borde ta upp. Vi läser allt med stort intresse.

Skriv till Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås eller e-posta till spaning@ltv.se

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM www.vastmanlandslansmuseum.se

Västmanlands läns museum har kontor, utställningar, arkiv och bibliotek på Karlsgatan 2 i Västerås. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, verkstäder, vård och registreringslokaler.

I länets 10 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med särskild inriktning på pedagogik, konst och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse och utveckling av verksamheten.

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygds föreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.

Västmanlands läns museum Karlsgatan 2, 722 14 Västerås. Telefon 02139 32 22 Epost: lansmuseetltv.se Utställningarna på Karlsgatan 2 är öppna tisdagonsdag, fredag kl 1017, torsdag kl 1020, lördagsöndag kl 1216. Samma tider på entrétorget och museibutiken med viss begräns ning av öppettider i kaféet..

Faktarum och arkiv helgfri tisdagfredag kl 1016.

WestmannaArvet Besöksadress: Industrigatan 35, Hallstahammar.

Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 02139 32 22. Fax 0220247 51.

TEMA MUSIK

Avsändare: Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås