Spaning 2018 28 29

28-29/2018

TEMA SKOLA FÖR VÄLFÄRD Värde 75:-

TIDSKRIFTEN SPANING INNEHÅLL

Vi hjälper dig att spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Omslagsbilder Framsida: Elise Ottesen Jensen bedriver sexualupplysning i en skola i Västerås vid 1960-talets början. Foto: Åke V Larsson.

Baksida: Aktivitet i klätterställningen på skolgården vid Lövängsskolan i Barkarö, Västerås. Foto: Lasse Fredriksson.

TEMA SKOL A FÖR VÄLFÄRD

3 > Det viktigaste just nu Ledaren. Skola för välfärd och demokrati. Av Carl-Magnus Gagge > Spegeln 4 Skolan en del av välfärden 5 Enhetsskolan 6 Skolan i årtal 8 Skolbyggnaderna en spegel av sin tid 12 Skolplanschernas landskap. Av Carl-Magnus Gagge 16 Irstarosen. Av Elisabeth Westerdahl 18 Kärrbo kyrkskola på 1940-talet. Av Elisabeth Westerdahl 20 ”Till medvetna och nyttiga mennsikor”. Av Helena Arnell 27 Stolt rom, kvinna, svensk och stockholmare. Av Annica Carlsson Bergdahl

30 Elever berättar 31 Flickskolan eller Läroverket? Av Elisabeth Westerdahl 32 7 x 8 = 56. Av Ann Österberg 34 En svart Peugeot. Av Tony Lorenzi 35 Vår första tid på gymnasiet. Av Cornelia Laning, Ulrika Olsson och Yolanda Ryn 36 Lärare berättar 37 Ny i skolan. Av Nanna Lundh-Eriksson 38 Ett liv med skolan. Av Karin Thorborg 40 Nybyggaranda i Parkskolan. Av Ann Lystedt 42 ”Att vara justa och snälla…” Av Ann Lystedt 44 Läget? Av Madelen Lindquist och Linnea Paulsson 46 Pizza, risgrynsvälling eller fiskpanetter? Av Lena Engström Englin 48 Daghem en räddare i nöden 49 Utanby förskola. Av Lena Engström Englin 50 Förskolan i Kungsör. Av Knut Barr 50 Bultens daghem. Av Helena Arnell 52 Min COMPIS och jag. Av Wivi Blomqvist 56 > Utflykten Från Råsbo till Vallby. Av Ulla Blomqvist 58 > Spanaren Varje dag misslyckas de… Av Liselotte Mellesmo 60 > Ur litteraturen Markurells i Wadköping. Utdrag ur Hjalmar Bergmans roman 62 > Ur Samlingarna Samlingen från Utanby 63 > Från Föreningarna När Björsbo skola renoverades. Av Leif Iwarsson

1 notiser 1 Pris och beröm 2 Nya böcker 7 Redaktionsruta

SPANING | D E T V I K T I G A S T E J US T N U

Skola för välfärd och demokrati

ETT HELT NYTT SKOLSYSTEM blev lösningen. Olika utred­ ningar arbetade fram förslag, som bland annat innebar radikala förändringar av skolans demokratiska uppdrag.

1946 års skolkommission ledde fram till att enhetsskolan (grundskolan) fick sitt första genombrott i svensk skolpo­ litik. Skolkommissionen sammanfattade skolans uppgifter i flera punkter. Förutom nytt innehåll i kunskapsämnen fanns mål om att skolan skulle ge allmänbildning, este­ tisk fostran, yrkesfostran, social fostran, hälsofostran och personlighetsdaning, det vill säga fostran till demokrati.

Viktigt var att lyfta fram arbetsmetoder som innehåller starkare inslag av aktiverande moment. Det skulle bli nytt innehåll i de gamla ämnena. Ett nytt ämne skapades för att lära ut demokrati – samhällskunskap. Modersmålsunder­ visningen i svenska förstärktes och större utrymme gavs för litteraturhistoria, historia, geografi, biologi, fysik och kemi samt praktiska ämnen. För att allt detta skulle vara möjligt att genomföra så måste skolan bli nioårig.

1940-TALETS SKOLUTREDNINGAR la grunden till den stora enhetsskolereformen med försöksverksamhet från 1949.

Det slutliga beslutet om införandet av grundskola togs av riksdagen 1962. Först tio år senare 1972 var grundskolan genomförd i hela landet. En gammal och starkt föråldrad skolstruktur var nu borta. Den nya grundskolan ersatte folkskolan, fortsättningsskolan, högre folkskolan, kommu­ nala mellanskolan, realskolan och kommunala flickskolan.

Försöken med enhetsskola involverade geografiskt nästan alla län i Sverige. Antalet kommuner i varje län varierade dock starkt. I Västmanlands län deltog i princip nästa alla länets 28 kommuner. På många håll följdes den nya en­ hetsskolan med uppbyggnad av nya skolhus, anpassade i utformningen efter den nya skolans behov.

FOTO: LASSE FREDRIKSSON

ERFARENHETER AV DIKTATUR och förtryck under andra världskriget öppnade efter kriget för en ny medvetenhet om betydelsen av barns fostran till demokratiskt och självstän­ digt tänkande individer. Efterkrigstidens ekonomiska och tekniska utveckling ställde ökade krav på medborgarnas kunskapsnivå. Internationella kontakter och kulturutbyten innebar ökade behov av språkkunskaper. Lokala kunskaps­ behov skapade lokala lösningar på utbildningsvägar efter folkskolan, ett system som skapade en otydlighet och förvirring. Ett stort problem var också trängseln för att få plats för högre studier. Alla barn som ville läsa vidare fick helt enkelt inte plats och många medborgare efterlyste en förändring av skolstrukturen. I välfärdssamhället fanns också tanken om en jämlik skola för alla, där alla invåna­ re, oberoende av social och geografisk bakgrund, skulle få möjlighet att genomgå en likvärdig utbildning.

Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef.

3

SPEGELN

Skolan – en del av välfärden SKOL- OCH UTBILDNINGSPOLITIKEN har under de senaste 175 åren kontinuerligt anpassats efter pågående samhälls­ förändringar och de förändrade behov av utbildning som då uppstår. Utformningen av skolan är också ett resultat av politiska ambitioner, att med förbättrad skolutbildning förändra samhället i en viss riktning.

Beslutet om allmän folkskola 1842 innebar starten på en kontinuerlig utveckling av skolväsendet i Sverige. Under den senare halvan av 1800-talet pågick utbyggnaden av en allmän folkskola över hela landet. Hela befolkningen kunde nu få en grundläggande undervisning i läsning, skrivning och matematik. Skolväsendet var dock socialt uppdelat.

Majoriteten fick utbildning i folkskolan medan en minoritet fick utbildning i läroverken.

INFÖRANDET AV ALLMÄN och lika rösträtt 1918–1921 innebar en demokratisering av Sverige. Liberaler och social­ demokrater fick för första gången majoritet i riksdagens båda kamrar och de kunde nu genomföra förändringar av skolsystemet. Det infördes nu sexårig folkskola med möjlig­ het att flytta över till läroverket efter årskurserna fyra eller sex. En gemensam nioårig enhetsskola aktualiserades, men det dröjde till efter andra världskriget innan frågan togs upp på nytt. Utredningar tillsattes och en omfattande försöks­ verksamhet med enhetsskola inleddes från 1949. Det dröjde dock mer än ett decennium innan det avgörande beslutet togs 1962 om att införa en obligatorisk nioårig grundskola.

4

Den var fullt genomförd i hela landet 1972.

Beslutet om en gemensam och i princip obligatorisk gymnasieskola kom 1968. Från slutet av 1970-talet skedde en omläggning av utbildningspolitiken, bort från strävan­ den till statlig styrning av skolan och istället blev det en betoning på decentralisering och ökat brukarinflytande.

Reformerna 1989–1991 innebar en stor förändring av skol­ systemet. Skolan i Sverige kommunaliserades. Den statliga styrningen av statsbidraget avskaffades och istället infördes schablonbaserade statsbidrag. Elever och föräldrar fick möjlighet att välja skola och för fristående skolor infördes generösa etablerings- och finansieringsvillkor. Skolsystemet förändrades i grunden. Under 2010-talet präglas skolan av marknadsstyrning, en mångfald av offentliga och privata huvudmän och en medelmåttig likvärdighet i ett jämförande internationellt perspektiv.

Den kraftiga expansionen av högskolor och universitet under perioden 1960–2010 har lett till att idag har nästan 40 procent av befolkningen över 25 år genomgått någon form av högre utbildning.

DE T FINNS MER K ÄLL A : Mattias Börjesson; Utbildningspolitiska reformvågor.

Artikel för föreningen Svensk undervisningshistoria, 2017.

SPEGELN

Enhetsskolan 1946 års skolkommission tillfrågade 264 av landets kommuner om de ville delta i försöksverksamhet med en samlad nioårig grundskola för alla barn – Enhetsskolan.

Drygt hälften av kommunerna ansökte om att få delta i försöken. Skolöverstyrelsen valde ut 14 kommuner som fick vara med från starten 1949/50 och ytterligare fem från 1950/51.

För att kunna delta i försöksverksamheten behövdes ett godkännande från SÖ. Kommunerna fick redogöra för befolkningsmängd, antal elever i olika stadier och vilka typer av skolor det fanns. Det krävdes också en redogörelse för personalgrupperna i skolan och för hur ortens företagare ställde sig till försöket. Även lokalbehovet togs upp och den geografiska placeringen av skolan i kommunen. Respektive länsskolnämnds skolinspektörer hade också möjlighet att ge synpunkter på skoldistrikten.

Nästan alla län involverades i försöken men det var bara i Västmanland som i princip alla kommuner deltog, då fanns det 28 kommuner i länet. Surahammars kommun var med redan från början 1949. Som jämförelse kan nämnas att i Örebro och Södermanlands län deltog tre kommuner per län.

Det stora deltagandet i enhetsskoleförsöken ledde till att Västmanlands län blev ett av de första med att fullborda införandet av grundskolan. År 1965 hade 20 (av dåvarande 26) kommuner egna högstadieskolor.

År då länets kommuner gick med i enhetsskoleförsöket: 1949 Surahammar 1953 Ramnäs 1954 Kolbäck, Skinnskatteberg 1955 Hallstahammar, Kolsva, Skultuna 1956 Fjärdhundra 1957 Dingtuna, Kungsåra, Tillberga, Vittinge,

Västerlövsta, Västerås

1958 Arboga, Fagersta, Köping, Norberg, Sala,

Västerfärnebo 1959 Kungsör, Medåker, Tärna, Östervåla 1960 Möklinta

DE T FINNS MER K ÄLLA: Föreningen för svensk undervisningshistoria har en hemsida www.undervisningshistoria.se där återfinns en artikel av Henrik Román och Johanna Ringarp, 25 år som förändrade skolan: Grundskolans införande 1947–1972 ur ett kommunalt perspektiv.

< Elever vid Persboskolan i Skultuna 1959.

Foto: Skultuna Hembygdsförening.

5

SPEGELN

Barnen undervisades av klockaren eller av vuxna i hemmet. Prästen kontrollerade läskunnigheten vid husförhör. På vissa platser fanns det fattigskolor för arbetarbarn, offentliga skolor för borgarbarn och privata skolor för de allra rikaste.

Början av 1800-talet

6 Människor engagerar sig för att barn med särskilda behov ska få gå i skolan.

Skolorna drivs nästan alltid av enskilda personer.

Kvinnor tillåts söka tjänster i folkskolan och får tillträde till lärarseminarierna.

En folkskoleinspektion inrättas.

En ny skolstadga inför sexårig folkskola med en uppdelning på tvåårig småskola och fyraårig folkskola. Den första läroplanen antas och fortsättningsskolan (årskurs 7–8) instiftas.

1850-tal

1859

1878

6-årig folkskola införs 1878

Kommunal mellanskola inrättas som påbyggnad efter årskurs 6.

Lika lön för manliga och kvinnliga folkskollärare införs.

1889

1909

1937

1842

1858

1874

1879

1896

1921

Allmän obligatorisk folkskola för alla barn införs med undantag för barn och ungdomar med utvecklingsstörning eller som var döva eller blinda.

Folkskolans årskurs ett och två blir småskola.

Det första statliga skolhemmet för elever med utvecklingsstörning startar i Stockholm.

Utbildning av lärare för så kallade sinnesslöskolor startar.

Lag om undervisning för blinda barn införs.

Folkskolestadgan revideras.

Mindre klasser och läsning sex dagar i veckan införs.

Särskilda verkstadsskolor inrättas. De följs snart av hushållsskolor, handels­ skolor, lantbruks- och lanthushållsskolor.

Skolan i årtal 6

Specialundervisning införs i skolstadgan. En lag om dövstumsundervisning stiftas.

SPEGELN

En särskild läroplan för särskolor införs.

En lag om särskilda särskolor för utvecklingsstörda barn införs.

Den nioåriga grundskolan införs och en ny läroplan antas.

1946

1954

1962

Skolplikt för romska barn införs.

Samlad skoldag införs.

Eleverna är kvar i skolan efter schemalagd tid för fria aktiviteter – fritidsverksamhet inom skolans ram.

Flexibel skolstart införs.

Kommunerna övertar huvudansvaret för särskolan.

Den nuvarande skollagen antas.

Lagen omfattar alla stadier, från förskola till Komvux.

1964

1975

1990

2010

1944

1950

1958

1963

1968

1989

1992

2011

”Bildbara sinnesslöa” barn får rätt till undervisning på anstalter med internat.

Riksdagsbeslut om att starta ett tioårigt försök med en nioårig enhetsskola.

Aga förbjuds i skolan.

Femdagarsvecka införs på försök och permanentas 1968.

Omsorgslagen införs. Lagen innebär att alla barn har rätt till utbildning, oavsett grad av utvecklingsstörning.

Beslut i riksdagen om en kommunalisering av skolan som genomfördes 1991.

Kommunerna fick utökat ansvar för skolan.

Friskolereformen genomförs. Andra än kommuner får driva skola.

Fritt skolval gav eleverna rätt att välja skola.

En ny läroplan för särskolan antas.

7

SPEGELN

Skolbyggnaderna en spegel av sin tid

Våra skolbyggnader är som en spegel av det svenska samhället. De kan berätta om samspelet mellan de pedagogiska idealen, samhällsideologin och byggnadstekniken under den tid då husen byggdes. Att bygga en skola är en stor investering och husen måste kunna användas i många år.

I DEN FÖRSTA LÄROVERKSSTADGAN fastslogs att ”De av staten bekostade allmänna läroverken hava till ändamål så väl att utöfver folkskolans verksamhet meddela medborger­ lig bildning liksom att grundlägga de vetenskapliga insikter, vilka vid universitet eller högre tillämpningsskola utbildas.”

Byggnaderna som uppfördes blev lärdomspalats som ofta placerades i närheten av stadens torg, kyrka, rådhus och bankpalats. Man byggde för att imponera och skolhusen ritades av den tidens framstående arkitekter. Skolorna för­ sågs med pampiga entréer och centralhall. Paradrummet var aulan vars inredning ofta blev påkostad.

^ Kyrkskolan, folkskola i Skerike med två klassrum och stora fönster.

8

FOLKSKOLESTADGANS KRAV på fasta skolbyggnader ledde till en byggboom under senare hälften av 1800-talet. Från första början fanns centralt formulerade krav på hur en skolbyggnad skulle vara beskaffad. Staten gav ut särskilda typritningar för ”skolehus”. Att kunna visa upp ett nytt fint skolhus var en stolthet för en stad.

På landsbygden uppfördes skolhusen i närheten av kyrkan.

Husen innehöll ofta ett eller två klassrum. Genom stora,

SPEGELN

^ Västerås Högre Allmänna Elementarläroverk för flickor. Ett centralt placerat lärdomspalats.

Byggnaden, som nu inrymmer Fryxellska skolan uppfördes efter ritningar av arkitekten Erik Hahr.

DE T FINNS MER K ÄLLO R : Palmberg-Eriksson Stina, Skolhuset som samhällsspegel – Lärarhandledning., Södermanlands museum, Riksantikvarieämbetet 2000.

Anna Larsson, Björn Norlin och Maria Rönnlund, Den svenska skolgårdens historia. Skolans utemiljö som pedagogiskt och socialt rum, Nordic Academic Press, Lund 2017.

9

SPEGELN

^ Nya Folkskolan i Sala, en monumental byggnad centralt i staden. vanligen södervända fönster, skulle dagsljuset strömma in över eleverna och belysa den svarta tavlan.

I städerna uppfördes folkskolor i samma monumentala stil som samhällets övriga representationsbyggnader. De byggdes i flera våningar i sten och tegel och försågs med breda korridorer på varsin sida om ett trapphus med stor och tydlig port.

Skolan hade ett starkt engagemang för elevernas fysiska hälsa. I de stora skolorna ordnades matbespisningar, gym­ nastiksalar och badinrättningar. Däremot kunde det saknas en stor aula eller samlingssal.

10

PÅ 1940-TALET VAR BARNKULLARNA mycket stora och många nya skolhus behövdes. En skola från 1940- eller 1950-talet är lätt att känna igen. ”Tegelhögen” ser likadan ut överallt i Sverige.

Dåvarande Skolöverstyrelsen hade noggranna regler för hur en skolbyggnad som byggdes med anslag från staten skulle vara. Funktionen var det viktiga, verksamheten skulle kunna bedrivas effektivt. Vid den här tiden var byggandet inte lika hårt rationaliserat och industrialiserat som det blev under 1960-talet, utan skolorna byggdes hantverks­ mässigt. Fasaderna belades oftast med tegel. Golven i entréer

Nya skolan, Centralskolan i Norberg, en ”tegelhög” som invigdes 1938.

SPEGELN

och trappor var av marmor eller kalksten. Det var inte ovanligt med konstnärlig utsmyckning i form av mosaiker eller muralmålningar. Skolans entré blev tydligt markerad, men inte storslagen som i ett folkskolepalats. Beroende på samhällets storlek byggdes de i två eller flera våningar. Från 1946 blev skolmåltider obligatoriska vilket innebar att kök och matsal ingick i skolans lokalprogram. ÅR 1962 INFÖRDES GRUNDSKOLAN. Genom att alla elever gick i samma skola i nio år skulle klyftorna minska mellan teoretiska och praktiska linjer. Skolan skulle bli ett red­ skap i skapandet av det jämställda samhället. Då Sverige upplevde det största standardlyftet i landets historia fanns resurser att satsa på skolan. De gamla folkskolorna och läroverken omvandlades till grundskolor och måste anpas­ sas till den nya skolans krav. Många mindre, äldre skolor lades ned och i stället bussades eleverna till större, centrala skolor där resurserna koncentrerades.

De nya skolorna, som byggdes i de framväxande bostads­ områdena, kunde breda ut sig över stora ytor och behövde inte byggas på höjden. Mitt bland de väldiga höghusen byggdes den låga skolan ofta med flera byggnader som hade direkt markkontakt från varje klassrum.

På 1970-talet byggdes ofta skolorna kring en hög central studiehall. I hallen, som alla hade lika nära till, förvarades studiematerial och där låg biblioteket. Med hjälp av till exempel vikväggar gick det behändigt att skapa utrymmen i olika storlek för grupparbeten. Hallen var också uppe­ hållsrum för eleverna.

Att rita skolhus var inte längre ett attraktivt uppdrag för en arkitekt. Arkitektens uppgift reducerades till att göra ett skal kring det önskade lokalprogrammet. Skolans innehåll var det viktiga. Idag klassas dessa skolhus lätt som fula, opersonliga fuskbyggen. Den tidens skolor bär vittnesbörd om den tid då de byggdes. Det var en tid då det gamla sam­ hället med sina auktoritära symboler, av vilka skolhusen var en, skulle byggas om från grunden.

SKOLGÅRDARNAS UTFORMNING har varierat över tid. Även utemiljön har påverkats av skolpolitiska ställningstaganden och samhällets syn på skolan. Skolträdgårdarna var viktiga i undervisningen och den öppna planen behövdes som rum för fysisk fostran i det sena 1800 och tidiga 1900-talet.

Vid 1900-talets mitt tog bil- och cykelparkeringar över en del av ytorna. Förvandlingen från en stor öppen yta till ett utrymme utrustat med pingisbord, bollplank och basket­ korgar kom under senare delen av 1900-talet.

^ Ullvigymnasiet i Köping, en skola som invigdes 1975.

Foto: Lasse Fredriksson.

^ Hammarskolan i Surahammar, en av de nyare skolorna i länet, invigdes 2011. Foto: Lasse Fredriksson.

DE T FINNS MER L Ä S T I P S: Anna Larsson, Björn Norlin & Maria Rönnlund, Den svenska skolgårdens historia. Skolans utemiljö som pedagogiskt och socialt rum. Nordic Academic Press 2017.

De flesta har minnen kopplade till någon skolgård. Raster med vila eller vild lek, idrott, tävlingar och undervisning. Idag har skolgården blivit en naturlig del av skolan, men hur har denna plats blivit så självklar? I boken redogör författarna för den svenska skolgårdens historia utifrån historiskt källmaterial och människors minnesberättelser.

De beskriver hur skolgården har tagit form och förändrats som koncept, hur den fysiskt har formgetts och utvecklats, och hur den har använts för social samvaro.

Anna Larsson är verksam som professor och forskningsledare vid institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet.

Björn Norlin är verksam som forskare vid samma institution.

Maria Rönnlund är verksam som lärare och forskare vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet.

11

SPEGELN

Skolplanschernas landskap Av Carl-Magnus Gagge

REDAN I BÖRJAN AV 1890-TALET utgav förlaget Nordstedt & Söner de första skolplanscherna för skolor i Sverige. De berättade om de fyra årstiderna, ”Vinter på landet”, ”Som­ mar på landet”, ”Vår på landet” och ”Höst på l­andet”.

Skolplanscherna spreds över hela Sverige. För elever i städer kunde planscherna berätta om livet på landet och för eleverna på landsbygden handlade de om vardagen i hembygden. Motiven var geografiskt ganska allmänt hållna och kunde inte hänföras till en specifik plats, även om­ landskapsbilderna påminde om platser i Mellansverige.

DET VAR UTVECKLINGEN av tryckeritekniken som gjorde det möjligt att trycka de stora skolplanscherna. Efter en tid infördes ett standardformat på 70 x 100 centimeter. ­Motiven blev fler. Berättelserna från bibeln avbildades och blev ett stöd i den viktiga kristendomsundervisningen.

Hantverk och yrken, historiska händelser, geografi och folkslag var andra ämnen som fick sina planscher. Vid den här tiden levde de flesta svenskar utanför städer och tätor­ ter. Många planscher visade därför upp landsbygden med jordbruk och husdjur. Naturplanscherna var uppskattade och berättade om både landskap och om blommor, fåglar, bär, svampar och vilda djur. I undervisningen kombine­ rades studierna av planscherna med besök och utflykter i landskapet. Även studier av uppstoppade djur som fanns i klassrummet ingick.

12

SKOLPLANSCHERNA var som mest populära och använda i skolundervisningen från 1920-talet och fram till 1960-­talet.

Andra läromedel konkurrerade då ut skolplanscherna.

Istället användes modernare hjälpmedel i undervisningen som fotografier och film. Skolböckerna var nu också rikare illustrerade än tidigare och mer anpassade för elevernas studier. Film, bildband, diabilder, projektorer och bandspe­ lare ingick nu som självklara delar i skolarbetet. Skolradion och senare också TV-sändningar för skolan med tillhörande studiehandledningar var andra nya hjälpmedel för elever och lärare. Kartorna var nog den del av skol­planscherna som levde längst kvar i undervisningen. Ofta var dessa rullade innan de hängdes upp på svarta tavlan.

DE T FINNS MER L Ä S T I P S: Jens Wahlstedt; Skolplanschernas Sverige. Bondeåret och naturen. 2002.

Håkan Wåhlstedts samling, fler skolplanscher finns tillgängliga på det digitala skolplanschmuseet www.skolplanscher.se

SPEGELN

Sommar på landet Okänd konstnär, 1890 Nordstedt & söner Ur Håkan Wåhlstedts samling

Den här bilden speglar familjejordbruket. Det är högsommar och höslåtter och alla på gården är i arbete. Ofta fick man hjälp av grannar vid höslåttern. Bonden med stövlarna lastar hö på skrindan. Ett annat hölass är redan framme på gården för att lastas av. Allt hö skulle tillvaratas och ett hölass från någon ö i närheten är på väg in med roddbåten. Barnens liv och sysslor är tydliga. Småsyskonen passas, en flicka följer gässen på vägen, pojken jagar fjärilar med håv och den äldre flickan till vänster sitter och stickar. Några pojkar badar i värmen. På bryggan tvättar pigan med klappträ och en annan piga på gårdsplanen bär vatten i ett ok. Brunnen är försedd med vipparm. Bikupor står bakom gårdshuset och korna betar i hagen på udden ut i sjön.

Kanske är platsen en vik av Mälaren. En ångbåt passerar förbi med transport av folk och jordbruksprodukter till någon stad vid Mälaren eller storstaden Stockholm.

13

SPEGELN

Bergsbruk under 1500-talet Olle Hjortzberg, 1935 Nordstedt & Söner Ur Håkan Wåhlstedt samling

14

Under medeltiden fick bergsbruket en allt större betydelse i Bergslagen. Det förbrukades mer järn, dels genom ökad efterfrågan inom landet och dels genom ökad export till andra länder.

Bergsbrukets expansion gällde också utvinningen av koppar i Falun och från 1500-talet av silver i Sala. Konstnären Olle Hjortzberg har på skolplanschen försökt illustrera hur malmbrytningen gick till på 1500-talet. Genom så kallad tillmakning eldade man på berget så att det sprack upp i block. Stenblocken slås sönder med slägga och varpstenen bärs bort i korgar. Malmen hissas upp med vinsch till gruvkanten med hjälp av draghästar.

Vattnet måste också tas bort på liknande sätt för att dagbrottet inte skulle bli vattenfyllt. Vedåtgången för tillmakningseldarna var stor. Gruvdrängarna manas på av fogdar och förmän. Arbetet är riskfyllt med klättring upp och ner på rangliga trästegar.

SPEGELN

Landskapen Västmanland och Närke Nordstedt & Söner Ur Håkan Wåhlstedt samling

Kartan visar de båda landskapen Västmanland och Närke.

Färgen anger höjden över havet. Grönmarkerade områden är landområden som ligger mellan noll och 100 meter över havet.

Brunmarkerade områden är landområden mellan 100 meter över havet och 400 meter över havet, i fyra skiftande bruna nyanser för varje 100 meter. Alla järnvägar är tydligt markerade liksom de stora vattenvägarna i svart. Vanliga vägar är svårare att se. Vattendragen i Västmanland är från höger: Svartån, Kolbäcksån, Hedströmmen, Arbogaån och Dyltaån. Kartan markerar landskapsgräns, länsgräns, häradsgräns och sockengräns. Symboler finns för stad, köping, industriort, slott, hälsobrunn, märkligare kyrka, kyrka, historisk ort, annan viktigare ort, fornlämning, kanal och sänkt sjö.

15

SPEGELN

Irstarosen Av Elisabeth Westerdahl

”Honom saknades icke begåvning på huvudets vägnar, men spiltan var tom när han dog”.

Så beskriver herdaminnet vice pastorn J.O. Carlsson (1812–1872). Tom ”spilta”? Hur resonerade minnestecknaren? Prästen efterlämnade något särdeles värdefullt; två tonårsdöttrar och en liten son som kom att betyda mycket för landets utveckling. Brorssonen Nils Carli har ömsint beskrivit flickorna Carlis liv.

SYSTRARNA OLGA OCH NANNY blev 1876 antagna till den första kursen på småskolelärarinne-seminariet i Västerås.

Olga fick en tjänst i Irsta och Nanny i Dingtuna. Brodern skrevs in i läroverket och prästänkan öppnade skolbespisning. ”Uti Irsta församling är tjänsten ledig för en lärare eller lärarinna vid fast småskola” löd en annons i Länstidningen den 8 december samma år. Årslönen var 250 kronor jämte husrum och ved.

Strax finns den 18-åriga mamsell Olga installerad i Irsta kyrkby. Det annonserade husrummet blev den lilla ”Spelkurran” på Storgårdens tomt helt nära kyrkan. Den hundraåriga undantagsstugan med kök och kamma­ re, som ännu står kvar, blev en tid både skola och bostad. Kvällstid satt Olga och sömmade. Det gällde att tjäna lite extra.

Blev det någon slant över skulle den kom­ ma brodern till hjälp – han som hade en läsbana framför sig.

Socknen öste välvilja men inga löne­ förmåner över sin unga och uppskattade lärarinna, kallad Irstarosen, och det uppstod vänskapsband runt om i bygden.

Syster Nanny vandrade ofta på lördagarna de två milen till Irsta, övernattade och

16

återvände till Dingtuna skola på söndagen. Att ta skjuts var otänkbart. Det tillät inte den lilla lönen.

PÅ 1830-TALET, under prosten Muncktells tid, fanns en privatskola som drevs av Charlotta Ström, hustru till orgel­ tramparen. Helt oavlönad vägledde hon under 40 år ”med nit och skicklighet” barnen i grundläggande under­visning.

Några donationer gjorde det möjligt för tolv elever att få middagsbespisning samt ett par skor om året. När skolplik­ ten infördes 1842 hade viss undervisning alltså bedrivits en tid i Irsta, men den om­ fattade inte alla socknens barn. Så små­ ningom delades socknen upp i fyra rotar och ambulerande skolor för små­skole­ barnen ordnades – två månader i taget på varje plats. En rejält tilltagen Storskola för de äldre barnen stod färdig 1870.

Olga Carli kunde 1882 flytta in i en helt nybyggd småskola. En trappa upp fick hon en för tiden fin bostad och kom att tjänst­ göra i socknen under sammanlagt 40 år.

< Olga Carli, lärarinna i Irsta under 40 år.

Foto: Irsta Hembygdsförening.

SPEGELN

^ Olga Carli med barn utanför Kristinebergsskolan, den småskola som hon flyttade in i 1882. Skolan låg helt nära kyrkan.

Foto: Irsta Hembygdsförening.

Tillsammans med systern Nanny vilar hon i en anspråkslös liten grav på Irsta kyrkogård.

PÅ 1960-TALET delger irstafödda lärarinnan Sara ”Ayah” Gustafsson sina tredjeklasselever minnen från sin skoltid i Irsta under 1900-talets första decennier. Det framgår inte om hon upplevde Olga som sin ”fröken”.

Utvecklingen inom skolan hade då gjort vissa kliv framåt men under krigsåren 1914–1918 var Sverige avstängt från oljeimport. Vårt enda ljus kom från de explosionsfarliga karbidlamporna eller stearin- och talgljus. Undervisnings­ materialet var torftigt och det var en efterlängtad omväxling när prästen höll passionspredikningar för klasserna 1–6, alla sammanpackade i Storskolans sal. Om någon föreläsa­ re kom var det en stor händelse. Kunde han dessutom illus­ trera sin föreläsning med skioptikonbilder var det toppen!

Fattigstugan fanns fortfarande kvar som granne till Storskolan. Där bodde de sista åren en familj vars lite ofärdige son Gustav arbetade i svagdrickabryggeriet nere vid bäcken. Gustav fick varje kväll ta med en skvätt dricka

hem och bröd doppat i svagdricka blev familjens kvälls­ mat. Gustav blev sedan skolstädare. Man såg honom varje eftermiddag vandra mellan Storskolan och Småskolan med den långskaftade sopborsten över axeln för det fanns bara en sopborste.

FÖR OSS BARN fanns inte så mycket fritidssysselsättning.

Till vårt käraste tidsfördriv hörde om vårarna att plocka blommor och gå till ett par gamla gummor som bodde nedanför kyrkan i en liten, illaluktande kammare med ka­ kelugn. Den ena gumman var ofärdig och sedan hon hjälpts upp ur den gemensamma sängen, satt hon hela dagarna i sin stol. Den andra tanten hasade omkring stödd på sin käpp. Hon lagade deras enkla mat över glöden i kakelug­ nen. En liten summa till mat fick de genom fattigvården.

Men slanten var liten, så gummorna var så tacksamma när de fick sumpen efter syföreningskaffet. Den räckte länge till deras kaffekok. Vi sjöng alltid för gummorna ”Tror du små blommor bedja till Gud” eller ”Vivat Västmannia” – den tidens skolsånger.

17

SPEGELN

Kärrbo kyrkskola på 1940-talet Av Elisabeth Westerdahl

MITT I SOMMAREN 1939 svängde en svart Ford V8 av 1937 års modell upp framför skolhuset i Kärrbo. I bilen satt den nyanställde läraren Carl Otto Håkansson, född 1896, och hans familj. De kom från en liten socken utanför Växjö. Resan hade startat föregående dag med övernattning i Örebro.

Dottern Gun skriver: Så kom vi ut på den stensatta vägen mot Enköping. Vid Irsta svängde vi höger, ner mot Mälaren.

Den grusade vägen var smal och krokig. Så kom vi fram till en medeltidskyrka där en skylt markerade att nu var vi framme i Kärrbo. Till vänster om kyrkan skymtades två vita byggnader i sten. På den ena stod det SKOLHUS 1879.

På andra sidan av vägen låg småskolan med texten SMÅ­ SKOLA 1889.

VI STANNADE PÅ SKOLPLANEN , steg ur bilen och blev mot­ tagna av städfrun Augusta Falkström – rund och glad. Så kom kyrkvaktmästaren herr Andersson med fru och dotter.

Strax dök också församlingens kyrkherde upp. Han var iförd en vit linnekostym och stråhatt med raka brätten.

18

Kyrkoherde Åke Tiberg inbjöd oss till lunch i prästgår­ den. Han var dalkarl och hustrun, tant Marga, var utbildad skolkökslärarinna. Sonen Dag var ett par år äldre än min bror och jag. /…/ SÅ BÖRJADE VÅRT NYA LIV i krigets skugga. Vi klev in genom dörren till vår nya bostad om tre rum och kök. Det var omodernt men en reparation var utlovad och till hösten drogs den igång. Byggnaden innehöll förutom lärarbostad en lärosal och uppehållsrum för rasterna. Det var vanligt att läraren, eller snarare frun, hade hand om posten. Det fanns en liten postlucka bredvid baksidans ytterdörr, men mamma ville inte ta hand om posten. Den skulle handla­ ren, herr Hellman, sköta.

Det fanns kakelugnar i alla rum och i köket en järnspis med en härlig spiskåpa, en kallvattenkran och avlopp.

Dasset låg i skogsbrynet. På var sida om en gång, som ledde upp till huset, fanns en rabatt där mörkröda pioner blommade sommartid. Till skoltomten hörde också en stor

SPEGELN

Skolorkestern i Kärrbo folkskola för 70 år sedan. Otto Hernmar står vid orgeln. Orkestern spelar på lånade instrument och Otto gav lektioner när tillfälle bjöds under raster och på sin fritid. Foto: Privat.

fruktträdgård – ett träd av varje sort. Bäst minns jag ljus Åkerö, Grågyllen och Sävstaholm. Tre plommonträd gav riklig skörd. Bergamotterna smakade också bra.

SKOLSALEN LÅG MOT SÖDER och hade fyra höga fönster utan gardiner. Skolbänkarna var i trä med plats för en elev i varje. Katedern stod på en upphöjning liksom harmoniet (orgeln). På väggen hängde en bild av Gustav V i guldram med en krona på ramen. Längst ner i salen stod två vackra skåp. Det var församlingens bibliotek. Ett tredje skåp var kartskåp. Skolformen var B2, det vill säga klass ett, två och tre gick i småskolan, klass fyra, fem och sex i folkskolan. I ämnen som kristendom, historia och geografi undervisades klasserna gemensamt. Andra ämnen som räkning och mo­ dersmålsundervisning var åtskilda. Den ena klassen ritade medan de andra övade sig i läsning. Pappa Otto, som bytte efternamn till Hernmar, startade också en skolorkester med olika instrument som var inlånade.

^ Skolorkestern i Kärrbo folkskola den 17 juni 1943. Otto Hernmar står vid orgeln. Orkestern spelar på lånade instrument och Otto gav lektioner när tillfälle bjöds, under raster och på sin fritid. Vid cellon: Per-Uno Hellman.

Violinister från vänster: Olle Andersson, Ingvar Karlén, David Gustavsson, Berit Åhs, Ingrid Carlsson. På mandolin: Inger Kari, Åsa Karlén, Kerstin Pettersson. På gitarr: Gun Tengström, Margareta Nordström, Viola Eriksson.

Vid orgeln: Ingrid och Astrid Eriksson. Foto: Privat.

DE T FINNS MER K ÄLLO R : Gunnar Grant och Elisabeth Westerdahl red.

Kärrbo en liten socken i stora drag. Stockholm 2014.

19

SPEGELN

20

SPEGELN

”Till medvetna och nyttiga menniskor” Av Helena Arnell

PERSONALEN VID VÅRDHEMMET bestod av föreståndaren Rudolf och hans hustru, två lärare, en sköterska och två pigor.

De dövstumma barnen hade i uppgift att vårda ”idioterna”. Årsberättelsen från 1881 beskriver elevernas arbete på följande sätt:

”Af de åtta barn, som äro bildbara, undervisas fem i renläsning, biblisk historia, naturlära, skrifva och räkna, därjämte i katekesen; de tre öfvriga hafva endast kunnat sysselsättas med handarbeten.” År 1890 tog landstinget över verksamheten. Då fanns där skola, arbetshem och asylavdelning för tungskötta ”obild­ bara idioter”. År 1900 byggdes vårdhemmet ut för att öka antalet platser i skolavdelningen.

I annonser i länets tidningar kunde man läsa: ”Vid West­ manlands läns uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn och i Sofielund emottages hädanefter i regel endast bildbara barn i en ålder ej under sex år men icke över tolv år…”

Runt sekelskiftet fanns cirka 35 personer intagna, varav ett tjugotal tillhörde skolavdelningen. Då fanns två lärarinnor, en slöjdlärare, tre sköterskor, en kokerska och ett biträde anställda. 1910 fanns 33 barn inskrivna på skolavdelningen.

Skolan på Sofielund var avsedd för så kallade bildbara sinnesslöa barn, de som var mottagliga för uppfostran och teoretisk och praktisk undervisning.

Utbildningstiden var på 1930-talet högst åtta år, men de flesta barnen blev kvar efter utbildningens slut. Det var problem med att slussa ut eleverna i samhället så ett nytt arbetshem byggdes för de elever som gått ut skolan. På så vis blev många kvar hela livet.

< Trädgårdsarbete hörde till de nyttiga sysslor som lärdes ut vid skolan. Det äldsta kortet från Sofielund från 1880-talet.

Foto: Regionarkivet Västmanland.

MÄRTA HENRIETTA ERIKSSON föddes i mitten av 1920-talet och kom till Sofielunds vårdhem när hon var sju år gammal.

Hon hade läs- och skrivsvårigheter och en mycket lätt ut­ vecklingsstörning. När hon hade gått i skolan en tid lärde hon sig läsa. Efter konfirmationen ville hon själv lämna vård­ hemmet, men blev nekad eftersom hon blivit användbar.

ÅR 1865 STARTADE Tysta skolan, en privatskola i kristen regi i Munktorp. Verksamheten vände sig till dövstumma, men ett par år senare tog de emot den förste ”idioten”. År 1870 fick skolan mark i Strömsholm där Sofielundshemmet började byggas.

Under 1870-talet var vårdhemmet litet med få elever.

Ungefär hälften var dövstumma och de andra så kallade ”idioter”. Från 1879 förvandlades Tysta Skolan till en ren­ odlad ”idiotanstalt”.

Eleverna undervisades i vanliga skolämnen. Pojkarna fick dessutom öva sig i trädgårdsskötsel, halmflätning och hant­ verk som snickeri eller glasmästeri. Flickorna fick övning i handarbeten och husliga göromål.

Hemmets ändamål beskrevs så här: ”att i möjligaste måtto till medvetna och nyttiga menniskor uppfostra sinnesslöa barn, bibringa dem kunskap i att läsa, skrifva och räkna samt förnämligast i handslöjder, så att ­de utgångna från skolan, kunna bidraga till sitt underhåll;”

21

SPEGELN < Sofielund i Strömsholm – den gamla skolbyggnaden från sekelskiftet. Skolan revs på 1960-talet för att ge plats åt nya personalbostäder.

Foto: Regionarkivet Västmanland.

22

Interiör från Sofielund.

Foto: Regionarkivet Västmanland.

SPEGELN

^ Från Gersillaskolans invigning 1956. Foto: Ragnar Widén, Kungsörs Hembygdsförening.

> Två av de gamla byggnaderna vid Sofielund finns kvar ännu. Till vänster Äppelbo som bland annat inrymt personalbostäder och till höger Ekbacken där det manliga arbetshemmet fanns.

Foto: Maria Mellberg, Västmanlands läns museum.

23

SPANING

24

SPANING

Hon blev kvar för att hjälpa till med undervisningen och för att städa trappor. Hennes öde var inte unikt. Märta blev kvar i nästan 60 år. Först 1987, då vårdhemmet stängdes, fick hon lämna Sofielund. År 1948 var fastigheterna vid såväl skola som vårdhem hårt nedslitna. Skollokalerna beskrevs i inspektionsrappor­ ter från skolöverstyrelsen som primitiva och opraktiska.

I början av 1950-talet beslutade landstingen i Örebro och Västmanlands län att bygga en internatskola för förstånds­ handikappade barn. Skolan uppfördes i Gersillaområdet i Kungsör och invigdes 1956. De bildbara barnen från Sofielund fick flytta dit liksom rektorn och större delen av skolans personal. Efter denna flytt blev Sofielund ett renodlat vårdhem för obildbara barn och vuxna fram till stängningen 1987.

Gersillaskolan bestod av 11 byggnader; undervisnings­ byggnader, elevhem, expeditioner, gymnastiksal med scen och läkarmottagning. Dessutom byggdes ett elevhem för flickor i yrkesutbildning och Lillgården med plats för förskola för de minsta. Idrott fick stor betydelse för sko­ lan som bildade Gersillaskolans IF. På området fanns en idrottsplats och på vintern fanns skidspår och isbana.

Skolan byggdes till och 1965 rymde skolan närmare 150 inackorderade elever. På Gersillaskolan arbetade runt 100 personer, flest kvinnor. De flesta eleverna slutade skolan vid 18 års ålder, men vissa kunde få vara kvar till 20 års-åldern.

Under 1970-talet började förståndshandikappade barn få gå i skola på sina hemorter och bo kvar hemma. Därmed började avvecklingen av Gersillaskolan. De sista eleverna lämnade skolan 1982. ÅR 1890 TOG LANDSTINGET ÖVER verksamheten. Då fanns där skola, arbetshem och asylavdelning för tungskötta ”obildbara idioter”. År 1900 byggdes vårdhemmet ut för att öka antalet platser i skolavdelningen.

I annonser i länets tidningar kunde man läsa: ”Vid West­ manlands läns uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn och i Sofielund emottages hädanefter i regel endast bildbara barn i en ålder ej under sex år men icke över tolv år…”

Runt sekelskiftet fanns cirka 35 personer intagna, varav ett tjugotal tillhörde skolavdelningen. Då fanns två lärarinnor, en slöjdlärare, tre sköterskor, en kokerska och ett biträde anställda. 1910 fanns 33 barn inskrivna på skolavdelningen.

< 1905 trycktes en sammanställning av regler som krävdes för att en elev skulle kunna beredas plats på Sofielund.

Bildkälla: Regionarkivet Västmanland.

Skolan på Sofielund var avsedd för så kallade bildbara sinnesslöa barn, de som var mottagliga för uppfostran och teoretisk och praktisk undervisning. Utbildningstiden var på 1930-talet högst åtta år, men de flesta barnen blev kvar efter utbildningens slut. Det var problem med att slussa ut elev­ erna i samhället så ett nytt arbetshem byggdes för de elever som gått ut skolan. På så vis blev många kvar hela livet.

DE T FINNS MER K ÄLLO R : Knut Barr, Kungariket Kungsör, Eskilstuna 2008.

Maj-Siri Österling Red. Tysta skolan, idiotanstalt, vårdhem: ­­ tre epoker i Sofielunds historia. Hallstahammar1993. www.Bygdeband.se, Kungsörs hembygdsförening.

Kerstin Boberg, Marianne Eriksson och Ulla Stenberg. ­Gersillaskolan en betydelsefull epok.

Lärararnas tidning 15 januari 2003. Särskolans historia.

Synen på utvecklingsstörda har förändrats mycket sedan 1800-talet. Många begrepp har använts för att beskriva och kategorisera människor som inte har samma intellektuella förmåga som det som betraktas som normalt.

Under 1800-talet ökade kunskapen och intresset för den här gruppen, både vetenskapligt och bland de som kände sympati och önskade förbättringar. Tidigare hade människor med olika typer av fysiska och psykiska funktionsvariationer klumpats ihop i ett utanförskap som ofta innebar att de hamnade i socknarnas fattigstugor.

Några ord som använts, från 1800-talet fram till idag, om människor med intellektuell funktionsnedsättning: · Dåre · Sinnessjuk · Idiot – bildbar eller obildbar · Svårskött idiot · Imbecill · Sinnesslö – bildbar eller obildbar · Efterbliven · Förståndshandikappad · Intellektuell funktionsnedsättning /funktionsvariation · Utvecklingsstörd – används idag och rekommenderas av FUB, en intresseorganisation som arbetar för att barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning ska kunna leva ett gott liv.

25

SPEGELN

Stolt rom, kvinna, svensk och stockholmare Av Annica Carlsson Bergdahl

26

SPEGELN Undervisning i Frihamnen i Malmö 1954.

Monica Caldaras undervisar romska barn i svenska. Barnen var nyanlända romer från Polen och dåvarande Tjeckoslovakien.

Foto: Romska Kulturcentret i Malmö.

RÄTTEN FÖR ROMER att gå i skola krävde år av kamp mot fördomar och rasism. Fortfarande idag fi nns det svenska romer som är analfabeter. Trots att de växte upp när väl­ färdsstaten var som mest välmående. En skam för Sverige som även har konsekvenser för unga romer idag.

– Jag har aldrig gått i någon riktig skola. Jag kan inte skriva. Jag kan inte läsa. Det är det värsta man kan tänka sig. Jag hade kunnat ha ett jobb och fått ett drägligt liv som alla andra. Alla kan ju inte bli ingenjörer. Men nog hade jag fått ett vanligt arbete om jag kunnat läsa och skriva. Så mycket jag har missat, berättar Marianne Demeter 72 år, som har levt hela sitt liv i Sverige.

Mariannes pappa försökte få in sina två döttrar i en skola i Dalarna. De fick till slut lov att börja. Den första tiden gick bra. Efter några dagar var alla eleverna borta från skolan. Föräldrarna ville inte att deras barn skulle gå tillsammans med romer.

– Det var först när jag började bli vuxen som jag blev arg.

Skammen över att inte ha gått i skolan, att inte kunna läsa som andra flickor i min ålder. Jag har i alla år sett till att

mina fem barn gjorde sina läxor. Jag kunde ju inte hjälpa till. Men de skulle göra det.

När Marianne Demeter var 20 år fick hon chansen. En skola för vuxna romer startade i samhällets regi. Den så kallade Zigenarskolan på 1960­talet.

– Det var som ett skämt. Ingen lärde sig något. De var snälla mot oss men ett elände till skola. Jag klandrar politikerna.

Marianne Demeter är inte ensam. Så länge romer inte tilläts bli bofasta fick de inte gå i skolan. Redan på 1930­talet skrev Johan Dimitri Taikon till Skolöversty­ relsen och krävde översyn av skolsituationen för svenska romska barn. Men inget hände. Först 1964 blev det tillåtet, efter flera decenniers kamp. Då antogs lagen om skolplikt även för romska barn och de fick samma rätt som andra svenska barn att gå i skolan.

Den första organiserade skolformen för romer var genom Stiftelsen Svensk Zigenarmission, som bestod av flera kyrk­ liga samfund, som startade 1945 med ekonomiskt stöd från svenska staten. Syftet var att ”arbeta för ett förbättrat and­ ligt och materiellt läge för svenska zigenare”. En del i deras

27

SPEGELN < På bilden ses den tolvårige Stig Svensson, hans storebror Gösta och mamma Kajsa framför tältet där de bodde i Köping 1959. Det dröjde ytterligare ett år innan familjen fick tak över huvudet.

Foto: Gunnar Berneholm.

DE T FINNS MER L Ä S T IPS: I boken Lust och nöd, Köpingsboken 2017 skildrar Kenneth Eneroth zigenarnas situation i Köping i tre artiklar. I en artikel berättar Stig Svensson om sin ungdom då hans familj ständigt tvingades resa från plats till plats, utan att få stanna någonstans. Stig och hans hustru kallar sig själva zigenare, gärna med stort Z, för identiteten är stark.

Flera gånger slog Stigs familj läger på Zigenarbacken i Köping. Först 1960 fick de hyra ett enkelt litet hus i Macksta med en elplatta att laga mat på. Det blev en fantastisk förändring för familjen och Stig kunde få gå i Zigenarskola i Västerås i ett år.

verksamhet var att bedriva undervisning. Det var sommar­ lediga lärare som reste ut till läger där romer tillfälligt hade lägerplats. Undervisningen skedde under ett par månader och var ofta väldigt sporadisk.

Den ambulerande skolan fungerade aldrig som en riktig skola. Omständigheterna och vädret spelade in. Regnade det blev det ingen undervisning. Det var lärarna själva som fick ordna fram material till undervisningen, allt från skol­ bänkar till skolböcker. Ingen vet hur många barn det var som verkligen lärde sig något. I drygt tio år pågick denna undervisningsform.

HANS CALDARAS är idag 72 år och gick i missionens skola under flera somrar.

– Jag var jättenyfiken och längtade efter att lära mig läsa och skriva. Efter första sommaren kunde jag bokstäverna men kom inte längre för undervisningen tog slut.

Hans mamma kämpade för att han skulle få gå i vanlig skola. Men fick gång på gång nej.

När Hans Caldaras var tio år fick han trots allt motstånd möjlighet att börja i första klass.

– Det bästa vara att det var varmt, att få gå på en toalett istället för att göra sina behov i naturen i regn och kyla,

28

berättar Hans, som när han slutade grundskolan gick ut med högsta betyg.

Zigenarmissionens uppgift var inte bara att undervisa.

Från den svenska statens håll fanns ett stort intresse av att kontrollera hur romer levde och att assimilera dem till det svenska samhället, enligt forskaren David Sjögren. De rapporter som lärarna i den ambulerade skolan uppmunt­ rades skriva var som en sociologisk studie där även romers levnadsmönster kartlades.

Här ett par exempel från dessa rapporter, som idag finns på Riksarkivet. ”Det är framförallt en tanke, som gång på gång slagit mig under denna månad: Zigenarna är allt ofta bra mycket bättre än sitt rykte. De zigenare jag följde höll relativt rent och snyggt i sina tält. De var skötsamma och ordentliga, sågs alltid nyktra och var för oss trevliga att ha att göra med. Felet är kanske, att vi svenskar, som zigenarna säger, ofta dömer alla zigenare lika och dömer dem efter de sämstas förtjänster. Nog skiljer vi gärna på svenskar av olika moraliska, och olika hygieniska kvalifikationer men zigenare är ”bara zigenare”. Tyvärr.” (lärare 1954)

SPEGELN

Många av lärarna noterade att det inte var någon skillnad mellan de romska barnen och andra svenska barn. Ändå skulle deras rätt att gå i svensk skola dröja. ”Jag anser att dessa barn och ungdomar vore ovanligt begåvade. Vad skulle det icke kunna bliva av dem, om föräldrarna finge fast bostad och det uppväxande släktet finge gå i de vanliga skolorna och sedemera i yrkesskolor.

Vilket skolsystem, som är det bästa – internatet- eller ambulerande skolor – skall jag icke yttra mig om, ­ men jag anser det som en statens plikt, att på sätt den finner lämpligast fortsätta skol- och upplysningsarbetet bland zigenarna.” (lärare 1950) I VÄSTMANLANDS LÄN har det aldrig bedrivits någon skola genom Zigenarmissionens försorg. En lärarinna berättar i sin rapport att hon sökte efter läger utanför Västerås, vid Telanders backe och i Badelunda men ingen fanns där när hon kom. Romerna hade rest söderut för det var där mark­ naderna fanns och romerna tjänade sin försörjning bland annat genom handel. Hon fann ett läger utanför Malmö och slog upp sin provisoriska skola där.

Trots att romska barn har gått i vanlig svensk skola i drygt 50 år är det fortfarande få som läser vidare på hög­ skola och universitet. Dessutom är det svårt att veta hur många de är. Många döljer sina romska rötter för att slippa möta fördomar och rasism.

Mirelle Gyllenbäck, 31 år är en av dem som med stolthet berättar att hon är rom. Idag arbetar Mirelle på Länssty­ relsen i Stockholm. Hon har läst vid Universitetet, ivrigt påhejad av sina föräldrar.

– Min pappa ville bli advokat. Han var jätteduktig i skolan men den möjligheten fanns inte för honom. Lika­ dant var det för min mamma efter grundskolan. Det sågs nästan som egoistiskt att studera vidare. Alla i familjen var då tvungna att bidra till försörjningen, vilket inte var så konstigt eftersom romer i generationer tvingats leva utanför samhället.

MIRELLE GYLLENBÄCK blev redan i första klass mobbad för att hon är rom.

– Glåporden och trakasserierna fortsatte genom hela grundskolan. Allt var bara negativt med mig. Jag var ganska kaxig så jag slog tillbaka. All skuld hamnade på mig och till slut satte de mig i en klass för nyanlända elever trots att jag är född i Sverige och pratade flytande svens­ ka. Dessutom utan att rådgöra med mina föräldrar. När mamma fick reda på det tog hon mig ur den klassen. Jag ville sluta skolan och aldrig mer komma tillbaka. Men tack

vare mamma, en väldigt bra kurator och en lärare blev det till slut bra.

Det finns en stor okunskap som är baserad på fördomar och rasism. På gymnasiet blev det bättre men hon har ett tydligt minne. De fick i uppgift att fördjupa sig i den svens­ ka historien. Mirelle tänkte, äntligen, nu ska jag skriva om den romska historien i Sverige eftersom de första romerna kom hit på 1500-talet.

– Det var kalla handen direkt. Min lärare förkastade min idé och sa att det inte är viktigt. Det slutade med att jag skrev om vikingar istället. Det är inte länge sedan. Jag tän­ ker på 16-åringar som får höra det idag, som kanske inte har föräldrar som backar upp dem till hundra procent. Vad gör det med deras självkänsla, möjligheten att vara stolt över sitt romska arv och att vilja studera vidare?

Mirelle bestämde sig tidigt för att engagera sig och käm­ pa för romers upprättelse och hon uppmuntrar andra unga att ta skolan på allvar, att utbilda sig – Det vidgar ens vyer. En börjar tänka på annat sätt och det betyder inte att man ska göra avkall på sin romska identitet, tvärtom så tror jag att man blir starkare. Jag är stolt rom men min identitet innefattar också att jag är ­kvinna, svensk, stockholmare...

Just nu pågår det arbete med en vandringsutställning om svenska romer och skolan. Om vilka konsekvenser det får att utestängas från utbildning. Utställningen bygger på intervjuer med äldre och yngre romer och deras erfarenheter. De äldsta har endast gått någon enstaka skolvecka på sommaren och därför levt ett liv som analfabeter i det moderna Sverige.

Medan det finns unga romer, om än ett fåtal, som har trotsat fördomar och traditioner och utbildat sig på universitet.

Formen på utställningen ska skapa känslan av ett tält, inrett med orientaliska mattor, stora kuddar och skolmaterial.

Så som det kunde se ut när den första undervisningen i form av lägerskolor genomfördes.

Det kommer också att produceras ett pedagogiskt material som riktar sig från mellanstadiet till högstadium och gymnasium. Vi kommer också att göra det möjligt för Romer att komma ut och berätta om sina skolupplevelser.

Utställningen är producerad i samarbete mellan Hälsinglands museum, Romska kulturcentret i Malmö och Rot produktion.

29

SPEGELN

Elever berättar 30

SPEGELN

Flickskolan eller Läroverket?

Av Elisabeth Westerdahl FLICKSKOLAN ELLER LÄROVERKET? Det var frågan som gällde för tioåriga flickor från landet vid 1950-talets början.

Läroverket tyckte mina föräldrar. ”Den 7-åriga Flick­ skolan”, sa fröken. ”I läroverket tar de bara in flickor vars bröder går där. Från Flickskolans 5:a går det att söka dit om man vill ta studenten”. Det blev som fröken sa.

Flickskolan tog årligen in 140 nya elever som delades upp på fyra avdelningar. I 1:7A – 1:7C gick de som bodde i stan. Alla från landet var placerade i 1:7D. Det gick inte att ändra på. Mamma försökte.

LIKSOM FÖR ANDRA landsbygdsflickor runt Västerås åkte vi tre irstaflickor varje dag buss till och från skolan. Den enda fördel vi hade var att vi slapp morgonbönen eftersom vi skulle gå från busstationen upp till Västerås högre flickläro­ verk som det ännu står på Fryxellska skolans äldsta hus.

För att hinna med bussen hem fick vi sluta 5–10 minuter

< Foto: Örebro Kuriren Örebro läns museum 1966.

innan det ringde ut för dagens sista timme. Någon skolbe­ spisning fanns inte men Vita Bandet, intill gamla vattentor­ net, erbjöd god och nyttig mat mot säsongsabonnemang.

Mindre näringsriktig kost fick de som valde raggmunk eller blodpudding för 1.35 på S.t Örjan – en bar på Smedjegatan.

Men där kunde de istället flörta med läroverkets lantiskillar som inte heller erbjöds skollunch.

Nackdelarna med denna åtskillnad var att vi aldrig lärde känna några stadsflickor som vi kunde få bo över hos en natt för att gå på läroverksskutten (danser) eller på bio. Vi kunde inte som stadsflickorna hoppa in på Ackes kondis i Oxbacken under en håltimme för vi hade inga håltimmar i D-klassen.

Några dagar slutade vi i stället en timme innan bussen gick hem. Det var för att vi skulle hinna ner på Stora Gatan och köpa skolböcker i Wennbergs eller Sjöbergs bokhandel dit köerna i början av terminen var långa. Ibland skulle vi också hämta varor till våra mammor i centrala affärer.

^ ”Hippa” på Kusta år 1956. Foto: Privat.

31

SPEGELN

TROTS MÅNGA MYCKET bra lärare blev skolåren med denna rigida uppdelning såå tråkig! Det värsta minnet är ändå den stränga, åldrade lärarinnan som tog mig åt sidan när jag anmälde mitt intresse för en extra kurs i fysik för att kunna söka till gymnasiet.

Hon sa: ”Du som har det så väl förspänt ska inte ta upp en plats i onödan för pojkarna!”

Roligare blev det för min yngre syster som av mognadsskäl fick gå sex år i folkskolan innan hon kom in på den 6: åriga flickskolelinjen. Dit var det inte fler sökande än att alla – både de från landet och staden - rymdes i en avdelning. Hon fick snabbt en bästis som hon kunde bo över hos och hann med mycket roligt som inte förunnades oss i de sjuåriga D-klasserna.

ETT NYTT TEKNISKT GYMNASIUM startades i slutet på 1950-talet (Växhuset). Där var man först med skolbespisning. Mot kuponger, inköpta på rektorsex­ peditionen, erbjöds även flickskolans och läroverkets lantisar att äta där. Det var långt dit från Oxbacken men lunchen var 1.5 timme och killarna på Teknis var roliga och spännande! De kom från olika delar av landet, var äldre än killarna i läroverket och in­ bjöd flitigt alla i flickskolan till sina skutt och biobe­ sök. De hade också något nytt - en bar med alkohol­ fria drycker. Några killar hade bilar som gärna gick i riktning Kusta där mamma bjöd på te och smörgås och lät dem dansa till den nya radiogrammofonen i matsalen. Förälskelserna för de oskyldiga flickorna blev många men även besvikelserna. Killarna hade ofta en flamma på hemmaplan.

Porträtt på artikelförfattaren 1958. Foto: Privat.

7 x 8 = 56 Av Ann Österberg PÅSKEN 1968 FLYTTADE vår familj till Norberg. Jag hamna­ de i en femteklass i Källskolan, en barackskola med direkt ingång till klassrummen från skolgården. Mellanstadieeleverna hade en skolgård och lågstadiet, i samma skola, hade sin skolgård på andra sidan byggnaderna.

Första orden jag hörde den dag jag klev in genom ytter­ dörren till min nya klass yttrades av Pelle ”Vi fick den nya” sa han till Monica som stod intill och viftade med sina lo­ vikkavantar. Han såg glad ut men blev lite generad när han förstod att jag hade hört vad han sade. Pelle och Monica kom att höra till mina bästa vänner under grundskoletiden.

DET KAN VARA SVÅRT att byta skola, men i mitt fall var by­ tet bara positivt. Två år tidigare hade vi flyttat från Kallhäll till Fagersta och jag fick byta skola efter jullovet i tredje klass. Det blev en tuff förändring. Att komma till skolan i Norberg kändes på något sätt som att komma hem igen.

Klassföreståndaren hette Margit Norberg. Margit lärde oss att rabbla multiplikationstabellen. Hon hade ett knep för den multiplikation som var svårast att lära sig. ”De flesta har svårast att komma ihåg vad 7 gånger 8 är” sade hon, ”men det kommer ni aldrig att glömma, titta i lampan så vet ni att det är 56”. På återträffen 20 år efter vi gått ut klass nio var vi många som fortfarande kom ihåg hennes knep.

Redan i sjätte klass flyttades vår klass till högstadiesko­ lan, Centralskolan. Vi kände oss lite märkvärdiga då vi fick dela skolgård med de äldre eleverna. Vi fick däremot inte lov att gå utanför skolgården, till rökrutan, förrän vi hade börjat sjuan. Det var ju vid rökrutan som alla tuffa grabbar och tjejer hängde. Vi hamnade där så småningom i alla fall, Yvonne, Gabrielle, Monica och jag tillsammans med stora tjejer och grabbar som, om de inte stod i grupp och rökte, körde runt på sina moppar.

DET VAR HAN MED stort lockigt hår på en blå Puch Dakota, Han med slängig lugg och skinnjacka på en röd av samma mo­ dell. Kompisen på en Puch Mexico, en som körde Tomos och några som hade Crecent Compact. Tjejerna körde inte moppe.

När vi kom upp i nian splittrades klasserna. Vi fick välja inriktning. Det var hösten 1971 och linjeindelningen fanns kvar i Norberg fast en ny läroplan antagits som avskaffat linjerna i nionde klass. Jag valde 9G, den som var gymna­ sieförberedande. Den gamla klassen skingrades, men det spelade inte så stor roll. Vi fanns ju alla på samma skolgård på rasterna.

32

SPEGELN

Några lärare gjorde större intryck än andra. Karin i hem­ kunskap som fick oss att tycka om knäckebröd med ost och persilja, Sven i biologin som fick oss att inventera växter på en kvadratmeter i skogen och lärarinnan i syslöjden som vägrade hjälpa mig då jag envisades med att sy en nalle. Jag fick inte ens ta av de finare tygerna! Nallen blev sydd i gul och röd frotté.

SEDAN FANNS DET UNGA LÄRARE som inte blev kvar så länge och vars namn jag glömt. En tog ett klasskort på oss, framkallade det själv och gav alla i klassen varsin bild.

^ Klass 9G i Norbergs Centralskola våren 1972. Artikelför­fatt­aren sitter trea från höger i nedre raden. Foto: Privat.

Han snusade och fick en dosa snus i avskedspresent av grabbarna i klassen. En annan fick oss att känna oss duk­ tiga då hon lyckades lära oss principerna för det periodiska systemet och så franskafröken, hon som inte ville tillåta oss att spela ”je t’aime, moi non plus” på lektionen.

Våren 1972 gick vi ut nian. Det är flera av mina dåvarande klasskamrater som jag inte har träffat sedan dess.

33

SPEGELN

En svart Peugeot Av Tony Lorenzi JAG BRUKADE GÅ till skolan. Om det var bråttom cyklade jag, I nian åkte jag moppe.

Oavsett om det var till fots, med cykel eller moped så gick jag in via dörren närmast sjukhusområdet. Den som bodde på Odensvi eller Skiljebo gick in via huvudingången.

Bjurhovda och Brandthovda gick in mittemot matsalen.

Den som körde en DT, hade äldre pojkvänner med bil eller rökte kom in via den ingång där det fanns flest vittnen.

Oftast huvudingången. Lärarna bodde nog i lärarrummet.

Såg aldrig någon vare sig komma eller gå.

Väl inne i skolan flöt dock de olika områdena ihop till ett.

MEN VAD MINNS MAN egentligen och vad är ett efterkon­ struerat collage av fotografier, minnesfragment, anekdoter och tidningsartiklar? Ovanstående och följande story är i alla fall delar av vad jag tror mig minnas hände under min högstadietid.

I början av en gymnastiklektion visade en nyvunnen kompis mig en joint som han gömt i sin snusdosa. Jag blev

skärrad och berättade om det hemma. Under vissa lektioner smet folk ut från lektioner genom att hoppa ut genom fönst­ ret. Slagsmål i ljushallen var inte helt ovanligt. Det var i och för sig inte rundpingis heller. Vissa sålde stulna tv-spel, kläder och parfymer. Jag sålde en kniv till en kille en gång.

Han blev ertappad med den och jag höll på att bli uteslu­ ten från den kommande skidresan. Jag bidrog med andra dumheter också. Ganska ofta släppte några ner golfbollar från tredje våningen i ljushallen. Men inte lika ofta som man startade brandlarmet med cigarettändare. Ibland hade vi lektioner också. Dom minns jag inte lika mycket ifrån.

Skiljeboskolan och min tid på högstadiet har varit min skyddsväst, osynlighetsmantel, slagträ, kompass, krycka och alla andra tänkbara väsentligheter en kan tänkas behöva i vår oförutsägbara verklighet. Jag ska inte påstå att Skiljeboskolan inte ärrade mig eller gjorde mig avtrubbad inför vissa saker. Men skolan gav mig framförallt en utbild­ ning i människor och livet. Om olikheter. Om jag istället genom ett mer medvetet skolval gått någon annanstans för att skyddas från verkligheten så hade verkligheten vid ett stort antal senare tillfällen bitit mig i arslet.

MEN VAR FAN ska vi mötas nu då? Var ska vi lära känna varandra? Hur ska vi fatta att vi alla är olika, har olika förutsättningar och att det beror på faktorer som vi sällan eller aldrig styr över? Nu när vi i större utsträckning gör aktiva skolval för våra barn och medvetet undviker vissa skolor, separeras och renodlas de parallella verkligheter som tidigare smälte samman i skolan och gav ökad förståelse för olikheter. Det samtida samhället i komprime­ rat format finns inte längre.

Men vi åker såklart förbi dem ibland. På motorvägen. De andra verkligheterna. I vår låsta bil med vinterdäck på väg till den svin­ dyra simskolan.

Vad jag kör för bil?

En svart Peugeot.

< Ljushallen i Skiljeboskolan.

Foto Lasse Fredriksson.

34

SPEGELN

Vår första tid på gymnasiet

^ Cornelia Laning, Ulrika Olsson och Yolanda Ryn elever i klass ES17C, Estetiska programmet på Carlforsska Gymnasiet.

Foto: Privat.

Av Cornelia Laning, Ulrika Olsson och Yolanda Ryn ”KOMMER JAG KOMMA in här? Är klassen bra? Har jag valt

rätt?” Detta är frågor nästan alla ställer sig när man väljer gymnasium. Att välja och att börja kan vara svårt, klassen kan vara lite stel och man kan vara lite förvirrad. Men nu kan vi blicka tillbaka och känna oss lättade.

Det ni kommer att få läsa om här är resan till gymnasiet, hur det var att välja och börja, hur man kommer varandra nära i en klass och hur skönt det är när man inser att det kanske inte kommer att bli så hemskt.

GYMNASIEVALET. Ett ord vi fick höra många gånger under nian men även under hela högstadiet. Det val som hela högstadiet skulle förbereda oss för. Men hur skulle vi kun­ na välja mellan alla olika möjligheter som fanns? Skulle vi välja någon av de teoretiska linjerna som Naturvetenskap, Samhäll eller Ekonomi? Eller skulle vi välja en praktisk yrkeslinje och välja till kurser så vi skulle ha möjlighet att både plugga vidare, men även kunna gå direkt ut i arbetsli­ vet efter studenten?

Efter att ha gått på gymnasiemässa, olika öppna hus, och prova på-dagar fick vi en uppfattning om vad vi hade att välja på, men vi var fortfarande fundersamma över hur våra val av program och skola skulle påverka våra framtida

studier. Själva ansökningen var värre än allt annat. Först skulle man välja skola och linje, vänta på preliminärantag­ ningen, efter det var det eventuellt omval, den slutgiltiga antagningen och till sist tacka ja till en skola. Hela tiden fanns också frågan om vi verkligen kommit in? ”Tänk på andningen, in genom näsan och ut genom munnen. Eller var det kanske tvärt om? Vi måste verkligen lugna ner oss nu. Allt kommer att gå bra, det är normalt att vara nervös. Men hjälp vad alla ser vuxna ut, jag ser ut som en outvecklad bebis i jämförelse med de här gymnasie­ eleverna. Vi blev rädda bara vi tänkte på det. Vi, gymnasie­ elever? Vart tog tiden vägen? Oj nu ropar de visst upp klasserna. Hjälp, vi hinner inte med.”

NU HAR VI GÅTT HÄR ETT TAG och än så länge har vi över­ levt. Klassen var inte hemsk, den var tvärtom underbar.

Ingen tyckte vi var udda, eller ja, inte mer udda än vad vi faktiskt är. Skolan är väldigt bra och vi är så glada att vi valde Estetiska Programmet på Carlforsska. Nu hoppas vi att klassen fortsätter utvecklas och att vi kommer fortsätta stå varandra nära, att lektionerna fortsätter vara intressan­ ta och att vi alla kommer lämna denna skola med en ännu bättre idé om vad vi vill göra i framtiden.

35

SPEGELN

Lärare berättar 36

SPEGELN

Ny i skolan Av Nanna Lundh-Eriksson INTE VET JAG, om nutidens ungdomar äro bejakade av några rädda eller blyga känslor, när de tillträda en plats, men det vet jag, att jag var, trots mitt franka och sorglösa sätt, när jag under seklets första år var på väg från det trygga och ombonade Skåne till en stad i Bergslagen. Om den visste jag inte stort mer än att den en gång burit namnet Laglösa Köping och att Engelbrekt bränt dess fasta borg.

Och så förstås, att det fanns både ett elementarläroverk för flickor och en femklassig pedagogik, vilket ju lät impo­ nerande för en stad på knappt 5 000 invånare.

FÖR EN LÖN AV 1 000 KR per läsår skulle jag under det kom­ mande året undervisa i flickskolan i ”Skilda ämnen” som

det stod i anställningsbrevet. Vad man skulle leva av under ferierna bekymrade tydligen inte skolledningen. Kronor 1 000, det var 100 kr. mer än vad grannstäderna betalade, så Köping var ju generöst.

På Gästis fick jag mitt första kvarter. Fru Bergqvist tog emot mig, ömt och beskyddande. ”Nya lärarinnan”, som dristade sig att ta in på offentligt hotell, borde tydligen månas om.

Dagen efter gällde första besöket flickskolans förestånda­ rinna, som jag trodde, den enda kvarvarande av förra årets uppsättning lärarpersonal, Hedda Arosenius.

Hedda blev eld och lågor, när jag kom. Det var två dagar, tills skolan skulle börja, men hon var förstås redan övertygad

< Fröken Thorell, Fagerstaskolor.

> Lärare och elever vid flickskolan i Köping vid 1900-talets början.

Lärarinnorna sitter i mittenraden. Stående,­ Karin Uhr, Olga Johans­son, Signe Johansson, Lilian Engström.

Lärarinne­raden Elsa Faleker, Hedda Arosenius, Nanna Lundh Eriksson, Bertha Åhlund. Sittande Karin Hallström, Lisa Alsing. Foto: Köpings museum.

37

SPEGELN

om att ingen av de nya lärarinnorna skulle komma. Inte kunde sådana där ungdomar vara att lita på – inte!

DET ÄR JU INTE UNDRA PÅ om jag blev lite betänksam inför min chefs ovisshet, och än mer förvånad blev jag naturligt­ vis, då hon skyndade sig att tillägga: – Se jag har egentligen ingenting att säga till om i skolan, för jag är bara lärarinna i kristendom och geografi.

– Men vem ordnar med schema och allt sådant då?

– Det gör rektor Mattson i rektorsskolan. Vi går dit nu!

Och det gjorde vi. Rektorn själv blev jag väl inte så för­ bryllad över, ty han hade så goda ögon, konstaterade jag. Ändå mer häpen blev jag, då fru Mattson infann sig till konsultationen, vilket tycktes tas med största lugn av både rektorn och Hedda. Hon började ett regelrätt förhör om ens person och släkt och utbildning och slutade med att nypa i ärmen till min blå promenaddräkt.

– Fint tyg! Det har varit dyrt. Spar på den! Det dröjer nog, innan fröken får råd att köpa någon ny!

Rektor Mattson var i alla fall skolkarl, det var tydligt, Schemat låg färdigt. Det var bara att skriva tjänstgöringsti­ derna. Önskemål om ämnen, läroböcker m. m. var överflö­ digt. Punkt och slut.

Första intrycket, som den nya lärarinnan i undertecknads skepelse fick av sina elever, var mycket gott, och sådant kom det att förbli åren igenom. Klasserna voro inte stora.

Två i sjunde klass, sju, om jag inte missminner mig, i sjätte, neråt var kanske fler – så var början! Högsta elevantalet år 1905, var 71. Skolan hade börjat år 1879 med 20 elever.

Med strålande kunskapshunger och varm öppen famn kom mina stora flickor emot mig. Troligtvis kände de omedvetet, att jag i grund och botten inte var äldre än de – och mycket omogen. Vad jag höll av dem och vad vi pluggade! Vi? Ja, så här långt efteråt kan jag för mina elever från de dagarna tala om, att jag pluggade säkert lika mycket som de. En sådan iver och sådan tillit, som de visade, måste mötas, och jag läste kolossalt mycket bredvid i språk. Varenda skrivning de skrev, skrev också jag, varenda läxa drog jag.

Omedvetet ville jag nog, att de inte skulle få anledning att skämmas över mig. Så egentligen borde jag ju tacka dem för god undervisning!

DET VAR INTE MIN MENING att stanna i Köping mer än ett år. Min avsikt var att fortsätta studierna i Lund eller ut­ omlands. Men en dag mot terminens slut infann sig rektor Mattson i vårt klassrum och förelade oss examensschemat och övrigt, som rörde läsårets avslutning. Ja, och så stannar väl fröken Lundh hos oss nästa år också? Jag var beredd att säga nej, men det blev ja. Kanske kände jag omedvetet i det ögonblicket, att han gillade mig och att jag hade en plats

38

att fylla. Kanske var det de ivriga barnansiktena framför mig eller min kärlek till mina flickor, som fällde utslaget, kanske var det ödet, vad vet jag! Det blev i alla fall ett ja.

Visst kände jag några dagars ruelse över löftet, men den försvann, när jag på examensdagen förnam elevernas och föräldrarnas belåtenhet.

DE T FINNS MER Detta är ett utdrag ur ett särtryck från Köpings-posten av Nanna Lundh-Erikssons tal vid Köpings läroverks Kamratförenings möte i Köping i september 1946.

Ett liv med skolan Av Karin Thorborg I MITTEN AV 1950-TALET började jag folkskolan i en avläg­ sen by i Värmland. Skolbyggnaden var ett litet oansenligt rött hus med två klassrum – men för mig var den himmel­ riket. Där, i skolan, öppnade sig en helt ny värld. Här fanns ett litet skolbibliotek där vi fick låna böcker. Jag älskade skolan från första stunden och jag älskade min första frö­ ken som luktade kaffe och vänlighet. Något år senare fick klassen en vikarie. Det var en söt ung flicka med vackra tjusiga kläder. Hon var en uppenbarelse i vår enkla miljö.

Kunde en lärare verkligen se ut så? Och det viktigaste var att hon förmedlade glädjen över att få nya kunskaper. Jag lärde mig frivilligt kungalängder och andra oviktiga fakta bara för det var så roligt att kunna dem.

TACK VARE ATT ENHETSSKOLAN infördes precis när jag slutade folkskolan så fick jag möjligheten att fortsätta på högstadiet. Tre kommuner gick samman för att erbjuda eleverna nioårig skola. Eleverna kom från helt skilda miljö­ er varav de flesta var studieovana. Antalet utbildade lärare var nog inte så hög. Men en av lärarna var annorlunda och otraditionell. Det var valår och han fick oss engagerade genom debatter, demonstrationer och skolval. Där väcktes mitt intresse och engagemang för samhällsfrågor, något som följt mig hela livet.

SPEGELN

Som stipendiat kunde jag sedan fortsätta på gymnasiet och där är mitt starkaste minne en lärare i latin och grekiska som gav oss lektioner i den klassiska konsten och arkitek­ turen. Han trollband oss och hans lektioner var för mig veckans höjdpunkt!

Jag berättar om mina egna erfarenheter för att visa hur viktiga lärare kan vara som förebilder och inspiratörer.

Förvisso har mitt eget yrkesval berott på dessa fantastiska lärare som jag själv haft.

När Bäckbyskolan startade 1974 fick jag min första lärar­ tjänst. Det var lite ”nybyggaranda” över denna nya skola som planerats efter nya undervisningsmetoder. Här blanda­ des elever med helt olika bakgrund. Jag upplevde en positiv och förväntansfull stämning i kollegiet.

MEN ÖVERGÅNGEN till att vara den som stod bakom kate­ dern var inte helt lätt. Den positiva bild jag hade av skola och kunskaper fanns naturligt nog inte hos alla elever.

Därför blev min första upptäckt att jag måste skapa moti­ vation. Engagemang hos elever skapas genom att man själv är engagerad. En viktig uppgift för en lärare är att skapa förväntan om att något intressant ska hända under lektion­ en. När undervisningen är som bäst ska den omfatta livliga diskussioner, nyfikenhet, aha-upplevelser och mycket skratt.

Klassrummet rymmer många olika individer och alla bör få känna sig sedda och bekräftade. För inlärningens skull måste klimatet präglas av trygghet, tillit och arbetsro. Jag har större delen av min lärarbana arbetat inom socioekono­ miskt utsatta områden. Där behövs en bra skola allra mest.

Många av eleverna saknar en tro på sig själva och sina möj­ ligheter. Ibland blir skolan den trygga (ljus)punkten i deras tillvaro. Skolan har ett viktigt kompensatoriskt uppdrag.

Elevens bakgrund eller hemförhållanden ska inte spela någon roll för resultatet av skolarbetet.

Läraryrket har förändrats mycket under min tid och gått från ett ensamarbete till att lagarbete kring eleverna och ett ämnesövergripande arbetssätt. Eleverna har blivit mer öppna och engagerade. När de spontant börjar säga ”tack för lektionen” har man ett kvitto på att skolan har lyckats.

Om jag fick börja om mitt yrkesliv skulle jag utan tvekan välja läraryrket igen. Att få betyda något i unga människors liv, få vägleda dem till kunskap, bildning och samhällsen­ gagemang, att få se dem växa och utvecklas, se deras värld förstoras och förändras, är en fantastisk känsla.

^ Ur lärarhandledningen till Horisont, ett studiematerial avpassat efter alla SO-ämnen och utgiven av bokförlaget Natur och Kultur.

> Bäckbyskolan ligger invid biblioteket på Bäckby i Västerås.

Foto: Lasse Fredriksson.

39

SPEGELN

Nybyggaranda i Parkskolan Text och bild: Ann Lystedt SKRATTEN OCH HÅGKOMSTERNA ekar i korridorerna på Parkskolan när de forna kollegorna Berit Arnell, Arild Lindgren och Stig Jonsson möts för att berätta om sin ­pionjärtid som lärare i Hallstahammar.

I mitten av 60-talet flyttade de med sina familjer in i det kvarter längs Lyckovägen som kom att kallas ”lärargettot”, ett begrepp som här uttalas med värme: – Vi hade nära till jobbet, alla barn var alla föräldrars, vi hjälpte varandra – och på lördagarna hade vi fester med dans!

– Vi sjöng och åt och drack, och behövde vi barnvakter fanns skolelever att fråga.

Lärarbarnen övade luciasånger i områdets tvättstuga och lussade på ett 30-tal ställen. Även Berit Arnells man Roland var lärare, men själv sadlade hon snart om från lärare till bibliotekarie och ut­ vecklade skolans bibliotek, parallellt med ett uppdrag som samordnare för grundskolebiblioteken i kommunen.

– Vi hade rätt gott om pengar till det och jag ville att biblioteket skulle vara en del av skolan och inget bihang.

Berit frågade runt bland lärare och elever och beställde det som passade dem.

– Det kändes viktigt att det skulle finnas tidningar och böcker som barnen gillade.

DÅVARANDE SKOLCHEFEN Ragnar Ripfeldt såg till att skolväsendet i Hallstahammar utvecklades både på högsta­ die- och gymnasienivå och han var tidig med att inrätta en tjänst för en utbildad bibliotekarie till skolbiblioteket.

– Ja, ”Ripan” var före sin tid, fastslår de tre lärarna.

Arild Lindgren undervisade i matte och kemi medan Stig Jonsson hade hand om religion, psykologi, filosofi och historia.

Vi möts i ett klassrum i den högstadieskola som nu heter Parkskolan igen, efter ett antal år som Kantzowska gymnasiet. År 1963 invigdes Hallstahammars första gymnasium och fick ett par år senare sina lokaler i Parkskolan. Ett tiotal familjer flyttade in i de nybyggda radhus, som byggts just med tanke på lärarbristen.

Cajsa Andersson, som inte kunde vara med vid samtalet, har berättat om den nybyggaranda som rådde på Parkskolan, med stor frihet – eller nödvändighet – för lärarna att själva skaffa fram material och hjälpmedel. Hon införde latinet och undervisade även i de nya ämnena konst- och musikhistoria och allmän språkkunskap.

Både Cajsa och hennes kollegor vid vårt möte berättar om jippon, underhållning och fantasifull utklädning av såväl elever som lärare inför studentdagen.

Under 60-talet var det långt ifrån alla unga som sökte till gymnasiet, många gick direkt till jobb på Hallstahammars bruk eller till Bultens industriskola. Men andelen ökade när ett gymnasium på hemmaplan öppnades.

LÄRARNA TALAR VARMT om sina forna elever, och i slutet av samtalet vecklar Stig Jonsson ut en flera meter lång stick­ ad halsduk, med namnen på avgångseleverna årgång -80.

– Jag hade klagat på att tjejerna satt och stickade under mina lektioner, skrattar han.

Lärargemenskapen och gemytet från gymnasietiden lever kvar än, även om inte alla längre bor på Lyckovägen. Berit Arnell leder sedan flera år en bokcirkel med åtta kollegor: – Det blir mest romaner. och varje år, efter jul, läser vi något av den senaste Nobelpristagaren.

Gissningsvis finns det utrymme att dryfta gamla minnen också.

– Vi hade nära till jobbet, alla barn var alla föräldrars, vi hjälpte varandra – och på lördagarna hade vi fester med dans!

40

SPEGELN

^ Arild Lindgren, Stig Jonsson och Berit Arnell minns sin pionjärtid pü Parkskolan i Hallstahammar.

41

SPANING

”Att vara justa och snälla…”

Text och bild: Ann Lystedt VÄLFÄRD KAN ÖVERSÄTTAS till lugn och ro och en flexibel undervisning som är anpassad efter förmåga, behov och personlighet i en liten grupp.

Sedan 2009 har friskolan Viljan i Ramnäs utvecklat en sådan skolmiljö för ungdomar med diagnoser som Asperger och andra neuropsykiatriska funktionsvariationer.

Maria Lindström fick här sitt första jobb som gymnasie­ lärare i historia och religion för tre år sedan. Hon stortrivs.

– Vi har ett enormt elevfokus, jag får tid att jobba med mina ämnen och att testa olika metoder för de enskilda eleverna.

SKOLAN FÖLJER SAMMA styrdokument som övriga gym­ nasievärlden, men det är vanligt att Viljans elever går fyra år på gymnasiet, jämfört med tre år i övriga gymnasier.

Skolan erbjuder samhällsvetenskapsprogrammet med ­inriktning mot beteendevetenskap.

– Vi har inga vanliga klasser utan styr undervisningen utifrån elevens behov, med individuella scheman.

Lektionerna hålls i små grupper med max fem elever.

– Det innebär att vi har tid för alla elever och kan vara flexibla och anpassa metoderna efter varje individ, berättar Maria Lindström som uppskattar det täta samarbetet lärar­ na emellan: – Vi möts under dagen och kan alltid bolla idéer med var­ andra om någon haft en lektion där något inte har fungerat.

I skolans lokaler, inrymda i den renoverade prästgården vid Ramnäs kyrka, finns både sociala och enskilda miljöer, med glada färger och trivsam inredning. Varje rum är märkt med en särskild färg och vardagen för gymnasisterna är tydligt strukturerad och förutsägbar.

Eleverna får inga egna datorer, men kan använda skolans under lektionstid. Syftet är att eleverna ska träna på det sociala samspelet.

UTÖVER SÖKANDE TILL samhällsvetenskapsprogrammen tar Viljan emot elever som behöver komplettera sina grund­ skolebetyg för att kunna söka vidare till gymnasiet.

– Vi har både ämneskurser och motivationshöjande kur­ ser som motion och medborgarkunskap, sådant de behöver för att klara sig i samhället.

Skolan är en privat friskola med 35 elever. Ungefär hälf­ ten pendlar från närområdet och de övriga bor på Viljans LSS-boende i Ramnäs. Skolan och boendets handledare har ett tätt samarbete.

42

^ Maria Lindström stortrivs som lärare i friskolan Viljan i Ramnäs.

Så vad önskar Maria av det omgivande samhället?

– Jag tänker mycket på livet för våra elever när de ska tillbaka till sina hemkommuner. De har rätt till hjälp enligt LSS, lagen om stöd och service. Det vore fantastiskt om de automatiskt fick en kontaktperson som stöd.

– Jag hoppas också på en större förståelse för människor med olika variationer – där alla är accepterade och inte måste jämföra sig med andra.

Kanske enligt Viljans enda uttryckliga regel: ”Att vara justa och snälla mot varandra”.

SPANING

lärare rastvakter skolsekreterare skolläkare skolbibliotekarie kurator

Alla är inte lärare i skolan

speciallärare vaktmästare skolvärdinna syokonsulent extraresurser studierektor

skolpsykolog fritidsledare skolsköterska studiementorer städare studiepedagoger mattanter IT-pedagog rektor elevcoacher lärarassistenter fritidspedagog lärarsekreterare

43

SPEGELN

Läget?

Av Madelen Lindquist och Linnea Paulsson

Vart tredje år genomförs en undersökning, ”Liv och hälsa ung”, bland unga mellan 13 och 19 år i Västmanlands län. Frågorna de besvarar handlar om hur de mår.

ÅRETS RESULTAT av undersökningen visar att andelen unga i Västmanland, som upplever att de mår bra eller mycket bra, stadigt minskar. I takt med det minskar även andelen elever som trivs i skolan. Endast 34 procent av länets unga anger att skolarbetet gör dem nyfikna och ger dem lust att lära mer. Samtidigt upplever de en minskande studiero under lektionerna.

DET ÄR SKILLNAD MELLAN KÖNEN i hur trygga de är på rasterna. Tjejer känner sig mindre trygga samtidigt som de i större utsträckning anger att de blivit utsatta för kränkningar och trakasserier via mobil, dator eller surfplatta. Trots att färre unga mår bra och trivs bra i skolan rapporterar ändå 88 procent att de är nöjda med sin fritid.

Mellan 2015 och 2017 har Region Västmanland drivit projektet ”Läget”.

Utgångspunkten har varit resultatet av

44

SPEGELN

undersökningen ”Liv och hälsa ung”.

I projektet har unga mellan 13 och 19 år fått arbeta med frågor kring hälsa, kultur och idrott.

Syftet med Läget har varit att främja de ungas psykiska hälsa. Det har skett genom att deltagarna fått gestalta och förmedla resultaten av undersökning­ en ”Liv och hälsa ung” med sina egna berättelser.

De har arbetat med olika kulturella uttryck och har varit delaktiga i hela processen från tolkning av under­ sökningens resultat till skapande av scenkonst, medieproduktion och utställningar.

UNDER PROJEKTPERIODEN gjordes fyra magasin, sju utställningar, flera utbildningar av ungdomscoacher, tre scenkonstföreställningar, flera cirkus­ workshops, en inspirationsdag och en stor avslutningskonferens. Arrange­ mangen i Läget nådde över 30 000 unga. Fler än 2 000 ungdomar var aktivt delaktiga i projektet och hade möjlighet att påverka.

I projektet har Region Västmanland samverkat med Västmanlands idrotts­ förbund och SISU idrottsutbildarna, Kopparlundsgymnasiet, 4:e teatern, Teater Tropos, Awake Projects, Gyck­ largruppen TRiX och Västmanlands läns museum.

JUST NU PÅGÅR ETT SKOLPROJEKT i länet, Youth Aware of Mental health (YAM) i årskurs 7 och 8. YAM är ett förebyggande program som främjar diskussion och färdigheter att möta livets svårigheter och ökar kunskap kring psykisk hälsa. Ungdomarna får arbeta aktivt med utbildningsmateri­ alet genom en föreläsning, dilemma­ övningar, diskussioner och rollspel. I mötet med ungdomarna framkommer det ofta att det kan vara stökigt på lektionerna. Detta påverkar deras stu­ diero och arbetsförmåga vilket även kan leda till stress och psykisk ohälsa.

< ^ Hur mår ungdomar egentligen? Bilder från utställningen på Köpings museum, Love Fuck Life av åk 8 Scheeleskolan i Köping. Foto: Lena Engström Englin.

45

SPEGELN

Pizza, risgrynsvälling eller fiskpanetter?

Av Lena Engström Englin

Gratis skolmat är ingen självklarhet. Sverige, Finland och Estland är unika i världen med att servera gratis skolmat till alla elever. I många länder har eleverna med mat hemifrån eller har långa lunchraster för att hinna gå hem och äta. I andra länder serveras skollunch bara till de allra yngsta.

46

SPEGELN

NÄR FOLKSKOLESTADGAN infördes 1842 i Sverige och det bestämdes att alla barn skulle gå i skolan serverades det ingen mat i skolan. Barnen fick ta med sig mat hemifrån eller gå hem på rasten för att äta. Många fattiga familjer hade svårt att få maten att räcka till och barnen var ofta hungriga. För att barnen skulle prestera bättre i skolan införde vissa skolor skolmat i mitten av 1800-talet. Det var främst de fattiga barnen som serverades gröt och mjölk.

I slutet av 1800-­talet byggdes skolbespisningarna ut och nu serverades också soppa. Men de flesta hade fortfarande matsäck med sig.

1916 INRÄTTADES en bespisningsnämnd i Västerås. Nämn­ den skulle välja ut de elever som var berättigade till fri skolmat och även fastställa mat­ sedeln. Pengarna kom från stads­ fullmäktige som avsatt medel för att de som behövde skulle serveras mat i folkskolestyrelsens regi och inte som tidigare, att skolmaten var en angelägenhet för fattigvården.

Under slutet av 1920 och början av 1930-talet gjordes försök med en så kallad Oslofrukost innan den vanliga matordningen med gröt eller soppa återupptogs. Oslofrukost innebar att eleverna fick smörgås med pålägg, mjölk och en frukt eller en grönsak.

I slutet av 1930-talet bidrog staten med mer pengar till gratis skolmat för att de barn som behövde skulle få äta sig mätta. Maten som servera­ des i skolan var oftast gröt, välling, soppa eller stuvning.

I mitten av 1940-talet kom det förslag som är grunden till dagens fria skolmåltider. Förslaget innebar att alla barn skulle få gratis skolmat utan behovsprövning och skolorna skulle få ekonomiskt stöd för att kunna servera lagad, näringsriktig

mat. Skolmaten skulle komplettera maten som serverades hemma. Alla dagar serverades oskummad mjölk, hårt bröd och smör. Maträtterna kunde vara fläskpannkaka, sillpud­ ding eller blodpudding. Eleverna skulle också uppfostras med goda matvanor och gott bordsskick och matvakter anställdes i skolbespisningarna.

EFTERSOM DET VAR ONT om lokaler dröjde det till läsåret 1952–53 innan gratis skolmåltider var infört i Västerås.

Från början serverades fria måltider endast i det obligato­ riska skolväsendet. Så småningom infördes fria skolmål­ tider även i den icke obligatoriska skolan. Sedan mitten av 1960-talet har alla elever i Västerås fått fri skollunch.

Pölsa, köttbullar, stekt fläsk eller dillkött är exempel på ­rätter som serverades under 1950och 1960-talen.

PÅ 1970-TALET blev det allt vanligare att maten lagades någon annanstans och bara värmdes upp i skolan.

Eleverna serverades mat som kött­ färssås och spagetti, ärtsoppa eller korv stroganoff. Under 1980-talet infördes sparkrav och utbudet av rätter minskade. Oxjärpar, chili con carne eller moussaka kunde stå på menyn. 1997 kom en lag som med­ förde att alla kommuner i Sverige ska servera elever i förskolan och grundskolan gratis mat. Gymnasie­ skolorna faller inte inom den lagen men de flesta skolor erbjuder ändå gratis lunch till sina gymnasieelever.

2011 fick vi en ny lag som innebär att skolor ska servera näringsriktig mat. Idag serverar de flesta skolor minst två rätter varav minst en rätt är vegetarisk.

DE T FINNS MER < Barnen på Humlans förskola i Hallstahammar äter tillsammans med den uniformsklädda personalen. Foto: Okänd, Hallstahammars kommun.

K ÄLLO R : www.Stockholmskällan.stockholm.se Tema skolmat under 150 år.

Tjelvar Hedberg, Västerås kommunala historia 1938-1977. Västerås 1980.

47

SPEGELN

Daghem, en räddare i nöden 48

SPEGELN

Utanby förskola Av Lena Engström Englin I APRIL 1945 inkom en skrivelse till stadsfullmäktige där barnstugesty­ relsen i Västerås begärde att staden skulle uppföra en byggnad för ett kommunalt daghem. Byggnaden skul­ le uppföras vid Östra Kyrkogården vid Utanbygatan och daghemmet skulle ha plats för 35 barn i åldrarna 0-7 år. Stadsfullmäktige biföll skrivelsen och år 1947 öppnade Västerås första kommunala daghem.

UTANBY VAR ETT AV de första dag­ hemmen i Sverige och när det öppnade var det också det modernaste i landet.

I daghemmet fanns nämligen ett kök i barnhöjd med en fungerande spis.

Fram till i början av 1960-talet var daghemmet främst till för barn till ensamstående mödrar. Utanby

hade tre avdelningar: för spädbarn sex månader till två år, en avdelning för koltåldern, två till fyra år och en avdelning för de stora barnen, fyra till sju år. Kostnaden var som lägst 25 öre per barn och dag. Många av familjer­ na bodde i arbetarbostäderna som låg runt daghemmet.

Personalen arbetade måndag till lördag 6.30–17.00 eller 8.00–18.00.

I början av 1950-talet tjänade en barnsköterska 360 kr i månaden och en förskollärare 500 kr i månaden.

Förutom att ta hand om barnen skulle personalen också tillverka pussel och böcker, utbudet av färdigt lekmaterial var betydligt mindre än idag. Perso­ nalen skulle också tillverka kläder till de allra minsta barnen. Däremellan pryddes lakan och handdukar med

broderier. På lördagar badades alla barn.

Inskolning av barnen på daghemmet förekom inte som idag utan barnen lämnades på morgonen och hämtades på kvällen redan från första dagen.

När barnen vilade låg de på järnbrit­ sar som täcktes med lakan.

DAGHEMSBYGGNADEN BEHÖLLS som den var under de första 40 åren, förutom att den flyttades en bit från kyrkogårdsmuren på 1950-talet.

Enligt uppgift i en artikel i Vlt så var det en fiskhandlare som tyckte att daghemsbyggnaden skuggade hans familjegrav. I slutet av 1980-talet byggdes huset om och 1987 flyttade förskolan till nuvarande lokaler på Utanbygatan 2.

> I Utanby daghem var det stora och luftiga lokaler.

Foto: Okänd, Västerås Stadsarkiv. < Utanby daghem, det första i Västerås öppnade 1947 Fotografiet är taget 1967.

Foto: Åke V Larsson, Västerås Stadsarkiv.

DE T FINNS MER K ÄLLO R : Artikel i Vlt 11/5 1997.

Tjelvar Hedberg, Västerås kommunala historia 1938-1977 Västerås 1980.

49

SPEGELN

Förskolan i Kungsör

Bultens daghem

Av Knut Barr

Av Helena Arnell

HÖSTEN 1946 startade en helt av­ giftsfri kommunal förskola/lekskola i Kungsör. En samarbetskommitté bild­ ades tillsammans med representanter från olika kvinnoklubbar. De kom med iden att försöka få igång en kommunal barnträdgård. Kommittén kontakta­ de Rosa Svensson, som var den enda kvinnan i kommunalfullmäktige.

GENOM HENNE lyckades man få ett beslut om att en förskola skulle inrät­ tas. Rosa Svensson och Vera Hamrin försökte på alla vis hitta en lämplig lokal men fann ingen som passade.

Veras man, Arvid var ordförande i hembygdsföreningen och han ordnade så att de fick låna hembygdsförening­ ens lokaler på Kungsudden.

Efter något år kom socialstyrelsen på inspektion. De tyckte att golvspring­ orna var för breda och att det var för ohygieniskt för barnen att vara på gol­ vet. Då skaffade man masonitskivor

som lades ut på golvet på höstarna.

Skivorna fick inte nötas i onödan och måste därför tas ut under ferierna.

DET VAR SVÅRT att få tag på förskol­ lärare eller barnträdgårds/kindergar­ tenslärarinnor som det hette då. För att slippa betala lön under ferier neka­ de fullmäktige att inrätta en ordinarie tjänst. Därför måste man hela tiden anlita nyutexaminerade lärarinnor.

Efter två år flyttades skolan till en lokal på Kungsgatan som var avsedd för verksamheten.

Det fanns privata förskolor tidiga­ re men den i Kungsör var den första kommunala, frånsett Stockholms.

DE T FINNS MER K ÄLL A : Knut Barr, Kungariket Kungsör, Eskilstuna 2008.

^ Barnen vid förskolan på Kungsudden i Kungsör. Foto: Privat.

50

”MITT I HALLSTAHAMMAR och vid den väg som de flesta Hallstaham­ marsbor måste gå för att komma till Bultfabriken ligger Daghem­ met, den anläggning som skapades för att ge husmödrar med inte allt­ för många barn möjlighet att ha förvärvsarbete, utan att ha bekym­ mer för barnen under dagarna. I september 1948 slog fröken Elsa Appelqvist upp portarna för att ta emot de första barnen.”

SÅ STÅR DET OM Hallstahammars första daghem i en artikel i Bult­ bladet från 1951. I samma artikel står det om den misstro som till en början fanns kring att lämna sina barn till ett daghem. Det var inte många som utnyttjade chansen de första åren. Men därefter steg efterfrågan snabbt. I början av 1950-talet räckte platserna inte ens till och daghemmet fick utökas.

När artikeln skrevs tog daghem­ met emot mellan 55 och 60 barn.

De yngsta var bara tre månader – detta var långt innan föräldrale­ dighet med föräldrapenning fanns.

PÅ DAGHEMMET arbetade barn­ sköterskor som självklart bar sköterskeuniform. På babyavdel­ ningen var det rutin att barnen fick byta från sina egna kläder till daghemmets egna kläder. Efter­ som små barn smutsade ner sig så såg daghemmet till att mam­ morna inte skulle behöva tvätta kläder som smutsats under dagen.

Utöver babyavdelningen fanns tre avdelningar där barnen fördelades efter ålder och utveckling. All mat lagades i eget kök och det fanns lekrum med dockvrå, lekkök och

SPEGELN

leksaker för både pojkar och flickor.

I en artikel i Bultbladet framgår varför kampen för daghem åt alla var så viktig. ”Det glädjande är emellertid att Daghemmet i flera fall är den verk­ liga räddaren för många ensamstående mödrar. De skulle annars få överväga att skaffa sina barn fosterhem eller låta dem tagas in på barnhem, om de inte hade möjlighet att placera dem på Daghemmet under arbetstiden och därutöver själv ta hand om dem.”

EFTER ATT DEN kommunala barnom­ sorgen byggdes ut i Hallstahammar övertogs Bultens daghem år 1970 av Hallstahammars köping. De drev det vidare under namnet Humlan. Än idag finns förskolan Humlan kvar i samma byggnad och på samma plats som 1948.

DE T FINNS MER K ÄLL A : Bultpressen nummer 4, december 1951. > Det var viktigt att lära sig snygghet och hygien. Foto från Bultfabrikens daghem i slutet av 1940-talet.

Foto: Förskolan Humlan, Hallsta­hammars kommun.

^ Bultens daghem är idag förskolan Humlan.

Foto: Lasse Fredriksson.

^ Sjunger de ”Sov du lilla videung…”? Foto från Bultfabrikens daghem i slutet av 1940-talet. Foto: Förskolan Humlan, Hallstahammars kommun.

51

SPEGELN

Min COMPIS och jag Av Wivi Blomqvist

”Alla elever i ungdomsskolan ska ges sådana kunskaper att de kan, vill och vågar påverka användningen av datorer i samhället…”

Ur studieplanen för Datalära i grundskolan, enligt LGR-80.

52

SPEGELN

ÅR 1985 LEVERERADES tio COMPIS-datorer till varje hög­ stadieskola i Arboga. Några av de tio som kom till Gädd­ gårdsskolan gjorde en våldsam entré, då en lastpall tappades i trappan ner till datasalen. Men det såg ju bra ut, inget verkade trasigt!

Som ansvariga för den nya datautbildningen tänkte man sig en humanist och en naturvetare på varje högstadium.

I verkligheten blev det en SO-lärare på Gäddgårdsskolan och en tekniklärare på Stureskolan, som fick ta sig an den spännande utmaningen. Vi åtog oss detta av eget intresse och möjligen med ett visst mått av galenskap!

Vår bakgrund inom datavärlden var minst sagt minimal, men engagemanget var stort. När datorerna anlände, något försenade, hade vi genomgått några Esselte-kurser som gällde datorerna, Winchester- minnet och nätverket samt presentationer av en del av programvaran. Vi upptäckte mycket snart att här krävdes mera utbildning, mycket mera utbildning!

MANUALERNA VAR SKRIVNA av tekniker för tekniker och inte för några nybörjare i branschen. Många var de telefon­ samtal om handgrepp, som inte var beskrivna i texten, och som vi borde ha förstått ändå… Vi erbjöd oss ibland i vår förtvivlan att gratis hjälpa till att göra manualerna användarvänliga, men ingen nappade på kroken!

– Datasatsningen är en komplex satsning. Den har ingen likhet med något tidigare i skolans värld! förkunnade Skolöverstyrelsen.

Efter ett läsår instämde vi enhälligt i detta.

Vårterminen slutade med att en bildskärm började brinna en kväll i datasalen, då Winchestern visade sig på sitt allra grinigaste humör. Sådant händer inte heller enligt Teli!

Vid den tidpunkten hade så gott som alla datorerna varit i Kristinehamn för reparation. Nu började bildskärmarna.

Det blev ytterligare en resa till Värmland.

Vid Gäddgårdsskolans ”Öppet hus” hösten 1986 kom många intresserade och besökte eleverna i datasalen, vilket gladde oss mycket, inte minst för att vi då hade en fullt fungerande datasal.” Hur gick det med datorerna, de tappade ju en lastpall?” undrade en besökare. Svaret på den frågan hade Teli i Kristinehamn och den dataansvariga slitit med i ett år!

COMputer In School eller COMPIS som datorn kallades var en svensktillverkad dator avsedd för undervisning på grund­ skolan. Datorerna var sammanlänkade i ett nätverk kopplat till ett Winchesterminne på cirka 10 Mb samt en skrivare.

PÅ GÄDDGÅRDSSKOLAN uppstod hela första läsåret det ena felet efter det andra, som klassades som fel som inte kan uppstå! Men de uppstod ändå! En resa till Teli i Kris­ tinehamn med någon dator blev ett ofta återkommande lördagsnöje. ”Ja, det var ju som du beskrev det.” Tänka sig!

Det blev många sena kvällar i Gäddgårdsskolans datasal med en överkänslig Winchester och knepiga datorer. En kväll knackade pappa Blom på ett fönster till datasalen. Han kollade varje kväll att det var låst, släckt och stängt i kom­ munens lokaler.” Du kan inte hålla på så här”, sa han och kom in och bjöd på kaffe och smörgås. ”Ni jobbar för myck­ et på båda skolorna med era datorer”, tyckte pappa Blom.

DET GÄLLDE ATT ta det lugnt i närheten av Winchestern. Det var en känslig apparat som krävde mycket omsorg och arbete!

Tanken bakom hela COMPIS-konceptet var att man skulle få en uppfattning om vad en dator kunde åstadkomma inom olika områden, och samtidigt ha tillgång till lämpliga undervisningsmaterial och på ett enkelt sätt kunna få möjlighet att testa och lära sig.

Esselte studium producerade läromedel och disketter och även bra kurser för dataansvariga lärare. I utbudet fanns bland annat följande datorprogram: ordbehandling, databas- och kalkylering, statistik, ritprogram, datorn i matematik, kommunikation via datorn, datalära, ”Får dataregister skvallra? ”, datorn i svenska, näringslära samt att programmera i Comal.

Dessutom fanns ett simuleringsspel ”Ekologi- akvariet ”, där man kunde se vad som hände om man ändrade temperatur och belysning samt antalet växter och fiskar.

< En COMPISdator med tillbehör. De utvecklades för den svenska skolan i mitten av 1980-talet. Foto: Ellinor Allgin, Tekniska Museet.

I PROGRAMMET ”Kemi – 11 grundämnen” kunde man följa experiment kring de olika grundämnena. Mycket producerades och ännu mer var på planeringsstadiet.

53

SPEGELN

DOCENDO DISCIMUS (Genom att lära andra lär vi oss själva) Ett antal elever valde datalära som tillvalsämne eller fritt valt arbete. Vi två dataansvariga, på Gäddgårdsskolan och Stureskolan, beslöt oss från början att arbeta tillsammans med såväl undervisningen som med datorunderhållet. Vi planerade gemensamt lektioner och tester, och elever från båda skolorna gjorde studiebesök tillsammans. Våra elever var ibland våra duktiga lärare eftersom de i en del fall hade kunskaper, som vi inte hade. En annorlunda men intressant och givande situation!

En dag kom Joakim, som är gravt synskadad, och berät­ tade att han prövat vissa hjälpmedel på Tomtebodainsti­ tutet, vilka han skulle behöva för att kunna delta i dataut­ bildningen. Han ville absolut lära sig att hantera en dator!

Det som behövdes var bland annat en talsyntes, ett anpas­ sat tangentbord och viss programvara. Det blev väldigt dyrt

tyckte skolstyrelsen och var tveksamma till om det verkli­ gen var nödvändigt. Joakim hävdade att det var viktigt för framtiden och absolut genomförbart. Det fanns inga hinder bara hjälpmedlen fanns till hands. Efter en hel del samtal och goda argument från Joakim inköptes det önskade, och datorn blev en naturlig del av hans tonårsliv.

Hur gick det sedan för Joakim? Jag ringde honom i no­ vember 2017 cirka 30 år senare, och frågade hur det hade gått med datoranvändningen sedan den första kontakten med COMPIS. ”Det har blivit min framtid! Arbetet med datorer har utvecklat mig på många olika sätt. Jag har fått tillgång till mycket tack vare datatekniken. En alltigenom fantastisk upplevelse!” Efter El­tele­linjen med påbyggnad på gym­ nasiet, 5 års arbete, Komvux och en gedigen universitets­ utbildning arbetar Joakim nu som Software Engineer på Volvo Car Corporation.

<

54

Arboga Tidning uppmärksammade datoriseringen i skolan med en artikel 1986.

SPEGELN

Under den tredje terminen som dataansvariga kände vi att tiden var mogen att tala med Skolstyrelsen om datasatsningen och dess förutsättningar. Vi tilldelades tjugo minuter den 17 december 1986 till att presentera vårt ärende vid styrelsens sammanträde.

Brukar du kasta pengar i sjön? Nej, naturligtvis inte!

Men datorer på grundskolan?

Så började vi vår information. Uppmärksamheten var hög från början, fast somliga såg inte så glada ut. Det vi framför allt betonade var att det var nödvändigt att satsa på den gjorda investeringen. Kunskap och pengar är det som behövs! Framtiden blir vad du gör den till! · utbilda personalen, utbilda personalen, utbilda personalen… · se till att resurser årligen sätts undan för förnyelse och underhåll av apparater och programvara. Rejält tilltaget! · se till att de datoransvariga utbildas och kan hålla sig a jour med vad som krävs för deras arbetsuppgifter, och att det avsätts en rimlig tid för detta (datorer och dato­ rer tillsammans med människor beter sig inte alltid som förväntat!)

Vi ställer upp! Gör ni? avslutade vi vår framställning.

VI OMBADS STANNA KVAR för en frågestund efter kaffepau­ sen. Det gjorde vi gärna och upplevde ett genuint intresse, en viss skepsis och stor nyfi kenhet på vår verksamhet, samt en vilja att medverka till att datasatsningen inte skulle bli ett pedagogiskt/ekonomiskt misslyckande.

Datasatsningen fortsatte som planerat under resten av 80­talet. Lärarkurser genomfördes för intresserade lärare, och man försökte på olika sätt integrera datorn i sin un­ dervisning. En begränsning låg dock i att det bara fanns en datasal med tio datorer.

COMPIS­datorn fick ett nytt operativsystem och ytterli­ gare programvara. Men höga kostnader, stor konkurrens och ny teknik som inte var kompatibel gjorde att COMPIS försvann från marknaden på 1990­talet.

De stora datorjättarna marknadsförde den så kallade Verkligheten. Varför skulle skolorna använda datorer som inte användes ”ute i verkligheten”?

Den goda tanken med COMPIS­konceptet att introdu­ cera datorn i många olika ämnen på grundskolan, och på ett övergripande och allmänbildande sätt visa vad en dator kunde åstadkomma inom olika områden, med hjälp av lämplig och för åldern lättillgänglig programvara, lades åt sidan tills vidare.

Dataundervisningens historia fortsatte och fortsätter, men det är en annan historia!

Undring: Varför har man inte obligatorisk tangentbord­ sträning i Grundskolan?

^

Publicerad med tillstånd av Ulla-Märta Lindén.

ANSVARIGA FÖR DATAUNDERVISNINGEN PÅ HÖGSTADIERNA I ARBOGA LÄSÅRET 1986/87:

MÅL • Undervisa i datalära inom den egna ämnessektionen.

• Samordna undervisningen i datalära.

• Medverka i planering och genomförande av lokal fortbildning för lärare som ännu ej deltagit i datakurser.

• Medverka vid initiering, planering och genomförande av pedagogiskt utvecklingsarbete i datalära.

• I samarbete med företrädare för andra ämnessektorer planera och ansvara för inköp av programvara och läromedel.

• Medverka till en enligt skolornas arbetsplaner bra fungerande dataundervisning i en väl utnyttjad datasal! En väl utnyttjad datasal förutsätter inte bara välutbildade lärare utan även väl fungerande datorer med intressant programvara.

Att sköta datasalens alla apparater och installera programvara föll på de dataansvarigas lott.

55

UTFLYK TEN

Från Råsbo till Vallby Av Ulla Blomqvist

PÅ VALLBY FRILUFTSMUSEUM finns en så kallad mindre folkskola som ursprungligen stod i Råsbo i Nora socken.

Skolan flyttades till Vallby Friluftsmuseum och invigdes som skolmuseum den 11 juni 1982. Den är inredd efter samtal med elever som gick i skolan på 1910-talet.

Idag används skolan från Råsbo både i pedagogisk- och annan programverksamhet på museet. Sedan början av 2000-talet har den pedagogiska verksamheten utvecklats och gammaldags lektioner med allt från snygghetsmönst­ ring, psalmsång och gymnastikövningar i bänken genom­ förs. I den utökade skolträdgården med sina odlingsbäddar odlas äldre sorters köksväxter. Här får barn och vuxna vara med och lära sig om och skörda grönsaker. De gamla grönsakssorterna säljs också till besökare på museets höst­ fest. Under sommaren befolkas byskolan av lärarinnor som berättar om skolans historia, håller i gammaldags lektioner och leder rastlekar. Lärarinnorna får också ta del av besö­ karnas otaliga minnen och hågkomster från deras skoltid.

Inför Jul på Vallby ställs lärarinnans bostad i ordning med bordsgran, ljusstakar, julbonader med mera, så att man kan uppleva hur lärarinnan en gång kan ha firat jul. ÅR 1844, TVÅ ÅR EFTER skolstadgans införande, bildades det första skolrådet i Nora socken. Vid mitten av 1800-­talet hade Nora en fast folkskola vid kyrkan i nuvarande ­Tärnsjö, samt tre ambulerande byskolor. De ambulerande

56

s­ kolorna höll till i olika bondgårdar dit en kringresande lä­ rare kom för att hålla undervisning under kortare perioder.

Med tiden var inte detta tillräckligt för undervisningen i en så stor socken. 1877 stod nybyggda skolhus klara i Råsbo, Ingbo, Tärnsjö, Buska och Bro. Ytterligare två skolor stod klara 1880 i Ärligbo och Högsbo.

Till Råsbo skoldistrikt hörde Runhällen, Råsbo, Hed­ karlsbo, Falkenberg, Östanås, Hellby och Sifferhällen.

Gammaldags lektioner hålls i Råsbo skola.

Foto: Levina Lundberg.

UTFLYK TEN

< Skolträdgården på Vallby friluftsmuseum idag.

Foto: Levina Lundberg.

Skolan var byggd för undervisning av tjugo barn och som mest gick 27 barn där samtidigt.

Ett halvt tunnland mark skänktes, av skolrådsledamo­ ten Olof Olsson och hans hustru Margareta Larsdotter i Råsbo, för att användas till skolhusbyggnad och plante­ ringsland. Ett uthus med vedbod och avträde byggdes också i anslutning till skolan. Trädgården fick pioner, krusbär, vinbär, fruktträd och lönnar.

UNDER ÅREN 1892–1926 undervisade 14 småskolelära­ rinnor i Råsbo skola. Lärarinnorna fick inte vara gifta.

Eftersom skolan var byggd på en plats dit alla elever skulle ha ungefär lika långt att gå låg den ganska ensligt. Många lärarinnor stannade inte mer än något läsår, det var ensamt i byskolan och som kvinna kände man sig inte alltid säker.

Lärarinnan hade också sin bostad i skolbyggnaden. De två sista lärarinnorna som tjänstgjorde i skolan valde att tidvis bo i en av bondgårdarna i närheten. Det berättas att lärarinnan Helena Schultze hade en skarpladdad pistol och att hon använde den vid, i alla fall, ett tillfälle. Hon sköt genom en ventil för att skrämma några pojkar som störde.

Bostaden består av ett rum och kök. Lärarinnan sov i den utdragbara soffan i rummet som värmdes upp av en kakelugn. Där finns ett litet kök med vedspis, köksbord samt en liten tvätthörna med kanna och tvättfat. På fritiden satt lärarinnan vid symaskinen i rummet och sydde eller rättade skrivningar. Ellen Skagerlind, en av lärarinnorna i Råsbo skola köpte en cykel för sin första lön. Den var gul med skärmar av trä. Eleverna fick plocka bort pinnar och annat från vägen för att den skulle vara slät och fin när Ellen skulle cykla.

I skolsalen i Råsbo skola finns en kamin. Varje morgon fick någon elev tända elden innan de övriga eleverna anlän­

de. Det finns två vedlårar. Den ena användes för ved och den andra för barnens matkorgar. Matsäcken bestod oftast av smörgåsar av hårt bröd och mjölk i en flaska. Maten intogs sittande i bänken. Bänkarna är parbänkar med hål för bläckhorn. I taket hänger en fotogenlampa och fönstren är vitmålade nedtill för att eleverna inte skulle bli distrahe­ rade av vad som hände utanför fönstret. En orgel köptes in till skolsalen 1917.

En skoldag började med morgonbön och psalmsång. De ämnen man läste var naturlära där geografi, djur- och växt­ lära ingick, modersmål med läsning och skrivning, räkning med de fyra räknesätten samt biblia, det vill säga bibelns lagar, Luthers lilla katekes och psalmverser att både förstå och lära sig utantill.

Den sista terminen i Råsbo skola var vårterminen 1926.

Därefter lades skolan ner. Fram till 1960 brukades skolan som missionshus av Tärnsjö missionsförsamling.

Nora socken sträcker sig söder om Färnebofjärden vid Dalälven kring Enköpingsåsen. På 1800-talet hade socknen en yta på 303 kvadratkilometer. Numera tillhör den Heby kommun och Uppsala län. Fram till 2007 låg socknen i Västmanlands län.

DET FINNS MER Källor: Folkskolan i Västmanland, Västerås 1942.

Läsebok för nyfikna, Västerås folkskolor 1842–1992, Harry Larsson Arkivmaterial ur Västmanlands läns museums samlingar bland annat uppteckningar gjorda med föredetta elever 1981–82.

57

SPANAREN

Varje dag misslyckas de…

Av Liselotte Mellesmo SNÖN DALAR NER som blöta bomullstussar och vid matsalens översnöade uteplats står en pojke vänd mot det omgärdande staketet. Han är ensam, tittar inte på någon eller någonting. Han ser inte ut att leka; istället får jag känslan av att han vill få det att se ut som att han leker för att han förstår att det ser udda ut att han står där ensam.

Han är utanför och han vet om att jag ser att han är det.

Klockan är två, himlen vit och lektionerna slut för dagen.

58

När jag går in för att hämta mitt barn möter jag en flicka som jag har hört blir mobbad varje dag. Klasskamraterna säger att hon är äcklig och ful och det finns de som aktar sig för att nudda henne. Jag ska just säga hej, bara för att få någon sorts kontakt och visa att jag vet vad hon heter, men ögonblicket är över i samma sekund.

Säga hennes namn, bara. Det hade känts bra i all sin usla litenhet.

Skolan är full av vuxna som vill göra gott. Undervisningen är gratis, kraven höga, lagen gör att alla har rätt att lära sig lika mycket. Det finns specialpedagoger, mål, styrdokument, kuratorer och förstelärare. Till och med maten är noga reglerad. I min föreställningsvärld kunde skolan vara en plats där barn bäddas in i en varm kokong av kunskap, omsorg, gemenskap och trygghet.

Varje dag kämpar vuxna och barn för att det ska vara så.

SPANAREN

Varje dag misslyckas de. Skolan, som är så bra? Som byggts upp från något som en gång bara lät somliga utvecklas och släppte taget om fjortonåringar som aldrig fick chansen att plugga vidare? ”Du fattar inte hur det är i skolan, mamma!”

Jag blir alldeles kall inombords men försöker trösta och peppa. Skolan är väl rolig? Det blir bra i morgon ska du se, du har ju dina kompisar där!

Inget biter.

I mörkret i barnrummet sticker de gamla hemska öknamnen upp sina fula trynen igen. Öknamnen som äldre barn, som inte ens känner mitt, säger när de vill vara taskiga. Det blir kallt i magen. Jag fantiserar att jag kommer stormande över skolgården, tar de dumma barnen på bar gärning, skipar någon sorts rättvisa.

I verkligheten är det inte så.

I verkligheten kämpar skolans personal med antimobbningsprogram, samtal med föräldrarna, samtal med barnen, enskilt och i grupp. Nolltolerans råder. Ändå måste barn ständigt hantera andra barn som vill skada och förstöra. Ändå berättar mitt barn om flickan som ”alla vet” blir mobbad varje dag. Jag vill krama dem och jag vill veta vad det är som gör att skolan har så svårt att vara det den borde vara. En plats där man läser, skriver, räknar, leker, skrattar och umgås. Den fantastiska skolan. Som i verkligheten är någonting jag uppenbarligen varken förstår eller förändrar.

Barn i en skolmatsal i verkligheten år 1962.

Foto: Karl Heinz Hernried Nordiska Museet.

59

UR LIT TERATUREN

HJALMAR BERGMAN (1883–1931) föddes i Örebro som son till sparbankschefen Claes Bergman. Då Hjalmar fick underbetyg i tyska våren 1899 beslutade familjen att han på egen hand, skulle läsa in de återstående två åren i gymnasiet på ett år. Större delen av tiden bedrev han studierna hemma i Örebro. Ett par månader före examen flyttade han till Västerås, där slutprovet skulle ske. Hjalmar klarade examen.

I romanen Markurells i Wadköping har staden fått många drag av Västerås. Barfothens alm har till exempel sin motsvarighet i en väldig ask, som stod på Rudbeckianska skolans gård fram till 1942.

60

UR LIT TERATUREN

Markurells i Wadköping utdrag ur Hjalmar Bergmans roman

Studentexamen i Wadköping är någonting dystert och högtidligt. Skolan ligger försänkt i djup tystnad; man talar lågmält eller tiger. Skolgården är avstängd för profanum vulgus ej genom maktspråk utan tack vare den anständighetskänsla, som förbjuder varje god wad­ köpingsbo att lättsinnigt nalkas en oförskyllt lidande. Smär­ tan är i Wadköping helig. Abiturienter och barnsängskvinnor betraktas med samma skygga vördnad och medlidande. Man tystar stegen eller gör ännu hellre en lång lov kring huset, där vånda råder. Icke ens samhällets drägg, ölutkörarna, rulla den dagen sina skramlande åk över Skolgatans knaggliga stenar.

Visserligen klättra i Barfothens alm en skara första- och andraklassister oförtrutet upp och ned, upp och ned. Men det sker icke för nöjes skull. Från almens övre grenar kan man kasta en blick in i de närmaste klassrummen. Till dessa rum förlägges sedan gammalt mogenhetsexamen, och de behjärtade gossarna äro samhällets utkik. Barfothens alm är den dagen att förlikna vid de berömda ekarna i Do­ dona. Rektor Blidberg är den pelasgiske Zeus. För den som vet att rätt tolka hans anletes uttryck, där det med hakan vilande i handen stirrar ut över gården, för honom är ing­ enting fördolt. Tysta glida dagens timmar, och tysta glida oroliga mödrar fram till almen och lyssna till suset i dess grenar. Endast viskningar! En helig sed förbjuder dessa gos­ sar att höja rösten utöver det knappt urskiljbara. Om någon av dem faller ned och bryter en arm eller ett ben, kasta sig kamraterna över honom, tilltäppa hans mun och forsla tyst och snabbt bort honom. Rop och skrik får icke förekomma. …

Men i almens grenar susade strax en viskning: Rektorn svettas! Det går åt helsike!

Luften var tryckande tung av oro. Mödrarna skälvde, flickorna sänkte sina huvuden som blommor sina kalkar en åskväderdag. Wadköpings småborgare, de hundratals < TV-serien Markurells i Wadköping spelades in 1968 på olika platser i Örebro och Västerås. Bilden är från inspelningen av scenen då studenterna skall springa ut ur skolan.

Foto: Åke V Larsson, Västerås stadsarkiv.

familjernas fäder, tuggade sönder sina naglar, ett uttryck av förtvivlan. Och stadsvaktmästare Ohlson linkade från grupp till grupp, väsande och viskande: Markurells pojke! Det blir månljust!

Wadköpings-Postens redaktör, som i egen hög person representerade pressen, lyfte i nytvättade händer notisbok och penna, ty stunden nalkades. Oraklet meddelade att censorerna lämnat kollegierummet. Rådplägningen var av­ slutad, betygen satta, domen fälld. Rektor, omgiven av sina kolleger, talade ivrigt, upprörd, slog ut med händerna, tog sig om huvudet, drog fram näsduken, nös, snöt sig, torkade omsorgsfullt sitt skägg, skred långsamt fram till fönstret, öppnade rutan, sträckte ut handen med näsduken. Och viftade, höjde och sänkte näsduken tre gånger, högtidligt, medveten om sitt ansvar som rektor och medborgare.

Från almens krona ljöd ett tjugustämmigt skri, helt olikt det dystra och hemlighetsfulla suset i Dodonas ekar.

Tre viftningar – ingen kuggad!

Markurells pojke var student.

Upp sprungo flickorna, höjande sina blomsterbärande händer, fram sprungo mödrarna, skrattande, snyftande, jublande, glömska av matronors sedliga allvar. Hundratals familjefäder blottade sina huvuden, svingade sina hattar, hurrade. Från almens krona dråsade, som om den skakats av en mäktig vind, hela klungan pojkar, hamnade på alla fyra, skrikande och tjutande, fast beslutna att med fulla lungor taga ersättning för en hel dags heliga, viskande tystnad.

Stadsvaktmästare Ohlson tog tre linkande skutt uppför trappan och öppnade skolans portar.

Ur vestibulens dunkel slungades vitmössorna på ett mys­ tiskt och fantastiskt sätt ut i solljuset, spretande och fäktande med armar och ben, ansiktena förvridna av trötthet, ängslan och glädje. Uppsträckta händer grepo dem i flykten, bollade dem, slungade dem upp mot solen, upp mot den skinande domkyrkotuppen, Wadköpings i sekler prövade, trofaste väktare. Bekransade och blomsterhöljda av mödrar, systrar, kusiner, tanter och flammor, mörbultade av fäder, bröder och vänner fördes de över sandöknen, platsen för nio års mödosamma vandringar, bort från den äntligen besegrade skolan.

61

UR SAMLINGARNA

Samlingen från Utanby

62

I EN AV KORRIDORERNA på Utanby förskola fanns till för ett par år sedan tre stora montrar där förskolan förvarade och visade upp leksaker som använts genom åren. Eftersom montrarna behövde bytas ut så erbjöds länsmuseet att ta över samlingarna. Till gåvan hör också ytterligare en monter där förskolans husgeråd förvarats. Likaså ingick också en del större leksaker. I museets utställning När då var nu – Modärna tider, visas en del av samlingen, bland annat en sköterskedräkt som använts på daghemmet. Här finns också exempel på personalens egentillverkade spel och böcker samt pyssel som tillverkats av barnen.

Bland arkivmaterialet finns till exempel närvaroböcker, foldrar med råd till föräldrar, matsedlar och inventarieböcker. I föremålsarkivet WestmannaArvet i Hallstahammar finns de föremål som inte är utställda. Bilden visar några av de spel och pussel som använts på Utanby förskola. Foto: Lasse Fredriksson.

FRÅN FÖRENINGARNA

^ Björsbo Skola ligger i Bergs socken ungefär en mil från Hallstahammar. Foto: Leif Iwarsson. < Arbetslaget vid Björsbo skola år 2014. I bakre raden f v Nils-Erik Eriksson, Leif Iwarsson, Nils Lindkvist, Bengt Borg, mittenraden, Rolf Linde, Sören Johansson, Lars-Håkan Karlsson, främre raden, Gösta Lundblad, Rolf Fredin och Göran Berg. Foto: Leif Iwarsson.

När Björsbo skola renoverades Av Leif Iwarsson

VLT:S MÅNGÅRIGE PLATSREDAKTÖR i Hallstahammar, Alle Sterner, forskade på sin tid i skolhistorien och fann att skolväsendet i Berg var det äldsta i Hallsta­hammars kommun. Gamla protokoll berättar om undervisning redan på 1500-talet. Men det var först 1748 som klockare Mats Jonsson i Tibble fick uppdraget att svara för ordnad skol­ undervisning i socknen. Ett hedersuppdrag – någon lön utgick inte. Tjugo år senare fick socknen sitt första skolhus och skolläraren fick lön in natura. In natura bestående av fem tunnor spannmål. Skolundervisningen i Bergs socken fortgick till år 1985 då kyrkskolan blev nedlagd. Då hade redan skolorna i Uppsala – Bobacken, och i Björsbo lagts ned. Sista examen i Björsbo hölls år 1950. Skolan står fort­ farande kvar i ursprungligt skick och ägs nu av Svedvi Berg Hembygdsförening. ÅR 1878 STOD BJÖRSBO SKOLA KLAR och undervisning på­ gick i norra Berg fram till år 1950. Svenska kyrkan övertog då skolbyggnaden och bedrev under många år ungdoms­ verksamhet i skolan. Svedvi Berg Hembygdsförening köpte skolan för en krona år 2002. Sen tio år tillbaka har en grupp pensionärer restaurerat den gamla skolan. Alla är förstås medlemmar i hembygdsföreningen, men är också, eller har varit, bosatta i Bergs socken. Totalt har gruppen

lyckats få över 700 000 kronor från olika håll, bland annat via EU-bidrag.

Renoveringen har varit omfattande. Nytt tak, ny skor­ sten, ny panel och omgjorda rökgångar klarade gruppen av de första åren. Därefter har verandan rustats, parkering har iordningsställts och både uthus och jordkällare har renove­ rats. Efter att vatten och avlopp installerats våren 2015, så startade föreningen ett bokcafé under sommaren. Det har blivit en succé. Folk skänker böcker och många kommer till Björsbo både för att köpa kaffe med hembakt bröd, och för att köpa böcker. Mellan 40 och 70 personer brukar besöka skolan på sommarsöndagarna.

HEMBYGDSFÖRENINGEN SER GÄRNA att skolklasser kom­ mer på besök i Björsbo skola. Då kan de få uppleva hur en skola såg ut och fungerade för 100 år sedan.

Varje midsommardag klockan 10.00, sen mer än 50 år tillbaka, svarar Svenska kyrkan för en andakt i Björsbo skola. Ett 50-tal besökare från trakten brukar komma och efter andakten ges alltid tid till en pratstund kring kaffe­ borden och de medhavda kaffekorgarna.

Skolan används även till dop- och födelsedagsfester och andra sammankomster. Björsbo skola har blivit en plats där bygdens folk kan träffas och trivas tillsammans.

63

SPANING NOTISER

notiser PRIS OCH BERÖM HEDERSDIPLOM Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförenings hedersdiplom delas ut till personer inom eller utom hem­ bygdsföreningarna som gjort en kultur­ gärning utöver det vanliga. Vid årsmötet 2017 delades hedersdiplom ut till:

Bo och Inger Bergkvist från Norr­

by Hembygdsförening med följande motivering: Det är Bo och Inger som sett till att Norrby socken har fått en plats med bilder och ett flertal texter på Bygdeband. Genom mångårigt forsk­ ande om bygdens historia och en flitig inmatning av uppgifter finns det mycket att hitta för den intresserade. Bo har i många år varit sekreterare i förening­ en viket resulterat i många välskrivna protokoll och illustrerade årsberättelser.

Tillsammans har de också sett till att lo­ kalpressen ­tagit in texter och bilder från föreningens arrangemang. Tillsammans har Bo och Inger Bergkvist i sitt arbete för Norrby Hembygdsförening utfört en kulturgärning utöver det vanliga.

Till David Lunde, Svedvi Berg Hem­ bygdsförening med motiveringen: David har under många år varit en nyckelper­ son i Svedvi Berg hembygdsförenings arbete och utveckling. Han har, som den eldsjäl han är, med stort engagemang deltagit i de arbeten föreningen bedriver, alltid i en positiv anda och med stor hjälpsamhet. Hans stora historiska kun­

1 NOTISER

skaper är ovärderliga. David är en flitig inmatare i Bygdeband och mångårig medarbetare i Skantzen tidningen, hem­ bygdsföreningens medlemsblad. David Lundes insatser för Hembygdsföreningen är en kulturgärning utöver det vanliga.

Till Stig Svärd, Skultuna Hembygds­ förening med följande motivering: Stig har varit medlem i Skultuna Hembygds­ förening i många år och ledamot i föreningens styrelse i flera år. Han har ett brinnande hembygds- och fotointresse samt fotograferar och dokumenterar bygden. Han är även hängiven släktfors­ kare och har hjälpt många skultunabor att reda ut sina släktförhållanden bakåt i tiden. Stig har arbetat fram skrifter om Skultunas historia och är en flitig skribent i VLT och Hembygdsjournalen.

Under senare år har Stig lagt ner mycket tid på bildvisningar i Hembygdskällaren och på servicehuset Vallonen. Visningar som har skapat en stark social gemen­ skap och som även har fungerat som en slags friskvård för deltagarna.

Till Ulla Wallén, Badelunda Hem­ bygdsförening med motiveringen: Ulla har varit med i Badelunda Hembygds­ förening sedan den bildades 1982 och har under alla år varit föreningens kas­ sör. Det har krävt allt fler ideella timmar då föreningen nu har 700 medlemmar och en omsättning på 1,3 miljoner kr. Med driv och idérikedom står hon bakom flera av föreningens populära arrangemang som midsommarfirandet vid Anundshög och barnverksamheten

med äggletning och julgransplundring.

Hon arbetar ­också med uthyrningen av Kyrkskolan och är verksam i förening­ ens Hantverkskommitté. Ulla Walléns omfattande insatser är utan tvekan en kulturgärning utöver det vanliga.

VERKSAMHETSPRIS Verksamhetspriset är en penninggåva om 5 000 kronor och ett diplom. Det delas ut till en förening som i sin verk­ samhet bidragit till att stärka och bevara intresset för kulturmiljöer i länet. 2017 delades priset ut till Hembygdsförening­ en Karmansbo Bruksmiljö med följande motivering: I Karmansbo finns en unik och levande bruksmiljö med smedja, ­arbetarbostad och herrgård. Medlem­ marna i Hembygdsföreningen Karmans­ bo Bruksmiljö har under lång tid arbe­ tat, outtröttligt och målmedvetet, för att bevara och visa den unika miljön och för att renovera och hålla smedjan igång.

Lancashiresmedjan har en i det när­ maste helt bevarad historisk maskinell utrustning som till stora delar är möjlig att visa i drift. Något som är unikt för Karmansbo och som inte hade varit möjligt utan föreningens arbete. Arbetet har dessutom bland annat resulterat i en byggnadsminnesförklaring av området.

Med en aldrig svikande entusiasm och stor kunskap har Hembygdsförening­ en Karmansbo Bruksmiljö genom sin verksamhet starkt bidragit till att stärka och bevara intresset för kulturmiljöer i Västmanlands län.

SPANING NOTISER

VERKSAMHETSBIDRAG Verksamhetsbidraget från Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesför­ ening delas ut till projekt och aktiviteter som stärker föreningarna och som kan komma att ge dem flera medlemmar.

Våren 2017 kom det in sju ansökningar.

Totalt söktes 110 000 kronor och för­ bundet hade 52 000 kronor att fördela.

Styrelsen beslutade att bidrag skulle fördelas till följande föreningar: Medåkers Hembygdsförening till­ delades 24 000 kronor som bidrag till tryckkostnader till en bok om kakor, kak­ recept och kvinnorna bakom recepten.

Svedvi Berg Hembygdsförening tilldelades 5 000 kronor till omkostna­ der vid arbete med att skriva en bok om Bergs socken.

Föreningen Hembygdsjournalen tilldelades 3 000 kronor för att göra direktreklam om föreningen.

Sala Hembygds­ och Fornminnes­ förening tilldelades 5 000 kronor till inköp av en TV­skärm. Skärmen skall användas för att tillgängliggöra före­ målen i brandmuseet på ett bättre sätt.

Föreningen tänker spela in en fi lm som berättar om föremålen i museet. Filmen skall sedan visas i museet i samband med öppethållande.

Fläckebo hembygdsförening tilldelades 15 000 kronor i bidrag till markarbeten för tillgängliggörande av hembygdsgården.

NYA BÖCKER 100% KAMP 50 RÄTTIGHETSKAMPER I SVERIGE 1890-2017 Redaktörer: Anna Furumark och Mikael Eivergård 134 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2017 av Västmanlands läns museum ISBN 978-91-87828-29-4 Sverige är inte och har aldrig varit ett socialt eller kulturellt homogent land.

Människor har olika erfarenheter, olika bakgrunder, olika förutsättningar. Vi är olika och har alltid varit det.

Olikheter har i många fall inneburit

en lång kamp för rättigheter till ett fullvär­ digt liv. En kamp som har en historia. En kamp som pågår än idag. Rätten att få rös­ ta, rätten att få leva, bo, arbeta och älska på lika villkor oavsett funktionsförmågor, sexuell läggning, tro, kön eller ursprung är grundläggande för ett jämlikt och demo­ kratiskt samhälle. Men dessa rättigheter har inte uppstått av sig själva. De kan inte tas för givna och de är aldrig ohotade.

Bokens berättelser lyfter fram de många rättighetskampernas Sverige och om vad frånvaron av rättigheter kan innebära. Boken påminner oss om de många olika kamper som förts och om att rättigheter skapats genom människ­ ors mod och engagemang.

I KRIG & FRED – BERÄTTELSER OM FÖRSVARET I VÄSTMANLAND Årsbok 86 2018 från Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund.

En bok om människor, om försvarets organisation förr och nu och om försvars­ industrin i Västmanland. Berättelser från det tidiga 1700­talet fram till idag.

Boken fi nns att köpa i museets butik på Karlsgatan 2. Den kan också beställas på telefon 021­39 32 22 eller 021­17 61 87 samt via e­post: lansmuseet@regionvastmanland.se ISBN 978-91-87828-32-4

NOTISER 2

SPANING NOTISER

100% KAMP. MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER & KULTURARV Redaktörer: Anna Furumark & Mikael Eivergård 300 sidor, illustrerad Utgiven 2017 av Borea bokförlag ISBN: 978-91-89140-93-6 Den här boken handlar om samhälls­ förändring. Här berättar forskare och aktivister om gårdagens och dagens förtryck, kamper och konflikter. Boken visar hur närvarande och betydelsefull olika rättighetskamper är och har varit för det samhälle vi har i Sverige idag.

Den visar både på olika former av för­ tryck och hur nationalism kan användas för att inskränka människors rättigheter.

Utmaningar och diskriminering synlig­ görs likväl som möjligheter.

BRANDVAKTEN Författare: Sven Olov Karlsson 256 sidor, illustrerad Utgiven 2017 av Natur & Kultur ISBN 978-91-27-14987-8 Sommaren 2014 växte några gnistor till Sveriges största brand på hundratals år. En yta mer än tre gånger Stockholm ödelades. Priset: en miljard kronor eller mer, många skadade, ett dödsfall. Ett tusental tvingades fly. En av dem var Sven Olov Karlsson.

Efteråt försökte han utforska om mer än bara hetta och vind orsakat katastro­ fen. Han fann två berättelser: En aktuell om ekonomiska nedskärningar och globala klimatförändringar. Och en tidlös om hur människans eldar genom årtusen­ dena skövlat alltmer av världens natur.

Brandvakten porträtterar också kvinnor och män som lever och arbetar med skogen, och som fick kämpa dag och natt för att rädda sig själva och varandra.

3 NOTISER

BRÅFORS BERGSMANSBY Författare: Clas Ericson 64 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2017 av Länsstyrelsen Västmanlands län ISBN 978-91-639-3676-0 Kulturreservatet Bråfors bergsmansby har en fantastisk och mycket lång his­ toria, närmare 700 år! Här kan du läsa om hur bergsmansbyn bildades och hur hyttan fungerade. Du kommer även få en god inblick i jord- och skogsbrukets historia, byggnadernas betydelse och dess interiörer. Sist men inte minst får du även lära känna alla de människor som under århundradena haft stor betydel­ se för Bråfors. Författaren visar på ett intresseväckande sätt hur bergsbruket utveckling hängde samman med arbetet inom jord- och skogsbruket, som ändå var huvudnäringen i bergsmansbyn.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Med hammare och fackla XLIII (utgiven av Sancte Örjens Gille 2012).

BYGD OCH BRUK BERÄTTELSER FRÅN SKINNSKATTEBERGS BERGSLAG Nr 6, 2017 36 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2017 av samverkande bygde­ föreningar i Skinnskattebergs kommun.

ISSN 2001-4449 Tidskriften Bygd och bruk har kommit ut för sjätte gången sedan starten 2012, Utgivningen sker genom ett samarbete mellan nio olika föreningar i Skinnskat­ tebergs kommun. Dryga 20-talet kortare och längre artiklar med olika innehåll ingår. Den första artikeln presenterar hakspelet i Bastnäs, som inte ligger långt från Bäckegruvan och är ett gruvspel av mycket stort teknikhistoriskt intres­ se. Sedan berättas det bland annat om Godkärra by, en gammal bergsmans­ by med medeltida ursprung. Läsaren kan också ta del av Wilhelm Hisingers beskrivning av Skinnskattebergs socken

från år 1832. Andra artiklar handlar bland annat om Post-Anders, Tomtens ångbryggeri i Bysala, om livet vi Skoma­ kartorp i Uttersberg och om konsum­ butiken i Bernshammar. Utgivningen av Bygd och bruk är ett arbete av största betydelse. Artiklarna fördjupar kunska­ pen om platsers historia och företeelser i Skinnskattebergs kommun och tidskrif­ ten inspirerar till att söka ny kunskap inom olika områden.

CARL-JOHAN CRONSTEDT ARKITEKT OCH ORGANISATÖR Författare: Linnéa Rollenhagen Tilly 256 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2017 av Balkong förlag ISBN 978-91-87553-21-9 Greve Carl Johan Cronstedt (1709-1777) nämns ofta som den moderna kakelug­ nens uppfinnare, som överintendent eller i samband med den världsberömda sam­ lingen som bär hans namn på National­ museum i Stockholm. Redan som ung hörde Cronstedt till det samtida Sveriges förnämsta kretsar, vilket gav honom möjlighet att ägna sig åt vad han själv ansåg vara viktigt och intressant. Han verkar själv ha velat inta en diskret plats i skuggan av arkitekter som Carl Hårle­ man, Carl Gustav Tessin, Carl Fredrik Adelcrantz och Erik Palmstedt.

Cronstedt har av många orättvist ansetts som tråkig och ointressant. Men som en mycket effektiv arbets­ledare och organisatör var han inblandad i mängder av projekt, som han mer eller mindre tog över eller delegerade ut till andra ­yrkesmän. Eftersom han under 1700-­talets mitt fungerade som en samlande kraft inom flera centrala ämbeten, bör hans bidrag till svensk byggnadsteknik och arkitekturhistoria omvärderas. Skulle det svenska nationel­ la byggprojektet från 1700-talet ha varit lika omfattande, utan en pragmatisk arbetsledare som Cronstedt?

Boken är en rikt illustrerad översikt om Cronstedts teoretiska och praktiska

NOTISER

deltagande i den svenska byggnadstek­ niska debatten. Här presenteras ett spännande och till stora delar obehand­ lat bild- och arkivmaterial, däribland det unika biblioteket på Fullerö – sedan 1739 släkten Cronstedts fideikommiss i Västmanland.

ELDEN ÄR LÖS! KÖPINGS STADSBRAND 4 JULI 1889 Köpingsboken 2016 Författare: Sten Lindqvist 98 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2016, ingår i årsboksserien Köpingsboken ISBN: 978-91-982894-1-1 Den omfattande stadsbranden i Köping 1889 slukade 92 hus på 48 gårdar och gjorde 650 Köpingsbor hemlösa.

2 000 personer deltog i bekämpandet av branden, pliktinkallade invånare från Köping, brandkårer från Arboga, Västerås och Eskilstuna, frivilliga från närområdet som Munktorp och Kungsör samt 500 soldater.

Författaren tar i boken ett helhets­ grepp på den stora branden. Nya doku­ ment och fotografier kastar ett nytt ljus över katastrofen. Två ögonvittnen berättar själva om upplevelsen och i den efterföljande rättegången pekar två namngivna vittnen ut den tioåriga ­Malakias som den som hade startat branden. Boken berättar också om tiden efter med stölder, brandturister, översyn av brandväsendet, ockerhyror och all den nya påkostade stenhusbebyggelsen som växte fram efter branden.

ETERNITHUS Författare: Elisabet Aagård & Petra Westlin 144 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2017 av Balkong Förlag ISBN 978-91-87553-24-0

skulle låta folk slippa måla om sina småhus – till det abrupta slutet i mitten av 1970-talet då en av Sveriges största arbetsmiljöskandaler nystades upp. Bok­ en Eternithus berättar om en bortvald del av den svenska arkitekturhistorien.

Om husen som har börjat uppskattas igen. Och om hur man bäst tar hand om sin eternit. ”Eternithus är en fin bok om fula hus”.

FAGERSTA-VÄSTANFORS HEMBYGDSFÖRENING JUBILEUMSSKRIFT 1927-2017 Sammanställt av: Rita Södergård, Clary Pettersson, Elisabet Strömberg, Gunhild Johansson och Gunlög Tallqvist 182 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2017 av Fagersta-Västanfors ­hembygdsförening I skriften sammanfattas föreningens verksamhet under 90 år. En verksamhet som ledde fram till att Sveriges hem­ bygdsförbund år 2016 utsåg Fagersta-­ Västanfors hembygdsförening till Årets hembygdsförening. Skriften är också en tribut till alla fantastiska medlemmar som under årens lopp medverkat med entusiasm, idéer, arbetsinsatser och framtidstro. Hembygdsgården har ett mycket bra läge och är alltid tillgänglig för besökare. Bakom framgången finns medlemmarna som bidrar med kreativi­ tet, idérikedom och yrkeskunskap inom många olika områden. En anda av gemenskap skapas, som lockar fler aktiva medlemmar till föreningen. En framgångsfaktor är också satsningen på barnaktiviteter och att skolorna använ­ der hembygdsgården i undervisningen.

Förutom hembygdsföreningen lägger också många andra aktörer olika ar­ rangemang till hembygdsgården, vilket ökar utbudet och lockar nya besökare till området.

GURKSTADENS DOTTER Författare: Birgitta Manners Stålhammar 220 sidor, illustrerad Utgiven 2016 av Faun förlag ISBN 078-91-87435-58-4 Författaren som är född i ”gurkstaden” Västerås i mitten av 1930-talet berät­ tar om sin uppväxt och tiden fram till sitt giftermål i början av 1960-talet.

Boken skildrar en bit av Sverige mitt i folkhemsbygget, med precisa nerslag i Västeråsmiljöer, med platser och per­ soner. Utgivningen av boken har skett i samarbete med föreningen Liv i Sverige, som vill främja det självbiografiska be­ rättandet i Sverige, både i tal och skrift.

Målet är att vidga yttrandefriheten så att alla människors upplevda kunskap om livet i Sverige tillåts berika litteratu­ ren och det offentliga samtalet. Endast ett fåtal manus blir årligen godkända för publicering.

HELA SVERIGE SKALL FÖRSVARAS! SVENSKA INFANTERIETS HISTORIA FRÅN BRUNKEBERG 1471 TILL SOVJETUNIONENS FALL 1991 Författare: Bertil Nelsson 232 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2015 av Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag ISBN: 978-91-86837-88-4 Från Sten Stures stridsmän till kalla krigets infanterist med pansarskott och automatkarbin. Detta är historien om vårt svenska infanteri under mer än 500 år. Boken berättar om hur infanteriet organiserats under århundranden och dess stridsteknik. Övningsfältens liv och verksamhet beskrivs, liksom de stora manövrerna. Rikligt med illustrationer och kartor levandegör texten.

Eternithus, fula, baktalade och bort­ glömda. Från 1930-talets storhetstid då en hel nation omfamnade det nyda­ nande materialet eternit som för evigt

NOTISER 4

NOTISER

KARL BERG GRUVARBETAREN Författare: Mats G Beckman och ­ Christer Ekman 212 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2017 ISBN 978-91-639-4360-7 Karl Berg – Berg Kalle – var en av de sista gruvarbetarna vid Sala silvergruva.

Spelstyrare som han var tog han upp den sista malmtunnan från gruvan innan nedläggningen 1908. Han levde och dog i gruvans närhet även om han periodvis bröt berg på betydligt nordligare bredd­ grader. Berg-Kalle var en mångsyss­ lare och lika duktig som han var som gruvkarl var han på att tillverka och reparera klockor. Han tog gärna fram handklaveret och musiken var viktig i Berg-Kalles liv.

Boken är en exposé över Karl Bergs liv, från Aspenstorp där han föddes 1861 till Sandviken där han dog 1948. För­ utom huvudpersonen presenteras andra gruvarbetare i sina hemmiljöer, samtida med honom som grannar eller de som bott där längre tillbaks. Tidsramarna töjs för att visa hans liv i ett historiskt sam­ manhang. Det konturlösa och gråa gruv­ arbetarkollektivet går oss till mötes och får sin egen identitet. Ej tidigare publice­ rade fotografier ur privata bildsamlingar visas här för första gången i ord och bild.

LASSE-MAJA STORTJUVEN SOM BLEV FÖRFATTARE OCH LEGEND Författare: Lars Ericson Wolke 352 sidor, illustrerad Utgiven 2017 av Carlsson Bokförlag ISBN: 978-91-7331-867-9 I maj 1823 rymde en fånge från Sveri­ ges mest fruktade fängelse – Karlstens fästning. Väl utanför murarna bytte han om till blå klänning med vita prickar, tog sin packning med pengar och rakdon och försvann. Den beryktade stortjuven Lasse-Maja hade rymt.

5 NOTISER

Genom sin självbiografi blev tor­ parsonen Lars Larsson Molin, Lasse – Maja, från Ramsberg berömd under sin livstid. Boken om hans äventyr har lästs av generationer och levt vidare genom skådespel, filmer och revyer, men framförallt genom folkliga sägner om hans många skattgömmor. Men i vilken utsträckning stämmer berättelserna om hur han klädd i kvinnokläder stal från präster, bergsmän, bönder och stadsbor runt om i Mälardalen?

I boken presenterar författaren ny forskning om verklighetens Lasse-Maja.

Han undersöker dråpliga berättelser och tragiska livsöden i det tidiga 1800-­talets fattiga Sverige. Vidare sätter han in berättelsen i ett socialhistoriskt och inte minst kriminalhistoriskt perspektiv och berättar tjuvarnas historia.

LUST OCH NÖD KÖPINGSBOKEN 2017 Redaktör: Henry Segerström 204 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2017, ingår i årsboksserien Köpingsboken ISBN 978-91-982894-3-5 I den senaste Köpingsboken, den artonde i ordningen, ingår drygt 20 artiklar.

Det berättas bland annat om zigenar­ familjen som bodde vid Zigenarbacken på 1960-talet och om den riksbekanta zigenarbegravningen. Läsaren kan också ta del av historien om Köpings Idrottsplats som funnits i 100 år. Ett par andra artiklar handlar om hur Filip Hammars och Fredrik Wilkinssons bok Tårtgeneralen väckte myten om Hasse P och om inspelningen 2017 i Köping av filmen Tårtgeneralen. Tre färgstarka kvinnor presenteras, tv-journalisten Ann-Britt Ryd Pettersson, Barbro von Walden i ”Kiosken Bernshammar” och kommunalrådet Elizabeth Salomonsson.

Veronica Råberg berättar stämningsfullt om sin uppväxt i Köping. Följ med på en kvartersrunda på 1950-talet. Läs också om Köpings armaturfabrik, från mitten

av 1930-talet inrymd i en fabriksbygg­ nad i stilfull funkis, som tillverkade kranar, ventiler, kopplingar och rör.

Boken innehåller också artiklar om finska föreningen i Kolsva och om hur disponenten på Kolsva bruk bidrog till bildandet av den första fackföreningen.

LÄGG I SÖCKER Å DOPPA EN KAKBOK FRÅN MEDÅKERS HEMBYGDSFÖRENING 50 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2017 av Medåkers hembygdsförening Detta är en bok med ett urval kakrecept från kvinnorna i Medåker. De som bor i Medåker uppmanades att skicka in kak­ recept som man ville ha med i boken.

Hembygdsföreningens mål med bok­ projektet har varit att lyfta fram kvin­ norna och bakkonsten i Medåker, från 1800-talet fram till idag. Boken med alla recepten är mycket trevligt redigerad och illustrerad. Berättelser och bilder ger sammanhangen bakom kakrecepten och inspirerar läsaren att genast sätta igång och baka kakor.

MYNTFYND FRÅN VÄSTMANLAND Författare: Eva Wiséhn 136 sidor, illustrerad Utgiven 2017 av Kungl. Myntkabinettet ISBN 9878-91-89256-61-3 Projektet Sveriges Mynthistoria – Land­ skapsinventeringen drivs sedan 1988 av Kungl. Myntkabinettet. Presentationen av myntfynden i Västmanland ingår som nr 13 i den katalogserie som är knuten till projektet. Avsikten är att projektet landskapsvis ska presentera samtliga kända myntfynd i landet. I redovis­ ningen av Västmanland ingår fynd­ omständigheter, kortfattad beskrivning av mynten och dess ursprung, källupp­ gifter med mera. Projektet riktar sig till forskare inom bland annat numismatik, ekonomisk historia och lokalhistoria samt en intresserad allmänhet. Katalo­ gen innehåller bra register med förkla­

NOTISER

ringar för mynträkning, myntens nått och vikt samt begrepp och förkortningar efter bokstavsordning.

ROTESOLDATERNA I TÄRNA EN DEL AV VÄSTMANLANDS HISTORIA Författare: Carola och Hans Karlsson 246 sidor, illustrerad Utgiven 2016.

ISBN 978-91-639-2050-9 Boken om Tärnas soldater beskriver männen som kontrakteras av Tärnas bönder. De som får ett torp att bruka i utbyte mot att bli soldater. Ett hårt och slitsamt liv, men ändå ett bättre liv än att tjäna som dräng och aldrig vara självbestämmande. Vi får följa alla T ­ ärna sockens soldater på de sex soldatrotarna från slutet av 1600-talet till början av 1900-talet. Boken berättar också om deras familjer och hur ofta döden är en påträngande gäst på torpen.

Den som släktforskar eller forskar på soldater får källhänvisningar till militära rullor och kyrkböcker för nästan alla personer som omnämns i boken. Här finns också angivet var torpen fanns och finns idag.

SÄRIMNER KUNGSÖRS HEMBYGDSFÖRENING ÅRSSKRIFT 2017 52 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2017 av Kungsörs hembygdsförening Detta är trettioandra årgången av ­Särimner. Skriften inleds med en artikel om Kungsörs första uniformerade polis.

En annan artikel berättar om möbelfa­ briken Thule, om företaget som grunda­ des 1917 och nu drivs av fjärde genera­ tionen i rakt nedstigande led. Vi kan också läsa om högertrafikomläggningen i Kungsör för 50 år sedan och om hur Karl XII redan under sin levnad införde ”håll till höger”. Andra artiklar berättar om dansbanan i Vavle i Björskog, om hur minsvepare för marinen byggdes i ek på Kungsörs båtvarv och om hur bleck­

kärlsfabrikens grundare hade ljusfest på fabriken 1908. Avslutningsvis kan läsa­ ren i text och bild ta del av livet och hur det såg ut på Drottninggatan i Kungsör på 1940-talet.

TIDSTYPISKT ARKITEKTURDETALJER I FLERBOSTADSHUS 1880-1980 Författare: Cecilia Björk & Laila Reppen 384 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2016 av AB Svensk Byggtjänst ISBN 978-91-7333-791-5 Boken Tidstypiskt ger alla som påverkar och utvecklar bostadshus och interiörer, professionellt eller privat, ett verktyg att basera långsiktigt hållbar förvaltning och utveckling av byggnadsbeståndet på kunskap om befintliga värden.

Boken tar oss på en hundraårig resa genom vardagsarkitekturens stilmässiga växlingar. Här speglas tidstypiska byggnadsdetaljer från Stockholm, decen­ nium för decennium, från 1880-talets klassicistiska arkitektur via 1930-talets avskalade funktionalism till 1970-talets återgång till stenstaden som ideal.

Byggnadsdetaljerna varierar med ­rådande arkitekturstil, det gäller allt från fasadernas komposition till ­fönstrens indelning och porthandtagens formgivning. Här får läsaren lust att lära sig och tolka olika tiders byggnader och detaljer. Kunskap ger rikare upplevelser och ständigt nya intryck av vardags­ arkitekturen – vårt byggda kulturarv.

Genom fotografier och ritningar vi­ sas enkelt och tydligt hur bostadshusen i staden utvecklats och de spår som olika stilideal har avsatt. En ritningsdel gör det möjligt att tidsbestämma dörrfoder och golvsocklar – eller nytillverka.

UT UR MÖRKRET – LJUSET OCH BELYSNINGENS KULTURHISTORIA Författare: Jan Garnert 272 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2016 av Historiska media ISBN 978-91-7545-404-7 Tiden före fotogenlampor och elektriskt ljus var som att leva i en dagvärld och en nattvärld, där belysningen var ljuspunk­ ter i ett omgivande mörker. Människorna var beroende av dagsljuset på ett sätt som kan kännas ofattbart. Idag däremot möblerar vi och trivs med många lampor och ljus. Vi ljussätter mörkret och kan välja att leva hur ljust som helst, om vi vill. Boken Ut ur mörkret är berättelsen om vägen från historiens mörker till vår egen lysande tid. Författaren Jan Gar­ nert berättar om vad ljuset har betytt för vårt sätt att leva, tänka och vara.

WILHELM KÅGE FORMGIVARE I FOLKHEMMET Författare: Petter Eklund 192 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2016/2017 av Historiska media ISBN978-91-7545-416-0 Wilhelm Kåge var Sveriges mest kända keramiska konstnär och formgivare, verksam på Gustavsberg från 1917 till sin död 1960. Iförd sin typiska ”Zornrock” ledde han fabriken genom swedish grace, art déco, funkis och in i den mo­ derna tiden med folkhemmets högkon­ junktur. Han var också chef och lärare till sin efterträdare Stig Lindberg.

Boken berättar om Wilhelm Kåges design- och konstnärsskap, från hyllat affischmåleri för Stockholms nöjesestra­ der under första världskriget, till femtio­ talets exklusiva konstkeramik. Utifrån arkivstudier och intervjuer med Kåges närmsta medarbetare får vi historien om hans banbrytande serviser, om kampen under ”Världskriget i porslin”, om vikti­ ga utställningar, ambitiösa framgångar och floppar. Men vi möter också den private Wilhelm – levnadskonstnären, samlaren och familjefadern.

NOTISER 6

POSTADRESS: Tidskriften Spaning, Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås BESÖKSADRESS: Karlsgatan 2, Västerås REDAKTÖRER: Ann Österberg, konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening Telefon 021-39 32 88. E -post ann.osterberg@regionvastmanland.se Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef, Västmanlands läns museum E-post carl-magnus.gagge@regionvastmanland.se ÖVRIG REDAKTION: Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent Krister Ström, f.d. länsmuseichef vid Västmanlands läns museum Helena Arnell, Västmanlands läns museum Lena Engström Englin, Västmanlands läns museum HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN: Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening ANSVARIG UTGIVARE: Carl-Magnus Gagge, telefon 070-609 27 14. E -post carl-magnus.gagge@regionvastmanland.se MEDVERKANDE SKRIBENTER Utöver redaktionen medverkar: Knut Barr; författare, eldsjäl Ulla Blomqvist; intendent, Vallby Friluftsmuseum Wivi Blomqvist; fd. Lärare, ordförande i Hembygdsföreningen Arboga Minne Leif Iwarsson; arbetsgruppen vid Björsbo skola Cornelia Laning; elev i klass ES17C, Estetiska Programmet på Carlforsska Gymnasiet Madelen Lindquist; hälsoplanerare, projektledare för Läget, Region Västmanland Tony Lorenzi; konstnär, lärare Nanna Lundh-Eriksson; (1878-1977) författare, lärare Ann Lystedt; journalist Annica Carlson Bergdahl; journalist Liselotte Mellesmo; programledare på Sveriges Radio P4 Västmanland Ulrika Olsson; elev i klass ES17C, Estetiska Programmet på Carlforsska Gymnasiet Linnea Paulsson; folkhälsoplanerare, arbetar med undersökningen Liv och hälsa ung Yolanda Ryn; elev i klass ES17C, Estetiska Programmet på Carlforsska Gymnasiet Karin Thorborg; fd lärare FOTO: Där inget annat nämns, Västmanlands läns museum LAYOUT OCH REDIGERING: Narva KORREKTUR: Ann Österberg och Carl-Magnus Gagge ANNONS FAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen DISTRIBUTION: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet.

Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.

PRENUMERATIONER: Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.

Ring, skriv eller e-posta din adress till spaning@ltv.se.

TRYCK: Joma Grafisk Produktion AB UPPLAGA: 5 000 exemplar UTGIVNING: 1–2 ggr per år ISSN: 1651-2774 MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14, Västerås.

Eller: spaning@regionvastmanland.se För ej beställt material ansvaras ej.

För signerade artiklar ansvarar författarna.

7 REDAKTIONSRUTA

VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING www.hembygd.se/vastmanland

Berätta för oss

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du årsboken som Länsmuseet och Hembygdsförbundet ger ut. Spaning Länsmuseets och Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett till två nummer per år. Erbjudande om att delta i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.

Ordförande i föreningen är Bengt Wallén och vice ordförande är Anders Fläcke.

Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås telefon 021-39 32 88.

Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@regionvastmanland.se

Hör gärna av dig till redaktionen med insändare och åsikter om tidningen.

Skicka gärna in material eller uppslag som du tycker vi borde ta upp. Vi läser allt med stort intresse. Skriv till Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås eller e-posta till spaning@regionvastmanland.se

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM www.vastmanlandslansmuseum.se Västmanlands läns museum har kontor, utställningar, arkiv och bibliotek på Karlsgatan 2 i Västerås. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, vård- och registreringslokaler.

I länets 10 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med särskild inriktning på pedagogik och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse och utveckling av verksamheten.

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygds­ föreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.

Västmanlands läns museum Karlsgatan 2, 722 14 Västerås. Telefon 021-39 32 22 E-post: lansmuseet@regionvastmanland.se Utställningarna på Karlsgatan 2 är öppna tisdag, torsdag, fredag kl. 10-17, onsdag kl 10-20, lördag-söndag kl. 12-16. Samma tider gäller entrétorget, museibutiken och kaféet.

Faktarum och arkiv helgfri tisdag-fredag kl 10-16.

WestmannaArvet Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar.

Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-39 32 22. Fax 0220-247 51.

TEMA TEATER

AVSÄNDARE: VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM, KARLSGATAN 2, 722 14 VÄSTERÅS