Spaning 7 2005

Avsändare: Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

Huskors. Hushållsarbete. Fruntimmersgöra.

Husmorsfilm. Husmorsgymnastik.

Husmorskurs. Husmorssemester. Lanthustru.

Hemmafru. Hustru. Husmor. Husfru.

Matmor. Matrona. Lyxhustru. Statarhustru.

Tjänstemannahustru. Arbetarhustru.

07/2005 • TEMA HEMMAFRU – Hemmafruns födelse. Hemmafru i brukssamhälle. Från fattigvård till barnomsorg.

Hemmafru. Hustru. Husmor. Husfru.

Direktörska. Majorska. Biskopinna. Doktorinna.

Värde 50:–

Hemmafru. Hustru. Husmor. Husfru.

07/2005

TEMA HEMMAFRU Värde 50:–

INNEHÅLL

TIDSKRIFTEN SPANING

Vi hjälper dig spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

3

> Det viktigaste just nu Ledaren. Hemmafrun, en episod i historien.

Av Carl-Magnus Gagge

4 5 6 10 14 18 22 24 26

> Spegeln Hemmafruns födelse. Av Iréne Artæus

28 30 32

Imperiebyggaren Christina Piper. Av Catharina Piper

34 36 40

Kooperativa kvinnogillen. Av Yvonne Gröning

Från omyndig med yrkesförbud till dubbelarbete med lägre lön. ”Jag har känt mig värdefull” Hemmafru i brukssamhälle. Av Carin Thorsén Välfärden personifierad – Med familjen i centrum. Av Lars E. Persson Från fattigvård till barnomsorg. Av Helén Sjökvist Att fostra en husmor. Av Ulla-Britt Holmér Prisad hemmafru i Fläckebo. Av Krister Ström Then Ähreborne Gudfruchtighe och Dygderike matronan. Av Krister Ström Tvenne hustrur till kyrkoherde Andreas Georgii Schedvimontanus.

Av Krister Ström

”Inhyses änkan Nordell”. Vad händer en fembarnsmor, när maken dränker sig? Av Ann Österberg

Isbrytarna Nätverket Arosdöttrarna i Västerås. Av Marita Gustavsson > Experten Jämställdhetsglasögon. Dags att fundera på arvet till nästa generation kvinnor. Av Karin Tilly > Spanaren Den dolda hemmafrun. Av Lotta Gröning > Ur litteraturen Det måste vara rättvist! Novell ur boken “några gjorde hålen” av Maria Hamberg.

46 48 49 50

framsida: Kvinnocollage.

Foton ur innehåller och VLM:s arkiv.

TEMA HEMMAFRU

Berätta för oss

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du Årsboken som Länsmuseet och Förbundet ger ut. Spaning Länsmuseets och Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett-två nummer per år. Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.

Ordförande i föreningen är Rune Ågers och vice ordförande är Ola Wässman.

Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Slottet, 722 11 Västerås telefon 021-15 61 20 fax 021-13 20 76.

Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se

Hör gärna av dig till redaktionen med insändare och åsikter om tidningen. Skicka gärna in material eller uppslag som du tycker vi borde ta upp. Vi läser allt med stort intresse.

Skriv till Tidskriften Spaning, Slottet, 722 11 Västerås eller e-posta till spaning@ltv.se

Imperiet just nu. Av Elisabeth Westerdahl

42 44

< Bilden på omslagets

VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING – www.hembygd.se/vastmanland

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM – www.vastmanlandslansmuseum.se

Västmanlands läns museum har kontor, utställningar, arkiv, bibliotek och museibutik i Västerås slott. Rikssalen används för program och olika arrangemang. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, vård- och registreringslokaler.

Den arkeologiska enheten har lokaler på Karlsgatan 4 i Västerås.

I länets 11 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med särskild inriktning på pedagogik och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse av verksamheten.

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.

> Utflykten Gnarp Arrendebondens hem. Av Ann Österberg > Från föreningarna Bergslagens Kvinnomuseum.

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygdsföreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.

> Ur samlingarna Bruksföremål från Skultuna. Av Roy Cassé Västmanlands läns museum Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 00. Fax 021-13 20 76.

E-post: lansmuseet@ltv.se Utställningarna i Västerås slott är stängda för renovering.

Aktuella böcker om kvinnoliv.

1 1 1 2 2 3

notiser Rapport från framtiden Aktuellt På nytt jobb Från föreningar och muséer Pris och beröm

3 4 4 5 8

Sagt och gjort från verksamheten Webbtips Nya böcker Hembygdsföreningar i Västmanlands län med kulturkalender Redaktionsruta

WestmannaArvet Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar.

Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-15 61 00. Fax 0220-247 51.

Arkeologiska enheten Besöksadress: Karlsgatan 4 Västerås. Telefon 021- 15 61 00. Fax 021-14 57 20.

TEMA HEMMAFRU

DET VIKTIGASTE JUST NU

Hemmafrun, en episod i historien

Foto: Jan Gustafsson

EN DEFINITION AV EN HEMMAFRU kan vara: en gift kvinna som bidrar till familjens försörjning genom hemarbete och barnomsorg. Ekonomiska och politiska faktorer har gjort att hemmafrun idag är ganska osynlig i Sverige. I vissa länder finns dock en tendens till att man nostalgiskt blickar tillbaka och i filmer och TV-serier förhärligas hemmafrutillvaron.

Historiskt sett har dock hemmafrun i denna bemärkelse funnits under en mycket kort period.

INTERVJUMATERIALET FRÅN PROJEKTET Hemmafruar i Västmanland har varit en utgångspunkt för detta temanummer av Spaning. Vi har också valt att lyfta fram berättelser om olika västmanländska kvinnors liv genom historien. Vad berättar Odendisa i Fläckebo, de adliga änkorna på slotten vid Mälaren och en invandrad finsk arbetarkvinna i Virsbo.

Hur formades människornas liv? Vilka mönster låg bakom?

Varför såg könsroller och fördelning av arbetsuppgifter ut på ett visst sätt?

BÅDE KVINNOR OCH MÄN har utfört viktiga insatser.

Med stöd av berättelserna ser vi att uppdelningen av arbete och vardagsliv inte har följt några lagar utan har i högsta grad varit föränderligt över tid. Vanligtvis är det männens insatser som har räknats, beroende på gällande maktstrukturer och normer. Sega strukturer, som inte vågar lösa upp gränser för att då förlora makt, prestige och status. Berättelserna om kvinnors liv och erfarenheter i relation till männens, är därför mycket angelägna och ständigt aktuella att lyfta fram i samhällsdebatten.

Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef

3

SPEGELN

Hemmafruns födelse Av Irene Artæus

Långt in på 1900-talet tillverkades det mesta som behövdes för familjens uppehälle i det egna hemmet. Ansvarig för produktionen var husmodern.

KVINNOR SLÄPPTES INTE IN på den manliga arbetsmarknaden.

En kvinna var inte myndig och fick inte driva företag om hon inte var änka. Den rådande åsikten var att kvinnan var både fysiskt och psykiskt underlägsen mannen. Det romantiska kvinnoidealet, att kvinnan av naturen var bestämd att passa bäst som hemmets och familjens vårdarinna passade väl in i bilden.

DEN ALLMÄNNA RÖSTRÄTTEN INFÖRDES 1919. I och med det blev kvinnorna myndiga och skulle ha samma rättigheter som män. Den offentliga arbetsmarknaden fungerade däremot inte på lika villkor för män och kvinnor. Dels ansågs inte att kvinnor var lämpliga för många arbetsuppgifter och dels så var hushållsarbetet fortfarande en heltidssyssla. På 1930-talet, då det svenska folkhemmet skulle byggas, lyssnade politikerna gärna till arbetarrörelsen, där de flesta ansåg att kvinnan skulle representeras av mannen, utanför hemmet.

4

Hon skulle bara finnas på arbetsmarknaden i nödfall. Gifta kvinnor skulle sköta hemmet. Det var inte minst viktigt för den gifte mannen att visa att han kunde försörja fru och barn.

NU BÖRJADE VISSA KVINNOGRUPPER kräva att husmorsarbetet, i demokratins namn, skulle betraktas som ett ”riktigt arbete”, men utan lön. Då skapades tanken på den professionella hemmafrun som drev ett effektivt hushåll med moderna hushållsmaskiner.

NÅGRA KVINNOR BÖRJADE NU TA SIG UT PÅ ARBETSMARKNADEN, men hemmafrunormen var så stark att dessa kvinnor kallades ”förvärvsarbetande husmödrar”. I början av 1960-talet arbetade fortfarande bara drygt 25 procent av de gifta kvinnorna utanför hemmet. Det var först på 1970-talet som attityderna förändrades. Det var då som barnomsorgen byggdes ut på allvar och kvinnors rätt till förvärvsarbete lagfästes.

SPEGELN

Från omyndig med yrkesförbud till dubbelarbete med lägre lön 1940

1836–2004

En halv miljon kvinnor organiseras i det svenska totalförsvaret.

Beredskapstiden förde med sig att kvinnorna kunde göra en inbrytning i många mansdominerade yrken medan männen låg inkallade.

1836

De första småbarnsskolorna startas i Nora och Stockholm.

1845

Lika arvsrätt för kvinnor och män införs.

1863

Ogift kvinna blir myndig vid 25 års ålder.

1864

Mannen förlorar lagstadgad rätt att aga sin hustru.

1940-tal Hushållsassistenter och hushållspapper in i hemmen.

1870

Kvinnor får rätt att ta studenten som privatister.

1944

Barnkrubborna byter namn och blir daghem.

1873

Kvinnor får rätt att ta akademisk examen med undantag av några utbildningar.

1947

Allmänna barnbidrag införs.

1950

1,1 % av alla barn har någon form av barnomsorg.

1881

Första kvinnliga sommarkursen genomförs på Tärna folkhögskola.

1890 (ca) Hushållsvågen börjar användas i hemmen.

1896 1901

Den första barnkrubban öppnas i Stockholm.

Kvinnor som fött barn får rätt att ta ledigt i fyra veckor utan lön.

1906

Hushållsosten börjar tillverkas.

1919

Riksdagen beslutar om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.

Båda föräldrarna blir förmyndare, tidigare var det endast fadern.

1955

Yrkesarbetande kvinnor som fött barn får tre månaders betald ledighet.

1958

Kvinnor får rätt att bli präster.

1960 (ca) Hushållsrulle blir ett begrepp.

1970

Sambeskattningen tas bort och kvinnor och män beskattas individuellt.

1971

Kvinnor och män blir jämställda i sjukförsäkringen.

1974

Föräldraförsäkringen tillkom, föräldrarna får rätt att dela barnledigheten mellan sig.

1975

Lagstadgad rätt till fri abort införs.

Statliga ämbeten öppnas för kvinnor.

1920

Ny giftermålsbalk införs vilken stadgar att gift kvinna är myndig.

1927

Högre allmänna läroverk öppnas för kvinnor.

1930

Stockholmsutställningen medför ett genombrott för funktionalismen som påverkar utformandet av den statliga bostadspolitiken.

1935

Alva Myrdals bok ”Stadsbarn” kommer ut. Den samlar visioner om den institutionaliserade barndomen.

1938

Preventivmedelsförbudet upphör.

1939

Lagstadgat förbud mot att avskeda kvinnor på grund av förlovning, giftermå, havandeskap och eller barnsbörd.

Lagen om alla barns rätt till allmän förskola från 6 år införs.

15,1 % av alla barn har någon form av barnomsorg.

1995

Rätten till förskola utökas till att gälla från 1 års ålder.

75 % av alla barn har någon form av barnomsorg.

2003

83 % av alla barn har kommunal barnomsorg.

73 % av alla svenska kvinnor för värvsarbetade.

DET FINNS MER [ Några siffror från SCB] Löneutveckling Kvinnolöner i % av männens löner 1995 85 % 2002 83 % Antal barn per kvinna 1900 4 barn 1950 2,5 barn 2003 1,7 barn Hur många kvinnor yrkesarbetar i våra grannländer?

Uppgifterna är hämtade från GenderStats database of gender statistics http:// genderstats.worldbank.org/home.asp En engelskspråkig sida med mängder av genusrelaterad statistik från hela världen. År 2000 förvärvsarbetande så här många % av kvinnorna i de olika länderna Sverige Danmark Finland Norge Storbritannien Tyskland Frankrike

82 % 78 % 73 % 72 % 66 % 65 % 60 %

Hemmets forskningsinstitut, HFI, grundat 1944 av olika kvinnoorganisationer, bland annat Husmodersförbundet, Kvinnoförbundet och hushållslärarnas samorganisation. Verksamheten finansierades av staten och näringslivet gemensamt och syftade till att rationalisera hem- och hushållsarbete genom forskning och konsumentupplysning. I tidskriften HFI-meddelanden redovisades undersökningsresultat som rörde till exempel köksinredningar och köksredskap. År 1957 övertog Konsumentinstitutet verksamheten.

5

6

Annonssida fr책n Allers Familjejournal 책r 1959.

SPEGELN

Under åren 2003–04 drevs ett projekt kallat Hemmafruar i Västmanland.

Ingrid Bergström, Västerås, med egna erfarenheter som hemmafru i tjänstemannafamilj i Fagersta på 1960-talet, arbetade med att besöka före detta hemmafruar och göra bandinspelade intervjuer som sedan skrivits ut. Projektet genomfördes i samarbete med Västmanlands läns museum med stöd av Länsstyrelsen, Västerås stadsarkiv och Kulturama, Västerås kommun. Materialet förvaras i dag i Västmanlands läns museums arkiv, där det finns tillgängligt för forskare i framtiden.

Uppgiften bestod i att söka upp och intervjua ett antal kvinnor, hustrur till såväl arbetare som tjänstemän i brukssamhällen: Fagersta , Surahammar, Hallstahammar och i Västerås. Varje intervjuperson tillfrågades om familjebakgrund, utbildning, eventuell yrkeserfarenhet i tiden innan giftermålet, vidare om tiden i hemmet, om dagliga sysslor, om ekonomi, om sociala kontaktnät och slutligen, i ett tillbakablickande perspektiv, om hur de upplevt och värderat sin tid i hemmet. Vissa bestämda frågeställningar har sålunda varit vägledande vid samtalen, men varje intervju har ändå kommit att få sin individuella prägel. Utskrifterna har slutligen tillställts vederbörande för granskning och godkännande.

”Jag har känt mig värdefull” Hemmafru i brukssamhälle Av Carin Thorsén

Sedan mitten av 1900-talet har familjemönstret i Sverige väsentligen förändrats i och med att gifta kvinnor, som tidigare hade sin givna arbetsplats i hemmen, i allt större utsträckning sökte förvärvsarbete utanför. Den så kallade hemmafruepoken, som nådde sin kulmen på 50-talet, började långsamt ebba ut. Allt fler kvinnor sökte sig ut på arbetsmarknaden och vi fick ordet ”hemmafru” som en nybildning i svenska språket, ofta använt i lätt nedsättande ton, för de kvinnor som tidigare kallades ”husmödrar”, det vill säga kvinnor som valde att genom hemarbete och barnomsorg bidra till familjens försörjning.

I mera skämtsam ton och/eller med vassare udd tog man till ordet ”lyxhustru.”

RÅDANDE FAMILJEIDEAL var ännu på 50-talet att kvinnan hade sin främsta uppgift som maka och mor och skulle försörjas av mannen. Det ideologiska klimatet kom att förändras under senare delen av 60-talet. Den så kallade könsrollsfrågan väckte stort intresse och en livlig debatt om kvinnors och mäns olika roller i samhället pågick.

Kvinnorna behövdes på arbetsmarknaden och staten vidtog åtgärder för att underlätta för kvinnor att kunna förvärvsarbeta: daghem byggdes, halvtidstjänster inrättades och skattelagstiftningen ändrades så att sambeskattningen ersattes med individuell beskattning. Hemmafrun försvann. >>> 7

de kommunala skolmåltidernas tid. Vid tolvtiden skulle makens lunch stå på bordet och ett par timmar senare kom barnen från skolan och förväntade sig att mamma skulle finnas hemma. Därefter var det dags att börja förbereda middagsmålet, som vanligen åts vid sextiden. Däremellan gällde det att hinna tvätta, stryka, laga, lappa, stoppa strumpor och sy kläder åt sig själv och barnen. En duktig hemmafru skulle dessutom också hinna väva mattor och gardiner till hemmet och hålla trädgården i fint skick.

ALL MATLAGNING gjordes från grunden i med våra mått tungarbetade kök; inga hel- eller halvfabrikat fanns att tillgå.

Att sylta, safta och koka in bär och frukt var en nödvändighet likaså att då och då ta vara på en halv gris. Kristidens ransoneringar innebar ju också många begränsningar.

Många berättar om vilken oerhörd lättnad det var när frysboxen kom och man slapp det mödosamma arbetet med hermetisk inkokning i glasburkar, för att inte tala om tvättmaskinen, som avlastade det tyngsta av alla hushållsarbeten.

I sämsta fall hade man också att bära både ved och vatten.

För många var småbarnstvätten ett stort problem, då man måste koka blöjor på spisen och hade dåliga torkmöjligheter.

Foto: Lasse Fredriksson

HUR VAR DÅ LIVET SOM HEMMAFRU? Självfallet i hög grad beroende av vem man var gift med; mannens sociala ställning och inkomst var avgörande för den hushållsbudget man hade att röra sig med och den bostad man kunde få. I brukssamhällena fanns en tydlig åtskillnad mellan arbetarbostäder och ”ingenjörsvillor”. För tjänstemannafamiljerna gällde att man blev hänvisad bostad, som var avpassad efter mannens tjänsteställning. Avancerade han fick familjen flytta till ett större hus som skulle inredas och vid nästa uppflyttning blev det ny flytt med åtföljande inredning. Till de större tjänstebostäderna hörde i allmänhet både städhjälp och trädgårdshjälp, men det innebar också att man förväntades ta emot brukets gäster till representationsmåltider i hemmet och att delta i det umgängesliv som gällde på bruket med visiter, söndagarnas oanmälda besök, och mottagningar vid födelsedagar.

ARBETSDAGEN VAR LIKA INRUTAD vare sig man var arbetarhustru eller tjänstemannafru. Den började med frukost till man och barn, i arbetarhemmen var det vanligt att mannen sedan kom hem vid niotiden för kaffe. Ett par timmar senare kom barnen hem på sin frukostrast, något som gällde före 8

FÖRVISSO FANNS OCKSÅ STUNDER AV FRITID, för barnpromenader, små utflykter eller för en kopp kaffe med grannfrun.

Gavs det kurser i matlagning, sömnad och liknande blev det en källa till stimulans och social samvaro. För tjänstemännens fruar var det nära nog ofrånkomligt att ställa upp i ideellt föreningsarbete i organisationer som verkade på orten: Husmodersföreningen, Röda Korset, Rädda Barnen, Lottaförbundet, etc., medan kvinnorna i familjer med lägre inkomster använde varenda ledig timme och möjlighet till barnpassning för någon form av lönearbete, till exempel sömnadsarbete hemma, passa andras barn eller gå bort och städa.

Man ville ju så gärna få en liten extra inkomst för att kunna hänga med i den ökande levnadsstandarden och köpa sådant som kylskåp, TV och det mest lockande – bil till familjen.

När sedan barnen blev vuxna och flyttade hemifrån ställdes man inför valet att eventuellt söka sig ut på arbetsmarknaden. Ungefär hälften av de intervjuade kvinnorna tog någon form av deltidsarbete medan de övriga förblev hemmafruar, en del med nya uppgifter; att ta hand om gamla föräldrar.

MED STOLTHET OCH GLÄDJE ser de nu tillbaka på tiden som hemmafru. Att arbeta hemma för familjens bästa hade ju inte varit något val utan en självklarhet i och med giftermålet.

– ”Jag har känt mig värdefull och jag vet att jag har gjort ett bra jobb”, säger en av dem och sammanfattar därmed vad de flesta har att säga i liknande ordalag. I backspegeln ser man alla de fördelar det gav familjen av ro och sammanhållning och många uttalar sin oro över sina barns och barnbarns mer stressfyllda liv och önskar att hemmafrun kunde komma åter.

Foto: Hans Silvander

SPEGELN

Solveig Stickler på promenad år 1959.

Fotografiet till vänster är taget på samma plats 46 år senare.

Byggnaden i bakgrunden är idag Park Hotell.

9

SPEGELN

Välfärden personifierad – med familjen i centrum Av Lars E. Persson

År 1949 visades en svensk utställning i Zürich. ”Från stadsplan till matbestick” var titeln.

Utställningen kan man se som upptakt till och symbol för femtiotalets dröm att kunna överblicka och forma samhälle och vardag, från helhet till detalj. Under femtiotalet fanns en värdegemenskap som utgjorde grunden för denna dröm och för välfärdssamhällets framväxt. Den ger bilden av samhället som en enhet; överblickbart och planeringsbart.

Också decenniets arkitektur och brukskonst ger intryck av renhet, behärskning och helhet – allt från stadsplan till matbestick följde samma kod.

FEMTIOTALET BLEV DEN SVENSKA VÄLFÄRDENS GENOMBROTT. Folkhemmets strävan efter rättvis fördelning, bättre och sundare bostäder, folkpension, barnbidrag och utbildningsmöjligheter för alla hade burit frukt, och gav tillsammans med efterkrigstidens expanderande och framgångsrika näringsliv utrymme för en påtaglig standardhöjning. Två rum och kök som bostad för genomsnittsfamiljen utökades till tre rum och kök, och vid mitten av femtiotalet hade bilismen ökat så kraftigt till följd av ökad köpkraft att trafikoch parkeringsbehov satte tydliga spår i stadsplanerna. Det var byggnadsuppgifter som konsekvens av dessa nya förutsättningar som arkitekterna sattes att lösa – övergången från knapphet till ekonomisk trygghet, från landsbygd till stad, från den lilla till den stora skalan och till de stora förändringarna inom boende, byggande, handel och kommunikationer. Det innebar att gestalta ramarna för det kulturella och sociala livet i det nya välfärdssamhället.

10

VAD SOM FRAMFÖR ALLT UTMÄRKER efterkrigstidens stadsplaneideal är stadsdelarnas innehåll. Det var ”grannskapsplaneringen” som slog igenom, inspirerad av engelska teorier och exempel, men anpassade till svenska förhållanden.

Grannskapsenheten skulle bestå av ett avgränsat bostadsområde, försett med viss service och gemenskapsanläggningar och med befolkningsunderlaget för en småskola som en dimensionerande princip. Flera grannskapsenheter skulle ha ett gemensamt större centrum, i förebildslandet England kallat Community center, välförsett med kommunala och kommersiella inrättningar: affärer, café, samlingslokaler, bibliotek, mellan- och högstadieskolor, vårdcentral osv. En viktig ideologisk bakgrund var strävan att skapa trivsel, hemkänsla och gemenskap, vilket man i sin tur ansåg vara grogrunden för den demokratiska människans utveckling. Det var familjen som stod i centrum för grannskapsplaneringen, och den lilla, personliga familjen sökte stöd hos den stora, samhälleliga familjen.

Foto: Lasse Fredriksson

SPEGELN

UtemiljÜn vid Krumeluren var mycket viktig: parken har rymliga lekplatser och soligt, skyddat läge.

11

Foto: Lasse Fredriksson

1954 GAV KUNGLIGA BOSTADSSTYRELSEN UT den första samlade normsamlingen för hur bra bostadsmiljöer skulle utformas – ”God Bostad”. Det hade i och för sig redan i början av 1940-talet utarbetats normer för bostadsprojektering, ”God Bostad” från 1954 baserades emellertid på de senaste forskningsresultaten och måttstudierna som Hemmets forskningsinstitut och byggnadsstandardiseringen kommit fram till. Här definierades för första gången vilka krav som borde ställas på en god bostad för alla. Det var de nya bostadsområdenas hyreslägenheter för unga barnfamiljer som man i första hand ville ”kvalitetssäkra”. I skriften lade man fast vad som skulle krävas av en god bostad: • EN GOD BOSTAD skall vara tillräckligt rymlig • EN GOD BOSTAD skall vara effektivt planerad • EN GOD BOSTAD skall vara hygienisk och lättskött • EN GOD BOSTAD skall ha tillgång till gemensamhetsanordningar av olika slag • EN GOD BOSTAD skall kompletteras av en god yttre miljö

12

HEMMAFRUN SKULLE HA TILLGÅNG TILL en välplacerad och välutrustad tvättstuga som avlastar bostaden en stor del av tvättarbetet. Det skulle vara nära till en välsorterad livsmedelsaffär. Det skulle finnas välordnade lekplatser och tillgång till daghem och förskolor som kompenserar brist på utrymme i lägenheten. Bostadens läge i förhållande till kommunikationer, arbetsplatser och ”city” var också viktig för hushållets ekonomi. Tillgången till dessa nyttigheter ansågs spela en väsentlig roll för trivseln.

MILJÖGESTALTNINGEN SKULLE SYFTA TILL att skapa en stadsbild som gav en lugn och samtidigt stimulerande miljö.

De boendes trivsel ansågs i lika hög grad vara beroende av bostadsområdets gestaltning som av lägenhetens detaljutformning. Naturen som en del av bostadsområdet är ett mycket karakteristiskt drag i efterkrigstidens byggande i Sverige. Det är en kvalitet som också framhålls av de utländska arkitekter och planerare som uppmärksammade det svenska efterkrigsbyggandet. Kanske kan man se det som ett uttryck för den känsla för naturen, som ju anses vara ett nordiskt karaktärsdrag. Stora ytor för lek och avkoppling präglar många av de områden som byggdes.

>

Detalj ur stadsplanen för Västerås 1950, av Bertil Tideström.

BARNFAMILJENS IDEALHUS

Foto: Lasse Fredriksson

Kvarteret Krumeluren vid Narvavägen i Västerås, byggdes av HSB under åren 1951–1953. Det är ett av de bäst bevarade exemplen på den tidiga efterkrigstidens byggande i Västerås. Stadsplanearkitekt Bertil Tideström är upphovsman till stadsplanen. Husen är ritade på HSB:s arkitektkontor av det finska arkitektparet Marita och Ragnar Ypyä. Bostadsområdet ger en tydlig bild av tidens bostadssociala ambitioner, här fanns till exempel en barnstuga och en kvartersbutik. Inga svarta kanter fick solka ner framtidsoptimismen, man satsade på barnen, de skulle infria drömmarna.

Utemiljön är mycket viktig: parken har rymliga lekplatser och soligt skyddat läge. Även i sin arkitektoniska utformning är området en mycket typisk representant för det tidiga 50-talets reaktion mot den, som man tyckte, stela och kyliga funktionalismen från 30-talet. I kvarteret finns en lekfull infallsvinkel i byggnadskropparnas placering och fantasifulla färgsättning och detaljering. Husen i kvarteret visar upp en enkel men ändå detaljrik arkitektur, med stor omsorg ägnad åt detaljer och val av material, som känns mycket typisk för det tidiga 1950-talets svenska bostadsbyggande. Den varierade och lekfulla färgsättningen är ett exempel.

Foto: Lasse Fredriksson

Foto: Västerås Stadsbyggnadskontor

< Detalj ur Flygfoto över Västerås stad.

Mot slutet av 40-talet började fler och starkare färger dyka upp i byggandet, samtidigt började man också i större utsträckning använda fasadtegel i olika färger, ofta i rent dekorativt syfte med mönstermurning. I Krumeluren finns detta i form av spritputsade fasader, smidesdetaljer vid fönster och balkonger samt dekorativt murade tegelpartier, i till exempel portgångarna mellan gata och gård som välkomnar besökaren in till en oförfalskad trivsam femtiotalsmiljö.

13

SPEGELN

Från fattigvård till barnomsorg Av Helén Sjökvist

Då Alva och Gunnar Myrdals skrift ”Kris i Befolkningsfrågan” gavs ut 1934 kom Sverige att ställas inför ett nytt framtidsscenario som bland annat innebar att alltfler kvinnor skulle komma ut på arbetsmarknaden. Myrdals menade att om samhället inte tog sitt ansvar i barnomsorgsfrågan skulle kvinnor istället avstå från giftermål och barn.

Detta kom att bli startskottet för att barnomsorgen blev en statlig angelägenhet, men trots detta präglades de statliga utredningarna i barn- och familjefrågor länge av ett hemmafruideal. Under 1950-talet ansågs kvinnan fortfarande ensam bära ansvaret för barnens vård och idealbilden var att den gifta kvinnans plats var i hemmet.

För många kvinnor, både tidigare och senare, var det dock ett ideal som av olika anledningar inte gick att uppnå.

FRÅN FATTIGVÅRD… I det äldre bondesamhället löstes i allmänhet barnpassningen genom den äldre generationen på gården eller genom att barnen helt enkelt fick följa med ut till vissa arbetsmoment.

Industrialiseringen som kom igång på allvar i början av 1800-talet innebar en viktig förändring för dessa sociala nätverk. Det fanns inte längre alltid någon vuxen person till hands som kunde passa barnen. Många föräldrar tvingades lämna barnen utan tillsyn under de långa arbetsdagarna.

FRÅN KYRKAN, ÖVERKLASSEN OCH BORGERSKAPET såg man detta som ett stort problem – man ville inte ha ensamma barn springandes vind för våg. För att rädda barnen från det man ansåg vara föräldrarnas vanvård och dåliga moraliska inflytande tog man intryck från andra industrialiserade länder som England och Tyskland. Från England togs också idéerna till de första småbarnsskolor som startades i Stockholm och Nora 1836. Den egentliga föregångaren till våra dagars daghem kom dock med barnkrubborna som introducerades i Stockholm under 1850-talet.

14

FRÄMST VAR DET BARN TILL FATTIGA, ensamstående mödrar som var välkomna till barnkrubborna och målet med verksamheten var att skapa ordning samt inte minst bidra till samhällets växande behov av dugliga arbetare. År 1888 inrättades en barnkrubba i Västerås dit arbetande mödrar kunde lämna sina barn under arbetsdagen. Precis som många andra liknande institutioner finansierades denna till en början med privata medel, men kom så småningom att gå över till att drivas i stadens regi. År 1893 togs även beslut i stadsfullmäktige att starta en arbetsstuga för barn.

Denna var främst öppen kvällstid och där gavs hjälp med läxläsning. Ett viktigt inslag var slöjdundervisningen i form av sömnad, borstbinderi och pappersslöjd. Slöjdalstren såldes sedan och inkomsterna bidrog till att verksamheten kunde vara avgiftsfri. Dessa två institutioner var fram till i slutet av 1930-talet de enda barnavårdsinrättningarna i Västerås, bortsett från en privat Kindergarten som bedrevs under en period på 1930-talet. >>>

Foto: Emil Wijgård, 1932. Västerås stadsarkiv.

Foto: Lisa Fremleson Lång, 1991.

Barn från olika tider. Nästan 60 år har gått mellan bilderna och synen på barndomen har förändrats radikalt.

15

SPEGELN

…TILL BARNOMSORG I början av år 1940 presenterade ”Utredningskommittén för barnavårdande institutioner” sin utredning av situationen i Västerås. Man konstaterade att Västerås låg efter andra städer av samma storlek när det gällde dessa frågor.

Arbetsstugan som låg vid Herrgärdsskolan och barnkrubban vid Aroslundsgatan var inte längre tillräckliga för de behov som fanns. Kommittén yrkade på att man skulle starta daghem, barnträdgårdar och helst även fritidsklubbar på åtminstone tre platser i staden.

HÖSTEN 1940 STARTADE BARNTRÄDGÅRDSVERKSAMHETEN i Västerås och detta tycks snabbt ha blivit mycket efterfrågat.

Särskilt stor efterfrågan fanns vid Herrgärdsskolans barnträdgård där man runt om hade Iggebys och Vegas småvillor och även flera barnrikehus. Bristen på lokaler kom under hela 1940-talet vara problematisk för verksamheterna, trots att fler barnträdgårdar anlades i ganska snabb takt. Om man ansett att Västerås låg efter med att lösa barnomsorgsfrågorna i slutet av 1930-talet fick man i mitten av 1940talet istället omdömet att det var ”en mönsterstad i fråga om välordnade barnträdgårdar”. Det hade 1945 redan hunnit anläggas 13 avdelningar fördelade på sex lokaler i staden.

ORSAKEN TILL DEN SNABBA UTBYGGNADSTAKTEN var med stor sannolikhet att många män försvann från arbetslivet till beredskapstjänstgöring. Bidragande var säkert också Västerås ställning som industristad. Asea, Konsum, Metallverken och Hakonbolaget hade alla intressen i barnomsorgsfrågan. Asea upplät exempelvis en lokal kostnadsfritt i Aseastaden där en barnträdgård inrättades 1943. Detta engagemang fortsatte även senare. 1947 öppnade Västerås första daghem på Utanbygatan 2 och året därefter lät Asea uppföra en daghemsbyggnad i Hammarby. Orsaken till detta engagemang uppgavs vara bristen på arbetskraft i industrin och behovet att få ut även kvinnor på arbetsmarknaden.

BARNTRÄDGÅRDSLÄRARINNOR OCH FÖRSKOLLÄRARE Inte bara bristen på lokaler var ett problem för verksamheten under utbyggnaden av barnomsorgen på 1940-talet. Det fanns även en stor efterfrågan på barnträdgårdslärarinnor.

Styrelsen för Västerås barnstugor bad därför 1944 stadsfullmäktige om anslag för att kunna höja de låga lönerna för barnträdgårdslärarinnorna. Man påpekade att dessa lärarinnor har en tvåårig utbildning utöver realexamen och att denna utbildning var privat bekostad. För att kunna tillförsäkra sig kvalificerad arbetskraft till barnstugorna i Västerås såg man det som en nödvändighet med höjda löner och att det inrättades fler ordinarie tjänster. Argumenten tycks ha givit resultat för stadsfullmäktige beslutar sig även för att tillstyrka detta.

16

KOMMUNAL BARNOMSORG Att gifta kvinnor med barn skulle arbeta var dock fortfarande en het fråga och genombrottet för den svenska barnomsorgen kom också att dröja länge. Motståndarna tyckte att det var för dyrt och att det bästa för barnen var att mammorna var hemma. I slutet av 1940-talet stod staten inför ett vägval där det rådande hemmafruidealet blev det vinnande. Man menade att arbetskraftsreserven fick sökas bland äldre kvinnor och att det var på hemarbetets område som förbättringar skulle göras för kvinnorna. Barnomsorgen antog man i första hand skulle behövas för barn till ensamförsörjande mödrar eller som ett pedagogiskt komplement. Man menade att kvinnan förvisso hade rätt att välja att yrkesarbeta men samtidigt ansågs barnen må bäst av att vara hemma med mamma. ÄVEN ORDFÖRANDEN I VÄSTERÅS BARNSTUGESTYRELSE, Paul W Fritsch, ansåg i slutet av 1940-talet att daghemmen var ”ett nödvändigt ont för att bereda mödrarna möjlighet till förvärvsarbete”. Han menade att daghemmen inte borde bli fler än att ogifta mödrar, frånskilda och änkor skulle kunna placera sina barn där. Något annat var alltför kostsamt och det skulle vara olyckligt om det skulle bli en normal företeelse att mödrar lämnade bort sina barn för heldagsvård.

GENOMBROTTET FÖR DEN KOMMUNALA BARNOMSORGEN kom först 1963. Staten tog då initiativ till en utbyggnad av daghemmen genom en kraftig höjning av stadsbidraget till kommunerna. Den stora utbyggnaden av daghemmen kom inte att ske förrän under 1970-talet då kraven kom särskilt starkt från den växande kvinnorörelsen. Kvinnorna skulle inte längre bara ses som en arbetskraftsreserv utan istället ur jämställdhetssynpunkt ges möjlighet till egen försörjning.

DET FINNS MER: KÄLLOR

Engfors Christina red. Folkhemmets bostäder 1940–1960. Stockholm 1987.

Funktionalismens genombrott och kris: svenskt bostadsbyggande 1930–80. Arkitekturmuseum 1980.

Larsson, Katarina: Andrahandskontrakt i folkhemmet, Örebro studies in History, Örebro universitet 2004.

Ohlander, Ann-Sofie, Strömberg, Ulla-Britt: Tusen svenska kvinnoår – svensk kvinnohistoria från vikingatid till nutid. Stockholm 2002.

Västerås barnstugors arkiv, Västerås stadsarkiv.

>

SPEGELN

Ulla Welin håller vilostund för barnen vid förskolan i Heby. Okänd fotograf.

DEN POSITIVA SYNEN OCH VILJAN...

...att lösa barnomsorgsfrågan speglas även i hur Hebys första förskollärare Ulla Welin beskriver sitt första besök på sin arbetsplats 1964.”Jag tror halva barnavårdsnämnden stod vid stationen och tog emot mig. Efter hälsningsfraserna kom frågan: ”Hur vill fröken Welin bo här?” Ljuva ord för en Stockholmsboende. Snabbt sa jag en modern 2:a eller gammal 3:a. Mötesdeltagarna hade en överläggning. ”Ja, Söderkvist har en 2:a på övervåningen i Härvstavillan, vi åker och tittar. Oförberett klampar vi alla in hos Stenvi på övervåningen. Där hade tapetklistret knappt torkat inför deras avflyttning. Olle Krantz, barnavårdsnämndens ordförande brukar senare berätta: ”Där stod Ulla i sin capejacka och vidbrättade mösshatt, sträckte fram armen och sa – om jag får omtapetserat kan jag tänka mig att bo här” (det fick jag)…30 år senare har jag fått höra att förskollärarlönen hade kunnat bli 3 ggr högre om jag begärt. Det var så viktigt att barnen togs om hand så mammorna kom ut i industriarbete. Tänk om jag kunnat påverka så lönerna hade ökat för all barnstugepersonal.”

Småbarnsskola: Tog emot barn i åldrarna 2–6 år och en lärare kunde ha hand om runt 100 elever. Barnen skulle lära sig renlighet, lydnad och moral.

Barnkrubbor: Krubborna var relativt torftiga inrättningar och hade inga krav på utbildad personal. Deras uppgift var i första hand att förvara och skydda barnen. Namnet levde kvar länge men avskaffades 1944 då det ersattes av daghem.

Arbetsstugor: Barn sysselsattes med enkelt arbete och fick ett mål mat. Föregångare till ”fritids” men hade en fattigvårdsstämpel.

Barnträdgårdar eller Kindergarten: Denna verksamhet hade ett pedagogiskt program och utbildad personal men tog endast emot barnen några timmar om dagen.

Till skillnad från andra barnomsorgsformer vände sig dessa till en början till mer välbeställda familjer men kom snart att utvecklas till folkbarnträdgårdar.

17

Att fostra en husmor

De forna Bråstaeleverna värderar ofta sin utbildning högt. Kerstin Ihrsén, här uppvaktad på en födelsedag, hör till dem som efter bråstatiden arbetat både som lanthusmor och lärare, varit aktiv i föreningsliv och beslutande församlingar.

Av Ulla-Britt Holmér

På landsbygden var kvinnans roll något annorlunda än i staden. Lanthusmodern var och är en mångkunnig företagsledare. Hon arbetar tillsammans med maken, bonden, lantbrukaren i det gemensamma företaget. Idag delar man på arbetsuppgifterna, förr var ansvaret för de olika sysslorna på gården strikt uppdelade mellan männen och kvinnorna.

LIVET PÅ EN BONDGÅRD har alltid följt årstidernas växling, så även för lanthusmodern. På våren startar arbetet med sådd av grönsaker och potatissättning. Hönor ligger på ägg, nya kycklingar kommer fram. Fåren får sina lamm, korna kalvar in och smågrisarna börjar sitt korta liv till julen.

Allt för att utnyttja sommarens beten, sol och värme. Det är en positiv tid med många ansvarsuppgifter ledda av lanthusmodern. Hjälp fanns att tillgå av äldre kvinnor, pigor och barnen på gården samt någon gång av manfolket.

UNDER SOMMAREN var höbärgningen det tunga arbetet som tog mycket tid. Höstens glädje inför plockning av bär, frukt och svamp samt skörden i trädgården var alltid stor.

Det gällde att ha goda kunskaper om förvaringsmetoder, kunna sylta, safta, torka och konservera samt ha tillgång till en frostfri källare.

Ansvaret för den dagliga försörjningen med lagad mat 3–4 gånger om dagen åvilade lanthusmodern. Att laga mat till ett hushåll på 10 personer var inte ovanligt.

Den som inte har upplevt ett hushåll utan frysboxar har svårt att förstå hur höstslakten klarades av med att salta, torka, röka och konservera på burkar allt kött av en gris och kalv. Den kunskapen nedärvdes från generation till generation i praktiskt arbete, tips och recept överfördes mellan vänner.

EN DEL KVINNOR PÅ LANDSBYGDEN fick tillfälle att gå på husmoderskurser. Tärna lanthushållsskola startade sina kurser år 1908. Det var Cecilia Bååth Holmberg hustru till Tärna folkhögskolas rektor som tog initiativet.

På Tärna hölls undervisningen på ”Kvinnofrid”, så kallades huset där lanthushållsskolan höll till. Där bodde 18

både elever och lärare. Boendet på skolan skapade goda sociala kontakter mellan flickorna. Vänskap för livet skapades.

Flickorna utbildades i alla sysslor som hörde till ett lantbrukarhem med husdjur, kor, grisar, smådjur och trädgårdsskötsel samt textila tekniker. År 1961 flyttade lanthushållsskolan till Bråsta i Sala, till moderna och ändamålsenliga lokaler belägna närmare lantbruksskolan som flyttat till Sala redan 1928. ÄMNESUTBUDET PÅ BRÅSTA liknade det från begynnelsen av utbildningarna men i modern tappning. Det blev allt viktigare med kunskapen att planera sitt och familjens hushållsarbete för att möta utvecklingen med det nya ”dubbelarbetet” för lanthusmödrarna när företagen specialiserades.

Det var ofta kvinnorna som började arbeta utanför hemmet, företaget. Barnen kördes till dagis och de äldre hamnade inom kommunernas äldreomsorg.

JAG VAR SJÄLV på Bråsta lanthushållsskola 1963 och tjänstgjorde som lärare på Bråsta lanthushållsskola från 1968 i 20 år, både på konsumentekonomiska kurser och på gymnasiala påbyggnadsutbildningar med elever från Västmanland och angränsande län. Landstinget Västmanland drev utbildningen till 1988 när utbildningen upphörde.

Ofta möter jag tidigare elever som värderar sin bråstautbildning högt. De arbetar inom sjukvården, med barn och äldre, eller på skolor som lärare. Jag hittar dem också aktiva i föreningslivet och i olika beslutande församlingar. Lanthushållsskolans elever gick stärkta ut i livet att klara hem, familj, hushållning, yrkesarbete och samhällsengagemang.

Foto: Privat

SPEGELN

>

Elever och lärare vid Tärna Folkhögskolas kvinnliga kurs år 1896. Mitt i bilden sitter Cecilia Bååth Holmberg i ljus hatt. År 1881 startade den första kursen för kvinnor på Tärna folkhögskola. Då fanns bara tre kvinnliga folkhögskolor i Sverige. Lanthushållsskolan startade 1908, till en början som andra årskurs till den kvinnliga kursen. Fram till år 1917 bedrevs undervisningen bara sommartid.

FRÅN HEMMAFRU TILL SLOTTSFRU Hemmafru

Husfru

Hushållerska Foto: Karin Hallerström

Husmor

Lyxhustru

>

Matrona Lärarkollegiet på Bråsta Lanthushållsskola 1975.

Från vänster: Ulla-Britt Holmér, Runa Björklund, Ingrid Frendin, rektor, Kristina Bäckstrand och Birgitta Lindhé.

Slottsfru

Gift kvinna som (för tillfället) inte utövar yrkesarbete utan i stället ägnar sig åt skötsel av hemmet.

Ordet har använts sedan omkring 1950.

Gift kvinna betraktad som föreståndare för sin familj eller sitt hushåll.

Ordet användes före 1520.

Kvinna som är anställd för att sköta ett hushåll. Ordet har använts sedan 1719.

Gift kvinna betraktad som ansvarig för hemmet och hushållet.

I användning sedan 1559.

Gift kvinna som huvudsakligen ägnar sig åt vård av hemmet och sitt eget yttre.

Ordet har använts sedan 1928.

Fet och värdig äldre (gift) kvinna.

Använts sedan 1796. Ägarinna till slott. I användning sedan 1854.

Källa: Nationalencyklopedin

19

Foto: Irene Bjerregรฅrd, VLM

SPEGELN

Ur Husmoderns kรถksalmanack 1953.

20

SPEGELN

21

>

SPEGELN

Prisad hemmafru i Fläckebo

Festligheter vid återuppresningen av Odendisastenen i Fläckebo år 1900.

Foto: Kyrkoherde O. Thorvall.

Riksantikvarieämbetet, Antikvarisk-topografiska arkivet.

Av Krister Ström

”Gode bonden Holmgöt lät resa (stenen) efter Odendis, sin hustru.

Det kommer icke till Hassmyra en bättre husfru, som råder för gården.

Rödballe ristade dessa runor. Till Sigmund var Odendis en god syster.”

22

SPEGELN

DESSA HÖGSTÄMDA ORD vid runstenens återuppresande har sin förklaring i inskriftens ordalydelse som har inneburit att somliga menar att den är den äldsta i svensk skrift bevarade hyllningen åt kvinnan i Norden.

DETTA ÄR LOVORD HUGGNA I STEN i slutet av 1000-talet, den tidsperiod vi benämner vikingatid då kristendomen vann insteg även i denna randbygd av runstensresande.

Fyra personnamn och ett gårdsnamn nämns. Runmästaren är känd. Han var verksam i slutet av 1000-talet och har ristat den pampiga runstenen vid uppfarten till Målhammar i Björksta. Han har tydligen fått beställningen av bonden Holmgöt vilken i inskriften får värdeomdömmet god. Om Holmgöts hustru Odendis sägs att Holmgöt lät resa stenen till hennes minne och att det aldrig kommer en bättre husfru till Hassmyra samt att hon var en god syster till Sigmund.

Läsaren får också erfara att husfrun Odendis råder för gården. En gård Hassmyra finns än idag belägen norr om Fläckebo kyrka.

”KVINNAN SÅSOM UPPBYGGANDE OCH NEDBRYTANDE MAKT”

ATT ODENDIS RÅDDE ÖVER GÅRDEN innebar att hon erhållit ett stort förtroende och ansvar som hon tydligen förvaltat väl vilket hennes make velat meddela eftervärlden. Makarnas arbetsfördelning på gården anses ha varit strikt uppdelad i manligt och kvinnligt vid denna tid liksom under medeltiden.

I DEN FRÅN MITTEN AV 1300-TALET bevarade Västmannalagens ärvdabalk står bland annat att kvinnan skall givas mannen till heder och till hustru och till att dela hans säng, till lås och nycklar och till laga treding, och till allt det som han äger i lösöre och förvärva kan…”.

VISST VORE DET EN TIDSRESA av högsta dignitet att kunna få träffa Odendis på Hassmyra!

>

OM RUNSTENSFESTEN SOM SAMLAT INEMOT 200 PERSONER skrev Sala Allehanda den 15/6 ”Först fotograferades stenen med omgivning av lektor Brate ’Vintern rasat ut bland våra fjällar’ sjöngs och kyrkoherde Thorvall utbragte ett ’leve’ för konung och fosterland, hvilket ’leve’ åtföljdes av kungssången.

Kyrkoherde Thorvall höll därpå ett inledningsföredrag...

Låt oss minnas, sade talaren, icke blott den, till vars minne stenen restes, utan ock den, som ristat dessa tecken. Kanske han var den enda på denna trakt, som kunde åstadkomma dessa minnestecken, bevarade till en sen eftervärld. Så sjöngs ’Vårt land’. Lektor Brate från Stockholm höll därefter ett synnerligen intressant och med spänd uppmärksamhet åhördt föredrag om runinskrifterna …Föredraget slutades med Runebergs ord: ’Här striddes våra fäders strid etc’. hvarefter ett 3-faldigt ’hurra’ utbragtes och ’Du gamla, du friska’ afsjöngs. Följde så direktör Holmbergs lärorika föredrag om ’Kvinnan såsom uppbyggande och nedbrytande makt’…

Många hem äro nog bättre nu än förr – men många äro också sämre. Denna minnessten bör mana oss att likna denna Holmgöts goda hustru, och jag vet att hundraden och tusenden göra det. Så skola också våra efterkommande se och höra att ett släkte lefvat, som är värdt att minnas. Då blifva kvinnorna drottningar, och de pelare, som skola bevara vårt samhälle för kommande strider och bära vårt minne till en sen eftervärld likasom Oden Disas i Hassmyra.”

Foto: Helén Sjökvist, VLM.

VID GÅNGSTIGEN SOM LEDER IN PÅ FLÄCKEBO HEMBYGDSGÅRDS område invid Fläcksjöns strand återupprestes en runsten under stora högtidligheter år 1900. Den hade tidigare befunnits i två bitar längre upp på land liggandes sydväst om Fläckebo kyrka.

En vikingatida nyckel.

Fynd från Rallsta i Svedvi socken.

23

SPEGELN

Then Ähreborne Gudfruchtighe och Dygderike matronan Av Krister Ström

År 1602 födde Cecilia Hintze i Arboga en dotter som döptes till Magdalena (Malin).

Fadern, Carolus Olai Hisingh var rektor i skolan där och blev senare kyrkoherde i Fellingsbro. Cecilia fick god utbildning. Hon kunde utantill ”alle Bibliske Historier och the förnämste Språk”. 18 år gammal blev hon gift eller ”inträdde hon effter sine käre Föräldrars Rådh och samtycke uthi Ächtenskap” med biskop Johannes Rudbeckius i Västerås vars första äktenskap blev barnlöst. Hustrun hade dött i barnsäng efter åtta års äktenskap.

MAGDALENA HISINGH FLYTTADE IN I BISKOPSGÅRDEN som låg på samma ställe som idag. Den var dock mycket förfallen och genomgick under hennes tid flera renoveringar och ombyggnader. Man kan förmoda att familjen ibland bodde på annan adress. Biskopen köpte under sin levnad bland annat Anders Anderssons gård och Rytternegården belägna på domkyrkans mark. Makarna fick 11 barn varav 4 dog i tidig ålder. Av de två döttrar som nådde mogen ålder blev bägge gifta med präster. Av de fem söner som fick leva till motsvarande ålder blev tre biskopar, en jurist och en, ”storsnillet” Olaus, naturforskare, historiker mm.

ETT STORT ANSVAR I FAMILJELIVET med barnens fostran måste ha legat på Magdalena då hennes make ofta var på resa och upptagen av sitt värv i kyrkans och statens tjänst.

Hon blev änka 1646 och kvarlevde i Västerås fram till sin död tre år senare vid 47 års ålder. I den likpredikan som biskop Laurelius höll vid hennes begravning i domkyrkan uttrycktes många lovord. Man förstår att den artonåriga flickan från Arboga snart växte in i sin roll som maka, moder och ledare för ett stort hushåll. Hon var ett föredöme i alla kristliga och husliga dygder liksom en flitig kyrkobesökare och bibelläsare, hjälpsam och givmild mot fattiga och hemlösa. Laurelius framhåller även hennes ödmjukhet, sinneslugn och tålighet under kors och bedrövelse. Hon undervisade sitt husfolk, vilket låg på hennes lott. Det berättas att prästerna i staden blev imponerade av hennes 24

husfolks kristendomskunskap under husförhören.

Det var också hon som ledde de dagliga husandakterna.

BISKOP LAURELIUS BERÄTTAR I SIN LIKPREDIKAN utförligt om hennes sista stunder då barnen är närvarande och av sin mor uppmanas att ställa frågor ”innan det är för sent”. Målningen av henne och omdömena om henne i den osedvanligt personligt hållna likpredikan vittnar om att Magdalena Hisingh, ”Matronan, Hustrun, Biskopinnan och Docterinnan”, ägde osedvanligt många och goda kvaliteter.

DET FINNS MER

Emil Liedgren: Präster och poeter. Uppsala 1933.

Olof Laurelius: Lijkpredikan öfwer…Malin Carl Dotter Hijsing…

Johannis Rudbeckii, berömmeligh biskops uthi Wästeråås, älskelighe käre hustru…hwarsz salighe lekamen… bleff befordrat til sin hwijlokammar uthi Westeråås domkyrckio then 15. Augusti, anno MDCXLIX… Västerås, 1651.

>

Foto: Lasse Fredriksson

SPEGELN

Magdalena Hisingh. Portr채tt i Rudbeckianska gymnasiet, V채ster책s.

25

SPEGELN

Tvenne hustrur till kyrkoherde Andreas Georgii Schedvimontanus

Foto: Lasse Fredriksson

Av Krister Ström

I BJÖRKSTA KYRKA HÄNGER DETTA EPITAFIUM eller snarare denna minnestavla som porträtterar tvenne hustrur till kyrkoherde Andreas Georgii Schedvimontanus med deras barn på ömse sidor om en korsfästelsescen. Den är målad år 1710.

Då levde endast en av de porträtterade familjemedlemmarna nämligen sistfödda Maria som då var omkring sjuttio år gammal. Kanske var det Maria som beställde tavlan till åminnelse av sina föräldrar och syskon.

HENNES PAPPA, LÄNGST TILL VÄNSTER på målningen, dog år 1652. Han hade varit gift två gånger. Om den första hustrun finns inga uppgifter. Den andra hette Clara Larsdotter 26

(–1669). Hon blev gift med kyrkoherden i Björksta 1626.

Totalt fostrades under förra hälften av 1600-talet sammanlagt 19 barn i Björksta prästgård.

DET FÖRELIGGER MÅNGA OKLARHETER kring målningen varför det är tveksamt att dra för stora slutsatser om individerna. Men i detta sammanhang med hemmafruar blir man nyfiken på den stora familjen i Björksta prästgård och den modersroll Clara påtog sig i och med giftermålet.

KÄLLA: Västerås stifts herdaminne. 2:1. 1600-talet. Västerås, 1971.

Författaren Gunnar Ekström.

SPEGELN

Imperiet

Foto: Jan Gustafsson

Engsö slott, en liten del av Christina Pipers stora imperium.

Målning från 1740-talet.

27

Foto: Jan Gustafsson

SPEGELN

Ungdomsportr채tt av Christina Piper.

28

SPEGELN

Imperiebyggaren Christina Piper Av Catharina Piper

År 1673 föddes i Stockholm en liten flicka som i dopet fick tilltalsnamnet Christina och som så småningom skulle bli landets första kvinnliga storföretagare.

I historien skulle hon genom sitt giftermål med Riksrådet Carl Piper – herre till Engsö – gå till eftervärlden som Christina Piper.

CHRISTINAS FAR KOMMERSERÅDET OLOF TÖRNE, född i Köping, adlad Törnflycht tillhörde den så kallade skeppsbroadeln och var en av landets mest förmögna affärsmän. I folkmun kom därför Christina och hennes två systrar att kallas för guldhönorna.

Christina fick en för den tiden ovanlig uppfostran.

Hon kunde bland annat läsa och skriva, vilket inte var så vanligt bland flickor på den tiden. Traditionen säger att hon satt utanför dörren till de rum där hennes bröder fick lektioner och på så vis lärde sig på egen hand.

BLOTT 17 ÅR GIFTE SIG CHRISTINA med den tjugosex år äldre Carl Piper, ”en fet tjocker herre”, tillika styvbror med hennes far. Hon medförde en enorm förmögenhet i hemgift. Äktenskapet blev lyckligt och tillsammans fick de nio barn varav fem uppnådde vuxen ålder – 4 döttrar och en enda son – Carl Fredrik, som så småningom skulle bli fideikommissarie till bland annat Engsö Slott i Västmanland.

RIKSRÅDET CARL PIPER följde Carl XII i fält, som chef för det kungliga kansliet, och Christina besökte sin man vid två tillfällen, båda gångerna med en syster i sällskap. Christina agerade äktenskapsmäklare och systrarna fick genom hennes försorg ”generaler till friare och kungar till bröllopsgäster”.

Carl Piper tillfångatogs vid Poltava 1709 och fördes som fånge till tsar Peter i Ryssland där han avled 7 år senare.

Carls kvarlevor fördes insaltade hem för att senare gravsättas i det av Christina uppförda gravkoret i Engsö Kyrka.

PÅ DEN TIDEN VAR KVINNAN INTE MYNDIG om hon inte var änka och först nu kunde Christina råda över familjens ekonomi helt efter eget huvud. Hon hade näsa för affärer och köpte upp en väldig massa jord. Redan 1710 köpte hon Engsö i Västmanland och strax innan hon dog, Springsta säteri

i grannsocknen Kärrbo. Christina Piper blev dessutom ägare bland annat till Sturefors i Östergötland och Hässelbyholm i Sörmland. I princip kunde hon resa från Stockholm till Skåne utan att behöva bo hos någon annan än sig själv.

CHRISTINA VAR SÄRSKILT FÖRTJUST I SKÅNE och bosatte sig på Krageholm där hon hade eget kapell med utsmyckningar av bildhuggaren Johan Jerling. Hon var varmt religös och hade också egen präst. Christina ägde snart nästan hela sydöstra Skåne med gårdar och slott som Högestad, Christinehov, Baldringe, Torup, Toppeladugård med flera.

Mån om att behålla egendomar och lösöre i familjen lät hon instifta flera fideikommiss, inte bara till ende sonen Carl-Fredrik Piper utan också till döttrarna Christina Bielke, Hedvig Sture, Ulrica Ribbing och Sofia Löwen.

HON STARTADE OCKSÅ EN MÄNGD OLIKA FÖRETAG, bland annat Andrarums Alunbruk. Där kom hon på den lysande idéen att låta trycka egna pengar som hon avlönade folket med. Dessa pengar gick naturligtvis inte att använda på vanligt vis men Christina löste problemet elegant genom att skapa en handelsbod där man kunde lösa in slantarna.

Verksamheten blomstrade och Christina skapade sitt eget samhälle i samhället. Skola, sjukstuga, pensionssystem för de anställda, hjälp till fattiga, sjuka, änkor och föräldralösa barn. Hon hjälpte också många med hjälp till självhjälp.

Christina var också mycket intresserad av lanthushållning och lät med stor iver prova olika odlingsmetoder och utsäden.

CHRISTINA PIPER AVLED 1752, 79 år gammal, som sin tids största kvinnliga storföretagare – helt i klass med våra dagars mest framgångsrika affärskvinnor.

Christina och Carl Piper ligger båda begravda i två stora marmorsarkofager i gravkoret i Engsö Kyrka. >>> 29

SPEGELN

Imperiet just nu Catharina Piper Av Elisabeth Westerdahl

I en av Engsös slottssalar hänger som sig bör porträttet av den remarkabla imperiebyggaren Christina Piper. ”Ibland går jag upp och pratar med den stränga damen…Och till slut säger jag; men jag gör så gott jag kan…och då tycker jag att hennes anletsdrag mjuknar”.

Den som undslipper sig denna bekännelse är Catharina Piper – dagens förvaltare av det anrika slottet på Engsö.

ALLT BÖRJADE 1968 då Catharinas svärfar avled endast 64 år gammal. Som seden bjöd flyttade då Catharina och hennes man fideikommissarien Carl Magnus Piper ”hem till Engsö”.

Några år tidigare hade svärmodern Hedvig Piper framgångsrikt slagit upp Engsös slottsportar för allmänheten. Hur skulle den 25-åriga stockholmsflickan kunna axla hennes mantel, frågade sig folket i bygden? ”DET ÄR RIKTIGT ATT JAG VID ANKOMSTEN TILL ENGSÖ inte visste mycket om jordbrukarens livsvillkor. Jag kunde inte heller koderna för det lantliga kulturarvet, men i barndomsbagaget hade jag en nära uppväxt med morfar Martin Olsson – riksantikvarien. Dessutom var den lokalfödda slottspersonalen enastående. De vägledde och stöttade mig”, säger Catharina.

– Allt som man sätter sig in i blir intressant, sa hon sig.

Det blev en rivstart. Förutom hemmet och 3 barnafödslar på fyra år, övertog hon svärmoderns guidning, öppnade presentbod, utökade aktiviteterna med konsertverksamhet och föredrag av inspirerande kulturpersonligheter. Så småningom tillkom årliga tema- och konstutställningar, inte enbart för att locka nya turister utan också för att få tidigare besökare att nyfiket återvända till det sägenomsusade slottet.

Catharinas arbetsuppgifter kom också att omfatta ansvaret för kontoret med bokföring och budgetering. Energi för allt detta laddar hon under tysta, tidiga morgnar i stallet. Djuren – framförallt hästar – är hennes stora passion.

MEN CATHARINA KÄNDE SÅ SMÅNINGOM att hon behövde ett bollplank för sina tankar. När radions P2 kom med erbjudandet att en gång i månaden svara för det timslånga musikprogrammet ”Upp Amaryllis”, nappade den forna informationssekreteraren på Sveriges Radio direkt. Därefter kom de västmanländska P 4-lyssnarna att i över 600 musikstunder

30

lära känna henne i ”Fem minuter med Catharina Piper”.

Det drog även folk till sommarkonserterna på Engsö. ”Jag är som folk är mest och undviker den extrema musiken”, säger hon som förklaring till Engsös välbesökta musikaftnar.

Men utan de välvilliga sponsorer hon vintertid ägnar sig åt att spåra upp, skulle detta givetvis inte vara genomförbart.

Dagens slimmade organisation – som under det hektiska sommarhalvåret tar hand om cirka 15 000 besökare – uppgår bara till tre personer; Catharina, husfrun Gunilla Söderholm samt en extra sommaranställd person. Alla kan allt – från städning och kaffeservering till guidning. Parkens skötsel bidrar alla i familjen till.

FÖR ATT BEVARA ETT SÅ RIKT KULTURARV som Sverige äger, behöver den unga generationen vägledas, sa hon sig. Så föddes tanken på ”barn- och föräldraguidningar”. De har visat sig riktigt uppskattade. Folk kommer spontant fram och tackar oss för hur vi vårdar och delar med oss av allt detta.

Det trägna, målmedvetna genomförandet av alla dessa aktiviteter har fått dagens slottsfru att framstå som ett föredöme för kvinnor på landsbygden och 2004 fick Catharina Piper mottaga Västmanlands läns hushållningssällskaps hedersdiplom. ”Men det här med ”Kvinnor kan” – det är ju ingen ny företeelse” säger hon. ”Hemmafrun uppstod kring 1800talets mitt. Under decennier av stark industriell framväxt och fred – tog mannen tillbaka sin revirbevakning och förpassade kvinnan till hemmet.” ”Att kvinnan nu åter har möjlighet att dra sitt strå till samhällsutvecklingen är en både nödvändig och naturlig utveckling. För mig gavs möjligheten att få förvalta Christina Pipers och hennes efterföljares 300-åriga kulturarv på Engsö.

Det har varit och är en stimulerande ynnest.”

Foto: Jan Gustafsson

SPEGELN

En modern slottsfru, Catharina Piper, vid en m책lning av anmodern Christina Piper.

31

SPEGELN

”Inhyses änkan Nordell” Vad händer en fembarnsmor, när maken dränker sig?

Av Ann Österberg

Anna Ivarsdotter Nordell (1801–1859) flyttade år 1831 tillsammans med maken Lars-Erik och sonen Lars-Johan till Hallstahammar. Samma år tecknade de ett arrendekontrakt på soldattorpet Frössbergs torp på Frössvi hemman.

LARS-ERIK FICK NÅGRA ÅR DÄREFTER anställning vid Strömsholms Kanalaktiebolag först som murardräng sedan arbetsförman och byggmästare. I bevarade räkenskaper syns att han regelbundet kvitterade ut livsmedel från bolagets förråd.

Det var i huvudsak sill, salt, ärtor och spannmål. Anna och Lars-Erik fick ytterligare sex barn tillsammans, men det var bara fyra av dem som överlevde sin mor.

Hon arbetade dessutom som sjukvakt och tvätterska åt bolagets sjukhus under koleraepidemin som drabbade kanalarbetarna samma år. Barnen bidrog med att springa med expressbud för bolagets räkning. Där finns noterat att sonen Gustav som 14-åring fått betalt för bud till Lisjö, Wirsbo och Strömsholm. Trots detta betecknas hon som fattig och fick säd i understöd av bolaget.

I SEPTEMBER ÅR 1850 meddelas i ett av bolagets styrelseprotokoll att arbetsförman Lars-Erik Nordell ”efter sjukdomsyrsel afhänt sig livet”. Han hade dränkt sig i dammen vid Norr Tumbo kvarn. Anna blev ensam med fem hemmavarande barn. Familjen blev inhyst som fattighjon vid kanalbolagets huvudkontor, Skantzen. Anna började arbeta redan samma månad. Hon malde skiffersten till mjöl och sågande timmerstockar på bolagets kvarn, den kvarn i vars damm maken hade dränkt sig. Till hjälp hade hon en dräng och sina barn.

ÅR 1859 VAR ALLA BARNEN UTFLUGNA. Den yngste sonen Axel hade fyllt 15 år och ansågs kunna försörja sig själv.

Gustav arbetade som stenhuggare för kanalbolaget, Anders var lärling vid Strömsholms slott och Christina var piga i Enköping. Anna fick nu bara en tunna säd i understöd av bolaget. På hösten samma år arbetade hon med att sköta tvätten åt kanalarbetarna som var förlagda i Strömsholm.

Där fanns bland annat en grupp arbetare som kommit sent på säsongen från järnvägsbygget i Töreboda. Det var någon av dem som var smittad av kolera och en mindre epidemi bröt ut. Det var 25 personer som insjuknade, trots att bolaget avbröt arbetet för säsongen och sände hem alla arbetarna.

I bolagets sjukjournal är noterat att 11 av de sjuka dog.

Alla avlidna utom en var från Törebodagruppen. Den sista som insjuknade och den sista som dog var Anna Nordell.

I RÄKENSKAPERNA FÖR HÖSTEN ÅR 1853 finns noterat att hon fått ersättning för att ha bränt, bakat och malt 282 tunnor skiffermjöl, vilket användes vid murbrukstillverkningen.

Hon hade också under samma tid sågat minst 106 stockar.

32

SPEGELN

Stationen Skantzen vid Strömsholms kanal.

Ur Ny Illustrerad Tidskrift 1860-tal.

DET FINNS MER:

Foto: Ann Österberg

Berättelsen om Anna Nordell bygger helt på handlingar förvarade i Strömsholms kanalaktiebolags arkiv, kompletterade med några uppgifter från kyrkoböckerna.

Hennes arbetsinsatser syns tydligt i de kvitton och lönelistor som finns. Makens självmord finns omnämnt i styrelseprotokollen och sjukdomsfallen i oktober/ november 1859 finns ordentligt noterade i en sjukjournal.

Eftersom kanalbolaget fungerade som ett samhälle i miniatyr, med egen fattigvård och sjukvård, inköp och fördelning av mat och ofta även med uthyrning av bostäder, så går det att finna och följa många enskilda människoöden i arkivets handlingar. Strömsholms kanalbolags arkiv finns i Hallstahammars kommunhus.

<

Resterna av vad som en gång var Norr Tumbo kvarn där Anna Nordell malde skiffer.

33

SPEGELN

Kooperativa kvinnogillen Av Yvonne Gröning

De kvinnor som bildade de kooperativa kvinnogillena var helt vanliga hemmafruar som handlade på Konsum och insåg att tillsammans var de starkare, de hade lättare att göra sina röster hörda. Bara för att alla skulle kunna åka iväg på kurser och föredrag på Vår Gård utanför Stockholm så skapades Gilledräkten. Ingen skulle behöva avstå från kunskaper bara för att de inte hade råd att skaffa prydliga kläder.

Min egen svärmor, Ellen Gröning, var en av dem.

Jag minns med vilken glädje hon satte på sig Gilledräkten med brosch och tog sin Gillesångbok och cyklade i väg på möte.

HON ÄR DEN BÄSTA FÖREBILD JAG HAFT. Hon fostrade tre pojkar till goda män. Min svärfar arbetade hårt i Kallmora gruvan och hon arbetade lika hårt i deras hem. Veckodagarna var inrutade med olika arbetsuppgifter. När fredagen kom städade hon hela huset, bakade vetebröd på en liter mjölk, gjorde en sorts kakor, en rulltårta med äppelmos och en sockerkaka. När måndagen kom var det mesta uppätet.

>

DET VAR ETT MYCKET VIKTIGT ARBETE som dessa hemmafruar lade grunden till, det är många trådar som går från dem till dagens samhållsbyggen. Provköket t.ex. Konsumentverket, Cancerfonden, Unicef, VI-skogen bara för att nämna några.

Dessa hemmafruar knöt också internationella kontakter för de ville väcka en samhörighet mellan husmödrar i hela världen. De arbetade för att skapa kurser och resor för att kvinnorna skulle få kunskaper om andra länder och folk.

Foto: Privat

HON HADE ARBETSGLÄDJE, hon tyckte själv att de arbeten hon utförde var nyttiga och viktiga- och det var de ju. Hon var lika uppfylld av sitt kall som vilken annan yrkesarbetande medsyster som helst.

34

Ellen Gröning, till höger, tillsammans med Karin Eriksson.

SPEGELN

YVONNE GRÖNING OM HEMMAFRUROLLEN:

Hemmafru – det är för mig både ett positivt och ett negativt ord. Jag tänker på 1950-talets hemmafruideal.

Då när inte kvinnorna längre behövdes i krigsindustrin, då skulle de i stället bli hemmafruar.

”ARBETARKLASSENS KVINNOR

Tidningar och journalfilmer från SF förmedlade en kvinnoroll som de flesta inte orkade leva upp till. För många blev lägenheten ett fängelse. Man gjorde narr av hemmafruarna, pilsnerfilmernas skvallriga, nyfikna kvinnobild var långt ifrån det verkliga livet.

HAR ALLTID VARIT ARBETSAMMA OCH

De bojor som lades på kvinnorna då sliter vi med än i dag, för det är fortfarande vi som har de lägsta lönerna och har huvudansvaret för hem och barn. Och den kvinnobild som dagens veckotidningar förmedlar står inte långt efter pilsnerfilmerna i verklighetsförfalskning.

MEDVETNA!”

Jag har en förebild till. Min mormor.

MEN PÅ HENNES TID var inte ordet hemmafru uppfunnet ännu. Hon var också gruvarbetarhustru, med åtta barn.

Hon var inte speciellt bra varken på att laga mat eller baka.

Min mormor var visionär.

Det var hon som tog Elise Ottesen Jensen till Kärrgruvan för att hon skulle komma och berätta för gruvarbetarhustrurna om barnbegränsning.

ELISE OTTESEN JENSEN var ju inte välsedd på den tiden varken av etablissemanget eller kyrkan så någon allmän lokal var inte att tänka på.

>

Foto: Privat

SÅ MORMOR SKURADE UR SITT DASS! med såpa och lade nytt enris på golvet och så fick Elise Ottesen Jensen berätta för gruvarbetarhustrurna i omgångar – om kärlek och kondomer. Min mormor rörde sig i en begränsad värld, hon kom aldrig så långt fast hon drömde om både London och Rom. En gång fick hon åka motorcykel – då var hon över åttio!

Hon blev drygt nittio år, hon tyckte att hon hade haft ett rikt liv och hon fick dö i samma soffa som hon hade fött alla sina åtta barn i.

Hilda Pettersson, Yvonne Grönings mormor, fotograferad på sin 75-årsdag.

35

Foto: Kjell Gustavsson

SPEGELN

Arosdöttrarna har sin hemvist i Arosgården i Västerås.

Från vänster i bilden: Ropak Salh, Mariam Afrasiabpour, Mufida Khalid och Tabira Kaya Nygren. De är resurspersoner i Arosdöttrarna och hjälper invandrarkvinnor till studier och arbete.

36

SPEGELN

Isbrytarna Nätverket Arosdöttrarna i Västerås Av Marita Gustavsson

Det började som ett samarbete för att fira kvinnodagen den 8 mars och utvecklades till ett andningshål med nya möjligheter för kvinnor från olika kulturer. Kvinnor som i vanliga fall varken tar plats eller syns i den offentliga debatten. Kvinnor som lever här år efter år utan att komma in i det svenska samhället. Arosdöttrarna har hjälpt dem att komma vidare i livet, att tro på sig själva och kunna försörja sig på egen hand.

PÅ AROSGÅRDEN I VÄSTERÅS är det liv och rörelse från tidiga morgonen till sena kvällen. Hit kommer människor i alla åldrar för att gå i en studiecirkel, vara med på möten och konferenser, äta en bit mat eller bara träffas. Huset har även blivit en viktig mötesplats för kvinnor oavsett ursprung eller språk. Det är här Arosdöttrarna har sin verksamhet sedan tre år tillbaka.

I NÄTVERKET SOM ARRANGERADE KVINNODAGEN 2001 ingick bland andra ABF, LO och Länsstyrelsen.

– Kvinnodagen blev lyckad och inspirerade oss till att starta ett nätverk. Det säger Mariam Afrasiabpour.

Hon är projektledare och den som tog initiativ till Arosdöttrarna. Själv kom hon till Sverige för 17 år sedan efter en dramatisk flykt från Iran.

I Västerås blev Mariam Afrasiabpour aktiv i föreningen för iranska kvinnor och upplevde gång på gång vilka svårigheter kvinnor har att komma ut på arbetsmarknaden.

– Ensam är det svårt att göra något. Genom ett nätverk tänkte jag att vi skulle kunna sprida uppmärksamhet om invandrarkvinnors situation och svårigheterna för oss att få arbete. Jag ville att vi skulle ta reda på vad kvinnorna själva vill göra och vad de anser att de behöver för hjälp.

MARIAM AFRASIABPOUR PRATADE MED KARIN TILLY som är jämställdhetsdirektör vid Länsstyrelsen. Hon uppmanades att skriva ner sina idéer. Det gjorde Mariam och nu är Arosdöttrarna inne på sitt tredje år. Det ligger mycket arbete bakom varje steg för att få verksamheten att gå ihop och bidrag beviljas endast för ett år i taget.

Som resurspersoner för Arosdöttrarna arbetar fyra kvinnor. Förutom Mariam Afrasiabpour är det Mufida Khalid, Ropak Salih och Tabira Kaya Nygren. Ingen av dem är född i Sverige, de har var och en sin egen historia som flykting innan de kom till Sverige och bosatte sig här. I arbetet med Arosdöttrarna hjälps de åt och känner att de gör nytta.

De berättar ivrigt om kvinnorna de möter i sitt jobb, om alla diskussioner, problem och glädjeämnen som de stöter på.

– Det finns kvinnor som läser svenska för invandrare i fem, sex år, säger Mariam Afrasiabpour. Ändå lär de sig inte språket. De lever isolerade från det övriga samhället och vågar inte ens ta kontakt med sina barns skola. Och barnen skäms över sina mammor som inte kan prata svenska.

Hon berättar om den första gruppen som kom till Arosdöttrarna. Det var tio kvinnor, de flesta lågutbildade, några analfabeter. De talade arabiska, persiska och kurdiska och ville verkligen lära sig svenska. >>> 37

SPEGELN

AROSDÖTTRARNA HAR HELA TIDEN STRÄVAT EFTER att verksamheten ska leda vidare till sysselsättning för de kvinnor som deltar. Med en stor portion envishet har de arbetat för ett samarbete med Västerås stad. Numera skriver varje kvinna tillsammans med sin handläggare under en handlingsplan.

Där ingår krav på närvaro och att kvinnorna får rekryteringsbidrag i stället för socialbidrag. För de flesta är det första gången de får ett eget konto där deras pengar sätts in.

En nog så viktig markering för ett självständigt liv.

I samarbete med Västerås Folkhögskola har 13 kvinnor från Arosdöttrarna gått en förberedande vårdutbildning.

I kursen ingår tio veckor teori och fyra veckor praktik.

– Folkhögskolan har varit helt fantastisk, säger Mariam Afrasiabpour. Vi hade problem att hitta någon som ville satsa på utbildning av lågutbildade invandrarkvinnor.

Men Västerås Folkhögskola sa ja utan att tveka.

TRE AV KVINNORNA BLEV ERBJUDNA ARBETE redan under praktiken. Alla deltagare fick fina omdömen och de blev alla godkända i kursen efter en utvärdering av vårdlärare.

Nu går kvinnorna en 42 veckors kurs vid Vårdskolan där teori och praktik varvas med treveckorsintervaller.

Utbildningarna fortsätter med nya deltagare, just nu läser en grupp på 13 kvinnor en förberedande kurs för Barn- och fritidsprogrammet. Utbildningen sker på svenska och sammanfattas en gång i veckan på arabiska, kurdiska, persiska och turkiska. Arosdöttrarna hjälper till med översättning av studiematerialet till olika språk.

– Vi hoppar in och hjälper till när det behövs, säger Mufida Khalid. Kvinnorna verkligen suger i sig kunskap.

När vi läser om barns utveckling och behov väcker det mycket känslor och det kan bli heta diskussioner. Både om den egna uppväxten och hur vi behandlar våra barn idag.

38

– Vi pratar om allt, ofta kommer vi in på kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter, berättar Tabira Kaya Nygren. Det dyker ständigt upp nya frågor, det kan handla om allt från datorer och barnuppfostran till sexualitet och preventivmedel.

– Vi vågar hoppa över gränser och öppna dörrar, tillägger Mufida Khalid. För oss är människorna i centrum, det viktiga är vilket stöd var och en behöver.

NU ÄR CIRKA 50 KVINNOR AKTIVA i verksamheten och nya kommer ständigt till. Det händer ofta att det är mannen som ringer för sin frus räkning och undrar hur det fungerar.

Arosdöttrarna kommer så gott som dagligen i kontakt med kvinnor som har problem med hot och våld. De har också arrangerat ett uppmärksammat seminarium om hedersrelaterat våld. Nu finns de med i ett nätverk tillsammans med polisen, kvinnojouren och socialjouren.

– Vi är alla kvinnor och invandrare, säger Mariam Afrasiabpour. Kvinnorna känner sig trygga här och de har fått självförtroende genom verksamheten. Även om de inte arbetade utanför hemmet i sitt hemland vill de göra det här i Sverige. Att kunna försörja sig själv är viktigt för självkänslan.

Arosdöttrarna vänder sig framförallt till kvinnor med utländsk bakgrund, som tillsammans vill pröva nya vägar till utbildning och arbete. Men också till svenska kvinnor som vill lära känna kvinnor från andra kulturer.

Arosdöttrarna vill öka integrationen i samhället genom insatser som leder till utbildning, arbete och egenförsörjning för de kvinnor som deltar i verksamheten.

Följande organisationer medverkar i Arosdöttrarna: • ABF Västerås • Arbetsförmedlingen • Försäkringskassan • Länsstyrelsen • Nutek • proAros Sysselsättning & Försörjning • proAros Fritid/Ungdom • proAros Flyktingenheten

> Flitiga elever på Arosgården i Västerås våren 2005. Överst: Lärare Lena Blom, Jeleh Mansoodi, Sadia Bibi och Bagm Abassi. Nere t.v. Sucdi Hassan och nere t.h. Nadia Rahmani.

Foto: Lasse Fredriksson, samtliga bilder på uppslaget.

MARIAM AFRASIABPOUR BÖRJADE MED att ta reda på vad kvinnorna själva ville göra.

– Vi planerade i lugn och ro för var och en av dem och gjorde en handlingsplan, säger hon.

Varje kvinna i gruppen fick svara på frågan; vad har du för mål i livet?

Det visade sig snart att alla vill lära sig svenska och alla vill ha ett jobb.

– Kvinnorna är mycket intresserade av att lära sig hur samhället fungerar. Så vi undervisar på lätt svenska om hur det fungerar i Sverige och mycket annat, säger Mufida Khalid.

Vi måste ständigt jobba med svenskan.

Det viktigaste för kvinnorna är få ett arbete, att kunna försörja sig själva. Många har en lång historia av socialbidragsberoende och dåligt självförtroende.

– Det är fantastiskt att det finns möjlighet till socialbidrag, men det ska bara vara en kort period, säger Ropak Salih. Fastnar man i beroende och inte kommer vidare blir det som ett fängelse.

EXPERTEN

KARIN TILLY Titel: Jämställdhetsdirektör vid Länsstyrelsen i Västmanlands län. Ålder: 54 år.

Familj: Man och tre barn.

Bor: I radhus i centrala Västerås.

Fritid: Jag tillbringar så mycket tid som möjligt i vårt fritidshus i Skinnskattebergs kommun där jag njuter av tystnaden, skogen och ett rikt friluftsliv.

Drömmer om: Att ännu en gång få besöka Sydafrika, ett mångfaldens land med sagolikt vacker natur.

Vision: Att jämställdhet ska genomsyra allt i samhället.

Din roll i familjen, arbetslivet och samhällslivet skall inte formas av om du är född till kvinna eller man utan av dina individuella egenskaper.

Foto: Privat

Jämställdhetsglasögon Dags att fundera på arvet till nästa generation kvinnor Av Karin Tilly

40

EXPERTEN

”DU SKALL GÖRA DET SOM DU TYCKER ÄR ROLIGT OCH SOM DU ÄR INTRESSERAD AV”, SA MIN MAMMA, OCH SJÄLV FORTSATTE HON ATT STRYKA FAMILJENS KLÄDER.

I DET LILLA BRUKSSAMHÄLLET som jag växte upp i under 50- och 60 talen gjorde kvinnor och män olika saker.

Kvinnor var hemmafruar. Ibland när ekonomin blev alltför kärv, drygade de ut hushållskassan med att städa några timmar eller vikariera som sekreterare ”på fabriken”.

MAMMA LAGADE MAT, TVÄTTADE, STÄDADE och fanns alltid till hands för min bror och mig. Pappa satt på kontoret och gick på viktiga sammanträden. Alla som betydde något i samhället var män. Fabrikschefen, handlaren och bibliotekarien; alla var män. Och den underbara farbrorn i godisaffären – som jag köpte 100 ettöres fruktpiastrar av för 1 krona; han var man.

MIN MAMMA ÄR HJÄLTEN I MITT LIV. Tack vare henne började jag förstå ”att det som är roligt och det som jag är intresserad av” inte har med könet att göra. Du behöver inte välja ”kvinnligt” bara för att du är kvinna!

VI UPPFOSTRAS I VÅRA KÖNSROLLER som är så starka att vi tycker att de är naturliga. Vi ser inte skillnaderna. Kvinnor får fortfarande idag en annan uppfostran; lär sig relationer, lär sig lyssna och lär sig vårda barn och man. Män får lära sig att en god man är stark; lär sig att en man ska synas och lyckas på arbetet.

IDAG HJÄLTEFÖRKLARAS OFTA PAPPORNA. ”Bakom en framgångsrik flicka finns det en omtänksam och intresserad pappa”, brukar vi med stolthet säga. Härigenom osynliggör vi alla mammors insatser och glömmer bort alla pappor som med sin frånvaro har bidragit och fortfarande bidrar till att återskapa det ojämställda samhället.

JAG ÄR HELT ÖVERTYGAD OM att ”bakom alla framgångsrika flickor idag” finns mamma. Mammor, hemmafruar på 1950- och 60-talen, som på grund av den tidens ideal och värderingar inte fick utveckla en självständig yrkeskarriär.

Mammor som osjälviskt alltid var närvarande och ställde upp för sina döttrar. Mammor som såg till att vi utbildade oss till yrken som säkerställde vårt ekonomiska oberoende av en man, så att vi inte skulle hamna i samma situation som dem själva. All denna kvinnokraft och den stora betydelse som mammorna och hemmafruarna har haft för dagens generationer kvinnor talar vi inte om. Historielösheten har alla kvinnor gemensamt. Det är ett väl känt faktum att historien bekräftar männen och pojkarna.

SOM JÄMSTÄLLDHETSEXPERT PÅ LÄNSSTYRELSEN har jag den stora förmånen att ”få arbeta med frågor som jag är intresserad av”. Att vara feminist betyder för mig, att inse att kvinnan har en underordnad ställning jämfört med mannen på alla viktiga områden i livet. Till exempel tjänar kvinnor mindre än män och kvinnor bedöms inte sällan efter hur hon ser ut istället för efter vad hon gör. En feminist vill förändra detta förhållande och öka jämställdheten mellan män och kvinnor i hemmet, på arbetet och i samhället.

I VÄSTMANLAND YRKESARBETAR DRYGT 70 % av kvinnorna i yrkesverksamma åldrar. 40 % av dem arbetar deltid.

Arbetsmarknaden är kraftigt könssegregerad med kvinnor inom offentlig sektor och män inom privata näringslivet.

Män är chefer. Kvinnor har lägre lön och lägre pension än män. Sjukfrånvaron bland kvinnor är idag mycket hög.

Samtidigt som kvinnor är mer välutbildade än män.

JÄMSTÄLLDHETSNORMEN ÄR STARK i dagens samhälle.

Ingen, allra minst jag, vill framstå som ojämställd. Ändå så delar alla kvinnor erfarenheten av att vara underordnad mannen.

DET ÄR VIKTIGT ATT VI BÖRJAR TALA med varandra om vår egen jämställdhet. Vi kommer säkert att upptäcka att den inte är så annorlunda ”alla andras”. Genom konstruktiva samtal om den bristande jämställdheten i våra hem och på våra arbetsplatser lägger vi grunden till förändring.

En förändring som leder till lika skyldigheter, rättigheter och möjligheter för kvinnor och män inom alla väsentliga områden i livet.

HEMMAFRUARNA PÅ 1950- OCH 60-TALET BANADE VÄG för sina döttrar genom utbildning, arbete och egenförsörjning.

Låt vårt arv till våra döttrar bli frihet från sexualiserade skönhetsideal, ökad jämställdhet i familjen och sist men inte minst krossade glastak i arbetslivet.

41

Foto: Karl Erik Granath, Nordiska Museet.

En bild av den typiska hemmafrun. Bruna bÜnor med fläsk.

>

Foto: Pär Bäckström, NSD.

SPANAREN

Lotta Gröning med dottern Lovisa.

Den dolda hemmafrun Av Lotta Gröning

DET ÄR INTE SÅ DÄR VÄRST OFTA VI STÖTER PÅ EN HEMMAFRU IDAG. Visserligen skymtar de förbi i kristdemokraternas politiska propaganda. Där framställs de som den moderna kvinnan som vill ha valfrihet och som vill vara hemma med barnen. För att befästa hemmafrun och ge henne en status kräver de skattepengar. Om ett vårdnadsbidrag införs kan alla kvinnor som vill, bli en riktig hemmafru.

I TV DYKER OCKSÅ HEMMAFRUARNA UPP, de uttråkade hemmafruarna som tröttnat på shopping och luncher och söker en ny spänning. Sitt för all del inte och lipa när mannen är otrogen. Hämnas vet jag! Det är mycket roligare.

SANNERLIGEN SER DE TILL PÅ TV att det händer mycket i hemmafruarnas ensamma vardagsliv. De är rika, vackra och företagsamma. Det är säkert roligare att vara uttråkad i ett lyxigt hus Beverly Hills än i en tvåa i Bandhagen.

Visst finns det några lyxfruar också i Sverige. Men på det stora hela är det så att hemmafrun hamnat på undantag.

Det är nästan fult att vara hemmafru idag. Politiken har medvetet frigjort kvinnan från mannen. Det handlar om allt från skattelagstiftningen till att det nästan är omöjligt för en vanlig medelsvenssonfamilj att leva på en lön.

Rötterna till den undersysselsatta hemmafrun som stämplas som samhällsekonomiskt olönsam hittar vi i den tidiga kvinnorörelsen. Alva Myrdal och Yrkeskvinnornas Riksförbund drev på 20- och 30-talen en hård kamp mot hemmafrun och för kvinnans rätt till ett arbete.

DE RALJERADE GÄRNA MED HEMMAFRUARNAS VILLKOR och dagliga värv. Alva brukade berätta en historia om den uttråkade hemmafrun som i brist på annat arbete sydde en bilpläd till sin man av 28 kattskinn. Budskapet var att kvinnan behövdes i samhällsarbetet.

FRÅGAN ÄR OM ÄNDÅ INTE HEMMAFRUN HAR KOMMIT TILLBAKA smygvägen. Det är ju faktiskt så att staten idag betalar lågavlönade kvinnor att vara hemma med sina barn. Dagens föräldraförsäkring uppmanar ju dessa kvinnor att stanna hemma. Så som reglerna är utformade är det logiskt att den som tjänar minst och dessutom har det tyngsta jobbet stannar hemma medan barnen är små. Genom att skaffa flera barn på raken, och bara ta en del av föräldrapenningen, kan kvinnor vara hemma i många år. Det kallas för barnledighet, men är det ändå inte en hemmafru som gömmer sig bakom barnvagnen? Jag bara undrar?

43

UR LITTERATUREN

Det måste vara rättvist!

Första verkstadsjobbet i Sverige blev att slipa.

’’

På allt gjutet material som framställdes inne på bruket blev det kvar en liten kant efter hur formen suttit. Den måste slipas bort. Fruarna till alla de finnar som slet framför ugnarna blev satta i långa rader att slipa och polera. Företagsledningen var förstående till barnpassningsproblemen och anpassade arbetstiderna så kvinnorna kunde jobba motskift till männen eller dagtid, om barnen var så stora att de gick i skolan.

Men Maija och Matti hade inga barn. De var gifta i alla fall. Hon hade följt med honom över Bottenviken, trots hans tidigare äktenskap, trots hans alkoholism, trots deras ålder. Hon hade sålt kaféet i Helsingfors för att bygga lyckan som metallare i Virsbo, ett bruk i Bergslagen. När de väl var framme och installerade kom livet att bestå av arbete dygnet runt. Personalmannen hade inte frågat något om familjeförhållanden, inte frågat något om hur de ville jobba, bara konstaterat att de var gifta. Maija och Matti hade inte förstått att han utgick ifrån att alla gifta finnar hade en hoper ungar som de inte ville lämna bort till främmande människor. De hade blivit satta på olika skiftlag i någon slags välmening. Därför var de aldrig hemma samtidigt.

I två år gick de om varandra. Han sov när hon gick till jobbet, vaknade strax innan hon stämplade ut, han gick hemifrån innan hon hunnit komma hem. Han jobbade när hon städade och tvättade, hon sov när han kom hem. Ibland väckte han henne men lika ofta tog han en öl ur kylen och somnade sedan bredvid henne en stund innan hon skulle upp.

När Maija hört att de anställt en finne på personalkontoret gick hon dit för att förklara situationen och försöka få samma tider som Matti. Men det var fullt på slipningens alla skiftlag. Inte nog med det, det var en lång kö av fruar som ville ha jobb eller byta till andra tider. Och andra kvinnojobb fanns inte. Maija gick dit många gånger, hon ville så gärna leva tillsammans med Matti, inte parallellt med honom, men hon fick alltid samma svar. Till slut ledsnade ändå den finske personalmannen på hennes tjat och gav henne ett karljobb med samma skifttider som Matti.

Hon blev erbjuden arbete inne i rörverkets avsyning.

Som första kvinna skulle hon få komma in i brukets finrum. Men det hon inte vetat när hon tackat ja var att alla andra som jobbade där var svenskar. Dittills hade hon knappt behövt tala svenska.

Det fanns alltid någon i kassan på Konsum som kunde finska, grannen ovanför kom från Rovaniemi, de mittemot från Seinäjoki. Alla hon jobbat med i slipningen var finskor utom basen och en stackare som kom från Jugoslavien. Men nu var alla svenskar.

De höll sig avvaktande, visade hur hon skulle göra och gick till sitt igen. Det tog ett bra tag innan de förstod att hon varken pep eller skrek på hjälp så fort det vart tungt. Hon lärde sig manövrera telfern och lyfte in de långa rören till granskning som en hel karl. Var lyftanordningen trasig tog 44

Foto: Irene Bjerregård, VLM.

Novell ur boken ”några gjorde hålen”.

Noveller och dokumenteller av Maria Hamberg och akvareller av Roine Jansson. Bäckströms förlag, Stockholm 2004.

UR LITTERATUREN

hon tag i rörets ena ände med sina sextiofem kilo och bad en av de stora tvåmeters bjässarna ta den andra sidan. Hon lärde sig förstå svenska lite bättre men klarade inte av att läsa det främmande språket. Hon blev accepterad och förhållandet med Matti blev bättre. Han drack mindre när han var ledig samtidigt med henne, de började göra utflykter tillsammans, på friskiften. Maija tyckte att hon trivdes i Sverige.

Killarna på avsyningen visade avtalsboken från Metall och förklarade hur hon skulle tyda tabellerna och siffrorna. Arbetet inne på avsyningen räknades som yrkesarbete, sa de, därför var det mycket bättre betalt än ackordsjobbet hon haft på slipningen. Gjorde hon nu samma jobb som karlarna skulle hon självklart ha samma lön, tyckte hennes nya arbetskamrater och hjälpte henne ta kontakt med facket. Även för kvinnor borde det vara rättvist! När den nya lönen kom fick hon ut mer än Matti. Han tyckte inte att det var ett dugg rättvist. Han som svettades hela skiften och var tvungen att äta salttabletter för att inte bli sjuk. Ibland var inte bara undertröjan och flanellskjortan genomblöta, till och med jackan han bar för att skydda sig mot värmen hade saltränder på ryggen. Ingen kvinna hade varit i närheten av ugnarna, de klarade inte hettan och absolut inte slitet. Skulle då Maija som bara körde kalla rör med hjälp av knappar upp och ned och sedan tittade på dem efter sprickor tjäna mer än han? Hon som egentligen var kaffekokerska? Hon lagade inte ens sprickorna, hon ritade bara lite med krita för att någon som kunde svetsa skulle hitta dem.

Han svor. Det riktigt fräste om honom. Det skulle vara svenskar som kunde hitta på något så dumt!

Redan på fredagskvällen drack han upp hela whiskyn Maija köpt ut för att fira sin nya lön, han fortsatte med ordinarie ranson Kosken och sov sedan till söndagseftermiddag då han drack upp de öl som var kvar i kylen innan han gick iväg till nattskiftet. På morgonen när de kom hem talade han om att han sagt upp sig. Han tänkte inte jobba på ett ställe där kvinnor tjänade mera än män.

Sedan for han till Södertälje och sökte jobb på Scania-Vabis, där hade de också ugnar han kunde svettas framför. Maija blev städerska. Först på sjukhuset, sedan på Astra. De gick olika skift igen men lyckades hålla ihop äktenskapet, ingen av dem behövde jobba på nätterna. De kunde ta semester samtidigt och hade nära till finlandsfärjan. Men så fick Matti hjärtproblem. Företagsläkaren sa att det inte var bra med häftiga temperaturväxlingar. Matti tänkte på jobbet och undrade hur han skulle kunna byta bort det när han hunnit bli sjuk. Läkaren förbjöd honom bada bastu men menade att arbete inte var skadligt för människor, tvärtom, det var bara bra att hålla sig i rörelse. Maija, hon ordnade jobb åt sig på Vedaverken. Hon var rädd att inte klara hyran ifall det värsta skulle hända.

Hon blev slipare. Igen satt hon bakom och framför kvinnor och vibrerade i takt med rondeller och slipmaskiner. Skillnaden var att här var grejerna gjutna i aluminium och att det pratades flera språk. Förutom finska hördes jugoslaviska, italienska och grekiska hördes. Och svenska! Men de hade dålig ordning på sina rättigheter, tyckte Maija som aldrig glömt det hon lärt sig på avsyningen.

De flesta kvinnorna var glada bara de fick pengar i kuvertet var fjortonde dag, om det var för mycket eller för lite, det hade de ingen aning om. Men Maija visste. Henne gick det inte att lura och hon delade med sig av det hon kunde. Hon såg till att de placerades in i rätt lönegrupper, att tidsstudierna gjordes om och att de som skulle fick ut det rättmätiga retroaktivt. När några av de svenska tanterna fått drygt två års innestående överskjutande lön utbetald, blev Maija inkallad till fackbasen. Han sa till henne att lugna ner sig, hon skulle inte komma dit och tro att hon kunde göra hur som helst.

”Du tror att jag vill sitta kontoret”, sa Maija. ”Inte vill jag det, nej, nej. Jag vill jobba. Men jobba rättvist! Sitt du här och bestäm”, menade hon, ”så jobbar vi”. Och så blev det. Hon blev änka något år senare men stannade kvar och slipade tills hon blev pensionerad. Fackbasen undvek hon i görligaste mån och hon gick aldrig på några fackmöten.

45

Foto: Bengt Antonsson

UTFLYKTEN

46

UTFLYKTEN

Gnarp Arrendebondens hem Av Ann Österberg

LÄNGS VÄGEN MELLAN RAMNÄS OCH VIRSBO, vid Virsbosjöns strand ligger arrendebostället Gnarp. Det var en av de större arrendegårdarna som hörde till Wirsbo bruk.

Arrendatorn på stället hade att årligen utföra 440 dagsverken åt bruket, varav 205 på sommaren och att leverera 2000 hl kol från fyra milor.

I början av 1900-talet odlades 30 hektar mark vid Gnarp. Detta födde två hästar ett tiotal kor, får och grisar förutom pigor, drängar och arrendebonden med familj.

OLIKA ARRENDATORER HAR AVLÖST VARANDRA sedan 1700talet, men de flesta har hört till samma familj. Idag bor den åttonde generationen Gnarpbor i den nyare stugan på gården.

Jorden brukas inte längre och djuren är borta men miljön är genuin och de gamla brusföremålen är bevarade SEDAN 1973 har den äldre stugan, uppförd på 1850-talet, smedjan och rökbastun visats som gårdsmuseum. De föremål som finns där har brukats och ofta även tillverkats på gården en gång i tiden. Vid 1900-talets början levde här Gnarp-Johannes med hustrun Anna Olivia samt barnen Lars och May, en piga och tre drängar. Det var May som ställde i ordning museet efter sina minnen av hur barndomshemmet såg ut.

DET VAR ETT STRÄVSAMT LIV som levdes i stugan. Man var i stort sett självförsörjande med mat, foder till djuren, bränsle och råvaror till kläder. Nya kläder och skor tillverkades av sömmerska och skomakare, behövde sakerna lagas så gjorde man det själv på gården.

I köket fanns varken vatten eller avlopp. Det var många tunga hinkar vatten och mycket ved som fick bäras in och slasken bars ut. Tvätten skötte de i en liten tvättstuga vid sjön.

Det var kvinnornas uppgift att sköta kor, får och grisar.

Hästens vård var männens syssla. Man hade gödgrisar, gjorde smör, korv, pölsa och palt och rökte fläsk.

Hushållets kontanta inkomster kom från försäljning av smör och fläsk och av den kol som blev över sedan arrendet betalats. Kontanterna skulle räcka till lön till pigor, drängar och extrahjälp, till matvaror som salt sill, socker, salt och kaffe samt till betalning till skomakare och sömmerska för deras tjänster.

GNARP Gnarp visas efter bokning av Virsbo/Ramnäs hembygdsförening på telefon 0223-344 27, 0223-347 33. Det går också att besöka gården vid de traditionsenliga arrangemangen. Vid dessa tillfällen skyltas avfartsvägen från rv. 66. I år blir det friluftsgudstjänst den 5 juni kl 10.00 och husförhör den 1 september kl 18.00.

47

FRÅN FÖRENINGARNA

Bergslagens kvinnomuseum 1994 FICK FYRA KVINNOR EN IDÉ om att arrangera en aktivitetsvecka för kvinnor om ”kvinnor”. Man ansökte om pengar för genomförandet och Surahammars kommun beviljade medel till veckan som förlades till veckan efter midsommar.

Föreläsare från olika universitet och högskolor bjöds in för att föreläsa om sin kvinnoforskning. Det blev en vecka fylld av intressanta föreläsningar och möten mellan människor.

Kvällarna bestod av olika kulturella inslag som teater och sång och musikframträdanden. Besökarna var alla mycket nöjda efter veckan och önskade få komma tillbaka nästa år. Året därpå genomfördes en ny kvinnovecka som blev än mer uppskattad. Eftersom det gått så bra tyckte initiativtagarna att det skulle bildas en förening, vilket också skedde på vintern 1996/97.

Redan som flicka börjar inskolningen. Här ser vi återigen Solveig Stickler, till höger. Året är 1940.

Foto: Hans Silvander

Föreningen arbetar idag med: BERGSLAGENS KVINNODAGAR – en mötesplats för alla som är intresserade av jämställdhet både ur ett historiskt- och framtidsperspektiv.

BERGSLAGENS KVINNOSAMLING – dokumenterade kvinnoöden där såväl folkbildningsarbete som vetenskaplig forskning bidrar med idéer, stoff och material.

Samlingen finns tillgänglig på Surahammars bibliotek.

UTBILDNING – studiecirklar och föreläsningar ur ett kvinnohistoriskt perspektiv.

FORSKNING – inspirerande studie- och forskarmiljö för etablerade forskare, folkbildare och alla kvinnor och män som är intresserade och engagerade i dessa frågor.

UTSTÄLLNINGAR – genom olika teman, former och metoder visas och gestaltas kvinnors liv och arbete.

DEBATT – stimulera till debatt och fördjupade studier kring kvinnors villkor.

WEBBTIPS:

Kvindemuseet i Danmark: www.kvindemuseet.dk Kvinnemuseet i Kongsvinger Norge: www.kvinnemuseet.no The Women's Museum, Dallas, Texas: www.thewomensmuseum.org Museum Anna Nordlander: www.skelleftea.se/kultur/man Svenska museer: www.museif.a.se/svenskamuseer Q-web: www.qweb.kvinnoforum.se Mälardalens kvinnolobby: www.kvinnolobbyn.u.se Nationella sekretariatet för genusforskning Göteborgs universitet: www.genus.gu.se Olofsfors bruksmuseum: www.olofsforsbruk.nu

48

UR SAMLINGARNA

Bruksföremål från Skultuna Av Roy Cassé I VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUMS SAMLINGAR finns sedan en tid en samling bruksföremål från Skultuna Bruk.

Skultunasamlingen har skänkts till museet av företaget SAPA, division service och innehåller föremål från det tidigare Skultuna Bruks verksamheter genom åren. Samlingen består av tusentalet föremål, i huvudsak olika slags serveringsoch hushållskärl i aluminium, femtiotalets mirakelmetall.

Där finns även en del ljusstakar liksom svetsutrustning i koppar och/eller mässing. Skultuna Bruk hade en stor tillverkning av hushållskärl som, efter diverse turer, lades ner under 1970-talet. Samlingen är ännu inte registrerad.

KONSERVERINGSAPPARATEN på bilden är från mitten av förra seklet, är en lämning från den tid då hushållen konserverade sommarens frukter för vinterförbrukning.

Idag har frysen ersatt mycket av konserverandets funktion, och underlättat arbetet i hemmet avsevärt.

UTSTÄLLNING:

Livstycken

10 kvinnominnen i Norberg, i Västmanland, i Världen.

Utställningen består av 10 kvinnoporträtt, tecknat och textat på lakansväv som hänger på tvättlinor.

Utställningen kan bokas av Pia Carlsson, Norberg på 0223-205 24 eller via Norbergs Kommunbibliotek 0223-291 40.

Foto: Ib Gyllinger, VLM.

Synnerligen märkliga Byggnadsminnen i Västmanlands län Årsbok 79 från Västmanlands hembygdsförbund och Västmanlands läns museum.

Foto: Hans Alenius Text: Krister Ström Västmanlands läns museum 2004.

208 sidor.

Västmanlands byggnadsminnen, enligt lagen ”synnerligen märkliga” och utvalda för att bevaras för framtida generationer.

Följ med på en rundtur från slotten vid Mälaren, via landsbygdens gårdar och prästerskapets bostäder till kraftverk och gruvbyggnader i Bergslagen. Möt vårt västmanländska byggda kulturarv som för första gången presenteras tillsammans i bokform. Boken har tillkommit i samarbete med Länsstyrelsen Västmanlands län.

49

BOKTIPSET

Aktuella böcker om kvinnoliv

Kvinnliga brukspatroner

Forntida kvinnor

Av Kerstin Westerlund

Jägare • Vikingahustru • Prästinna Bokförlaget Prisma 2004. 156 sidor.

Med fakta från arkeologiska utgrävningar, runstenar, krönikor och andra dokument berättas om den nordiska forntida kvinnans historia från allra äldsta tid till tidig medeltid.

Hur var kvinnans ställning?

Hur löste man barnbegränsningsfrågan? På vikingatiden kunde kvinnor ha specifika yrken och de hade rätt att begära skilsmässa.

Tekniska museets förlag 2004.

224 sidor.

Boken berättar historien om kvinnorna som var ledare inom svensk järnhantering under femhundra år fram till 1900-talets början. Drygt 300 kvinnliga brukspatroner kartläggs.

Ett 20-tal får vi lära känna närmare.

Kvinnors juridiska ställning hade betydelse för arv och ekonomi.

Först som änka blev en kvinna myndig och kunde då äga och leda företag.

Av Catharina Ingelman-Sundberg

Andrahandskontrakt Kvinnor på gränsen i folkhemmet till genombrott Av Katarina Larsson

Av Ulrika Knutson

Närmiljö och kvinnors förändringsstrategier. Örebro Studies in History 4. Örebro universitet 2004. 224 sidor.

Doktorsavhandlingen handlar i grunden om maktrelationer mellan könen. Den försöker förklara varför kvinnor hade så lite att säga till om då folkhemmet planerades och byggdes. Varför har män på ett självklart sätt fått stå för ”kontraktet” medan kvinnorna betraktats som inneboende? I tre delstudier undersöks hur kvinnor agerat för att skapa utrymme för kvinnors behov i planeringen av närmiljön.

Grupporträtt av tidevarvets kvinnor.

Albert Bonniers förlag 2004. 272 sidor.

Delar av en grav och glimtar av en tid Av Lotta Fernstål Om yngre romersk järnålder, Tuna i Badelunda i Västmanland och personen i grav X. Stockholm Studies in Archaelogy 32.

Stockholms universitet 2004. 304 sidor.

Doktorsavhandlingen i arkeologi utgår från den välkända grav X i Tuna i Badelunda, en av de guldrikaste gravarna i Skandinavien. Den döda var en kvinna som begravts okremerad och hon var sällsynt praktfullt utrustad.

Författaren försöker dra paralleller till andra gravar i Norden och funderar fritt om vem kvinnan var som begravdes och vilken roll hon kan ha haft under sitt liv.

50

Under 1920-talet satte kvinnorna i Fogelstadgruppen och runt tidningen Tidevarv en ny ton i svensk idédebatt.

I kulturhistorien är de så gott som glömda. Orättvist eftersom deras frågor är högaktuella idag.

Hur håller man demokratin levande?

Vad är ett värdigt liv? Vad är vänskap?

Vad är kärlek? De egenartade kvinnorna var sökare på alla plan, estetiskt, politiskt och privat.

notiser RAPPORT FRÅN FRAMTIDEN

Nygårdsliv I projektet dokumenteras livet i bostadsområdet Nygård i Köping. Konstnärer kommer att arbeta med de boende i olika workshops, där tillfälle ges att arbeta med kreativt skapande. Har du minnen från området Nygård? Har du bott där?

Minns du när området byggdes, när hus revs? I höst dokumenteras historia och nutid med utgångspunkt i området.

För mer information, kontakta: Carina Wendel 021-15 61 23 carina.wendel@ltv.se Graffitiprojektet Statens Kulturråd har beviljat 250 000 kronor i utvecklingsbidrag till Västmanlands läns museum för projektet ”Ungdomars rätt till det offentliga rummet? – Graffitikonsten i Västmanlands län”. Som en fortsättning på tidigare verksamheter kring ungdomars rätt till det offentliga rummet vill länsmuseet nu gå djupare in i ämnet graffiti. Västerås blev tidigt en av Sveriges betydelsefulla graffitistäder till följd av de unika möjligheter att måla i offentlig miljö som staden länge kunde erbjuda. Länsmuseet vill med detta projekt engagera sig i debatten som rör synen på konst och kulturarv i den offentliga miljön. Projektet är även ett led i museets ambition om att skapa utrymme för ungdomars åsikter kring den egna kulturmiljön. Syftet med projektet är att skapa förutsättningar för möten och diskussioner mellan människor med olika syn på graffiti i det offentliga rummet samt att sprida kunskap kring graffiti som konstnärlig och kulturhistorisk företeelse. Kontaktperson Carl-Magnus Gagge.

AKTUELLT

Industrial Change Network Europas industriregioner satsar på utveckling och samarbete i ett EU-projekt.

Parterna har bildat förbundet EIRA (European Industrial Regions Associations), som i sin tur lanserat EU-projektet Industrial Change Network, ICN. Västmanlands läns museum är genom Landstinget Västmanland en av de deltagande institutionerna. Kontaktperson är avdelningschef Stefan Elgh.

Kulturhusens dag I år handlar Kulturhusens dag om att visa sjöfartens miljöer. Hamnar och varv, magasin och kranar, skepp och andra delar av vårt flytande kulturarv visas den 11 september 2005.

Filmprojektet Vi fortsätter att inventera och visa historisk film från Västmanland.

Smalfilmens storhetstid överensstämmer med en händelserik tid där det moderna Sverige har tagit form och industrisamhället har växt fram. Särskilt vill vi nu rikta intresse mot filmer om arbetsliv, bebyggelse på landsbygd och i tätort, mångkultur, föreningsliv, företag m.m. Länsmuseet samarbetar med Filmarkivet i Grängesberg som förvarar och samlar information om dokumentära filmer i hela Sverige.

För att filmerna ska kunna bli historiska källor måste också kunskap om deras tillkomst bevaras. Varför har de filmats? Vem filmade? När? Var? Vilka personer finns med? Det är viktigt att all kunskap om filmerna skrivs ned annars förlorar de sitt kulturhistoriska värde.

Har du smalfilm, t.ex. 8 mm eller 16 mm (ej video) som du vill ska bevaras för framtiden, hör av dig till länsmuseet, likaså om du har förslag på visning av film! För mer information, kontakta Anette Rattfelt 021-15 61 24 anette.rattfelt@ltv.se eller Roy Cassé 0220-247 60, roy.casse@ltv.se Skolväskan Västmanland Skolväskan Västmanland är en resväska fylld med arkivmaterial som rör det västmanländska livet för 100–150 år sedan.

Innehållet är tänkt av användas av elever i grundskolans mellanstadium men kan även användas av äldre barn. I väskan finns kopior av gamla dokument och fotografier uppdelade på olka teman som skola, sjukvård, resor och nöjen m.fl.

Väskan bokas via Arkiv i Västmanland eller Västerås Stadsarkiv. Läs mer på www.arkiv.u.se/skolvaskan.html Utgård Hantverksby och butik i Riddarhyttan.

Inne i en gammal industrifastighet mellan lokstallet och Liens camping finns en hantverksby där besökare kan möta olika hantverkare i arbete och köpa deras alster.

Hantverket håller hög kvalitet och kan även ses i museibutiker i hela landet.

Där finns en guld- och silversmed, Peter Vincelj, en svartsmed, Stefan Åhlén, en museigrossist och textilare, Monica Kärner Eliasson, en knivmakare, Christer Larsson, och en experimentverkstad. På väg in är även en keramiker och en läderhantverkare.

Under sommaren visas även en vikingautställning samt Peter Vincelj:s unika stensamling. Öppettider: tis–fre 10–17, lör–sön 11–14.

Information 0222-130 11.

NOTISER

1

NOTISER

Biologiskt kulturarv Under våren fortsätter den kulturväxtinventering som startade förra sommaren vid torplämningar i Lillhärads socken.

Det är nu dags att gå igenom vårväxterna.

Inventeringen är ett samarbetsprojekt mellan Länsstyrelsen, Länsmuseet, Skogsvårdsstyrelsen Arbetsförmedlingen och Riksantikvarieämbetet med syfte att få metoder för korrekt bedömning av torpens ålder och bebyggelseutveckling samt att få en klarare uppfattning om växtlighetens omfattning kring torpen. Som utgångspunkt användes en torpinventering från Dingtuna-Lillhärad sockengille, kartmaterial samt fotografier av tio torp, tagna vid sekelskiftet 1900.

Fjolårets undersökning finns beskriven i rapporten ”Krusbär eller måbär – Vem bryr sig”. Lillhärads socken, av Josefina Sköld och Elisabeth Åman. Västmanlands läns museum, Rapport A, 2004:A61 NonTVTVstation Ett konstprojekt framtaget av det konstnärsdrivna företaget Splintermind.

Det är internet eller satellitdistribuerade konstutställningar i realtid, producerade av olika konstnärer. Betraktaren kan följa hur ett konstverk utvecklas och omformar sig. Under 2005 turnerar Länsmuseet i länets kommuner med projektet.

Skulpturparken i Ängelsberg Mellan 15 maj och 11 september är skulpturparken i Ängelsberg öppen.

I år medverkar fem inbjudna konstnärer (Henrik Blaszczyk, My Ekman, Jennifer Espling, Marie Gunnarsson och Lars Vilks) från olika delar av Sverige tillsammans med elever vid Skinnskattebergs Folkhögskola och Brinellskolan i Fagersta. I samband med utställningen anordnas föreläsningar där konstnärer medverkar.

Aktuell arkeologi I sommar kommer länsmuseet att göra utgrävningar i Erikslund. Det är ett boplats- och gravfältsområde från bronsålder till äldre järnålder som undersöks. Det blir även en begränsad utgrävning intill väg 252 i Köping. Museets arkeologer gör dessutom utredningar och förundersökningar för utbyggnad av E18 mellan Västerås och Eskilstunaavfarten.

2

NOTISER

Under 2004 skrevs ett 70-tal arkeologiska rapporter från länet och hittills i år ett tiotal. De handlar om allt från några timmars schaktningsövervakning till flera månaders boplatsutgrävningar.

Information om grävningar och rapporter finns på länsmuseets hemsida www.vastmanlandslansmuseum.se

PÅ NYTT JOBB

Ny arkivarie på Länsmuseet Länsmuseet har anställt en arkivarie, Ivan Klaesson. Han kommer närmast från Försvarsmakten, men arbetade dessförinnan under många år inom Telia-koncernen.

FRÅN FÖRENINGAR OCH MUSEER Guidade vandringar i Badelunda Under sommaren 2005 upprepas succén med guidade visningar vid Anundshög med omgivningar. Varje onsdag under juli och augusti arrangerar Badelunda Hembygdsförening guidningar i Anundshögsområdet. Samling kl 18.00 på parkeringen vid Anundshög. Även guidade cykelturer ges vissa söndagar. Se annonser i VLT. De rika fornminnena i Badelunda vittnar om att bygden spelat en viktig roll i Sverige under förhistorisk tid.

Anundshögsområdet anlades vid den viktiga vägkorsning där eriksgatan korsade den gamla åsvägen Vi promenerar på åsen med sina imponerande gravfält och den unika labyrinten, trojeborgen. Vi berättar om storhögarna, om de märkliga Tunagravarna och mycket annat, som denna rika kulturbygd har att erbjuda.

Till sommaren 2005 ska också kommunen ha förbättrat servicen i form av café, toaletter och information.

Vallby Friluftsmuseum Ett flertal nya skickliga entreprenörer är nu verksamma på Vallby året om. Hantverkarna i Bomanska gården har utökats med en keramiker, och i Flinkstugan har ateljé grönt & skönt flyttat in. I Skultuna-

boden finns finsnickeriet Träsmak, och till midsommar öppnar Tenngjutaregårdens hantverk.

Under sommaren kommer museets alla hus och gårdar att fyllas med liv och rörelse. Här får besökarna möta en brokig skara människor. Pigor, kloka gummor, soldater, lärarinnor, bönder, herrskap, arbetare och kolonister – här finns möjlighet att lära sig mer om de skiftande villkor och förutsättningar som kunde finnas för rika och fattiga, på landet såväl som i staden.

Ett nytt pedagogiskt program för skolorna har också introducerats. Eleverna får nu följa med på dramatiserade resor i tiden. Förhoppningen är att eleverna ska känna sig mer delaktiga och få en insyn i historien ur flera perspektiv.

På museets nya hemsida, www.vallbyfriluftsmuseum.se kan besökarna lätt hitta den information man söker. Här förmedlas dessutom något av Vallbys speciella atmosfär.

Från Köpings museum Museet är öppet mån–tors & lör–sön, kl 13–16.

0528: Vernissage kl 13 på utställningen TRÅDTJACK – Från luffararbete till modern trådslöjd. Samarrangemang med Västmanlands läns hemslöjdsförbund.

Köpings Brandmuseum har öppet mån–tors & lör–sön, kl 13–16, måndagar även kl 16–18 (ej sommar).

Nyströmska Gårdens snickerimuseum har visning för grupper enligt överenskommelse.

KUJ-Lokstall Öppet alla söndagarna i juli månad, samt söndagarna 7, 14 & 21 augusti kl 11–16. Övrig tid för grupper enligt överenskommelse.

I Friluftsmuseet Gammelgården och Café Gammelgården kan ni besöka Herr & Fru Andersson som lever anno 1899 eller bara koppla av med fika. Öppet 0606–0814: mån–fre kl 12–16. Även öppet vissa kvällar.

0606: Nationaldagsfirande kl 17.

0814: Hantverkets Dag kl 12–16.

0903: Prel. Museinatt.

Mer information se hemsidan: www.koping.se eller ring 0221-253 51.

NOTISER

PRIS OCH BERÖM

Rudolf Meidner-priset 2005 För forskning i fackföreningsrörelsens historia har tilldelats Rebecca Svensson, ekonomihistoriker, verksam inom Folkets bio i Västerås och Mälardalens Högskola.

Priset har hon fått för sin avhandling från 2004 ”När järnarbetare hanterar spaden och målaren knackar makadam.

Om arbetslöshetspolitik i en arbetarstyrd kommun, Västerås under 1920-talets krisår”.

Motiveringen lyder ”I denna mycket väl genomförda lokala studie belyses tidigare arbetslöshetsforskning på ett nytt sätt. Spännande resultat presenteras både om facklig-politisk samverkan och motsättningar och konflikter inom och mellan olika delar av arbetarrörelsen.”

Priset delas ut av Forskningsrådet vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Årets kulturbevarare Textilkonstnären Barbro Andersson från Västerås mottog den 3 maj det nyinstiftade priset Årets kulturbevarare.

Textilkonstnären Barbro Andersson från Västerås mottog den 3 maj det nyinstiftade priset Årets kulturbevarare.

Priset delades ut av Föreningen Kulturmiljö i Västmanlands län, som har bildats på initiativ av landshövding Mats Svegfors.

Föreningens uppgift är att främja bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, anläggningar, samlingar, föremål och miljöer. Barbro Andersson har i många år varit vävlärare i Västerås.

Den konstnärliga verksamheten omfattar ett brett arbetsfält från kyrkliga textilier till dräkter, möbeltyger och olika konstnärliga utsmyckningar.

Hembygdsförbundets förtjänstdiplom Utdelas till person eller personer som inom någon av hembygdsföreningarna gjort sig förtjänt eller som med annan lokal anknytning inom länet utfört en kulturgärning utöver det vanliga.

Vid årsmötet 2005 delades diplom ut till: Göran Ax, som har arbetat för Sala Hembygds- och Fornminnesförening i mer än 20 år. Han har fängslat otaliga besökare med sin synnerligen väl utvecklade förmåga att berätta och visa små ovanliga ting. Med ett genuint intresse och stor skicklighet har han arbetat med att bevara och synliggöra kulturarvet.

Georg Bellviken, som har arbetat aktivt i Medåkers hembygdsförening i omkring 40 år. Han har ansvarat för utgivningen av de fyra Medåkersböckerna, visat hembygdsgården för besökare, vårdat föreningens föremål, arbetat med cykeloch promenadleder, samlat orts- och gårdsnamn och mycket annat.

Göran Borg, som har arbetat aktivt i Skultuna Hembygdsförening i omkring 40 år. Han har varit drivande för att bygga upp och förvalta föreningens samlingar av föremål och fotografier. Vad som är värt att veta om Skultuna, vet Göran, och via otaliga föredrag och guidningar i och om ortens och mässingsbrukets historia har han delat med sig av sitt stora kunnande.

Verksamhetspris Hembygdsförbundets verksamhetspris har tilldelats Västerlövsta hembygdsförening.

Föreningen har under många år arbetat på ett mycket ambitiöst sätt med byinventeringar. Genom att inventera arkiv, både offentliga och privata gårdsarkiv liksom litteratur, och andra källor har man funnit historiska fakta, fotografier, dokument, gamla kartor, berättelser med mera från de olika byarna. Resultaten har publicerats i häften som presenterats för föreningsmedlemmar och andra intresserade vid träffar och byavandringar. Dessa inventeringar är ett mycket lovvärt initiativ som ger oss alla möjlighet att lära oss mer om Västerlövstas byar.

SAGT OCH GJORT FRÅN VERKSAMHETEN Ledningsträff Den 12 mars 2005 var det 40 personer från sammanlagt 16 hembygdsföreningar som kom till Vallby Friluftsmuseum.

Konsulenten informerade om uppropet kring skolombud i föreningarna. Länsmuseet vill gärna ha kontakt med representanter för föreningar som arbetar med skolan på olika sätt. Informerades om försäkringsfrågor. Mötet ansåg att det behövs en informationsdag om brandskydd och andra försäkringsfrågor i höst.

Carl-Magnus Gagge chef för länsmuseet och landsantikvarie, berättade om länsmuseets verksamhet. Museets strategi att arbeta ute i kommunerna gör att museets tjänstemän finns och syns i länet allt mer.

Museet har lokalproblem men ett löfte finns att någon slags utställning skall kunna öppna i Slottet under 2006 och att man undersöker möjligheterna till nya museilokaler i Kopparlunden på sikt.

Katarina Frost, chef på Vallby friluftsmuseum, som har 15 ha mark, byggnader djur och odlingar. Där finns 6,5 fast tjänst och tillsammans med olika skyddade tjänster är de 15 personer som arbetar på området.

De har genbanksdjur och kulturhistoriskt riktiga växter och odlingar, bedriver pedagogisk verksamhet för skolorna och har stora traditionella arrangemang som midsommarfirande och julmarknad. För att detta skall kunna fungera krävs ett omfattande samarbete med andra, både entreprenörer och organisationer.

Nya lagar har gett stora kostnader för investeringar. Det gamla brandlarmet måste bytas ut och djuren måste få större vindskydd. Anundshus brändes ned efter stora problem med hussvamp. Bränningen skedde i samarbete med arkeologer, som skall gräva ut resterna om något år.

NOTISER

3

NOTISER

WEBBTIPS

Världsunik databas på Internet Http://skud.ngb.se är adressen till svensk kulturväxtdatabas, som sedan några veckor finns fritt tillgänglig för alla via Internet. Databasen bygger på referensverket Kulturväxtlexikon från 1998 (Natur och Kultur/LT:s förlag) men med utökat antal namnposter. Målet är att få med alla namn inklusive synonymer på de växter vi använder eller använt i Sverige.

NYA BÖCKER

Arbetslivsmuseer i Sverige Malin Blomqvist, Monica StangelLöfvall. Riksantikvarieämbetet 2004.

Häftad. 240 sidor.

Tvätterimuseer, järnbruk, galeaser och skonerter, skofabriker, och mentalvårdsmuseer. Det är några exempel på vad ett arbetslivsmuseum kan vara. Mer än 1 000 av Sveriges 1 300 arbetslivsmuseer presenteras i denna bok.

Järn- och stålframställning Utvecklingen i Sverige 1850 till 2000 ”Jernkontoret 2004 Jernkontorets skriftserie 41. Inbunden i två volymer på 407 respektive 540 sidor.

Böckerna presenterar den snabba teknikutvecklingen, som ägt rum efter 1850talet, då Bessemers nya götstålsprocess introducerades i Sverige. Del I tar bland annat upp järntillverkningens historia och vetenskap, del II beskriver de olika processerna och metallurgins tekniska utveckling.

De formade 1900-talet. Design A till Ö Eva Atle Bjarnestam.

Natur och Kultur 2005. 260 sidor.

Boken är en uppslagsbok och består av en uppslagsdel med ungefär 1 500 uppslagsord. Här förtecknas enskilda formgivare, företag, föreningar och grupper.

Samtliga ges en kortfattad beskrivning med historik, viktiga arbeten, uppdragsgivare samt lästips för vidare studier.

4

NOTISER

Författaren är bibliotekarie i grunden och driver sedan flera år tillbaka antikaffären Drängahuset i Tomasbo utanför Skinnskatteberg.

1917 En berättelse om Sigfrid Edström, Asea, Västerås och revolutionen.

Anders Lif. Affidavit Förlags AB 2004.

256 sidor.

Anders Lif, journalist på Västmanlands läns tidning, har skrivit en levande bok om vad som hände 1917. Berättelsen kretsar kring Asea-chefen Sigfrid Edström.

Utifrån fotografier och ett unikt arkivmaterial, bl.a. från Riksarkivet och Asea gamla centralarkiv, berättar författaren hur Sigfrid Edström gjorde gemensam sak med den socialdemokratiske ledaren Viktor Larsson för att dämpa revolutionsoron efter en stor hungerdemonstration på Fiskartorget. Asea tjänade stora pengar på den ryska marknaden under 1:a världskriget och läsaren får i berättelsen följa med på Sigfrid Edströms äventyrliga resor till dotterbolaget i Lenins och revolutionens Petrograd.

När järnarbetare hanterar spaden och målaren knackar makadam.

Om arbetslöshetspolitik i en arbetarstyrd kommun, Västerås, under 1920-talets krisår.

Rebecca Svensson Acta universitatis Upsaliensis. Uppsala Studies in Economic History, 70 Uppsala universitet 2004.

220 sidor.

Boken är en doktorsavhandling i ekonomisk historia. I avhandlingen studeras arbetslöshetspolitik på kommunal nivå under 1920-talets krisår. Utgångspunkten är de centralt fastställda regelverken medan kärnan är en djupstudie i lokal tillämpning. Var låg egentligen makten över den lokala arbetslöshetspolitiken.

Hur formerades de intressen som bar fram frågan? Var gick gränslinjen mellan de olika intressegrupperna? Hur formades motsättningarna? Västerås var en av de städer som var värst drabbat av arbetslöshet på 1920-talet.

Inte för ro skull.

Olle Nilson. Enåkers Hembygdsförening i samverkan med Huddunge Hembygdsförening. Runhällen 2004. Inb. 334 sidor.

Boken har underrubriken ”Bygga tröskverk var ett sätt för Trösk-Erk att överleva i 1800-talets folkvimmel” Boken berättar om Eric Olofssons liv och återger den dagbok han skrev mellan 1857 och 1901.

I godsets skugga? Frälsebonden på Ängsö. Familj och arbete 1700–1880.

Göran Samuelsson. Studier i stads- och kommunhistoria nr 26. Akademisk avhandling vid Stockholms universitet 2004.

I avhandlingen granskas frälsebönderna som kollektiv och deras familjeförhållanden med speciell fokus på ängsöbönderna och släkten Lars Abrahamsson.

Livsvillkoren för Ängsös frälsebönder jämförs med ett par skattebönder i Tortuna socken. Ögonblick-bilder av Mälarens människor

Ann-Christine Kihl och Anders Forngren.

Triptyk förlag 2004.

Boken innehåller sex längre berättelser om livet på några öar i Mälaren, på gränsen mellan Västmanland och Södermanland. Boken varvar nytagna fotografier och berättelser med fakta, gamla fotografier, skrönor och arkivmaterial.

Med Hammare och Fackla XXXVIII Utgiven av Sancte Örjans Gille 2004.

258 sidor. ill.

Boken innehåller flera artiklar av stort västmanländskt intresse. Det handlar bland annat om bevarande av 1900talets bergshistoriska anläggningar, om polhemshjul och stånggångar och arbetet med ”Atlas över Sveriges Bergslag”.

Minnenas Mosaik.

Berättelser nedtecknade av några industriveteraner: ASEA-präntarna.

Redaktion: Arne Dybvig och Bertil Hanås.

Utgivare: Teknikinfo Bertil Hanås, Västerås, 2004.

För några år sedan skrev 16 veteraner ned roliga och intressanta händelser från sin yrkestid i boken ”Industriminnen av ASEA-präntarna”. I den nya boken ”Minnenas Mosaik” träder 30 nya präntare fram med flera berättelser ”från insidan”.

NOTISER

Vår hembygd Kurt och Rune Larsson.

Utgiven av Kolbäcks och Säby hembygdsföreningar 2004.

En sammanställning av artiklar om Kolbäck och Säby socknar med avsnitt om industrier, postgång, kvarnar, fattigstugor och mycket mer.

Arkitekter i Ängelsberg … … .. och världen Karin Larsson, 2004. 42 sidor. Ill. I skriften presenteras arkitekterna Isak Gustaf Classon och Erik Julius Lallerstedt och deras hus i Ängelsberg, med avsikt att besvara de frågor som kan ställas av en besökare i samhället. Som jämförelse beskrivs även några av deras arbeten på andra platser.

Särimner Kungsörs hembygdsförening årsskrift 2004. 56 sidor. ill.

Blick för Bergslagen Avd. för arkeologiska undersökningar UV Bergslagen Riksantikvarieämbetet 2004

Denna upplaga av Särminer – den 19:e årgången, handlar till största delen om företeelser de senaste hundra åren. Skola, skolböcker, biograf och en flyguppvisning är exempel på detta.

I årsboken finns ett par artiklar som rör Västmanlands län. Det är ”En Förhandstitt ner i Arbogas kulturlager” av Ulrika Wallebom och ”Stavar och master En märklig byggnad i Barksta får sin förklaring” av Leif Karlenby.

Nattlandskap Hans Alenius. Fotografier och text av Hans Alenius med texter av Inga-lill Craas och Jan Garnert. Förlag: Nya vyer, 2004.

96 sidor. 81 fotografier, mjuk- eller hårdbunden, med skyddsomslag.

Ett åttiotal fotografier i färg och svartvitt från det nattliga landskap vars scenerier vi oftast ”sover bort”.

Hökåsen-Andan En bok av Hubbo Hembygdsförening.

Västerås 2005. Inbunden 197 sidor. Ill. En lång rad artiklar behandlar bl.a. forntid, företag och föreningar. Liksom i föregångaren Tillberga-Andan ges utrymme för flera Hökåsenbor att själva skriva om sitt samhälle.

Hembygdsmuseer i Västmanlands län med kulturkalender ARBOGA KOMMUN Hembygdsföreningen Arboga Minne Museum på Nygatan 37 i Arboga.

Stadshistoria, fotoarkiv och arkiv.

Bryggerimuseet på Skandiagatan innehåller Sveriges enda intakta träbryggeri.

Information 0589-142 10.

Götlunda Hembygdsförening Hembygdsgård i Nannberga, Götlunda, Skolmuseum. Information 0589-700 43.

Medåkers hembygdsförening Hembygdsgård, Abramsgården belägen vid Berga, 1 km väster om Medåkers kyrka. Samlingar från bygden samt trädgård med mormorsväxter. Årets specialitet: föreningen arbetar med att bygga ett nytt knuttimrat hus på gården. Öppet alla söndagar i juli 14–17.

Information 0589-66 00 11.

0623: Majstången lövas kl 18.

0624: Traditionellt midsommarfirande kl 14. Familjefest.

0807: Friluftsgudstjänst kl 14.

0828: Medåkers marknad kl 11–16.

Försäljning av lokala produkter t.ex. hantverk, grönsaker och honung.

Servering.

Säterbo Hembygdsförening Utställning av verktyg från arbetet med Hjälmare kanal. Hjälmare docka.

Information 0589-410 24.

FAGERSTA KOMMUN Fagersta-Västanfors Hembygdsförening Hembygdsgården är belägen intill Rv. 66 i Västanfors. Där finns Magasinet med handelsbod, teatermuseum och utställningslokaler öppet varje dag 11–18, en kaffestuga öppet varje dag 10–17, Rune Lindström-museum öppet varje dag 10–17, Keramikverkstaden säkrast öppet vardagar 9–17 året runt, skolmuseet öppet apr–okt 14–16 andra söndagen i varje månad. Herrgårdsmuseet, bergsmansstugan, soldattorpet, bak & bykboden, Mor Stinas stuga, Skomakerimuseet och Kraftverksmuseet, har mer begränsade

öppettider. Information 0223-175 78.

0505–0828: Utställning ”Vart tog alla vackra kossor vägen?” Måleri – skrock & folktro. Alla dagar 11–18.

0606: Nationaldagsfirande.

Arr. Kulturskolan.

0623: Midsommarstången kläs kl 18.00.

Medtag blomster.

0624: Traditionellt midsommarfirande kl 14.00 stången reses 15.00.

0801–0805: Knyppelkurs Välkommen att titta på alster.

0814: Återvändardag.

Västervåla Hembygdsförening Hembygdsgård mitt emot Västervåla kyrka. På gården finns åtta byggnader med utställningar och föremål från socknen. Där märks bland annat en loftbod från 1648, en mycket vacker sal med blyinfattade fönster, en kyrkbod med likvagn och en mer än tusenårig stockbåt. Information 0223-331 56.

NOTISER

5

NOTISER

HALLSTAHAMMARS KOMMUN Svedvi-Berg Hembygdsförening, Kanalmuseet Skantzen ligger granne med Skantzö bad och camping. Utställning om Strömsholms kanals historia och de gamla verktygen, arbetarhem, skolmiljö, kapell, bagarstuga, smedja, arkiv och fotosamling. Bokningar 0220-174 09. Öppet 28/5–21/8 kl 11–17. Trångfors kraftstation och Trångfors smedja öppet varje helg i juli 13–16. Åsby lantbruksmuseum vid Åsby trädgård öppet varje dag i juli 13–16.

0622–0810: Sommar på Skantzen varje onsdag kl 19.

0624: Traditionellt midsommarfirande Skantzen, Svedvi-Berg Hembygdsförening kl 13.

0813: Hembygdens dag kl 12–16.

0814: Ekumenisk gudstjänst Skantzen 0821: Trångforsdagen i Hallstahammar Kolbäcks Hembygdsförening Hembygdslokal på Stationsgatan 12 i Kolbäck. Stort bildarkiv från kolbäcksbygden. Föreningen arrangerar Kolbäcksträffen varje helgfri tisdag 13–17.

Kaffeservering. Information 0220-407 64.

HEBY KOMMUN Enåkers Hembygdsförening Hembygdsgård vid Ingbo, Enåker.

Information 0224-911 28.

Harbo Hembygdsförening Hembygdsgård i centrala Harbo.

Laggkärlstillverkning. Information 0292-310 91. Visningar: Gunnar Axelsson 0292-300 45, Lars Larsson 0292-300 36.

0611: Kubbturnering 0624: Midsommarfirande kl 12.

0625: Gudstjänst vid hembygdsgården kl 11. Medtag kaffekorg.

0713: Slåtterkväll kl 18.

0807: Kulturvecka Byvandring i Harbonäs.

0817: Hembygdsafton kl 19.

Olle Nilsson från Enåker berättar.

Huddunge Hembygdsförening Hembygdsgård i Huddungeby, ca. 500 meter söder om Huddunge kyrka.

Information 0224-961 08.

Nora Hembygdsförening Hembygdsgården ligger i Tärnsjö.

På hembygdsgården finns 11 byggnader med olika utställningar. På området finns bland annat Säljastugan och Olof Krans födelsehem. Information 0292-501 08.

Vittinge Hembygdsförening Hembygdsgård i Gillberga. På gården finns fem byggnader med olika utställningar. Information 0224-613 14.

Västerlövsta Hembygdsförening Hembygdsgård, Erik Ersgården på Sorterarvägen i Heby. Mangårdsbyggnad från tidigt 1800-tal, allmogeföremål.

Information 0224-314 50. Östervåla Hembygdsförening Östervåla Hembygdsgård och möbelmuseum intill väg 272 vid Östervåla samhälle. Museet visar stolar och möbler och möbelritningar från en 200-årig snickartradition i Östervåla socken.

Information 0292-103 54.

KUNGSÖRS KOMMUN Kungsörs Hembygdsförening Hembygdsgård vid Kungsudden. Fotosamling och arkiv. Öppet 1 juni–30 aug 10–17. Information 0227-102 21.

0606: Nationaldagsfirande kl 14.

0624: Traditionellt midsommarfirande kl 14.

KÖPINGS KOMMUN Karmansbo Bruksmiljö Öppet 11–26 juni lör–sön 13–16 utom midsommardagen. Juli månad tis–sön 13–16. 6–14 aug. lör–sön 13–16. Bokning av visning Laila Öhrn 0222-305 19.

0604: Karmansbo marknad.

0702: Järnets Dag. Kolsva-Ortens Hembygdsförening Hembygdsgård, Torpet beläget på Strömvägen 21 i centrala Kolsva.

Information 0221-514 47.

Stiftelsen Kolswa Kulturbyggnader Arkiv med mycket foto.

Information 0221-129 85.

Hembygdsföreningen Munktorps sockengille Filmer från hembygden. Info 0221-403 03.

6

NOTISER

Odensvi hembygdsförening Dybecksgården skyltat från Odensvi kyrka.

Information Karin Lindekvist 0220-320 10, Örjan Andersson 0221-600 90.

0606: Nationaldagsfirande Dybecksgården nationaldagsfrukost kl 9, Dybecksplatsen högtidsceremoni kl 10.

0624: Traditionellt midsommarfirande Dybecksgården i Odensvi, kl 14.

NORBERGS KOMMUN Norbergs Hembygdsförening Hembygdsgården Karlberg ligger ca. 1 km SV Norbergs torg. På hembygdsgården finns 21 byggnader med bl.a. bergsmansgård, handelsbod, järnvägsstation, fattigstuga. Kaffeservering i herrgården.

Stort arkiv och många fotografier.

Information 0223-223 18.

SALA KOMMUN Fläckebo Hembygdsförening Gammelgården ligger ca. 200 meter från Fläckebo kyrka. Vid Hembygdsgården finns Odendisastenen, som är Sveriges äldsta kända runskriftshyllning till en kvinna. Information 0224-74 50 16.

0807: Sommarfest. Samling i kyrkan kl 12, på Gammelgården från 13.

Kaffe, lotterier, underhållning.

Kila Hembygdsförening Hembygdsgård vid Kila kyrka.

Information 0224-250 17.

Kumla Hembygdsförening Hembygdsgård i Kumla kyrkby, invid Kumla kyrka. Parstuga från 1700-talet, sprutbod, smedja, likbod, uthus.

Information 0224-211 18.

0606: Nationaldagsfirande 0624: Traditionellt midsommarfirande 0626: Hembygdsfest, tider för ovanstående: se annons i Sala Allehanda.

Möklinta Hembygdsförening Hembygdsgård i samhällets centrum.

Gammelgården består av sju äldre hus som flyttats från olika platser i socknen.

Föremålssamling med arbetsredskap, köksredskap kläder musikinstrument.

Information 0224-802 29.

Norrby Hembygdsförening Hembygdsgård i Öja 1,5 km från Norrby kyrka mot Varmsätra.

Information 0224-531 54.

NOTISER

Sala Hembygds- och Fornminnesförening Väsby Kungsgård, Museigatan 2, Sala.

I flera byggnader visas utställningar om Salas gamla kultur och historia. Stor fotosamling, arkiv. Information 0224-106 37.

0606: Nationaldagsfirande kl 18.

0624: Trad. midsommarfirande kl 13.

0903: Hemslöjdens dag, samarr. med Sala-Heby slöjd- och hantverksförening.

Västerfärnebo Hembygdsförening Gammelgården i Västerfärnebo kyrkby innehåller tiotalet byggnader med varierande utställningar. Arkiv och fotosamling. Information Lena MatsAnders 0224-702 17.

0606: Nationaldagsfirande.

Tid se annons i dagspress.

0612: Spelmansstämma och Svenska kyrkans friluftsgudstjänst.

0624: Traditionellt midsommarfirande.

Tid se annons i dagspress.

0629–0817: Musikunderhållning alla onsdagar kl 19–21.

0723: Centerns sommarmarknad start kl 12.

0730: Dragspelsstämma. Färneboparaden 0810: Hantverksrundan i Västerfärnebo. Öppet hus kl 10–16.

SKINNSKATTEBERGS KOMMUN Skinnskattebergs Hembygdsförening Hembygdsmuseum i centrala Skinnskatteberg. Information 0222-107 30.

SURAHAMMARS KOMMUN Ramnäs-Virsbo Hembygdsförening Hembygdsföreningen har flera lokaler på olika platser. Söderhammar, (vid Ramnäs Kätting) och Valsverket (intill herrgårdarna i Ramnäs). Gnarp, (beläget mellan Rv. 66 och Virsbosjön söder om Virsbo) Bruksmuseet (i Vita Magasinet i Virsbo) och bruksområdet i Virsbo. Bruksarkiv med stora samlingar även foto. Information Ramnäs 0220-352 36, Virsbo 0223-394 30 eller 394 44.

0605: Friluftsgudstjänst vid Gnarp kl 10.

Medtag kaffe.

0617: Lingonrisplockning till midsommarstången. Samling Torget i Ramnäs och Focuskontoret i Virsbo kl 17.15 vid magasinet i Seglingsberg kl 17.30 0624: Traditionellt midsommarfirande Seglingsberg kl 15. Musik folkdans, lekar m.m.

0901: Husförhör i Gnarp kl 18.

Surahammars Hembygdsförening Hembygdsgården ligger vid Kolbäcksån bakom Stenhuset/Turistbyrån i Surahammar.

Där finns bl.a. Gammelgård, smedbostad och loftbod. Information 0220-312 94.

0624: Traditionellt midsommarfirande i Bösebergsparken i Tillberga kl 15.

VÄSTERÅS STAD

Kungsåra Hembygdsförening Information 021-204 78.

Hembygdsföreningen Barkarö sockengille

Hembygdsgård vid Barkarö kyrka.

Information 021-522 38.

Badelunda Hembygdsförening Föreningen arrangerar program i anslutning till Anundshögsområdet.

Information 021-280 15.

0624: Traditionellt midsommarfirande vid Anundshög.

Björksta Hembygdsförening Information 0171-44 30 85.

Dingtuna-Lillhärad sockengille Hembygdsgård vid Dingtuna station.

Järnvägshistoria. Information 021-556 96.

Engsö Hembygds- och Intresseförening Hembygdsgård vid Klocktorp, Engsö.

Skyltat till vänster före allén på Ängsö 0807: Öppet hus på Klocktorp kl 13–16.

Loppmarknad, underhållning, museet visas. Information 0171-44 40 53.

Harakers Hembygdsförening Hembygdsmuseet finns i flyglarna till Harakers prästgård, intill kyrkan.

Där finns ett skolmuseum, en lanthandel, gårdsmuseum, skomakeri, snickarbod, gamla lantbruksmaskiner m.m.

Information 021-710 53 eller 021-740 90.

0604: Bygdedag. Underhållning kaffeservering, tunnbrödsbakning, öppet i handelsboden kl 13.

0606: Nationaldagsfirande Harakers kyrka kl 18.

0722: Träff vid mittpunkten, Svanå kl 19.

Underhållning, korvgrillning.

Medtag kaffekorg.

0820: Bygdekampen – returmöte kl 14.

0911: Vandring i Svanåskogen kl 16.

Samling vid Svanå fotbollsplan.

Medtag förtäring.

Hubbo Hembygdsförening Lokaler i Sörby skola, Tillberga.

Fotosamling och arkiv.

Information 021-608 11.

Irsta Hembygdsförening Information 021-206 89.

Lundby Hembygdsförening Föreningen äger en bastu i Lundby vilken används som studielokal.

Information 021-12 22 42.

Romfartuna Hembygdsförening Information 021-610 44.

Rytterne Hembygdsförening Hembygdsgården ligger 200 meter från Rytterne kyrka. Mindre arkiv.

Information 016-35 44 14.

Sevalla Hembygdsförening Information 021-620 14.

Skerike Hembygdsförening Hembygdsmuseum beläget ett stenkast från Skerike kyrka. Fårhus som blivit bygdemuseum, loge med äldre jordbruksredskap samt en täppa med växter från socknen. Information 021-510 28.

0624: Traditionellt midsommarfirande.

Blomplockning och majning kl 13 stångresning ca. 15. Medtag kaffekorg.

Samåk eller kom på cykel.

0703: Rosornas dag i Fastberga Skerike kl 15.

Skultuna Hembygdsförening Arbetslivsmuseum och skolmuseum vid Skultuna Mässingsbruk.

Information 021-705 65.

Säby Hembygdsförening Information 0220-440 83.

Tortuna Hembygdsförening Skriver av kyrkostämmoprotokoll.

Information 021-653 79.

Västerås Hembygdsförening Västerås Hembygdsförening är engagerad i programverksamheten vid Vallby friluftsmuseum.

Information 021-18 13 25.

NOTISER

7

POSTADRESS: Tidskriften Spaning, Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

BESÖKSADRESS: Länsmuseet, Slottet, Västerås.

REDAKTÖRER: Ann Österberg, Konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Telefon 021-15 61 20. E-post ann.osterberg@ltv.se Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef, Västmanlands läns museum.

E-post carl-magnus.gagge@ltv.se Elisabeth Westerdahl, Lantmästare och antikskribent, Kusta. Telefon 021-200 94.

Krister Ström, Fil.lic. Telefon 021-12 51 54.

Helen Sjökvist, byggnadsantikvarie, Västmanlands läns museum. Telefon 021-15 61 11.

Anders Eriksson, byggnadsantikvarie, Västmanlands läns museum. Telefon 021-15 61 09.

HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN: Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

ANSVARIG UTGIVARE: Carl-Magnus Gagge, telefon 021-15 61 15. E-post carl-magnus.gagge@ltv.se MEDVERKANDE SKRIBENTER: Utöver redaktionen medverkar: Iréne Artæus, universitetslektor, Mälardalens Högkola.

Carin Thorsén, tidigare Västmanlands läns museum.

Lars E. Persson, arkitekt, Västerås stad.

Ulla-Britt Holmér, ordförande Sala Hembygds- och Fornminnesförening.

Catharina Piper, slottsfru, Engsö slott.

Yvonne Gröning, skribent och författare.

Marita Gustavsson, Journalistgruppen Media 21.

Karin Tilly, jämställdhetsdirektör, Länsstyrelsen Västmanland.

Lotta Gröning, debattredaktör, Aftonbladet.

Maria Hamberg, författare och metallarbetare.

Roy Cassé, antikvarie, Västmanlands läns museum.

FOTO: Där inget annat nämns Västmanlands läns museum, arkivet.

GRAFISK FORM OCH IDÉ: Janette Bornmarker och Martin Preis LAYOUT OCH REDIGERING: Care Of/Lisa Fremleson Lång KORREKTUR: Ann Österberg ANNONSFAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen.

DISTRIBUTION: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet. Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.

PRENUMERATIONER: Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.

Ring, skriv eller maila din adress till spaning@ltv.se.

TRYCK: Arkpressen i Västerås UPPLAGA: 4 000 exemplar UTGIVNING: 1–2 ggr per år ISSN: 1651-2774 MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Slottet, 722 11 Västerås.

Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej.

För signerade artiklar ansvarar författarna.

8

REDAKTIONSRUTA

INNEHÅLL

TIDSKRIFTEN SPANING

Vi hjälper dig spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

3

> Det viktigaste just nu Ledaren. Hemmafrun, en episod i historien.

Av Carl-Magnus Gagge

4 5 6 10 14 18 22 24 26

> Spegeln Hemmafruns födelse. Av Iréne Artæus

28 30 32

Imperiebyggaren Christina Piper. Av Catharina Piper

34 36 40

Kooperativa kvinnogillen. Av Yvonne Gröning

Från omyndig med yrkesförbud till dubbelarbete med lägre lön. ”Jag har känt mig värdefull” Hemmafru i brukssamhälle. Av Carin Thorsén Välfärden personifierad – Med familjen i centrum. Av Lars E. Persson Från fattigvård till barnomsorg. Av Helén Sjökvist Att fostra en husmor. Av Ulla-Britt Holmér Prisad hemmafru i Fläckebo. Av Krister Ström Then Ähreborne Gudfruchtighe och Dygderike matronan. Av Krister Ström Tvenne hustrur till kyrkoherde Andreas Georgii Schedvimontanus.

Av Krister Ström

”Inhyses änkan Nordell”. Vad händer en fembarnsmor, när maken dränker sig? Av Ann Österberg

Isbrytarna Nätverket Arosdöttrarna i Västerås. Av Marita Gustavsson > Experten Jämställdhetsglasögon. Dags att fundera på arvet till nästa generation kvinnor. Av Karin Tilly > Spanaren Den dolda hemmafrun. Av Lotta Gröning > Ur litteraturen Det måste vara rättvist! Novell ur boken “några gjorde hålen” av Maria Hamberg.

46 48 49 50

framsida: Kvinnocollage.

Foton ur innehåller och VLM:s arkiv.

TEMA HEMMAFRU

Berätta för oss

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du Årsboken som Länsmuseet och Förbundet ger ut. Spaning Länsmuseets och Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett-två nummer per år. Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.

Ordförande i föreningen är Rune Ågers och vice ordförande är Ola Wässman.

Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Slottet, 722 11 Västerås telefon 021-15 61 20 fax 021-13 20 76.

Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se

Hör gärna av dig till redaktionen med insändare och åsikter om tidningen. Skicka gärna in material eller uppslag som du tycker vi borde ta upp. Vi läser allt med stort intresse.

Skriv till Tidskriften Spaning, Slottet, 722 11 Västerås eller e-posta till spaning@ltv.se

Imperiet just nu. Av Elisabeth Westerdahl

42 44

< Bilden på omslagets

VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING – www.hembygd.se/vastmanland

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM – www.vastmanlandslansmuseum.se

Västmanlands läns museum har kontor, utställningar, arkiv, bibliotek och museibutik i Västerås slott. Rikssalen används för program och olika arrangemang. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, vård- och registreringslokaler.

Den arkeologiska enheten har lokaler på Karlsgatan 4 i Västerås.

I länets 11 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med särskild inriktning på pedagogik och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse av verksamheten.

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.

> Utflykten Gnarp Arrendebondens hem. Av Ann Österberg > Från föreningarna Bergslagens Kvinnomuseum.

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygdsföreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.

> Ur samlingarna Bruksföremål från Skultuna. Av Roy Cassé Västmanlands läns museum Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 00. Fax 021-13 20 76.

E-post: lansmuseet@ltv.se Utställningarna i Västerås slott är stängda för renovering.

Aktuella böcker om kvinnoliv.

1 1 1 2 2 3

notiser Rapport från framtiden Aktuellt På nytt jobb Från föreningar och muséer Pris och beröm

3 4 4 5 8

Sagt och gjort från verksamheten Webbtips Nya böcker Hembygdsföreningar i Västmanlands län med kulturkalender Redaktionsruta

WestmannaArvet Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar.

Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-15 61 00. Fax 0220-247 51.

Arkeologiska enheten Besöksadress: Karlsgatan 4 Västerås. Telefon 021- 15 61 00. Fax 021-14 57 20.

TEMA HEMMAFRU

Avsändare: Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

Huskors. Hushållsarbete. Fruntimmersgöra.

Husmorsfilm. Husmorsgymnastik.

Husmorskurs. Husmorssemester. Lanthustru.

Hemmafru. Hustru. Husmor. Husfru.

Matmor. Matrona. Lyxhustru. Statarhustru.

Tjänstemannahustru. Arbetarhustru.

07/2005 • TEMA HEMMAFRU – Hemmafruns födelse. Hemmafru i brukssamhälle. Från fattigvård till barnomsorg.

Hemmafru. Hustru. Husmor. Husfru.

Direktörska. Majorska. Biskopinna. Doktorinna.

Värde 50:–

Hemmafru. Hustru. Husmor. Husfru.

07/2005

TEMA HEMMAFRU Värde 50:–