Spaning 8 2005 by Västmanlands läns museum

Avsändare: Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

08/2005 • TEMA HUS – Om väggarna kunde tala. Egen härd är guld värd. Rädda Julpa! Värde Värde50:– 50:-

08/2005

TEMA HUS Värde 50:–

INNEHÅLL

TIDSKRIFTEN SPANING

Vi hjälper dig spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

< Bilder på omslaget: Framsida: Matilda och hennes dockskåp. Baksida: 1970-talstapet från Handtryckta tapeter AB. Fotograf: Lasse Fredriksson.

TEMA HUS

> Det viktigaste just nu Ledaren. Hus att vårda och bevara. Av Carl-Magnus Gagge

> Spegeln Om väggarna kunde tala. Av Anders Franzén

Ungdomar K-märker.

Egen härd är guld värd. Av Helén Sjökvist Köksmästarna, Åke, Ingrid och Mellbins snickeri. Av Elisabeth Westerdahl

Dass – Från avträde till moderna badrum. Av Lars-Erik Johansson

Mittemellanrummet. Av Ann Österberg

Rädda Julpa! Av Elisabeth Westerdahl

Gamla handtryckta tapeter.

Slussar för miljoner. Av Bengt Norling

Att bevara betong. Mimerlaven 2002–2005. Av Peter Ström

Industristadens hjärta. Av Anders Franzén

Boskapens skafferier. Av Krister Ström

> Tipset Tio bud för god byggnadsvård. Av Anders Franzén

> Experten Pelle återerövraren. Av Marita Gustafsson

> Utflykten Bergsmännens Bråfors. Av Magnus Elfwendahl

> Spanaren Vem pratar med eldsjälarna nuförtiden? Av Jan Rydh

> Ur litteraturen Utdrag ur Italienaren. Av Sven Olov Karlsson

> Ur arkiven Kolla upp ditt hus i arkiven.

> Ur samlingarna Tegel – en historia om Heby. Av Thomas Nilsson

> Från föreningarna Nätverket för byggnadsvård

> Litteraturtips Litteratur om byggnadsvård

notiser Rapport från framtiden Aktuellt På nytt jobb Från föreningar och muséer Sagt och gjort från verksamheten

Berätta för oss

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

1 1 1 2 2 3

VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING – www.hembygd.se/vastmanland

3 4 6 7 7 8

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer. Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du Årsboken som Länsmuseet och Förbundet ger ut. Spaning Länsmuseets och Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett–två nummer per år. Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.

Hör gärna av dig till redaktionen med insändare och åsikter om tidningen. Skicka gärna in material eller uppslag som du tycker vi borde ta upp. Vi läser allt med stort intresse. Skriv till Tidskriften Spaning, Slottet, 722 11 Västerås eller e-posta till spaning@ltv.se

Ordförande i föreningen är Rune Ågers och vice ordförande är Ola Wässman. Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 20. Fax 021-13 20 76. Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM – www.vastmanlandslansmuseum.se

Ny DVD Nya böcker Efterlysning Stipendier och stöd Från maktens korridorer Redaktionsruta

Västmanlands läns museum har kontor, utställningar, arkiv, bibliotek och museibutik i Västerås slott. Rikssalen används för program och olika arrangemang. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, vård- och registreringslokaler. Den arkeologiska enheten har lokaler på Karlsgatan 4 i Västerås. I länets 11 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med särskild inriktning på pedagogik och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse av verksamheten. Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället. Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygdsföreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö. Västmanlands läns museum Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 00. Fax 021-13 20 76. E-post: lansmuseet@ltv.se Utställningarna i Västerås slott är stängda. WestmannaArvet Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar. Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-15 61 00. Fax 0220-247 51. Arkeologiska enheten Besöksadress: Karlsgatan 4 Västerås. Telefon 021-15 61 00. Fax 021-14 57 20.

TEMA HUS

DE T VIK TIGASTE JUST NU

Hus att vårda och bevara

Foto: Jan Gustafsson

DEBATTEN KRING BEVARANDET AV BYGGNADER och hus är stundtals mycket intensiv. Vad är egentligen kulturarv och vad är värt att spara? Länsmuseet har i projektet ”Ungdomar K-märker” tagit reda på hur ungdomar förhåller sig till och uppfattar kulturarv. I en enkätundersökning var 49 % av ungdomarna intresserade av att kunna påverka hur deras närmiljö tillvaratas, men endast 23 % ansåg att de hade en möjlighet att delta. Ungdomar vill alltså vara med och påverka och man har ett stort intresse för kulturarv. Men möjligheterna att påverka ansåg man vara små. Även en nationell undersökning som genomförts bland vuxna pekade på samma problem. DIALOGEN OCH DET DEMOKRATISKA SAMTALET är en förutsättning för ett utvecklat kulturarvsarbete. I dialogen skapas möjlighet att ta fram ny kunskap. Det finns inte ett kulturarv, en identitet och en historia, utan istället är det en mångfald som representerar viktiga berättelser för olika grupper av människor. Vi skall fråga oss vems kulturarv väljer vi och vilken historia speglar detta urval? VÄRDEBILDNINGEN KAN UPPLEVAS SOM SVAG och otydlig. Det kulturhistoriska värdet måste därför definieras. En genomtänkt målsättning och motivering skall alltid ligga bakom urvalet av hus för vård och bevarande. Motiven för bevarande är också avgörande för ambitionsnivån när en byggnad skall restaureras. LÄNSMUSEET OCH HEMBYGDSRÖRELSEN arbetar med att leta upp, vårda och visa kulturarv i sin rätta miljö. För att förbättra möjligheterna till delaktighet i kulturmiljöfrågor arbetar vi för att hitta nya former för samarbete. Vi vill främja ett aktivt samtal om kulturarvet som en resurs i samhällsutvecklingen. Genom en mer påtaglig medborgardialog kan kommunerna uppnå en förankring av planeringsprocessen hos lokalbefolkningen medan innevånarna i området kan få en större möjlighet till insyn och delaktighet i beslut som påverkar deras vardag.

Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef

Foto: Helén Sjökvist, VLM

SPEGELN

Om väggarna kunde tala Kulturhistorisk värdering av hus liknar ingen annan verksamhet. Det är lite av ett detektivarbete och ibland liknar jobbet även journalistens. Det handlar inte om pengar eller marknadsvärde, det handlar inte om vackert eller fult. Det handlar i stället om huset som berättare och huset som historiebok. ÄR HUSET EN HALVBRA BERÄTTARE eller kanske en väldigt talför typ? Utgångspunkten vid kulturhistorisk värdering är en genomtänkt målsättning och en analys av motiven för bevarande. Det handlar om att ta reda på vad byggnaden kan berätta om. Det vardagliga och det representativa skall uppmärksammas lika väl som det unika och exklusiva. ATT UNDERSÖKA ETT HUS är nästan som att träffa en obekant människa. Det går inte att med detsamma fånga in hela personligheten, eller sätta ord på karaktären. Det kan faktiskt ta sin tid att komma underfund med huset – precis som med många människor. Ofta är det bra om man tagit reda på en del i förväg.

Foto: Åke V Larsson

Av Anders Franzén

Ligger huset i en stad kan stadsarkivet eller byggnadsnämndens arkiv ha en hel del av intresse. Där kan finnas ritningar eller foton, som visar det ursprungliga utseendet. Där kan det stå vad arkitekten hette, och vad huset användes till från början. Andra hus kan finnas beskrivna i syneprotokoll eller brandförsäkringar. Men de flesta husen, speciellt på landet, finns det inte så mycket uppgifter om. Trots det finns det alltid två källor: människorna som bor i huset eller arbetar där, och framför allt huset självt. MÅNGA HUS ÄR INTE SÅ LÄTTA att förstå sig på. Framför allt talar de ett äldre språk, som handlar om gamla tiders liv, arbete och byggande. Därför är det bra om man har mött >>> 5

SPEGELN

många hus, av olika ålder och med olika sysslor. Då blir det lättare att tolka till modern svenska, så att alla kan begripa. Särskilt roligt är det att undersöka hus om man är nyfiken. Man ska vilja öppna alla dörrar, titta in i varje rum och snoka i vinklar och vrår. Det är ofta på dammiga vindar och i fuktiga källare som huset avslöjar sig, så att man förstår hur gammalt det egentligen är och vad det användes till från första början. Är byggnaden välbevarad så blir berättelsen tydligare. Därför är ursprunglighet ett nyckelord vid kulturhistorisk värdering. Men även det ansiktslyfta och ombyggda huset är värt att lyssna på. Och precis som varje person har sitt människovärde, så har alla hus kulturhistoriskt värde – unga och gamla, stora och små. En viss byggnad kan vara unik i sin by, medan en annan är ensam i sitt slag i hela landet. Ett byggnadsminne är ett hus som på något vis är synnerligen märkligt, och som länsstyrelsen har fattat beslut om. Och det behöver inte ens vara ett hus, utan kan vara någon sorts byggd anläggning: en bro, en kanal, en park. Ett byggnadsminne kan alltså beskrivas som en byggnad som minns åt oss, som kommer ihåg sådant som det kanske inte ens går att sätta ord på.

”DET KAN FAKTISKT TA SIN TID ATT KOMMA UNDERFUND MED HUSET – PRECIS SOM MED MÅNGA MÄNNISKOR.”

K-MÄRKT I GÅR, I DAG, I MORGON På 1600-talet låg det kulturhistoriska värdet i de historiska personer som brukat huset, och i de historiska händelser som ägt rum i en byggnad. Eller som man trodde hade ägt rum där, eller påstod hade ägt rum. Det var regenten eller dennes närmaste som valde ut objektet. Minnesmärke, monument. I mitten på 1800-talet låg det kulturhistoriska värdet i att huset eller kyrkan var riktigt gammalt, och medeltiden var bäst! Speciellt våra domkyrkor blev uppmärksammade då. Men det medeltida hade åldrats och blivit lite snett och vint, eller också hade katedralen skrudats om under 1700-talet. Då valde arkitekterna att förstärka det kulturhistoriska värdet, genom att återskapa den medeltida prakten. Det gamla teglet ersattes med nytillverkat och det lutande tornet revs och murades upp igen rakt och fint. Värdet låg alltså i byggnadens ålder och ursprungsepok. Det var arkitekterna som valde ut. I början på 1900-talet hade åsikterna svängt bland konsthistoriker och arkitekter, man såg nu ned på 1800-talets omklädnadsepok. Det kulturhistoriska värdet låg i stället i det autentiska materialet som fanns innanför husets hud, men som varit dolt. På både stora och små stenkyrkor, i städer och på landet, så knackades putsen ned. Den gamla muren skulle synas, med gråstenar av växlande färg och form. Invändigt ersattes den släta 1800-talsputsen med sina kulörta målningar av en grövre rappning som vitmenades. Det var konsthistorikerna som pekade ut. På 1970-talet vidgade museifolket sina vyer, det var inte bara slott och herresäten som skulle uppmärksammas. Det arbetande folkets byggnader upptäcktes nu, såväl den gamla hyttan och smedjan som arbetarbostäderna längs bruksgatan. Värdet låg i att alla delar i den gångna tidens samhälle bevarades. Det var de samhällsmedvetna antikvarierna som pekade ut.

Foto: Hans Alenius

På 1990-talet gick utvecklingen vidare. Nu fick vi ögonen på hantverket! En välbevarad byggnad kunde ha ett alldeles särskilt värde, oavsett hur den ursprungligen hade använts. Bara de blåsta fönsterglasen satt kvar, liksom de smidda gångjärnen och de handhyvlade panelbräderna. Den högsta lyckan var att hitta ett rum som aldrig målats om, där originalytorna var synliga, med spår av slitage och åldrande. Det var de hantverkskunniga antikvarierna som valde ut.

Ångcentral och talloljekokeri vid Sätra Brunn.

Och vad är det som är värdefullt på 2000-talet? Varför inte en väl bibehållen bensinmack från 1965 – de utgjorde då en självklar och viktig del av vår konsumentvardag, men är synnerligen ovanliga i dag. Eller ett Myresjöhus av årgång 1974, med ursprungliga plastmattor och sjögrästapeter. Och nu tar antikvarierna hjälp av medborgare och journalister.

SPEGELN

Foto: Helén Sjökvist (1, 2, 3), Anders Eriksson (4)

Ungdomar K-MÄRKER

Vem bestämmer vad som skall bevaras? Är en skateboardramp en kulturmiljö? Vad berättar den om vår kultur och vårt liv här och nu? Under hösten 2002 fick 21 niondeklasser fundera över vad de ville bevara för framtiden. Det kom in en stor mängd förslag som visade på engagemang för såväl traditionella kulturmiljöer som mer moderna eller personliga platser. Här följer några exempel på ungdomarnas K-märkningar.

1 2

Jag tycker att man ska K-märka silon för att det är det första man ser när man kommer till Heby. Jag tycker att statyerna på torget (i Heby) ska sparas inför framtiden. När jag och de andra dagbarnen var små och var på torget så slogs vi nästan för att få sitta och leka på dem. Om någon flyttade sig så var någon annan där på en gång och tog platsen på hunden.

Bron mellan Bulten och sporthallen (i Hallstahammar). Den är jättevacker och ser verkligen ut som om hästar, människor, cyklar ja allt möjligt stampat, trampat, rullat, gått där förbi, som om 50–100 år av historia ligger där.

Jag skulle vilja K-märka ”raggarrundan”. Det är en väg som går runt centrala Östervåla. Det har varit tradition sen typ 50-talet att börja vid Fribban och sen bara åka runt. Nu tänker dom ta bort en del utav vägen och det tycker jag är synd. Det är något att göra om kvällarna att träffa någon vid Fribban och bara åka ett par varv runt raggarrundan. 7

SPEGELN

Egen härd är guld värd Av Helén Sjökvist

Köket brukar sägas vara husets hjärta. Det är idag ofta en aktiv plats och fungerar som samlingspunkten för familj och vänner. Många satsar därför mycket tid och pengar på att bygga om sitt kök efter konstens och inredningstidningarnas alla regler. Det kan dock vara på sin plats att innan man bygger om sitt gamla kök, funderar på vilka värden som finns i det äldre köket och vilken historia det kan berätta. Så innan serveringsgångar och skafferier rivs ut och den lilla jungfrukammaren intill köket försvinner bör du lära känna just ditt köks historia. 1800-TALETS SISTA HÄLFT – INDUSTRIALISMEN Att ha ett rum enbart avsett för matlagning var länge något som endast fanns i finare miljöer. I enklare hem på landet fanns ”vardagsstugan” där man hade den öppna härden för matlagning och där man samtidigt åt, sov och utförde allahanda inomhussysslor. Även i städerna hade man i allmänhet sovplatser i köket. EN STOR FÖRÄNDRING I KÖKENS HISTORIA kom under 1800talets senare hälft med industrialismen och kanske framförallt med järnspisen. Plötsligt kom elden att vara innesluten och järnspisen innebar därför även att fotogenlamporna kom att ersätta det ljus man tidigare fått från eldstaden. Det blev också lättare att få en ombonad köksmiljö utan sot från elden. De nya järnspisarna murades i allmänhet in i den gamla spishällen och den gamla spiskåpan och bakugnen fanns ofta kvar. Men den nya spisen krävde också nya planbottnade kokkärl istället för de gamla som ofta varit försedda med ben.

Industrialismen kom snart att göra nya varor tillgängliga för större befolkningsgrupper. Även i enklare hem började man ersätta de gemensamma faten och träskedarna med bleckplåtsföremål, keramikfat och porslin. Alla dessa nya föremål måste förstås få en förvaringsplats och de gamla öppna vägghyllorna och kistorna ersattes av skåp och skänkar. DE NYA EFFEKTIVISERADE SÅGARNA OCH HYVLARNA gjorde pärlsponten lättillgänglig och detta material kom att slå igenom som köksmaterialet framför andra. Både väggar och fasta skåp och vedlår byggdes ofta i pärlspont, vilken målades i ljusa färger med linoljefärg. I synnerhet i städerna kom skafferiet att bli en viktig del i köksinredningen. Oftast byggdes det i ett hörn mot norr för att matvarorna skulle hållas svala. Köken fick en allt fastare form men fortfarande var inredningen i allmänhet inte helt samlad utan var delvis spridd utefter väggarna. >>> 9

SPEGELN

1920–1945 FUNKTIONALISMEN På 1920-talet började man bygga allt bättre bostäder även för låginkomsttagare. Den stora förändringen för kökens del kom dock med funktionalismens genombrott 1930. Man ville få bort sovplatserna från köket och även få en funktionsuppdelning av bostaden, även om den totala bostadsytan inte blev större. Följden blev lägenheter med flera små rum och med i synnerhet små kök. De arkitekter som planerade de nya köken hade en framtidsvision som innebar att köken i första hand skulle komma att användas för att värma färdigmat och konserver. Man trodde att det traditionella köket hade spelat ut sin roll och att den nya tidens kök i första hand skulle ha arbetsytor medan matplatsen flyttades till ett eget utrymme, gärna separerat från köket med en glasvägg. Idealen slog dock inte igenom utan blev tvärtom kritiserade. Man kom inte heller att flytta sovplatserna från köket. Någonting som emellertid kom att slå igenom var synen på pärlsponten som ”dammsamlare”. Det som en gång ansågs vara ett lättskött, praktiskt material spikades nu för med släta skivor. De nya köksinredningarna var också de släta och enkla. Ofta var stommar och lådor tillverkade i massivt trä medan luckor och lådfronter tillverkades av slät, modern masonite och försågs med förnicklade handtag av olika modell. MAN LADE ALLTMER MÖDA på kökens utformning. Anledningarna var många. När vedspisen i allt högre grad ersattes av gas- och elspisar behövde man inte längre placera spisen vid murstocken och planeringen blev på så sätt mer fri. Köket sågs nu även som den moderna kvinnans arbetsplats och denna 10

skulle vara såväl effektiv som hygienisk. En annan starkt bidragande orsak till den möda som lades ned på köksplaneringen var att det blivit svårare att rekrytera arbetskraft till de borgerliga hushållen. Det blev då självfallet viktigare att förenkla hushållsarbetet än vad det varit med anställd personal. 1945–1970 EFTERKRIGSTIDEN År 1944 startades Hemmets forskningsinstitut, vilket ytterligare kom att flytta fram kökets position som en arbetsplats som skulle rationaliseras och förbättras. Fortfarande var köket en plats för husmodern vilket ledde till att all standardisering gjordes efter kvinnliga mått, därav de låga bänkhöjderna i kök från denna tid. Det funktionella stod i fokus och man gjorde mätningar på hur ”husmodern” rörde sig i köket under olika sysslor. På så sätt skulle man kunna skapa den ultimata planeringen av köket. MED MINSKNINGEN AV DE SOCIALA KLYFTORNA kom köken att bli alltmer lika varandra i den borgerliga bostaden och i arbetarbostaden. Fortfarande skilde de sig förstås åt storleksmässigt, men serveringsgångar och jungfrukammare och annat som var förknippat med tjänstefolk blev alltmer sällsynt förekommande. UR 1930-TALETS SMÅ KÖK kom nya typer av så kallade korridorskök att utvecklas. De var något större och utformades i enlighet med de riktlinjer som undersökningarna vid Hemmets forskningsinstitut kom att leda till.

SPEGELN

SKANDINAVIENS STÖRSTA DISKBÄNKSTILLVERKARE FINNS I MÖLNTORP Design och innovation är viktiga ledord för de rostfria produkter som tillverkas av Intra. Intra är Skandinaviens största diskbänkstillverkare och den svenska fabriken ligger vackert belägen i Mölntorp vid Kolbäcksån.

Foto: Helén Sjökvist

Foto: Siren Lauvdal

TIPS I KÖKET: Känn efter först. Vad är det i köket som fungerar bra? I bland kan man bli för ivrig och ändra på väl fungerande lösningar. Vänta lite med köksombyggnaden tills du ”bott in dig” och vet vilka behoven är. Dokumentera vad som finns och värdera det. Både små detaljer och helheten. Skafferiet med pärlspont, perstorpsplattan, den platsbyggda inredningen, de förnicklade handtagen… Hitta lösningar som gör att man kan bevara kökets karaktär. Komplettera med nytt eller begagnat som fungerar med den karaktär som finns i köket. UNDER 1940-TALET slog även överskåpen i köken igenom. Ju mer utrustning som tillkom i köken, desto fler skåp behövdes, precis som idag. En vanlig utformning på överskåpen i 1940talets kök var den lutande fronten med skjutluckor. Detta var mycket praktiskt så länge standarddjupet på bänkarna var mindre än dagens. När bänkarna gjordes djupare, under 1950-talet, kom dock de snedställda skåpen snart att försvinna, även om skjutluckorna fortfarande förekom på skåp med rak front. 1970 – ALLAKTIVITETSKÖKEN På 1970-talet kom nya köksideal som innebar en återgång till det gamla allaktivitetsköket, bortsett från att man inte längre behövde sova i köket. Köket fick en öppnare planlösning och någon uppdelning mellan kök och matplats var inte längre aktuell. REDAN UNDER 1950-TALET introducerades spånskivorna som material i skåpstommar och bänkskivor och från 1970-talet kom detta att bli det vanligaste materialet i våra köksinredningar. DE SLÄTA, FUNKTIONALISTISKA LUCKORNA byttes mot luckor med speglar och svarvade knoppar, ofta kallade allmogeluckor. Lackad furu användes flitigt till såväl luckor som kökstak och möbler. Den tekniska utrustningen i köken blev allt mer omfattande och vitvarorna var inte längre alltid vita. Avokadogrönt blev exempelvis en populär färg på spisar och diskmaskiner under 1970-talet.

Genomför inte alltid den första lösningen du kommer på utan fundera och se om det finns fler alternativ. Utgå från de värden man vill bevara i köket och gör förändringarna med hänsyn till dessa. Kasta inte ut en fungerande platsbyggd inredning. Äldre köksinredning är i allmänhet av god kvalitet och det är inte heller alltid moderna kök med standardmått passar. Om bänkarna känns för låga; kasta inte ut hela inredningen utan höj upp den till moderna standardmått istället. Tänk på att det inte bara är det riktigt gamla som kan vara värdefullt att bevara.

”BEVARA PATINAN, DET ÄR DEN SOM SKILJER ETT GAMMALT KÖK MED HISTORIA FRÅN EN NY TILLVERKAD KOPIA.”

DET FINNS MER: LITTERATUR Byggnadskultur 2003:1, Tema: Kök. Gård & Torp 2004:1 Hansing, Staffan: Vårda kök med själ och hjärta – historik och råd för bevarande, Göteborgs universitet, Institutionen för kulturvård, 1994:4 11

SPEGELN

Köksmästarna Åke, Ingrid och Mellbins snickeri I forna tider var storstugan, det vill säga köket, gemene mans samlingspunkt. Vintertid var det husets enda uppvärmda rum. Kring den varma härden och bakugnen samlade sig alla hushållets medlemmar. Här torkades tvätten, här lagades maten, här åt och sov man samt utförde kvällstid sina hantverkssysslor. Av Elisabeth Westerdahl SÅ SMÅNINGOM BLEV KÖKET enbart platsen för matlagning. På 1960-talet kom vardagsrummen och på 1970-talet gillestugan. Nu är det åter köket som gäller som allrum. TV:n har intagit en central plats väl synlig för alla kring matbordet. Disk- och tvättmaskin bidrar ofta med bakgrundssurr. Kraven på kökets utformning har därmed ökat och stora pengar läggs på inredningen.

FÖRETAGET SOM DRIVS AV tredje generationen Mellbin startades 1946. Då försörjde det även 5 á 6 anställda med familjer. 1971 trädde Åke in i företaget och 1980 ersattes den siste anställde av hustrun Ingrid. ”Vi närmar oss pensionsåldern, men 6 à 7 år till hoppas vi kunna fortsätta.” Fabriksbyggnaden står där, väl underhållen och skuldfri med gamla maskiner i gott skick.

SOMLIGA VILL ÅTER HA GAMMALDAGS, gedigna köksskåp helt utförda i trä. Gärna ska de vara utformade som det tidiga 1900-talets vackra och välgjorda inredningar med profilerade luckor och lådor. Några få snickare förvaltar ännu gamla tiders hantverkstraditioner. Till dem hör Åke och Ingrid Mellbin på Mellbins Snickerifabrik i Orresta. I västeråstrakten är de ensamma om att tillhandahålla den tjänst som innebär att alla delar genom-går 50 olika hantverksmoment innan den färdiga inredningen lämnar snickeriet!

”DET HÄR GÅR EGENTLIGEN INTE ATT LEVA PÅ, men vi gör det ändå”, säger Åke skrattande. Hur låg timersättning de har är något han ”inte vill veta själv”. ”Det är livskvalitet och yrkesstolthet som driver oss vidare. Dessutom bor vi vägg i vägg med fabriken och slipper dagliga resor”.

MELLBINS INREDNINGAR görs enbart i trä och på beställning. Virket ska komma från träd som vuxit på sandjord. Det blir tätvuxet och förhållandevis kvistfritt. Ytvirket på dessa är inte så fett som kärnvirket vilket bättre lämpar sig för

Foto: Lasse Fredriksson

Foto: Åke Mellbin

väderutsatta fönsterbågar. Mellbins far själva till Sörmland och Östergötland för att välja ut varan som sedan torkas ned i den egna fabrikens torkrum. Sen mäts och sågas inredningen till. Här används inga skruvar. De massiva trälådorna sinkas samman och luckorna tappas ihop. Björk och lönn var ljusa träslag som många föredrog på 1970-talet. Nu är det mörkare träslag som ek, men främst furu som efterfrågas.

TILL 95 PROCENT KOMMER BESTÄLLARNA HIT på rekommendation av nöjda kunder. Främst är det människor som bor i hus byggda från sekelskiftet 1900 fram till 1960-talet och har känsla för husets historia som vänder sig till oss. De kommer från Västerås, Enköping, Uppsala och Stockholm och Mälardalens landsbygd. Kunder som på 1960-talet ville ha trärena inredningar kommer nu tillbaka för att få dem målade. De har lärt sig att furu ”ska vara målat”. Gamla kunder kan också få sina inredningar kompletterade med fläkt- och diskmaskinsskåp. Somliga kunder anser att osynliga delar av inredningen kan vara utförda i masonit. Det förbilligar visserligen något men andrahandsvärdet på inredningen försvinner då. Det kan hända mycket med och i ett hus.

OMSÄTTNINGEN ligger strax under miljonen. Kostnaden för ett kök ligger mellan 130 000 och 160 000 kronor men mindre inredningar kan stanna runt 100 000 kronor. Det betyder att Mellbins kök blir cirka 25 % dyrare än ett enklare standardkök, men inte så dyra som de exklusiva fabriksinredningar från storföretag där mycket går genom fördyrande mellanhänder. Då varje inredning tar mellan 6 och 8 veckor att färdigställa blir det alltså inte fler än 6 à 8 kök som årligen växer fram under deras erfarna händer.

EN INREDNING som i alla delar är utförd i trä förlorar aldrig sitt värde. Den kan säljas i sin helhet om en ny ägare vill ha en annan profil på luckorna. 13

Foto: Sune Bergstrรถm, VLM

SPEGELN

Dass

Foto: Lars-Erik Johansson

Från avträde till moderna badrum Av Lars-Erik Johansson

”Förr åt man på trätallrikar, nu skiter man på porslin” – ett uttalande från tidigt 1900-tal av en äldre man, som tyckte att det gått för långt med moderniteterna och att utedass mycket väl kunde duga. 1734-ÅRS LAG RÄKNAR ”HEMLIGT HUS” till laga byggnader på landet, men det kom att dröja fram till början på 1800-talet innan det blev allmänt med avträdet som en fristående byggnad och ännu senare som fristående rum i bostaden. PÅ LANDET låg avträdet i direkt anslutning till gödselstacken, antingen som ett vidbyggt hus, eller en trappa upp i ladugården rakt över gödselstacken. I STADEN var avträdet ofta kombinerat med förråd/vedbod och placerades en bit från huset, ofta vid tomtgränsen. Det var stora skillnader mellan dels stad och landsbygd, dels klasstillhörighet i utveckling av bekvämlighetsinrättning. På 1860-talet lanserades J Marinos portativa klosetter, och då framför allt för högreståndsmiljön. De placerades i källaren, på vinden eller i ett litet avskilt rum. Enligt reklamen var de nästan luktfria och behövde bara tömmas var 4:e månad. VID SEKELSKIFTET kom torvströsklosetter. De hade en ”spolning” i form automatisk dosering av torvströ efter varje användning. Dessa blev vanliga i flerfamiljshus, men de var endast avsedda för herrskapet. För tjänstefolket fanns avträden ute på gården. Det var inte ovanligt att herrskapet även utnyttjade tjänstefolkets avträden sommartid.

DE FÖRSTA VATTENKLOSETTERNA i Västerås kom 1905 i nuvarande stadshotellet. De var då anslutna till septic-tankar och sågs som ett experiment. Några ytterligare sådana installationer kom att göras i Västerås de närmast följande åren, alla var föremål för beslut i Stadsfullmäktige. 1914 fastställdes byggnadsregler för hur WC skulle anordnas för att få anslutas till stadens avloppsnät och därefter blev det allt vanligare med WC även i egnahem. I DE SERIER TYPRITNINGAR för egnahemsbyggnader, som Statens Byggnadsbyrå gav ut 1922 och 1923, kan man tydligt se utvecklingen. I den första serien fanns ett klosettrum, i den andra serien var detta rum angivet som WC. Dessutom hade de större hustyperna med 4 rum och kök nu även badrum. DÅ HSB BÖRJADE BYGGA hyreshus på 1920-talet ansåg långivarna, att badrum var lyx och ville inte ge lån för detta. Det borde räcka med dusch. Man löste det så, att duschrummet gjordes stort nog för ett badkar, som hyresgästen senare själv kunde installera. >>>

Foto: Lars-Eriks Johansson

SPEGELN

Dass från Forsmarks bruk. Liknande gemensamhetsanläggningar var vanliga i bruksmiljöer och vid skolor.

FÖR BEFINTLIGT BOSTADSBESTÅND kom det att ta lång tid innan man övergav utedasset och installerade WC. Det skedde framför allt inom perioden 1935–1960. Om man inte gjorde en större ombyggnad, placerades WC då oftast i källaren i ett litet rum. Det var även i källaren man inredde en dusch eller badrum. Ända fram till slutet av 1970-talet fanns utedass i bruk för permanentboende i Västerås. PÅ LANDET, där avloppsledningar saknades, fanns utedassen kvar länge även om septic-tankar gjorde det möjligt med slutna system. I BRUKSSAMHÄLLEN med arbetarbaracker förekom stora gemensamma utedass. I Smedjebacken fanns ett, som man i folkmun menade var norra Europas största skithus. Varje hushåll hade där var sitt hål. Byggnaden revs på 1940-talet i samband med förnyelse av bostadsbeståndet. ETT MODERNT BADRUM får anses vara det mest komplicerade rummet i huset. Från byggnadsteknisk synpunkt med fuktspärr, golvbrunnar, kakel och klinkers till utrustning i form av massagebad, bastu, dusch, armatur och skåp. Kostnaden för ett badrum kan ligga i prisintervallet 50–500 tusen kronor eller mellan 2,5–10 % av totala huskostnaden. 16

Detta kan jämföras med ett enkelt egnahem på 1920-talet där det kombinerade avträdet/vedboden svarade för 5–7 % av huskostnaden. HANTERING AV LATRIN Latrin är en värdefull restprodukt, som man alltid tagit vara på. Den har kommit till nytta i allt från den ursprungliga gödningen av åkrar till dagens mera spektakulära användning som biogasbränsle för bussar. PÅ LANDET BLANDADES LATRINET MED GÖDSEL från djuren och spreds på åkrarna. I staden – med Västerås som exempel – var det fram till 1890 gårdsägarna som ansvarade för renhållning inklusive latrintömning. Den nya renhållningsstadgan, som kom då, innebar att staden skulle ta över detta ansvar. Eftersom ingen entreprenör var villig att åta sig detta, kom bortforsling och hantering av latrin att ske genom stadens försorg. Man anlade också en ”fabrik” för tillverkning av torvströspudrett. Det man gjorde där var att blanda latrinet med torvmull. Denna gödningsprodukt salufördes sedan. Den första pudrettfabriken låg på Kungsängen, men kom senare att förläggas utanför staden vid Malma gård.

I Leksand finns ett dass som ligger en trappa upp i ladugården och har fritt fall ner på gödselstacken.

I OCH MED ATT STADEN TOG ÖVER ANSVARET för renhållningen bildades också Renhållningsverket 1893. Budningen från gårdarna var kostnadsfri från början, men torvströklosetterna, som kom i början på 1900-talet, krävde noggrannare hämtning och kom därför att kosta 25 öre per kärl och hämtning. AVLOPPET FRÅN DE FÖRSTA VATTENKLOSETTERNA ledde direkt ut i Svartån. 1936 började man bygga ett reningsverk för kloakvatten. Restprodukten, rötslammet har utnyttjats på olika sätt. Först som gödning på åkrar, men efter debatt om eventuellt skadliga ämnen upphörde detta. Rötslammet kom då i stället att användas för energiskog och vid anläggning av golfbanor. STUDIER VISAR ATT RÖTSLAMMET INNEHÅLLER mycket fosfor och andra näringsämnen, men ganska lite kväve och kan vara ett viktigt gödningsämne. Även om man inte har kunnat påvisa några negativa effekter på människor, rekommenderar man dock att rötslam inte används för matgrödor. DEN SENASTE UTVECKLINGEN vid reningsverket i Västerås är att ta vara på den metangas, som bildas vid rötning av slam. Gasen renas och används som biogasbränsle i stadens bussar! Slammet komposteras därefter på Gryta-tippen.

Foto: Lasse Fredriksson

Foto: Lars-Eriks Johansson

SPEGELN

Toaletten på Stadshuset – utnämnd till Västerås finaste offentliga toalett i tävlingen Guldsitsen 2005.

OLIKA TERMER OCH OMSKRIVNINGAR HAR UNDER ÅRENS LOPP ANVÄNTS KRING LATRINHANTERING Avträde

Gammal svensk benämning på dass från cirka 1730 (från tyskans abtritt, gå åt sidan). Dass Från tyskans das Haus. Klosett Från engelskans closet (mindre avskilt rum) Privet Äldre ord för avträde på slott och herresäten. Kamouflerades ofta till en liten paviljong. Operahuset Benämning på dasset på Wirsbo Herrgård enligt en karta från 1750. Pudrett Latrin Budning Latrinhämtning

DET FINNS MER Åsa Frosterud-Jägerhorn: I nöd och lust – dass och lusthus till nytta och nöje, 1999 Lasse Westman: Stora Dassboken, 1997 Monica Odlare: Organic Residues – a resource for arable soils, doktorsavhandling framlagd vid Mälardalens Högskola okt 2005 Lubbe Nordström: Lortsverige, 1938 17

SPEGELN

Mittemellanrummet Av Ann Österberg

Verandan är ett rum mellan ute och inne och kan ses som en symbol för övergången mellan stad och land, mellan fritid och arbete och mellan sommar och vinter. Längtan efter ett uterum kan ta sig många uttryck och verandor finns på alla typer av hus. DET BÖRJAR OFTA med bygget av en uteplats, en altan där sommarens utemöbler placeras. Eftersom våra svenska somrar sällan är så varma kanske det drar kallt på uteplatsen, så det är praktiskt att sätta upp väggar så att inte morgontidningen blåser bort. Sedan blir det en regnsommar, det regnar på de nyköpta sittdynorna. Det är besvärligt att passa vädret och bära dynor ut och in, då är det bra med ett tak till skydd. Med tak så blir det nästan ett rum till. Och med glas över de öppna ytorna så går det att förlänga utesäsongen. Det blir ett uterum som går att använda även höst och vår. Men det blir ju väldigt varmt därinne på sommaren. Då är det dags att bygga en uteplats som kan användas på sommaren när det är för varmt för att vara på verandan. BERÄTTELSEN ÄR INTE OVANLIG – och inte ny. På sitt sätt återger den verandans historia. Den stora skillnaden är att förr började det inte med en altan utan med ett vindskydd vid dörren. I ÄLDRE TID var det vanligt att dekorera ytterdörren och området omkring den. En port, en ingång kunde göras inbjudande och vacker och vittna om ägarens rikedom och goda smak eller vördnadsbjudande, mäktig och smått skrämmande som på många slott och försvarsanläggningar. VÅRA STUGOR, BONDGÅRDAR OCH TORP började förses med förstukvistar eller verandor på 1830-talet men de blev inte vanliga förrän mot 1800-talets slut. Många byggnader var gamla innan de fick sin veranda och det var inte ovanligt att en förstukvist förändrades flera gånger för att passa in i 18

tidens stilideal. Det främsta syftet var att få skydd mot vind, regn och snö men en vacker eller påkostad förstukvist kunde ju också berätta något om byggandens ägare. INDUSTRINS TILLVÄXT och inflyttandet till städerna som pågick som kraftigast mellan 1860 och 1920 omvandlade vårt land till ett industrisamhälle. Med städernas tillväxt växte också längtan till landet på sommaren. På 1850-talet började städernas borgare att uppföra sommarvillor framför allt längs kuster och vid sjöar. Sommarvillorna försågs med verandor, ofta med ett överdåd av snickarglädje. Villatypen blev vanlig också i de förstäder som började byggas under 1800-talets sista decennier. ENLIGT RÅDANDE MODE på 1860–70-talen skulle också den moderna lantbebyggelsen förses med glasade eller öppna verandor, helst en av varje sort. Verandan lades mot gården utanför förstugan eller mot trädgården utanför salen. UNDER 1880-TALET BÖRJAR man i allt större utsträckning att glasa in, åtminstone delar av verandan. Glaset gav skydd och glasverandan blev ett sommarrum, en plats mellan ute och inne som gärna möblerades med lätta möbler i ljusa färger i kontrast mot de mörka inredningarna i övrigt. Det spreds mönsterböcker och ritningar till både hela byggnader, verandor och snickarglädjedetaljer ut över landet. VID SEKELSKIFTET HÖJDES kritik mot de konstlade snickarglädjevillorna och byggnaderna uppfördes istället i en stramare, mer sluten stil ofta jugend- eller fornnordiskt inspirerad.

SPEGELN

Efter sekelskiftet blev det vanligare med inbyggda verandor, som inte samtidigt var entre till huset. De blev som ett sällskapsrum och en plats för växter. Under 1920-talet försågs även mindre villor med inbyggda glasverandor.

Foto: Helén Sjökvist

FRILUFTSRÖRELSEN och det närmande till naturen som förespråkades inom den, ledde till att många började bygga enklare och mindre sommarhus för ett sommarliv närmare naturen och längre bort från staden. Enkla vardagsbestyr kunde få ta tid, att hämta vatten, hugga ved och diska under bar himmel var en del av sommarlivets enkla charm. Att åka på campingsemester med cykel eller bil var sommardrömmen för många på 1950–60-talen. Då var friheten i det närmaste total, man behövde inte ens ett hus att bo i utan slog ner tältpinnarna där det passade. DE SENASTE TIO ÅRENS hemmasnickeritrend har satt en prägel på dagens villa- och sommarstugeområden. Nya krav på bekvämlighet och standard har medfört att stora trädäck och altaner med grillplats brett ut sig över gräsmattorna. Inglasade verandor får täcka allt större del av våra trädgårdar och de inglasade balkongerna glänser på hyreshusens fasader som kuvöser. En veranda är inte längre tillräcklig. Nu vill vi ha trädäck för solning samt en veranda med tak för sommarkvällarnas grillning och ett inglasat uterum för att förlänga säsongen.

Foto: Lena Wallin

DET FINNS MER: KÄLLOR Verandor rum mellan ute och inne, Fredrika Mellander Rönn, Ebba Gillbrand. Stockholms läns museum Villabebyggelse i Sverige 1900–1925, Elisabet StavenowHidemark. Nordiska museets förlag 1976. Sommarnöjen vid vattnet, Ann Katrin Pihl Atmer, Foto Jan Tham. Bonniers 2001.

Foto: Marianne Atlegård

Förstukvist är entréparti till en byggnad. Ofta försett med tak, räcke och sittbänkar. Veranda är en takförsedd utbyggnad till hus. Den har i allmänhet låga väggar snarare än räcken. Verandan kan vara öppen eller inglasad (glasveranda). Loggia kallas en uteplats som ryms i huskroppen under byggnadens tak. Trädäck är en ganska enkel konstruktion nära marken, vanligen utan något räcke. Altan är högre uppbyggd än däcket, antingen på pelare eller på någon underliggande byggnadsdel. En altan har inte tak. Terrass är en uteplats med skyddsräcke på ett plant tak över någon del av huset. Balkong är en utbyggnad från husväggen och ligger ovanför marknivån. 19

Foto: Helén Sjökvist

SPEGELN

Rädda Julpa! Av Elisabeth Westerdahl

På romfartunaslätten suckar trött en ålderstigen byggnad vars glansdagar sedan länge är förbi. Det en gång så magnifika herresätets tid och historia kan snart vara borta och glömt om räddningen uteblir.

JULPA OMNÄMNS FÖRSTA GÅNGEN 1396. Då förvärvades gården av kyrkan. På dess medeltida valv, daterade till 1400-talet, restes på 1600-talets mitt ett envåningshus. Under 1840-talet försågs det med en övervåning. Vid en modernisering på 1880-talet tillkom så den befintliga panelfasaden. I LÄNSMUSEETS INVENTERINGSRAPPORT från 1979 bedöms huvudbyggnaden som ”kulturhistoriskt intressant och miljön i sin helhet som värdefull”. Länsstyrelsen säger inför rivningshot 1983 att; ”Julpa har ett kulturhistoriskt värde och en rivning av byggnaden måste noggrant övervägas”. Sedan dess har byggnaden stått obebodd och tidens tand sakta nött på tak och delar av inredningen. Byggherren Jacob Tigerstierna (1625–1673), som före adlandet hette Skottswinckel, började ironiskt nog sin yrkeskarriär vid länsstyrelsen i Västerås – den myndighet som i dag skulle kunna rycka till hans skapelses undsättning! ÄGARHISTORIK Efter att på Karl X Gustafs uppdrag ha sänts till Polen ”där han utstod mycken fara”, utsågs Jacob Tigerstierna till kamrerare för den abdikerade drottning Christinas guvernementslän och ”adlades på drottningens förbön”. Han ligger begravd i Romfartuna kyrka där hans epitafium är uppsatt på norra väggen i tornkammaren. Möjligen förlängdes huset av sonen Carl Tigerstierna (1665–1729). Mycket talar för att Julpa under 1680 och 90-talen var hans bostadsort. Två av hans och första hustruns tre söner föddes i Romfartuna. Dessa dog troligen unga och därmed slocknade också ätten Tigerstierna. >>> Foto: Helén Sjökvist

SPEGELN

Foto: Helén Sjökvist

På 1960-talet köpte Västerås kommun Julpa. Då fanns planer på att bygga en flygplats på markerna.

Sedan 1980-talet har byggnaden stått obebodd och tidens tand sakta nött på tak och delar av inredningen. I Julpa finns spår från många epoker. I källartrappan finns en detalj som ger en antydan om ålder. Ett par av trappstegen är gjorda av dekorhuggen sandsten som troligen suttit som omfattning till en öppen spis. Dekoren har likheter med spisomfattningar på Strömsholms och Tidö slott.

Carl Tigerstierna drog så ut i krig med Karl XII. Kanske såldes Julpa i samband med första hustruns död? Ute i fält ingick Carl 1708 i sitt andra gifte men i det äktenskapet föddes så vitt känt är inga barn. Efter det för svenskarna så förödande slaget vid Poltava 1709 tillfångatogs han vid Perevolotjna där generalen Lewenhaupt kapitulerade och 20 000 svenskar överlämnades till ryssarna. Efter 13 år i fångenskap hörde Carl Tigerstierna till de 4 000 som lyckades ta sig tillbaka till Sverige. Vid hemkomsten 1722 tog han avsked ur armén och erhöll kaptens grad. Under 1700- och 1800-talen innehades Julpa av relativt kapitalstarka ägare. Gården har också varit officersboställe. Namn som figurerar i handlingarna är kapten Tuné, kornetten Fougberg och en greve Mörner. 1844–1869 var Hushållningssällskapets lantbruksskola förlagd till Julpa. Ägare och föreståndare för de 35 eleverna på den så kallade ”rättarskolan” var agronomen F. R. Möller. 22

Under tidigt 1900-tal ägdes gården av Theodor Svensson, på 1930-talet av Gustaf Otto Åström och på 1940-talet av Alvar Svensson. Han fortsatte som arrendator efter 1966 då Västerås kommun trädde in som ägare. 1984 avyttrades Julpa till dagens ägare, Per Arne Blomkvist.

KÄLLOR Gustav Elgenstierna; Svenska adelns ättartavlor, Prosten Muncktells dagbok, del II Sevalla. Gustaf Blomquist; I lanthushållets tjänst, en krönika om Västmanlands läns hushållningssällskap 1813–63. Länsmuseets i Västerås anteckningar från tidigare besiktningar av Julpa.

SPEGELN

Gamla handtryckta

TAPETER Vill du återskapa en tapet från 1700- eller 1800-talet eller kanske tapetsera ett rum med bevarade 1900talstapeter? Då rekommenderar vi en kontakt med Handtryckta tapeter AB i Stockholm. VISST BLIR DET LITE DYRARE men det ger ditt hus ett lyft och en doft av förgången tid! I KULTURHUSET LILLA KNAPERSTA – en röd 1800-talsbyggnad på det numera fridfulla Långholmen i Stockholm – har Birgit Burström slagit ner bopålarna med sitt företag Handtryckta tapeter AB. HENNES INTRESSE FÖR GAMLA HUS väcktes bland äldre övergivna byggnader i Norrland. Hon samlade på sig tapetrester och fotograferade allt som kom i hennes väg. Från att ha varit kartriterska och arbetat på en reklamfirma med affischer och dekaler beslöt hon sig för att göra verklighet av drömmen om att återskapa gamla tapeter. Hon hade också turen att bli kontaktad av arvingarna till sin ”osedda idol” bondsonen Evert Larsson utanför Umeå som en gång valde bort jordbrukarlivet för att ägna sitt liv åt att samla gamla tryckstockar och tillverka egna efter gamla tapetförlagor. BIRGIT ÖVERTOG HELA LAGRET och med denna ansenliga samling av gamla tapetrullar, mönster, pigment och tryckstockar drog hon mot storstaden. Bara här kunde hon nå en större kundkrets. Senare har hennes lager utökats med en samling äldre tapeter som hon erbjöds av en målare som aldrig förmådde slänga överblivet material. FRÄMST ÄR DET MUSEER, företag och institutioner som håller den unika rörelsen igång. Men mer än gärna tar hon sig an utmaningen att också rekonstruera och nytrycka gamla mönster till privatpersoner, som vill återskapa stämningen i en herrgård eller ett enskilt hus. KRAVET ÄR DOCK att beställningen omfattar minst 10 rullar. Handtryckta rullgardiner är en annan specialitet som denna eldsjäl kan erbjuda den som önskar något extra. GÅ IN PÅ HEMSIDAN www.handtrycktatapeter.se och se vad hon erbjuder och saluför ur sitt lager av 1900-talstapeter. Telefon 08-720 52 90. 23

SPEGELN

1984 fotograferades denna läckande slussport. Foto: Bengt Norling

Foto: Jan Gustafsson

Slussar för miljoner Strömsholms kanal och Kanalbyggnadshyttan Av Bengt Norling

När vi kliver in i Strömsholms kanal AB: s nya kanalbyggnadshytta i Hallstahammar får vi associationer till bränningar, måsskrin, sjöbodar och tändkulemotorer. Men det är inte synintrycket som framkallar bilderna utan den påtagligt lakritssöta tjärlukten som genast klibbar fast i kläder och skinn. Lukten följer oss sedan länge efter att vi lämnat verkstaden. Det låter oss förstå vilken förbättring de nya omklädningsrummen haft på personalens sociala liv, eftersom ombytet mellan arbetskläder och civila kläder avskiljs med ett duschrum som också fungerar som luftsluss. I DEN NYA HALLEN är det ljust och temperaturen är behaglig. Här renoveras slussportarna till Strömsholms kanal, vilket också är vintersysselsättning för kanalbolagets underhållspersonal. VERKSTADEN TOGS I BRUK för ganska precis ett år sedan och har medfört avsevärt bättre arbetsförhållanden än tidigare. Förr höll man till i en del av ett kallförråd med jordgolv. Där fanns ingen värme och belysningen ordnades medelst strålkastare. ”I mörkret var det svårt att göra mätningar”, berättar Lasse Holgersson, ”så man fick ta märke med tummen på tumstocken och hålla kvar medan man markerade på känn.” ”Enda fördelen med kallagret”, fortsätter Lasse Holgersson, ”var att städningen inte behövde överdrivas.” 24

ATT UNDERHÅLLA KANAL OCH SLUSSAR har inte alltid varit givet. Den 210 år gamla Strömholms kanal användes av yrkestrafik ett par år in på 1960-talet då den sista timmertransporten fördes till pappersbruket i Sörstafors. Under decenniet reparerades stora delar av kanalen, men det handlade mest om akuta reparationer med stor uppfinningsrikedom i valet av material. Mot mitten av 1980-talet avsade sig dåvarande ägarna ASEA och Johnsonkoncernen ansvaret för kanalen, vilket ledde till att kanalkommunerna Hallstahammar, Surahammar, Fagersta och Smedjebacken gemensamt bildade en stiftelse för att säkerställa fortsatt drift av farleden. I samarbete med Sjöfartsverket inventerade stiftelsen 1989 kanalens underhållsbehov – ett projekt som sedan låg till grund för planeringen av det fortsatta arbetet.

SPEGELN

Foto: Bengt Norling

UNDER BYGGNADSKRISÅREN mot mitten av 1990-talet fick kanalbolaget arbetsmarknadsmedel av Riksantikvarieämbetet för att genom renovering av slussportar skapa tillfällig sysselsättning åt arbetslösa byggnadsarbetare. Det blev startsignalen för det senaste upprustningsarbetet som kunde inledas med att plank byttes och portar tätades. Genom offentlig finansiering blev det från 1998 möjligt att anställa personal vilket medförde att underhållet kunde planeras på längre sikt. VARJE ÅR, I SLUTET AV SEPTEMBER, inleds underhållsarbetet med slussportarna. Kanalen har 46 portar med 92 portblad. Att renovera ett portblad tar cirka 22 arbetsdagar för tre man och under vinterhalvåret hinner man renovera fyra till sex portblad. Med ett underhållsintervall på mellan sju och åtta år per slussport kan man räkna ut att perspektivet måste vara långt. PORTBLADEN LYFTS UR SLUSSKAMMAREN med mobilkran och transporteras per lastbil till verkstaden. Verkstadsportarnas dimensioner innebär att lastbilen kan köras direkt in i hallen, där de respektive sju ton tunga portbladen lyfts med travers varefter de läggs på upplag. I TUR OCH ORDNING demonteras detaljer som gångbord, luckspel, luckor och annat löstagbart. Därefter rengörs själva porten och gammal plank rivs av. Sedan demonteras själva ramen, vilket tillgår så att ståndarna, det vill säga de stående rambjälkarna, pressas isär med hjälp av domkrafter. Bjälkar av dålig kvalitet kasseras och ersätts med nytillverkade varefter ramen pressas ihop. Ramen riktas efter inmätning med spel varefter den fästs med bult och järnförband samt stabiliseras med ny spikad plank. Härefter vänds portbladet och järnbeslagen beckas varpå bladet bestryks med tjära och

Foto: Bengt Norling

vänds igen. Här vidtar bultdragning samt kapning av bultändar. Distanserna mellan planken drevas med lin varefter beck förs på och hela bladfronten tjäras. Innan arbetet är färdigt renoveras detaljerna som sedan sätts tillbaka på plats. UTGÅNGSPUNKTEN är de gamla konstruktionerna från vilka man gör nya mallar för att så långt som möjligt bibehålla ursprunget. Virkesdimensionerna skapar viss problematik, eftersom tillgången på övergrovt och tätvuxet virke är starkt begränsad samt att ytterst få sågverk klarar att hantera de kraftiga dimensionerna. Virkeshanteringen ligger i tid cirka ett år före användning. VERKSTADENS VERKSAMHET har tre huvudsyften, berättar Rolf Hansson, vd för Strömsholms Kanal AB. För det första, har den en stödjande funktion för den egna verksamheten. För det andra, fungerar den som studieverksamhet riktad huvudsakligen mot ortsbor för att skapa förståelse för verksamheten och för det tredje ska verkstaden utgöra en kvalificerad utbildningsstation för underhåll och reparation av alla möjliga typer av vattenvägar med hjälp av gamla metoder. VERKSTADEN OCH UNDERHÅLLET av kanalen har en tid varit betjänt av bidrag från EU. Sådant ekonomiskt stöd ges bara under en begränsad tid och Rolf Hansson ser i sin kristallkula att stramare tider stundar. ”Att driva kanalen med lönsamhet är en omöjlighet”, säger han. Men ett stenkast från kanalen ligger Skantzen, Strömsholm, Oljeön, Västanfors med flera sevärdheter, som genererar mer än 500 000 besökare per år. Genom dessa attraktioner löper Strömsholms kanal som en given kompletterande upplevelse och förenande pulsåder – kanalen som alltid tagits för given, men som saknar framtid om den inte underhålls.

DET FINNS MER Årsbok 1995 från Västmanlands läns museum och Västmanlands Fornminnesförening handlar i sin helhet om Strömsholms kanal. Boken finns att köpa på Länsmuseet eller via Strömsholms Kanalaktiebolag. Hemsida för Strömsholms kanal: www.stromsholmskanal.se 25

SPEGELN

Foto: Ingrid Eriksson, VLM

Mimerlaven är en annorlunda och tacksam scen för konst, musik och teater. Norbergsfestivalen, en elektronmusikfestival laddar för sin sjätte säsong 2006. Hittills har 100 artister från 15 länder spelat för tusentalet besökare per år. År 2004 framförde Noll Corpus från Riddarhyttan buthodans i Mimerlaven. Det brinnande tornet tillhörde scenografin, skapad av Lars Larsson. I ett samarbete mellan Västmanlandsmusiken och Västmanlands läns museum 2003–04 framförde Torbjörn Grass, kompositör och musiker och Lena Larsson, museipedagog ett ljud- och musikäventyr ”Ljud i Mimerlaven” för grundskoleklasser.

Foto: Tommy Boije

Foto: Måns Almered (mans@common.se)

Foto: Ingrid Eriksson, VLM

SPEGELN

Att bevara betong Mimerlaven 2002–2005 Av Peter Ström

År 1957 beslutade AB Statsgruvor att bygga en ny anläggning i Norberg för att möta den ökande efterfrågan på slig i stället för styckemalm. ENTREPRENADEN GICK TILL Skånska Cementgjuteriet och redan i december samma år uppfördes den 64 m höga laven. Året därpå uppfördes krossverket som endast blev 33 m högt och året därefter anrikningsverket. Hela anläggningen togs i drift hösten 1960. REDAN FRÅN START hade AB Statsgruvor svårt att få ekonomi i den nya laven, som hade kostat 17 miljoner kronor och 1964 arrenderades hela anläggningen ut till Surahammars bruks AB. År 1976 köpte Surahammars bruk anläggningen av Statsgruvor AB som trots det drev verksamheten fram till 1981 då den lades ner. Därefter inhyste laven allehanda olika verksamheter som paraboltillverkning, foderlager samt teater.

med betongskivor och träull. Tanken var att man skulle få en isolerande kärna. NÄR KOMMUNEN TOG ÖVER ANSVARET för Mimerlaven var den i ett mycket dåligt skick. Taken var dåliga och läckte, duvorna hade flyttat in och fönstren var trasiga. Men allvarligast var att de stora betongskivorna som satt på anrikningsverkets fasader var på väg att lossna. UNDER 2002 hade man äntligen lyckats få pengar till en delrenovering av laven, tack vare EU projektet Framtidshyttan.

I SLUTET PÅ 1990 TALET var lavens framtid hotad. I samband med att kommunen övertog området där laven stod så ingicks en ansvarsförbindelse med Surahammars bruks AB om att de skulle riva laven inom en 15-års period. De femton åren hade gått och diskussioner om rivning alternativt att kommunen tog över ansvaret mot ersättning påbörjades.

STEG 1 var att fästa fast betongplattorna på anrikningsverket. Plattorna satt på träullsskivor med väldigt klen armering in i den gjutna betongen. Armeringen hade på de flesta skivor mer eller mindre rostat av. För att göra så lite åverkan som möjligt på plattorna valdes att sätta på stora rektangulära brickor som bultades fast i skarvarna, varje bricka håller fyra hörn. Samtidigt byttes nästan alla betongglas i anrikningsverket och lokalen städades upp från allt skräp.

EFTER MÅNGA LÅNGA DISKUSSIONER insåg alla det historiska värdet i att Mimerlaven bevarades och kommunen tog över ansvaret och ägandet av en symbol med minst 900 år bakom sig.

STEG 2 var att renovera taken så att det inte regnade in. Taken var så dåliga att stora delar revs och återskapades för att få bärighet och önskad täthet.

TEKNIK Laven är gjuten med en glidform för att eliminera fogskarvar. Det tog bara 16 dagar för att nå toppen på 64 meter. Taken på de tre byggnadskropparna gjordes platta med invändiga stuprör. Till ytskikt valdes papp. Även krossverket är gjutet med glidform trots att det bara är 33 meter högt. Anrikningsverket göts med traditionella gjutformar invändigt klädda

STEG 3 var att rensa området runtomkring från gammalt industriavfall. DET SOM FORTFARANDE ÄR KVAR ATT ÅTGÄRDA innan byggnaden är klar är att renovera av alla fönster i lave och krosshus samt att skrota av lavens betongfasad så att inga betongbitar ramlar ner. 27

SPEGELN

Industristadens Av Anders Franzén

hjärta

Under sommaren har det pågått en utredning om det kulturhistoriska värdet hos fem kvarter mitt inne i Västerås. De fem kvarteren med nästan tjugo hus, har föreslagits att bli byggnadsminne, som är högsta graden av K-märkning. Men då måste husen vara synnerligen märkliga, så står det i lagtexten. DEN STÖRSTA DELEN utgörs av kvarteret MIMER, mellan Stora gatan och Södra Ringvägen. Här byggdes ASEA sina första verkstäder 1891, och sedan följde nästan hundra år av industriell expansion och förtätning. Näst störst är grannkvarteret OTTAR, som ligger mellan Mimer och Kopparbergsvägen. Där finns tre generationer av ASEAs kontorshus, vart och ett med sin egen stil. ”Farfar” är väl gamle Ottar från 1919, tegelborgen med det höga tornet. Sedan kommer Nore, en 40-talist som går i pension om ett par år. Och längst fram mot Stora gatan står lillpojken Melker, en Hötorgsskrapa som ligger ned, född 1959. DET TREDJE KVARTERET byggdes också av ASEA, men där finns varken verkstäder eller kontor. Det är bostadsgården KÅRE, mellan Timmermansgatan och Östermalmsgatan, ett stenkast från Mimerporten. När industrin växte som bäst på 1910-talet var det svårt att få tag på arbetare, och brist på bostäder i staden. Från 1913 till 1917 byggde företaget sammanlagt 337 lägenheter i tre kringbyggda kvarter längs Mimergatan: Josef, Ivar och Kåre. Nästan alla var på ett rum och kök. FJÄRDE KVARTERET är döpt till LOTHAR, och det har också med ASEA att göra. Framför allt gäller det Gamla Folkets hus, som arbetarrörelsen uppförde i hörnet Timmermansgatan – Mimergatan. Det var tänkt att bli en tre gånger så stor byggnad med entré från Stora gatan, men man nöjde sig med etapp ett som stod färdig 1919. I kvarterets motsatta hörn står Officershuset – som kanske inte verkar ha med ASEA att göra alls. Men under ett antal år på 1950–70-talen hyrde företaget kontorslokaler här.

DOLDISEN i den här kvintetten är kvarteret LUDVIG, längs Stora gatan, mitt emot Mimer. De tre äldsta husen är intressanta, dels de två närmast Kåre, som i början av 1900-talet var en snickerifabrik, dels den lilla lådan ner mot Mimerporten, med en fin frisersalong från 1939. ETT BRA BYGGNADSMINNE hjälper människorna att minnas. Och staden Västerås behöver minnas att den hela förra århundradet var en industristad, där ASEA kanske kan kallas stadens hjärta. Där arbetarna och tjänstemännen var själva blodkropparna, som regelbundet strömmade in i och ut ur Mimer, Ottar, Nore och Melker. Några strömmade till sin bostad i Kåre, andra tog vägen om Folkets hus – och en del tog vägen förbi frisören, precis utanför Mimerporten. Men ASEA var inte alldeles ensamma om att styra och ställa i den här änden av staden. I grannkvarteren låg under många år en rad mindre industrier, där en del inte alls hade särskilt mycket med ASEA att göra. En sådan var Västerås Träförädlings AB i kvarteret Ludvig. Deras största produkt var länge leksaker! En annan del av stadens 1900-talsliv var militären, som kom hit 1906. I det sammanhanget byggdes Officershuset 1905, med stora hyreslägenheter samt affärs- och restauranglokaler. NÄSTAN ALLA DE HÄR HUSEN har i dag andra användningar än de byggdes för, och de ursprungliga företagen har ombildats eller flyttat ut. Men för de äldre västeråsarna så har de ett stort symbolvärde. Husen representerar ASEAs storhetstid, då företaget expanderade och staden växte så det knakade. Många är de gamla aseater som har egna minnen från Mimer och Ottar, och som kanske själva har cyklat i ASEAströmmen morgon och kväll.

SPEGELN

MIMER

OT TA R KÅRE

LOTHAR

LUDVIG

Foto: Marie Melin (Ottar, Kåre, Lothar). Anders Franzén (Ludvig) och (Kåre) portbild och trottoarbild. Bilden (Mimer) kommer ur boken ”I våra kvarter” av Ivar Wallensteen.

SPEGELN

Foto: Nikolas Alserdal

Boskapens skafferier 30

SPEGELN

”I dessa lador inbärgas höet från ängen och hemföres sedan om vintern efter behof till hemmanen.” Av Krister Ström

KULTURLANDSKAPET GENOMGÅR STÄNDIGT FÖRÄNDRINGAR. Utveckling eller avveckling, nedläggning eller exploatering, klimatförändring i mikro- eller makroformat. Förändringarnas orsaker är många. Ibland innebär det för kulturlandskapet att byggnader som ger det en speciell karaktär blir överflödiga och försvinner. Ett exempel på det är ängsladorna som på sina håll i vårt land, inte minst i Norrland, vittnar om en gången tids slåtterbruk och våtmarkernas betydelse för försörjningen och foder till djuren. Det gäller fortfarande ängsladorna kring Svartåns lopp genom Västerfärnebo socken framför allt vid byarna Islingby, Ösby och Hedbo. Det speciella våtmarksområdet som byarna innesluter är känt som Nötmyran. Trots att ladorna där mist sin funktion som lagerplats för hö är det angeläget att underhålla dem och bevara dem för framtiden. Man kan säga att de genom sin existens berättar om någonting som var viktigt för Färnebo. De är talande pusselbitar till historieskrivningen om denna jordbruksbygd. Såväl många av ladornas ägare som staten, genom länsstyrelsen, är medvetna om detta och lägger därför ner arbete och pengar på underhåll av ängsladorna i Nötmyran. DET FINNS FLERA ÄLDRE UPPGIFTER om förekomsten av ängslador i vårt län. ”Ängslador eller hölador omnämnas vid herr- och bondgårdar i Skultuna redan vid 1600-talets mitt, t.ex. vid prästgården 1651. Dessa voro vanligen uppförda vid mossar och slåtterängar på utmarken. Högsta antalet för en bondgård var 3 men för herrgårdarna flera. Ibland var det två delägare i en dylik lada. Numera är de så gott som försvunna. De torde i allmänhet ha motsvarat grundtypen i formen och sålunda haft ingång på gaveln. Även bland höladorna har sammanparning tillämpats (t.ex. svinhus och lada). Den återfinns i Norrland, särskilt i Hälsingland, och illustrerar på ett slående sätt hur parningsmetoden varit. …det är något av det nordsvenska kulturområdets särdrag, som kunnat påvisas norr om Skultuna.” Så skriver Sigurd Erixson i ”Skultuna bruks historia”, som för övrigt är den bästa källan i flera avseenden att ösa ur för den som söker kunskap om Västmanlands läns historia. En annan och äldre källa är Olof Grau.

”BÄSTA SÄDESJORDEN finnes omkring kyrkan och består av god lera. Där ligger ock på båda sidor om Wangsån präktiga ängar, hvilka icke blott är mycket vidsträckta utan äfven mycket bördiga, att döma efter den massa lador som står nära hvarandra öfver hela vida fältet. I dessa lador inbärgas höet från ängen och hemföres sedan om vintern efter behof till hemmanen.” Uppgiften om ängslador i Västerfärnebo meddelar oss Olof Grau i sin beskrivning av Västmanland, vilken utgavs 1754. I SAMBAND MED VÅRFLODEN svämmar Svartån över och stora arealer ställs under vatten vilket innebär god gödning av ängsmarkerna. År 1918 planlades en reglering av vattnet i Svartån. Flertalet jordbrukare var dock emot regleringsföretaget med hänsyn till minskad gödning. Senare regleringstankar har mött motstånd även bland naturvårdare inte minst fågelintresserade. FRAM TILL BÖRJAN AV 1900-TALET slog man höet för hand. Man använde en särskild slåtterlie och höet samlades i strängar efter den som slog. Sedan gick kvinnorna och räfsade ut höet för att det skulle torka fortare. Det räckte oftast med att höet fick torka under en dag varpå det kunde krattas ihop och bäras in i ladan eller köras hem till gården. MERPARTEN BLEV KVAR I LADAN och kördes senare hem under vintern då vägarna bar. De timrade ladorna fylldes med hö ända upp till taknocken. Efterhand som ladan fylldes sattes gavelöppningen igen med timmer som fälldes in i den befintliga väggen. DE LADOR SOM FINNS KVAR IDAG är i regel uppförda efter sekelskiftet 1900. Man har övergått från timmerkonstruktioner till att bygga i resvirke med brädväggar och tegeltak vilka på sina håll täcker ett äldre spåntak. Man byggde dem på bärande stenar med ett golv bestående av lagda käppar för att optimera ventilationen. ETT DRYGT 50-TAL ÄNGSLADOR finns kvar på Nötmyran varav ett tjugotal restaurerats med hjälp av medel från Riksantikvarieämbetet. 31

TIPSE T

Tio bud för god byggnadsvård Foto: Rolf Hammarskiöld

Bevara, återanvänd, spara

Låt huset vara med och bestämma

Foto: Helén Sjökvist

Undersök hur huset såg ut från början

Av Anders Franzén

Restaureringens grundregler kan få formen av trossatser, på gott och ont. De är inga oemotsägliga bud som man bör slå i huvudet på folk, men de kan vara till god hjälp för den som vårdar hus eller söker en framkomlig väg i en problematisk om- eller tillbyggnad. Den som formulerat sig här är Anders Franzén, men det bör påpekas att kring dessa regler finns sedan länge i vårt land en allmän uppslutning, de är så att säga etablerade sanningar. 32

Foto: Anders Eriksson

Låt inte huset förfalla

TIPSE T

Låt inte huset förfalla Se regelbundet över tak och takavvattning. Rätta till takpannor som kommit på sned. Håll rent i hängrännor, stuprör och lövfällor. Håll ett öga på fönster och dörrar: de ska gå fritt i karmen, lås och haspar får inte kärva. Smörj gångjärnen! Ta fram hyveln om det behövs – det arbete du lägger ned på fönstret i dag har du igen flera gånger om i morgon. Se till målningen på fasad, fönster med mera. Solen tar hårdast på sydsidan, och där kan du behöva underhålla med tätare intervall. Titta till grunden: att ventilerna fungerar, att marknivån inte är för hög. Låt inte buskar och träd komma för nära!

Använd traditionella material och metoder De traditionella materialen är billiga – framför allt om man räknar med livslängden – och lätta att begripa sig på. Lita på att det som faktiskt fungerat i hundratals år är bra för ditt gamla hus: tegelpannor, rödfärg, kalkbruk, linoljefärg med mera. Nya material är kanske bra för nya hus...

Låt huset vara med och bestämma Det gäller först och främst de stora dragen. Du som just köpt ett äldre hus – nollställ dig, pröva husets egen planlösning innan du tvingar på det en modern vision. Förutom badrummet brukar de flesta funktioner kunna inrymmas utan alltför stora ingrepp. En förståndigt gjord tillbyggnad kan vara ett bra alternativ. Budet gäller även i smått. Var de gamla, skadade fodren eller knutbräderna av hyvlat virke så ska du använda hyvlat också till de nya. Var de sammansatta på ett tidstypiskt sätt, så gör de nya likadant !

Tänk efter, ta dig tid Om du just köpt huset: bo i det en tid innan du gör om allt. Kan du rusta ett rum i taget – gör det. Du lär dig efter hand vad du och huset klarar av. Förhasta dig inte, eftersom vissa misstag inte kan repareras. Du som haft huset länge: ta reda på vad som är den rätta metoden för vad som behöver göras. Det gamla huset tål oftast att vänta ett halvår, tills du vet säkert hur du ska gå fram.

Fråga om råd – på flera ställen Tro inte att du ensam kan allt! Tro inte att den byggmästare du frågar först kan allt! Ta in priser från flera, be om referenser och ta en noggrann titt på dem. Fråga deras tidigare kunder. Den hantverkare som säger ”det går inte” menar ofta ”jag kan inte” eller ”jag vill inte”… Den som däremot säger ”vi försöker, jag vill lära mig”är av det rätta virket. I nybyggnadssektorn har alla tvärsäkra svar på varje fråga, och det finns alltid en standardlösning. Inom byggnadsvården finns det i stället ofta flera vägar att gå, och samma fråga till två personer ger kanske olika svar. Därför måste du skaffa dig mera kunskap, så att du kan ställa rätt fråga. Läs alla handböcker du kan komma över, och utnyttja gratis rådgivning hos länsmuseum och stadsarkitekt.

Planera Både små och stora byggen sparar pengar på planering. I ett gammalt hus kan man kanske bevara originaldelar av hög kvalitet, eller åtminstone det gamla utseendet, om man planerar förståndigt. Ett måttbeställt fönster kostar ju sällan mera än massproduktionen, men får högre kvalitet och kan monteras med mindre kringarbete – men har längre leveranstid. Men vad betyder ett par månader extra, för en detalj som du skall se och använda i många år? Ta in offerter, be om referenser, och beställ i god tid!

Kräv inte nyskick Vänta dig inte att ett hundraårigt hus ska se perfekt ut. Acceptera att det åldrats och fått sina rynkor och gråa hår. Ett nött handtag eller en sliten tröskel kan fungera i många år än, och ser faktiskt helt naturliga ut i ett gammalt hus. Gör inte några konstlade ansiktslyftningar. De traditionella färgerna, som rödfärg, linoljefärg och kalkfärg, är så kallade offerskikt. De bryts ned och mattas med tiden, utan att ställa till skada på sitt underlag. De har bland annat därför större variation i kulör och glans än de moderna färgtyperna. Men det är ett extra plus för den sinnlige husnjutaren.

Undersök hur huset såg ut från början Leta rätt på foton av hur det såg ut förr i tiden. Ta framför allt vara på huset i sig, som källa till kunskap. Skrapa eller slipa dig ned genom färglagren, och undersök hur man målade förr. Till exempel kan gamla färgsättningar vara mycket njutbara än i dag. Har huset byggts om? Då kan du med hjälp av gamla foton eller ritningar lista ut var dörrar och fönster ursprungligen satt, och kanske ta upp dem igen.

Bevara, återanvänd, spara Spara allt som inte hindrar eller gör skada. Kasserar du originaldelar kan det bli mycket dyrt att nyanskaffa, när du ångrar dig en vacker dag. Dörrar, beslag, lister med mera kan återanvändas på andra ställen i huset. Ta därför loss dem försiktigt! Och är det något som du inte kan ha kvar i funktion kan du i alla fall spara det i något lämpligt förråd – kanske ändrar du dig, kanske är nästa ägare mera intresserad. Om du trots allt inte vill behålla de gamla fönsterbågarna med blåst glas, eller en gammal dörr – sätt in en annons och skänk bort dem! Det finns oftast någon annan som behöver det du har för mycket av.

Dokumentera vad du gör Fotografera, rita av eller mät upp före och efter en ombyggnad. Det kan vara till både nytta och nöje i framtiden! Du kan stolt redovisa din insats, men när du säljer huset kan också nästa ägare få en vink om hur det såg ut förut. Han vill kanske ha en dörr där du spikade för...

Foto: Per Granlund

EXPER TEN

Pelle återerövraren Av Marita Gustafsson

Foto: Heidi Jaakola

När du vandrar omkring i Arboga trampar du på samma gator som munkar, tiggare, hantverkare, adelsmän och pigor gjorde under medeltiden. Den välbevarade trähusbebyggelsen, kullerstenstorgen och ågårdarna är levande historia och av riksintresse. Men hur är det att leva och arbeta mitt i idyllen?

NÄR PER GRANLUND kom till Arboga blev han fascinerad av stadskärnan med de vackra trähusen, de stensatta gatorna och miljön längs Arbogaån. Efter 14 år som stadsarkitekt är han fortfarande glad över att jobba just här. Vi träffas på hans kontor i kommunhuset mellan Stora torget och Järntorget. Per Granlund berättar om arbetet med att bevara och utveckla den kulturhistoriska miljön. Han gestikulerar ivrigt, reser sig upp för att hämta böcker och broschyrer, pekar på fotografier och ritningar. Entusiasmen sprudlar och det är omöjligt att inte ryckas med och imponeras av det medvetna och långsiktiga arbetet. – Jag visste att Arboga hade gott rykte och det stämde. Arboga är något speciellt, en greppbar stad med en levande själ. 34

Han gillar att både stadsplanering och bygglov ingår i arbetsuppgifterna. Det har stor betydelse för det helhetstänkande som han ständigt kommer tillbaka till. – Jag är faktiskt med från ax till limpa, säger han. MEN DET ÄR INTE ALLTID SÅ ENKELT att vara stadsarkitekt i en stad som är full av fornlämningar och där stadsplanen ritades på medeltiden. Ibland tycker Per Granlund att de arkeologiska kraven är orimliga. Och det finns många viljor bland handlare, näringsidkare och boende som måste jämkas samman. Själv ser han sig gärna som folkbildare och inspiratör. Han är ofta med på möten i olika sammanhang och träffar såväl politiker som allmänheten. – Det gäller att ha beslutsfattarna med sig, betonar han. Jag har ett oerhört bra stöd från politikerna i kommunen och ett klart och tydligt uppdrag. Men jag är långt ifrån ensam, det här är verkligen ett lagarbete. >>>

Foto: Kjell-Ă&#x2026;ke Jansson

EXPER TEN

Foto hela uppslaget: Per Granlund

PER GRANLUND HAR OFTA KAMERAN med sig när han är ute. Han fotograferar flitigt i stadsmiljön och visar bilder på hus och miljöer, liksom fönster, dörrar, skorstenar och staket. Med bilder blir allt mycket tydligare, framhåller han och visar några fotografier på dörrar och portar. De ingår i bildserien ”Det blev som det blev”. Där finns vackra dörrar som smälter väl in i den historiska miljön. Och så dörrar som rentav är fula, där varken formen, materialet eller tidsperioden stämmer. – Man kommer mycket längre med att informera och resonera än med lagar och förordningar. Människorna är bra här i Arboga, de förstår och är måna om miljön. NÅGOT AV DET ROLIGASTE han gjort i jobbet är en bok som trycktes i 4000 exemplar och blev en riktig bestseller. Titeln Arboga Stadskärna, bebyggelsehistoria och byggnadsordning låter kanske torr och tråkig, men boken har haft en rykande åtgång och är slutsåld. Den skrevs i samarbete med byggnadsantikvarie Göran Oldén. – Staden måste utvecklas och samtidigt är det viktigt att vi tar vara på den gamla, vackra miljön. Med byggnadsordningen ville vi bana väg för en långsiktig strategi, samtidigt som vi tog fram praktiska råd och anvisningar. Boken beskriver Arbogas historia med gator och bebyggelse under olika tidsepoker. Den berättar om den historiska miljön och ger riktlinjer för hur miljön ska bevaras och utvecklas. – Det är en bra plattform och har gett många ringar på vattnet. Egentligen växte boken fram ur en kris. När Volvo lade ner tillverkningen av flygplansmotorer i Arboga blev närmare tusen personer arbetslösa. Det var ett hårt slag för kommunen när så många arbetstillfällen försvann.

– Trots det svåra läget insåg vi att kulturmiljön var något positivt som i varje fall finns kvar, säger Per Granlund. Mitt i allt elände satsade kommunen på infrastruktur och kulturmiljön. Och ett kreativt tänkande satte igång. Stämningen har verkligen vänt sedan dess. Nu har vi ett otroligt bra läge i Mälardalsregionen. DEN GAMLA MILJÖN ÄR KÄNSLIG och det är inte alltid fastighetsägare och näringsidkare har förståelse för kraven i kommunens byggnadsordning. Går det för sig att ställa ut plastmöbler vid uteserveringen på Stora torget? Eller att sätta upp skyltar och flaggor hur som helst utanför affärerna? – Nej, säger han bestämt och skakar på huvudet. Vi vill att traditionella material används. Klassisk stil i Arboga innerstad heter ett program som kommunen följer sedan några år. Det tar upp allt från husfasader, tak, dörrar och fönster till gatuskyltar och många andra detaljer i stadsmiljön. Texterna och ritningarna är informativa och tydliga. I programmet ställs exempelvis krav på hur uteserveringarna ska hägnas in. Inga vita plastmöbler eller stora reklamparasoller får förekomma. Men Per Granlund ser det inte som något stort problem idag. Han känner att det finns en förståelse och ett intresse hos invånarna för en enhetlig stil. Många ringer och frågar efter idéer. För att få en vacker helhet läggs mycket arbete ner på detaljer i stadsmiljön. Allteftersom ekonomin tillåter byts belysning, gatuskyltar, cykelställ, papperskorgar, bänkar, blomlådor, plank, räcken och ledstänger ut för att få en sammanhållen stil. Plast, aluminium och galvaniserade ytor betraktas som olämpliga. Gjutjärn, smide och trä passar bättre. Tidigare fanns ett tjugotal olika modeller av lampor. Nu ska gatubelysningen bestå av en äldre lyktmodell som passar i stadskärnan.

– Vi tar en gata i taget, det gäller att vara uthållig. I det här sammanhanget är det viktigt att tänka på att staden ska vara tillgänglig för alla, även synskadade och rullstolsbundna. Samtidigt som Per Granlund slår vakt om den gamla miljön räds han inte det nya och moderna. – Staden får inte bli ett museum, säger han. Kommunen planerar att bygga nya bostäder i stadskärnan. Men det är viktigt att de passar in den speciella stadsmiljön. – Vi är bara en del i en kedja. Det ska vara möjligt även för kommande generationer att utveckla och förändra staden. HUR PRIORITERAR EN LITEN KOMMUN när pengarna tryter och kulturmiljövården konkurrerar med vård, omsorg och skola? Per Granlund har sett personalstyrkan på kontoret krympa genom åren. För små kommuner som Arboga är det svårt att hålla sig med specialkompetens. Själv saknar han en byggnadsvårdare att bolla med. Lösningen ligger kanske i att flera kommuner samarbetar och delar på vissa kompetenser. – Det finns också ett stort nätverk med Riksantikvarieämbetet, Boverket, Kulturdepartementet och Länsstyrelserna i Västmanlands och Örebro län som vi känner stöd från. ARBOGAS PLANMÄSSIGA ARBETE med kulturmiljön har inspirerat och väckt uppmärksamhet i övriga Sverige och även utomlands. Per Granlund får ofta samtal, tar emot studiebesök och bjuds in till andra platser för att berätta om arbetet i Arboga. Erfarenheterna som han förmedlar till andra handlar i mångt och mycket om att bestämma sig för en strategi och hålla fast vid den under lång tid. – Det gäller att vara envis och uthållig. Och så måste man få med sig både politiker och allmänheten.

INFORMATION, RÅD OCH ANVISNINGAR Kommunen har satsat mycket på information på hemsidan och i broschyrer. Bland annat finns en bebyggelseinventering publicerad. Informationen i registret kan användas i fysisk planering, bygglovhantering och av allmänheten. Det innehåller både text och bildmaterial. ÖVERSVÄMNINGAR, SKRED OCH BRAND Att Arboga har en så välbevarad bebyggelse från olika tidsepoker beror till stor del på att staden klarat sig från stora stadsbränder. Den centrala norra stadskärnan har inte brunnit sedan 1513. Idag är de största hoten mot den gamla kulturmiljön i stadskärnan översvämning, skred och brand. De stensatta stränderna längs Arbogaån är på många ställen nära att kollapsa. På 1970-talet upplevde Arbogaborna hur ån svämmade över och miljön runt ån med många historiska byggnader skadades. I september 2004 stod Arboga som värd för ett stort internationellt möte om översvämningar som hot mot gamla kulturmiljöer. Deltagarna vid konferensen arbetar inom områden som samhällsplanering, räddningstjänst, tekniska förvaltningar och länsantikvarier. DET FINNS MER www.arboga.se Hemsida för Arboga www.boverket.se Boverket www.kultur.nu Kulturnät Sverige www.u.lst.se Länsstyrelsen i Västmanlands län www.byggnadsvard.se Svenska Byggnadsvårdsföreningen www.trainformation.se Skogsindustriernas webbplats för trä och byggande 37

UTFLYK TEN

Bråfors Bergsmansby 1872. Till vänster kolhus, i bildens centrum syns rostugn och masugn med tillhörande malm och kolbodar. I förgrunden till höger bergsmännens tackjärnsbodar.

Bråfors Hytta på 1880-talet. Stämpeln i bild är Järnstämpeln från Bråfors hytta.

”Ett monument över våra fäders arbete och möda”. Under 1930-talets första år skriver Paul Brate (född 1863) om händelser och miljöer han upplevt. Om den gamla hyttan i Bråfors skriver han: De gamla murarna skulle nog ha stått ännu i många år, om de bara fått vara i fred, och stått som ett monument över våra fäders arbete och möda. Paul Brates anteckningar om Bråfors i Norbergs kommun är en av många berättelser om Bergslagens historia. 38

UTFLYK TEN

Bergsmännens Bråfors Länets första kulturreservat? Av Magnus Elfwendahl AV HYTTAN I BRÅFORS FINNS BARA RESTER där den sista hyttan tidigare reste sig, men spåren i landskapet berättar ännu en historia om bergsmännen som sysslade med jordbruk och boskapsskötsel, men också gruvbrytning och järntillverkning. Byn är numera en tyst, vacker och rofylld miljö som föreslagits bli Västmanlands läns första kulturreservat. JÄRNHANTERING I 600 ÅR Att Bråfors är en gammal by vet vi. Redan år 1354 uppträder ortsnamnet Brateforse i en skriftlig källa, men arkeologerna har påträffat ännu äldre spår. Arkeologiska lämningar i byn har C-14 daterats till 1200-talets senare hälft och Bråfors kan därmed höra till järntillverkningens äldre fas i Bergslagen. Även om tydliga anläggningsspår saknas utpekas det tidigare hyttområdets sydöstra del som det troligaste läget för äldre hyttor. Om den medeltida byn Bråfors vet vi fortfarande väldigt lite. Under 1500-talet blir de skriftliga källorna fler. Fram träder en hytta och två gårdar, Stora och Lilla Bråfors. I stormaktstidens Sverige var järnet en exportvara av stor betydelse. Järnhanteringen utvecklas och Bergslagen går mot en industrialisering. Bergmalm blev till tackjärn i Bråfors och råvaran kom från närliggande gruvor. Arbetet vid hyttan sysselsatte bergsmännen i Bråfors fram till sommaren. På vintervägar fördes malmen till hyttan. Under 1600- och 1700talen förefaller hyttans betydelse öka och bergsmän från närbelägna bruk söker sig dit. Produktionen höjs ytterligare under 1800-talet och på 1870-talet har verksamheten närmast industriell karaktär. År 1895 behöver Fagersta bruks AB möta en ökad efterfrågan på tackjärn till företagets anläggning i Fagersta och hyttlaget arrenderar ut Bråfors. Redan 1897 börjar Fagersta låta produktionen i Bråfors ersättas av tackjärn från det närliggande Västanfors. År 1899 upphör Fagersta bruks AB att arrendera hyttan i Bråfors. Strax därefter börjar hyttlaget riva hyttan i Bråfors. Arbetet slutförs senare av en skrothandlare från Sala som bryter ner och tillvaratar det som fanns kvar av hyttan. I BRÅFORS MÖTER BESÖKAREN ett kuperat och öppet jordbrukslandskap. Byn, liksom många synliga spår efter tidigare bebyggelse, ligger samlad kring Gatjärnsbäcken som slingrar sig vidare ner mot sjön Barken. Småflikig åkermark, odlings-

rösen och betesmark vittnar om att markerna förr tagits i anspråk för byns behov. I betesmarkerna finns fortfarande en vegetation och växtarter som visar på en lång betestradition. Stora skogsarealer avgränsar även idag byn. Stora Bråfors, också kallad Brategården, är en välbevarad bergsmansgård. Mangårdsbyggnad och flyglar grupperar sig kring en gårdsplan. I mangårdsbyggnaden uppförd 1787–90 finns en festsal med bibliska motiv målade på tak och väggar. Gårdens många ekonomibyggnader bildar årsringar i gårdens historia. De nuvarande ägarna Erik och Margareta Brate visar gärna upp sin bergsmansgård för förhandsbokade grupper om minst 10 personer. Stora Bråfors har varit i släkten Brates ägo sedan 1828 då Eriks farfars farfar, Erik Andersson, gifte in sig i gården. EN INTRESSANT, BEVARAD HELHET MED PEDAGOGISKT VÄRDE Kulturmiljöer som vi bevarar är inte oberoende av samhällets uppfattning av vad som kännetecknar en betydelsefull kulturmiljö. Som riksintresse utpekas byn som ”en bymiljö med ålderdomligt byggnadsbestånd och ursprung i medeltidens järnhantering”. En viktig utgångspunkt när Länsstyrelsen initierar kulturreservatsbildning är att området representerar en intressant, bevarad helhetsmiljö med stort pedagogiskt värde. Miljön i området har även stora rekreationsvärden. Området är en attraktion som erbjuder natur, kultur, lugn och ro i en inramning som utgör en del av Bergslagens historia. Bråfors uppvisar fortfarande de karakteristiska självförsörjningsdragen för bergsmansgårdarna och vittnar om den tidiga industrialiseringen i Bergslagen.

DET FINNS MER Bråfors bergsmansby Årsskrift nr 75 år 1998 Västmanlands Fornminnesförening och Västmanlands läns museum. Brategården visas för förbokade grupper. En visning tar cirka 3 timmar. Då ingår en guidad tur utomhus, en visning inomhus samt kaffepaus med hembakat bröd. Information på www.brategarden.se 39

SPANAREN

Vem pratar med

eldsjälarna nuförtiden? Jan Rydh, f.d. landshövding

ATT VÅRDA OCH BEVARA ställs inte sällan i motsats till utveckling och expansion. Att något är ”musealt” är inte ett positivt omdöme. Det är närmast besläktat med mossigt, gammalt och onödigt. Också kultur delas ibland in i nyskapande och gammalt och i bakhuvudet klingar en värdering – nyskapande är mer värdefullt än upprepning av ”gammalt”. En av de många förmåner jag hade under mina år i Västmanland var att jag genom kunniga medarbetare och i möten med engagerade människor i länet fick lära mig att se på ett annat sätt. Överallt finns det spår, i landskapet, i byggnader och i människors ansikten och röster, spår av något som visserligen passerat men som ännu lever. Och hur mycket jag än uppskattar den nya motorsågen ger mig ännu min pappas gamla handsåg en annan och djupare glädje. Eller den slitna ledstången i ett gammalt hus, som känns len som en smekning i handen. Att flytta in i ett nytt hus är fint, men känslan i det mer än 150 år gamla fritidshuset i Roslagen har ett värde som är ett annat. Jag ser och känner och tycker mig nästan kunna tala med skeppare Westerlund som byggde huset eller med familjen Engström som sedan bodde där i två generationer. VÅRDA GÖR VI FÖRHOPPNINGSVIS LITE TILL MANS. Vi sköter om och reparerar och ibland slänger vi – tycker inte det lönar sig och köper i stället något nytt. Den professionella byggnadsvården, kulturmiljövården står inför andra problem. Här är det ständigt fråga om ett urval, i bästa fall ett medvetet urval. Vad är representativt för sin tid – vad skall efterkommande få veta om det som var? Och när man bestämt vad som är bevarandevärt kommer frågorna på nytt. Hur skall det bevaras, av vem, på vilket sätt? I MÅNGAS FÖRESTÄLLNING ligger också att det är det ”vackra” som, till skillnad från det ”fula” är bevarandevärt. I realiteten har det också varit så – vi har runt om i landet väldigt många bevarandeförklarade, vackra hus och miljöer. Oftast rör det sig om de ståtliga slotten och herrgårdarna. Men kulturvård handlar om något annat – det handlar ytterst om vad vi vill ge 40

åt en eftervärld. Vilka minnen, föreställningar, beskrivningar av vår tillvaro är egentligen värda att glömmas? Vad är det som vår eftervärld inte har rätt att förstå eller att veta? Ställer man frågan så inser man att också det fula, det onda, det vardagliga har ett värde, ett bevarandevärde i sig? Nu kan inte allt bevaras, men dagens teknik gör det möjligt att bevara mer än någonsin förr– foton, bild och ljud kan dokumentera det som var. Paradoxalt nog kräver denna nya teknik mycket mer av eftertanke – hur skall man i detta myller av möjligheter kunna ge en samlad och överblickbar bild av det som var. DEN GAMLA SMEDJAN I KARMANSBO är ett fantastiskt byggnadsminne men också bara ett yttre skal av det som var. Stilla och tomt – Hur återskapar vi doften, bullret och själva livet som levdes? Hur skall barn och barnbarn förstå och känna hettan, slitet, de omänskligt långa arbetsdagarna. Den nya tekniken kunde säkert ge mer – varför inte installera ljud och hetta – besöken inne i smedjan skulle visserligen bli kortare men ge en mer realistisk bild av hur det var. NÄR JAG UNDER NÅGRA ÅR ARBETADE som ordförande i ”Delegationen för industrisamhällets kulturarv” fick jag anledning att fundera över bevarandefrågor i ett nytt tidsperspektiv. Hittills har vi vant oss att se bevarande i ett långt perspektiv. Efter 100 år blir något ”antikt” Först efter 100 år kan vi se vad som håller i längden. Men nu går allt så fort – julens nya dator är ”omodern” redan när den säljs i butiken. Vem hinner då med att bedöma vad som är bevarandevärt. Hur såg 60-talets kontorsmiljö egentligen ut? Inredningar är i dag en förbrukningsvara med mycket kort omloppstid. De första hemsidorna är redan borta, brev skrivs alltmer sällan. Vem sparar på och dokumenterar e-post och telefonsamtal. Märkligt nog kommer dagens informationssamhälle att lämna färre exempel på människors kommunikation än tidigare. Hur skall man då om 200 år få veta vad som sades och tänktes, när det inte längre finns några brev?

Foto: Jan Gustafsson

Foto: Hans Alenius

SPANAREN

”I min hemort Kolsva hade Herrgården försvunnit och i Köping hade Nyströms snickeri varit borta.”

OCH SÅ KOMMER VI ÅTER TILL DET ”FULA”. När industrisamhället bröt igenom och expansionen var som kraftigast revs våra städer. Domusvaruhus, bankhus, parkeringshus och trafikleder ersatte den gamla ”vackra” staden. Vi kan tycka mycket om den förfulning som skedde, men också den är ett avtryck av sin tid. Vilka stadskärnor och miljonprogramområden skall bevaras som exempel på hur ”fult” det kunde bli? I DE ALLRA FLESTA FALL HAR VÅRDEN AV VÅRT KULTURARV burits upp av eldsjälar som har slagits för sin idé, som uppvaktat och demonstrerat och förhindrat byråkraternas rivningslusta. Utan dessa ”bråkstakar” hade almarna i Kungsträdgården sågats ner och Gamla stan i Stockholm rivits. Och i min hemort Kolsva hade Herrgården försvunnit och i Köping hade Nyströms snickeri varit borta. I varenda kommun i Västmanland finns sådana exempel och nästan överallt har de kommunala politikerna med få undantag stått på rivarnas sida. Jag har funderat mycket över varför det blev och tyvärr kanske fortfarande är så?

OCH I VÄSTMANLAND HAR LANDSTINGET BESLUTAT att lägga länsmuseets utställningsverksamhet i malpåse – det museum som kunde ha blivit en förebild för nyskapande och bevarande. Här kunde det ha funnits ett museum som specialiserat sig på samverkan med eldsjälar och med koncentration på just industrisamhället. I stället vill politikerna bryta banden med Fornminnesförening och hembygdsrörelse och sköta eller missköta museet själva. Den förnämliga arkeologiska verksamheten läggs också den ner. Vad blir nu kvar? När jag tänker på detta längtar jag tillbaka till mitt hemlän – ett riktigt länsmuseum kunde vara värt en strid.

"ETT RIKTIGT LÄNSMUSEUM KUNDE VARA VÄRT EN STRID." Jan Rydh, f.d. landshövding

UR LIT TERATUREN

Utdrag ur

Italienaren Av Sven Olov Karlsson

När Erhard, Ernfrid och Algot tillsammans ägnat tre dagar åt att byta ett fönster i köksgaveln ringde Karl-Erik och hörde efter med en till snickare. Han hette Alvar Hörnskog. De var bekanta eftersom Karl-Erik bytt bromsband på bilen hans, en mörkblå, genomrutten Ford Anglia. Bilen var liten men såg stor ut med Alvar Hörnskog bakom ratten. Han nådde Karl-Erik och Erhard till axeln och hade ett jagat uttryck i ögonen. Skonummer 38. Han visade sig vara annat än Ernfrid och Algot. Liten och seg rände han upp och nerför trappan och stegarna, tycktes hålla på och banka och bända på tre ställen samtidigt, brydde sig inte särskilt om att ta pauser. Fort gick det och långt in på kvällarna knogade han på. Tusentals, ja miljoner dyckert, nubbar och pappspikar dammade han in i väggar och reglar. Efter ett par dagar bad han om att få ligga kvar för att komma igång tidigare om morgnarna och slippa resorna. Mor Anna bäddade åt honom i kökssoffan. Han sov tre eller fyra timmar per natt. – Det är en sparsam karl, sa Anna med beundran i rösten. Pärlsponten från gamla väggpanelen la han som golv i bilen sin, det var inte dåligt! – Men han ä dryg på spik, muttrade Erhard. Det var Alvar Hörnskogs enda negativa egenhet. Han slog in massor av spik men aldrig helt och fullt. Av varje spik fick en centimeter sticka ut. Då var det lätt att dra ut och rätta till, ifall något i hastigheten blivit snett eller vint. Årtionden efteråt skulle Anderssons riva sig eller slå tårna i dessa förargliga spikskallar. Husdjur och barn som strök efter väggarna dök ofta upp med rivsår på magen eller ryggen. Varje spik anmäldes för Italienaren. Då kom han klivande med hammare och bankade in otäckingen i väggtimret. – Men mister du en står dej tusen åter, brukade han säga. – Som att bo i ett utochinvänt igelkottaskinn! sa Anna. Men undan gick det. Alvar Hörnskog vände tiden framåt och lät väggar, dörrar, reglar och foder växa upp ur övervåningens råa brädgolv. Det infernaliska tempot satte till och med fart på de andra gubbarna, även om de muttrade om slarv och hastverk. Vad var då viktigt i ett hem? Först och främst: ett rejält förvaringsutrymme! Det propsade de båda gamla stenhårt på. Var skulle annars allt de ärvt och samlat under åren ta vägen? Nere fanns då rakt ingen plats. 42

UR LIT TERATUREN

Eftersom det blivit ganska frostigt mellan den raske och de långsamma föredrog hantverkarna att arbeta så långt ifrån varandra som möjligt. Därför fick det nya hemmet en egenartad planlösning. I ett hörn började Ernfrid med en kallskrubb. Samma sak gjorde Erhard och Algot. Varje skrubb fick eget fönster och elektriskt lyse men ingen isolering. När Italienaren upptäckte vad som var på väg att ske hade farbröderna för en gång skull kommit ganska långt. Han stönade och lät dem fortsätta. Alvar Hörnskog hörde också Anna predika om vikten av att ha någonstans att ställa undan saker. Han högg övervåningens fjärde hörn och byggde också en storslagen kallskrubb. Det tog tio timmar och skrubben blev taggig som en tortyrkammare. I hastigheten glömde han bort var dörren skulle sitta. Italienaren upptäckte det och sågade sig in genom väggen med motorsåg. – Där går det in mycket grejs, sa Alvar Hörnskog och smackade med läpparna. Blygråa mattnubbar trillade ur mungiporna på honom. Han smackade i flera dagar eftersom han en tidig morgon råkade ta fel tub i röran inne på toaletten och fick skokräm i stället för tandkräm på borsten. Att han ville sova kvar visade sig efterhand bero på att hans lägenhet i Fagersta blivit ”uppsagd”, som han uttryckte det. Därför hittade han hela tiden på nya saker att bygga om. Det blev en balkong ovanpå glasverandan. En ny trappa till övervåningen – i snygg furu men häpnadsväckande brant och med hemskt smala steg. Till och med den vige Hörnskog hade besvär att ta sig upp. Och så vidare. Till slut ringde Italienaren en bekant som köpt en gammal folkskola i Hökmora och frågade om denne inte behövde handräckning i upprustningsarbetet. I det stora skolhuset fanns också en ledig sovplats. Han talade i enrum med Alvar Hörnskog, som kort därpå tackade för sig och packade sina verktyg i Anglian. Själva boytan på övervåningen liknade två smala korridorer klämda till ett kors mellan de enorma skrubbarna. De unga ville göra badrum i Hörnskogs skrubb. Det var ju bara att skjuta in wc:n under handfatet och limma grönt gummi på masonitväggarna. Vad fint det skulle bli! Det fick Anna att ladda med en ny bredsida förebråelser och mörka förutsägelser om högmod och fall. Då höjde för första gången den blivande modern rösten. – Jag väntar barn, påminde hon. Och jag flyttar aldrig hit om det inte finns badrum i kåken! Italienaren fick springa ett par gånger mellan de olika kvinnolägren. Erhard försvann uppåt skogsbrynet och påtade i rabarberodlingen. Sura miner och höga röster gillade han inte. Men för en gångs skull lyckades Italienaren beveka sin mor. Vore det inte skönt att kunna krypa ner i ett varmt bad ibland, det skulle väl vara mumma för en sliten och stel stofthydda. De fanns ju de som reste till kurorter för att bada sig friska från både polio och reumatism. Och det var rejäla människor, inga lättingar och snuskpellar. Vore det inte bra att kunna få sån medicin i hemmet? Det tog skruv. Anna gned sina armbågar och gav klartecken. Mellan varven förhörde sig den gamla om hur det gick med upprustningsarbetet på övervåningen. Det mesta nickade hon gillande åt, men kom lyx och njutningsartiklar på tal blev tonen syrligare: – Tvättmaskin? Hushållsassistent? Jojo, det blir väl som ett slott däroppe! Men oavsett kärringtjafs och snickarkrångel verkade det som om Italienaren lyckats med vad som först verkat alldeles omöjligt: att ordna eget hem och egen familj utan att flytta från mor Anna. Det nya hemmet låg i det gamla. Framtiden och det förgångna hakade i varandra. Det skulle bli fantastiskt bra bara det blev färdigt. Kanhända lite trångt och taggigt, men fantastiskt.

UR ARKIVEN

Kolla upp ditt hus

i arkiven Vad vet du om ditt hus? Vem har byggt det och vem har bott i det före dig? Vem anlade trädgårdslandet, när sattes de blommiga tapeterna upp och varför är det ett fönster där? Det kan bli många frågor som vill ha svar. Inför renovering och ombyggnad är det värdefullt att veta hur huset såg ut från början och vilka förändringar det genomgått. Foto: Kim Lill

BÖRJA MED ATT STUDERA LITTERATUREN Finns det något skrivet om din närmaste trakt? Där kan finnas bilder och information kring ditt hus och dess närmaste omgivningar. Biblioteken har ofta en avdelning med lokalhistorisk litteratur. Har ditt hus använts i något annat sammanhang än som bostad, har det varit soldattorp, skola, gästgiveri eller något annat – sök efter litteratur i ämnet. TYPRITNINGAR OCH MÖNSTERBÖCKER Under 1800-talet ges det ut flera mönsterböcker i syfte att effektivisera jordbrukets byggnader. Man behövde anpassa bebyggelsen efter de behov som den agrara revolutionen förde med sig. Exempelvis Charles Emil Löfvenskiölds typritningar för lantbruksbebyggelse kan därför vara en god källa till kunskap om hur ekonomibyggnaderna förändrades under 1800-talet. Vissa av mönsterböckerna finns utgivna som faksimiltryck och kan sökas på bibliotek. Mönsterritningar till officersboställen under indelningsverkets tid finns i Krigsarkivet.

INTERVJUER Intervjua grannarna. De som bott länge i närheten kan veta mycket om byggnaden och dess invånare och kanske även om trädgårdens utseende och växter. Hör med hembygdsföreningen. Där finns ofta människor med stor lokalhistorisk kunskap. Många föreningar har dessutom egna arkiv med fotografier, gamla tidningsklipp, kartor, bandade intervjuer med äldre ortsbor och annat material av stort lokalhistoriskt värde. KARTORNA I vilket slags landskap har byggnaden stått, var gick vägarna, hur tättbebyggt var området? Sök upp de gamla kartorna. De äldsta storskaliga kartorna i vårt land är från 1630-talet. De har sedan uppdaterats kontinuerligt. De är i form av geometriska avmätningar och senare i form av skiftesakter. På de geometriska avmätningarna kan man ofta avläsa bebyggelsens läge och antalet hemman i byn och på senare skifteskartor även antal byggnader. Ett utförligt källmaterial är ofta de anteckningar om bebyggelsen som gjorts vid laga

UR ARKIVEN

skifte, vars förordning kom 1827. Eftersom utflyttningen av gårdar från byn krävde en ekonomisk värdering av gårdarna för att besluta om ersättningar är dessa protokoll ofta detaljerade vad gäller byggnadens skick, byggnadsmaterial, storlek etc. För närvarande pågår ett digitaliseringsprojekt för landets historiska kartor och därför är originalakterna inte längre tillgängliga i Västerås. För Västmanlands läns del är skanningen slutförd och man kan se såväl kartor som skriftliga akter digitalt på Lantmäteriet i Västerås. Orginalakterna är däremot placerade i ett centralt arkiv. På lantmäteriets forskningsarkiv i Gävle finns de flesta kartor i dubblett om man vill se dem på riktigt. En del kartor kan man även se i ett ”tittskåp” på lantmäteriets hemsida under ”Historiska kartor för alla”. På sikt skall allt skannat material finnas tillgängligt där. Kartor kan också finnas på länsmuseets arkiv, i kommunarkiv och företagsarkiv. MUSEERNA De kommunala museerna kan ha uppgifter av intresse. Har det forskats i något som berör ditt bostadsområde bör museet känna till detta. Där kan även finnas klipparkiv, fotografier och kartor. Länsmuseet har i sitt arkiv uppgifter om många byggnader, städer, byar och gårdar i länet. Det har genom åren utförts ett antal byggnadsinventeringar, tyvärr inte för alla socknar, som finns att läsa på museet. Där finns även gårds- by- och personarkiv som kan vara av intresse. Fotografier, varav en mängd flygbilder, vykort, kartor och ritningar finns, liksom ett register över länets fornlämningar. I länsmuseets referensbibliotek finns även mycket lokalhistorisk litteratur som inte biblioteken har. Man kan även hitta spännande material om folktro, arbetsmetoder och redskap med mera. På Nordiska museet och länsmuseerna finns också en stor mängd fotografier från tidigt 1900-tal där man försökte fånga upp den agrara byggnadskultur som då höll på att försvinna. ARKIVEN I de stora rikstäckande arkiven finns material av alla de slag. Det behövs hjälp för att hitta rätt. Det finns en nationell arkivdatabas NAD, ett register där arkivinstitutionernas material finns förtecknat och sökbart. Du kommer åt stora delar av NAD-databasen via Internet, men det går även att få hjälp att söka i den på Arkiv Västmanland eller Länsmuseet. KYRKBÖCKERNA Kyrkböckerna berättar vem som bott i byggnaden före dig, husförhörslängderna ger viktiga uppgifter om födelseår, giftermål, antal barn, flyttningar, läskunnighet med mera.

Alla Sveriges kyrkböcker fram till 1930 är filmade och går att låna hem till ett bibliotek. Via Internet går det att beställa utdrag ur kyrkbokförningsmaterialet från Landsarkiven. STADS-/KOMMUNARKIV Om byggnaden ligger inne i stadsmiljö kan det finnas ritningar från bygglovsansökningar med mera. Även stadskartor och stadsplaner kan vara intressanta liksom de kommunala beslut som föregår planeringen av ett bostadsområde. SYNEPROTOKOLL För prästboställen och militära boställen samt för kronans arrendegårdar finns detaljerade syneprotokoll som kan vara mycket värdefulla för att se byggnadsfunktioner, storlek, ålder och skick redan från 1700-talet och ibland tidigare än så. Eftersom synen skulle ske med jämna intervall kan man även studera i vilken omfattning de reparerades och tidsintervall för nybyggnationer. Man kan även se om de vid ombyggnationer försetts med förbättringar vad gäller trägolv, bås, krubbor etc. Dock finns inte alltid samtliga protokoll bevarade. Syneprotokollen för prästgårdarna finns på landsarkivet medan de för militära boställen, som officersboställen och soldattorp, finns på krigsarkivet. BRANDFÖRSÄKRINGAR Från slutet av 1700-talet och framåt finns även brandförsäkringshandlingar som detaljerat beskriver de försäkrade byggnadernas byggnadsmaterial, storlek, utrustning och i vissa fall när det gäller mangårdsbyggnader även interiörer, antal rum etc. En databas över Brandförsäkringsverkets arkivmaterial går att söka på internet via SVAR – svensk arkivinformation. BOUPPTECKNINGAR Bouppteckningarna var förr detaljerade förteckningar över vad som fanns i den dödes ägo. En lag om att bouppteckning skulle göras kom 1734 men endast få bouppteckningar finns bevarade från tiden före 1800-talets mitt. Genom att läsa bouppteckningarna kan man få en bild av vilka ekonomiska förutsättningar personen ifråga har haft. Allt från gångkläder till redskap och kreatur som den döde ägt tas med i uppteckningen. Bouppteckningarna finns i allmänhet på landsarkivet och för Västmanlands del finns det även ett register som går att söka via SVAR. 1800-talets bebyggelse beskrivs också mer generellt i etnologiska studier, uppteckningar och frågelistsvar från tidigt 1900-tal. Med lite tur går det att hitta material från den egna socknen. Detta material finns på Nordiska museets arkiv i Stockholm och Sofi i Uppsala. >>>

UR ARKIVEN

MISSA INTE Strömsholms kanalbolags arkiv, ifall din byggnad ligger nära Strömsholms kanal vid Kolbäcksån.

DET FINNS MER: LITTERATUR

Bruksarkiven, ifall du har en byggnad inom brukens domäner.

Aurelius, Thomas, Gårdens och hembygdens historia. Praktisk vägledning för självstudier och egen forskning (Uppsala 1981–84, även senare utgåvor)

Privata gårdsarkiv ifall ditt hus har byggts på något av storgodsens marker.

Bedoire, Fredrik, Stavenow-Hidemark, Elisabeth: Arkivguide för byggnadsforskare. Nordiska museet 1985

Hushållningssällskapets arkiv på Brunnby gård i Västerås. Som rådgivare till lantbrukarna har de i sitt arkiv exempelvis information om nybyggnation av ekonomibyggnader enligt de för tiden moderna principerna, trädgårdsskötsel, djurskötsel med mera.

Cserhalmi, Niclas: Fårad mark – Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap. Sveriges hembygdsförbund. Lund 1998

GUIDE TILL ARKIVEN Arkiv Västmanland: Stadshuset Västerås, telefon 021-18 68 80 Brandförsäkringsverket: Strandvägen 19, Stockholm, telefon 08-667 05 30, www.brandverket.se Krigsarkivet: Banérgatan 64, Stockholm, telefon 08-782 41 00, www.ra.se/kra Landsarkivet i Uppsala: Arkivcentrum, Dag Hammarskjölds väg 19, Uppsala, telefon 018-65 21 00, www.ra.se/ula Lantmäteriverkets forskningsarkiv: Lantmäterigatan 2, Gävle, telefon 026-63 36 16, www.lantmateriet.se Lantmäteriet i Västerås: Munkgatan 18, Västerås, telefon 021-15 52 00, www.lantmateriet.se

Clemensson, Per: Hembygdsforska steg för steg. Stockholm 1990 Gadd, Karl Johan: Den agrara revolutionen 1700–1870. Det svenska jordbrukets historia III. Natur & Kultur/LT:s förlag 2000. Grau, Olof: Beskrifning öfver Wästmanland, Västerås 1904 (Första upplaga 1754) Grafström Margareta: Handskrifter med kulturhistoria – lär dig läsa och förstå, Härnösand Landsarkivet 1989 Kilbro, Ann-Katrin: Några västmanländska prästgårdar, Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1977 Klingnéus, Sören: Att forska om byggnader i det historiska källmaterialet (i Från bergslag och bondebygd. Örebro läns hembygdsförbunds och Stiftelsen Örebro läns museums årsbok 2000)

Nordiska museets arkiv: Linnégatan 89 C, Stockholm, telefon 08-519 545 55, www.nordiskamuseet.se

Löfvenskiöld, Charles Emil: Landtmannabyggnader hufvudsakligen för mindre jordbruk jämte materialoch arbetsberäkningar, Faksimiltryck Jönköping: Byggnadsenheten, Lantbruksstyr. 1990

Riksarkivet: Box 12541, 102 29 Stockholm, telefon 08-737 63 50, www.ra.se

Morell, Mats: Jordbruket i industrisamhället: 1870–1945, Band 4 i Det svenska jordbrukets historia, Stockholm 2001

Språk- och folkminnesinstitutet: SOFI, Arkivcentrum, Dag Hammarskjölds väg 19, Uppsala, telefon 018-65 21 60, www.sofi.se

Raihle, Jan: Fähuset före landsbygdsmejerierna. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 29, 1995

Västmanlands läns museum: Slottet, Västerås, telefon 021-15 61 00, www.vastmanlandslansmuseum.se Västerås stadsarkiv: Stadshuset, Fiskartorgsentrén vån 5, telefon 021-39 19 93, www.vasteras.se/stadsarkivet

WEBBADRESSER Hushållningssällskapet: www.hush.se Riksantikvarieämbetet: www.raa.se Svar: www.svar.ra.se Stockholms länsmuseum: www.lansmuseum.a.se/byggnadsvard Svenska byggnadsvårdsföreningen: www.byggnadsvard.se/ 46

Sköld, Josefina, Åman, Elisabeth: Krusbär eller måbär – vem bryr sig?, Västmanlands läns museum 2004 Tham, Wilhelm: Beskrifning öfver Westerås län, Stockholm 1849 Tollin, Clas: Ättebackar och ödegärden. Riksantikvarieämbetet 1991 Ulväng, Göran: Syneprotokoll, mantalslängd och brandförsäkringar (Upplands fornminnesförenings och hembygdsförbunds årsbok 1999).

UR SAMLINGARNA

Tegel – en historia om Heby Av Thomas Nilsson

Den moderna tegelindustrin i Heby, den vi kallar tegelepoken, tog sin början omkring 1880. Tillverkningen hade dittills, som på andra håll, varit småskalig: vid gårdsbruk handslogs och brändes tegel främst för det egna behovet. HÄR FANNS ETT PAR MINDRE BRUK, anlagda på 1840-talet, dessutom slogs en tid tegel vid Molnebo järnbruk. Från början av 1870-talet fick tegelnäringen ett snabbt uppsving. Bruken mekaniserades och ringugnen tillät kontinuerlig drift. Samtidigt ökade efterfrågan. Byggnationen tilltog, efter flera svåra bränder kom ett förbud mot trähus i städer och det blev allt vanligare med tegel även på taken. Förutsättningarna för en framväxande tegelindustri i Heby var gynnsamma. Här fanns en utomordentligt fin lera, finkornig och elastisk, särskilt lämplig till taktegel där man har stora krav på frostbeständighet. Den höga halten av järnoxid ger det brända teglet en mörkt röd färg. De skogrika omgivningarna gav virke till de bränslekrävande ugnarna. Det geografiska läget var utmärkt med flera större städer i närheten och sedan norra stambanan drogs förbi samhället 1873 fick man bättre transportmöjligheter. Viktiga var också de driftiga företagsledare – idag skulle vi kalla den entreprenörer – som initierade tillverkningen. Heby förvandlades efterhand från en bondby till ett industrisamhälle. Nya tegelbruk anlades, produktionen ökade, miljontals takpannor stämplade med brukens namn fraktades årligen ut till en ständigt växande marknad. Heby hade blivit tegelmetropolen; som mest fanns sju bruk igång samtidigt. I hela distriktet, som omfattar även Vittinge och Huddunge, numera tillhörande Heby kommun, fanns tolv bruk. Även dräneringsrör och en del murtegel tillverkades, men det är taktegel som mest förknippas med Heby. Man sade att tegel härifrån lär ha prytt vart tredje tak i Sverige.

Foto: Åke V Larsson

Tekniken fortsatte att utvecklas och hann så småningom förbi de röda jätteladorna med de många torkvåningarna. I Heby moderniserades inte tillverkningen och man klarade inte av konkurrensen när nya och billigare takbeläggningar introducerades. Olsson & Rosenlund, en gång Sveriges största taktegelbruk, lades ned 1980 vilket markerar slutet för tegelepoken i Heby. I Vittinge byggdes ett modernt bruk efter en brand på 1950-talet. I dag ingår det i koncernen Lafarge-roofing och är det enda taktegelbruket i Sverige. Även om tegelepoken då bruken helt dominerade samhället är över, lever alltså och blomstrar taktegeltillverkningen vidare i kommunen. TEGELBRUKSMUSEET Adress: Stationsvägen 2 i Heby Telefon: 0224-361 88 Öppettider: Lördag och söndag 12–16. Ordförande: Thomas Nilsson. Telefon 0224-300 31. 47

FRÅN FÖRENINGARNA

Byggnadsvård i Västmanlands län ekonomisk förening

Foto: Helén Sjökvist

Nätverket för

Västmanlands län uppvisar en rikedom när det gäller kulturmiljöer. Från mälardalens slott i det agrara landskapet till Bergslagens skogsmarker med kanaler, gruvor, hyttor och smedjor. NÄR LENNART EDLUND TILLTRÄDDE som länsantikvarie 1992 hade han redan från början vissa idéer som han ville realisera. En av dessa var uppförandet av en byggnadshytta, där man kunde samla länets kompetens inom byggnadsvård.

VERKSAMHETEN STÖDS, även ekonomiskt, och stimuleras av länsstyrelsen med vilken också finns ett nära samarbete. Detta helt i enlighet med initiativtagarens avsikter där kulturmiljöenheten på länsstyrelsen skulle avlastas med hjälp av Nätverket.

PÅ EDLUNDS INITIATIV startade länsstyrelsen en utredning som efterhand utmynnade i ett förslag om ett ”Nätverk för byggnadsvård”. Remissvar från länets kommuner och andra organisationer, i maj 1994, gav vid handen att man var inne på rätt spår.

FÖRENINGEN TAR SIN UPPGIFT PÅ ALLVAR och anordnar seminarier, föredragsaftnar och studiecirklar Det anordnas också kurser inom olika hantverksområden och det företas studieresor både inom och utom länet. Efter ett nära samarbete med utbildningen KY Byggnads- och industriminnesvård i Sala övertog föreningen driften för utbildningen 2004. Flertalet styrelseledamöter har genomgått denna utbildning och några finns också med i ledningsgruppen. I samarbete med länsstyrelsen har föreningen genom uppsökande verksamhet försökt stimulera kommunerna till att öka den egna insatsen avseende kulturmiljövård.

VID ETT UPPTAKTSMÖTE i september samma år tillsattes en arbetsgrupp och den 7 april 1995 bildades en ekonomisk förening. MED NÅGOT UNDANTAG har länets samtliga kommuner varit medlemmar från starten och i övrigt var det fråga om företag. Under årens gång har dock intresset från privatpersoner ökat och antalet stödjande medlemmar (cirka 100) överstiger nu vida antalet kommuner (10) och företag (23). FÖRENINGENS ÄNDAMÅL är att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att främst inom Västmanlands län främja byggnadsvårdande verksamhet med hög kvalitet och kretsloppstänkande genom att: • sprida kunskap om metoder för och exempel på seriös byggnadsvård • förmedla kunskap, varor och tjänster från marknadens experter och företag • sälja kunskap, varor och tjänster FÖRENINGENS MEDLEMMAR deltar i den ekonomiska verksamheten bland annat genom att på kommersiell basis tillhandahålla kompetens och därmed vidga den för medlemmarna gemensamma marknaden. 48

FÖRENINGEN HAR IDAG ETT KANSLI på Johannisbergs Herrgård i Västerås. Denna miljö är tilltalande och här finns också företag med nära anknytning till Nätverket. DET FINNS OCKSÅ LÅNGT FRAMSKRIDNA PLANER på en byggnadsvårdsbutik inom väggarna. Kort sagt så ter sig framtiden ljus för Nätverket för Byggnadsvård i Västmanlands län.

NÄTVERKET FÖR BYGGNADSVÅRD I VÄSTMANLANDS LÄN EKONOMISK FÖRENING Johannisbergs Herrgård, 725 91 Västerås Telefon: 021-41 89 10 E-mail: info@byggnadsvardvastmanland.se Ordförande: Bertil Bertilsson, byggnadsvårdskonsult

LIT TERATUR TIPS

Litteratur om byggnadsvård

De röda husen

Kök i Sverige

Av Ralf Edenheim

Av Uuve Snidare

Grafisk form: Christer Strandberg Fotograf: Olle Norling Byggförlaget, 224 sidor.

Fotograf: Nisse Peterson, Prisma bokförlag 2004. 192 sidor.

Att rödfärgade hus är så mycket mer än röda stugor med vita knutar visar denna bok. Det breda urvalet av byggnader från norr till söder innehåller allt från Bökestads sågmölla i Skåne till Kiruna kyrka i Lappland, illustrerat av ett rikt bildmaterial och informativa texter.

Gysinges handbok På www.gysinge.nu finns information om Gysinge centrum för byggnadsvård. Där går att beställa Gysinges handbok med 312 fullmatade sidor fyllda med över 1 000 produkter som är till salu. Från handsmidd spik till rokokobord och nyproducerad 1700-tals kakelugn. Var och en av produkterna satt i sitt historiska sammanhang. Du får med andra ord inte bara veta vad du ska köpa, du får också reda på produktens historiska bakgrund, vad du ska ha den till och hur du monterar och använder den. Boken innehåller också konkreta råd om hur till exempel fönsterrenovering, behandling av skurgolv och pappspänning. Den kanske mest iögonfallande nyheten i Handbok No 8 är hemma-hos-reportagen, ett 60-tal sidor visar fem olika hem där ägarna haft byggnadsvård för ögonen och Gysinges produkter och kunnande i ryggen. Dessutom har 1970-talet fått göra intåg på Gysingescenen: här hur man bäst renoverar en mexitegelvilla från 70-talet med Gysinges hjälp!

Köket är hemmets viktigaste rum, en spännande och aktiv plats för gott ätande och trevligt umgänge. Uuve Snidare har i denna storslagna bok samlat kulturhistoriskt material, spännande interiörer från dåtida och nutida kök och köksberättelser för att vi som går i kökstankar skall kunna hämta inspiration från stad och land, från sommarkök, utekök, ombyggda kök, klassiska kök och supermoderna kök.

Stenhusen 1880–1920 – varsam ombyggnad Av Christina Engdahl, Lena Dranger Isfält och Leif Kvist Byggforskningsrådet, 223 sidor. Stenhusen från perioden 1880–1920 är idag utsatta för en omfattande ombyggnadsverksamhet. Många fastighetsägare, byggare, fastighetsförvaltare, projektörer och boende ställs därmed inför nya problem För ett varsamt ombyggande krävs att myndighetskrav, teknik och ekonomi vägs samman till lösningar som också medger att husens ursprungliga kvaliteter kan bibehållas samtidigt som husen rustas upp. I denna bok visas dels vilka kvaliteter som husen från sekelskiftesperioden besitter, dels vilka krav som idag ställs i samband med ombyggnader. Boken redovisar också vad som kan hända i en ombyggnadssituation och hur man kan lösa olika problem på ett varsamt sätt. Tonvikten är lagd på den inre miljön.

Mormor är arkitekt – en bok för barn om arkitektur Av Anna Rizzon Grafisk form: Anna Rizzon/Marja Pennanen. Byggförlaget, 120 sidor. Det här är Byggförlagets första barnbok och den handlar om vad arkitektur är och vad arkitekter gör. När Milla och Mudrick åker och hälsar på mormor och morfar blir det inte alls som de tänkt sig. För mellan prickigkorvsmörgåsar och kåldolmar får de veta hur hus och städer blir till, varför hus är olika och en massa andra saker som barnen inte tänkt på förut. En sagofaktabilderbok om arkitekturens kärna – för sängkanten, skolan och alla andra bra ställen och tillfällen.

Så byggdes husen 1880–2000 Av Cecilia Björk, Per Kallstenius och Laila Reppen Byggforskningsrådet. 166 sidor. De bostadshus som idag finns i våra städer och tätorter är till den allra största delen byggda under perioden 1880–2000. Denna bok speglar utvecklingen av det svenska flerbostadshuset under denna period i form av en serie illustrerade exempel som visar sambandet mellan husens arkitektoniska utformning och deras konstruktiva uppbyggnad. Urvalet belyser viktiga steg i utvecklingen. Genom boken förmedlas sådan kunskap som behövs när vi ska ta hand om ett av våra största ekonomiska och kulturella arv – de bostadshus som byggts under etthundratjugo år.

LIT TERATUR TIPS

Tapetboken

Vårda och renovera trähus

Av Ingela Broström och Elisabet Stavenow-Hidemark

Av Sören Thurell

Kataloghuset Det egna hemmet i byggsats

Natur och kultur 2005. 240 sidor.

Redaktör Richard Edlund

Att ta över ett gammalt trähus är en utmaning och en dröm för många. Här redogörs steg för steg hur man bäst går tillväga och vad man bör tänka på vid restaurering av till exempel husgrund, bjälklag, tak, väggar, fönster och dörrar. Vackra och tydliga fotografier och teckningar åskådliggör och förklarar de olika arbetsmomenten.

Grafisk form: Marja Pennanen. Fotograf: Patrik Engström m.fl. Byggförlaget 2004. 184 sidor.

Grafisk form: John Sandström. Fotograf: Lars Lööv. Byggförlaget, 392 sidor. Detta är den största moderna översikten över den svenska papperstapetens historia, från de allra äldsta blocktrycken till det sena 1900-talets mångfald av mönster och trycktekniker. Med exempel från olika bostadsmiljöer i staden och på landet ges en både rik och mångskiftande bild av såväl de svensktillverkade tapeterna som importen från utlandet – från renässansens ornamentala mönster via de älskade gustavianska tapeterna, de franska panoramatapeterna och funkistapeterna till 1970-talets djärva mönster i vinyl och velour.

Boken ger också svar på frågor kring hur man moderniserar ett gammalt hus med minsta möjliga åverkan. Författaren betonar att det tar tid när det handlar om renovering av gamla hus och vikten av att låta de olika besluten mogna.

I texter av bland andra Thorbjörn Andersson, Petter Eklund och Ulrika Knutsson belyses huskatalogerna och husindustrin som företeelse och konkret verklighet, från katalogernas drömbilder till de färdiga husen. Det är en berättelse om en industri och ett bostadsideal som satt sin prägel på villabebyggelsen över hela Sverige.

Så målade man Av Karin Fridell Anter och Henrik Wannfors

Järnsmidesboken Av Lars Enander Nielsen & Norén förlag 1998. 160 sidor. Järnsmidesboken är en standardbok i smidesutbildning inte bara i Sverige utan även i Norden. Järnsmidesboken startar med det mest grundläggande, själva smedjan. Ässjan, bränslet, städet. För att sedan komma vidare med olika verktyg och smidestekniker. Boken ersätter inte tillfredsställelsen i att själv kunna smida, men den ger alla de nödvändiga förutsättningarna. Allt sker i en dialog mellan en nutida smed med starka rötter i traditionellt smide och hans vetgirige lärling.

Böndernas Bygge Av Finn Werne Förlags Ab Wiken, 1993. 402 sidor.

Svensk Byggtjänst 1989. 336 sidor. En grundbok om olika tiders måleri placerad i sitt historiska och tekniska sammanhang.

En bok om de bofasta böndernas byggande med tyngdpunkt på 1700- och 1800-tal. Boken går noggrant in på materialbehandling, byggnadsteknik och förändringar av byggnadsskicket.

Hantverket i gamla hus Av Andersson Tord m.fl. Byggförlaget 1999. Hantverket i gamla hus kan ses som en handbok för byggnadsvårdare. Med utgångspunkt från de tio vanligaste hantverken ger boken kunskap om de äldre yrkena i byggnadstraditionen från perioden 1750–1950. Färgfotografier och teckningar kompletterar texten.

Riksantikvarieämbetet säljer och ger ut en lång rad litteratur om byggnadsvård. På deras hemsida (www.raa.se) finns förutom bokförsäljning även en informativ materialguide med fakta kring olika material. Guiden, som har en sökfunktion, innehåller en mängd litteraturtips och länkar. På www.byggnadsvard.se finns hemsidan för Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Där kan besökaren bland annat läsa om föreningens arrangemang, söka artiklar från tidskriften Byggnadskultur och anmäla sig för medlemskap.

notiser RAPPORT FRÅN FRAMTIDEN

Sysselsättningsmedel att söka Regeringen har i budgetpropositionen för 2006 aviserat en bred satsning på vård av samlingar och föremål inom kultursektorn under 2006 och 2007. Satsningen är en del av regeringens sysselsättningsåtgärder. Bidrag får lämnas till myndigheter och juridiska personer som helt eller delvis finansieras av offentliga medel och som verkar inom musei-, kulturmiljö-, arkiv-, scenkonst-, bibliotek-, bild- och form- samt film- och fotoområdet. Bidrag skall gå till gallring, registrering, restaurering, dokumentation, konservering, digitalisering, magasinering eller andra liknande åtgärder när det gäller föremål och arkivalier. Åtgärder som syftar till att tillgängliggöra berörda samlingar, föremål och arkivalier skall prioriteras. Ansökan skall vara Kulturrådet tillhanda senast den 16 januari och den 15 mars varje år. Mer information finns på www.kulturradet.se Rådgivning på nätet Intresset för att vårda och renovera hus är stort i Västra Götaland. Byggnadsvård Nääs kommer nästa år att utöka sin rådgivning via Internet. Byggnadsvård Nääs är ett informationscentrum för byggnadsvård på Nääs slott som drivs av Regionmuseum Västra Götaland. Trycket på verksamheten är hårt och hemsidan håller nu på att kompletteras för att utveckla den elektroniska rådgivningen.

Bland annat kommer beskrivningar på konstruktioner och material för tre olika hustyper där besökaren ska kunna klicka sig fram och hitta detaljbeskrivningar av till exempel fönster, fasader, grund, bjälklag, tak och skorstenar. Hemsidan har adress www.bvn.nu

AKTUELLT

Lokalhistoriskt nätverk i Västerås Hösten 2004 bildades ett lokalhistoriskt nätverk i Västerås. En av tankarna är att skapa en kulturarvsportal på internet utifrån en modell från Kulturarv Östergötland: www.kulturarvostergotland.se En förstudie har startats och brev har skickats ut med önskemål om synpunkter på vad en framtida internetportal skall innehålla. Nätverket vill också veta vad det lokalhistoriska nätverket i Västerås skall stå till tjänst med. Kontaktperson är Rebecca Svensson, telefon 021-470 20 11. Strategi 28:26 Kulturmiljöenheten på Länsstyrelsen utarbetar en strategi för kulturmiljövårdens prioriteringar av bidragsmedel från RAÄ till Västmanlands län. Strategin skall utgöra ett underlag för länsstyrelsens handläggning av anslaget kallat 28:26. Länsmuseet är representerad i projektets referensgrupp.

Hembygdsguiden Till sommaren kommer en ny upplaga av Hembygdsguiden från Sveriges Hembygdsförbund. Guiden är en liten och behändig skrift med uppgifter om de flesta av landets hembygdsföreningar. Adresser, öppettider och arrangemang finns uppräknade tillsammans med uppgifter om hembygdsgårdarnas servicenivå. En liten praktisk handbok för handskfacket i bilen eller till semesterplaneringen. Hembygdsguiden kommer att finnas på landets turistbyråer och i många hembygdsgårdar. I Ferdinands fotspår Svenska bilder från 2000-talets början. Under tio år, 1915–24 gjorde Ferdinand Boberg en inventering av svensk byggnadskultur. Han reste från norr till söder och tecknade av vad han uppfattade som hotad bebyggelse. Sammanlagt gjorde han 3 026 blyertsteckningar. Nu inbjuds alla intresserade att vara med och söka upp de objekt som Boberg avbildade. Hur ser det ut idag på de ställen där Boberg stod för ett knappt sekel sedan? Vill du veta mer om projektet finns uppgifter på www.bth.se. Det går också att kontakta Blekinge Tekniska Högskola, 371 79 Karlskrona, telefon 0455-38 50 00.

NOTISER

Perennuppropet Sedan år 2000 finns ett nationellt program för att bevara den genetiska mångfalden bland de odlade växterna. Programmet togs fram efter det att Sverige undertecknat konventionen om biologisk mångfald som antogs på FN:s stora miljömöte i Rio de Janeiro år 1992. Konventionen säjer att alla växter och djur, deras gener och ekosystem där de lever skall bevaras. Perennuppropet ingår i programmet för odlad mångfald POM. Genom POMs olika upprop inventeras, dokumenteras och insamlas den odlade mångfalden i landet. Hjälp oss samla information om äldre tiders perenner! Invid torp kan man hitta äldre perenner. Likaså på äldre kolonilotter och villaträdgårdar eller i parker och kyrkogårdar. Dessa kära blomster som varit till glädje sedan långa tider. De finns i en mängd variationer som alla anpassat sig till växtplatsens klimat, jordmån och odlingstraditioner. Nära förknippat med dem finns en rik kulturhistoria att dokumentera. I första hand efterlyser vi akleja, aster, funkia, höstflox, pion, riddarsporre, solbrud och stormhatt. De bör ha planterats eller odlats före 1940. Skriv och berätta! Var och hur länge har växten odlats? Vem har odlat växten? Hur ser växten ut – höjd, blommans färg, när blommar den, doftar den? Finns det någon speciell historia förknippad med växten? Har du tips på gamla växter, kontakta POM eller Spaningsredaktionen. Mer information finns på hemsidan www.pom.info Tool-kit – kulturmiljö och medborgardialog På länsmuseet har vi under 2005 tagit fram en studielåda med material kring hur man på olika sätt kan arbeta med medborgardialog i kulturmiljö- och planeringssammanhang. Studielådan vänder sig till kommuner, skolor och föreningar och finns för utlåning på länsmuseet.

NOTISER

Skansen Under våren 2006 har Skansen Byggnadsvård program med tema trädgårdar. En rad föreläsningar om trädgårdar är planerade liksom vandringar bland Skansens trädgårdar och lusthus och en heldag om trädvård. Se www.byggnadsvard.skansen.se Svensk–Amerikansk konferens The Bridge Conference hålls i Karlstad 27 september – 1 oktober 2006. Ungefär 250–300 konferensdeltagare från USA väntas till Karlstad i september 2006. Lika många från den svenska hembygdsrörelsen kan delta. Swedish Council of America, SCA, organiserar institutioner, föreningar och förbund i USA med Sverigeanknytning. Förbundet förlägger nu för första gången sin stora konferens till Sverige, det gamla hemlandet för de utvandrade svenskarna och deras ättlingar. SCA vill även bjuda in medlemmar i svenska hembygdsföreningar till en unik mötesplats för att knyta kontakter med svenskamerikanerna. Under konferensen bjuds många tillfällen att träffas och utbyta erfarenheter under workshops, exkursioner och middagar. Många av de amerikanska gästerna kommer också att vilja fortsätta resan till sina egna förfäders svenska hembygder, här kan din hembygdsförening göra en insats på hemmaplan och ta emot gästerna.

PÅ NYTT JOBB

Ny kulturchef i Heby Göran Lindal är Heby kommuns nye kulturchef. Han är socionom och har tidigare arbetat under många år i Lidingö kommun. I en tidningsartikel kallar man Göran en mångsysslare, som har haft sitt finger med i alla kulturprojekt som arrangerats i Lidingö sedan mitten av 1980-talet.

FRÅN FÖRENINGAR OCH MUSEER Utvecklingsplan för Ekomuseum Bergslagen Ekomuseets årsstämma den 27 maj beslutade att anta en ny utvecklingsplan. Förslaget har utarbetats i bred dialog med ledamöterna i Ekomuseets styrelse, tjänstemän från kommunerna och de två länsmuseerna samt flera ideellt arbetande personer och grupper inom Ekomuseet. Utvecklingsplanen utgår från människors och företagares engagemang för sin egen bygd och region. Arbetet skall ske i nätverk genom samverkan mellan olika grupper. En styrgrupp med representanter från kommuner och länsmuseer skall stötta ledningen av verksamheten. Följande aktiviteter skall prioriteras: • Kartläggning av besöksmål och föreningar. • Planeringsmöten med kommunerna. • Aktiviteter för att rekrytera nya grupper och intresserade. • Pedagogiskt arbete. • Internationella kontakter. Riksförbundet Sveriges museer Västmanlands läns museum har antagits som medlem i den nybildade föreningen Riksförbundet Sveriges museer. Förbundet är ideellt och har till ändamål att tillvarata och driva den svenska museisektorns gemensamma intressen. Tre projekt har initierats: Upphovsrätt och certifiering, utbildningsfrågor och förvaltning av samlingar. Webbutveckling och presentationsteknik är ett annat område där samverkan i uppbyggnad och testprojekt är av stort värde. För att fungera som opinionsbildare och agera för gemensamma intressen behövs en gemensam plattform. Som en uppföljare på museiveckan kommer en årlig konferens i samverkan med andra intressenter att utvecklas. Museernas verksamhet och framtida utveckling utgår från de uppdrag huvudmännen formulerar och de resurser som ställs till förfogande. Riksförbundet Sveriges museer är därför endast ett samlande och ansvarstagande forum där institutioner och inte individer är medlemmar.

NOTISER

Fakta om serveringstillstånd Allt fler hembygdsföreningar har caféverksamhet eller till och med matservering på hembygdsgården. Det är den lokala hälsovårdsförvaltningen som utfärdar eventuella tillstånd för livsmedelslokal. SHF har kontaktat Livsmedelsverket och ställt samman en faktasida om vad föreningen bör tänka på. Läs mer under Medlemsservice på www.hembygd.se/livsmedel Hembygdsförsäkringen I medlemsavgiften till Sveriges Hembygdsförbund ingår en grundförsäkring som består av fem olika försäkringar. Ansvars-, styrelseansvars-, rättsskydds-, förmögenhetsbrotts- och olycksfallsförsäkring. Om inte föreningen betalar medlemsavgiften till SHF (betalas via avgiften till det regionala förbundet) i tid, så omfattas man inte av grundförsäkringen. Utöver grundförsäkringen kan föreningen till en rimlig premie försäkra sina byggnader och sin lösegendom. Hembygdsförsäkringen är konkurrenskraftig både till innehåll och pris. För att inbrottsförsäkringen skall gälla krävs att byggnaderna uppfyller kraven i skyddsklass 1. Tänk också på att inför vintern inte ha för låg underhållsvärme så att vattenledningarna fryser med en vattenskada som följd. Alternativet är att tappa ur systemet under vintern, om inte hembygdsgården används. Det lönar sig att montera ett vattenlås – en liten kostnad jämfört med vad en vattenskada kostar. Vissa skadeförebyggande åtgärder medför rabatt på försäkringspremien. Alla ändringar i försäkringsbeståndet skall anmälas till försäkringskansliet. Mer information lämnas av det regionala förbundets försäkringsansvarige eller av försäkringskansliet. Hembygdsförsäkringen, Box 25, 432 03 Träslövsläge forsakringen@hembygd.se Telefon 0200-22 00 55.

Kontrakt Hembygdsförsäkringen har tagit fram ett kontraktsförslag för uthyrning av byggnader på hembygdsgården. Hembygdsföreningar kan ta kontakt direkt med Hembygdsförsäkringen för att få kontraktet postat eller mejlat (då kan man själv anpassa kontraktet innan utskrift). Läs mer under Medlemsservice på www.hembygd.se/uthyrning

SAGT OCH GJORT FRÅN VERKSAMHETEN Rullstol ända fram till hällristningen Länsstyrelsen i Västmanland har gjort två hällristningar och en utomhusutställning tillgängliga för rullstolsburna. Anläggningarna i besöksområdet Björksta bronsåldersbygd två mil öster om Västerås invigdes i juni 2005. Björksta Bronsåldersbygd har en permanent utomhusutställning som berättar om Björksta och den unika fornlämningsmiljön. Med länsstyrelsens karta kan man åka runt till de olika hällristningarna, som det finns många av i området. Det är informationscentralen och hällristningarna vid Björksta kyrka och hällristningarna i Gränvad som länsstyrelsen kunnat göra tillgängliga för rullstolsburna. Anpassningen består i stigar och där det behövs, svagt lutande ramper med markbeläggning av löst och hårdpackat grus eller stenmjöl. Tack vare detta kan en rullstolsburen ta sig från parkeringarna fram till sevärdheterna i de två områdena. Centrala soldatregistret I augusti uppdaterades registret. Nu finns mer än 334 000 poster som täcker större delen av landet. Adressen är http://soldat.dis.se

Designseminarium Den 27 oktober anordnades ett upptaktsseminarium för designfrågor i Rikssalen på Västerås slott. Länsstyrelsen, Länsmuseet och Westmannaturism ville genom seminariet diskutera designens betydelse för vår region. Syftet var att lyfta fram och synliggöra form och design samt att locka olika parter att tillsammans stärka detta viktiga område. Begreppet design analyserades och fem branscher med länsanknytning gav sin version av design. I ett avslutande panelsamtal diskuterades frågan om Västmanland kan växa genom design? Siffror i hembygdsrörelsen Hembygdsrörelsen är en av Sveriges största folkrörelser. 1998 och 2003 sammanställdes statistik om hembygdsrörelsens samlade tillgångar och verksamhet. Där kan vi läsa att drygt 430 000 medlemmar var engagerade i 1 900 svenska hembygdsföreningar 2003. Den genomsnittliga föreningen har 270 medlemmar. Runt 1 400 föreningar sköter hembygdsgård eller andra byggnader. Hembygdsföreningarna lockar 3,3 miljoner besökare årligen, främst till Valborg, midsommar, marknader och egna hembygdsfester. Föreningarna har omfattande samlingar: 2,2 miljoner föremål, 3,5 miljoner foton och 10 000 hyllmeter arkivhandlingar.

NY DVD

Västerås 50-talet En ny DVD sammanställd av VLTjournalisten Bettina Bäck. Den är en dokumentation av ett decennium i Västerås. Mer än 500 bilder från 1950talet finns på denna DVD tillsammans med intervjuer, filmer och berättelser. I ett avsnitt visas samma plats i staden på 1950-talet och nu, så att det är lätt att jämföra och se förändringar i stadsbilden.

NOTISER

NYA BÖCKER

Strömsholms slott Red. Eva-Lena Karlsson, Rebecka Millhagen. Byggförlaget i samarbete med Kungliga Hovstaterna och Statens Fastighetsverk. 350 sidor. Band nummer fem i en serie om de kungliga slotten. Strömsholms slott i Västmanland förknippas av många med hästar – här låg från 1868 till 1968 arméns ridskola. Men slottets historia är betydligt äldre än så. Redan på 1550talet lät Gustav Vasa uppföra en borg på en holme i Kolbäcksån. På änkedrottning Hedvig Eleonoras initiativ uppfördes sedan det nya slottet efter ritningar av Nicodemus Tessin d.ä. Under 1700-talet inreddes slottet men beboddes sparsamt av de kungliga, som endast kom på tillfälliga besök. Under det sena 1800-talet tog militären över och på 1970-talet blev slottet museum. Besökare fascineras idag av det strama slottskapellet och rum som Kinesiska matsalen – utsökta exempel på svensk inredningskonst från 1700-talets mitt – men även av den gamla officersmässen som nyligen återskapats. Tidens resenärer Arkeologiska händelser längs vägen mellan Köping och Kolsva. Red. Leif Karlenby. 240 sidor. Riksantikvarieämbetet – UV Bergslagen, Västmanlands läns museum och Societas Archaeologica Upsaliensis presenterar nya arkeologiska rön från utgrävningarna längs väg 252. I 14 artiklar behandlas bosättningar, gravplatser, och själva vägen under de 3000 år som vägen använts.

NOTISER

Frihet, jämlikhet och en kopp Kaffe i Folkets hus Om Lena Hjelm-Wallén och andra socialdemokrater i Västmanland under hundra år. Anders Lif. Tangentbordet HB 2005. 254 sidor. En jubileumsbok utgiven inför Västmanlands socialdemokratiska partidistrikts 100-årsjubileum. Det är en skrift som fördjupar sig i betydelsefulla händelser och personer som betytt mycket för socialdemokraterna i länet. I boken finns intervjuer med bland andra Lena Hjelm-Wallén, Glenn Andersson och Åke Hillman. Boken om Hjälmaren Helena Karlsson & Erik Winnfors. Foto: Jan-Peter Lahall. Ohlsson och Winnfors förlag 2005. 140 sidor. Möt människorna, miljön, historia och kultur runt Hjälmaren, Sveriges fjärde största insjö. Boken ger Dig en insikt om hur samspelet med sjön genom alla tider har präglat människorna och bygden. Boken innehåller också en guide till nära 50 besöksmål, som inspirerar till egna upptäckter kring Hjälmaren. Levande industriminnen Människorna och miljöerna Samuel Karlsson. Bilda förlag 2005. 150 sidor. Upplev svensk historia genom tio levande industriminnen. Varje år sedan 1995 utses Årets industriminne av Svenska industriminnesföreningen. I tio personligt hållna artiklar får läsaren ta del av de prisbelönta industrimiljöernas spännande historia. I Västmanland finns två av de tio miljöerna nämligen Oljeön i Ängelsberg och Kalklinbanan Forsby – Köping.

Klassiska trädgårdsmöbler att snickra själv Peter Långberg. Foto: Kjell-Åke Jansson. ICA bokförlag 2004. 88 sidor. Vackra och funktionella möbler ger en extra dimension åt trädgårdens gröna rum. Boken presenterar ett tjugotal välgjorda stolar, soffor, bord och bänkar av klassiskt snitt och form. De skalenliga ritningarna av de uppmätta originalmöblerna kompletteras med vackra foton och kortfattade snickeribeskrivningar. Blick för Bergslagen Årsbok 2005. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. UV Bergslagen. Riksantikvarieämbetet 2005. 72 sidor. I årsboken kan vi ta del av det arkeologiska arbetet under 2004. Ett tiotal artiklar bjuder på en mångfald av olika miljöer, i fyra olika landskap och med tidsmässig stor spridning. En artikel berättar om undersökningen av boplatslämningarna vid Nordanby invid Salavägen i Västerås. Loktillverkningen vid Sala Maskinfabriks AB 1932–1953 Jan Ericson. Svenska Järnvägsklubben. 96 sidor. Sala Maskinfabrik tillverkade diesellok för främst träindustrins behov. Men även tegel- och kalkbruk, järnverk, anläggningsarbeten och gruvor fanns bland kunderna. Dessutom byggdes elektriska ackumulator- och kontaktledningslok. Många leveransfoton, kartor och ritningar samt bilder från lokens användning.

NOTISER

Tillberga Järnvägsverkstäder 1919–2004 Glimtar ur en industriepok. Lars-Eric Johansson. Slutarbete från KY-utbildningen i byggnads- och industriminnesvård 2005. 116 sidor. Innehållet är naturligt nog koncentrerat på en beskrivning av byggnaderna i Tillberga, men även företaget och arbetsprocesserna ägnas utrymme. Rikt illustrerad med ritningar, gamla fotografier och nytagna bilder. Ledung och sockenbildning John Kraft. Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut 2005. 250 sidor. Den tredje och sista delen av John Krafts intressanta och tankeväckande utredning om Sveriges territoriella indelning med rötter i förhistorisk tid. Den har föregåtts av samme författares ”Hednagudar och hövdingadömen i det gamla Skandinavien” (1999) och ”Tidiga spår av Sveariket” (2001). Krafts sammanställningar av publicerat material rörande sockenbildandet är imponerande och visar författarens förtrogenhet i ämnet. Han påpekar också ärligt att ämnet ”ledung och sockenbildning” är svårbemästrat. Materialet är fragmentariskt och delvis svårtolkat och att man inte kommer vidare om man inte är beredd att förlita sig på indicier och våga sig på att göra gissningar. John Kraft tar fasta på detta och levererar i sina böcker en mångfald teorier och förslag till hur Sveriges äldsta, skönjbara territoriella indelning kan ha genomförts till följd av existerande kultförbund och hövdingadömen. Exemplen från Västmanland och dess häranden och socknar är

rikhaltiga, vilket innebär att Spanings läsare i ”Ledung och sockenbildning”, liksom i dess föregångare, erhåller en rik lokalhistorisk kunskap och många kluriga frågeställningar att besvara. Boken kan beställas från John Kraft på telefon 021-18 47 35 eller mejl john.kraft@comhem.se Krister Ström

Sörmlandsbygden 2006 Red. Margareta Elg. Södermanlands hembygdsförbunds årsbok. 221 sidor.

Det gröna kulturarvet Gunilla Lindberg Red. Sveriges Hembygdsförbund 2005.

Påklädd Uppklädd Avklädd Om kläder, kropp och identitet. Bo G. Nilsson (red.) i samarbete med Jan Garnert, Barbro Klein och Lena Palmqvist. Nordstedt Akademiska Förlag 2005. 208 sidor.

Det finns ett stort intresse för trädgårdsodling i alla former. Nu har Sveriges Hembygdsförbund gett ut handledningen Hembygdsgården och det gröna kulturarvet, om hembygdsgårdens trädgård och trädgårdshistoria,. Den vänder sig till alla i hembygdsföreningen som är intresserade av att leta efter äldre och yngre trädgårdar, gömda eller helt enkelt bortglömda. Spåren efter dem kan finnas i arkiven och hos dem som ännu minns. Hembygdsgårdens miljö är en utmaning för dem som vill göra området mer levande. Här ges en rad förslag på hur du kan gå tillväga. Just nu vilar trädgården och det kan vara en god idé att börja fundera på nästa odlingssäsong. Boken beställs genom SHF:s bokservice, telefon 08-34 55 11, kansli@hembygd.se Från Masugnar till mobiltelefoner – Industrihistoria i Örebro län Från bergslag och bondebygd 2004–2005. Örebro läns museum årsbok. 501 sidor.

Boken innehåller femton artiklar i olika ämnen som rör Södermanlands historia. De handlar om allt ifrån folkmusik och kistebrev till en berättelse om själsläkaren Poul Bjerre.

Kläder signalerar identitet och tillhörighet. Denna bok fördjupar den diskussionen och visar på att tankarna inte är ett påfund från 2000-talet. Tio författare gör med genusperspektiv djupdykningar i tid och rum för att bidra till vår förståelse av kopplingen kropp, kläder och identitet. På brukspatrons tid Snillet, Industrialisten och deras liv till vardags och fest. Ulla Ekedahl, Per Jerkman. Carlssons bokförlag 2005. 202 sidor. Om två brukspatroner Johan Edvard Lundström, säkerhetständstickans fader och grundare av Munksjö pappersbruk, och hans efterträdare Knut Ottonin Ljungquist.

En tjock och faktaspäckad bok med mängder av bilder från industrierna. En bok som kommer att bli ett måste för den industrihistoriskt intresserade.

NOTISER

Golv, Fönster, Färg & Kalk – Hjälpreda i konsten att rusta upp hus och gårdar Otto von Friesen, Pappas bokförlag. 88 sidor. En liten handbok som går ner i byxfickan. Hur målar man med linolje- och limfärg, hur kalkar och murar man, vad ska man göra åt gistna fönster, hur ska man behandla skurgolv på rätt sätt? Frågorna är många. Svaren finns nu samlade i den behändiga boken, resultatet av 30 års praktisk erfarenhet av byggnadsvård. Handbok i konsten att skriva mikrohistoria Anna Götlind, Helena Kåks. Natur och Kultur 2004. 214 sidor. En liten nyttig bok som på ett lättläst sätt leder läsaren in i en forskningsprocess. Boken innehåller enkla, praktiska och raka råd och till varje kapitel finns mängder av litteraturtips för den som vill fördjupa sig. Otydligt. Otympligt. Otaligt. Det industriella kulturarvets utmaningar Red. Annika Alzén, Birgitta Burell. Carlssons förlag 2005. 193 sidor. Här behandlas och diskuteras de speciella problem som utmärker det industriella kulturarvet, idag en integrerad del av det kulturella kulturarvet. Forskare skriver om kulturarvets berättelser och industriarvets mening; vilka värderingar det är som styr inventeringar; värderingsdiskussion i teori och praktik och hur olika arbetslivsmuseer använder historien i arbetet.

NOTISER

De formade 1900-talet. Design A–Ö Eva Atle Bjarnestam. Natur och Kultur 2005 257 sidor. En kortfattad och lättillgänglig uppslagsbok om formgivare och design under 1900-talet. Boken ger en bred översikt över dem som format 1900-talet inom konsthantverk och konstindustri – glas, porslin, metall, textil, möbler – men även inom mode, industridesign och grafisk design. Materialet inom området är naturligtvis överväldigande, så ett urval blir nödvändigt. Urvalet har Sverige som utgångspunkt, men det förekommer även utländska namn som har påverkat vår formvärld. Herrgårdsspöken Peter Ullgren. W&W 2005. 303 sidor. I denna underhållande bok presenteras mängder av historier och sägner som handlar om män och kvinnor som dött och kommit tillbaka för att ställa saker och ting till rätta eller för att hämnas på oss efterlevande. Exempel finns från Västmanländska Engsö slott, Tidö och Vikhus. Den Osynliga handen. Trädgårdsmästaren i 1700-talets Sverige Åsa Ahrland. Doktorsavhandling från SLU 2005:54. 392 sidor. I avhandlingen belyses trädgårdsmästarens villkor och roll inom trädgårdskulturen under 1700-talet, en för yrkesgruppen viktig period. Boken innehåller många lockande illustrationer.

EFTERLYSNING

FÖREMÅL SÖKES TILL VALLBY Vallbys projekt ”Syrenberså och farstufis”, syftar till att förbättra stadskvarterets yttre och inre miljöer. Våningen i Tenngjutaregården ska visa hur en borgarfamilj levde år 1902, och behöver inredas med tidsenliga möbler, prydnadssaker och andra föremål. Observera att föremålen bör vara i bra skick. Exempel på sådant som behövs Tunga sammets- eller sidengardiner, draperier, ljuskrona dukar i plysch eller sammet, matsalsmöbel i nybarock eller nyrenässans gärna i ek eller annat mörkt träslag, nyrokokomöbler, broderade mörka mattor piedestaler, prydnadshyllor att placera i hörn, pelarbord, broderade kuddar med stora blommotiv, kaffeservis, brickor, salt och pepparkar i nysilver, väggur i nyrenässans, antimakasser, fotpall med brodyr, sykorg på ben eller sybord med eller utan innehåll, ramar i jugendstil eller äldre, fotoalbum i skinnband, tavlor med romantiska landskap eller stilleben, pärlbroderade bårder och tofsar, blomkrukor i majolika, virkade dukar, fotogenlampa, trådgardiner, kornischer, kommod med handfat och kanna i porslin, barnsäng i jugendstil eller utdragssäng av typen imperialsäng, sängbord, toalettbordsgarnityr i nysilver, leksaker, litet bokskåp med glasdörrar, skrivbordsutensilier, skrivbordslampa, bokskåp, telefon. Har du andra saker som kan ha funnits i en borgerlig miljö kring år 1900 får du gärna höra av dig.

NOTISER

Till trädgården sökes Trädgårdsmöbler, -gjutjärnsmöbel, -trämöbel, -grenmöbel, piedestal till spegelklot, trädgårdssnäckor, lusthus, pargunga i trä. Växter sökes! De nyanlagda trädgårdarna behöver fyllas med växter och historier. För att skapa en trovärdig museimiljö behövs äldre växter. Vi behöver din hjälp för att hitta dessa. Växterna bör ha planterats och varit i odling före år 1940. Vi är intresserade av perenner, krukväxter, buskar, lökväxter, bärbuskar och fruktsorter. Exempel på växter som kunde finnas i stadsträdgårdar runt sekelskiftet 1900: Schersmin, blodberberis, kornell, rosenkvitten, gullregn, silverbuske, snöbär, snöbollsbuske, spirea, mahonia, rosenrips, rosor, riddarsporrar, flox, dagliljor, funkia/hosta, dahlior, pion, astrar, strutbräken, klätterväxter som kaprifol, vildvin, pipranka, hundrova, klematis, krukväxter som palmer, ungkarlsblomma, porslinsblomma, rumsgran. Har du något att skänka? Kontakta oss på telefon 021-39 80 70 eller via e-post: vallby.friluftsmuseum@vasteras.se

STIPENDIER OCH STÖD

FRÅN MAKTENS KORRIDORER

Dags att söka bidrag Stiftelsen Längmanska kulturfonden är en fond där bland annat hembygdsföreningar kan söka bidrag till särskilda ändamål, ansökan skall vara inne senast den 16 januari.

Kulturarv ger perspektiv I en omvärldsanalys för kulturmiljöområdet presenterar Riksantikvarieämbetet hur kulturarvet och historieintresset kan användas i samhällsdebatten och det långsiktigt hållbara samhällsbygget.

Fonden skall främja humanistiska vetenskaper – inbegripet teologi och juridik, naturvetenskaper – inbegripet medicin, konst och litteratur – inbegripet musik, dans, film m.m. samt folkbildningsverksamhet.

Kulturarvsarbetets viktigaste bidrag till det hållbara samhället är att i samverkan med andra samhällssektorer ge humanistiska och historiska perspektiv på samhällsutvecklingen.

Bidrag ges främst till särskilda ändamål, däremot inte till löpande verksamhet, periodiska skrifter och liknande. Kulturella samfund, institutioner eller föreningar kan tilldelas bidrag endast för viss uppgift eller publikation som ej kan tillgodoses genom deras ordinarie verksamhet. Bidrag ges inte till grund- eller forskarutbildning som är finansierad med studiemedel eller doktorandlön. Bidrag ges heller inte retroaktivt, vilket innebär att arbeten som är avslutade vid utdelningstillfället inte kan få bidrag. Utdelning ur fonden sker en gång per år och beslutas vanligen i april-maj. Beviljade belopp är i regel i storleksordningen 15 000–40 000 kr.

Omvärldsanalysen som Riksantikvarieämbetet nu redovisar till regeringen, kan summeras i fyra punkter: 1. Historiemedvetande och kunskap ger perspektiv och förståelse. 2. Kulturarvsarbete främjar demokrati och folkhälsa. 3. Kulturarvsförvaltning bidrar till en rik livsmiljö. 4. Kulturarv är en resurs för tillväxt och utveckling. Se mer på www.raa.se

Ansök på särskild blankett som hämtas på www.langmanska.se. Stiftelsen Längmanska kulturfonden Box 5073, 102 42 Stockholm, Telefon 08-611 87 15.

NOTISER

POSTADRESS: Tidskriften Spaning, Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås. BESÖKSADRESS: Länsmuseet, Slottet, Västerås. REDAKTÖRER: Ann Österberg, Konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. Telefon 021-15 61 20. E-post ann.osterberg@ltv.se Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef, Västmanlands läns museum. E-post carl-magnus.gagge@ltv.se Elisabeth Westerdahl, Lantmästare och antikskribent, Kusta. Telefon 021-200 94. Krister Ström, tidigare Västmanlands läns museum. Helen Sjökvist, byggnadsantikvarie, Västmanlands läns museum. Lena Wallin, Nätverket för Byggnadsvård i Västmanlands län. Bertil Bertilsson, Nätverket för Byggnadsvård i Västmanlands län. HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN: Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. ANSVARIG UTGIVARE: Carl-Magnus Gagge, telefon 021-15 61 15. E-post carl-magnus.gagge@ltv.se MEDVERKANDE SKRIBENTER: Utöver redaktionen medverkar: Anders Franzén, Anders Franzén Byggnadsvård AB Lars-Erik Johansson, Litrum byggnadsvård Bengt Norling, Industrikultur Peter Ström, HPS bygg och industriminnesvård Marita Gustavsson, Journalistgruppen Media 21 Magnus Elfwendahl, Länsantikvarie, Länsstyrelsen i Västmanlands län Jan Rydh, f.d. Landshövding i Västmanlands län Sven Olov Karlsson, Författare Thomas Nilsson, Ordförande i Heby Tegelbruksförening FOTO: Där inget annat nämns Västmanlands läns museum, arkivet. LAYOUT OCH REDIGERING: Care Of/Lisa Fremleson Lång, Malin Jansson KORREKTUR: Ann Österberg ANNONSFAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen. DISTRIBUTION: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet. Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna. PRENUMERATIONER: Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem. Ring, skriv eller e-posta din adress till spaning@ltv.se. TRYCK: Arkpressen i Västerås UPPLAGA: 4 500 exemplar UTGIVNING: 1–2 ggr per år ISSN: 1651-2774 MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Slottet, 722 11 Västerås. Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej. För signerade artiklar ansvarar författarna.

REDAKTIONSRUTA

INNEHÅLL

TIDSKRIFTEN SPANING

< Bilder på omslaget: Framsida: Matilda och hennes dockskåp. Baksida: 1970-talstapet från Handtryckta tapeter AB. Fotograf: Lasse Fredriksson.

TEMA HUS

> Det viktigaste just nu Ledaren. Hus att vårda och bevara. Av Carl-Magnus Gagge

> Spegeln Om väggarna kunde tala. Av Anders Franzén

Ungdomar K-märker.

Egen härd är guld värd. Av Helén Sjökvist Köksmästarna, Åke, Ingrid och Mellbins snickeri. Av Elisabeth Westerdahl

Dass – Från avträde till moderna badrum. Av Lars-Erik Johansson

Mittemellanrummet. Av Ann Österberg

Rädda Julpa! Av Elisabeth Westerdahl

Gamla handtryckta tapeter.

Slussar för miljoner. Av Bengt Norling

Att bevara betong. Mimerlaven 2002–2005. Av Peter Ström

Industristadens hjärta. Av Anders Franzén

Boskapens skafferier. Av Krister Ström

> Tipset Tio bud för god byggnadsvård. Av Anders Franzén

> Experten Pelle återerövraren. Av Marita Gustafsson

> Utflykten Bergsmännens Bråfors. Av Magnus Elfwendahl

> Spanaren Vem pratar med eldsjälarna nuförtiden? Av Jan Rydh

> Ur litteraturen Utdrag ur Italienaren. Av Sven Olov Karlsson

> Ur arkiven Kolla upp ditt hus i arkiven.

> Ur samlingarna Tegel – en historia om Heby. Av Thomas Nilsson

> Från föreningarna Nätverket för byggnadsvård

> Litteraturtips Litteratur om byggnadsvård

notiser Rapport från framtiden Aktuellt På nytt jobb Från föreningar och muséer Sagt och gjort från verksamheten

Berätta för oss

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

1 1 1 2 2 3

VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING – www.hembygd.se/vastmanland

3 4 6 7 7 8

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM – www.vastmanlandslansmuseum.se

Ny DVD Nya böcker Efterlysning Stipendier och stöd Från maktens korridorer Redaktionsruta

TEMA HUS

Avsändare: Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

08/2005 • TEMA HUS – Om väggarna kunde tala. Egen härd är guld värd. Rädda Julpa! Värde Värde50:– 50:-

08/2005

TEMA HUS Värde 50:–