Spaning 9 10 2006

Avsändare: Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

09-10/2006 • TEMA MÅNGFALD – Från Romarriket till Björksta. Revolution på tapeten. Club Italiano.

Värde 50:09 -10/2006

TEMA MÅNGFALD Värde 50:-

SPANING OMSLAG nr 9.indd 1

06-11-16 09.35.32

T IDSK R IF T EN SPANIN G

Vi hjälper dig spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Tack till Länsstyrelsen Västmanland som genom ekonomiskt stöd till projektet ”Kulturmiljöer i krigets skugga” stöttat utgivningen av detta temanummer.

< Omslagsbilder BilderBenkt i Orsa.

Beskurna och arrangerade av redaktionen.

TEMA MÅNGFALD

SPANING OMSLAG nr 9.indd 2

INNEHÅLL

3

> Det viktigaste just nu Ledaren. Mångfaldens Västmanland.

Av Carl-Magnus Gagge

4

> Spegeln Den stora idéimporten. Invandrarna byggde Västmanland.

Av Anders Johnson

8 12 14 16 18 22 24 26

Från romarriket till Björksta. Av Suzanne Unge Sörling

30 32 34 36 38 42 46 48

Norska motståndsmän i Färna. Av Anders Johansson

Ansikte av glas. Av Krister Ström

VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING – WWW.HEMBYGD.SE/VASTMANLAND

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.

Dansk prinsessa död i Tuna. Av Kent Andersson Världsvan västmanländska. Av Lotta Fernstål

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du Årsboken som Länsmuseet och Förbundet ger ut. Spaning, Länsmuseets och Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett–två nummer per år. Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.

Språkgeni i Romfartuna. Av Krister Ström Gurka på tyskt vis. Av Krister Ström Revolution på tapeten. Av Elisabeth Westerdahl Lika eller olika? Den svenska invandrarpolitikens framväxt.

Av Lars-Erik Hansen

Berätta för oss

Ordförande i föreningen är Ulla-Britt Holmér och vice ordförande är Ola Wässman.

Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 20. Fax 021-13 20 76.

Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se

Hör gärna av dig till redaktionen med insändare och åsikter om tidningen. Skicka gärna in material eller uppslag som du tycker vi borde ta upp. Vi läser allt med stort intresse.

Skriv till Tidskriften Spaning, Slottet, 722 11 Västerås eller e-posta till spaning@ltv.se

Club Italiano – italienare i Västerås. Av Arne Järtelius I Finland blev jag född... Av Markku Peura Världens största barnförflyttning. Av Suvi Virkamäki Graffiti – ett samtida kulturarv? Av Anna Asplund > Experten Interneringslägret Krampen. Av Joakim Kjellberg > Utflykten Krampen – spåren berättar. Av Anna Lihammer > Spanaren Tjeckiska till börd. Forskare till yrke.

Svensk till nationalitet. Av Mirka Mikes-Lindbäck

50 52

> Ur litteraturen Utdrag ur Den döda vinkeln. Av Thomas Kanger

54

> Från föreningarna Syrianer i Västerås. Kyrka, kulturförening och fotbollslag.

Av Anna Bratås

56

> Litteraturtips

> Ur samlingarna Krabbasnår, munkabälte och kelim.

Av Anna Karin Reimersson

1 1 1 4 4

notiser Rapport från framtiden Aktuellt Utställningar Från föreningar och muséer

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM – WWW.VASTMANLANDSLANSMUSEUM.SE

Västmanlands läns museum har kontor, arkiv och bibliotek i Västerås slott. Rikssalen används för program och olika arrangemang. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, negativarkiv, vård- och registreringslokaler samt verkstäder.

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.

I länets 11 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med inriktning på samarbete i olika nätverk och förmedling av kulturarvet. Vi satsar på förnyelse och utveckling av verksamheten.

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygdsföreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.

Västmanlands läns museum Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 00. Fax 021-13 20 76.

E-post: lansmuseet@ltv.se Utställningar, museibutik och café är öppna torsdag–söndag kl. 12–16.

5 6 8 10

Pris och beröm Sagt och gjort från verksamheten Nya böcker Redaktionsruta

WestmannaArvet Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar.

Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-15 61 00. Fax 0220-247 51.

TEMA MÅNGFALD

06-11-16 09.35.44

D E T V IK T I G A S T E J US T N U

Mångfaldens Västmanland REGERINGEN HAR UTLYST 2006 till ett Mångkulturår.

Syftet är att landets kulturverksamheter på ett utvecklat och bättre sätt skall spegla den kulturella mångfald som fi nns i dagens Sverige.

Foto: Jan Gustafsson

VÅRT SAMHÄLLE OCH KULTURARV har alltid varit mångkulturellt. Under alla tider har Västmanland haft kontakter med omvärlden. Invandrare har förmedlat och gett starka impulser. Människor med utländsk bakgrund har varit anställda i gruvor, järnbruk och fabriker. De har arbetat inom handel, offentlig omsorg och servicenäringar.

Människor, idéer och kapital har vandrat över gränserna och bidragit till att skapa vårt samhälle.

MEN MÅNGFALDEN BESTÅR INTE bara av etniska och kulturella likheter och skillnader utan det handlar också om likheter och olikheter i klass, generation, genus och sexuell läggning. Med mångfaldsperspektiven i centrum får vi hjälp att ifrågasätta och diskutera vår historia.

Nya berättelser och historier blir synliga så att människors verkligheter och samhällets utveckling kan analyseras och beskrivas på ett mångsidigt sätt. Med de nya breda mångfaldsperspektiven kan vi skapa större förståelse för det förflutna och vår egen samtid.

ETT EXEMPEL ÄR HISTORIESKRIVNINGEN kring andra världskriget, som på många sätt kan upplevas som ensidig. ”Kulturmöten i krigets skugga” var rubriken för en föreläsningsdag på Mälardalens högskola i mars 2006. De fem föreläsningarna handlade om svensk flyktingpolitik, kulturmöten med invandrad arbetskraft från Italien och Finland, norska motståndsmän och fi nska flyktingbarn. Korta sammanfattningar av föreläsningarna publiceras i detta nummer av Spaning.

MÅNGFALD HANDLAR INTE OM SPECIELLA ÅR, kampanjer eller projekt. För museerna är det fråga om basverksamhet, ett långsiktigt arbete för att så många som möjligt skall kunna arbeta, synas, delta och närvara i kulturliv och samhälle.

Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef

3

SPANING INLAGA nr 9.indd 3

06-11-16 09.29.21

Foto: Hans Alenius

SPEGELN

I Sala Silvergruva gjorde tyska invandrare viktiga insatser under 1500- och 1600-talen.

4

SPANING INLAGA nr 9.indd 4

06-11-16 09.29.23

Foto: Lasse Fredriksson

SPEGELN

< Johan Jacob Döbelius föddes 1674 i Rostock. År 1696 kom han till Sverige.

Han grundade sedan Ramlösa brunn år 1707.

Den stora idéimporten Invandrarna byggde Västmanland Av Anders Johnson

Sveriges historia är i stor utsträckning dess invandrares. Det finns åtminstone tre skäl till att så många framgångsrika företag över hela Sverige har startats eller utvecklats av invandrare: Invandrare kan ha förvärvat särskild kompetens som ännu inte finns i Sverige.

De kan ha ett internationellt kontaktnät som bland annat är värdefullt för internationella affärer. Människor som bryter upp från sitt hemland är ofta mer initiativkraftiga än dem som hela livet bor kvar där de har fötts. ÄVEN OM MÅNGA KÄNNER TILL att det har kommit invandrare till Sverige genom historien, är det få som inser att invandrare har spelat en viktig roll i de flesta näringsgrenar och i de flesta delar av Sverige under varje epok sedan medeltiden.

De flesta vet inte heller att vi är omgivna av många välkända svenska varumärken som har tillkommit genom initiativkraftiga invandrare. Det räcker med att titta runt i det egna köket:

PÅ RAMLÖSAFLASKAN FINNER VI PORTRÄTTET av tysken Johan Jacob Döbelius. Bryggarfamiljen Spendrup kom från Danmark och Krönlein från Tyskland. Carlos Zoéga var en italienare som hade lärt sig kaffeframställning i Brasilien innan han öppnande kaffehandel i Skåne. Cloetta startades av de schweiziska bröderna Carlos, Bernhard och Nutin Cloetta och Mazetti av dansken Emil Mazetti Nissen. >>>

5

SPANING INLAGA nr 9.indd 5

06-11-16 09.29.30

SPEGELN

NORRMANNEN HENNING THRONE-HOLST grundade både Marabou och Findus. En annan norrman, Christian Matthiessen, startade Banan-kompaniet. Tjecken Herbert Felix grundade Felix. Inte ens det svenskaste livsmedlet av alla, Kalles kaviar, är riktigt svenskt. Konservföretaget Abbas namn är nämligen en förkortning, Aktiebolaget Bröderne Ameln, efter de norrmän som grundade företaget.

VÄSTMANLAND ÄR BERGSLAGENS HJÄRTA och även här har naturligtvis många invandrare gjort viktiga insatser.

Under medeltiden var tyska Hansan den ledande ekonomiska och politiska kraften i Nordeuropa och de tyska köpmännen visade starkt intresse för Bergslagens rikedomar.

Hansan hade stor betydelse för det svenska stadsväsendets utveckling, bland annat i städer som Arboga och Västerås.

Den förste till namnet kände Arbogabon är den tyske köpmannen Gelbricht (1293). Det svenska språket är fullt av ord knutna till stadsväsendet och dess näringar som vi har lånat från tyskan, till exempel betala, borgmästare, handel, krögare, köpman, mynt, rådhus, räkenskap, skräddare, slaktare och snickare.

EN GRUPP AV MÄNNISKOR som betydde mycket för Sveriges ekonomiska utveckling, framförallt under första halvan av 1900-talet, var de svenskar som återvände från USA. Mellan 1850 och 1930 emigrerade 1,2 miljoner svenskar dit. Åtminstone 200 000 av dem återvände. Därtill kom alla de företagsledare, ingenjörer och andra som besökte USA och arbetade, studerade eller på annat sätt inhämtade kunskap och fick idéer som de sedan omsatte här hemma.

En av återvändarna hette J Sigfrid Edström. Efter sin vistelse i USA kom han till Göteborg 1900 och ledde elektrifieringen av spårvägen där. Tre år senare rekryterades han till det krisdrabbade Asea i Västerås, som han med stor framgång kom att leda som VD och styrelseordförande i 46 år. Han insåg naturligtvis värdet av internationell kompetens i ett företag som Asea. Han satte därför upp anslag i företaget med följande lydelse:

”SPRÅKKUNNIGE ARBETARE INOM BOLAGET TORDE TILL UNDERTECKNAD SÄNDA MEDDELANDE

RUNT OM I BERGSLAGEN FINNS OCKSÅ ORTNAMN som minner om den tyska invandringen, bland andra de som börjar på ”Garp” eller ”Tysk”. ”Garper” är ett fornsvenskt ord, ”bråkmakare”, ”pratkvarn”, som blev öknamn på tyskar.

Namn som börjar på ”Sax” kan syfta på sachsare. Länets världsarv, Engelsbergs bruk, har fått namn av den tyske invandraren Englike (farfar till upprorsmannen Engelbrekt).

OM VILKET SPRÅK DE BEHERSKA SAMT HURUVIDA DE REDAN VISTATS I UTLANDET. VID BOLAGETS ALLTJÄMT ÖKADE EXPORT UTOM DE NORDISKA LÄNDERNA BEHÖFVES OFTA SPRÅKKUNNIGT FOLK OCH VI SKULLE OM MÖJLIGT DÄRVID

DEN KANSKE VIKTIGASTE FÖRNYELSEN av svenskt näringsliv under 1500-talet var att tyska hammarsmeder introducerade stångjärnssmidet. Därigenom kunde en mer lönsam export av stångjärn ersätta den tidigare exporten av obearbetat osmundsjärn. Kronohammare anlades under 1500-talet bland annat i Ramnäs och Surahammar. ÄVEN I SALA SILVERGRUVA gjorde tyska invandrare viktiga insatser under 1500- och 1600-talen. Två viktiga tyskar var Christoffer Klem, tillsyningsman anställd på 1590-talet som förbättrade gruvans teknik, och Georg Grissbach som förbättrade vattendriften.

SKULTUNA MÄSSINGSBRUK anlades 1607 och de första ledarna för bruket var inkallade experter från Tyskland och Nederländerna. En av länets mest kända invandrare är Carl Wilhelm Scheele, född i Stralsund och 1775 apotekare i Köping.

HELST VILJA UTSÄNDA PERSONER, SOM TILLHÖRA VÅR EGEN PERSONAL” Vesterås den 12 november 1909. J. S. Edström

UNDER EFTERKRIGSTIDEN KOM MÅNGA arbetskraftsinvandrare till Sverige, inte minst till Asea i Västerås. Italienaren Salvatore Grimaldi började som slipare på Volvo i Köping och han är idag en av landets främsta entreprenörer.

En framgångsrik utomeuropeisk invandrare är indiern Bicky Chakraborty som genom hotellkedjan Elite Hotels förvaltar flera av de mest traditionsrika svenska stadshotellen, bland annat Stadshotellet i Västerås.

6

SPANING INLAGA nr 9.indd 6

06-11-16 09.29.31

SPEGELN

Foto: Lasse Fredriksson

”Inte ens det svenskaste livsmedlet av alla, Kalles kaviar, är riktigt svenskt.”

7

SPANING INLAGA nr 9.indd 7

06-11-16 09.29.33

Foto: Sรถren Hallgren/Statens historiska museum

SPEGELN

8

SPANING INLAGA nr 9.indd 8

06-11-16 09.29.40

SPEGELN

Från romarriket till Björksta Av Suzanne Unge Sörling

En man vid namn Anders Lundström utförde år 1818 röjningsarbeten på Fycklinge ägor i Björksta socken, på en höjd intill vägen som leder till bron över Sagån.

Något blänkte till och ganska snart kunde Lundström med stor försiktighet gräva fram en stor bronsvas som visade sig innehålla brända ben och bitar av smält glas.

Vasen löstes in för 100 riksdaler av Kungliga Antikvitetsakademien i Stockholm och Lundström fick dessutom en tackskrivelse från kung Karl XIV Johan.

PÅ 1930-TALET GJORDES EN KOPIA AV VASEN, bekostad av Västmanlands Läns Tidning som gåva till Västmanlands Fornminnesförening.

En kemisk analys visar att vasen består av 80 procent koppar och 10 procent tenn. Resten utgörs av zink, bly och järn. Vasformen är en så kallad krater, ett blandningskärl för vin och vatten. Fyndet dateras till tidig romersk järnålder (cirka 1–150 e.Kr.). Även om inga undersökningar gjorts av det ostelogiska materialet är det troligt att den tjänat som en askurna.

APOLLO GRANNUSVASENS URSPRUNGLIGA proviniens hänger samman med tolkningen av den intressanta inskriften på latin som fi nns ingraverad i fem rader. Den lyder i översättning: Åt Apollo Grannus gav hans tempelföreståndare Ammilius Constans denna gåva.

Texten visar att vasen skänkts som votivgåva av tempelföreståndaren Ammilius Constans till guden Apollo Grannus men den säger ingenting om var i det romerska riket detta tempel låg. Man vet inte heller om inskriften är ursprunglig eller om den präglats först i samband med att vasen skänktes till templet. >>>

9

SPANING INLAGA nr 9.indd 9

06-11-16 09.29.48

SPEGELN

FLERA TEORIER HAR LAGTS FRAM om Apollo Grannusvasens ursprung. Flera forskare menar att den har kommit från ett romerskt tempel någonstans i de romerska provinserna på gränsen mot germanskt område där man känner till ett antal platser där Apollo Grannus dyrkades. I Rätien (nuvarande östra Schweiz med omland) fi nns många inskrifter som tyder på att flera kultplatser tillägnats Apollo Grannus. Ett viktigt tempel låg i Aachen. Namnet Aachen anses härleda från Aquae Granni. Apollo Grannus fi nns också omnämnd i inskrifter i Britannien och i trakten av Donau. Hans namn fi nns även inhugget på ett altare i Rom från Caracallas tid.

I NORRA FRANKRIKE har under senare år stora undersökningar gjorts i regionen Lorraine. Platsen, som idag är en liten fransk landsortsstad, Grand, ligger på en platå omgiven av täta skogar. Den har ända sedan 1800-talet varit känd för en stor gallo-romersk amfiteater och en av de största mosaikerna som någonsin påträffats i Frankrike. Redan vid tidiga undersökningar hittades skulpturala fragment som tydde på att här också legat ett stort tempel. När sedan inskrifter med Apollo Grannus namn började dyka upp på flera votivföremål kunde man säkerställa att det en gång legat ett stort Apollo Grannus tempel där som var så prestigefyllt, att troligen både kejsar Caracalla och, ett sekel senare, kejsar Konstantin besökt Grand enligt antika källor.

UNDER DE SENASTE DECENNIERNA har ytterligare intressanta rön gjorts som förstärker bilden av att Grand under romersk tid var en central kultplats för hjälpsökande pilgrimer. Vattnet var en viktig del av Apollo Grannuskulten. Man renade sig i bassänger och i heliga källor offrade man votivgåvor.

I Grand har man kartlagt ett omfattande underjordiskt

<

<

”Den bekanta gravhögen vid Fycklinge där Apollo Grannusvasen hittades kallades förr för Fycklinge borg.”

Ur uppteckning från 1939, VLM.

Inför ett husbygge på 1940-talet undersöktes kullen där vasen hittades.

vattensystem som leddes fram i akvedukter. Genom sprickbildningar i kalkstenen samlades vattnet och kom under regnperioder i dagern och bildade en naturlig bassäng.

Vad hette då Grand under romersk tid? Här kan den berömda medeltida kartan över det romerska vägnätet den så kallade Peutingerkartan i Wien som troligen går tillbaka på en karta från augusteisk tid ge klarhet. På en sektion som skall motsvara Gallien fi nns utmärkt en byggnad som tolkats som en stor badanläggning och platsen är angiven med namnet Andesina. Topografiskt överensstämmer platsen med Grands läge i förhållande till andra romerska städer, bland andra Trier och Nasium och därmed verkar det högst sannolikt att det romerska namnet på den viktiga kultplatsen var Andesina. Det moderna namnet Grand kan ha en språklig koppling till Grannus.

LÅT OSS ÅTERVÄNDA TILL vårt bronskärl från Fycklinge i Västmanland. I sökandet efter ursprungsplatsen till kärlet kan naturligtvis inget romerskt tempel i provinsen säkert fastställas. Det i Andesina kan vara ett. Någonstans inom Apollotemplets heliga område har bronskärlet varit uppställt tillsammans med andra votivgåvor. Om templet vid någon tidpunkt utsatts för skövling eller om vasen sålts vet vi ej.

Det är också osäkert om Apollo Grannusvasen hamnat direkt i Fycklingebons händer eller cirkulerat som åtråvärd handelsvara innan det slutligen placerats vid Sagån med eventuella kvarlevor av en avliden Fycklingebo.

Var platsen medvetet vald? Kände Fycklingeborna till Apollo Grannus och vattnets betydelse i den romerska och keltiska kulten? Frågorna är många och i alla händelser är Apollo Grannusvasen ett av de mest fantasieggande föremålen från romersk järnålder som hittats i svensk jord.

10

SPANING INLAGA nr 9.indd 10

06-11-16 09.29.48

Foto: Susanne Granlund, VLM

SPEGELN

<

Apollo Grannus var en av de många gudar, som vid den romerska expansionen i nordöstra Gallien, uppstod i en assimileringsprocess mellan den keltiska och den romerska religionen. Keltiska gudar identifierades med romerska, särskilt de som visade besläktade drag. Grannus var en gud med helande drag men också ljusets gud i likhet med Apollon.

Den keltiska Grannuskulten var intimt förknippad med varma källor och det är därför inte märkligt att flera identifierade Apollo Grannustempel ligger intill vattendrag eller vattenrika källor.

11

SPANING INLAGA nr 9.indd 11

06-11-16 09.29.49

Foto: Lasse Fredriksson

SPEGELN

12

SPANING INLAGA nr 9.indd 12

06-11-16 09.30.00

SPEGELN

Ansikte av glas Av Krister Ström

Ansiktet framträder i tre olika varianter på en mosaikpärla vilken påträffades i en grav på Kolbäcksåsen för drygt trettio år sedan. Den låg i en skelettgrav på cirka en meters djup. Skelettet, med skallen i norr, var mycket fragmentariskt bevarat. De bäst bevarade delarna var tänderna. Under dem påträffades inom ett cirka 10 x 20 cm stort område 27 pärlor, däribland mosaikpärlan med ansiktsmaskerna inklusive rester av en hake eller ögla av brons.

NERE VID HÖFTPARTIET fanns resterna av en skära av järn med rester av ett skaft. Utöver mosaikpärlan med ansiktsmasker låg där en mosaikpärla med en vit slinga, en bärnstenspärla, två blåsvarta och elva blå glaspärlor, fem guldfoliepärlor, fem silverfoliepärlor och en mosaikpärla med ögonliknande mönster. Graven ingår i ett gravfält från den äldre romerska järnåldern (0–200 e.Kr).

PÄRLOR MED ANSIKTSMASKER är sällsynta och anses i den arkeologiska litteraturen ha tillverkats i Mindre Asien såsom i Syrien, Svartahavsområdet och Alexandria under det första århundradet e.Kr. En annan grupp av mer prunkande och större ansiktspärlor anses komma från samma område men några århundraden senare. Den äldre typen skall ha kommit längs romarnas traditionella färdvägar och den yngre skall ha förmedlats till norden med den gotiska kulturströmmen från Svartahavsområdet.

<

MOSAIKPÄRLAN MED ANSIKTSMASKERNA har en diameter av 1,5 centimeter. Den består av en stomme av vit glasfluss.

Runt pärlan löper ett drygt 6 millimeter brett band med tre svarta fält åtskilda av vertikala ränder i röd massa.

I de tre svarta fälten fi nns vita ansikten framställda vilkas konturer markeras av en gröngrå ram. Ögonbryn, näsa och näsborre är markerade av vinklade svarta streck.

Munnarna är röda innanför en svart kontur. Öglan av brons, som ingick i fyndet, kan ha löpt genom pärlan och i sin tur varit fäst vid halsbandets snöre så att pärlan på så sätt burits med ansiktena rättvända.

Pärlans tre ansikten.

Foto: Susanne Granlund, VLM

DET ÄR HÖGST SANNOLIKT att pärlor med ansiktsmasker inte tillverkats och burits enbart som prydnad utan att de ansetts äga magisk kraft. En teori är att ansiktena föreställer den semitiska gudinna som bland annat kallas Astarte.

Hon var personifi kationen av fruktbarhetskraften såväl bland människor som djur i naturen och dyrkades genom fruktbarhetsriter ”understundom av en synnerligen obscen och tygellös karaktär”. Visste den kvinna i Kolbäck som burit ansiktspärlan något om dess möjligen sakrala betydelse?

Ja, kanske. Hon måste i alla fall ha ställt sig frågor.

MED EN KÄNSLA AV KITTLANDE SPÄNNING erinras om Tacitus beskrivning av ”moder Jord”-gudinnan Nerthus och kulten kring henne i Germanien. Se vidare artikeln om Vattnets offer i Spaning nr 06/2004. Vi vet inte men det är ju tillåtet att spekulera kring den märkliga pärlan från Åsen i Kolbäcks socken.

13

SPANING INLAGA nr 9.indd 13

06-11-16 09.30.09

SPEGELN

> Pressvisning av utgrävningarna i Tuna.

Dansk prinsessa död i Tuna Av Kent Andersson

För nära 2000 år sedan, på 200-talet e.Kr., anlades en mycket märklig grav i det som idag är Tuna i Badelunda socken. En stor kammare av trä byggdes. Golvet täcktes med en bädd av granris och på detta lades en kvinna till sin sista vila. Kvinnan måste ha tillhört de absolut mäktigaste ätterna i denna del av det som sedermera blev Sverige.

HENNES SOCIALA STÄLLNING framgår inte minst av de föremål som fick följa henne i graven, så väl mängden som kvalitén är enastående. Hennes smyckeuppsättning bestod av en tung halsring, två armringar, två fi ngerringar och två nålar, allt av guld. Dräkten har av allt att döma hållits samman av ett stort och konstfullt utformat dräktspänne.

Till dräkten och smyckena har också pärlor av glas hört, burna runt halsen eller kanske hängande ner från spännet.

Runt den döda kvinnan hade en mängd exotiska föremål, införda från någon romersk provins, placerats: två höga hinkliknande bronskärl som arkeologerna brukar kalla Hemmoor-kärl efter en tysk fyndplats, ett stort bronsfat, ytterligare ett bronskärl vars form vi inte längre kan återskapa, en glasbägare med en dekor av pålagda blå och vita glastrådar och slutligen två skedar av silver.

Förmodligen har ännu fler föremål funnits i graven men eftersom den inte undersökts av arkeologer utan kom fram i samband med ett husbygge kan många föremål ha förbisetts eller förstörts.

VEM VAR DÅ DENNA MÄRKLIGA KVINNA? Varför begravdes hon på detta sätt? För att svara på frågorna räcker det inte med att titta på andra gravar från våra dagars Västmanland. Nej, vi måste söka oss ganska långt bort för att hitta motsvarigheter till Tuna-graven för inom

Sveriges nuvarande gränser hittar vi inga. Däremot finns intressanta paralleller på sydöstra Själland, till exempel i Himlingøje. Där har under några generationer under slutet av 100-talet och 200-talet e.Kr. en mycket mäktig hövdingaätt residerat som genom kontakter såväl inom som utom Norden skapat sig en helt unik ställning i hela södra Skandinavien. Uppenbarligen har de bland annat kontrollerat stora delar av införseln av romerska bronsoch glaskärl och fördelat det vidare ut till andra områden i Norden. På detta sätt har de skapat allianser och nätverk som ytterligare stärkt deras ställning.

GRAVARNA I HIMLINGØJE kännetecknas av att de är skelettgravar samt att de innehåller stora mängder romerska importföremål, främst glasbägare, andra föremål av glas samt bronskärl. De är dessutom rikt utrustade med smycken av guld, huvudsakligen arm- och fi ngerringar. Guldringarna har ofta en utformning på avslutningarna som man tidigare trodde avbildade ormhuvuden och de kallas därför ormhuvudringar. Flera av kvinnogravarna i Himlingøje innehåller dessutom en bestämd typ av kostbara dräktspännen.

I TUNA-GRAVEN INGÅR FYRA ORMHUVUDRINGAR: halsringen, de båda armringarna och en av fingerringarna samt förmodligen rester av ett spänne av samma slag som i de danska gravarna.

14

SPANING INLAGA nr 9.indd 14

06-11-16 09.30.11

SPEGELN

Foto: Lennart Olsson

Kan detta användas för att försöka bestämma vem kvinnan var? Ja, det är jag helt övertygad om att det gör. För egentligen kan det bara röra sig om en kvinna från det nuvarande östra Själland som blev begravd i Tuna. Guldsmyckena, i alla fall halsringen, fi ngerringarna och nålarna, har hon av allt att döma fått med sig från Själland, det tyder inte minst kvaliteten på. Armringarna däremot kan mycket väl vara tillverkade av en lokalt verksam guldsmed i Tunatrakten. Dräktspännet pekar också mot Själland. Slutligen de två silverskedarna som är helt unika för svenska förhållanden. De kan bara ha kommit från en miljö dit man även fick ovanliga importföremål och då kan nästan bara Själland komma ifråga.

OM DET NU VAR EN SJÄLLÄNDSK KVINNA som begravdes på detta storslagna sätt i Tuna kan vi inte undvika att fråga sig vad hon gjorde där. Den mest sannolika förklaringen är att

hon blev gift med en lokal storman eller hövding som ett led i ett alliansbildande mellan södra och mellersta Skandinavien.

Ur ett själländskt perspektiv fanns förmodligen många intressanta råvaror som de på detta sätt skulle kunna få tillgång till. Inte minst järnet men kanske också ovanliga pälsverk kan ligga bakom intresset. Att de använde giftemål för att bekräfta den här typen av allianser är inte alls ovanligt, historien vimlar av exempel på dem. Tuna-kvinnan kan kanske sälla sig till skaran och hennes närvaro i denna del av det som idag är Västmanland vittnar inte bara om en lokal rikedom och makt utan också om att dåtidens ledare aktivt odlade kontakterna med områden långt utanför det egna. Hur hon själv uppfattade sin nya miljö och sin uppgift lär vi aldrig få veta. Men att hennes nya hem skilde sig en del från hennes ursprungliga kan vi förmoda. Tänk om hon en gång skulle kunna berätta sin egen historia. Men det lär hon aldrig kunna. Vi får berätta den istället.

Tuna Badelunda gravfält är beläget ungefär 2 km öster om Anundshög i Badelunda socken. Det upptäcktes vid ett husbygge och grävdes ut åren 1952–53. Gravfältet består av minst 69 gravar, många obestämbara stensättningar samt härdar. De flesta gravläggningarna utgörs av brandgravar, men här finns också åtta båtgravar och fem kammargravar. Båtgravarna har i samtliga fall använts för kvinnor, liksom tre av kammargravarna. Den äldsta graven på gravfältet är från folkvandringstid (200–600 e.Kr.) och den yngsta från vikingatid (cirka 800–1060 e.Kr.).

15

SPANING INLAGA nr 9.indd 15

06-11-16 09.30.12

SPEGELN

Världsvan västmanländska Av Lotta Fernstål

Under de arkeologiska utgrävningarna i Tuna i Badelunda 1952 och 1953 undersöktes bland annat åtta båtgravar. Den äldsta båtgraven har daterats till cirka år 600–800 och den yngsta till 1000-talet. I dem har enbart kvinnor fått sin sista vila, den ena iförd en imponerande smyckeuppsättning med reproduktioner av islamiska mynt.

Smyckeuppsättningen från båtgrav 75. Handkolorerat foto: J. Cirulis.

16

SPANING INLAGA nr 9.indd 16

06-11-16 09.30.13

SPEGELN

<

Båten i grav nr 75 med gravgåvor och bår.

GENERELLT SETT FÖRKNIPPAS BÅTAR lätt med resor och en vanlig tanke var att båten utgjort en farkost för resan till livet efter detta. Livet under yngre järnålder och vikingatid karaktäriserades av stor rörlighet. Åtminstone för de människor som tillhörde samhällets övre skikt, vilket man kan anta att kvinnorna som gravlagts i båtar i Tuna gjorde.

Människor reste av många olika anledningar och att resa iväg innebar också förmånen att få komma hem med nya erfarenheter och spännande berättelser. Om färden inte medförde olycka och död istället.

ARKEOLOGISKA FÖREMÅL visar att under yngre järnålder och vikingatid var långväga kontakter omfattande, intensiva och mångskiftande. Tiden var dynamisk och fylld av resor, möten och berättelser om när och fjärran. Båtgrav nr 75 i Tuna innehöll föremål från flera olika områden vilket ger uttryck åt detta. Samtidigt visar graven på en stark lokal förankring genom att ha utformats i en redan existerande båtgravstradition och av att ha placerats på ett gravfält som använts kontinuerligt sedan minst 500 år tillbaka.

MED I BÅTGRAV NR 75 hade bland annat en pennskrinsliknande ask av buxbom följt, en växt som inte fanns i Skandinavien. I graven fanns även rester efter textilier som visar att kvinnan burit en klädedräkt i vilken ylle, linne och sidenband ingått. Även siden är hitfört långväga ifrån, och så är troligen också flera av pärlorna som kvinnan burit i en uppsättning på bröstet.

DE MEST IÖGONFALLANDE föremålen är de 14 tunna pressbleck av silver som tillverkats med två olika islamiska mynt som förebild och som kvinnan burit som hängen i pärluppsättningen. Förlagorna är mynt från nedre Tigris i dagens Irak. Mynten hade stämplats 731/732 och 742/743.

Omkring hundra år därefter bar alltså en kvinna i Tuna i Badelunda kopior av dessa mynt på sitt bröst, med stolthet får vi förmoda. Det var ju inte enbart ett mynt av varje slag som bars, utan istället tilläts en hel kollektion bestående av 14 stycken reproduktioner med sirlig arabisk skrift att dominera pärluppsättningen.

UNDER VIKINGATID var många islamiska mynt i omlopp i Skandinavien, varav en del bars som hängen. På vikter som användes vid handel har arabiskliknande tecken ristats in. I Birka har arkeologer hittat en ring med namnet Allah ingraverat med arabisk skrift och det förekom även att klädedräkten uppvisade österländska drag. Människor reste inte bara mot Särkland utan det fanns också en önskan att visa på de eftersträvansvärda arabiska och österländska förbindelserna. Kanske förknippades de med att känna till världen, att veta hur saker och ting fungerade på andra platser och att kunna interagera med människor med olika kulturella bakgrunder, det vill säga att vara kosmopolitisk.

VI VET INTE OM KVINNAN som begravdes i båtgraven i Tuna i Badelunda hade rest och rört sig i världen. Genom hennes föremål kan vi i vilket fall konstatera att hon inte levt på ett isolerat ställe utan på en plats där kontakter inneburit att en enda person hade tillgång till både buxbom, pärlor, siden och islamiska mynt-smycken. Där fanns säkert även mycket annat från när och fjärran som inte bevarats till idag. Med föremålen följde säkerligen också berättelser och vi kan konstatera att under 800-talet fanns åtminstone en till synes världsvan kvinna i Västmanland.

DET FINNS MER Fernstål, L. 2004. Delar av en grav och glimtar av en tid.

Om yngre romersk järnålder, Tuna i Badelunda i Västmanland och personen i grav X. Stockholm Studies in Archaeology 32.

Stockholm.

Larsson. M. G. 1990. Ett ödesdigert vikingatåg.

Ingvar den Vittfarnes resa 1036-1041. Stockholm.

Larsson. M. G. 1991. Väringar. Nordbor hos kejsaren i Miklagård.

Stockholm.

Nylén, E. & Schönbäck, B. 1994. Tuna i Badelunda.

Guld, vinnor och båtar, volym 1 & 2. Västerås. Ådahl, K., et al. 2002. Sverige och den islamiska världen – ett svenskt kulturarv. Stockholm.

17

SPANING INLAGA nr 9.indd 17

06-11-16 09.30.15

Foto: Lasse Fredriksson

SPEGELN

18

SPANING INLAGA nr 9.indd 18

06-11-16 09.30.17

Foto: Lasse Fredriksson

SPEGELN

< Romfartuna kyrka med det femsidiga Sparwenfeldska gravkoret.

Språkgeni i Romfartuna Av Krister Ström

På Åbylund i Romfartuna socken norr om Västerås växte han upp och där bodde han de sista tolv åren av sitt liv. Han var den kanske språkkunnigaste man som någonsin funnits i vårt land. Upp emot 15 språk beräknas han ha behärskat. Han var vidare en för sin tid mycket vittberest man och han gjorde sitt namn vida känt såsom boksamlare och donator. Hans namn var Johan Gabriel Sparwenfeld och han förtjänar mer än väl att uppmärksammas när vi idag talar om mångkultur.

REDAN SOM SJUÅRING började han studera i Uppsala och blev kvar där i tretton år. Exakt vad han studerade är inte känt men det bör i första hand ha varit språk, juridik och historia. Hans första utlandsresa påbörjades våren 1677 med England som första destination. Fartyget kapades och han fördes av danskar till Skien i Norge. Där gjorde han sig snart vän med sina väktare och fick full frihet att röra sig i staden och den kringliggande bygden.

Han förvärvade arkivhandlingar såsom en pergamentshandskrift av Gulatingslagen (nu i Kungliga biblioteket, Stockholm) och ”en folkvisa på Telemarks eller snarare Valdres-mål, som han upptecknat och som fi nnes bland

hans papper i Universitetsbiblioteket i Uppsala, åtföljd av en notis på latin och svenska om de norska böndernas sånglekar och bältespänningssed, vittnar om att hann dvalts ute i stugorna på landsbygden.” Detta citeras för att understryka bredden i den forskning han bedrev under sina resor livet igenom. Efter frigivningen fortsatte han sin studieresa, som varade i fem år, till Holland, Frankrike, Italien, England och Danmark. På alla de platser han kom till studerade han bibliotek och arkiv, tog kontakt med lärda och inflytelserika personer och, ofta genom dem, skaffade han böcker och handskrifter. >>>

19

SPANING INLAGA nr 9.indd 19

06-11-16 09.30.23

SPEGELN

ÅR 1684 SÄNDES EN STOR DELEGATION iväg från Sverige till Moskva för att ratificera två fredsöverenskommelser, i Kardis (1661) och Pljussa (1667). Sparwenfeld deltog i resan som hovjunkare och blev kvar i Moskva i tre år för språkstudier bekostade av kungen. Under denna resa till Ryssland förde han dagbok varierande på svenska, franska och italienska. Dagboken hittades i slutet på 1800-talet i arkivet på Tidö i Västmanland och gavs ut år 2002 med översättningar och kommentarer: ”J. G. Sparwenfeld’s Diary of a Journey to Russia 1684–87.

Edited, translated and with a commentary by Ulla Birgegård.”

Bland alla mycket intressanta kommentarer som lockar läsaren till vidare spaning kan med hänsyn till anknytningen till Västmanland följande från den 10 juli 1684 citeras: ”emoth afftonen reste iag m. H. Commiss:boutenant att besse Marsiij iärnwärk…wesdhesse wärk tahlas mäst swenska och fransöska af dhe månge mästare som för någre och 20 år sedan är furtim förschrefne uhr sweriget, och säga sighafwa träbälliar äfwen som i sweriget, men ey förr än för 20 år sedan då kom een hijt ur sweriget som heter jan werre föddr i wästeråhs, som lärdhe dhem göra träbällier.”

I Moskva började han arbeta med lexikon och han införskaffade värdefulla och sällsynta böcker såväl tryckta som handskrivna. När han kom tillbaka till Sverige 1687 hade han med sig stora bokskatter med historiskt, geografiskt och språkligt värde vilka senare skulle berika bibliotek i Sverige.

I APRIL 1689 PÅBÖRJADE han en resa som skulle föra honom genom de flesta av Europas länder och till Nordafrika. Han skulle på uppdrag av den svenska regeringen resa runt i hela Europa och söka reda på dokument och andra minnen efter de från Norden utvandrade germanfolken. Upphovet till detta var Olof Rudbecks Atlantica där han på olika grunder visar att kulturens urhem varit Sverige varifrån den sedan spritt sig till den övriga världen. Några givande fynd som stödde Rudbecks tankar gjorde han inte men under resan kom han i kontakt med många inflytelserika personer och införskaffade ett stort antal böcker. Bland allt han upplevt under den femåriga götiska resan kan nämnas att han under sju månader kom att vistas i Barbareskstaterna utefter Afrikas norra kust.

I Algier fann han sju svenska slavar och i Tunis sexton som han gjorde allt för att få friköpta. Vid hemkomsten till Sverige uppvaktade han med framgång kung Karl XI i detta ärende.

Från Afrika sökte han sig till Schweiz eftersom man vid denna tid hade dunkla föreställningar om att folket i Schweiz, eller åtminstone i kantonen Schwyz, en gång kommit från Sverige.

Han bodde bland annat i Spanien under nio månader. Där gjorde han ett av sina värdefullaste förvärv då han kom över Codex aureus, den engelska 700-tals handskrift som nu förvaras i Kungliga biblioteket, Stockholm, dit den 1705 skänktes av Sparwenfeld. Under en vistelse i Rom fick han audiens hos påven Innocent XII som erhöll en kopia av en rysk-latinsk ordbok av Sparwenfeld vilken denne länge arbetat med.

Där umgicks han bland annat med flera kardinaler av vilka han erhöll ordböcker och läroböcker i sällsamma språk som iriska, armeniska, japanska, malajiska och annamitiska. Han fick i gengäld tillstånd av påven att fritt besöka Vatikanens arkiv och bibliotek, en ynnest som aldrig tidigare givits en protestant. I Rom skall han för övrigt ha förälskat sig i en nunna, Leonora Coltoni, och planerat att enlevera henne ur hennes kloster. Därav blev intet. Han lämnade Rom med några kringlor som hon bakat åt honom som reskost och kom efter fem år åter till Stockholm.

HEMMA I SVERIGE LASTAD MED BÖCKER och anteckningar uppvaktade han kung Karl XI i Kungsör för att avlägga rapport. Han fick anställning som ceremonimästare vid hovet och introduktör av främmande sändebud inte minst tack vare sin stora språkkunnighet. 40 år gammal gifte han sig med den 20-åriga Antoinetta Sophia Hildebrand, dotter i en förmögen familj. Äktenskapet blev lyckligt med bland annat åtta barn. Men när hustrun dog efter nio års äktenskap grep sorgen honom hårt.

Han tog avsked från sin tjänst 1712 för att på Åbylund helt ägna sig åt sina språkforskningar och kontakter med lärda ute i Europa bland andra den tyske fi losofen och matematikern G. W. von Leibniz, den tyske orientalisten Hiob Ludolf och den lärde ärkebiskopen här hemma Erik Benzelius d.y. Dessutom hade han sina många gods att sköta.

MED TIDEN BLEV HAN EN ENSTÖRING. En samtida källa berättar: ”Han hade rest oändligt mycket, hade stort förstånd och war en stor Philosoph. Intet brydde han sig om, hur han war klädd, hade af hemwfwit randugt tyg hela klädningen, tthär med gick han i öppen marknad i Westeråhs, fast han fick alla pojkar kring sig, handlade sielf alltid på mångelskstholar, bara at få thala med them.

Thetta skrattade han sen åt och gjorde sina reflexioner och anmärkningar öfwer.”

JOHAN GABRIEL SPARWENFELD GICK BORT vid närmare 72 års ålder den 2 juni 1727 och begravdes i Romfartuna kyrka i det gravkor som hans far låtit uppföra. När den sista av ätten, en sondotter, år 1805 begravts där murades gravkoret igen. Denne märklige man är ständigt närvarande genom det rika material han skrev, insamlade och donerade till svenska bibliotek. I bearbetning under hans namn trycktes under åren 1987–1990 Lexicon Slavonicum Vol. 1–5!

DET FINNS MER C. Vilh. Jacobowsky: J. G. Sparwenfeld.

Bidrag till en biografi. Stockholm 1932.

20

SPANING INLAGA nr 9.indd 20

06-11-16 09.30.24

Foto: Lasse Fredriksson

SPEGELN

< Interiör från det Sparwenfeldska gravkoret.

Foto: Västerås Konstmuseum

Foto: Lasse Fredriksson

< Porträtt: J. G. Sparwenfeld 1655–1727. << Det Sparwenfeldska vapnet innnehåller en sparv på en kulle under ett fält med två stjärnor.

21

SPANING INLAGA nr 9.indd 21

06-11-16 09.30.24

SPEGELN

Gurka på tyskt vis Av Krister Ström

En muntlig tradition har envist levt kvar och berättat att det var munkarna som lärde västeråsarna att odla gurkor. Visserligen var klostrens betydelse för trädgårdsodlingen stor men gurkans historia i Nordeuropa börjar inte förrän på 1600-talet. Exakt när den odlas här i sådan omfattning så att man börjar tala om Västerås som gurkstaden vet vi inte. Men inom gurkologin utpekas en viss Bernhard Johan Bohnsack som initiativtagaren.

HAN KOM TILL VÄSTERÅS 1728 inkallad från Tyskland av kung Fredrik I. I Västerås fick han i uppdrag att sätta den då förfallna slottsträdgården i stånd. Han bar med sig allehanda fröer som han fortsättningsvis kom att importera.

Med frön från sitt gamla hemland och gödsel från landshövdingens stall vid slottet fick han fart på både trädgård och rörelse. Snart hade han ”begynt med gurkors planterande och försäljande såwäl till Stockholm som hela orten omkring, och är den, som gifwit anledning till samma planterings utwidgande såwäl wid Staden, som hos Folket på landet här omkring, så att en stor mängd insyltade gurkor årligen försändas till Stockholm”. (1754). Han fortsatte med fröimport under sin levnad och var vid sin död 1760 skyldig en handelsman i Lübeck närmare 3 000 daler kopparmynt för fröer. Bonhsachs odlingar låg i nuvarande Vasaparken där slottsträdgården också låg.

Gurkodlandet spreds snabbt utanför slottets domäner.

Snart nog fanns gurklister i var och varannan gård i stadskvarteren där det också fanns rikligt med gödsel till fromma för odlingarna. Det sägs att gurkodlarna på sätt och vis tjänstgjorde som renhållningskarlar i staden eftersom hästgödslet betydde så mycket för skörderesultatet i djupsängsodlingen.

VAD SOM GJORDE GURKODLINGEN så populär och lönande var nog västeråsarnas metod att lägga in gurkorna så att de blev både goda och hållbara. De små, korta och ovala västeråsgurkorna med sin grovknottriga fruktyta blev kända över hela landet, mycket tack vare odlarnas kunskaper som bland annat innebar att man insåg betydelsen av tillgång till fullgott frö.

DE BERÖMDA VÄSTERÅSGURKORNA figurerar ofta i uppgifter från 1700-talet, framför allt under 1750- och 60-talen. Vid sekelskiftet 1900 hade gurkodlandet vuxit till en för staden så stor betydelse att dåvarande landshövdingen Hederstjerna ingående behandlade den i sin femårsberättelse. Han skriver: ”Druv- eller västeråsgurkan Cucumis sativus har av ålder odlats. I ett område i Herrgärdet odlades på 1840- och 1850-talen av en enda person gurkor på en areal av cirka elva tunnland*, vars skötsel krävde 20 à 30 personers biträde om sommaren. … Förutom den skörd som torgföres sändes västeråsgurkor vida omkring i landet och ända till Kristiania, Köpenhamn och Tyskland ehuru i mindre skala och till få avnämare.”

LANDSHÖVDINGEN KONSTATERADE också att odlandet av gurkor minskat eftersom det vid sekelskiftet hastigt tilltagande byggandet skedde på de gamla odlingslotterna.

Dessutom hade det blivit svårare att få tag på gödsel vilket till stor del berodde på tillkomsten av stadens renhållningsstadga. Antalet hästar decimerades. Västerås gurksalteriaktiebolag, som hjälpt odlarna med inläggning och försäljning, gick omkull vid samma tid. Gurkodlandet fick en renässans på 1930-talet då skördarna uppgick till drygt 20 000 liter per år. Stora odlingar fanns då på Johannisberg, Stensborg, Karlsberg, Geddeholm, Stora Ekeby och Hamre. Gurkan har ytterligare en västmanlandsanknytning genom sorten Arboga som bildar ovala, mindre frukter med betydligt tunnare köttvägg än Västerås och med en vitare färg.

VÄSTERÅS HAR SÅLEDES en invandrad tysk eller rättare sagt en mecklenburgare att tacka för epitet Gurkstaden. *

1 tunnland är cirka 5 000 m2.

22

SPANING INLAGA nr 9.indd 22

06-11-16 09.30.27

Foto: Susanne Granlund, VLM

SPEGELN

”Han skulle endast fara, uppå en kort visit, på några dagar dit.

Och köpa gurkor bara. En kagge med sin sås.

Men, ack, en ann’ herdinna Förmått hans hjärta vinna, i Västerås!”

C. M. Bellman, N:O 158, Fredmans testamente, Gurkorna

GURKOLOGI På 1700-talet gjordes syltade gurkor vilket ibland var saltgurkor, ibland vingurkor (små gurkor i vinättika). Syltgurkor inlagda med socker blev vanliga först omkring år 1860. Den vanliga, söta ättiksgurkan med en liknande kryddning som idag blev inte vanlig förrän efter första världskriget. Den mest kända av gurkinläggningarna är kort och gott ”Västeråsgurkan”. Västeråsgurka är även ett sortnamn på en gurka av arten Cucumis sativus.

Foto: Lasse Fredriksson

<

Johan Fredrik Petersen 1793 ”Prospect från Westra Sidan af Westerås Stad” (detalj).

23

SPANING INLAGA nr 9.indd 23

06-11-16 09.30.28

Foto: Lasse Fredriksson

SPEGELN

24

SPANING INLAGA nr 9.indd 24

06-11-16 09.30.31

Revolution

på tapeten

<

Av Elisabeth Westerdahl

Foto: Vallby Friluftsmuseum

SPEGELN

Kaj Falk i arbete med tapeten.

På flera av våra herrgårdar och i äldre borgarhus finns ett förhållandevis stort antal bevarade panoramatapeter som återger historiska händelser ur en avlägsen verklighet, men om svenska bedrifter handlar de inte.

DET VAR FÖR DET FRANSKA BORGERSKAPETS salonger och matsalar som dessa kostbara väggprydnader skapades under 1800-talets första hälft i praktfulla färger eller gråtoner (grisaille). De skildrar bland annat grekernas olympiska lekar, livet på Brasiliens kaffeplantager med vita ägare och svarta slavar men också tidens dagsfärska samtidshistoria, såsom det berömda trekejsarslaget vid Austerlitz 1805 då Napoleon besegrade en överlägsen armé ryssar och österrikare och 1830 års julirevolution i Paris. Alla är de produkter från de franska företagen Dufour och Zuber och flertalet av dem kom till Sverige först under 1800-talets andra hälft när de blivit omoderna i hemlandet. Kanske plockades de ned och exporterades för att fransmännen efter republikens införande inte längre ville påminnas om sitt blodiga förflutna under kungar och kejsare? Idag lär det fi nnas fler sviter bevarade i Norden än i Frankrike.

EN AV DEM SOM LOCKADES att pryda en sal med de pampiga, livfulla motiven från julirevolutionen i Paris 1830 var ägaren till den sedan länge rivna herrgården Fredriksberg utanför Västerås. Förmodligen var han okunnig om bakgrunden till denna politiska händelse som utspelades under några sommardagar flera decennier tidigare. Fransmännens kung Karl X hade utfärdat en order som begränsade tryckfriheten.

Boktryckare, studenter och arbetare reagerade våldsamt.

Soldater från napoleonkrigen slöt upp och efter tre dagars blodiga strider i Paris kunde kungen avsättas och den liberale Ludvig Filip utropas till ny regent.

FREDRIKSBERGSSVITEN, SOM RÄDDADES till Vallby friluftsmuseum vid 1900-talets början, har tidigare suttit i ett utrymme som inte varit tillgängligt för besökare. Under 2005 kunde den efter mödosam renovering överföras till bruksherrgården på Vallby, där alltså ännu ett exempel på utländskt inflytande nu kan studeras.

Revolutionstapeten sattes upp i ett rum på andra våningen i Tenngjutaregården på 1920-talet. Rummet har inte kunnat hållas öppet för allmänheten på mycket länge. Genom slitage och i samband med läckage från taket hade tapeten fått stora skador. Under vintern 2005 fick Kaj Falk under konservator Per Mattssons ledning i uppdrag att ta hand om tapeten. Arbetet tog omkring 4 veckor i anspråk.

Tapeterna togs ner, lagades, retuscherades och monterades på ramar innan de sattes upp igen på sin nya plats i herrgården.

25

SPANING INLAGA nr 9.indd 25

06-11-16 09.30.37

SPEGELN

Lika eller olika?

Den svenska invandrarpolitikens framväxt Av Lars-Erik Hansen

DEN SPECIFIKA SVENSKA INVANDRARPOLITIKEN utarbetades relativt grundligt och genomfördes relativt tidigt. Sextiooch sjuttiotalen var de stora invandrardebatternas tid. Det var då pressen verkligen började belysa invandrarpolitiska frågor och en rad böcker i ämnet skrevs. År 1975 fattade Sveriges riksdag ett enhälligt beslut över parti- och blockgränserna om en ny och radikalt genomgripande invandrarpolitik. Syftet var att förvandla Sverige till ett ”flerspråkigt, mångkulturellt” land.

INVANDRARPOLITIKEN TOG SIG FÖLJANDE UTTRYCK: Alla människor som sökt sig till Sverige skulle behandlas som jämlikar oavsett ursprung.

Invandrare och minoriteter i Sverige skulle få behålla sina hemspråk och sin egen kultur, ingen invandrare eller minoritet skulle påtvingas någon svenskhet.

Samhället skulle verka för tolerans och förståelse mellan invandrare och svenskar. Samarbete skulle främjas dels genom att informera om invandring och invandrare, dels genom att motverka rasism och främlingsfientlighet.

UNDER MELLANKRIGSTIDEN var social splittring det vanliga argumentet mot ett flerspråkigt och mångkulturellt samhälle.

Dessa åsikter ändrades efter andra världskriget. De positiva föreställningar om den traditionellt relativt homogena svenska nationalstaten som funnits hade upplösts, vilket måste betraktas som en långtgående och genomgripande värdeförskjutning. >>>

Av Västmanlands befolkning på 261 119 invånare var år 2005 14 % födda utomlands (36 587 personer). Drygt hälften av dessa var kvinnor. Största gruppen bestod av människor i åldern 20–65 år, därefter kommer barn och ungdomar medan gruppen pensionärer är ganska liten.

Vanligaste ursprungslandet är Finland, därefter följer Irak, före detta Jugoslavien och Iran. Närmare 27 % av länets utlandsfödda kommer från Finland.

Om man delar in människor efter världsdelar så är gruppen födda i nordiska länder störst. Näst störst är världsdelen Asien, följt av övriga Europa och Sydamerika.

26

SPANING INLAGA nr 9.indd 26

06-11-16 09.30.38

Foto: Kim Lill

SPEGELN

Roberto Lezama framför en väggmålning i Surahammar.

Målningen är utförd av flyktingar från Uruguay.

27

SPANING INLAGA nr 9.indd 27

06-11-16 09.30.40

SPEGELN

Vad bidrog då till denna förändring?

ANTINAZISMEN Nazismen framstod som en reaktion mot demokratin, friheten och västerländsk kultur och mot de internationella fredssträvandena. Under mellankrigstiden fanns det emellertid stora tidningar som försvarade den nazistiska regeringens politik liksom de som var starka motståndare till densamma. Åsikterna förändrades radikalt strax efter kriget. De före och under kriget framförda kritiska synpunkterna på nazismen blev under efterkrigstiden ett moraliskt rättesnöre som vägledde och dominerade i den offentliga diskussionen.

Utan överdrifter ledde alltså andra världskriget till att etablera en antirasistisk jämlikhetsdiskurs som påverkade delar av världen.

Valet av invandrarpolitik stod mellan; att antingen skulle invandrarna villkorslöst anpassa sig (assimilationsmodell) eller tillåtas bevara och utveckla sin ursprungliga identitet (pluralistisk modell). Jag menar att jämlikhetsbegreppet, som i just Sverige fick en särskild ställning via utrikes- och välfärdspolitiken, kraftigt försvårade även en assimilationsmodell. Jämlikhetsbegreppet fick i invandraredebatten en delvis annan innebörd, det restes krav på etnisk och inte enbart social jämlikhet.

SVENSK UTRIKES- OCH VÄLFÄRDSPOLITIK Sverige gick under efterkrigstiden från en obefi ntlig invandrarpolitik till en assimilationsmodell som i sin tur överges under 1960-talet till förmån för en tilltro till ett mångkulturellt samhälle. En huvudförklaring är att jämlikhetsbegreppet fick en särskild ställning i svensk politik.

Det präglade den offentliga diskussionen om utrikes- och välfärdspolitik.

I svensk utrikespolitik hade arbetet i Förenta Nationerna (FN) en central betydelse och nästan direkt efter andra världskriget, när FN bildades, blev Sverige medlem. Diskriminering och rasism började bli en allt viktigare fråga.

I flera europeiska länder infördes en rad lagar mot rasdiskriminering. I Sverige hade riksdagspartierna klargjort sin negativa inställning till diskriminering i en rad motioner.

I mötet med först avkolonialiseringen, sedan den svarta minoritetens kamp i USA och södra Afrika vässades den svenska kritiken mot orättvisor och förtryck. Fredsfrågan var en av de fundamentala politiska huvudfrågorna.

Den självklara utgångspunkten för svensk invandrarpolitik i början av 1960-talet blev att motverka diskriminering och sträva mot social och ekonomisk jämlikhet mellan invandrare och svenskar.

DEN INVANDRARPOLITISKA DEBATTEN Två alternativ dominerade i debatt och politik under 1960-talet och början av 1970-talet: det ena var en så kallad pluralistisk nattväktarstatsmodell (blandkulturanhängare), som innebar att staten inte hindrade invandrare från att bevara och utveckla sin ursprungsidentitet men heller inte gav dem sitt aktiva fi nansiella stöd; den andra var en pluralistisk statsinterventionsmodell (flerkulturanhängare) som innebar att staten gav sitt stöd till de invandrade minoriteternas kulturella egenverksamhet.

Tidigt ville flerkulturförespråkarna öka jämlikheten.

De hävdade bestämt att en verklig antirasism utan ”etnisk jämlikhet” var en illusion och att alla strävanden mot ökad rättvisa utan denna jämlikhet saknade all kontakt med verkligheten. För en så snabb funktionell integration som möjligt av invandrarna måste nämligen staten respektera och stödja dessa människors ursprungsidentitet. Under 1970-talet blev denna uppfattning även en sinnebild för en vetenskapligt väl beprövad samling argument.

Oppositionen upplevde inte debatten som helt fri, de menade att de var missförstådda, och gick ofta i försvarsställning. De hamnade i underläge eftersom de inte lyckades frigöra sig från misstanken att vilja inskränka jämlikheten.

I den offentliga invandrardebatten spelade vissa aktörer en stor roll i policyprocessen, särskilt flerkulturanhängarna.

De hämtade inte bara inspiration från, utan vidgade också innehållet i jämlikhetsbegreppet. De stimulerade de politiska partierna att ta upp frågan om etnisk jämlikhet på dagordningen. Det fanns en uppenbar oro bland ledande politiker att invandrarna skulle hamna utanför samhället och isolera sig om den etniskt särskiljande fick dominera för mycket i samhället. Denna oro övergick i slutet av 1960-talet alltmer i en föreställning om etnisk jämlikhet som något nödvändigt. Ledande politiker och opinionsbildare uppfattade officiellt alla människor som lika värda och därför kunde ingen tvinga någon att assimileras. De blev också övertygade av flerkulturförespråkarnas argument att alla som fick bejaka sitt ursprung fick ett mindre problemfyllt förhållande till det svenska samhället.

DEN SVENSKA INVANDRARPOLITIKEN växte fram som ett resultat av utgången av andra världskriget, den svenska aktiva utrikespolitiken och den generella välfärdspolitiken.

Dessutom spelade enskilda opinionsbildare en central roll i denna policyprocess.

28

SPANING INLAGA nr 9.indd 28

06-11-16 09.30.42

Foto: Kim Lill

SPEGELN

29

SPANING INLAGA nr 9.indd 29

06-11-16 09.30.44

SPEGELN

Norska motståndsmän i Färna Av Anders Johansson

Sent den 17 januari 1945 inleds en av andra världskrigets märkligaste militära förflyttningar i Sverige. En bataljon norska soldater marscherar i vintermörkret från Färna till Skinnskattebergs station för vidare färd till norra Lappland. Strax innan, dagen före nyårsafton 1944, hade åtta amerikanska militärplan lämnat flygflottiljen vid Hässlö (F1) i Västerås med destination F21 – Kallax vid Luleå.

SOLDATERNA VAR EN DEL AV de så kallade polititroppene som rustades i hemlighet i Sverige krigsåren 1943–45. Totalt tränades cirka 17 000 norrmän vid ett 20-tal läger och baser runtom i Sverige. De blev den norska exilregeringens största reguljära styrka, tack vare omfattande stöd av svenska försvarsstaben. Många av dem minns just västmanländska Färna eftersom det var ett av de fyra första läger där de tilläts ha skjutövningar. Liksom till exempel Mälsåker i Sörmland, Öreryd i Småland och Johannesberg i Uppland – för att nämna några få platser – tillhör Färna Norges krigs- och ockupationshistoria.

MILITÄRLÄGRET I FÄRNA, där det som mest fanns 1 100 soldater, är alltså bara en del av ett större sammanhang i en viktig norsk-svensk samtidshistoria. Norska veteraner ur ”polititroppene”, liksom flera svenskar som ställde upp för norrmännen, utgör ännu ”levande historia”. Det hade jag glädje och nytta av under arbetet med min bok ”Den glömda armén” (Fischer & Co 2005). Efter militärlägret i Färna fi nns få spår – förutom en minnessten vid herrgården – men fynd kan göras i arkiv i såväl Stockholm som Oslo. Här finns ett spännande arbetsfält för både västmanländska lokalhistoriker och historiestudenter vid Mälardalens högskola.

BATALJONEN FRÅN FÄRNA flögs från Kallax ännu längre norrut, till Finnmark i Nord-Norge. Där hade Röda armén just tvingat tyska trupper till reträtt efter hårda strider, och Hitler beordrat den brända jordens taktik. Där ville exilregeringen återupprätta och hävda norsk suveränitet; då kom ”polititroppene” från bland annat Färna väl till pass. USA:s flygvapen fraktade alltså norska soldater från en svensk flygflottilj till ett stridsområde mellan två stora fientliga arméer på Nordkalotten. Så gick det till i det ”neutrala” Sverige det sista krigsåret.

EN EGENMÄKTIG OCH ÄVENTYRLIG DOCENT i kriminalteknik, Harry Söderman, även kallad ”Revolver-Harry”, var svensk utbildningschef för ”polititroppene” (och mycket av hans dokument fi nns att läsa i Riksarkivet). Våren 1944 skrev han till en annan nyckelfigur i denna bortglömda norgehistoria, dåvarande statssekreteraren i socialdepartementet Tage Erlander, och berömde skyttegillet i Färna för att man tveklöst utlånat sin skyttebana gratis till norrmännen, som tackat med att fördubbla antalet måltavlor. I Sätra Brunn krävde däremot skyttegillet 1 500 kronor i månaden i (o)hyra av danska ”polistrupper”, upplyste Söderman den blivande statsministern. (Även danska soldater tränades alltså i Västmanland, men det är en annan historia.)

30

SPANING INLAGA nr 9.indd 30

06-11-16 09.30.47

SPEGELN

<

FÖRUTOM NORGEHISTORIEN I FÄRNA, danska soldater vid Sätra Brunn och ”jänkarminnen” på Hässlö fi nns dramatiken kring ryska krigsfångar, som rymt från Norge och hamnat i läger i Västmanland. Vem tar vara på dessa samtidshistoriska kapitel innan det är för sent?

Foto: Okänd

DE USA-PLAN SOM FLÖG ”polititroppene” till Nord-Norge stod under befäl av ännu en färgstark personlighet, den norskamerikanske flygöversten Bernt Balchen. Han flög inte bara från Hässlö utan också från Bromma till Skottland med så kallade kurirplan under kriget. Under uppdrag i svenska Lappland passade han även på att släppa ner vapen och förnödenheter till norska motståndsmän.

På Hässlö fi nns ännu F1-veteraner som minns Bernt Balchen och hans mannar. Förutom hans styrka, som gjorde en kort visit, förlades ett 100-tal amerikanska flygare till F1 under fria former som bjöd på tillfällen till ”kulturmöten i krigets skugga”. Officiellt var amerikanarna internerade sen de funnit det lägligt att nödlanda i södra Sverige, efter bombuppdrag över Tyskland. Fredssommaren 1945 lyfte 84 USA-plan från Hässlö.

Lilla bilden: Baracklägret i Färna.

Stora bilden: Del av US Air Force ”i internat” på Hässlö.

31

SPANING INLAGA nr 9.indd 31

06-11-16 09.30.48

SPANING INLAGA nr 9.indd 32

06-11-16 09.30.50

SPEGELN

Club Italiano – italienare i Västerås Av Arne Järtelius

DE FÖRSTA VÄRVADE ITALIENARNA anlände till Malmö den 29 juni 1947. Drygt två månader senare kom de första i denna grupp italienare till Västerås. Vid årsskiftet 1949/50 hade över 630 vuxna italienare kommit till staden. Av den gruppen fanns det fem år senare 286 personer över 16 år kvar i Västerås. Där fanns också 80 barn i åldrarna 0 till 14 år samt ytterligare 107 barn födda i den italienska gruppen under de första åren i Sverige. Totalt var de vid 1950-talets mitt en grupp på 473 personer. Deras liv de första åren i Västerås kan skildras som ett antal drömmar.

VÄLSTÅNDSDRÖMMEN År 1946 tillsattes Beredningen för utländsk arbetskraft.

Den skulle undersöka hur arbetskraftsbehovet i landet – som var mycket stort vid den här tiden – kunde tillfredställas med import av arbetskraft. För beredningen kom, förutom ungrare och sudettyskar, framför allt italienare att bli intressanta. Ett avtal om import av italiensk arbetskraft slöts i april 1947 mellan dåvarande Statens arbetsmarknadskommission och dess italienska motpart. Enligt avtalet skulle vid denna import fackanslutning vara obligatorisk, katolska själasörjare skulle följa med arbetarna till Sverige, norditalienare skulle ges förtur och italiensk kost inklusive ”en normal kvantitet vin per måltid” tillhandahållas.

Det var arbetskraft Sverige och svensk industri letade efter med ljus och lykta, men ganska snart insåg man att det var människor med en massa egna viljor som kom.

IL SOGNO ITALIANO När de första rekryterade italienarna anlände till Malmö bjöds de som välkomstmåltid på fiskfi lé och spaghetti. På Restaurang Sjöhagen i stadsdelen Hammarby i Västerås där italienarna hade sina baracker bjöds de på spaghetti och hackbiff med mjölk som måltidsdryck. För VLT kunde föreståndaren för Restaurang Sjöhagen då avslöja att man ”redan börjat blanda in en del svenska rätter i deras mathållning”.

DET FINNS MER Järtelius, Arne, Drömmen om Sverige: italienare i Västerås 1947–1987.

Redan första vardagen efter sin ankomst till Västerås började italienarna att arbeta på Asea. I sina kontrakt med Arbetsmarknadskommissionen hade italienarna skrivit på att de skulle stanna i Sverige i två år. Under den tiden fick de uppleva sådant som: • Efter något halvårs barackliv i Hammarby kunde de flesta italienarna flytta till en egen bostad till vilken de hämtade sin hustru eller trolovade från Italien eller så ingick de äktenskap med en svensk kvinna.

• Italienarna fick inte de inkomster på Asea de vid värvningen lovats, men med övertid och ett uppdrivet ackordstempo accepterade de efter en tid sin lön.

• Italienska kvinnor kom att bli något av föregångare som anställda på Asea. Redan 1948 inrättade Asea ett daghem för italienska barn.

• Det var italienarna som tog tillbaka katolska kyrkan till Västerås efter 420 års frånvaro.

• Italienarna bildade en egen klubb – Club Italiano – redan 1947 och ett eget fotbollslag – Juventus – som spelade sin första match i oktober 1947.

FOLKHEMSDRÖMMEN Hur det har gått för den andra, tredje och fjärde generationen italienare sprungen från fyrtiotalisterna i Västerås är inte känt. Däremot fi nns det en studie – Tvärkulturell fostran: Om svensk-italienska ungdomars erfarenheter av att växa upp med två kulturer av Elisabet Plöjel Westmoreland – som bygger på intervjuer med 41 ungdomar som vuxit upp antingen i Rom eller i Malmö–Lund med föräldrar som kom till Sverige och Italien under 1960- och 1970-talen.

De ger en samstämmigt positiv bild av att ha vuxit upp i två kulturer. Det var dessa 1960-talsitalienare som tog pizzan till Sverige. Pizzaiseringen av Sverige har som bekant gått mycket långt, och tillsammans med mellanmjölken kan den väl ses som den perfekta kulinariska folkhemsdrömmen.

En annan dröm, sammansmältningen mellan välståndsdrömmen och de enskilda Västerås-italienarnas dröm, blev kanske inte perfekt men man kan nog utan att överdriva säga att italienarna segrade på de flesta fronterna. Den integration och mångkultur som är dagens mantra när det gäller invandrarna i Sverige lyckades Västerås-italienarna till stor del – arbetslivet dock undantaget – uppnå redan på 1940- och 1950-talen.

< Foto: Lasse Fredriksson

33

SPANING INLAGA nr 9.indd 33

06-11-16 09.30.55

SPEGELN

I Finland blev jag född…

Av Markku Peura

”DET VAR SÅLEDES I FINLAND JAG BLEV FÖDD. FINLAND SOM EN GÅNG VAR EN DEL AV DET SVENSKA RIKET OCH SOM SEDAN BLEV EN DEL AV DET RYSKA RIKET OCH SEDAN BLEV SJÄLVSTÄNDIG STAT, SOM FÖRSÖKTE ERÖVRA EN DEL AV DET RYSKA RIKET, MEN MISSLYCKADES, VAREFTER EN STOR DEL AV DEN ARBETSFÖRA BEFOLKNINGEN FLYTTADE TILL DET SVENSKA RIKET” Henrik Tikkanen

CITATET BESKRIVER FINLANDS HISTORIA i ett nötskal på ett humoristiskt sätt. Sedan andra världskriget har över en halv miljon fi nländare flyttat till Sverige, cirka hälften har också flyttat tillbaka. Idag bor det i Sverige cirka 450 000 första och andra generationens sverigefi nländare.

I ETT HISTORISKT PERSPEKTIV är flyttning mellan länderna ingen ny företeelse. Från tidig medeltid har folk flyttat i båda riktningarna. Exempelvis flyttade svedjebrukarna (skogsfi nnarna) från Savolax till obefolkade skogsområden i Värmland, Dalarna och Ångermanland i slutet av 1500och början av 1600-talet, och arbetare till sågindustrin längs Norrlandskusten i slutet av 1800-talet.

KRIGET HAR HAFT STOR BETYDELSE för Finlands efterkrigsutveckling. 420 000 karelare evakuerades från områden som måste lämnas till Sovjetunionen. Många av dessa tilldelades jord och det uppstod över 100 000 nya, ofta mycket små, jordbruk. I Finland skedde strukturomvandlingen från lantbruk till industri mycket senare än i Sverige. Landet genomgick under 1960- och 1970-talet en av de snabbaste strukturomvandlingarna i Europa.

Det har sagts att Finland först då blev ett industrialiserat samhälle.

NÄR SMÅ LANTBRUK inte mera kunde livnära folk, var de tvungna att flytta till städerna eller till Sverige. Utvandringen till Sverige hade börjat redan på 1940-talet, men den kulminerade under 1960-talet. Detta underlättades av att de nordiska länderna tecknade ett arbetsmarknadsavtal 1954 som gav fri rörlighet mellan länderna. Avtalet kan ses som ett instrument för att förse Sverige med arbetskraft.

SVERIGES DRAGNINGSKRAFT berodde på ett flertal faktorer.

Sverige skonades från kriget, industrin var intakt och expanderade explosionsartat. Arbetskraftsreserverna var små, landet skulle behöva 100 000–200 000 utländska arbetare inom närmaste tio åren (Ahlberg-Svennilsson: Sveriges arbetskraft, Industrins utredningsinstitut, 1946).

Direkt efter kriget tog Sverige bort kravet på arbets- och uppehållstillstånd för nordiska medborgare och sedan kom den fria nordiska arbetsmarknaden 1954. Till detta gjordes även ett socialförsäkringsavtal så att alla fick samma förmåner som svenskarna (sjukpenning, barnbidrag etc).

SVERIGE HADE HÖGRE LEVNADSSTANDARD än Finland och lönerna var högre. Att flytta till Sverige i stället för till södra Finlands industriorter var lättare. Stora svenska företag skickade värvare till norra Finland. De kunde bjuda på flyttningen, erbjuda lägenhet (i södra Finland fick arbetarna bo i barack) och lova att frun också skulle få jobb. Den svenska arbetsförmedlingen skickade arbetsförmedlare till Finland för att öka kunskaperna om den svenska arbetsmarknaden och för att förmedla jobb till Sverige.

SVERIGEFINLÄNDARE HAR BIDRAGIT STARKT till byggandet av den svenska välfärden. Det var däremot inte problemfritt att flytta från den fi nska landsbygden till industriorter i Sverige utan att kunna svenska och utan yrkesutbildning.

Finländarna möttes av fördomar och förbjöds ofta att prata fi nska på arbetsplatsen. Många skämdes för sin fi nskhet.

I stället höll de ihop och startade finska föreningar där de kunde dansa, spela volleyboll och andra fritidssysslor tillsammans.

Flyttningen och den nya livsstilen i ett urbaniserat samhälle var påfrestande och orsakade en hel del sociala problem.

34

SPANING INLAGA nr 9.indd 34

06-11-16 09.30.56

Foto: Börje Sandvik, Vasa, Finland

SPEGELN

<

Studentexamen i Vasa Svenska Samskola år 1971. Idag bor och lever flera av studenterna i Sverige.

SOCIOLOGERNA BESKRIVER SVERIGEFINNARNA på 1960talet som tystlåtna och skamsna. Detta ledde till två motsatta strategier. Den ena var att försöka bli så svensk som möjligt, den andra var att isolera sig i den sverigefi nska gruppen.

IDAG ÄR SITUATIONEN EN ANNAN. Finland har utvecklats starkt och kommit ifatt Sverige vad gäller status och levnadsstandard. Sverigefi nnar har blivit erkända som nationell minoritet och fi nskan som nationellt minoritetsspråk. Sverigefinnar är väl organiserade och ställer krav på samhället. De vill bevara fi nskan, vill att barnen ska lära sig fi nska i förskolan och skolan, och vill ha samhällservice på fi nska. De är stolta över sin fi nska eller sverigefi nska identitet. Det fi nns åtta sverigefi nska friskolor och ett antal sverigefi nska förskolor. Det har varit en lång och långsam process i vilken tystlåtna finska invandrare det har blivit en högljudd nationell minoritet.

Sverigefinländare är alla som invandrat till Sverige från Finland med finska eller svenska som modersmål.

Sverigefinnar är en finsktalande nationell minoritetsgrupp som omfattar omkring 300 000–500 000 personer. De räknas till en av Sveriges officiella nationella minoriteter.

Finlandssvenskar är finländare som tillhör den svenskspråkiga minoriteten i Finland. I Finland idag finns omkring 300 000 finlandssvenskar om Åland räknas in. I Finland finns ett antal svenskspråkiga tidningar, teatrar, radio- och tv-kanaler, universitet och högskolor med mera.

Andelen svenskspråkiga i Finland har minskat stadigt sedan 1700-talet. En av orsakerna är att många utvandrade till Sverige efter kriget.

35

SPANING INLAGA nr 9.indd 35

06-11-16 09.30.56

Foto: Sven Norling

SPEGELN

”JAG HAR ALLTID TÄNKT PÅ TEUVOS BÄSTA, DÄRFÖR ÄR HAN I SVERIGE, OCH NU SKALL JAG GLÖMMA MIN EGEN SORG, NÄR JAG LÄMNA HONOM DIT, FÖR ATT HAN SKALL FÅ DET BRA I LIVET.” Ur ett brev till de blivande adoptivföräldrarna i Sverige från den finska biologiska mamman.

36

SPANING INLAGA nr 9.indd 36

06-11-16 09.30.58

SPEGELN

Världens största

barnförflyttning Av Suvi Virkamäki

FINLAND HAMNADE I KRIG MOT SIN EGEN VILJA. Sovjetunionen angrep Finland den 30 november 1939 och i Sverige var folket beredda att ta emot tusentals fi nska krigsbarn.

Hjälpkommittén för Finlands barn grundades och organisationen började arbeta aktivt med barnförflyttningarna.

Sammanlagt skickades cirka 70 000 fi nska barn undan kriget från Finland till grannlandet Sverige. Verksamheten har så här i efterhand kallats för ”Världens största barnförflyttning”. I Västmanlands län fanns den 1 november 1946 cirka 300 fi nska krigsbarn kvar hos fosterföräldrarna.

DE SMÅ FINSKA BARNEN kom med lapp om halsen. På lappen hade myndigheterna skrivit deras namn och krigsbarnsnummer. Ofta hade man svårt med identifiering, när de minsta av barnen hade sugit på lappen så att både namnet och numret hade försvunnit. Många av de här barnen flyttades flera gånger under krigsåren och i de svåraste fallen kunde det vara fråga om tio olika förflyttningar.

Från början hade både de fi nska och svenska myndigheterna underrättat de svenska fosterföräldrarna om att barnen endast var till låns och att de omedelbart skulle skickas tillbaka till Finland när kriget var slut. Enligt Suomibyrås beräkningar fanns det fortfarande år 1949, fem år efter kriget, över 15 000 fi nska krigsbarn kvar i Sverige.

MÅNGA AV BARNEN STANNADE KVAR i Sverige som fosterbarn, men det fanns också flera svenska fosterföräldrar som ville adoptera sitt finska krigsbarn. De finska myndigheterna var i början väldigt tydliga: de krigsbarn som behövde ett adoptivhem, skulle få fi nska adoptivföräldrar och inte de svenska fosterföräldrarna. Enligt det Samnordiska avtalet från 1931 skulle adoptionsansökningarna behandlas i det landet adoptanterna hade sin hemort. När det gäller de finska krigsbarnen skulle svensk adoptionslagstiftning brukas och ansökningarna skulle behandlas av svenska domstolar.

Yttranden från barnavårdsmyndigheterna i Finland skulle hämtas in före beslut. Innan en adoptionsansökan kunde skickas in behövdes också ett medgivande från de finska föräldrarna eller myndaren till barnet.

DET VAR ABSOLUT DE EKONOMISKA ASPEKTERNA som avgjorde om barnet skulle bortadopteras. Enligt myndigheterna både i Sverige och Finland var ”barnets bästa” i Sverige där fosterföräldrarna hade en möjlighet att ta hand om barnet.

På grund av efterkrigssituationen och de ekonomiska svårigheterna i Finland var det mödosamt att ordna fosterhemsplaceringar och adoptivföräldrar till alla behövande barn. De fi nska myndigheterna på landsbygden kunde uttala sig kort och koncist: ”Fadern är död. Modern har förlorat ena handen, som ersatts med en protes. Sju barn fi nnas, varför Esko borde få kvarstanna i Sverige.”

DE FINSKA MYNDIGHETERNA kunde neka en adoption om de tyckte att de fi nska föräldrarna hade en möjlighet att ta hand om sitt eget hemkommande barn. I princip sade rådhusrätten i Stockholm nej till adoptioner, som inte godkändes av fi nska myndigheterna. Men om de svenska fosterföräldrarna överklagade beslutet, fick de automatiskt bifall i domstolen och kunde adoptera barnet. De svåraste fallen i Sverige gällde de fi nska krigsbarn, som fosterföräldrarna ville adoptera och som de fi nska biologiska föräldrarna ville ha tillbaka. Många av dessa fall, som handlade om tvistemål mellan de olika föräldrakategorierna, hamnade till sist hos Högsta Domstolen.

FILMTIPS Klaus Härö, Den bästa av mödrar. En berättelse om en liten människas nöd mitt i en värld av krig. Över 70 000 barn evakuerades från Finland till Sverige under vinter- och fortsättningskriget (1939–1944). Den Bästa av Mödrar är den första fiktiva spelfilmen som berättar om ett krigsbarns öde.

Det är en film om en pojke, som har två mödrar och två hem – men som ändå inte riktigt känner sig hemma någonstans.

37

SPANING INLAGA nr 9.indd 37

06-11-16 09.31.05

SPEGELN

Graffiti – ett samtida kulturarv?

Av Anna Asplund

Vad har en allmogemålning från den svenska landsbygden gemensamt med en graffitimålning tillkommen i 1980-talets stadsmiljö?

Har graffitikulturen identitetsbyggande funktioner på liknande sätt som det förindustriella samhällets folkkonst? Kan den aktuella samhällsdebatten kring graffiti och konstnärlig mångfald belysas av det som en gång hände det förindustriella samhällets folkkonst? ÅRET ÄR 1987 och vi befi nner oss i ett nedlagt industrikvarter i Västerås kolhamn. För inte så länge sedan var det full aktivitet här, medan hamnen ännu fungerade som arbetsplats för många människor. Så får en kille med ett antal sprayburkar nedpackade i ryggsäcken idén att ta sig in på hamnområdet. De kala betongmurarna i den folktomma miljön framstår som en gigantisk målarduk i hans ögon. Han börjar spraya och plötsligt framträder en graffitimålning i stor skala. Medan han fullständigt ger sig hän åt att se sitt konstverk växa fram svänger en bil in på området. I bilen sitter industrihamnens förvaltare från bolaget Swecox. Han stannar till och frågar den unge mannen vad han tror han sysslar med. Till svar får han ett trotsigt ”Vad ser det ut som? Jag målar!”. >>>

38

SPANING INLAGA nr 9.indd 38

06-11-16 09.31.06

SPEGELN

Foto samtliga bilder i artikeln: BilderBenkt i Orsa, beskurna av redaktionen.

39

SPANING INLAGA nr 9.indd 39

06-11-16 09.31.09

SPEGELN

<

Västerås nedlagda industrihamn vid Lillåudden håller på att förvandlas från förfallet industriområde till modernt bostadsområde.

DENNA EPISOD SKULLE BLI UPPTAKTEN på omkring ett decennium av konstnärlig frihet för stadens graffitimålare.

Med förvaltarens tillstånd fungerade områdena som frizoner för graffitikulturen och som platser där de unga målarnas kreativitet fick utvecklas i en alldeles unik omfattning.

Under samma period växte sig intresset för graffiti till en massrörelse bland landets ungdomar och städernas offentliga miljöer bytte utseende under inverkan av en förbjuden och aldrig tidigare skådad gatukonst.

DÄRFÖR KAN DET TE SIG MÄRKLIGT att graffitin faktiskt uppvisar flera likheter med folkkonsten på 1700- och 1800-talen. Dekorationsglädjen i allmogens formgivning överensstämmer med grundsynen i dagens graffiti: En odekorerad yta finns till för att dekoreras. Förkärleken till att blanda flera starka, klara färger är något som återkommer i graffitins vilda och färgsprakande ideal.

Båda konstarterna präglas dessutom av förenklingar och stiliseringar i motivvalen. Den traditionella folkkonstens geometriska form och dekor är något som också tas upp i graffitins lek med geometriska mönster. De traditionella folkkonstnärernas benägenhet att blanda olika stilar i ett och samma verk går igen i graffitikonstnärernas vana av att hämta inspiration från vitt skilda håll, så som seriekonst, reklamspråk, surrealism, futurism och österländsk skrivkonst.

NU ÅTERVÄNDER VI TILL KOLHAMNEN i Västerås och spelar i snabb takt fram tiden till år 1997. Detta år skulle nämligen en avgörande händelse markera slutpunkten på epoken av konstnärlig frihet i Västerås graffitihistoria: Kolhamnen övergick i kommunens förvaltning och tillståndet att måla drogs in. Den inspiration och det kunskapsutbyte som hade förmedlats mellan målarna när de kunde arbeta vid sidan av varandra tvingades söka sig andra vägar. En del av målarna började ta sig till andra städer för att få möjlighet att träffas och utföra genomarbetade målningar på lagliga ytor, andra målade olagligt på olika ställen i Västeråsområdet. Enligt graffitimålarna själva ledde detta till att det slarviga klottret ökade på bekostnad av de skickligt utförda målningarna.

DENNA VÅG AV ”NOLLTOLERANS” för graffiti som svepte in över Västerås var en del av en större attitydförändring i hela Sverige. En följd blev att graffitiscenen delvis omvandlades och blev ”rumsren” genom att ingå i olika projekt och flytta in på utställningar. Men även den illegala graffitin levde kvar i offentliga miljöer, samtidigt som den flyttade över till andra medier. I graffitisaneringens tidevarv blev det viktigare för graffitimålarna att fotografera av sina målningar i samma ögonblick de blev klara. Under samma period fick Internet sitt stora genomslag som kommunikationsmedium, vilket resulterade i att graffitimålarna på ett helt nytt sätt kunde inspireras av varandras målningar utan att ta hänsyn till deras geografiska hemvist.

40

SPANING INLAGA nr 9.indd 40

06-11-16 09.31.11

SPEGELN

FÖR GRAFFITIN INNEBAR DENNA UTVECKLING att de regionala särdrag, som utvecklats efter att graffitikulturen fått svensk identitet skild från det importerade ursprungsidealet från USA, gradvis suddades ut. En stilutveckling som hade gått från ett gemensamt internationellt ideal till en nationell och även i viss mån regional identitet, vände således tillbaka till en graffiti utan tydliga nationella eller regionala gränser.

Fenomenet kan jämföras med den process som den traditionella folkkonsten genomgick i 1700-och 1800-talets Sverige under en period av cirka 200 år. Det regionalt särpräglade interiörmåleriet utvecklades som en ersättning för ett måleri som tidigare varit relativ likartat i olika delar av landet.

Omkring sekelskiftet 1900 medförde flera genomgripande förändringar i samhällstrukturen att de regionala variationerna ersattes av uniforma ideal.

FÖR ATT DOKUMENTERA GRAFFITIN innan det är för sent har Länsmuseet i Västmanland genomfört intervjuer med målare och samlat in bilder på deras målningar.

Planeringen inför nästa sommars utställning pågår.

Dokumentationsprojektet kretsar bland annat kring frågorna om graffitins betydelse för ungdomars konstoch kulturliv och den roll graffitin spelar för regionens kulturella identitet överlag. Om graffiti har betydelse för regionens kulturella identitet, ska målningarna då betraktas som en del av ett lokalt kulturarv? Nybyggnationerna i hamnområdet på Lillåudden i Västerås har på senare tid givit upphov till en diskussion kring denna fråga, där såväl företrädare för olika kulturpolitiska institutioner som engagerad allmänhet har framfört olika åsikter.

UNDER EN TID IN PÅ 1900-TALET kom den traditionella folkkonsten att betraktas som gammal och förlegad, för att slutligen föraktas och glömmas bort. Runtom i Sverige tapetserades målningar från 1800-talet över med industritillverkade tapeter. I 1940-talets Hälsingland hände det att timmerväggar med interiörmåleri i övergivna gårdar monterades ned för att skickas som kristidsbränsle till ett Stockholm i nöd.

IDAG KAN VI INTE VETA om graffiti kommer att få lika stor betydelse som symbol för framtida regioners kulturella identitet, som den folkkonst som fyller länsmuseernas samlingar idag. Men likheten mellan de traditionella folkkonstnärernas och våra dagars graffitikonstnärers relation till den lokala miljön ger oss kanske anledning att fundera över frågan en extra gång. Mycket tyder på att graffitimålarna, liksom 1800-talets folkkonstnärer, har starka band till de platser där de är verksamma, och på så sätt kan tänkas komma att associeras med den egna miljön med tiden. Endast framtiden kan ge oss svar.

NU FÖRFLYTTAR VI OSS TILLBAKA TILL VÄSTERÅS nedlagda industrihamn på Lillåudden. Vi befi nner oss i nutid, och kan betrakta omgivningen medan den förvandlas från förfallet industriområde till modernt bostadsområde i 2000-talsarkitektur. De betongmurar med graffitimålningar som minner om platsens förflutna makas åt sidan och krossas av gigantiska lyftkranar. Det vilar något förgängligt såväl över de platser där graffitin skapas idag, som över de miljöer som rymmer de den traditionella folkkonsten.

DET FINNS MER Den spraymålade bilden: Graffitimåleriet som bildforum, konströrelse och läroprocess. Staffan Jacobson, 1996.

Dom kallar oss klottrare. Malcom Jacobson, 2000.

41

SPANING INLAGA nr 9.indd 41

06-11-16 09.31.13

Foto: Okänd

<

Ett foto över Krampen som visar bostadsbarackernas placering. Fotot var inte känt före utgrävningarna men visade i efterhand att de arkeologiska antagandena om byggnadernas placering var riktiga.

Interneringslägret

Krampen Av Joakim Kjellberg

I Oktober 1944 lämnade de sista internerade Sovjetryssarna baracklägret Krampen i Skinnskatteberg. Lägret hade då varit deras tillfälliga hem, mitt under brinnande världskrig, i allt från någon månad till något år. 61 år senare, hösten 2005, försökte Västmanlands läns museum med arkeologiska metoder återberätta en liten del av vad som redan börjat falla i glömska.

DEN ARKEOLOGISKA UNDERSÖKNINGEN i Krampen var en del av projektet ”Det moderna samhällets kulturarv – interneringsläger för Sovjetryssar i Skinnskatteberg” som bedrivits på Västmanlands läns museum. Projektet hade fram till den arkeologiska undersökningen bestått av insamlande av information om lägren från svenska arkiv, samt intervjuer med personer som arbetat i lägren

och bott i dess närhet. Tyvärr saknades till stora delar de internerades egna berättelser, då de allra flesta deporterades vid hemkomsten till Sovjet. Det var detta ”inifrånperspektiv” på lägerlivets vardag som arkeologin förhoppningsvis skulle kunna ge en glimt av. Ett ytterligare syfte med undersökningen var att försöka komplettera kunskapen om lägrets utformning, samt att bestämma de olika byggnadernas läge.

42

SPANING INLAGA nr 9.indd 42

06-11-16 09.31.15

E XPER T EN

Interneringslägret Krampen skapades efter beslut av Kungliga Socialstyrelsen 1943. Lägret skulle internera ryska soldater som flytt från tysk fångenskap och hamnat i Sverige. Den svenska neutralitetspolitiken medgav inte att soldater som flytt till Sverige återsändes till de stridandes fronter. De tre läger som fanns i Skinnskatteberg var avsedda för ”sovjetryssar” – ett samlingsbegrepp för flera etniska grupper. Tanken var att internerna på Krampen skulle sättas i arbete och därmed bidra till lägrets kostnader med delar av sin lön. De internerade tilläts arbeta utanför lägret och hade rätt till permission.

Arbetet bestod framförallt av skogsarbete och vägbyggen men flera av internerna tog tjänst i jordbruket på de omkringliggande gårdarna. För de pengar som blev över berättas det att de skaffade främst tre saker: en kostym, en cykel och en klocka. Föremål som de fick användning av för arbete, fotbollsturneringar och danskvällar runt om i Västmanland.

UTRUSTADE MED EN GRÄVMASKIN och bakgrundskunskaper i form av berättelser och arkivfoton påbörjades undersökningen. Små rutor öppnades i den barrtäckta slänt där vi trodde att byggnaderna hade stått. Redan vid det första skoptaget stod det klart att situationen var helt annorlunda än vad vi förväntat oss. Vi stod inför en helt ny typ av arkeologisk lämning. En del av barackerna hade nedmonterats lika hastigt som de satts upp medan andra baracker hade bränts ned. Allt eftersom rutorna växte till sammanhängande ytor och vår kunskap ökade framträdde så småningom ett mönster av grusade ytor, raseringslager från byggnader och avfall som kvarlämnats i välordnade högar. Den arkeologiska berättelsen började så smått att ta form.

ARBETET VID EN UTGRÄVNING kan många gånger liknas vid att försöka lägga ett pussel, utan bilden på kartongens framsida. Ett pussel där en skylt till ett ”lamprum”, ett fi lmklipp under samlingssalens golv, en grön färghink med stenhuggarverktyg och ett kvarlämnat cykellås utgör några av pusselbitarna. I Krampen-undersökningen fanns den ovanliga möjligheten att dessa små glimtar och ögonblick kunde sammanfogas med berättelserna ur arkivens gömmor.

Genom arkivmaterialet vet vi att sovjetryssarna samlades i lägrets samlingssal för att titta på film om ryska segrar i kriget. Vi får också veta från arkiven att de internerade målade sin bastu grön och det fi nns berättelser om både internernas hårda arbete med att bryta vägar och deras försök att lära sig att cykla. Till vissa delar kunde vi bekräfta de uppgifter som fanns i arkivmaterialet och i vissa delar gläntade arkeologin på dörren mot sådant som inte fanns i några arkiv. Till exempel fanns inte någon uppgift om nedbrända baracker och inte heller någon samtida karta över byggnadernas placering.

ÄVEN OM DEN ARKEOLOGISKA METODEN gör det möjligt att återskapa ett händelseförlopp eller fruset ögonblick ur historien – oavsett om det hände för tusen eller 61 år sedan – är det oftast den sista länken i händelsekedjan som lämnat de tydligaste spåren. I Krampen var denna sista länk, raseringen av lägret, omsorgsfullt genomförd.

Arkeologi är beroende av att söka sammanhang i det förflutna, att knyta samman ett föremål med den handling där det använts. Även om fynden ger oss rika glimtar och ögonblicksskildringar ur lägerlivet var de bevarade sammanhangen i Krampen få. Genom att sammanföra de arkeologiska fynden med arkivuppgifter och berättelser kunde vi ändå rekonstruera delar av dessa samband. Därigenom kunde den arkeologiska undersökningen lägga ytterligare några pusselbitar till berättelsen om ett svenskt interneringsläger från andra världskriget. En berättelse som genom projektet räddats undan glömskan ännu ett tag.

DET FINNS MER Den som vill veta mer om de arkeologiska resultaten kan beställa den arkeologiska rapporten ”Krampen – ett interneringsläger från 1940-talet”, KM Rapport 2006:24, från Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen eller läsa mer på hemsidan: www.kmmd.se

43

SPANING INLAGA nr 9.indd 43

06-11-16 09.31.18

E XPER T EN

I Skinnskattebergs kommun fanns tre interneringsläger för Sovjetmedborgare som rymt ur tysk fångenskap.

Lägren låg i Baggbron,

Foto samtliga bilder på uppslaget: Hedströmsdalsarkivet

Baggå och Krampen.

44

SPANING INLAGA nr 9.indd 44

06-11-16 09.31.18

E XPER T EN

Den 9 oktober 1944 lämnade de sista internerade sovjetryssarna lägret.

De reste via Skinnskatteberg och Gävle till Sovjetunionen och ett för oss okänt öde.

Öde okänt

45

SPANING INLAGA nr 9.indd 45

06-11-16 09.31.22

U T FLY K T EN

Krampen – spåren berättar Av Anna Lihammer

När man anländer till Krampen idag är det svårt att föreställa sig att det under 1940-talets början levde mer än 300 personer här. Platsen är öde och bevuxen med tät skog. Endast små och spridda rester efter bebyggelse berättar om det läger som en gång fanns på platsen.

Foto samtliga bilder i artikeln: Joakim Kjellberg

<

<

Vägen mot Krampsjön byggd av de internerade ryssarna.

Arbetet var helt manuellt, de borrade i stenen med slägga och borrstål som vreds mellan varje slag av släggan.

Denna minnessten högg sovjetmedborgarna när de fått veta att återresan närmade sig. Stenen finns norr om Norra Fräkentjärn och visar hur långt de hann med vägbygget mellan Nyckelmossen och Krampsjön.

46

SPANING INLAGA nr 9.indd 46

06-11-16 09.31.24

U T FLY K T EN

FÖRHOPPNINGEN VAR att den arkeologiska undersökningen skulle kunna berätta mera om människornas tillvaro i lägret och hur lägret var uppbyggt och organiserat.

UNDERSÖKNINGEN INLEDDES med en kartering av de byggnadsrester som finns spridda på det forna lägerområdet. På detta sätt skapades en översiktlig bild av området. Utifrån denna valdes sju ytor ut för utgrävning. De olika utgrävningsytorna förlades intill lägrets byggnader, i lägrets avfallshög samt till en yta som tolkats som samlingsplats eller fotbollsplan.

FÖRUTOM EN ÄLDRE VILLA som fanns på platsen innan lägret utgjordes bebyggelsen av olika typer av baracker uppförda på plintar. En del plintar fanns fortfarande kvar medan de flesta endast kunde urskiljas utifrån de nedgrävningar som de varit placerade i. Plintarnas lägen visade var de olika barackerna legat. Det var tydligt hur man placerat de internerades och personalens bostäder åtskilda från varandra.

MELLAN BARACKERNA hade man i de flesta fall anlagt grusade gångar. Vidare kunde man visa att det sannolikt funnits en fotbollsplan samt att någon anlagt odlingslotter eller rabatter både vid matsalen och vid lägerchefens hus.

Utgrävningen av lägrets avfallshög gav ledtrådar både till lägrets uppförande, användningstid och rivning. Utgrävningen visade att en del av barackerna faktiskt bränts ned på plats. Andra används fortfarande, såsom den barack som utgör Grönbo bygdegård.

SAMMANFATTNINGSVIS SKAPADE UNDERSÖKNINGEN en god bild av lägrets rumsliga uppbyggnad. Om vad som hände de människor som levde i lägret vet vi mindre. Den 9 oktober avreste de internerade sovjetiska medborgarna via Skinnskatteberg och Gävle till Sovjetunionen. Vilket öde de gick till mötes där är okänt.

DET FINNS MER Yngve och Barbro Gunnarsson har sammanställt en skrift som heter ”Ett ryskt människoöde under andra världskriget”.

Den innehåller bland annat en översättning av en dagbok skriven av ryssen Arkady Pozdiakov, en av de som satt internerade i Krampen.

Den enda resten av lägret som syns idag. Rysskällaren var lägrets matförråd och står där Enbovägen svänger söderut. Tittar man noga finns också några grunder och cementplintar spridda över området.

<

<

<

En av de ytor som undersöktes vid utgrävningen, i det här fallet ytan vid matsalens ingång.

BLAND FYNDMATERIALET fanns en del föremål som hör samman med de internerades fritid. Fyndet av ett antal fi lmbitar kan till exempel knytas till de sovjetiska regimtrogna fi lmer som enligt många muntliga uppgifter visades i lägrets samlingssal och fynden av cykeldetaljer, såsom stänkskärmar och lås, är spår efter de cyklar som många internerade sparade till.

Grävning i avfallshögen.

47

SPANING INLAGA nr 9.indd 47

06-11-16 09.31.26

SPANAR EN

Foto: Privat

Tjeckiska Forskare Svensk

till börd

till yrke

till nationalitet

Av Mirka Mikes-Lindbäck

48

SPANING INLAGA nr 9.indd 48

06-11-16 09.31.29

SPANAR EN

Mitt namn är Mirka Mikes-Lindbäck. Jag är tjeckiska till börd, forskare till yrke och svensk till nationalitet. Mitt liv är fullt av möten mellan olika människor och kulturer.

Personliga möten med släkt och vänner i mina två favoritländer, Sverige och Tjeckien, och yrkesmässiga möten med kollegor inom det globala företaget ABB, där jag arbetar.

KULTURCHOCK Mitt första möte med Sverige var omvälvande. Jag kom till Stockholm den 13 december, 1968, på Luciadagen. Jag togs om hand av en tjänsteman på invandrarverket. Han tog mig till Stadshuset där jag fick se Luciafi randet. Jag trodde inte mina ögon. Jag fick nypa mig för att förstå att jag inte drömde.

Jag kom till ett sagoland, ett trollrike där flickorna gick med ljus i håret. Ett land i fred, där ingen har bråttom och allt fungerar. Ett land, där folk är vänliga, leende och hänsynsfulla. Ett land, där människor bor i vackra hus utspridda i terrängen mellan granar och tallar, björkar och stenar i en naturlig nordisk harmoni.

Gatubilden i Brno var totalt annorlunda. Gatorna var fulla av soldater och stridsvagnar, folk var oroliga och rädda för krig. Borta var alla Pragvårens förhoppningar om den politiska och ekonomiska liberaliseringen. 700–800 000 tjecker lämnade i protest landet. Jag var en av dem. Jag hade med mig examensbevis, 50 svenska kronor och en liten resväska. Det var inte mycket, men jag kände mig inte fattig. Jag hade hela mitt liv framför mig och alla världens möjligheter att göra något av det.

KULTURARV När jag kom till Västerås upptäckte jag att landsmannen Komenius har varit här före mig. Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius och den tjeckiska teologen och pedagogen Jan Amos Komenius var samtida. Rudbeckius grundade Sveriges första gymnasium och Komenius försåg den med den första illustrerade läroboken ”Sinnesvärden i bilder” – Orbis Pictus. Boken användes i Sverige som lärobok i 320 år. Komenius krävde bland annat att undervisningen skall bygga på åskådning och vara gemensam för pojkar och flickor. Skolgången skulle fördelas på 4 perioder vardera på 6 år: moderskolan (hemmet), modersmålsskola (grundskola) – obligatorisk och gemensam för alla, latinskola (gymnasiet) och akademin. Vi lever efter de ”svensk-tjeckiska principerna” än idag.

I min familj ansågs det vara mycket viktigt att barnen fick en bra utbildning. När jag växte upp fick jag ett enkelt råd av min far. Läs teknik. 2+3 är alltid 5, i alla system och på alla språk. Två världskrig och 50-årig kommunistisk regim har förstört mycket i Europa men det har inte kunnat rubba den urgamla utbildningskulturen. Det är därför det har gått bra för mig och mina landsmän ute i världen, det är därför Östeuropa idag genomgår en snabb omvandling. Välutbildade ungdomar är grunden till landets välstånd.

KULTURMÖTEN När jag började på Asea 1969 fanns det 8 fasta telefonlinjer mellan Sverige och Ryssland och alla var avlyssnade.

Västerås var Aseas stad. Det har hänt mycket på 38 år.

Företaget har blivit internationellt och varje ABB avdelning är unik i världen. Företagets internationalisering har lett till att jag dagligen träffar kollegor från många länder.

På Asea:s halvledaravdelning har jag samarbetat med schweiziska kollegor, på Atoms bränsledivision hade vi gemensamma utvecklingsprojekt med amerikaner och ryssar. I min nuvarande roll som forskningskoordinator på ABB:s Centrala Forskningsavdelning träffar jag dagligen kollegor från 25 olika länder. Som svensk industris representant i EU:s forsknings- och rådgivningsorgan i Bryssel arbetar jag med 50 europeiska kollegor.

Visst är vi olika. Finnar är tysta, amerikaner verbala, schweizare noggranna, italienare charmiga, fransmän välklädda, kineser fl itiga, norrmän glada, ryssar fattiga, svenskar pappalediga. Men alla nationella särdrag är grova förenklingar. I mötet med människor från andra kulturer har jag lärt mig en sak och det är att vara nyfi ken, ödmjuk, fördomsfri och hjälpsam. Att bakom varje ansikte se en individ som kommer att lära mig något nytt, som vill göra sitt bästa och förväntar sig att jag bemöter honom/henne med respekt och hjälper med min kunskap och kompetens.

Det gör jag mycket gärna, för samma bemötande fick den 24-åriga öststatsjäntan av västmanlänningarna när hon var ny och annorlunda.

49

SPANING INLAGA nr 9.indd 49

06-11-16 09.31.30

U T LI T T ER AT UR EN

”Den döda vinkeln” är Thomas Kangers tredje thriller i serien om Elina Wiik vid Västeråspolisen. Nordstedts förlag.

Den döda vinkeln Av Thomas Kanger

Määttä öppnade enkelt ytterdörren till lägenheten på Stigbergsgatan med en dyrk.

En tvåa, nästan utan möbler. Inget på väggarna. Inga mattor. Inga gardiner. I hallen hängde en jacka i en hatthylla och på golvet stod ett par skor. I sovrummet en säng och en fristående garderob. I vardagsrummet en soffa och en teve och en Ikeabokhylla utan lådor. På de övre hyllorna stod några inramade fotografier, på den nedersta låg en bunt tidningar. I köket ett bord och två stolar. I badrummet fanns hygienartiklar, en skurhink med borste och plastflaskor med rengöringsmedel. Här bodde en människa med små krav. ”Spartanskt” sa Määttä. ”Det blir fingeravtrycken som kommer ta lite tid.

Men det kan vi ju vänta med till senare.” ”Ja”, sa Elina. ”Fingrar blir bara intressanta om vi har en misstänkt. Men vi går igenom det som finns.”

Hon drog på sig ett par tunna plasthandskar och öppnade garderoben i sovrummet.

Underkläder, ett par skjortor, några byxor. Längst ned stod en dammsugare. Hon gick ut i vardagsrummet och tittade på fotografierna. En allvarlig man med mustasch och en rödrutig sjal på huvudet. En leende kvinna med dok. Två unga män i långbyxor och långärmade skjortor. En ung kvinna med mycket kosmetika i ansiktet framför ett hus av grå betong. Alla poserade stilla framför kameran. Stumma vittnen om längtan och saknad.

Familjen tänkte Elina. Hur ska vi få tag i den? Annikas föräldrar kanske vet. När dom blir talbara.

Svalberg kom ut ur köket. ”Bara köksattiraljer”, sa han. ”Har ni hittat nåt?” ”Inget”, sa Määttä. ”Inget att ta med för analys.”

De tre stod stilla i det ödsliga vardagsrummet. Luften förtätades. Alla kände närvaron av den okända. ”Det är nåt fel.” Elina bröt tystnaden. ”Nåt alldeles i grunden fel med den här lägenheten.” ”Ja.” Määttä nickade. ”Jag har aldrig sett nåt liknande.” ”Jamal hade ingen plånbok när vi hittade honom. Ingen mobiltelefon. Det kan förklaras med att mördaren rånade sina offer. Men här finns inga papper, inga pengar, inga kontoutdrag, ingen telefon, inga räkningar, inga spår av ett liv alls. Det är helt rent.” ”Antingen levde han på luft eller så har nån rensat lägenheten”, sa Määttä. ”Som sagt, jag har inte sett nåt så tomt sen jag flyttade ut ur min förra lägenhet.”

50

SPANING INLAGA nr 9.indd 50

06-11-16 09.31.30

UR LI T T ER AT UR EN

”Vi ska nog ta fingrarna nu”, sa Elina och tog fram sin mobiltelefon. Slog ett nummer.

Gjorde en anteckning. Slog ett nytt nummer. Växlade några meningar med en person i andra änden. ”Han hade ett abonnemang på Vodafone. Dom faxar över samtalslistan inom en timme.” ”Nu gjorde du nog Enquists och… vad hette han?” ”Axel Bäckman.” ”Deras jobb.” ”Vi får dubbla samtalslistor. So what?”

Annika Liljas lägenhet hade varit betydligt mera ombonad, förstod Elina av Roséns beskrivning när gruppen samlades igen i polishuset. Där fanns också pass, personliga papper, räkningar, sådant som brukar finnas i en bostad. Men inga direkta spår till vem, varför. Enquist och Bäckman, som försökt kartlägga offren via datorer och telefoner, hade snabbt tagit reda på att Annika Lilja hade en två år yngre bror, Gustav. Enquist hade omedelbart åkt hem till honom. ”Det hela var obegripligt för honom”, berättade Enquist när han kom tillbaka. Han bläddrade i ett anteckningsblock. ”Jag fick inte mycket ur honom. Fruktansvärt skakad. Annika och Jamal hade träffat varann på en restaurang och blivit ihop för ett halvår den. Jamal läste svenska för invandrare på Komvux och jobbade deltid i den där invandrarbutiken på Kopparbergsvägen. Snäll och trevlig, enligt brodern. Han kunde inte tänka sig att Jamal var kriminell eller med om nåt skumt. Systern jobbade sen ett år på en reklambyrå, jag har namnet på hennes chef. Nåt krångel med tidigare pojkvänner kände Gustav Lilja inte till. Han gav mig namnet på dom två senaste före Jamal. Varken Annika eller Jamal var med i politiska organisationer, åtminstone inte vad han visste. Men han sa att han inte träffade dom särskilt ofta.” ”Jamal har inga kända släktingar i Sverige”, sa Axel Bäckman. ”Migrationsverket ska faxa hit hans akt.”

Elina tittade på Bäckman. ”Hans akt, säger du. Du sa förut att det bedrevs en mediakampanj för att han skulle få stanna i Sverige. Det måste ha skett medan han fortfarande var gömd.” ”Jovisst, självklart.” ”Var Jamal intervjuad i Länstidningen?” ”Ja… såvitt jag minns. Jo, det var bilder på honom.” ”Reportern måste veta vem som gömde honom. Borde vi inte tala med honom eller henne? ”Ring Länstidningen och be att få klippen”, sa Rosén. ”Kan du göra det nu, Elina?”

Kärnlund suckade. ”Vilket påminner mig om att vi måste meddela pressen. Ett dubbelmord går inte precis att hålla hemligt. Hur gör vi med Jamals anhöriga i Gaza?” ”Akten innehåller nog föräldrarnas namn och adress”, sa Bäckman. ”Sen kontaktar vi svenska konsulatet i Jerusalem.” ”I det ögonblick jag begär fram tidningsklippen om Jamal har Länstidningen namnet”, sa Elina. ”Det är ändå en tidsfråga”, sa Kärnlund. ”Fixa det nu Wiik.”

51

SPANING INLAGA nr 9.indd 51

06-11-16 09.31.32

UR SA MLIN GAR NA

Krabbasnår, munkabälte och kelim Av Anna Karin Reimersson

UNDER NÅGRA VÅRVECKOR 2006 visade Västmanlands läns hemslöjdsförbund i Blå Salen, Sala utställningen ”Kelim – symbolfyllda vävnader från Kurdistan”. Det var färgstarka och symbolladdade kelimer vävda på en vävskola i östra Turkiet. Tillsammans med dessa visades också tre kopior av krappröda krabbasnårsvävar från Västerfärnebo socken.

Dessa textilier hade ett formspråk och en färgsättning som inte kändes främmande eller särskilt svenskt tillsammans med de kurdiska kelimerna. Krappfärgen gick som en röd tråd mellan alla textilierna och skapade en harmoni trots många olika mönsterformer. ÅR 1916 ANORDNADES en stor slöjdutställning i Västerås.

Utställningen kom att betyda mycket för bevarandet av och kunskapen om äldre inredningstextil i bondemiljö i Västmanlands län. Lilli Zickerman, grundare av den svenska hemslöjdsrörelsen, och Elisabeth Thorman, författare och kulturskribent, uppmärksammade två typer av textilier från Västerfärnebo socken. Dessa hade speciella karaktärsdrag inspirerade av textilier från andra länder som de sett på utställningen. De lyfte fram de krappröda krabbasnårsvävarna och vävnaderna i munkabälte som har breda mönsterpartier och mellan dessa breda partier med olikfärgade ränder i tuskaft.

DE ÄLDRE TEXTILIER SOM IDAG FINNS KVAR kommer från Västerfärnebo, Fläckebo och Möklinta socknar. Antalet är övervägande störst från Västerfärnebo socken. Det fi nns nästan ingenting i privat ägo utan textilierna fi nns i Västmanlands läns museum och Nordiska museets samling samt i hembygdsföreningarnas samlingar.

LILLI ZICKERMANS STORA LIVSGÄRNING var hennes fotografiska dokumentation av textilier från hela Sverige.

Redan 1916 tog hon bilder i Västerås och senare även i anslutning till utställningar med slöjd vid Sala stads 300-årsjubileum 1924 och Hantverksutställningen i Västerås 1929. Fotografierna som var svart/vita färglades ofta helt eller delvis och ger då en mycket god bild av hur mönster och färger har sett ut.

MED HJÄLP AV ALLA LILLI ZICKERMANS fotografier från Västmanlands län, de få textiler som fi nns kvar idag och med jämförelser av hur textilier ser ut i övriga Sverige går det att säkert säga att man ägt och brukat textilier i Västerfärnebo socken med färger och formspråk som är helt unika. Var och av vem dessa textiler tillverkats och varifrån inspirationen hämtats kommer vi förmodligen aldrig att få svar på. Att de äger drag av formspråk från andra kulturer är utom allt tvivel. Säkert var det olika kulturmöten som gav impulser till att det i slutet av 1700-talet skapades nya mönster och färgkombinationer i krabbasnår och munkabälte i vävstolen. Dessa textilier användes oftast som förlåtar till de väggfasta sängarna och som ovansidor på skinnfällar. Var de än hängde eller låg med all sin färg- och mönsterprakt lyste de i ögonen på besökaren och berättade om god ekonomi och välstånd.

Utställningen ”Kelim Symbolfyllda vävar från Kurdistan” visas på Glasbruksmuseet i Surte fram till 19 november och sedan i Råslättkyrkan i Jönköping från 25 november till 31 december 2006.

52

SPANING INLAGA nr 9.indd 52

06-11-16 09.31.32

Foto: Tony Sandin, Etnografiska museet

UR SA MLINGAR NA

< Kelim från Turkiet. < Krabbasnårsväv från Västerfärnebo.

”Krabbasnårstekniken i Västmanland har sin mest egenartade formbildning i Vagnsbro härad som uppvisar flera olika typer som ej har motsvarighet eller ej ens ha en svag förbindelse med något annat landskap. Den mest främmande typen för svensk karaktär är där fristående

Foto: Susanne Granlund, VLM

former i lodrät krabbateknik är spridd över en enfärgad bottenyta.”

Ur Lilli Zickermans ”Föreningens för Svensk Hemslöjd samlingsverk över Svenska allmogetextilier”, Nordiska Museets arkiv.

53

SPANING INLAGA nr 9.indd 53

06-11-16 09.31.33

FR ÅN FÖ R ENIN GAR NA

54

SPANING INLAGA nr 9.indd 54

06-11-16 09.31.35

FR ÅN FÖ R ENIN GAR NA

Syrianer i Västerås Kyrka, kulturförening och fotbollslag Av Anna Bratås ETT STORT ANTAL SYRIANER har flytt från kulturellt och religiöst förtryck i sina hemländer. Det fi nns idag cirka 8–9 miljoner syrianer i världen varav 60–70 000 lever i Sverige.

Syrianerna har under århundradena haft en utsatt tillvaro som kristna i vad som kommit att bli muslimskt område.

De har utsatts för över 25 stora folkmord. Under 1300-talet erövrades stora delar av Mellanöstern av mongolen Timur Lenk som tog islam som sin religion. Mongolerna utplånade stora delar av den syrianska befolkningen och jämnade byar, kloster samt kyrkor med marken.

UNDER ÅREN 1914–15 skedde det som kallas Shato D’Seyfo – Svärdets år – då turkarna utförde ett folkmord på alla kristna folkslag. Man räknar med att 350 000–500 000 syrianer mördades. De kristna folken upplevdes som ett hot mot den turkiska enhetsideologin vilken byggde på tanken om ett folk, ett språk och en religion. Det fanns ingen plats för mångfald i turkarnas värld. Många kristna flydde till Libanon, Syrien och USA. Under 1960-talet kom de första syrianerna till Sverige. Ett land som de värderar för sin demokrati och religionsfrihet.

I VÄSTERÅS FINNS DET CIRKA 2 600 SYRIANER delade i två församlingar. S:t Koriakos på Vallby har cirka 1 600 medlemmar och S:t Eliyo på Bäckby har cirka 1 000 medlemmar. Kyrkan S:t Koriakos och Syrianskt kulturcenter invigdes år 2000 på Vallby. Innan dess ägnade församlingen flera år åt att hitta rätt plats för kyrkan och att söka tillstånd för att bygga den. Slutligen enades man om platsen där kyrkan står idag, och kunde då köpa marken av Västerås stad.

Trots att kommunen bidrog till en viss del av bygget var det församlingsmedlemmarnas egna ekonomiska bidrag som möjliggjorde bygget av kyrkan och kulturcentret.

Altarstenarna i huvudaltaret har hämtats från hembyn Kerburan i Turkiet och dopfunten från Istanbul. < Fotografier tagna i samband med dokumentationsprojektet.

På gruppbilden från Syrianska IF:s kansli ser vi från vänster: Nuri Alcpinar, Simone Acar, Fehmi Sezgir, Samo Dag, Melek Dag.

KULTURCENTRET ÄR DEN NATURLIGA PLATSEN för syrianerna på Vallby att samlas och umgås. Efter mässor är det hit man går för att dricka kaffe och umgås. Här har man har möjlighet att arrangera fester till exempel vid bröllop eller dop. På kulturcentret genomför Syrianska kulturföreningen språkkurser i arameiska för både barn och vuxna. Det ger medlemmarna i kyrkan en möjlighet att lära sig sitt ursprungsspråk. Kvinnokommittén använder lokalerna för andra kurser; till exempel Må bra-kurser med massage eller kurser i syriansk kokkonst. Kulturcentret är även en plats där de yngre kan träffas. För ungdomarna i församlingen arrangeras det olika aktiviteter, ofta på fredagoch lördagskvällar. ÅR 1977 BILDADES SYRIANSKA KULTURFÖRENINGEN (SKF).

En sektion i föreningen höll på med fotboll och laget kallades Kerburan SK. Namnet är taget från hembyn, Kerburan i sydöstra Turkiet, eftersom ungefär 80 % av medlemmarna i den syrisk ortodoxa församlingen på Vallby härstammar därifrån. Idag heter laget Syrianska IF Kerburan och spelar under säsongen 2006 i division 2.

FOTBOLLSFÖRENINGEN MÖTER OFTA inställningen att Syrianska IF är ett invandrarlag men påpekar själva att laget är ett resultat av hur dagens Västerås ser ut. Det är ett lag bestående av spelare med alla möjliga nationaliteter och bakgrunder. Klubben betonar att Syrianska IF är ett lag för ALLA, och att fotbollen i Sverige bör ses som ett viktigt redskap för en lyckad integrering.

Under 2005 genomfördes ett projekt för att dokumentera S:t Koriakos, den syrisk-ortodoxa kyrkan på Vallby i Västerås.

Projektet var ett samarbete mellan Västmanlands läns museum och Psykiatriska specialistenheten för rehabilitering, Landstinget Västmanland.

55

SPANING INLAGA nr 9.indd 55

06-11-16 09.31.39

LI T T ER AT UR T IPS

Svenskar: hur vi är och varför

Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder.

Den glömda armén Norge-Sverige 1939–1945

Av Gillis Herlitz

Av Maja Hagerman

Av Anders Johansson

Uppsala publishing house, 2003.

Bokförlaget Prisma, 2006.

Bokförlaget Fischer & Co, 2005.

Visst är det härligt att vara svensk. Att vara flitig, punktlig, tycka om barn, älska naturen, undvika konflikter och vilja vara ifred. Och allt det där andra som är så svenskt. Den här boken handlar om just det typiskt svenska. Det som är så självklart att vi inte ser det själva, men som människor från andra kulturer lägger märke till. Ny reviderad upplaga!

Varför blev just Sverige en ledande nation inom rasforskningen i början av 1900-talet? I en bred skildring som sträcker sig från romarriket under århundradena efter Kristi födelse till Sverige i skuggan av andra världskriget söker Maja Hagerman svaret på frågan. Fängslande, skrämmande – men också med inlevelse och humor – berättar hon om hur det gick till när svenska vetenskapsmän, konstnärer och författare skapade bilden av svenskarna som ett folk med unik härkomst.

Medan Norge var ockuperat av Nazi-Tyskland rustade Sverige i hemlighet en armé för broderfolket. Totalt värvades över 20 000 norska flyktingar, flertalet till de så kallade polititroppene. I trots mot neutralitetspolitiken fick de svensk utbildning och vapen.

Hur kunde det ske, till en början bakom ryggen på den svenska regeringen och militärledningen? Hur kunde det fortgå, även sedan tyskarna fått känne dom om projektet? Varför ”glömdes” armén bort?

Can’t stop won’t stop

Krigsbarnens erinran

Av Jeff Chang

Av Sinikka Ortmark Almgren (red.)

Reverb, 2006.

SinOA, 2003.

I över tio års tid har musikjournalisten Jeff Chang intervjuat människorna som skapade hiphopen: graffitimålare, DJ:s, rappare, b-boys, gängmedlemmar, aktivister och journalister. Han kombinerar smart gatureportage med musikhistoria och resultatet blir en detaljrik och vindlande skildring av hip hopen och det moderna Amerikas historia; av musiken, kulturen, stilarna och fighterna, som inte bara skapade en generation utan också bekräftade dess existens.

Under vinter- och fortsättningskriget mot Sovjetunionen, 1939–45, levde över en halv miljon finländska barn och ungdomar i krigets skugga.

Omkring 70 000 av dem skickades till Sverige, Danmark och Norge som krigsbarn, många av dem flera gånger.

Separationen från föräldrar, syskon och andra hemma i Finland är den smärtsammaste upplevelsen för de flesta finska krigsbarn. Många talar om förlorad identitet, utanförskap och bristande självkänsla. Men även om glädjen att få en ny familj att älska och bli älskad av.

Antologin ger också en bakgrund till barnför flyttningarna. Det visar hur matbrist, sjukdomar, kvinnors arbetsplikt och krigsutveckling påverkade förflyttningarna mellan Sverige och Finland.

Beställningar: Riksförbundet Finska Krigsbarn, Kölängsvägen 10, 741 42 Knivsta.

Utländskt ursprung Av Elisabeth Reuterswärd, Anna Svensson Studentlitteratur AB, 2003.

Nästan var tionde invånare i Sverige har utländsk bakgrund. I denna bok får vi ta del av rapporter, medborgarskapsakter och förhörsprotokoll, och får på så sätt inblickar i de händelser som fört människor till Sverige och i det liv de fått i sitt nya hemland. Arkiven ger kunskap inte bara om enskilda människoöden, utan även om det svenska samhälle de mött.

Vägershult. En disciplinförläggning för flyktingar i Sverige under andra världskriget.

Av Jesper Johansson

Svensk-kurdiska kontakter under tusen år

Svenska Emigrantinstitutets skriftserie, 16 2004.

Av Rohat Alakom

I boken Vägershult – en disciplinförläggning för flyktingar i Sverige under andra världskriget undersöker Jesper Johansson interneringen och behandlingen av norska flyktingar och desertörer ur tyska krigsmakten i interneringslägret Vägershult i Kronobergs län under kriget. I boken analyseras inte bara formerna för interneringen utan också motiven bakom myndigheternas beslut att internera flyktingar som av olika anledningar ansågs som icke önskvärda och farliga för samhället och som därför borde omhändertas och övervakas.

Apec, 2000.

Författaren Rohat Alakom är från den turkiska delen av Kurdistan. Han flyttade till Sverige 1983.

Historien börjar med svenskar som drar i viking till staden Berda’a år 943 och slutar med den kurdiske diplomaten Cherif Pascha i Stockholm i början av 1900-talet. Vi möter ett myller av levnadsöden, kända och okända personer. Boken lyckas levandegöra kontakterna mellan två folk på ett utmärkt sätt.

56

SPANING INLAGA nr 9.indd 56

06-11-16 09.31.40

N OT ISER

notiser RAPPORT FRÅN FRAMTIDEN

Vad händer med silobyggnaderna?

Jordbruket förändras i snabb takt, och därmed även landskapet. Avtryck av jordbruket fi nns i form av silobyggnader i våra tätorter och de ger oss tydliga signaler om att vi befi nner oss i intensiva jordbruksbygder.

Vad representerar dessa anläggningar?

Varför uppförde man dem? Vad händer med silobyggnaderna när jordbruket förändras? Diskussioner pågår om silobyggnadernas framtid på flera orter. Kommer de att rivas eller återanvändas till nya ändamål?

Under 2006–2007 arbetar Västmanlands läns museum med en brett upplagd dokumentation av silobyggnaderna i Västmanlands län.

En fotograf, en etnolog och en bebyggelsehistoriker arbetar parallellt i projektet som genomförs som ett samarbetsprojekt med kulturmiljöenheten på länsstyrelsen.

AKTUELLT

Mångfald på Västmanlands läns museum Västmanlands läns museum har tillsammans med Länsbiblioteket, Landstingets GruppKultur samt Arkiv Västmanland under våren 2006 initierat ett utvecklings- och förändringsarbete med fokus på mångfald. För att arbetet ska utföras strukturerat och strategiskt, samt vara uppföljningsbart, skall mångfaldsplaner utarbetats under hösten 2006. Mångfaldsplanernas övergripande mål är icke-diskriminering och att institutionerna skall vara öppna och tillgängliga för en bred allmänhet. Grunddokumenten som mångfaldsplanerna utgår ifrån är FN:s deklarationer för mänskliga rättigheter samt svensk lagstiftning rörande icke-diskriminering och likabehandling.

Västmanlands läns museum, Länsbiblioteket, Landstingets Gruppkultur och Arkiv Västmanland har beslutat att arbeta med ett brett mångfaldsbegrepp. Istället för att utgå ifrån skillnader mellan människor och särartstänkande, ska institutionerna i sitt externa mångfaldsarbete fokusera på intressegemenskap mellan människor.

Mångfald avser här klass, kön, etnicitet, geografi, ålder, sexuell läggning och handikapp.

Institutionerna har gemensamt bestämt att samverkan och samarbete mellan institutioner är en viktig faktor för ett framgångsrikt mångfaldsarbete.

Man ser också att cheferna har en stor betydelse för att institutioner ska prioritera mångfaldsarbete. Dessa två faktorer har lett till att Västmanlands läns museum tillsammans med Länsbiblioteket, Länsarkivet samt Gruppkultur i Västmanland skapat en institutionsöverskridande chefsgrupp som initierar och driver på mångfaldsarbetet, tillsammans med Västmanlands mångkulturkonsulent. >>>

NOTISER

SPANING INLAGA nr 9.indd 57

1

06-11-16 09.31.42

N OT ISER

Institutionerna vill att verksamheten i stort ska influeras av öppenhet och icke-diskriminering. Istället för att mångfaldsarbetet blir ett projekt som ligger vid sidan av huvudverksamhet.

Därför väljer man att utgå ifrån verksamheternas huvuddokument då mångfaldsplanens mål ska bestämmas.

Västmanlands läns museum, Länsbiblioteket, Landstingets Gruppkultur och Arkiv Västmanland har valt att se mångfaldsarbete i första hand som ett internt förändringsarbete och i andra hand som ett externt informationsarbete. Det är en kvalitetsfaktor att kommunikationen samt bemötande är inkluderande oavsett bakgrund.

Det betyder bland annat att institutionerna lägger vikt vid att göra en nulägesanalys, för att få reda på vad de aktuella problemen består av såväl internt som externt. Man ska också arbeta interaktivt tillsammans med personalen då mångfaldsplanen arbetas fram genom att göra personalintervjuer och personalutbildning under arbetets gång. Förutom en institutionsöverskridande chefsgrupp finns även en institutionsöverskridande stödgrupp med specialansvar för mångfald. Mellan grupperna och övrig personal ska ske ett växelvis givande och tagande av kunskap. Cheferna defi nierar vision och mål och väljer att utgå ifrån sin egen institutions behov och identitet.

FREDAG 24 NOVEMBER 15.00

Museet i Västerås slott öppnar igen Fredagen den 24 november kl 15.00 öppnar Länsmuseets utställningslokaler i Västerås slott igen, efter att ha varit stängda i drygt fyra år.

Vi öppnar med de två utställningarna

Vem är du? och Brytningstider.

Museibutik Passa på att besöka museibutiken där det finns böcker, smycken, hantverk och annat smått och gott att köpa. Öppettider: torsdag–söndag kl 12–16.

Julafton och nyårsafton stängt.

Slottet, 722 11 Västerås • w w w.vastmanlandslansmuseum.se Telefon 021-15 61 00 • Programinfo 021-15 61 10

2

NOTISER

SPANING INLAGA nr 9.indd 58

06-11-16 09.31.43

N OT ISER

Hembygdsförbundets arkivprojekt Vid en nyligen genomförd arkivinventering hos hembygdsföreningarna i Västmanlands län, blev behovet av insatser synliga. I olika gömmor i länet döljer sig arkivhandlingar från en mängd olika arkivbildare varav mycket är oordnat och ej förtecknat. Omkring 200 hyllmeter ansågs vara i akut behov av insatser som översyn av förvaringsplats, gallring och förteckning.

I samarbete med Arkiv Västmanland och med Accessbidrag från Statens Kulturråd började i juni i år ett projekt med att ordna och förteckna de arkiv som har störst behov. I början har vi riktat in oss på små och medelstora arkiv för att så många föreningar som möjligt ska kunna ha glädje av projektet. Första förening att få sitt arkiv förtecknat var Haraker, sedan har vi arbetat med Kungsåra, Irsta, Skerike och Dingtuna. Fler står på tur.

Vi är två personer som arbetar med projektet: Charlotta (Suss) Due och Simen Lunöe Pihl. Dessutom är Christina Sirtoft Breitholz från Arkiv Västmanland med som rådgivare.

Målet är att hinna med så många arkiv som möjligt, men vi siktar också på att ge rådgivning och arkivvägledning för så många som möjligt av Västmanlands hembygdsföreningar.

Ursprungligen var projektet beräknat att ta slut i november 2006, men ytterligare anslag från Kulturrådet har gjort det möjlig att fortsätta en bit in i nästa år. Vår förhoppning är att det kommer ges ytterligare bidrag till projektet så det kan förlängas även under sommaren 2007.

Om arkiven Föreningarnas arkiv är olika både i förhållande till storlek och innehåll.

Här är en liten lista över vad som brukar fi nnas: • Föreningshandlingar, protokoll, kassaböcker med mera • Korrespondens • Egen forskning • Egna utgivningar • Tidningsklipp Dessutom har de flesta föreningarna ett eller flera andra arkiv som de har tagit hand om, det kan vara några få handlingar rörande en person, mindre företagsarkiv eller föreningsarkiv. Det finns också en del offentliga handlingar i Hembygdsföreningarnas arkiv.

Här följer några exempel på typiska arkivbildare: • Privatpersoner • Elektriska distributionsföreningar • Nykterhetsloger • Tröskverksföreningar • Skolor • Gårdsarkiv Hembygdsforskares material utgör ofta en stor och viktig del av föreningarnas arkivbestånd. Forskarna har skapat värdefulla källor för andra som önskar fördjupa sig i hembygdens historia. De övriga arkiven, som föreningarna förfogar över, speglar och levandegör bygdens historia på intressanta sätt.

Med förteckningen av arkiven och den ökade tillgängligheten den skapar hoppas vi att flera ska använda hembygdsföreningarnas arkiv och bidra till att öka kunskapen om vår historia.

Fornlämningar på nätet Vill du veta om stenhögen bakom huset är en järnåldersgrav eller ta reda på om ruinen i skogen är lämningen efter en torpare? Med Riksantikvarieämbetets nya webbaserade söktjänst kan du få svaret.

Det fi nns uppgifter om runstenar och hällristningar, såväl som gruvor, torp och avrättningsplatser. Tidsspannet är stort, från äldsta stenålder till 1900-tal.

Fornsök innehåller information om över 1,5 miljoner lämningar på ungefär 560 000 platser. Informationen kommer huvudsakligen från inventeringar och arkeologiska utgrävningar och uppdateras kontinuerligt med ny information.

Hittills har informationen mest varit tillgänglig och anpassad för yrkesverksamma användare inom samhällsplanering och forskning. Samtidigt har det funnits ett stort tryck från allmänheten att kunna ta del av uppgifterna.

– En hållbar kulturmiljövård bygger på allas intresse och delaktighet.

Därför måste kulturarvet också bli tillgängligt och användbart för alla, vilket den nya tjänsten Fornsök bidrar till säger Sven Rentzhog, chef för Kulturdataenheten på Riksantikvarieämbetet.

Den här versionen av tjänsten är en testversion där alla är välkomna att lämna synpunkter och kommentarer.

Testperioden pågår i sex månader.

I samband med att tjänsten lanserades gick RAÄ:s server ner på grund av det stora intresset! www.kms.raa.se/fornsok

För ytterligare information om projektet ring Länsmuseet telefon 021-15 61 00, Suss och Simen.

NOTISER

SPANING INLAGA nr 9.indd 59

3

06-11-16 09.31.43

N OT ISER

UTSTÄLLNINGAR

Vem är du?

En utställning på Västmanlands läns museum 24/11 –31/12 2006.

Utställningen utgår från ett konst- och kulturhistoriskt dokumentationsprojekt som pågick under 2005. Både konstnärer och antikvarier arbetade i ett bostadsområde i Köping. Syftet med projektet var att ta del av de boendes berättelser och visa att vi alla bär på en historia.

Utställningsbesökaren får ta del av de boendes syn på vilka de är och vad de tycker om att bo i miljonprogramsområdet Nygård.

Brytningstider – fotografier av Åke V. Larsson.

En utställning på Västmanlands läns museum 24/11 2006 – 4/2 2007.

Fotografier från 1950- och 1960-talens Västerås och Västmanland. En tid när livet och samhället snabbt förändrades.

Frusna ögonblick från vardagen i landskapet och staden, bland människor, på gator och arbetsplatser. Åke V. Larsson Fotografen och konstnären Åke V. Larsson har avlidit 80 år gammal.

Han deltog aktivt i förberedelserna för fotoutställningen Brytningstider, som visas på Västmanlands läns museum under tiden 24 november till 4 februari 2007. Bara veckan före sin bortgång satt han i ett långt planeringsmöte med museipersonal, för att gå igenom de utvalda fotografierna och komplettera med bilder han själv hade hemma.

En del av Åke V. Larssons fotografier fi nns i länsmuseets bildarkiv. Framför allt är det foton från ett dokumentationsprojekt i hela Västmanlands län som genomfördes i början av 1960talet. Genom åren har hans fotografier använts i utställningar och årsböcker.

4

Åke V. Larssons fotografier är mycket värdefulla som dokument över staden Västerås utveckling, men ger också tidsglimtar från 1950- och 1960-talens Västmanland. Bilderna var aldrig arrangerade utan utgick från hans egen säkra blick att fånga motivet i vardagen. Åke V. Larsson har själv beskrivit sitt konstnärskap som fotograf ”Under den tid jag fotograferade hade jag ingen tanke på att dokumentera Västerås. Bilderna som togs för trettio, fyrtio år sedan har blivit dokument i och med att staden förändrats. Men det är bara en dimension som jag ser det. Själv har jag velat skapa bilder.”

Det blev en flicka En vandringsutställning från Västmanlands läns museum. Utställningen är byggd som tittskåp där varje skåp har ett tema som berättar om viktiga händelser i kvinnors liv.

Tanken är att utställningen skall lyfta fram kvinnors historia och stärka kvinnors/fl ickors identitet. Den vill inspirera och stimulera till eftertanke och reflektion över den egna historien och hur vi vill att framtiden skall se ut.

Hur har kvinnor det idag? Hur har det varit? Hur ser framtiden ut? Ett samarbete med Länsstyrelsen, Konstfrämjandet i Västmanland, Skådebanan med flera.

5/12 – 17/12 Norrby teater, Fagersta 9/1 – 21/1 2007 Kommunens utställningshall, Köping 30/1 – 18/2 2007 Culturen, Västerås Se om ditt västmanländska hus En vandringsutställning som har turnerat i länet sedan sommaren 2006.

Den vill inspirera till varsam renovering och se till det enskilda husets unika värden. I anslutning till utställningen fi nns broschyrer med fördjupade råd.

Producerad av Nätverket för byggnadsvård i samarbete med Västmanlands läns museum. För turnéplan och bokning av utställningen kontakta nätverket för byggnadsvård. www.byggnadsvardvastmanland.se

FRÅN FÖRENINGAR OCH MUSEER Bilder av Engelbrekt I Norberg kopplas nu ett brottargrepp på en av vårt lands mest mytomspunna gestalter. Med stöd av tre länsmuséer plus en rad kommuner och institutioner kommer journalisten/fi lmaren Lars-Erik Lärnemark tillsammans med bildkonstnären Ola Rosling (KRO) under 2007 att arbeta med ett projekt som framställer denne historiskt store men – enligt den medeltida rimkrönikan – litzla man i en ny och spännande dager.

Genom att kombinera skrönor och lärdomsfyllda fakta kring ”Sveriges förste statsminister” (Arboga 1435) med de porträtt som några av landets ledande bild/tonkonstnärer skapat av honom, samt knyta frihetshjälten Engelbrekt närmare den järnhantering i Norberg som var hans levebröd skapas en aldrig tidigare prövad infallsvinkel.

Under den inledande researchen har de båda kulturprofi lerna från norra länsdelen mött stort gensvar för idén och knutit fruktbara kontakter med många färgstarka, berättarglada människor. En unik geografisk och uttrycksmässig bredd som nu gör det möjligt att inleda produktionen av projektets olika beståndsdelar: Fotspårsfolder, fi lm och vandringsutställning som utifrån ett konsthistorisk perspektiv presenterar alla dessa Bilder av Engelbrekt.

NOTISER

SPANING INLAGA nr 9.indd 60

06-11-16 09.31.43

N OT ISER

PRIS OCH BERÖM

Förslag på kandidater till diplom och verksamhetspris för 2007 tas tacksamt emot på Hembygdsförbundets kansli.

Förtjänstdiplom Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening delar ut förtjänstdiplom till personer inom och utom hembygdsrörelsen som utfört kulturgärningar utöver det vanliga. År 2006 utdelades diplom till Henry Hedlund, Färna med motiveringen: Henry Hedlund har varit engagerad i Skinnskattebergs Hembygdsförenings styrelse sedan 1983. Som centralgestalt i föreningens Färna-avdelning har han skött om uppbörd av medlemsavgifter, skrivit Färnadelen i verksamhetsberättelsen och varit drivande vid uppförandet av föreningens byggnader i Färna; Loftboden och Logen. Det är Henry som har lagt grunden för att Färna hembygdsförening nu kan stå på egna ben som förening. Henry har på detta sätt utfört en kulturgärning utöver det vanliga.

Diplom delades även ut till Lilly och Karl-Gösta Karlsson med motiveringen: Medåkers hembygdsförening har i många år haft förmånen att ha ett äkta par som verkligen tagit hembygdsgården till sina hjärtan.

Verksamhetspris Hembygdsförbundets och Fornminnesföreningens verksamhetspris tilldelas en hembygdsförening som genom sin verksamhet gjort speciella insatser för att bevara och stärka intresset för kulturmiljöer i länet.

Lilly Karlsson har skött om hembygdsgårdens planteringar. Plantering vattning och rensning har hon ansvarat för. Under besöksdagar har hon också sett till så att serveringen till alla besökare har fungerat.

Verksamhetspriset år 2006 tilldelades Svedvi-Berg Hembygdsförening.

Motiveringen lyder: Svedvi-Berg Hembygdsförening är en förening med en varierande verksamhet. De bedriver aktiviteter på fyra olika platser i Hallstahammar.

Vid Kanalmuseet har de visningar, skolprogram och caféverksamhet, i Trångfors håller en grupp i föreningen på och renoverar den gamla hyttan och hammaren. Där har de programdagar och visningar för allmänheten.

Karl-Gösta Karlsson har tagit hand om byggnadernas skötsel med snickring, målning och annan tillsyn. Han har också alltid ställt upp och visat gården när det kommit besökare.

Tillsammans har de varit oumbärliga för Hembygdsföreningen. Helt utan tanke på egen vinning har de utfört alla sysslor och genom detta utfört en kulturgärning utöver det vanliga.

Förtjänstdiplom tilldelades även Staffan Johansson, Sala, med följande motivering: Staffan Johansson har varit ordförande i Sala Hembygds och Fornminnesförening mellan 1996 och 2003.

Han är en genuin hembygdsvän med intresse för och stor kunskap om konst, poesi bygdekultur, antikviteter och traditioner. Han är alltid aktiv.

Han arrangerar auktioner, leder studiecirklar och delar gärna med sig av sitt kunnande. Staffan bor på en gammal gård i Pålsbo som han brukar tillsammans med hustru och son.

Staffan har genom alla aktiviteter utfört en kulturgärning utöver det vanliga.

Föreningen har byggt upp ett lantbruksmuseum på Åsby gård som visas regelbundet och har dessutom köpt in Björsbo gamla skola där de nu planerar att bygga upp ett skolmuseum.

Trots den stora ordinarie verksamheten har föreningsmedlemmarna energi kvar att genomföra andra speciella insatser. Under ett par år har föreningen bedrivit en studiecirkel på temat kvinnoliv. Deltagarna har skrivit ner egna minnen från sina arbetsliv och intervjuat andra om deras minnen.

Artiklar och intervjuer har sedan samanställts till en bok som föreningen gett ut med bidrag från Riksantikvarieämbetets bidrag till arbetslivsmuseer.

Boken ”Jobbet i livet, livet i jobbet” gavs ut under 2005, en insats som bidrar till att stärka och bevara intresset för kulturmiljöer i länet.

NOTISER

SPANING INLAGA nr 9.indd 61

5

06-11-16 09.31.44

N OT ISER

SAGT OCH GJORT FRÅN VERKSAMHETEN Digitaliseringshjälp Nu fi nns en hel avdelning i Hembygdsportalen till hjälp för dig som har frågor om digitalisering.

På www.hembygd.se/digitalisering presenterar vi arbetsgången i ett bilddigitaliseringsprojekt, vilken teknisk utrustning du ska satsa på, olika databaser med mera.

Digitaliseringsskolan fi nns endast på webben, så att sidorna kan uppdateras så snart vi får ny information att ändra eller lägga till. Du kan själv skriva ut sidorna om du vill ha en handbok att arbeta efter i föreningens projekt.

Surfa in i digitaliseringsskolan, läs och inspireras. Har din förening ett digitaliseringsprojekt du vill berätta om? Eller har du synpunkter på sidorna? Skriv till webbredaktor@hembygd.se Försäkrat i rätt kategori?

Fakta kring Hembygdsförsäkringen.

För att inte riskera att vara underförsäkrad vid en skada, till exempel om en byggnad brinner ned till grunden, är det mycket viktigt att man angivit rätt storlek på byggnaden och att den är försäkrad i rätt kategori.

När det gäller storleken så är det den invändiga våningsytan som utgör grunden för premieberäkningen. Det fi nns två kategorier, 1 och 2. Kategori 1 är varmbonad byggnad eller en byggnad där verksamhet förekommer.

Kategori 2 är en enklare oisolerad byggnad och där ingen verksamhet förekommer. I kategori 2 försäkras också ”öppna byggnader” såsom dansbana, vindskydd med mera.

Underförsäkring medför att man inte får full ersättning vid en skada.

Skadan regleras ”pro rata”.

6

Allframtidsförsäkring Föreningar som har en allframtidsförsäkring på sin fastighet uppmanas att till Hembygdsförsäkringen skicka in en kopia på sitt försäkringsbrev.

I händelse av en brandskada erbjuds föreningen befrielse från grundsjälvrisken, som i dagsläget är 7 900 kronor, i de fall där allframtidsförsäkringen kunnat nyttjas.

Allframtidsförsäkring är en äldre försäkringsform där man vid ett tillfälle betalade en brandförsäkringspremie för ett bestämt försäkringsbelopp och som gäller för all framtid.

Mer information lämnas av det regionala förbundets försäkringsansvarige eller av försäkringskansliet.

Hembygdsförsäkringen, Box 25, 432 03 Träslövsläge Telefon 0200-22 00 55. hembygdsforsakringen@hembygd.se Byggnadsvård i fokus 200 besökare och ett 20 tal utställare och föreläsare samlades på Västerås slott den 21 oktober 2006. Dagen var en minimässa där besökarna kunde få personlig rådgivning av olika experter i frågor som rörde det egna huset och den egna trädgården. Demonstrationer av fönsterrenovering skedde på plats.

Föredragen berörde ämnen som ”orsaker till fel i vanliga hustyper”, ”målningsunderhåll av fasad”, ”isolering av äldre hus”, ”fuktproblem, uppkomst och åtgärder”, ”svamp i våra hus”, ”allt om trägolv” med mera.

Tingsplatsen som arkeologiskt problem Tingsplatsen som arkeologiskt problem (TAP) utgör fortsättning på ett forskningsprojekt som huvudsakligen utförs av Alexandra Sanmark vid institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet.

Projektet behandlar tingsplatser i Sverige, med särskild tyngdpunkt på Mälarlandskapen.

Det fi nns ännu ingen övergripande studie av tingsplatser och tingsinstitutioner. Alexandra Sanmark håller därför nu på att sammanställa och kartera det existerande källmaterialet.

Ett av de största problemen med sammanställningen är ett ytterst litet antal tingsplatser har blivit arkeologiskt undersökta. Signhilds kulle i Fornsigtuna är en av de få tingshögar som har blivit fullständigt utgrävda.

På andra platser (till exempel ”Tingshögen” i Gamla Uppsala och Anundshögen i Västmanland) har man utfört mycket begränsade undersökningar.

Målet är att över en längre tidsperiod genomföra arkeologiska undersökningar av ett antal tingsplatser för att se vilka anläggningstyper som kan fi nnas på dessa platser. Skillnader och likheter mellan olika tingsplatser ska även kartläggas.

Vi har hittills undersökt två platser: Arkels tingstad (Bällsta), Uppland och Aspa Löt, Södermanland. Bällsta har undersökts med enbart geofysiska metoder. Aspa har däremot undersökts genom en kombination av utgrävningar och geofysiska metoder.

Våra resultat hittills har varit negativa, dvs. varken i Bällsta eller Aspa har vi hittat några spår av anläggningar. Det är dock viktigt att påpeka att ingen av dessa platser ligger på gravfält. Våra resultat indikerar att dessa två platser inte har anor långt tillbaka i tiden, utan att de istället har konstruerats under slutet av 900-talet/början av 1000-talet, eventuellt efter ”gammalt mönster” som kan ses på platser som Gamla Uppsala, Anundshögen, och Kjula ås, Södermanland. De senare ligger alla på gravfält som använts från romersk järnålder/folkvandringstid/ vendeltid och fram till vikingatid.

Vårt mål för 2006–2008 är därför att undersöka ett antal av platser av denna typ för att se vilka likheter och skillnader som fi nns mellan dessa och de redan undersökta platserna.

NOTISER

SPANING INLAGA nr 9.indd 62

06-11-16 09.31.44

N OT ISER

Hembygdsrörelsens ideologi De fyra första motionerna vid riksstämman 2005 handlade om att det nu är dags att se över hembygdsrörelsens ideologi, namn och organisation. En ideologigrupp har tillsatts hos SHF och de första skisserna börjar ta form.

Det här är ett arbete som kommer att pågå ett par år framåt i tiden.

Frågan om ideologi är först ut. Kanske är det också där man måste börja: det är ett svårt ämne och det ligger till grund för de andra. Det är frågor som hör hemma i alla våra sammanhang, inte bara på riksplanet. Det är ute hos alla hembygdsföreningar som det här med ideologi tar form. Vad vi vill.

Vad vi kan. Vad vi tror om framtiden.

Varför vi är en hembygdsförening.

Kanske det ändå är klokt att koppla bort själva begreppet ideologi och tänka mer konkret i form av verksamhet och handlingsplan. Det är ju något som vi måste göra i alla våra föreningar då och då – men kanske särskilt nu, när förändringarna kommer så snabbt.

Många människor med olika kulturarv har kommit till vårt land genom århundraden – men aldrig så många som nu, inte med så skiftande bakgrunder som nu, och inte med så stora behov att hitta en ny hembygd som nu.

Terrorn och kriminaliteten i vår värld stiger markant. Vi låser våra kyrkor för att rädda vårt gamla medeltida arv; inte gjorde vi det för bara ett kvarts sekel sedan? Och vi lägger ner kyrkor, vi säljer ut prästgårdar, vi styckar av prästgårdsträdgårdar, och så missar vi återigen en del av vår gamla kultur.

Vi river skolor och bostadskvarter som inte längre fungerar. Vid vägbyggen som kräver allt mer mark åt sidorna letar vi efter fornminnen. Vi har svårt att fi nna – och rädda – sådant som döljer sig i våra skogar i form av rösen och grunder. Vi byter bostadsorter som aldrig någonsin förr och är i skriande behov av trygghet och identitet någonstans. Och själva storstaden har blivit en hembygd, den också. Vad gör vi åt den hembygden?

Visst kan vi blicka hundra år bakåt i tiden också, till hembygdsrörelsens början, men kanske det är lättare att börja fundera så här: Hur såg det ut i vår bygd för 20–25 år sedan? Vad gjorde vi i vår förening och vad trodde vi om de kommande åren?

Vilken handlingsplan la vi upp då?

Och vad blev det? Hur ser det ut idag?

Varför var det så viktigt, när vi själva gick med i hembygdsrörelsen?

Vad kan vi förvänta oss av de närmaste 20–25 åren? Som föreningar behöver vi få ett större inflytande i samhället, få vara med om ett ansvarstagande för den fysiska miljön, vårt gamla kulturarv, och för människor i nuet och framtiden.

1980-talets början, 2000-talets början idag och 2020-talet. Så var det, så är det, hur blir det? Vår ideologi formas utifrån detta.

Karin Öman, 2:e v förbundsordförande i SHFs styrelse och kontaktperson i SHFs arbetsgrupp Idelologigruppen.

Stolar, skåp och arkivalier Västmanlands läns museum har fyra personer anställda i det så kallade Access-projektet. Det är ett statligt fi nansierat projekt med syftet att vårda, bevara och tillgängliggöra samlingar och arkiv. Susanne Granlund, Fabian Arnheim-Olofsson och Kenneth Nilsson fi nns på WestmannaArvet i Hallstahammar där de arbetar med föremålen i magasinen. Föremålen fotograferas och beskrivs. Utifrån utseende och stil försöker vi också uppskatta föremålets ålder. Alla uppgifter förs sedan in i databasen Sofie. Lena Engström återfinns i slottets arkiv och bibliotek och arbetar främst med arkivuppgifter och foto. Kartor och ritningar förtecknas och fotodelen i Sofie och det så kallade namnregistret uppdateras.

Både arbetet på WestmannaArvet och på Slottet görs för att aktualisera och bygga på kunskapen kring de föremål, fotografier och arkivalier som länsmuseet har i sina samlingar. Målet är att forskare, föreningar, andra institutioner och en intresserad allmänhet ska få tillgång till databasens informationsinnehåll i ett faktarum som planeras på Slottet, och som beräknas stå färdigt 2008.

I ett längre perspektiv utgör arbetet även en grund för en framtida webbaserad informationskälla.

Har du frågor om projektet eller är intresserad av att titta på föremål eller arkivalier så hör gärna av dig till WestmannaArvet, telefon 0220-240 00 eller Slottet 021-15 61 00.

NOTISER

SPANING INLAGA nr 9.indd 63

7

06-11-16 09.31.44

N OT ISER

NYA BÖCKER

Industristaden Västerås Red. Carl-Magnus Gagge och Ann Österberg, Västmanlands läns museum och Västmanlands hembygdsförbund. Årsbok 80, 2005–2006, 176 sidor, illustrerad.

Pris cirka 239 kr.

Västerås, en av Sveriges främsta industristäder under 1900-talet, där elektriciteten var utgångspunkten för storindustrins framväxt.

Boken Industristaden Västerås innehåller ett antal kapitel som lyfter fram industristadens tillkomst, etableringen av företag, byggandet av industrilokaler och bostäder. Här berättas om livet vid Metallverken och hur fritiden kunde se ut för en Asea-anställd.

Andra delar handlar om utbyggnaden av kraftvärmen och fjärrvärmeverket, om flygets utveckling i Västerås och om förhållandet mellan VLT (Västmanlands läns tidning) och Asea/ABB. Dagens och framtidens Västerås redovisas i artiklar om Teknikbyn och Robotdalen, liksom i det avslutande kapitlet där kända profiler diskuterar stadens framtid.

Det är ”de som var med” som berättar i denna bok som också är mycket rikt illustrerad.

8

”Det blev en flicka” Projektansvarig: Marie-Louise Larsson Wallén, konstkonsulent.

Illustrationer/layout: Gunnel Branzell, konstnär.

Text: Ingrid Bergström, kulturpedagog.

112 sidor, rikt illustrerad.

Pris cirka 100 kr.

I anslutning till utställningen ”Det blev en flicka” har konstkonsulenten vid Västmanlands läns museum lett utgivningen av en bok med samma namn som utställningen. Projektgruppen för bokutgivningen har lämnat följande inbjudan: Med boken ”DET BLEV EN FLICKA”, utgiven av Västmanlands läns museum, vill vi inbjuda till en resa genom 1900-talets kvinnohistoria i Sverige. Vi har sett historien ur ett konstnärligt perspektiv, kombinerat med fakta och citat ur intervjuer med kvinnor mellan 20 och 95 år. Det är vår förhoppning att boken skall inspirera och stimulera till eftertanke och reflektion över kvinnornas historia.

Hur har det varit? Hur har vi det idag?

Hur vill vi ha det?

Boken är ett inspirationsmaterial. Den har 112 sidor och varje uppslag är rikt illustrerat med teckningar, fotografier och andra sammansatta illustrationer.

Boken om Tegelriket Takteglet, bruken, arbetet, ägarna.

Författare Olle Nilsson.

350 sidor, rikt illustrerad.

Pris cirka 250 kr.

I nordöstra delen av Västmanlands län utvecklades tegelindustrin i anslutning till industrialismen och utbyggnaden av städer och tätorter i Sverige. I området Sala/Heby blev tegelindustrin på kort tid en storindustri och produktionen kom framförallt att omfatta taktegel.

Viktiga förutsättningar för industrins lokalisering var järnvägsnätets utbyggnad, tillgången på lämplig lera samt bränsle i form av virkesavfall från sågverken i området. Tegelbruken etablerades i huvudsak under 1880talet. De utvecklades och moderniserades kring sekelskiftet. I trakterna av Sala, Heby och Vittinge svarade tegelbruken på 1930-talet för nära hälften av landets taktegeltillverkning. Från mitten av 1960-talet blev takteglet alltmer utkonkurrerat av andra takmaterial.

Olle Nilsons bok ”Tegelriket” är en viktig dokumentation av de 24 tegelbruken i kommunerna Heby och Sala.

Utgångspunkten är taktegel, något verkligt vardagligt som fi nns överallt i den fysiska miljön. Boken berättar om hur allt hängde samman, om arbetarna och ägarna, om arbete, produktionsteknik och byggnader.

Alla tegelbruken är idag nedlagda utom Vittinge som lever vidare.

Boken fyller ett tomrum och den ger en fördjupad kunskap som efterfrågas av såväl allmänhet som forskare och kulturmiljövårdare. En förhoppning är att boken kommer att inspirera och bana väg för bevarandet av taktegelindustrins ytterst få kvarvarande byggnader och anläggningar.

NOTISER

SPANING INLAGA nr 9.indd 64

06-11-16 09.31.45

N OT ISER

Frihet, jämlikhet och en kopp KAFFE i Folkets hus Om Lena Hjelm-Wallén och andra socialdemokrater i Västmanland under 100 år.

Författare Anders Lif. 256 sidor, många illustrationer.

En berättelse om politiska framgångar, men också om affärer och strider.

Anders Lif ger den historiska bakgrunden och skildrar nutidshistorien genom intervjuer med ledande socialdemokrater i dagens Västmanland.

Lena Hjelm-Wallén berättar öppenhjärtligt om de tre statsministrar som hon har arbetat med. Hon tar också upp gemenskapen som fick henne att arbeta politiskt.

Kvinnoliv i Västmanland Berättelser om kvinnors arbetsliv under 1900-talet. Red. Carl-Magnus Gagge, Yvonne Gröning och Helén Sjökvist.

96 sidor, illustrerad.

Syftet med projektet Kvinnoliv i Västmanland var att både teckna ner minnen och att fi nna fysiska platser kring kvinnors liv och arbete, att väcka debatt och upptäckarglädje samt att skapa förutsättningar för att aktivt kunna ta del av miljöer och minnen.

Hembygdsförbundet och länets hembygdsföreningar gjorde särskilda insatser i genomförandet av projektet.

Utifrån ett omfattande material har projektledningen valt ut 10 berättelser som publiceras i en mindre skrift, illustrerad med bilder från kvinnors arbetsliv i Västmanland. Det är berättelser om kvinnor och av kvinnor i olika åldrar, alla med varierande uppgifter i sina respektive arbeten.

Ristat i sten med tydda stavar En tidsresa bland amsagor och sanning bland vikingatida runstenar i Västmanland.

Hasse Carlsson 96 sidor, illustrerad.

En annorlunda populärvetenskaplig bok om vikingatida runstenar i Västmanland. Här möter vi järnåldersmänniskor i fakta och amsagor.

Författaren handskas respektlöst med namnen som fi nns inristade på runstenarna. De som omnämns i amsagorna skulle vrida sig i sina svepaskar om de visste vad som här osant omtalas, men här fi nns också kärlek och respekt till de människor som skapade Västmanland.

Boken innehåller även en förteckning över samtliga runstenar i länet.

Gustava Björklund och hennes kokkonst 88 sidor, med illustrationer av Ulf Wahlberg.

Lilla Sällskapet presenterar i skriften ”Gustava Björklund och hennes kokkonst” valda recept ur Gustavas Kokbok. Gustava Björklund var en av 1800-talets främsta yrkeskvinnor på det kulinariska området. Hon gav ut sin Kokbok år 1847 och den trycktes i 13 upplagor.

Men det är inte bara som historiskt dokument hennes kokbok är fängslande. Recepten visar på en hantverksskicklighet och omsorgsfullhet som få kockar når upp till i dag. Ger man sig tid att pröva recepten blir man dubbelt belönad: man lär sig något nytt och man återskapar samtidigt en bit av det förgångna.

Den här skriften är ett led i Lilla Sällskapets strävan att uppmärksamma och hedra Gustava Björklunds kokkonst, och att sprida kunskap om personen bakom recepten – och inte minst om hennes kokkonst som i många avseenden fortfarande är modern.

Recepten presenteras både i den ursprungliga versionen och moderniserade för att lätt kunna användas. De har dock inte ändrat karaktär. Det är fortfarande Gustavas recept som redovisas i denna skrift, även om Lilla Sällskapet bidragit med en nypa av 2000-talets ingredienser och tillagningsmetoder!

Gustava Björklund och hennes kokkonst, kan beställas hos: Förlagssystem AB 08-657 19 20, 070-34 110 34, www.forlagssystem.se

Idag är Gustava Björklund och hennes kokkonst aktuell på många sätt. Svensk mat har blivit allt populärare, och intresset för matens historia har vuxit.

NOTISER

SPANING INLAGA nr 9.indd 65

9

06-11-16 09.31.45

POSTADRESS: Tidskriften Spaning, Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

BESÖKSADRESS: Länsmuseet, Slottet, Västerås.

REDAKTÖRER: Ann Österberg, konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Telefon 021-15 61 20. E-post ann.osterberg@ltv.se Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef, Västmanlands läns museum.

E-post carl-magnus.gagge@ltv.se Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent, Kusta. Telefon 021-200 94.

Krister Ström, tidigare Västmanlands läns museum.

Ingrid Eriksson, 1:a antikvarie, Västmanlands läns museum. Telefon 021-15 61 03.

HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN: Västmanlands Läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

ANSVARIG UTGIVARE: Carl-Magnus Gagge, telefon 021-15 61 15. E-post carl-magnus.gagge@ltv.se MEDVERKANDE SKRIBENTER Utöver redaktionen medverkar: Anders Johnson, författare, talare, paneldebattör och egenföretagare.

Suzanne Unge Sörling, biträdande museichef, Medelhavsmuseet.

Kent Andersson, 1:e antikvarie (Äldre järnålder), Historiska Museet.

Lotta Fernstål, fil.dr. i arkeologi.

Lars-Erik Hansen, fil. dr. i historia, arkivchef TAM-arkiv Anders Johansson, journalist och författare.

Arne Järtelius, nyhetsredaktör National Encyklopedin, författare.

Markku Peura, statsvetare och rektor för Sverigefinska skolan i Upplands Väsby.

Suvi Virkamäki, historiker.

Anna Asplund, etnolog.

Joakim Kjellberg, arkeolog, tidigare VLM nu Upplandsmuseet.

Anna Lihammer, arkeolog, Stiftelsen Kulturmiljövård i Mälardalen.

Mirka Mikes-Lindbäck, forskningschef vid ABB Corporate Research.

Thomas Kanger, författare.

Anna Karin Reimersson, hemslöjdskonsulent, Västmanlands Läns Hemslöjdsförbund.

Anna Bratås, antikvarie, Västmanlands läns museum.

FOTO: Där inget annat nämns, Västmanlands läns museum.

LAYOUT OCH REDIGERING: Care of Haus, Lisa Fremleson Lång, Malin Jansson KORREKTUR: Ann Österberg ANNONSFAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen.

DISTRIBUTION: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet.

Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.

PRENUMERATIONER: Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.

Ring, skriv eller e-posta din adress till spaning@ltv.se.

TRYCK: Arkpressen i Västerås.

UPPLAGA: 5 500 exemplar UTGIVNING: 1–2 ggr per år ISSN: 1651-2774 MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Slottet 722 11, Västerås.

Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej.

För signerade artiklar ansvarar författarna.

10

REDAKTIONSRUTA

SPANING INLAGA nr 9.indd 66

06-11-16 09.31.45

T IDSK R IF T EN SPANIN G

Vi hjälper dig spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Tack till Länsstyrelsen Västmanland som genom ekonomiskt stöd till projektet ”Kulturmiljöer i krigets skugga” stöttat utgivningen av detta temanummer.

< Omslagsbilder BilderBenkt i Orsa.

Beskurna och arrangerade av redaktionen.

TEMA MÅNGFALD

SPANING OMSLAG nr 9.indd 2

INNEHÅLL

3

> Det viktigaste just nu Ledaren. Mångfaldens Västmanland.

Av Carl-Magnus Gagge

4

> Spegeln Den stora idéimporten. Invandrarna byggde Västmanland.

Av Anders Johnson

8 12 14 16 18 22 24 26

Från romarriket till Björksta. Av Suzanne Unge Sörling

30 32 34 36 38 42 46 48

Norska motståndsmän i Färna. Av Anders Johansson

Ansikte av glas. Av Krister Ström

VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING – WWW.HEMBYGD.SE/VASTMANLAND

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.

Dansk prinsessa död i Tuna. Av Kent Andersson Världsvan västmanländska. Av Lotta Fernstål

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du Årsboken som Länsmuseet och Förbundet ger ut. Spaning, Länsmuseets och Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett–två nummer per år. Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.

Språkgeni i Romfartuna. Av Krister Ström Gurka på tyskt vis. Av Krister Ström Revolution på tapeten. Av Elisabeth Westerdahl Lika eller olika? Den svenska invandrarpolitikens framväxt.

Av Lars-Erik Hansen

Berätta för oss

Ordförande i föreningen är Ulla-Britt Holmér och vice ordförande är Ola Wässman.

Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 20. Fax 021-13 20 76.

Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se

Hör gärna av dig till redaktionen med insändare och åsikter om tidningen. Skicka gärna in material eller uppslag som du tycker vi borde ta upp. Vi läser allt med stort intresse.

Skriv till Tidskriften Spaning, Slottet, 722 11 Västerås eller e-posta till spaning@ltv.se

Club Italiano – italienare i Västerås. Av Arne Järtelius I Finland blev jag född... Av Markku Peura Världens största barnförflyttning. Av Suvi Virkamäki Graffiti – ett samtida kulturarv? Av Anna Asplund > Experten Interneringslägret Krampen. Av Joakim Kjellberg > Utflykten Krampen – spåren berättar. Av Anna Lihammer > Spanaren Tjeckiska till börd. Forskare till yrke.

Svensk till nationalitet. Av Mirka Mikes-Lindbäck

50 52

> Ur litteraturen Utdrag ur Den döda vinkeln. Av Thomas Kanger

54

> Från föreningarna Syrianer i Västerås. Kyrka, kulturförening och fotbollslag.

Av Anna Bratås

56

> Litteraturtips

> Ur samlingarna Krabbasnår, munkabälte och kelim.

Av Anna Karin Reimersson

1 1 1 4 4

notiser Rapport från framtiden Aktuellt Utställningar Från föreningar och muséer

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM – WWW.VASTMANLANDSLANSMUSEUM.SE

Västmanlands läns museum har kontor, arkiv och bibliotek i Västerås slott. Rikssalen används för program och olika arrangemang. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, negativarkiv, vård- och registreringslokaler samt verkstäder.

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.

I länets 11 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med inriktning på samarbete i olika nätverk och förmedling av kulturarvet. Vi satsar på förnyelse och utveckling av verksamheten.

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygdsföreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.

Västmanlands läns museum Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 00. Fax 021-13 20 76.

E-post: lansmuseet@ltv.se Utställningar, museibutik och café är öppna torsdag–söndag kl. 12–16.

5 6 8 10

Pris och beröm Sagt och gjort från verksamheten Nya böcker Redaktionsruta

WestmannaArvet Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar.

Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-15 61 00. Fax 0220-247 51.

TEMA MÅNGFALD

06-11-16 09.35.44

Avsändare: Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

09-10/2006 • TEMA MÅNGFALD – Från Romarriket till Björksta. Revolution på tapeten. Club Italiano.

Värde 50:09 -10/2006

TEMA MÅNGFALD Värde 50:-

SPANING OMSLAG nr 9.indd 1

06-11-16 09.35.32