SPEGELN
Norbergsstrejken – en kamp utan slut Av Rebecca Svensson
Vinden fick torra löv och kvistar att dansa över stationsplatsen och lockade även de röda fanorna att slå upp i hela sin storlek – texterna i guldfärg kunde läsas av alla som samlats vid järnvägsstationen i Norberg den här förmiddagen, första maj 1892. STRID FÖR RÄTTVISA OCH BRÖD – fanan bars av kvinnorna som gick i samlad tropp alldeles efter marschorkestern. Nästan 150 kvinnor, de flesta bar röda sjalar om halsen precis som de gjort under hela det gångna året – strejkåret. Efter kvinnorna följde männen, i hundratal. Hur de var grupperade var inte lätt att urskilja men några av fanorna bars av Norbergs och Söderbärkes rösträttsföreningar – ERKÄNN MÄNNISKOVÄRDET och FRIHET JEMLIKHET OCH BRODERSKAP. DEMONSTRATIONSTÅGET VAR PÅ VÄG mot Kärrgruvan. När de passerade polisstationen spelade orkestern ”Arbetets söner” med extra tryck och demonstranterna sjöng så högt som rösterna bar och kanske lite till när de kom till versraderna: Ur den förnedrande Träldomens grift, Upp till en hedrande Ädel bedrift! Oket, med påskriften: “bed och försaka!“, Länge oss nedtryckt i mörker och nöd; DET HÄR VAR INGET vanligt förstamajtåg, det var den tunga inledningen på slutet av Norbergsstrejken.
12
Inom en månad skulle allt vara avblåst, strejken jordad och de drygt 800 gruvarbetare som strejkat skulle vara tillbaka på sina arbeten. Alla, förutom de 25 gruvarbetare, många med familj, som emigrerat till Nordamerika och de 150 som flyttat till annan ort – ett trettiotal till Gällivare. UNDER DEN DRYGT 13 månader långa arbetskonflikten hade arbetarna inget vunnit. Inga av de krav de ställt hade arbetsgivaren gått med på. Istället hade lönerna sänkts, arbetskamrater som engagerat sig i protesterna avskedats och ett sextiotal familjer vräkts från sina bostäder, de flesta mitt i vintern. Visst syntes det på demonstranterna att de var trötta, avmagrade och slitna. Nederlaget kunde inte förnekas. Gruvbolagen hade med direkt hjälp av länets militär och höga ämbetsmän samt med passivt stöd från regering och riksdag använt alla till buds stående maktmedel för att slippa ge efter en millimeter. De såg hellre stängda gruvor än högre löner, hellre svältande och tiggande gruvarbetarfamiljer än hyres- och arbetsavtal på människovärdig grund.
