UR LIT TERATUREN
Trotsig och försagd
Utdrag ur Lydia Wahlströms memoarer Lydia Wahlström föddes den 28 juni 1869 i Lundby socken, Västmanland. Hon var historiker, författare och en framträdande person i rösträttsrörelsen som ordförande för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt 1907–1911.
ÅREN 1905–06 FICK JAG flera föredrag än jag någonsin förut haft. Första resan i januari 1905 var jag kallad av både föreläsningsföreningen och FKPR (Föreningen för kvinnans politiska rösträtt) i Landskrona, Lund och Malmö och fick därvid i tidningen Arbetet t.o.m. beskrivning på min ”Bourdeaux-färgade robe”. Den 11–13 februari var jag uppe i Hälsingland under verkliga strapatser. Till Söderhamn kom jag kl. 7 på aftonen föreläste kl. 8 och reste halva följande dag kl. 8–½ 4 i släde till Hudiksvall. Trots halmskor var det så gott som omöjligt att hålla fötterna varma under denna slädtur, men det var kanske nyttigt att jag oupphörligt åkte ned från min plats och måste hasa mig upp igen. Sedan blev det två föredrag samma dag och ett sent samkväm men redan kl. 9 väcktes jag för att se på hushållsskolor, museer och utsikter. Sista kvällen efter föredraget måste jag hålla tal på FKPR:s fest för mig. … NU BÖRJADE RÖSTRÄTTEN LÄGGA beslag på mig. Så fick jag mitt i julbrådskan 1905 sätta upp utkast till en petition, som skulle överlämnas till statsministern och justitieministern av en deputation från Landsföreningen
56
för kvinnans politiska rösträtt. Staaf läste vid tillfället upp ett skriftligt avslag och hade väl sedan tänkt att vi genast skulle försvinna, men istället fick han svar från flera av oss, bland andra från mig som genom fakta från England och Amerika bevisade hur kvinnans ställning blivit sämre för varje rösträttsreform för män. Jag började närmast finna det komiskt när Staaf blev allt mera förbluffad: ”Han är mycket gråhårig och ser fruktansvärt överansträngd ut, men hans sätt är lugnt, värdigt och anspråkslöst.” VID SAMMA TID FICK jag uppträda på Folkets hus mot själve Branting, som inte vågade ta upp kvinnorösträtten på socialdemokraternas program, förrän de liberala gjort det. När han slutligen rent ut sade, att han i längden inte skulle komma att ställa sig i vägen för kvinnlig rösträtt, men i alla fall undrade om den kulturellt sett skulle komma att bli någon förmån, eftersom det ju var kvinnor, som huvudsakligen befolkade kyrkor och bönehus, hörde jag en arbetarkvinna viska bakom mig: ”Nå, vem befolkar de kulturella krogarna då?” Varpå jag beslöt att låta det komma vidare, då hon naturligtvis inte själv skulle vilja uppträda mot sin store lärofader. MIN SOCIALISTVÄN OCH KAMRAT i Stockholmsföreningens styrelse, Fru Lindkvist, som satt bredvid Branting på mötet, sade mig att han blev blodröd av förargelse under mitt tal, och aldrig hade jag fått så många tacksägelser från olika håll som för detta anförande. Men Branting förlät mig inte denna seger – det kunde jag se på hans sätt att hälsa på mig, med nära nog bortvänt ansikte, när jag härnäst råkade honom på ett sammanträde. Det plågade mig ty egentligen beundrade jag honom inte så litet.
