Skogsbad

LIVSBERÄTTELSEN VAD? Isabel Olausson och Therese Pettersson blev

mammor mot alla odds:

Det är inte bara att skaffa barn, så är det bara

Att längta efter barn är ofta så starkt att det känns i kroppen och sätter sig som en malande tanke i hjärnan. Och ibland tar den längtan inte form – den blir inte till ett barn.

Isabel Olausson och Therese Pettersson vet hur kampen att få bli förälder kan se ut.

Text: Sofie alodimos Foto: Markus Gustafsson

»Isabel Olausson har alltid vetat att hon vill bli mamma. Men det tog tid innan hon träffade nåon som hon ville leva med och när hon väl gjorde det så visade det sig att han inte heller var rätt. Det tog slut och hon kände att hon inte orkade gå in i en ny relation. Isabel var 35 år och ville fortfarande ha barn, så hon bestämde sig för att skaffa tt på egen hand. – Det var ganska självklart för mig. Jag har nästan tänkt på mig själv som en ensamstående mamma. Eftersom jag jobbar med barn så har jag mycket kunskap och ganska mycket tankar kring hur jag vill uppfostra ett barn. Så jag tänker att jag kanske har gjort mannen en tjänst som slipper skaffa barn med mig, skratar hon.

I mars 2019 påbörjades processen med psykologsamtal och i maj blev Isabel godkänd för att insemineras. Hon trodde att väntan på donator skulle ta ett år, men redan i september fanns en donator. I oktober, på Isabels och Elsas namnsdag, kom ägglossningen och dagen efter inseminerades hon och tillverkningen av dottern Elsa påbörjades.

Den biologiska pappan tilldelades av Landstinget och Isabel vet inte mycket om honom. – De har försökt matcha donatorn med mina färger och min längd. De går efter att barnet ska bli så lik sin mamma som möjligt, för att barnet ska känna igen sig i sin mamma. MELLAN 10 TILL 15 procent av alla par drabbas av ofrivillig barnlöshet. Två tredjedelar av dessa kan få barn efter utredning och behandling. Infertiliteten kan handla om nedsatt spermiekvalitet, blockerade sädesledare och bristande hormonproduktion hos män och om hormonrubbningar, skadade

äggledare, över- eller undervikt och sjukdomen endometrios hos kvinnor. Ungefär var tionde person som har mens har endometrios. Therese Pettersson är en av dem som drabbats. – När jag träffade Erik tänte vi att blir det barn så blir det barn. Men när vi hade haft oskyddat sex i ett år och det inte hade blivit något så började man undra, säger hon.

Tiden gick och endometrios konstaterades. Therese var då på bristningsgränsen. Det var kaos på jobbet, längtan efter barn tärde och samtidigt byggde hon och Erik på huset hemma i Mo, utanför Söderhamn. I april 2012 gick hon in i väggen och när hon då blev erbjuden IVF kände hon att hon inte orkade genomgå den.

Efter semestrarna det året, beslutade hon sig för att påbörja en IVF-process. Therese var deltidssjukskriven och jobbade bara 25 procent. Hon skulle nu nedreglera kroppen och försätta den i klimakteriet och sedan ta sprutor för att öka äggproduktionen.

De fick tt datum då de skulle ta ett graviditetstest och det råkade bli på Therese 30-årsdag. – Det kunde bli en dålig 30-årsdag, eller en bra. Och vi hade sån jäkla tur, för vi lyckades på första försöket. Det blev bra, säger hon.

Tilda blev till.

LANDSTINGET BEKOSTAR NORMALT

tre IVF, men eftersom det tog på första försöket för Therese och Erik, så hade de fått sin chans. Istället fryste de ägg, som de sedan på egen bekostnad, tre år senare, stoppade in och försökte få att fästa. Det misslyckades. Året efter testade de på det andra frysta ägget och misslyckades igen. Besvikelsen var stor. Fem år efter att Tilda kom till »

Therese och Erik Pettersson med dottern Tilda, och Isabel Olausson med dottern Elsa, känner sig lyckligt lottade. Att få barn är inte en självklarhet för alla.

Therese och Erik Pettersson får ofta frågan när Tilda ska få syskon. Therese orkar inte alltid berätta sanningen.

”Folk säger att det kommer funka, bara jag slappnar av. Men det är bullshit. Vi har försökt i åtta år.

Therese Pettersson

världen, påbörjade de en ny IVFtur, med nedreglering och sprutor. De gjorde två försök men båda misslyckades. – Det har varit en lång väg innan jag har kunnat säga att det räcker och inse att min kropp inte orkar mer. Samtidigt kommer frågorna utifrån, om när vi ska skaffa tt syskon till Tilda och jag säger inte alltid sanningen. Det är en tung fråga. Jag säger att vi är nöjda med ett barn. Men det är vi inte. Vi har försökt få fler barn men dt går inte.

THERESE OCH ERIK har haft oskyddad sex i åtta år, utan resultat. Sexet blev laddat – en produktion som misslyckades gång på gång, istället för något kärleksfullt. – Det är inte bara att skaffa barn så är det bara. Men vi ska vara lyckligt lottade att vi lyckades på första IVF-försöket. Det är många som gör 20 försök utan att det funkar. Vi sa från början att ’bara vi får ett barn så ska vi vara nöjda.’ Men när vi väl hade ett barn så ville vi ha ett till, säger Therese.

De har lagt 80 000 kronor på att försöka få ett syskon till Tilda och Therese påpekar flera gåner att de har haft tur som fick tt barn. Hon vill inte tänka på hur det känns för alla som måste gå igenom tre misslyckade IVF genom Landstinget och sen fortsätta betala utan att få sina efterlängtade barn. – Det var tufft varje gång jag int blev gravid. Eftersom det gick så lätt första gången så trodde jag att det skulle gå lätt de andra gångerna med. Vi orkade inte prata med andra om det. Vi berättade att vi gjorde IVF för våra föräldrar och syskon, men inte om hur det gick.

NÄR JAG PRATAR med Therese så är hon hemma från jobbet, för att hon dagen innan varit på sjukhuset för att operera bort en polyp i livmodern. Men operationen fic avbrytas, då det gjorde för ont. Endometriosen har gjort att hon fått åka in med ambulans ett par gånger, då cystor spruckit. Hon har kraftig mensvärk och cystorna gör att det är svårt att bli gravid. – Jag är så rädd att Tilda ska få det. Det är genetiskt och hon kanske inte heller kan få barn, säger hon.

Therese tror att det är många som längtar efter barn och som gör IVF men inte pratar om det. – Man orkar inte prata öppet om det. Jag hoppas att det blir vanligare om 30 år. Att skammen försvinner och man inte behöver känna sig så ensam.

Gravidmagar på Facebook och Instagram triggar. Misslyckandet blir mer påtagligt. Och Therese har ofta känt att det är ytteligare en månad som gått, utan att hon fixat at bli gravid. – Nu har vi kommit till läget att vi inte ska försöka mer. Vi är klara. Jag orkar inte pressa kroppen mer och jag orkar inte misslyckas mer.

Hon har en önskan om att andra ska sluta fråga om och när det är dags att skaffa barn eller yskon. – Ingen annan har med det att göra. Det är upp till det paret att välja om och när de vill skaff barn. Om någon vill berätta det, så berättar de det. Folk säger att det kommer funka, bara jag slappnar av. Men det är bullshit. Vi har försökt i åtta år och nog har jag varit avslappnad nån gång under de åtta åren, säger Therese.

ISABEL OLAUSSON ÄR adopterad. Hon och hennes tvillingsyster kom från Colombia tidigt 80-tal och hennes tankar kring rötter och vetskapen om var man kommer ifrån har växt. – Jag vet inget om min biologiska pappa och inget om Elsas pappa. När hon kommer till doktorn kommer hon inte veta något om släkten på vare sig pappas eller mammas sida och jag har inte heller någon aning om det finn hjärtinfakt i släkten eller inte.

Men samtidigt delar hon och jag det, så jag kan i alla fall prata med henne om det och förstå henne.

Isabel funderade aldrig själv på att adoptera. – För mig var det jätteviktigt att få bära mitt barn. Jag tror att det har att göra med att jag är adopterad. Och nya frågor har kommit sedan jag påbörjade allt. Jag undrar hur stor min biologiska mamma var när hon väntade oss och hur mycket jag vägde när jag kom ut. Jag skulle vilja jämföra hur jag såg ut med hur Elsa såg ut när hon föddes.

Isabel känner sig priviligierad som fått föda i Sverige. – Jag födde på ett sjukhus år 2020 och min biologiska mamma födde tvillingar på 80-talet, i Colombia. Hon var antagligen inte ens på ett sjukhus. Tänk att jag ens överlevde! Hade mamma smärtlindring? Sånt tänkte jag inte på innan jag väntade barn, säger hon. ISABEL ÄR NU föräldraledig och hon njuter av varje sekund som mamma. Vi sitter tillsammans med en varsin kopp kaffe på boktavsmattan i vardagsrummet, i hennes lägenhet i Uppsala. Elsa har precis lärt sig sitta och hon leker med en rosa plastval bredvid oss.

Trots att Isabel är trött ibland så skulle hon aldrig klaga. Det är det här livet hon vill ha. Hon kan känna en lättnad kring att inte behöva dela föräldraledigheten med en annan förälder. – För mig passar det här så himla bra. Jag vill inte missa någonting med Elsa. Och jag behöver inte oroa mig över skilsmässa och varannan-vecka-liv. Jag skulle inte klara det.

Men någon gång igen vill Isabel ha en pojkvän. Hon vill inte bo med någon, och skulle helst vilja träffa en man som har egna barn Någon som förstår att Elsa är hennes prio ett och någon som själv har sina barn som prio ett. – Om jag träffade en kille å skulle jag nog inte vilja skaffa bar med honom. Jag vill inte att Elsa ska känna att hennes syskon har en pappa, men inte hon. Och jag vet inte ens om jag vill ha fler barn Orkar jag ens det? Jag fyller ju 40 nästa år.

Sedan Elsa kom till världen har nya tankar väckts hos Isabel Olausson, kring rötter och vetskapen om var man kommer ifrån.

”Jag vill inte missa någonting med Elsa. Och jag behöver inte oroa mig över skilsmässa och varannan-vecka-liv.

Isabel Olausson

NU SER ISABEL fram emot att hennes tvillingsyster ska få barn. Hon genomgår samma resa, men har blivit gravid genom IVF. Angelica bor utanför Stockholm och tanken är att hon ska köpa en lägenhet i närheten av Isabel, i Uppsala. – Jag är så glad att hon ska ha barn. Det barnet och Elsa kommer växa upp som syskon. För Elsas skull vill jag ju att hon ska ha någon, precis som jag och Angelica kommer ha varandra hela livet.

Och manliga förebilder finns dt gott om. Morfar är ofta och hälsar på och det finns manliga vänner bekantskapskretsen.

Många har påpekat att Isabel är modig, som skaffar barn själ. Men hon tycker inte att det är modigare än att skaffa barn med nåon annan. – Jag vet ju vad jag har. Det är bara jag och det kommer inte in någon ny familj som ska tycka och tänka. Skaffar man barn me någon så är den familjen med for life. Och jag slipper svärföräldrar, skrattar hon.

När Elsa fyller 18 år så har hon rätt att veta vem hennes pappa är och Isabel hoppas att hon ska ta reda på det. – Jag är skitnyfien på vem han är! Jag kommer alltid kalla honom för hennes biologiska pappa och inte en donator. Donator låter så otydligt och kliniskt. Han är ju faktiskt hennes biologiska pappa. Och jag har också en biologisk pappa, trots att jag inte vet något om honom, säger hon. 

Varje pärla i Frälsarkransen symboliserar någon del av livet.

Foto: MIKAEL M JOHANSSON

Varför bär många kristna samma pärlarmand?

»På flera 100-tusentals män iskors handleder kan man se ett armband med 18 pärlor i olika färger. Det man inte ser är att varje pärla symboliserar någon del av livet. Där finns kärlekspärlor fö att ge och ta emot kärlek, där finn tystnadspärlorna, för lugnet och kontemplationen, bekymmerlöshetspärlan står för glädjen och nattens pärla står för det mörka, det som är jobbigt i livet.

Frälsarkransen är ett protestantiskt radband som skapades av biskop Martin Lönnebo i mitten av 90-talet. Han båtluffade de sommaren i Grekland. En storm tvingade båten till en ö med bara 47 invånare. Martin fick då ta på ett litet rum, och i det rummet började han skissa fram Frälsarkransen.

Han började med Gudspärlan, för i Gud finns allt. en allt eftersom växte fler pärlor fram, all med en tydlig koppling till livet. Frälsarkransen har hjälpt otaliga människor till fördjupad bön och innerligare Gudskontakt.

VISSTE DU ATT...

»... Martin Lönnebos royalty för Frälsarkransen går till Jonas-fonden och Individuell människohjälp. År 2020 resulterade det i drygt 340000 kronor.